​I Svedala har precis öppnat en privat friskola som är en kombinerad högstadie- och gymnasieskola, med namnet Svenska Skolan. Den betraktar sig som en konfessionell skola. Det innebär att den förvisso följer skollagen och därmed inte i sig rymmer konfessionella inslag. Men runt omkring skolan har skolan konfessionsaktiviteter, och den hävdar också rätten att, inom skollagens ram, speciellt betona, genom skolans organisation och aktiviteter, konfessionen.

Konfessionen är svensk.

Före dagens lektioner har man en frivillig samling, där man i aulan inledningsvis hissar svenska flaggan på en liten flaggstång i salen och därefter sjunger nationalsången.

Efter det har en elev som uppgift att under fem minuter berätta om en episod i svensk historia, som speciellt anknyter till svenska värderingar och normer. Som exempel kan jag berätta att jag igår fick höra att Frida i klass 8a i veckan hade berättat vad vi vet om vikingatidens arvsregler, där hon betonade att kvinnor och män hade lika arvsrätt.

Därefter har en annan elev uppgiften att läsa ett stycke ur något verk som tillhör den svenska kanon, som man tillämpar i skolan. Samma informator berättade för mig att Lars i klass 9a samma dag som Frida hade läst olika dikter av Lasse Lucidor. Eleverna jublade när han tog sig friheten att som sista vers läsa dikten ’Varföre skall jag mig med sorger kvälja?’, och i sin läsning upprepa stället: ”Den dygden adlar, han är rättlig adel, fast om han rider än i en klöv-sadel.”

På så sätt betonas skolans svenska värdegrund, med jämställdhet och jämlikhet som viktiga normer.

Skolan tillämpar jämlikhet strikt och på ett produktivt sätt. Som exempel kan tas friidrottslektionen. Den har föregåtts av lektioner i biologi kring den mänskliga kroppens uppbyggnad, varvid skillnad mellan kvinnokroppar och manskroppar har noterats. Någon matematiklektion har ägnats åt att framställa index som kan fånga skillnader i kroppar, speciellt avseende muskler, t ex manliga och kvinnliga, men även fettvävnad. Dessa index har sedan använts i gymnastiklektionens friidrottsträning, där indexet för man och kvinna har använts så att flickorna startar något före pojkarna, för att kompensera för deras mindre muskelmassa och ge dem jämställda startvillkor. Detsamma med fetman, där tjockare har fått starta lite före de magrare.

Man har självfallet inga uppdelade klasser i idrott, annat än utifrån ålder. Man övervägde också att ha gemensamma omklädningsutrymmen och tvättrum. Men man bedömde att tiden ännu inte var mogen för denna självklarhet, varför man i stället beslutade att bereda vägen genom undervisningsinslag. Målsättningen är att 2026 kunna genomföra att man blott har ett omklädningsrum och ett tvättrum. 

Ett annat exempel är att man i klassrummet har en tavla med lysdioder, som motsvarar varje elev. När läraren ställer en fråga till klassen, trycker han på en knapp, varvid en slumpgenerator tänder en av lamporna på tavlan, och den elev som motsvaras av lampan, har att avge ett svar. På så sätt favoriseras ingen elev av läraren och alla elever får möjligheten att svara på frågan, oaktat kunskap och blygsel. Regeln är att ingen elev får säga, ’Jag vet inte’, utan att den måste föra ett resonemang, för att på så sätt understryka en annan stark norm, rätten och skyldigheten att tänka. Därefter tänds en ytterligare lampa, varvid den senare eleven får kommentera den förra elevens svar. Slutligen får läraren tillbaka ordet och kan fortsätta.

Skolan styrs av ett lärarråd, som består av tre lärare och tre föräldrarepresentanter, samt med rektor som ordförande. Lärarrepresentanterna utses demokratiskt av lärarna, och föräldrarepresentanterna utses demokratiskt av föräldrarna.

Skolan har blivit mycket populär bland föräldrar, och kön till skolan är lång. Detta har skett trots att skolan har fått mycket hård kritik i den offentliga debatten. Från högerpartier har kommit kritik att skolan är socialistisk, och från vänsterpartier har riktats kritik mot att skolan är nationalistisk.

Skolans rektor, Elsa Nordström, har bemött kritiken med att säga att andra må sätta vilken stämpel de vill, men skolan är svensk och organiserad kring svenska värderingar och normer.

​Den 31 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​I dag finns det knappast någon svensk större tidning som publicerar Vilks Rondellhund eller de danska karikatyrerna av mohammed. Inte för att de skulle tycka att de håller låg klass. Inte för att de inte vill stöta sig med muslimers känslor. Utan mest sannolikt för att de inte vill riskera hot mot våld eller våld, mot sig och sina lokaler.

Tidigare hade den danska tidningen, Jyllandposten, som publicerade mohammedkarikatyrer 2005, polisbevakning av sina lokaler och av sina tecknare. Om de fortfarande har det, vet jag inte. De var utsatta för våldshot, t ex greps fem personer 2010 för förberedelse av terrorattentat mottidningen.

På Wikipedia finns historien om Jyllandsposten återgiven. Där står om mohammedteckningarna. I uppslaget är de beskrivna med ord. De är inte publicerade.

Den franska tidningen, Charlie Hebdo, känd och ökänd för sina karikatyrer, bl a av mohammed och imamer, attackerades av muslimer 2015, varvid 12 personer mördades och 11 skadades. Där realiserades det muslimska våldet.

Salman Rushdie har varit hotad till livet sedan 1988, p g a en bok har publicerade. Han har haft polisskydd, men som inte var effektivt, varför hotet om våld realiserades 2022 i en våldsgärning, där han förlorade rörelse i ena armen och synen på ett öga.

Lars Vilks var utsatt för dödshot p g a sin Rondellhund, presenterad 2007, där han hade satt mohammeds huvud på en hundkropp. Några försökte vara våldsamma, t ex försök till mordbrand 2010, men misslyckades. Han hade ständigt polisskydd och skyddat boende. Hans liv ändades genom att hans skyddsvakter körde av vägen i en bilolycka 2022.

Paludan, en dansk högerpolitiker, brände eller avsåg att bränna koranen i Sverige under påsken 2022, varvid stora, våldsamma upplopp uppstod där muslimer angrepp polisen och skadade många poliser.

Denna uppräkning kan fortsätta med andra terroristattentat. Det jag vill visa på är två saker.
- Islam har ett fascistiskt moment, dvs en vilja att påverka attityder och utsagor med våld eller hot om våld.
- Islams fascism leder till att kritik mot islam, vilka former de än tar, hålls tillbaka.

Jag skrev en insändare där jag ville peka på muslimers översittarattityd, där de kräver att deras demonstration av sin religion, att deras symboler för sin religion, skall accepteras i varje rum. Jag i artikeln hävdade jag att sådan demonstrationer självfallet får göras på gator och torg, men att Sverige har haft traditionen, vilket är en bra tradition, då den ger fred och frid, att inte demonstrera sin ideologiska övertygelse md symboler på arbetsplatser. Men muslimer kräver, och får, rätten att bära hijaben.

Jag satt med insändaren en vecka, och tänkte över om jag skulle våga skicka in den, med rädsla för islams fascism. Men jag var också övertygad att min synpunkt var värd att beakta, samtidigt som jag trodde att opinionsläget i Sverige är sådant, att den typen av kritik mot religiösa översittarattityder, inte var acceptabla, varför insändaren sannolikt skulle refuseras. Jag beslöt att skicka in den och se vilken tidning som skulle acceptera den.
Jag skickade den till Svenska Dagbladet, där den refuserades. Samma resultat fick jag nr jag skickade den till Expressen, Aftonbladet, Sydsvenska Dagbladet, och min lokaltidning, Kristianstadsbladet. Samtliga tidningar refuserade den.

Därmed kommer jag till den andra delen i dagens inlägg. Tystnaden kring islam, tendensen att islamkritik tystas eller dämpas, relativt behovet av kritiken, skapas inte endast av rädslan för att drabbas av islams fascism, utan för att opinionsbildare och massmedia, det som kallas normalmedia, undertrycker kritiken. Som i mitt fall, inte tar debatten om muslimers översittarattityd och vägran att tolerera landets normer.

Denna intolerans gentemot islamkritik har jag sett i liknande former, som t ex en vanligtvis klok och reflekterande framstående journalist, som förvisso stod på den fria konstens sida, men som tyckte att Vilks Rondellhund hade lågt konstnärligt värde och sannolikt var gjord för att skapa uppmärksamhet kring en medioker konstnär. Och, för övrigt, borde man avhålla sig från att, nästan som ett självändamål, kränka religiösa känslor.

Således, en islamsk fascism och en undertryckande opinionselit, som samverkar till att dämpa kritik av islam.

Det tredje delen gäller mig själv. Ty den som likt mig framför islamkritik, och ibland stormar mot islam, men, vill jag betona, aldrig vare sig hotar om våld eller utför våld, får epitetet islamofob. Med det avses egentligen inte det som begreppet egentligen innebär, en person som bär och uttrycker en irrationell rädsla för religionen islam, utan avser en person som stormar mot islam, och med det anses avslöja rasistiska föreställningar där personen egentligen uttrycker en invandrarfientlighet.

Väldigt få personer önskar att bli klassificerade som rasister, varför stigmatiseringen av islamkritiker genom att antyda att den är rasist genom beteckningen islamofob, tenderar att lägga sordin på islamkritiken. Jag tror att det genomgående refuserandet av min insändare kom av att den klassificerades som islamofobisk.

På toppen av allt detta kommer sedan den svenska statsministerns, i o f s betonande av yttrandefrihet, men önskan att envar skall besinna sig, ty Sverige befinner sig i ett prekärt läge, där en muslimsk president hindrar NATO-anslutningen av Sverige. Uttrycket ’en svensk tiger’ har fått innebörden att vi alla svenskar skall hålla igen på islamkritik.

islams fascism, opinionsledarnas skyddande av islam för att skydda muslimer som en eftersatt grupp, etablerandet av islamkritik som islamofobisk, och slutligen statsministerns önskan att inte kritisera islam, i alla fall inte med hängande dockor eller brinnande böcker, leder till att islam undgår den debatt och därmed den kritik som en totalitär, fascistisk idéströmning skall ha.

Du är inte så förläst på Tysklands 20-talshistoria som jag är. Men jag ser likheter med de våldsamma brunskjortorna, ledda av den fascistiska nazismen, med ökat opinionsunderstöd i slutet av 20-talet, som stormar mot kritiker av nazismen, där slutet är det totalitära Nazityskland.

Slutsatsen är att omhuldandet av islam, med de tre strömningar som jag just beskrivit, kan hota vår demokrati. islam är inte värd vår respekt, men vår rädsla.

Den 30 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Vi har redan en klimatkris på vissa delar av vår jord. Trots alla tekniska framsteg, smutsar vi fortfarande ner rysligt mycket. Blott tramsiga människor, mestadels vissa politiker och sk klimatförnekare, anser att klimatkrisen är fråga om tro.

Det något märkliga är att det parti som borde kunna profitera mest på denna kris, Miljöpartiet, blott knappt lyckades hålla sig kvar i Riksdagen vid det senaste valet. Några hävdar att det beror på att de andra partierna är duktiga på miljöfrågor. Något som väl knappast är korrekt.

Snarare kan det vara så att de flesta av oss inser att vi smutsar ner för mycket, att vi måste göra något, och många av oss försöker göra något åt det, lite till mans.

Med oavsiktlig och tyst betoning på ordet ’lite’.

Elbilar säljer som smör i solsken. Men…de flesta elbilar, t ex den nya Volvo EX90, är tunga, med lådform och breda däck, dvs gjord för att förbruka mycket energi. Och den kostar över 1.000.000 kr, dvs förbrukar oerhörda resurser för inköp.  

Själv försöker jag undvika inplastade livsmedel och köper svenska äpplen, som inte transporterats från andra sidan jordklotet. Ack, vad god klimatkrigare jag är.

Men samtidigt är jag ett oerhört miljösvin. Inom loppet av en månad körde jag min bil från Ligurien till mitt hem i Öllsjö, en färd på 170 mil. Där stannade jag 10 dagar och körde sedan till Ligurien igen, 170 mil. Där jag stannade 16 dagar och sedan körde tillbaka till Sverige igen, 170 mil. Totalt 510 mil. Ett miljösvin.

Men! Jag gjorde det i en bensindriven mildhybridbil! Så, jag gör lite för att mildra mitt miljösvineri. Eller hur?

Men…med miljöskammen hängande över mig får jag medge att jag, alltför ofta, hade plattan i golvet, dvs full gas, på den tyska motorvägen, vilket ger en spärrad topphastighet på 192 km/h. Ett lyckligt nöje för mig, men ett miljösvineri av guds nåde.

Många är vi som lever som miljösvin. För spatiöst, med för mycket importerat vin på våra bord, med miljönedsmutsande hobbies som t ex ridning. Samtidigt som vi gör ansträngningar för att vara klimatsmarta, t ex genom att undvika plast.

Nu kommer nyheten att kaffe, te och kakao är miljöbelastande och skall undvikas, om det inte är ekologiskt odlat. En cappuccino, dvs kaffe med mjölk, tycks vara det definitiva steget till miljökollaps.
https://tidningensyre.se/2022/10-november-2022/vegoguiden-sa-minskar-du-ditt-kaffeavtryck/

Jag dricker två cappuccino på morgonen, och jag kommer att fortsätta med det, även om det leder till Ragnarök. Jag kommer att göra mina två cappuccino den dagen som Ragnarök börjar.

Så kommer de flesta att göra. Blott ett fåtal gör mycket för att ändra sitt beteende. Därtill är vi vanedjur och hedonistiska och bekväma djur. Plus att vi har vårt förnuft, som vi gladeligen använder till att finna rationaliseringar till vårt agerande. Bl a med pytteargumentet: mitt bidrag till miljökatastrofen är så litet. Och sedan, när det inte räcker, lägger vi till jämlikhetsargumentet: Jag drar ner om andra gör det.

Vetenskapen visar på en sak. Vi människor gör något annat. Kanske blott diktaturens tvång kan rädda jorden?

​Den 29 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​I en artikel säger Christine Wamsler, professor i hållbarhetsvetenskap vid Lunds Universitet, enligt Svenska Dagbladet (230126) ” vår gemensamma medmänsklighet, inre förmågor som självreflektion, mindfulness, medkänsla, empati och perspektivtagande. När dessa tränas kan känslan av samhörighet öka. … Många sådana egenskaper är naturliga för oss när vi är unga, men jag skulle vilja påstå att vi förlorar dem när vi går genom de utbildningssystem som vi har etablerat i dag,”
( https://www.svd.se/a/dwLA5o/inner-development-goals-inre-omstallning-kravs-for-att-bromsa-klimatkrisen )

Notera att hon inte säger, ’jag vet’, vilket kanske borde vara ett uttryck för en professor, utan hon säger ’jag skulle vilja påstå’, dvs ett auktoritärt, grundlöst påstående, baserat, inte på kunskap, utan på vilja, ’jag skulle vilja’.

Till skillnad från den professorn, finns det en professor, Sven-Olof Yrjö Collin, som numer är självutnämnd vid ett svartlistat universitet, Free University of Scania, som till idag publicerat två studier, och arbetar på en tredje, som försöker skapa en aning, en gnutta kunskap kring om utbildning leder till att människan blir det som Christine vill påstå, dvs blir mer egoistisk, eller snarare, om hon får en moralisk orientering som är motsatt idealism och som är mer relativistisk, dvs moraliskt agerande kan inte baseras på principer utan beror på omständigheter.

Till skillnad från Christine vet jag att en del forskning visat att utbildning inte påverkar moralisk orientering så mycket, men att det finns en viss selektionseffekt, vilken innebär t ex att människor med svagare idealism tenderar att välja ekonomi som utbildningsämne. Själv har jag bl a funnit att selektionseffekten mot idealism finns, men att utbildningseffekten i ekonomi är en förhöjning av idealismen, så att sluteffekten är att den initiala skillnaden eroderat.

Men dessa resultat är mycket svaga. Därför säger jag idag att det tycks kunna finnas en selektionseffekt, men det kan också finnas en utbildningseffekt, som kan kallas indoktrinering. Men allt detta är oerhört osäkert eftersom det är mycket svårt att empiriskt observera moralisk orientering.

Därför kan jag med bestämdhet hävda att Christinas påstående i första ledet är riktigt, ty hon kan blott vilja påstå, ty hon kan med säkerhet idag inte säga om utbildningen medför att vi förlorar moralisk halt genom utbildning. Det senare ledet, dvs hennes påstående, kan, av en som känner lidelse för sanning och inte för marknadsföring, blott framställas som en möjlig hypotes, men en hypotes som är ytterst svag då forskning hitintills inte pekar ut den som trolig. Ja, det kanske t o m är så, att hypotesen inte blott kan förkastas, utan att dess kontradiktion kan antas ha större sannolikhet att vara korrekt.

Men, hennes vilja att påstå skall ses utifrån hennes egenintresse, ty är man professor i hållbarhet, då ligger det i hennes egenintresse, det som också kallas egoism, att vilja hävda något som innebär att hennes förmåga får ett ökat marknadsvärde. Det finns visst stöd för det hävdandet. I en studie fann vi att ekonomerna hade signifikant högre idealistisk orientering än humanisterna. Vi tolkade det som ett uttryck för att ekonomerna visste att de hade lysande marknadsutsikter, medan humanisterna visste att de hade en mycket hög sannolikhet att inte kunna få anställning inom sin specialisering. Således, moralisk orientering kan påverkas av individens marknadsförutsättningar. Något som kan förklara Christinas vilja till sitt påstående. En sådan förklaring skulle säga att hennes egoism inte är skapat av hennes skolor, utan av den marknadssituation där hon befinner sig.

​Den 28 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Anne Frank och hennes dagbok blev nyligen uppmärksammad då en Sverigedemokratisk politiker och opinionsskapare, Rebecka Fallenkvist, uttryckte, milt sagt, en förvåning över att Anne skrev om erotiska känslor. Det blev en så stor opinionsstorm över Rebeckas förvåning, att hon togs från det publika arbete hon hade och göms numer på en ekonomiavdelning. Opinionen hävdade att hon förminskade Förintelsen och uttryckte sig respektlöst mot Förintelsens offer.
(https://www.varldenidag.se/nyheter/sd-profil-tas-ur-tjanst-skrev-sexualiserande-om-anne-frank/repvjq!PK5A1yNs63Gd8QuE6O0RlA/ )

Anne Frank blev publik genom den dagbok hon skrev under den tid hon och sex, sju andra gömde sig undan nazismens antisemitiska repression.

Dagboken har ett dubbelt litterärt värde. Det är en välskriven dagbok som med kraft och rikedom skildrar en flickas liv. Det är i den egenskapen som Rebecka fann den unga flickans inre liv. Men det som gjort hennes dagbok så berömd är att det är en gömd ung judinnas vittnesmål.

När det gäller skildringen av antisemitismens repression, har boken fått ett liv som överstiger den som litterärt fenomen. Det finns andra, liknande beskrivningar, som t ex Victor Klemperers dagbok ’Intill slutet vill jag vittna’, som har fått behålla sin karaktär som skildring av en judes vardagliga upplevelse av den antisemitiska repressionen.

Anne Frank och hennes dagbok har däremot lyfts upp till helighet av en Förintelseopinion som kan kallas Förintelsens kyrka. Den helighet och oberörbarhet som ankommer Anne, och dess repressiva kraft, fick Rebecka erfara, genom att det var en kyrklig hädelse att dra ner helgonet Anne Frank till en nivå där de flesta flickor i hennes ålder befinner sig, bl a med erotiska tankar.

Repressiva heligheter utmärks av att heligheten inte blott finns i kyrkan, utan måste omfattas av alla, oaktat om man tillhör kyrkan eller ej. Det har konstnärer som Vilks och Rushdie fått erfara, som likt Anne fick gömma sig från en hänsynslös repression. 

I Förintelsekyrkan finns viktiga, och för vårt samhälle, grundläggande dogmer, t ex ’människors lika värde, och ’vi skall aldrig glömma’. Med dessa som fond, ställs Förintelsen upp som den händelse, i all sin obegriplighet, som skall förmå oss och våra samhällen att aldrig upprepa något som är i närheten av Förintelsen och dess enorma ondska.

Men Förintelsekyrkan innebär att de viktiga dogmerna skyms av Förintelsen.

Innan Rysslands invasion av Ukraina, var det få som visste om Holodomor, det kommunistiska folkmordet av ukrainarna ett tiotal år innan folkmordet av judarna, med ungefär lika antal döda. Trots att vi levt med Förintelsen så länge, och mottot att vi aldrig skall glömma, var det få, som innan ryska invasionen, mindes Holodomor.

På 10-talet mördade muslimer cirka 1,2 miljoner kristna armenier. Även det folkmordet har legat i skugga, okänt för de flesta. Först med den växande turkiska repressionen mot en annan folkgrupp, kurderna, och Sveriges NATO-ansökan, har det uppmärksammats.

Mao Zedongs ursinniga våld under det Stora språnget 1958-1962, med medföljande svält, som dödade bortåt 50 miljoner människor, glöms klädsamt bort när företag och regeringar kontaktar hans kommunistiska efterföljare i den kinesiska regimen. Vi glömmer.

Vi uppmärksammar Kristallnatten varje år, när vi går ut på gatorna den 9:e november. Ytterst få minns, än färre uppmärksammar, och ingen går ut på gatorna den 23 augusti för att minnas Bartolomeinatten den 23-24 augusti 1572, då katoliker i Paris mördade tusentals protestanter. Vi har glömt.

På 1930-talet, i det nazistiska Tyskland, etablerades fler och fler groteska inskränkningar av judars frihet, där det fanns platser de inte fick besöka och där de blev avskedade från sina arbeten. Idag sker samma sak i det muslimska Afghanistan, där en folkgrupp, kvinnorna, är förbjudna att röra sig fritt och blir avskedade från sina arbeten. Nazismens antisemitism har, med all rätt, skuldbelagts, men idag skuldbeläggs inte islams kvinnoapartheid. Trots att vi ser den.

Förintelsekyrkans heliggörande av ett specifikt folkmord, har lagt de andra folkmorden, på ukrainare, kristna och protestanter, och förföljelse av andra folkgrupper, i skugga. Som om det är lättare att bära minne av något som skapades av nazismen, en ideologi som är tämligen främmande för oss idag, och som med lätthet kan bespottas, medan de kristnas, kommunisternas och muslimers våld ligger i glömskans skugga.

I dag byggs ett Förintelsemuseum i Stockholm. Det framstår som om det kommer att ansluta till Förintelsekyrkan, och därmed lägga de andra morden och förföljelserna av grupper av människor som ideologier utpekar som mindervärdiga, i skugga.

Skall vi inte minnas, och skall vi inte lära oss, att det aldrig är rätt att mörda och förfölja grupper av människor, vare sig de är judar, kristna, ukrainare, protestanter, kvinnor eller kulaker? Att vi alltid skall vara uppmärksamma på ideologier och världsåskådningar som pekar ut speciella grupper som mindre värda. Det innebär inte att vi reducerar Förintelsen, utan att vi uppmärksammar all förföljelse som sker mot människor som pekas ut av ideologier och andra politiska krafter som mindervärdiga.

​Den 27 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Putin sade ordet krig. Han sade det i ett tal den 23 december. I Ryssland är det som vi kallar kriget i Ukraina, en militär operation. Det är t o m olagligt, med risk för fleråriga fängelsedomar, att kalla det ukrainska kriget för krig.

Men Putin kallade det för krig. Så vitt jag vet är det en person, Nika Juferev, en sorts myndighetsperson i St Petersburg, som begärt att riksåklagaren skall följa lagen och åtala Putin. I övrigt tiger Ryssland. Ett land fyllt av människor utan ryggrad. Som tiger.

Men människor är i allmänhet opportunister, människor utan ryggrad. Inte bara i Ryssland, utan överallt där den minsta gnutta av repression kan erfaras.

Inför risken att förlora en förmån eller förlora möjligheten av en förmån, eller inför risken att sanktioneras, blir människan en lismande jäkel, ett ryggradsdjur utan ryggrad.

Jag fick information av några personer om andra personers oetiska agerande (plagiat). Jag gjorde vad jag anser att alla professionella skall göra, anmälde personernas oetiska agerande, väl medveten om att sådana anmälningar kan ge hårdare straff mot den som anmäler än mot den som är den anmälde. Medan den som tiger, trots att den visste, likt de personer som gav mig informationen, går helt kostnadsfritt vidare i livet. Möjligen med ett lätt moraliskt gnagande, men det gnagande skulle ske mot ryggraden, den frånvarande, varför smärtan knappt ens erfars.

Jag stormade internt på högskolan mot beslutet att omvandla ekonomprogrammen till megafoner för FN:s politiska hållbarhetsinitiativ. Jag blev uttryckligen förbjuden att prata om det av institutionens sk chefer. Ingen stod upp bakom mig och stödde min rätt att diskutera lämpligheten i att en akademisk utbildning följer FN:s politiska initiativ. När jag sedan tog upp mina synpunkter offentligt, i en debattartikel i lokaltidningen, vilket jag tror var ett mycket verksamt skäl till att jag några månader senare avskildes från min professorstjänst, stod ingen offentligt bakom mig och försvarade min rätt att få debattera, eller stod bakom min kritik om den ideologiska skolningen. Några gav dock kommentarer som antydde, men som inte klart uttalade stöd. Visst kan det vara så att de flesta stödde de sk chefernas tilltag att ansluta ekonomprogrammen till FN:s hållbarhetsinitiativ. Men jag tror att det finns en sannolikhet att det fanns minst en på hela högskolan, som stödde, antingen min rätt att få tala eller mitt angrepp på politiseringen av utbildningen. Men den personen, eller de personerna, talade inte högt. På den högskolan fanns ingen Nika Juferev, som vågade tala.

Men, jag skall inte vara orättvis, ty det fanns några som var i gränslandet, som var mina Sancho Panza, de som vet hur man för sig, som inte skakar om makten på ett sätt som blott ger dem kostnader, som ser den krassa verkligheten, som väljer sina strider utifrån kalkylen om framgång, inte utifrån principer. Man kan kalla dem smilfinkar, men de har i alla fall den ryggraden att, om framgång kan erfaras, tas striden. Och, kan de säga idag, se hur det gick för den som tog striden. Han förlorade inte blott striden utan allt. Medan Don Quijote går ut i striden för att göra rätt, säger Sancho att man inte går ut i krig för att kriga, utan för att vinna.

Jag har förföljts av frågan hur nazismen kunde etableras i Tyskland. Avrättningen av de som vågade tala, syskonen Scholls i München, är ett svar. Tystnaden i Ryssland är ett svar. Etablerandet av hållbarhetsindoktrineringen på högskolan Kristianstad är ett annat svar. Människan är ett av de fåtal ryggradsdjur som saknar ryggrad.

Den 26 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Den som avger en rapport visar upp vad som är presterat. Mottagaren granskar rapporten och vidtar åtgärder, om det behövs, och lägger därefter rapporten till handlingarna, dvs dokumenterar.

En rapport fyller både funktionen att visa för den som skall rapportera vad som är viktiga prestationer, eftersom det är det rapporten skall innehålla, samt möjliggör för mottagaren att vidta åtgärder.

Rapporter har flera svagheter. Eftersom rapporten avser vissa prestationer, som är önskvärda, fokuserar rapportgivaren på dessa i sin gärning, vilket ju är ett skäl till att de skall rapporteras. Men samtidigt kan den fokuseringen leda till att rapportgivaren bortser eller spenderar mindre tid vid aktiviteter som inte skall eller kan rapporteras, men som ändock är viktiga. En annan svaghet är att den som rapporterar kan också vilja manipulera informationen i det som skall rapporteras, varför mottagaren måste ha ett gott kritiskt öga till det rapporterade. Slutligen, en avgörande svaghet rapporter har är att både rapporteraren och mottagaren kan känna sig nöjd när rapporten är gjord, och omedelbart arkivera den. Rapportering blir en ritual som utförs för att tillfredsställa den stora guden, byråkratin, och fylla upp dess arkiv.

På högskolan finns dessa rapporter som ritualer.

Bland de värsta exemplen på rapport som ritual finns studenternas kursutvärdering. De kan engagerat, vilket sker sällan, fyllas i av studenterna. Därefter skapas en elektronisk rapport som går till lämpliga mottagare. De ser förnöjt på att ritualen är gjord. Inte att studenterna har gjort en värdering, inte vad studenterna har uttryckt, och absolut inte analysera deras värdering, och helt uteslutet är att vidta åtgärder som resultat av analysen. Ty ritualen är att distribuera och arkivera rapporten. Möjligen kan rapporten tas fram senare, inte för att granskas, utan i en utvärdering av institutionen, som ett bevis på att man utför rapportering, dvs dokumentering. Rapporten som ritual är det viktiga, inte den kunskap den kan innehålla eller de åtgärder som kunde ha vidtagits med anledning av rapporten. Ty i dokumentationstidevarvet är den arkiverade rapporten som rymmer studenternas värdering allt, medan kunskapen och åtgärder är intet.

Ett annat exempel är doktorandernas Individuella Studieplan, som getts förkortningen ISP. Med all rätt betraktas den som ett av de svåraste momenten i utbildningen. Det är en rapport som kan vara på 12 sidor, där allt doktoranden gjort och när den gjort det, och allt den planerar att göra och när det skall göras, skall förtecknas. Det låter onekligen bra. Doktorandens utbildning är en rationell process som planeras. Gott så.

Men den är mycket detaljerad, t ex somliga kräver inte enbart att man förtecknar de kurser man erhållit godkänt på, utan även datum för den godkända examinationen. Den har absurda formkrav. Jag har själv haft doktorander som varit förtvivlade över att de inte förstår om det skall vara ett kommatecken eller semikolon, och som fått tillbaka ISP:en för korrigering av ett felaktigt skiljetecken.    

Men vad värre är, är att ISP:en blott är ett led i dokumentation, inte i handling. När väl alla skiljetecken är på plats, arkiveras ISP:en. Möjligen tas den fram när allt går helt tokigt, för att kunna se om man genom ISP:en kan utdöma ansvar för haveriet. Men sällan jag sett att ISP:en används som rapport, dvs analyseras och används som grund för handling.

När jag tillträde som ansvarig för forskarutbildningen i Lund skapade jag en rapport, liknande en ISP, som uppgick på knappt en sida, som doktoranden och handledaren skulle göra tillsammans. Då kallades jag föraktfullt för byråkraten. De skulle bara ha vetat vad som låg framför dem, ISP:en. Med den rapporten som grund, kallade jag på doktoranden och diskuterade vad som hade skett, bl a relaterade jag till tidigare inlämnade rapporter, och vad som skulle ske, där det var lika viktigt att diskutera vad doktoranden skulle göra, som att diskutera vad handledaren skulle göra och vad forskarutbildningen skulle göra. Rapporten var vid det tillfället ett levande dokument, som tillsammans med diskussionen med doktoranden, gav handling. Rapporten arkiverades, eller snarare, glömdes bort när doktoranden hade disputerat.

Idag är rapporter slutet där målet, dvs dokumentationen, är uppfyllt, varvid de som hade kunnat vara aktörer, men som är pacifister, kan vila sig, i sin likgiltiga passivitet.

I en rationell, omtänksam värld, där målet för verksamheten är levande och angeläget, är rapporten början på en aktivitet, där de engagerade deltar med analys och handling för att uppfylla målet. I en rituell organisation är rapporten blott ett dokument som dokumenterar för arkivet, men som inte leder till handling.

Rapporter får ett dåligt rykte. Men det beror inte på att det är en rapport, utan på att pacifisterna i den rituella organisationen inte använder dem som rapporter, som grund för handling.

​Den 25 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Muharrem Demirok kommer att väljas till partiledare för Centerpartiet. Det är vanskeligt att ha synpunkter på det, då synpunkter på honom idag lätt förs till kategorin ’hat’. Men mitt inlägg rör inte kritik kring hans person, utan vad det betyder att en person som han väljs till partiledare för ett så betydelsefullt parti som Centerpartiet.

Vad som tycks vara belagt om honom är att: 
- Han har dubbla medborgarskap, svenskt och turkiskt.
- Han är muslim, och medlem i Svenska kyrkan.
- Han har två misshandelsdomar i sin levnadshistoria, då han var 20 år.
- Domen innebar att han skulle göra samhällstjänst. Han började med att inte komma               första dagen.
- Han är synnerligen aktiv i den intellektuella rännstenen, Twitter, där han skrivit några inlägg:

Han har skrivit: ”Vet ni vad jag är riktigt j.vla trött på? Äldre, priviligerade och, dare I say it, vita män. De slänger ur sig påståenden, gissningar och rena osanningar som de hävdar är fakta, sen blir de kränkta när man ifrågasätter eller rent av motbevisar deras ’perfekta’ tes”

Därefter har han skrivit, angående det inlägget: ”För att inlägget handlar om vad jag är trött på, utifrån vad jag råkar ut för. Under alla mina år är det en påfallande stor andel vita, medelålders män som ansett sig ha rätten att säga och påstå nästan vad som helst om mig. Därför är det relevant”

År 2011 skrev han: “Vi börjar med bussarna. Sen ska gator, torg å byggnader islamiseras. Välkommen till nya Linköping”

Han påstås ha skrivit ett liknande twitterinlägg: ”Så, en höjdare i SD har öppet sagt vad de alltid tyckt. Well, ni får bry er. Vi muslimer är upptagna med att fira Eid. Och ta över Europa.”

Vad betyder det att en man kan bli partiledare som inte blivit lagförd för misshandel en gång, dvs gjort ett misstag, utan två gånger? Som är en kameleont genom dubbla medborgarskap och dubbla religiösa tillhörigheter. Som, kanske för att väcka aggression, tycks se islams framtida segertåg i Sverige, och som uttalar så hårda synpunkter mot en kategori vita män, som idag kallas för hat.

Han kan vara ett uttryck för den sk Södergrupperingen, som mestadels består av opinionsbildare, företrädesvis boende på Södermalm, men som också har visst väljarstöd. T ex fick Centerpartiet 12,17% i det senaste Riksdagsvalet i Mosebacke valkrets, medan det nationellt fick 8,61%. Det är mångfaldsivrare, feminister, med förståelse för islam och med en rasistisk syn på samhället. Muharrem passar väl för dem.

Även om han genom sina misshandelsdomar, visar sig vara en kara-kar, så förlorar nog partiet röster i sina traditionella lantbruksområden, där just de hatade vita männen har en betydelsefull närvaro.

Kanske han, med sin kameleontiska religiösa framtoning, men med, vad jag uppfattar som, mer skämtsamma inlägg om muslimer, attraherar muslimer, de som idag tycks främst rösta på Socialdemokraterna.

Kanske högern har rätt, när de i sin syn på samhället klumpar samman muslimer och vänsterfolk? Den del av de som högern klumpigt kallar vänster, men som är de nyliberala söder-centerpartisterna, och därför tillhör den fräna liberalismen, som inte kommit in i det liberala partiet, kan vara en stödtrupp, medan muslimer, speciellt de som känner sig förfördelade när Socialdemokraterna svänger en aning i invandrarfrågan, ansluter sig till Centerpartiet.

Centern kommer att bli ett parti som får viss religiös anstrykning, laddad med nyrasism och med en urban inriktning. På så sätt ansluter partiet väl till några dominerande strömningar idag. Eftersom SD är dess motsats i allt, kommer centern att fortsätta den polarisering i politiken, som sannolikt även finns representerad i folket.

Muharrem förefaller vid första anblicken att vara en extrem. Och det är han. Men även landet är extremt.

Denna polarisering har vi upplevt tidigare. Vid kärnkraftsomröstningen. Då trodde vi att det fanns två alternativ, nedläggning eller utbyggnad. Men då kom socialdemokratin, sin pragmatiska vana trogen, och skapade ett tredje alternativ, en utbyggnad med följande nedläggning. Det återstår att se om Muharrem blir en småspelare när eller om socialdemokratin hittar en tredje väg, en utväg ur denna polarisering.

Den 24 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​En norsk vänsteraktivist åkte till Karlstad och brände Adolf Hitlers bok, Min Kamp, på torget i en demonstration mot nazismens barbari. Svenska nazister har naturligen reagerat, men även internationellt har reaktionerna varit starka och med uttryck av förfäran och avsky.

Statsminister Kristersson har uppmärksammat allt detta i ett twitterinlägg, där han betecknar bränningen av Min Kamp som olämplig och respektlös. Han skriver:    
”Yttrandefriheten är en grundläggande del av demokratin. Men det som är lagligt är inte nödvändigtvis lämpligt …Att bränna böcker som är heliga för många är en djupt respektlös handling”  
https://www.svt.se/nyheter/snabbkollen/kristersson-m-uttrycker-sympatier-for-muslimer

Man kan acceptera bränningen och invända mot Kristerssons inlägg, och mena att eftersom boken innehåller mycket respektlöst och våldsamt innehåll, kan den norske aktivistens handling mer ses som ’öga för öga, tand för tand’, att våldsamheter och barbari kan bemötas med barbari, utan att för den skull vara respektlöst. Man kan  hänvisa till t ex islams heliga text, koranen, och hur den målande beskriver hur kufar, avfällingar, ja, alla de som inte är muslimer, skall förtäras av eld. Den som pläderar för eld, får acceptera att mötas av eld.

Man kan, om man sympatiserar med aktivistens antinazism, mena att böcker inte skall brännas, utan läsas. Genom att läsa högt ur Min Kamp, skulle åhörarna bli varse innehållet i boken och därmed i nazismen, varför en läsdemonsration sannolikt skulle få fler att bli antinazister.

Man kan notera Kristerssons princip, att respektlös handling blir det om många håller det brända för heligt. Han tycks inte brännmärka bränning av böcker generellt, utan blott med kvalificeringen att boken är 1.) helig, och 2.) för många. Respektlösheten uppkommer genom de mångas helighet. Böcker som inte är heliga, eller som kanske är heliga, men blott för få, tycks inte omfattas av hans brännmärkning av handlingen att bränna böcker. Man kan citera, i opposition mot Kristerssons princip, Heinrich Heines utsaga från början av 1800-talet: "där man bränner böcker bränner man till slut även människor". Man kan således men att det alltid är fel att bränna böcker, oaktat om det är Min Kamp, Lars Hård, eller Bibeln.

Man kan anför att Kristersson nu har skapat en förväntan att han skall uttala sig när någon bryter mot Kristerssons princip, ty han kan absolut inte stanna vid att blott brännmärka bränning av Min Kamp, utan måste brännmärka andra bränningar, som t ex när den danske aktivisten Paludan bränner koranen. Även den är en skrift som bär mycket hat, och därför kunde brännas enligt de som accepterar bränningen av Min Kamp, men som uppfyller Kristerssons princip, att vara en helig skrift för många.

Själv tycker jag att envar får uttrycka sig på det sätt den vill så länge den inte fysiskt skadar någon, men att grillkol eller vedklappar lämpar sig bäst för grillning, medan avskyvärda böcker skall läsas, på det att man förstår deras avskyvärdhet och därmed, på ett informerat sätt, kan ta avstånd från boken och den ideologi som den bär.  

​Den 23 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Bolag måste redovisa sin finansiella ställning, dvs balansräkning, och sitt resultat, dvs resultaträkningen. Inte minst är kapitalägarna, både de som kallas ägare och de som är långivare, intresserade av att bolaget inte är på obestånd, och att det kan betala räntor och avkastning. Sedan tillkommer onekligen staten, som har ett intresse av att få in skattemedel och att det finns förtroende för bolagen.

Över tiden har krav på annan redovisning än den finansiella gjorts. På 70-talet kom insikten att bolag bestod av arbetare, varför man började att redovisa hur man hanterade personalen. Social redovisning kallades det. Blott små spår av det finns kvar i dagens bolagsredovisning.

Sedan kom insikten att bolagen också använde natur, varför ekologi och sedan hållbarhet har kommit in i bolagen, och krav rests på att de skall redovisa hur de belastar miljön och vad de gör för miljön. Även om människan finns en liten aning i miljön, är det främst den naturliga miljön, inte den sociala, med människor, som nu blev föremål för redovisning.

Det finns idag en sk hållbarhetsredovisning. Den är emellertid oerhört långt efter den finansiella i utvecklingsgrad och förfining, där man ställer hårda krav på standardisering, och inte minst, jämförbarhet. Medan den finansiella redovisningen har sitt ROE, return on equity, dvs avkastning på eget kapital, finns idag inget lika standardiserat mått på ROE, return on emissions, dvs avkastning på emission.  

Förvisso växer det fram en industri kring att granska hållbarhetsredovisningar, men den är långt från den stora och rika bransch som finns kring bolagens finansiella redovisning, där revisorer, ekonomijournalister och analytiker flockar sig.

På 80-talet trodde jag, och lundaprofessorn Mats Alvesson, att nästa stora strömning, efter den sociala redovisningen och efter miljöredovisningen, skulle bli etik. Vi initierade en universitetskurs i företagets etik. Kursen etablerades, men blev en flopp, p g a att etiken aldrig lyfte, och har ännu inte lyft, som en fråga som bolagen måste beakta så till den mildra grad att de måste ha en speciell redovisning där de berättar hur etiken beaktas.

Ett företag använder resurser för att skapa produkter och service. Det använder kapital, varför en finansiell redovisning är självklar. Men lika självklart borde det vara att redovisa hur man använder människan och hennes samhälle som resurs, dvs social redovisning. Man skulle tro att en sådan skulle etableras eftersom människan, speciellt den i företaget, har starka organisationer som skulle kunna vara drivande i en sådan utveckling. Men fackföreningar har, antingen inte drivit, eller inte varit framgångsrika.

Betydligt mer framgångsrik har miljörörelsen och opinionen varit, numer understödd av en organisation som gjordes för att förhindra krig, t ex ett sådant som försiggår i Ukraina, dvs FN. Kanske det är så att fackföreningarna framgångsrikt drev arbetarfrågor utan att behöva redovisning, medan naturen inte har haft samma typ av organisationer som lycktas driva naturvård, utan har tvingats gå via redovisning.

Den etiska redovisningen ligger i träda, om man kan säga så då den aldrig ens fått en chans att odlas, kanske för att det inte finns någon eller några organisationer eller intressegrupper som driver etiken i samhället.

Idag borde etiken kunna få ett lyft, ty är det etiskt acceptabelt av Saab att tillverka ett pansarskott som numer används av stridande förband i Ukraina? Kan Sabb avge en etisk redovisning där de redovisar hur de bidrar till Ukrainas självständighet?

​Den 22 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Idag är Fadimedagen. Därför är det motiverat att påminna om religioners effekter.

Domstolen (Solna Tingsrätt B 2853-22) dömde en kvinna till fängelse i 6 år och 10 månader. Brotten var medhjälp till grov våldtäkt mot barn, där barnet var hennes dotter, samt till människohandel, där det som man bedrev handel med, var hennes dotter.

Modern har tagit sina två döttrar till ett område som slutligen kontrollerades av Islamiska staten. Modern är svensk, ursprungligen utan en religion, men som konverterade till islam. Hon gifte sig och fick barn med en högt uppsatt IS-man, som dödades.

Hon tvingade med sig sina två döttrar till Syrien och det IS-stödda området. Det kallar domstolen för människohandel.

Hon gifte bort sin ena dotter, då 12 år gammal, och deltog i att motivera och tvinga flickan till samlag med mannen, vilket domstolen kallar medhjälp till våldtäkt. På platsen där de var, anses inte själva akten, att ha samlag med sin fru, om än 12 år gammal, att vara våldtäkt, oaktat vad flickan anser och om hon varit villig, eftersom sexuellt deltagande i många muslimska sammanhang är en gift kvinnas skyldighet.

Jag har inte klarat att läsa hela domen eftersom det är mycket ohyggligt skeende som där redovisas.

Frågan är om kvinnan, men givetvis även männen som deltagit, är monster, om de är psykiskt sjuka och därför är förhindrade att inse sitt monstruösa agerande. Domstolen övervägde överhuvudtaget inte den frågan. Det monstruösa kommer inte från en psykisk defekt.

Det monstruösa i deras agerande kommer från deras religiösa övertygelse, från en salafistisk tolkning av islam, där jihad är mycket levande och där kvinnan är ett bihang till mannen.

Kan islam som sådan lastas för det monstruösa agerandet, dvs det finns i religionen islam? Kan man avdela det monstruösa till blott den salafistiska tolkningen, och därmed ge islam ett frikort? Det monstruösa är inte islam, utan en märklig, ja, t o m perverterad tolkning av islam.

Det senare, att salafism inte är det sanna islam, säger muslimer som försöker rädda kvar islam. Mot det kan anföras att salafisterna använder sig av islams koran och av andra skrifter, som rymmer möjligheter till salafistisk tolkning. Således finns i islam grogrunden för det monstruösa. Än starkare kan anföras att islam inte innehåller tydliga och klara ställningstaganden som omöjliggör tolkningar som innebär monstruösa handlingar.

Jämför med kommunism och demokratisk socialism. De delar många idéer och metoder. Men det finns en skarp linje som gör att kommunism och demokratisk socialism aldrig kan sägas vara en variation inom en helhet. Den demokratiske socialister har demokrati som en grund, vilket helt saknas i kommunismen. Därför kan kommunisten ägna sig åt diktatur och förföljelse av oliktänkande, vilket inte är tolkningsbart i socialismen, ja, demokrati är en direkt motkraft mot dylikt agerande. Socialismen har jämlikhet, vilket kan populistiskt översättas till uttrycket, människors lika värde. Den värderingen omöjliggör att socialister kan göra det kommunister kan, att döda människor för att de är kulaker eller kapitalister.

Den demokratiska socialismen kan inte tolkas på ett sätt som möjliggör att den agerar likt kommunisterna. Den rymmer t o m motkrafter som omöjliggör kommunistiskt agerande.  Dess tillämpning i olika länder visar också att den inte lånar sig till monstruösa handlingar. Så som kommunismens och islams tillämpningar så tydligt visar.

Monstret är möjligt inom islam. Islam kan aldrig svära sig fri från det monstruösa agerandet. I Solna Tingsrätt dömdes islam. Att gifta sig med och ha samlag med en ung flicka, det som kallas våldtäkt i Sverige, är accepterat i islam. Den store profeten, den perfekte människan, gjorde det. Möjligen kan moderna muslimer hävda att det skall ses tidsrelativt, att profetens samlag var giltigt då men inte är det idag. Men då medger de också att islam ändras p g a tiden, vilket inte är mycket till monoteistisk religion. Stilla undrar man då vad som skall ändras i morgon?

Monstret i domstolen skall förstås som representant för islam. Islam dömdes till 6 års fängelse. Jag arbetar på att islam skall förvisas ut ur landet på livstid, eftersom islam illa går tillsammans med svenska värderingar och svenskt liv, men framför allt, för att islam är en föreställning som motiverar till brott och monstruösa handlingar. Där vi idag minns Fadime, som mördades för att hon inte var en god muslim, enligt den barbariska skamkulturen som islam bär.

Den 21 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​För vänner finns alltid tid.

Tid är en märklig resurs, ty den är ju egentligen tom. Och det är tomheten som gör den till en resurs. Om tiden är fylld, med möten, med resor, med förpliktelser, då är inte tiden en resurs. Blott som tom är den en resurs. Tidens resurs består av tomhetens möjligheter.

Jag frågade våra vänliga grannar i Ligurien om de hade tid för oss att arrangera en middag åt dem. De svarade: Di per gli amici il tempo si trova sempre. För vänner finns alltid tid.

Den tomma tiden står alltid beredd att användas. Den kan användas till vänner. En av de mest värdefulla resurser en människa har, tid, står alltid till vänners förfogande. När du villigt ger av din tid till mig, visar du vänskap.

Den som säger, ’tyvärr, jag har inte tid’, den säger att den varken har tomheten av tid, eller att den vill göra tomhet av tid som den sedan vill använda åt dig. Tiden, vare sig den är fylld eller tom, kommer inte att användas åt dig.

Om personen har en reservation av tid, och måste göra tomhet av tid, dvs ta bort reservationen för att få en tomhet av tid som den sedan kan använda åt en vän, visar sin vänskap genom att uppoffra reservationen. Det är en prioritering av tiden. Där du blivit prioriterad att få tiden.

Detsamma med den tomma tiden, ty när personer säger, ’tyvärr, jag har inte tid’, säger den egentligen att den vill behålla sin tomma tid och inte ge den till dig.

Jag var under en tid medlem i en forskargrupp där medlemmarna alltid hade tid för varandra. De var alltid tillgängliga för varandra, dvs det som var varje enskilds medlems egen tid, var en tid som alltid var tillgänglig för de andra. Varje medlem hade sin egen tid, men också de andras tid, vilken innebar att den begränsade resurs som tid är, var mindre begränsad. Varje medlem hade inte blott sina 24 timmar per dygn, minus sömnens tid, utan hade potentiellt många fler timmar per dygn. Vänskapen, eller med ett mer högtravande ord, solidariteten, innebar att forskargruppen upphävde dygnets förbannelse av att blott tilldela en människa 24 timmar. Vänskapen, dvs solidariteten, innebar att en medlem ibland kunde ha tillgång till 40-50 timmar under ett dygn.

Tid är rikedom. Forskargruppens solidaritet gjorde gruppen rik. Rik på tid.

I tidens användning avslöjas vännen som vän.

Di per gli amici il tempo si trova sempre.

​Den X
Sven-Olof Yrjö Collin

​Han var andra barnet, efter sin storasyster, så han måste ha varit planerad och önskad. Men han lämnades bort till sina morföräldrar, där han fick leva sin barndom och ungdom. Mamman bodde i ett samhälle, inte långt därifrån, men träffade inte pojken ofta. Pappan bodde långt i norr och träffade inte pojken. Han lämnades ensam från sina föräldrar.

Jag gick i skolan med pojken och blev vän med honom. Vi hade en 4H-förening, där vi ibland arrangerade kunskapslekar. Att vara med i hans lag, innebar att man vann, ty han tycktes veta allt. Han var oerhört kunnig och intelligent.

Trots att han var två år äldre än mig, var han i det gänget där jag var. Han hade skinnpaj och gav ett tufft intryck. Men han var oerhört snäll, aldrig i slagsmål, och mot kamrater var han lojal.

Han var nazist, eller vad man nu skall kalla det. Han var en ganska dålig nazist eftersom jag aldrig hörde honom tala illa om judar. Jag tror han var nazist enbart för att det var den raka motsatsen, tyckte han, till hans manlige morförälder, som var stalinist. Eftersom han ibland var medlem i Nordiska Rikspartiet, visste polisen om hans böjelse. En gång ritades det hakkors i samhället där han gick i skola. Den lokale polisen kom till honom och undrade om det var han som hade ritat. Han hade sett kluddet och sade, för en gångs skull med känsla, mycket indignerat, att han minsann inte ritade felaktiga hakkors. Kanske man skall säga att han var en kunnig men inte särdeles övertygande nazist.

Vi satt ibland i hans pojkrum och söp, inför kvällens dans. De flesta av oss drack en knatting renat, dvs 37,5 cl. Han drack en 75:a. Vi blev uppspelta, han blev än mer tungsint och försvann in i sig själv.

Trots att han hade oss som vänner, verkade han ensam. Och det verkade som att han dövade sin ensamhet med spriten. Kanske det var lättare att bära ensamheten när själen och kroppen var berusat bedövad.

Han var inte lyckosam med flickor. Men så hände det, att en flicka blev förtjust i honom. Ungefär där och då, tappade jag kontakten med honom, eftersom han stannade i samhället och jag åkte till Lund. Men jag vet att han flyttade ihop med flickan och de fick två barn.

Allt löste sig inte när han slapp ensamheten och fick en kvinna och två barn, som, antar jag, gör vad barn gör, beundrar sina föräldrar, även en pappa som kan ha en doft av sprit.

Han dövade sig fortfarande med spriten. Som om ensamheten fortfarande fanns där. Som om ensamheten inte berodde på hur många människor som fanns runt omkring honom. Som inte berodde på hur många vänner, som respekterade honom och gillade honom, som fanns kring honom. Som om ensamheten inte, ja rent definitionsmässigt, försvann när familjen myllrade kring honom.

Familjen kunde inte leva med honom och hans alkoholism. Behandlingar misslyckades. Familjen försvann och han blev, som han kanske kände sig hela tiden, ensam.

Det oerhört tragiska i hans levnadshistoria upprepades. Han blev övergiven av sin far. Men han lämnade själv sina barn, genom alkoholismen. Han upprepade sin fars agerande. Fast på sitt sätt.

Därefter levde han som alkoholist. Kanske arbetade han lite, kanske han fick kommunalt stöd. Men i hans liv fanns ingen stark humanitär stat som gick in med hårda nävar och sade till honom, att om du inte vill bli fri, så skall jag, staten, minsann befria dig. Ingen tvångsvård. Inget ansvar från staten att rädda sina människor. Blott några frivilliga försök. Där ett försök gick i krass i julspriten.

För en vecka sedan fick jag veta att han dött, 67 år gammal. Hur dödsfallet gått till, är oklart. Det finns spekulationer hur han dog. Jag vet inte vem han hade blivit, efter att 40 år gått sedan vi körde runt i hans Impala. Men jag tror att hans död var ett misstag, en fylla som gått snett, som skapade en situation som tog hans liv.

Nu får jag höra att begravningen skall vara som han önskat sig. Han skall brännas och hans aska skall, precis som hans mors aska, spridas på havet. Hans mor lämnade inget efter sig, inte en markbit där hennes urna eller kista var. Inte ens ett dött ting lämnade hon kvar, som kunde vara hans mor, som kunde hålla honom sällskap i livet. Inte ens som död var hon närvarande. Nu skall han göra samma sak, samma misstag. I sin ensamhet skall han upplösas och försvinna i havets djupa ensamhet. Alla hans vänner, hans två barn, hans tidigare flicka, skall förvägras en plats att besöka honom. Han var ensam och han lämnar oss ensamma.

Men i all denna svärta, i denna levande förtvivlan över ett liv som rann iväg med alkoholen, ett liv som ter sig så ohyggligt ensamt. Där finns livet! Det finns idag två levande människor. De hade inte funnits utan honom. Hans två barn. I dem finns han kvar. Hur ensam han än var, finns hans barn.

Jag skulle önska att jag kunde låna en Cheva impala, osäker på årtalet, men kanske en 62:a, som var en sådan han hade, som jag ofta fick köra, eftersom han alltid var full. Jag skulle hämta upp hans två barn. Vi skulle sitta alla tre, så som vi satt då, i framsätet, och glida fram, med femtiotalsrocken i högtalarna (https://www.youtube.com/watch?v=aMShwAnph8k).

Vi skulle visa, för den upplösta askan i havet, att han finns.

​Den 19 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Elden var människans första steg på väg mot civilisationen. Elden hade tre funktioner.

1. Genom elden kunde människan ta del av lagrad energi som inte kom från henne själv. Elden gav henne den värme hennes egen kropp inte kunde skapa.
2. Elden gav henne möjligheter att beredda mat, och utvidgade därmed hennes möjlighet att använda naturen, men också att få njuta andra smakförnimmelser.
3. Elden var ett skydd mot omkringstrykande djur som ville ta sig en munsbit av människorna eller hennes förråd.

I dag ser jag att elden är speciellt omhuldad av två grupper.

Muslimerna omfattar elden med stor kärlek, ty det är den som skall förgöra alla som inte är muslimer. Elden värmer hjärtat hos muslimen genom att förbränna ateister och alla avfällingar. Ordet eld förekommer så ofta i koranen, att jag tror att det är bland det mest frekventa ordet i deras heliga text.

Arbetsgivare söker numer efter människor som tagit fyr av en eld, som är brinnande för än det ena, och än det andra. I en sökning av uttrycket ’Vi söker dig som brinner för X’ den 18 januari 2023, fick jag över 3 miljoner träffar. Det är således oerhört vanligt att arbetsgivare söker de som brinner.

Dock finns det en skillnad i elden hos muslimerna och hos arbetsgivarna. När elden hos muslimerna i första hand skall plåga och i andra hand förinta icke-muslimen, skall den brinnande människan hos arbetsgivaren brinna varje dag och på så sätt ge en produktivitet som vida överstiger de mindre eldfängda personerna.

I muslimernas fall befriar elden dem från de som inte är som dem, dvs elden håller deras plats fri, så som eldens tredje funktion är, att skydda från odjur.

I arbetsgivarens fall är det mer den första funktionen som elden utför, att ge energi som annars inte hade funnits.  

Så, vem använder idag eldens andra funktion?

En god pizzabagare använder den andra funktionen, ty en pizza från en vedeldad ugn, ger en smak som ingen elugn kan skapa.

Således, slutsatsen är att elden används idag av muslimer, pizzabagare och arbetsgivare, för att förbättra tillvaron för muslimer, för att förbättra smakupplevelsen för pizzaätarna, samt för att förbättra arbetsgivarnas organisation.

​Den 18 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Jag har under tre inlägg visat på hur uttrycket ’vit man’ används. Det är, hävdar jag, ett rasistiskt nedsättande uttryck. Men jag tycks vara ganska ensam om att både se det som rasism och att se faran i uttrycket. Partiet kallade det en ironisk detalj. Tidningen, där insändaren publicerades, har ett kommentatorsfält, där ingen har kommenterat. Markus Kallifatides tyckte det var inkonsekvent av mig att anmärka på det vita, när jag själv, i slutet, skrev om de bruna lössen i den röda fanan. Som om inte min hänvisning till den bruna ideologin, som delar upp världen utifrån hudfärg, skilde sig från att hänvisa till den vita hudfärgen.  

Den obefintliga reaktionen på mina inlägg visar att uttrycket ’vit man’ är normaliserat och accepterat, t o m i de grupper som borde vara motståndare till uttryck som hänvisar till hudfärg. Ja, jag tror t o m att det är de som borde vara motståndare, de som kallas vänster, som använder det mest, medan de på extremhögerkanten som utmålas som rasister, överhuvudtaget inte skulle använda det.  

En kritiker av mina inlägg har sagt till mig att uttrycket inte förstås som ett uttryck där ’vit’ spelar någon roll, utan är ett uttryck som pekar ut en person som är en uppblåst nolla som, utan kunskap, uttalar sig vett och brett. Vi har liknande uttryck som inte refererar till det som det låter som. ’Du kör som en kärring’ kan man säga, och därmed avse att personen kör långsamt och ouppmärksammat. ’Kärring’ som ord refererar till en kvinna, varför användandet då skulle vara sexistiskt. Användaren av ordet hävdar att ordet, i det sammanhanget det används, inte refererar till ett kön, utan till ett beteende.

Tidigare användes ordet ’jude’ i ekonomiska sammanhang, där det avsåg ett beteende med extrem snålhet och illmariga affärsmetoder. Det kan emellertid te sig antisemitiskt och hänvisa till att judar ofta syntes i affärssammanhang, speciellt finansiella. Men användaren av uttrycket kunde förvånat säga att ordet ’jude’ ingalunda refererade till en folkgrupp, utan till ett beteende. Användandet av ordet ’jude’ som ett uttryck för ett ekonomiskt beteende, utifrån min erfarenhet, tycks ha försvunnit. Kanske för att det implicit, om än mycket tydligt, bär ett antisemitiskt innehåll, och att det kan spinna loss och bli del i ett större skeende, som inte är så oskyldigt som ett uttryck för ett ekonomiskt beteende.

Min kritik mot uttrycket ’vit man’ är liknande som kan användas mot uttrycket ’jude’. Även om ’vit man’ idag är likt ’kärring’, kan det ta fasta på sitt egentliga innehåll, hudfärgen, och bli del i en acceptans av rasism, så som ’jude’ kunde bli del i antisemitism. Dess begreppsliga innehåll perverteras, övergår från en betydelse till en annan betydelse, med otrevliga konsekvenser.

En liknande perverting har vi erfarit kring religionsfrihet. Ursprungligen kom religionsfrihet till för att värna människors rätt att ha en tro. Men denna rätt till tro har dag perverterats till att bli en rätt att bära och uttrycka sin religion, och att idka sin religion var som helst, t o m på arbetsplatser. Religionsfriheten var ett sätt att låta individen ha sin tro, men har idag blivit en rätt som väller ut i samhället. Somliga religioner, speciellt islam, har i namn av religionsfrihet, getts rätten att välla ut och ta plats på polisers och sjukhuspersonals huvuden, och ta i anspråk rum på skolor som reserveras till religionens aktiviteter, bönen.

Denna pervertering av religionsfrihet har lett till att en del av de som inte är utövare av religion, har tolkat religionsfriheten även som en negativ rätt, dvs en rätt att undkomma religion. Inte blott frihet till religion, utan numer också rätt till frihet från religion, att slippa drabbas av andras religiösa uttryck och ageranden. Vi som numer ser den negativa religionsfriheten, dvs rätten till frihet från religion, kanske lyckas och trycker tillbaka religionen till dess plats i vad vi anser ett civiliserat samhälle, hemmen och kyrkorna.

Kanske vi får se en liknande utveckling kring ’vit man’, där den utvecklas och börjar så sina rasistiska frön, men därigenom skapar en dialektisk motkraft, som lyckas trycka tillbaka, både dess inneboende rasism och uttrycket.

Visst är det naivt och ungdomligt idealt tänkande, men kanske antirasisternas rasistiska uttryck, ’vit man’, leder till en stark motkraft av icke-rasister, som trycker tillbaka rasismen i samhället, det som i början var antirasisternas avsikt. Kampen mot rasismen, som i antirasisternas händer paradoxalt blev rasistisk, leder till en motreaktion som trycker tillbaka rasismen.

Låt oss hoppas på den samhälleliga dialektiken.

​Den 17 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

Det lokala partiet fick mitt mail den 29 december 2022. Jag fick ett automatiskt svar att de skulle återkomma 9 januari.

Idag är det den 16 januari. De har haft en vecka på sig att svara. Svaret jag fick var följande:
….

Jag har inte fått svar från det lokala partiet, Arbetarkommunen i Kristianstad. De upprättar inte ens en Berlinmur, som partiet centralt gjorde, som jag visade igår, utan visar en tystnadens likgiltighet inför en bekymrad demokratisk socialist, som inte känner igen det som var hans parti tidigare, det som skulle låta demokratins ideal, vari ingår debatt, genomsyra samhället.

Min syn på det socialdemokratiska partiet idag är att det domineras av högersocialdemokrater som tagit till sig den moderna identitetsföreställningen. Den forna synen på samhället som kapitalistiskt, med huvudkonflikten mellan kapitalister och arbetare, förefaller idag ha ersatts av identitetsgruppers konflikter, där kvinnor står mot män, vita mot färgade, invandrare står mot inhemska, o s v. Dagens socialdemokrater har lämnat den socialdemokratiska materialismen och ersatt den med en samhällsanalys baserad på idealistiska identiteter.

Där tidigare kapitalisterna var de priviligierade, genom sitt egendomsinnehav, finns idag människor som jag, som är priviligierad, inte genom egendomsinnehav, utan blott genom strukturellt förtryck där könet man och hudfärgen vit i sig innebär ett förtryckande privilegium.    

Följande text är idag meningslös för dagens socialdemokrater: "Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ena ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.
Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttna och utarmade, plundrare och utplundrade.
Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna äro stundom skriande: medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få beta bröd, och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar.
Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de anställda beredas andel även i den ekonomiska förvaltningen, demokratin genomföras även socialt och ekonomiskt." (Utdrag ur ett Riksdagstal av Per-Albin Hansson, 1928)
​
Den 16 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Igår fick du läsa min insändare i Kristianstadsbladet om rasismen i Socialdemokratin, där man bekymmerslöst använder rasistiska uttryck som ’vit man’ Jag skrev en liknande text i brev den 29 december 2022 till partiets partisekreterare, som är den som på central nivå hanterar partiet internt, och till partiets lokalavdelning i Kristianstad. I de två likalydande breven framförde jag önskemålet att partiet läxar upp rasisterna och sätter dem på skolbänken, för att lära sig socialdemokratins världsåskådning och värdegrund, vilka bägge utesluter användande av rasism.

Jag fick svar från partiet centralt den 11 januari 2023. Här återger jag och kommenterar hela svaret.

”[Brevet]… har gått till Brevsvar för besvarande.”
Således, mitt brev var inte värdigt partisekreterarens blick, utan ett anonym ’Brevsvar’.

”Att en av våra riksdagsledamöter i ett debattinlägg mot Sverigedemokraterna lite ironiskt använder orden "vit man" har vi kanske lite svårt för att uppfatta som rasism i partiet.”
Ironi brukar betyda att en lustig effekt uppkommer genom motsatsernas spel, där man säger en sak, men uppenbart menar en annan. Jag själv älskar ironi och använder det mycket ofta. Kanske jag glider lättare över i en sarkasm, dvs det är inte blott att säga en sak, men mena en annan, utan att den glidningen också rymmer drag av hånfullhet. Men i uttrycket ’vit man’ kan jag inte se motsättningen som skulle skapa en ironisk effekt. Som du såg i min insändare, hade jag lätt för att hålla mig för skratt. Jag ser inte heller sarkasmen i ’vit man’, utan erfar blott ett syrligt förakt. Jag ser det raka påpekandet, att den utpekade faktiskt är en vit man, och sedan lägger jag till alla de identitetsteoretiska påhäng som det uttrycket brukar medföra, att mannen är priviligierad blott och enbart genom sin vita hudfärg. Utsagan rymmer inte en negativ i sin innebörd, dvs den rymmer inte en motsättning, vilket ironin kräver, utan är enbart positiv, dvs den uttalar sig direkt.

Det framstår inte heller som en sorts retorisk krydda, som vi socialdemokrater blev vana vid under Palmes tid, med hans ’diktaturens kreatur’ som ett av de starkare. ’Vit män’ rymmer intet av Palmes retoriska brillans.  

”Partisekreteraren och andra företrädare för partiets ledning brukar inte heller ingående granska vad riksdagsledamöterna skriver i olika lokala debatter eller tillrättavisa dem om någon detalj kan uppfattas tokig.”
Det är förståeligt att man inte ägnar sig åt kriarättning av detaljer. Men uttryck för rasism är inte ’någon detalj’, eftersom det strider mot centrala värderingar som partiet hade (notera tempusformen).

”Ytterst är ledamöterna också ansvariga inför sin valkrets och Arbetarekommun där Du som medlem kan ta upp Dina synpunkter.”
Det har jag gjort genom att jag ställde ett liknande brev till Arbetarkommunen i Kristianstad och i morgon redovisar jag resultatet av det brevet. Dock, notera orden ’där Du som medlem’. Varför läggs den kvalificeringen till? Som om medlemskap skulle vara krav för att framföra sina åsikter. Att vara demokratisk socialist är inte tillräckligt, sannolikt inte heller nödvändigt, ja, kanske inte ens önskvärt, för att få den stora ynnesten att debattera med de lokala Socialdemokraterna. 

”Vänligen, Socialdemokraterna”
Svaret är skrivet av en organisation, inte av en individ. Det finns ingen person som är villig att ta ansvar för sina utsagor, utan undertecknar med en organisations namn. Det kan, i dessa Artificiell Intelligens-tider, t o m vara så att det är en maskin som svarat på brevet. Oaktat vilket, har partiet inte ett personligt förhållningssätt gentemot individer som oroar sig för att partirepresentanter har värderingar som starkt strider mot socialdemokratiska värderingar.
 
“[email protected]”
Svaret kom i ett mail, med ovanstående mailadress. En adress som tydligt säger att svar inte kan ges på brevet. De har byggt en Berlin-mur av noreply. En Berlinmur mellan brevskrivaren och partiet. Inget utbyte önskas. Utbyte förhindras genom att adressen inte går att använda för bemötande.

Det påminner om Morgan Johansson, som villigt delar ut sina åsikter på Twitter, som är en kommunikationsteknik som i sig rymmer möjligheten för kreti och pleti att svara och kommentera. Men som socialdemokrat, med den Berlinska murens noreplay-hinder, kan blott de som han godkänt kommentera, och alla andra, t ex jag, är blockerade för att gå i debatt. Han uttalar sig, men vill inte ha ett svar. Ingen debatt. Ett auktoritärt agerande.

Denna Berlinmur av noreplay som partiet och ledande företrädare har idag, står i bjärt kontrast till t ex Gunnar Sträng, som jag ringde på hans personliga telefonnummer på 80-talet. Jag ville intervjua honom för ett forskningsprojekts räkning om statens interaktion med finansgrupper. Han svarade och vi pratade kanske fem minuter, varpå han drog slutsatsen att det fanns ’lämpligare objekt’ att intervjua. Jag tackade för samtalet och vi lade på. Två andra legendarer, Tage och Aina Erlander, satt och åt sin lunch på Bommervik, SSU:s kursgård. En rejäl klunga av yngre SSU:are, där jag var en, tog möjligheten, ställde sig i kö vid deras bord, för att få hälsa på dem. Bägge hälsade på oss alla, med handslag och med ett leende, och inte med sur min över att deras middag kallnade. Dessa legendarer visade upp en attityd av öppenhet och tillgänglighet som jag förknippat med socialdemokratiska värderingar om demokrati. Som står i stark kontrast till noreply och auktoritärt agerande.

Slutsatsen är att uttrycket ’vit man’, för det socialdemokratiska partiet år 2023, indikerar inte rasism utan är en betydelselös ’ironisk detalj’, så betydelselös att partiet knappt ens avdelar en människa att svara och sedan stänger möjligheten att debattera. För mig förefaller det som att partiet varken är socialt eller demokratiskt.

​Den 15 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

Dagens text är en insändare där länken till insändaren finns längst ner. Insändaren skickades in den 8 januari och publicerades den 13 januari. Bakgrunden är följande:

Tre socialdemokratiska företrädare i Kristianstad, Ewa Pihl Krabbe, Ulrika Tollgren och Therese Sturesson, skrev ett svar på en Sverigedemokrats insändare, där de bl a skrev: ”Som vit man verkar han stå över alla anklagelser om fiffel och vandel.”
https://www.kristianstadsbladet.se/debatt/svensk-lag-ska-inte-bygga-pa-godtycke-och-moralpoliser

Jag reagerar alltid starkt på uttrycket ’vit man’, eftersom det är, likt n-ordet, ett groteskt generaliserande, nedvärderande, stigmatiserande uttryck med hudfärg som grund för stigmatiseringen. ’Vit man’ är ett rasistiskt uttryck, som röjer ett rasistiskt identitetsorienterat synsätt.

Min reaktion blev att jag skrev brev till partiet centralt, som du kan läsa om i morgondagens inlägg, och till partiet lokalt, som du kan läsa om dagen efter. Jag skrev också en insändare till lokaltidningen, Kristianstadsbladet.   

Jag skall inte orda mer här, utan hänvisar dig till den publicerade insändaren, med en förhoppning att du skall ta del av den, samt ta del av de vidare reaktioner som denna, min reaktion, har skapat och gett. Först insändaren, därefter svar från partiet centralt och lokalt.

INSÄNDAREN:
https://www.kristianstadsbladet.se/debatt/bekampa-rasismen-i-det-socialdemokratiska-partiet-79db1acc/

​Den 14 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Kapitalmarknadens avreglering på 80-talet, det fria skolvalet på 90-talet, privatisering av bilprovning och apotek på 2010-talet, och idag, universitet som tågar i politiska demonstrationer med sin universitetsflagga, SD:s angrepp på SvT, muslimernas angrepp på socialtjänsten som påstås ta deras barn för att de är muslimer, och den slutliga kröningen, så långt det kommit idag, Trumps twittrande 5 november ’Stop the count’ och därefter, stormningen av Capitol Hill, som gav svallvågor i Sverige, framför allt hos extremhögern, där SD:s partisekreterare, Jomshof sår misstankar om möjligt valfusk (https://tidningensyre.se/2022/5-september-2022/sds-partisekreterare-valsabotage-kan-avgora-valet/).

Så har den svenska framgångssagan eroderat. Den som till stor del bygger på en hög grad av tillit mellan personer och mellan personer och staten. Den tillit som ibland uttryckte ett nästan personligt förhållande mellan individen och staten, där man inte sade att man betalade skatt, utan man betalade till Sträng, den legendariske finansministern.

Sinnebilden i det personliga förhållandet till staten var den gemensamma kassan, som vi alla bidrog till, för det gemensamma bästa, som var vår, där Sträng var en snål kassör så att pengarna gick till det gemensamma och inte till slöseri.

De statliga organisationerna var drivna av professionella. Sjukhusen drevs av läkarna, skolorna av lärarna, universiteten av professorerna. Myndigheterna drevs av byråkrater som var oförvitliga i sin tjänsteutövning.

Högern reagerade på den statliga dominansen. Staten sades vara ineffektiv, genom att förslösa resurser, genom att inte ge det som efterfrågades och genom att inte vara flexibel. Angreppen på staten var först i form av retorik. Sedan i form av politisk handling, där strukturer och organisationer bröts upp.

Resultatet är att staten är svagare idag, både som utförare och som reglerare, och förtroendet för det som är kvar av staten, är så mycket svagare att dagens ungdomar inte kan föreställa sig att det fanns en tid då man kunde ägna sig åt att läsa böcker och diskutera världsproblem, istället för att granska ränteerbjudanden, elpriser och aktiepriser.

Denna delegitimering av staten har gått hand i hand med ett allmänt förtroendetapp, där tilliten i samhället eroderar. Så till den milda grad att det som jag aldrig kunde tro skulle kunna inträffa, misstankar om valfusk, har uppstått. Då har tilliten eroderat så mycket att själva fundamentet i vårt land, den starka tilltron till vår demokrati, är på väg att vika.

Då har högern fått det de ville, ett helt individualiserat samhälle, där var och en är utelämnad till sig själva, möjligen med tillit till familjen. Vi har blivit ett syditalien i norr. Där den mest hemska reaktionen kan bli återkomsten av ett starkt samhälle. Ett fascistiskt samhälle.

​Den 13 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Hon bad om uppskov på en inlämning. Hennes mor hade cancer och hon själv var uppriven, ja sorgsen, och kunde inte koncentrera sig. Jag sade att alla människor har sina sorger, och att hon antingen lämnade in, eller begärde studieuppehåll, för att komma tillbaka när hon kan arbeta så som kursen kräver.

Jag inser att det kan låta hårt och okänsligt, ja, med nästan omänsklig avsaknad av empati.

Men!

För det första, det finns de som alltid rider på att hävda sorg och elände, och skaffar sig fördelar relativt andra, som också kan ha sorg, men som uthärdar. I min värld skall ingen få fördelar som inte andra får, därav ingen pardon. Lämna in eller kom tillbaka när du kan lämna in.

För det andra, och det viktigaste. Vi människor har alla sorg. Några sorger bär vi ständigt med oss, andra sorger kommer och stannar under en tid, t ex när någon nära dör.

Sorg är den ledsamhet och kanske t o m förtvivlan man känner inför något som inte finns, men som i många fall har funnits, eller som hade kunnat finnas. Det är den känsla som kommer av en grusad förhoppning, där förhoppningen var något ytterst väsentligt.

Eftersom vi har förmågan att skapa vår värld idag och som framtid, som en idealitet, så uppstår sorg när det blir ett stort avstånd mellan idealitet och realitet. Sorg är därför något naturligt, något oundvikligt. Inte för att världen är ond, utan för att vi kan drömma, vi har idealitet.

Min egen erfarenhet säger att det finns ett tragiskt sätt att agera och ett konstruktivt, där det senare rymmer två nivåer.

Det tragiska sättet att reagera på sorg är att ta bort idealiteten. Har man ingen förhoppning, finns ingen grusad förhoppning. Fadern som dog sörjs inte, ty egentligen var han intet.

Det konstruktiva sättet är att antingen uthärda eller att tolerera. Uthärda innebär att sorgen finns där, den påverkar en, man försöker stålsätta sig, man försöker undvika. Men den finns där och påverkar en i sitt agerande.

Det konstruktiva, autonoma sättet att bära sin sorg är att just blott och enbart bära den. Den finns. Det är ett faktum. Du kan inte undkomma den. Men du kan bestämma dig för att acceptera den, att tolerera den som något givet, som en del i din vardag som bara finns, men som du kan välja att blott och enbart ha i ditt liv som existens, men inte som påverkan.

Om du är ute och går, och det plötsligt öppnar sig ett skyfall, kan du antingen låta skyfallet påverka dig så att du springer till ett tak, eller så kan du lugnt bli genomblöt och fortsätta din vandring.

Den autonome, den oberoende, den självständige, ser världen, men väljer vad den låter sig påverkas av.   

​Den 12 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin