Jag har skrivit en lång berättelse, som till stora delar är förlagd till Ukraina. I den berättelsen förekommer givetvis en av huvudpersonerna, som är ukrainare. I övrigt förekommer knappt några andra ukrainare. Inte en enda ryss förekommer.

En person har skrivit en barnbok, där hennes familj förekommer, och som är placerad i Sydafrika. Författaren har fått löpa gatlopp, anklagad för att vara tondöv och att skriva kolonialt, då ingen svart människa nämns i boken.

Nu pudlar förlaget och menar att de måste bli bättre på att anlägga andra perspektiv och att vara känsligare. Förlaget tar sin hand från sin författare och bidrar till hennes gatlopp.
https://www.gp.se/kultur/kultur/f%C3%B6rlaget-pudlar-om-margaux-dietz-kritiserade-barnbok-1.37578683

Hade jag publicerat min berättelse, då hade jag också fått finna mig i att löpa gatlopp. Det hade rimligtvis hävdats att det är tondövt och imperialistiskt att inte notera ryssarnas behärskelse av Ukraina och att blunda för den ständiga konflikten i Ukraina mellan deras självständighet och ryssarnas imperialistiska ton i och mot landet.

Det finns idag således ett sammanhangskrav. Min historia, som egentligen är en oskyldig kärleksberättelse, får inte uppehålla sig vid kärleksproblemet, utan måste beakta de sammanhang som dagens kulturpöbel, för dagen, anser är viktiga.

Den som skriver en handledning i hur man vandrar i de norrländska fjällen, måste därför beakta det koloniala förtrycket av samerna. Att bortse från det, är att vara tondöv. Trots att berättelsen inte har med det att göra, att det sammanhanget inte är ett sammanhang i berättelsen.

Författarna skall veta hut. Kulturpöbeln vet vad relevant sammanhang är. Konstnärens frihet är begränsad av kulturpöbeln.

Minns Zola’s definition av ett konstverk: Ett konstverk är ett hörn av verkligheten sett genom ett temperament.

Idag är Zola’s definition korrigerad. Idag definierar vi begreppet Konstverk sålunda::

Ett konstverk är ett hörn av verkligheten, sett genom ett temperament, och korrigerat av kulturpöbeln.

Den 30 november 2020
Sven-Olof Collin

​Mången bostadsrättförening i stadskärnorna har inkomstbringande verksamhet genom att de hyr ut första våningens ytor till kommersiella verksamheter. Hyran per kvadratmeter är sannolikt betydligt högre för butiksutrymmena än för lägenhetsutrymmena och innebär sannolikt att föreningen tjänar pengar på butikerna. Det innebär att lägenheterna får lägre avgift till föreningen p g a den inkomstbringande verksamheten på bottenplan.

Min fråga är om man bör belägga dessa bostadsföreningar med ett samhälleligt ansvar, likt det som dagens storföretag har, det som kallas företagens samhälleliga ansvar (corporate social responsibility). Ett uttryck i detta ansvar är att företagen t ex inte skall använda sig av underleverantörer som inte är samhälleligt acceptabla, t ex avseende barnarbete, lönepolicy och skatter. Ett företag må inte använda en underleverantör som t ex är kronisk skattesmitare. Gör de inte rätt för sig gentemot staten, skall de inte vara underleverantörer.

Överfört på bostadsrättsföreningar innebär det att föreningarna bör kontrollera de butiker de hyr ut till avseende om de t ex har goda anställningsvillkor för de butiksanställda, om de betalar sina skatter och om de deltar i kriminell verksamhet, t ex svarta pengar.

Låt mig framföra misstanken att mången förening inte granskar sina butiker avseende deras korrekthet i att följa samhällets värderingar och lagar. Kanske p g a att den verksamheten, att granska butikerna, skulle förbruka resurser och därmed minska vinsten av butikerna, och för att det skulle skrämma iväg potentiella butiksinnehavare, och därmed minska möjligheten att hyra ut till butiker.

Jag har sett mången undersökning av företagens villighet till att ta sitt samhälleliga ansvar genom att granska sina affärskontakter. Däremot har jag ännu inte stött på en undersökning som granskar bostadsrättsföreningarna.

Frågan man dock måste ställa är om det är företagens, och därmed bostadsrättsföreningarnas uppgift att säkerställa att andra företag är goda samhällsdeltagare? Är det inte statens uppgift, främst polisens uppgift, att granska företagen och deras laglydighet och uppfyllande av samhälleliga normer? Vad sker i ett samhälle om man lägger moraliska förpliktelser på företagen, att fullgöra det som är en statlig uppgift? Det riskerar ju att bli ett samhälle av angiveri, där envar bevakar alla andra. En angiverikultur känd från totalitära stater.

Å andra sidan, vad blir det för samhälle där organisationer ges rätt till, inte omoraliskt agerande, utan amoraliskt agerande, där staten skall in i minsta del finnas för att säkerställa en samhällsmoral? Varje individ, varje grupp, varje organisation finns i samhället och har därmed ett ansvar för samhället. Vill du ha ett samhälle utan stöld, skall du inte själv begå stöld, du skall inte köpa av en person där du har grundad anledning att tro att tinget är stöldgods, och du kanske inte ens skall ha vänner som är tjuvar. 

Därför kan man anse att även bostadsrättsföreningar bör ha ett samhällsansvar. Som de kan ta genom att t ex enbart hyra ut sina ytor till goda aktörer i samhället.

Men…om detta är ett rimligt krav, bör inte det kravet också gälla de andra medlemmarna i föreningen, dvs de som har bostadsrätt? Om så, då bör en bostadsrättsföreningen företa en personkontroll, så att den inte upplåter en bostad åt en person som det finns grundad anledning tro att den bryter mot samhällets lagar och normer.

Det som ser ut som en rimlig princip, blir strax en orimlig princip om den görs till en blind princip, dvs om den görs till princip.

​Den 29 november 2020
​Sven-Olof Collin

​Idag hävdar de flesta biltillverkare att elbilen är framtidens bil. Inga andra drivkällor står till buds i framtiden än elen. Förbränningsmotorn är dödförklarad. Intet annat alternativ finns. Den som inte hoppar på eldriften, kommer att dö, mycket snabbt, sägs det.

Människan är i hög grad ett flockdjur. Den kan underordna sig flocken, för att vinna flockens fördelar. Den kan följa flocken, för att den ger skydd. Men också för att flocken kanske vet något som individen inte vet.

I en teori som ofta används inom företagsekonomi, institutionell teori, finns en typ av handlingar som kallas imitation. När företag står inför en osäkerhet, när de inte vet vad de skall göra, kan ett institutionellt rationellt agerande vara att göra som andra företag gör. Man gör som barnet gör, man imiterar. Det är rimligt gjort av barnet, ty den vet inte vad man skall göra, men den vet att en framgångsrik individ, den vuxne, gör på ett sätt. Därför imiterar barnet den vuxna individen.

Idag tycks alla bilföretag imitera eldriften. Det är rationellt då man står inför osäkerhet om framtida källor för drift av bil. Det paradoxala, och skrattretande, är att bilföretagen, och politiker och aktivister, i kör, sjunger elbilens lov. Den är inte bara den enda framtiden, den är också den goda framtiden.

Flocken går mangrant till elbilen. Kanske de har rätt. Blott framtiden kommer att vara kapabel att döma.

I Sverige har vi företagsberättelsen om Facit, som tillverkade mekaniska räknesnurror. Facit hävdade att de japanska elektroniska räknarna var övergående och kunde inte mäta sig med Facits mekaniska räknesnurror. Facit var bundna i sin framgång. De gjorde som de alltid hade gjort, och det hade ju varit lyckosamt.

Inget företag vill vara ett Facit, som inte är kapabel att uppfatta de nya vindarna och vända sina segel.

Samtidigt gäller att den som följer de andra och vänder sina segel, kommer nog att fånga den förliga vinden. Men i företagens marknadsvärld finns inte en vind, utan flera vindar, och en riktig framgångsrik företagare kan skapa sin egen vind.

Kamprad och hans företag IKEA, skapade den till synes absurda vinden att låta möbelköparen bli möbelbyggare. Det platta paketet passade väl in i ett samhälle där flertalet hade börjat ha egen bil. Istället för möbelvaruhusets lastbil som körde hem soffan, kunde nu varje möbelköpare själv transportera sina möbler. Inte soffan som sådan, ty den var för skrymmande för personbilen, men inpackad i platta paket kunde soffan få plats i bilen, eller på en liten kärra bakom bilen. Samtidigt kom miljonprogrammet och egnahemsrörelsen i Sverige, med stigande bostadsyta att möblera.

De som följde strömmen, med dyra möbler som krävde lastbilstransporter, motarbetade IKEA. Men strömmens företag klarade inte att stoppa Kamprads platta paket. Idag tror jag att IKEA är världens största möbelföretag.

Att följa strömmen är därför en kortsiktig trygghet i en marknadsvärld. Rikligast belönad blir den som inte följer strömmen, utan som lyckas skapa en ny vind, eller som lyckas fånga en vind som andra inte uppfattar.

Därför kan man undra vilken energikälla som kan gömma sig bakom den allenarådande elen. Eller, än svårare, om det kan finnas ett annat, gud vet vad, som kan fylla samma funktion som bilen fyller, och kanske mer. Bilen möjliggör ett individuellt transporterande av personer och småsaker. Men den är farlig, ty många dör i trafiken. Den är oerhört resursförbrukande, både som ting, och genom att kräva naturförstörande och mycket dyrbara investeringar, vägar. Den är också oerhört tidsödande. Det tar ett dygn att köra genom delar av Europa, medan flyget tar någon timme, och där flyget inte kräver de naturförstörande, tunga investeringarna i vägar.

Om 200 år kommer människor att transportera sig i spunkar, och skratta åt den primitiva bilen som förödde människor och natur och som förflyttade människor och ting så oerhört långsamt.

Frågan idag är, vem går mot strömmen och håller på att utveckla spunken?

Den 28 november 2020
​Sven-Olof Collin

Mitt rike är inte av denna världen (Joh 18:36), sade Jesus. Han, precis som mohammed, utlovar däremot en paradisisk värld efter döden. Därför borde de religiösa sitta ner i båten och invänta döden. Men det finns de som inte inväntar döden utan försöker driva organisationer och länder utifrån deras religion. Hur går det då? Hur står de sig mot profana alternativ?

Låt mig ställa några frågor.

Kan du namnge några länder med hög levnadsstandard och levnadskvalité, och som burits fram av regeringar karakteriserade av socialdemokrati och dess ideal?

Ja, det kan jag. Jag kan ange de nordiska länderna, Sverige, Norge, Danmark och Tyskland.

Kan du nu namnge några länder med hög levnadsstandard och levnadskvalité, och som burits fram av regeringar karakteriserade av islam och dess ideal?

Mitt svar blir….Ja, förlåt min ohyggligt låga bildning och kunskap, men jag kan inte finna något land. Däremot finner jag länder med låg livskvalité, såsom Iran, Saudiarabien, Indonesien.

Därmed anser jag att vi kan dra slutsatsen att islam inte är bra för denna värld.   

Det blir lite svårare om vi har följande fråga:

Kan du namnge några länder med hög levnadsstandard och levnadskvalité, och som burits fram av regeringar karakteriserade av kristendom och dess ideal?

Vi har länder med starka katolska inslag. De är ganska hyfsade, men är, i alla fall i Europa, problembarn i EU, som Polen, Spanien och Italien. Men de gör ofantligt mycket bättre än de islamitiska länderna. Vi har USA, som i stor grad är kristet. Men över kristendomen och dess värderingar, står en högre värdering, friheten, att envar får ha sin tro och ge uttryck för den. Därför är USA t o m friare än de nordiska länderna, som inskränker yttrandefriheten genom lag om hets mot folkgrupp. Å andra sidan har USA lägre livskvalité.

Det blir omöjligt att hitta ett svar om vi har följande fråga:

Kan du namnge några länder med hög levnadsstandard och levnadskvalité, och som burits fram av regeringar karakteriserade av judendom och dess ideal?

Ett sådant land finns knappt, blott Israel är i närheten av land under judendom, men ett land kan inte utgöra grund för att hävda ett allmänt samband.

Sedan kan man gradera upp frågan och göra den mer generell:

Kan du namnge några länder med hög levnadsstandard och levnadskvalité, och som burits fram av regeringar karakteriserade av en totalitär ideologi och dess ideal?

Den frågan går till grunden och försöker bortse från de skillnader som finns i de religiösa totalitära ideologierna, t ex judendom, kristendom islam, och de politiskt totalitära ideologierna, kommunism och nazism.

De idag mest utvecklade länderna karakteriseras av att inte drivas av regeringar med totalitära anspråk. Däremot börjar de asiatiska ekonomierna komma fram, med Kina i spetsen, som onekligen har starka drag av det totalitära.

Medan de profana totalitära ideologierna, kommunism, så som den utformades i Sovjet, och nazism, som den utformades i Tyskland, stundtals var lyckosamma på vissa områden, misslyckades de å det grövsta, med ohyggliga brott mot mänskligheten som mest minnesvärd effekt.

Generellt, med tolerans för smärre undantag, tror jag att vi empiriskt kan hålla med Jesus, att hans rike, att de religiösas rike, inte är av denna värld. Men vi får lägga till, att hans rike inte får vara av denna värld, ty det riket i denna värld är ett rent helvete.

​Den 27 november 2020
Sven-Olof Collin   

​I videoklippet, https://www.youtube.com/watch?v=pzg4bqoBiGo&t=20s , från filmen ’L’amica geniale’ (Min fantastiska väninna), säger den forna lärarinnan till den unga kvinnan att hon inte är lycklig och att hon var ämnad för stora saker. Den unga kvinnan drabbas av lärarinnans tydliga uttalande och försöker dölja sanningen i hennes utsaga genom att påstå att hon lyckats genom att hon blivit gift och fått barn. Lärarinnan säger att det kan alla göra, varpå den unga kvinnan reducerar sig genom att säga att hon är som alla andra. Den unga kvinnan går därifrån, med tårarnas insikt i ögonen.

Lärarinnan tycker att den unga kvinnan har förslösat sin oerhörda begåvning och skuldbelägger henne. Gör lärarinnan rätt? Har en individ en plikt eller en skyldighet att utnyttja de förmågor hon har?

Skyldighet är ett ansvar gentemot någon annan, en individ, en grupp eller ett samhälle. De religiösa skulle lägga till skyldighet inför skaparen, som gav henne förmågorna som hon nu förslösar. Den unga kvinnan kanske skulle mena att hon fullgjort sin skyldighet genom att gifta sig och få barn. Lärarinnan kanske anser att hon inte har utnyttjat alla sina förmågor och därför inte fullgjort sin skyldighet. I denna, skyldighetens tanke, ligger att människan inte är autonom, utan har skyldigheter gentemot andra. 

Plikt baseras däremot på individens autonomi, där man har skyldighet gentemot normer som man själv, utifrån Förnuft och kategoriskt imperativt, gjort till sina. Man måste göra det rätta, följa sin plikt, vari kan inbegripas att utnyttja sina förmågor. Juden, som passerade den misshandlade, följde sin plikt, att lyda sin religions påbud, vilket förhindrade honom att hjälpa den misshandlade. Den barmhärtige samariern hade en annan plikt, att värna om människors liv, och tog hand om den misshandlade. Samarierna utnyttjade sin förmåga att hjälpa den misshandlade, medan juden inte använde sin förmåga att mildra en annan människas lidande.

Utnyttjar du dina förmågor, utifrån skyldighet gentemot andra eller utifrån plikt?

Jag vet att jag har en förmåga att handleda studenter i deras examensarbeten och förmå många av dem att göra uppsatser som de själva inte trodde de hade förmåga till. Har jag en skyldighet eller en plikt att handleda studenter?

Jag är avskedad från en högskola. Jag är 63 år och kan gå i pension. Jag vet att många högskolor, och inte minst många studenter behöver goda handledare. Får jag vända ryggen åt min förmåga och odla min trädgård istället för att bidra till studenter och till samhälle genom att handleda studenter? Skulle lärarinnan i klippet också skuldbelägga mig?

Du som läser det här, utnyttjar du dina förmågor? Har du en skyldighet till det? Har du en plikt att utnyttja dina förmågor? Kan lärarinnan skuldbelägga dig, om du inte utnyttjar dem?

Jag är på väg att göra som den unga kvinnan, att lämna akademin och handling, men med vredens tårar i ögonen, skapade av plikten att utnyttja mina förmågor till andras nytta.

​Den 26 november 2020
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Det har funnits höga dödstal på äldreboenden genom virusets härjningar. Vad kan det bero på?

Man har framfört att det beror på att varken privata eller kommunala äldreboenden har brytt sig så mycket om virusskydd, varför spridning har skett.

Man har framfört att det finns många invandrare som arbetar på äldreboende, med dåliga svenskkunskaper, som därför inte har förstått att skydda sig och de äldre.

Man har framfört att äldrevården är en krisbransch avseende bemanningen, där folk sällan vill arbeta, varför man har mycket hög personalomsättning.

I en presenterad undersökning, för man fram att de gamla inte fått läkarvård (https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/we3m15/16-av-21-regioner-har-misslyckats-med-palliativ-vard )

I en liten, nyligen presenterad undersökning, har Kommunal funnit att äldreboende med högre andel tills-vidareanställda har lägre dödstal. Det är onekligen resultat som passar en fackförening som hand i handske.  
(https://www.svd.se/mer-smitta-pa-boenden-med-manga-timvikarier )

Det finns en rimlighet i det resultatet. Om man har tills-vidare-anställning, då kan man sjukskriva sig och tappar inte så mycket lön. Går man till jobbet lite snuvig gör man det kanske mer av lojalitetsskäl till sina arbetskamrater. En timanställd kan däremot inte stämpla när den inte går till jobbet, utan får se en lön gå upp i rök. Den är därför mer villig att gå till jobbet, inte av lojalitet med arbetsplatsen, utan för sin löns skull. En timanställd kan också ha svårigheter erfara lojalitet då den sannolikt hoppar mellan avdelningar. Den har inte någon social investering på arbetsplatsen att ta hänsyn till, som den tillsvidare-anställde har.

Anställningsformen kan därför vara en orsak till döden på äldreboende. Men, varför finns det skillnader i anställningsform? Är det för flexibilitetens skull, att man har större ekonomisk risk i en verksamhet med många tillsvidare-anställda, medan timanställda erbjuder möjligheten att blott vara en kostnad när den ger intäkter? Denna logik finns oberoende av om det är ett privat företag, som arbetar mot att ha höga vinster, eller en kommunal verksamhet, som har en budget den måste hålla. Den är emellertid mer uttalad i vinstverksamheten, då varje kostnad äter på vinsten, medan det blott är kostnaderna över budgeten som är negativa för den kommunala verksamheten.

Driftsformen kan således vara en underliggande orsak.

Men en annan orsak kan finnas, vilket kommer av själva servicen de producerar. Dödligheten på äldreboende är ett tydligt, kvantitativt mått på verksamhetens kvalité. Men annars har inte äldrevården goda mått på sin kvalité. Brukarupplevelse via enkäter kan vara ett mått, men validiteten i sådana enkäter kan lätt ifrågasättas. Vågar brukarna svara uppriktigt? Har de, genom år av dålig produktion, fått låga förväntningar, som är lätta att uppfylla?

En mer objektiv utvärdering av producenterna kan tänkas, där professionella i området granskar deras serviceproduktion. Jag har emellertid aldrig hört talas om att sådant sker.

Därför, svårigheten att mäta produktionen och dess kvalité gör att verksamheter kan förslappas, att de drivs av andra skäl än att ge brukarna högst möjliga service. Målet med äldreboende kan riskera att bli en födkrok för outbildad arbetskraft, för integration, för vinst. Det som är av vikt för verksamheten, som t ex hygienregler, är mindre viktigt relativt att få ett bra schema eller att inte ha så mycket fasta kostnader genom tillsvidare-anställda.

Detta resonemang ger vid handen att vi kanske inte har en orsak, utan en uppsättning orsaker som inte går att särskilja, men som tillsammans ger en verksamhet som leder till höga dödstal.

Ytterst kan orsaken vara att samhället, dvs vi alla, på gator och torg, i politiska församlingar, i organisationer och företag, inte menar att äldrevården är en prioriterad verksamhet i samhället.

Frånvaron av kraftfulla demonstrationer, likt när den mörke mannen i USA förlorade sitt liv, talar sitt tydliga språk. Döden på äldrevården är oss likgiltigt.

​Den 25 november 2020
Sven-Olof Collin 

​Jag läste i tidningen om något jag aldrig tidigare har hört talas om. Läkemedelsverket har beslutat att stänga två apotek.

På en privatiserad marknad, som apoteksmarknaden, krävs statliga kontroller. Stängning av verksamheterna antyder att kontrollerna är aktiva. Vad som föranleder stängningen vill de inte uppge. 
https://www.svd.se/lakemedelsverket-stanger-tva-apotek

Jag läser i artikeln att det är ett och samma företag som driver de två apoteken, Fridhemsplans Apotek AB. Jag blir intresserad av att se vad som kan dölja sig bakom ett sådant företag. Vem är det som driver ett företag som får sådan statlig kritik, att de inte får bedriva sin verksamhet?

Enligt hemsidan merinfo.se är Munaf Talib Faleeh Faleeh Vd och styrelseledamot i bolaget. Husham Talib Felaih Al-Wasty är styrelserepresentant.

Det är således människor med invandrarbakgrund som driver verksamhet som staten förbjuder.

Mitt intresse att se vem som stod bakom apoteken, måste jag medge, var föranledd av allt skrivande som skett kring exploaterandet av välfärden, där ligor och gäng och familjer, i stort sett alla med invandrarbakgrund, har varit de skyldiga. Och se, i just detta fall som jag själv undersökte, visade det sig att min föraning, kalla det gärna fördom även om det är baserat på rapporter om välfärdsexploatering och fusk, var korrekt. 

De invandrarkritiska skulle hävda att det inte är en slump att invandrare låg bakom apoteken, ty invandrare är mer brottsbenägna än svenskar.

Må så vara, men varför är det så? Är det för att invandrare är mer brottsbenägna som individer, eller är det för att de är kulturellt betingade till ett agerande som i Sverige leder till att de begår brott?

Att fly från sitt land, och ta sig fram i främmande länder, befrämjar sannolikt inte sanningssägande och laglydighet. Å andra sidan kan behovet av flykten komma från att man i landet man flytt från, varit sanningssägande.

De som flytt har oftast lämnat länder med en starkt korrupt stat och med en kultur där staten är en källa för exploatering och inte för lojalitet. Skatt är en stöld från individen, till andra familjers gagn, och inte en solidarisk betalning för ett värdigt samhälle. Följsamhet gentemot reglering görs endast så länge staten kan avslöja en. Det är inte, vare sig en skyldighet eller plikt utan är en funktion av statens repression.

Dessa två förklaringar, individen och kulturen, kan ha varit verksamma i de två personernas bolag.

Sedan kan man vända ryggen åt detta faktum och notera att flertalet individer beter sig fullt acceptabelt i Sverige.

​Men staten, som förvaltar våra resurser, får inte vila i den insikten, utan måste övervaka resursernas användning och följsamhet gentemot regleringar. Det är i det sammanhanget svårt att skuldbelägga en stat som diskriminerar i sin granskning och är mer uppmärksam om ägare är personer med invandrarbakgrund, eftersom sannolikheten för misskötsamhet är större där. Som mitt fall visade.

Den 24 november 2020
Sven-Olof Yrjö Collin  

​Den dödes egendom ges till barnen istället för att säljas på en marknad, där köpeskillingen ges helt eller delvis till staten, beroende på hur stor arvsskatten är. Om egendomen hade sålts på en marknad, hade egendomen hamnat hos någon som kunde prestera de medel som krävdes för att köpa den, medan om egendomen hamnar hos barnen, har deras prestation var ingen, förutom att vara avlad av den döde. Denna nepotism i arvet vände sig de klassiska liberalerna emot och ansåg därför att t o m 100% arvsskatt var bra, då ingen skulle ärva sig till egendom, ty den goda egendomen kommer enbart genom eget arbete.

Speciellt intressant är arvsskatten när det gäller arv av produktiv egendom, t ex företag, ty det är egendom som har betydelse för samhället, och är därför av speciellt intresse för samhället. Om en tavla säljs på auktion eller ges vidare till ett barn, har inte så stor betydelse för samhället. Däremot är samhällets intresse stort när det gäller ett företag som har 1000 anställda, med underleverantörer i landet och som säljer sina produkter utomlands.

Arvsskatt på produktiv egendom kan ha goda och onda konsekvenser.

100% arvsskatt har den goda effekten att företaget saluförs på en marknad och överförs till den som kan prestera medel för dess köp. Den som lyckats eller som lyckas dra samman de medel som krävs för att köpa företaget, är den som får företaget och får möjligheten att driva företaget. Tanken är att den som har dessa medel, eller lyckas samla dem, kan anses vara en värdig ägare av företaget, med förmåga att driva det på ett för samhället gott sätt.

Barnen får inte ärva företaget p g a att de är barn, vilket ju inte är en kvalifikation för att driva företag. Med 100% arvsskatt får man företagare som visat sin förmåga att driva företag, eller i alla fall att samla de medel som krävs för att överta ägandet.

En ond konsekvens av 100% arvsskatt kan hävdas vara att just barnen inte får egendomen. Det finns nämligen två saker i familjeföretag, som ju just karakteriseras av nepotism, att egendomen går i arv, som kan anses ge familjeföretaget konkurrensfördelar, och därför vara till gagn för samhället.

Människan har en nepotistisk tendens, där kvinnorna har något starkare tendens än männen, vilket kan förklaras rent evolutionärt, vilket jag inte gör idag. Föräldrarna vill värna sina barn och deras framtid mer än andra människors framtid, och t o m mer än sin egen. Den nepotistiska tendens gör att familjeföretag drivs annorlunda än kapitalistiska företag, där familjeföretagets långsiktighet är utmärkande. Ty familjeföretaget drivs ju inte för de som driver företaget, utan för deras barn.

!00% arvsskatt innebär att den nepotistiska tendensen till stora delar försvinner från företaget, och därmed försvinner den företagsform som berikar ägandeformerna i ett marknadssamhälle, familjeföretaget.

Den andra saken som kan ge familjeföretag konkurrensfördelar är att nepotismen innebär att företaget får ägare som har företaget i sin hela erfarenhet. Ända sedan barnsben har de som ärver företaget, levt med och i företaget. De, eller i alla fall några av barnen, har troligtvis en god kunskap om företaget och dess marknader. De är också sannolikt bärare av den kultur som etablerats i företag, som kan vara en konkurrensfördel.

Det finns mer att dryfta kring arvsskattens påverkan på företaget, men jag hoppas att jag vunnit dig för insikten att det är omöjligt av en hedervärd tänkande människa att vara mot arvsskatten. Lika väl som det är omöjligt att vara för arvsskatten. Graden av arvsskatt är en balansövning mellan motiv och effekter, där en fundamentalistisk hållning är den sämsta hållningen.

​Den 23 november 2020
Sven-Olof Yrjö Collin  

​Kamala Harris blev vice-president. Man hyllar att en person som könsidentifieras som kvinna, och som rasidentifieras som mörk. Därvid skiljer hon sig från stereotypen av vice-presidenter, medelålders vita män i mörk kostym och slips.

Hon själv betonar att detta visar att kvinnor och minoriteter, dvs identitetsidentifieringen, kan komma långt. Men, i rättvisans namn, det mest centrala i hennes tal, i alla fall för mig, var: “To the children in our country, regardless of your gender, our country has sent you a clear message, dream with ambition, lead with conviction.”
https://www.youtube.com/watch?v=hVctS68GxlY

Jag tog mig friheten att kommentera en person som framhävde att Kamala var kvinna och färgad, med att jag hellre såg att man bortsåg från sexismen och rasismen, och såg på vad Kamala skall göra, dvs att betona att hon är en politiker med social orientering. Ty, hon är ju i första hand en politiker och inte ett kön eller hudfärg. Men då fick jag veta att jag var en vit manlig stofil.

När 1900-talet började, var kvinnan underordnad. Sedan steg hon i graderna och blev i ökad utsträckning jämställd med mannen i slutet av 1900-talet. Slutligen, när vi nått fram, blir hon människa.

Ty, som Simon de Beauvoir skrev, kvinnan är det andra könet. Hon utmärks av att inte vara en man. Och en man är egentligen inte ett kön, utan är en människa. Mannen ses inte som ett kön, utan som en människa. Det är kvinnan som degraderas till ett kön, kvinna, till människans, dvs mannens behag och matlagning.

Det första steget från tillvaron som det andra könet, är att degradera mannen till kvinnans nivå, till att vara ett kön, och därvid ha två kön, man och kvinna. De är bägge könsvarelser och skall behandlas lika. Det är där vi är idag. Där könet och inte människan är överskuggande. Där kvinnor och män skall ges platser i organisationer. Där vi applåderar att det är en kvinna som blir vice-president.

Nästa steg är att kvinnan upphöjs till den position mannen hade innan han degraderades till ett kön, då han var en människa. Då framhävs i första hand att vice-presidenten har ett starkt socialt patos, att hon kan prata med ungdomar, och därmed nå ut till grupper som kanske presidenten har svårt för.

Jag är numer märkt, för livet, av den kvinnliga student jag träffade i våras, som irriterat sade att hon minsann inte vill bli anställd eller göra en karriär som kvinna, utan som en kompetent person, där könet inte beaktas.

Kanske vi har haft vår generation av feminister, de som tydligt identifierar kvinnor som kön, och inte som människor. De som hävdar att platser skall besättas med grund i vilket fysiskt kön personen har, likt i Norges börsnoterade bolags styrelser, där det skall finnas minst 40% av ett kön.

De nya kvinnorna rider på feministernas framgångar och kan nu hävda att de inte längre är kön, utan personer. Därmed kan de komma till den position som männen hade, när kvinnorna var underordnade, då män var människor. Med skillnaden att nu är alla människor. I de unga människornas styrelserum i framtiden kanske det blott finns personer. T o m i bastun på kvällen, finns personer, möjligen med kroppsdelar lätt dolda, då de ännu inte kommit så långt som nudisterna har gjort idag, där kroppen är en kropp och inte ett sexuellt objekt.

Personer som inte förstår institutioner anmärker då att det blir ett trist samhälle, där könet inte finns. Men jämställdhetens mål är sannerligen inte att ta bort könet som sådant. Det innebär bara att man tar bort könet där det är irrelevant, som t ex när man komponerar en styrelse. Däremot, på t ex ett dansgolv, när omständigheterna är sådana, då utvecklas de könsmässiga signalerna och heta blickar möter varandra.

Som det står i Predikaren, 3:e kapitlet, vers 1-5:  ”1. Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund. 2. Födas har sin tid, och dö har sin tid.  Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid. 3. Dräpa har sin tid, och läka har sin tid.  Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid. 4. Gråta har sin tid, och le har sin tid.  Klaga har sin tid, och dansa har sin tid. 5. Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har sin tid.”

I den nya, omarbetade versionen, för 2050, står 6. Könet har sin tid och personen har sin tid.

​Den 22 november 2020
Sven-Olof Collin

​Enligt Sveriges Pensionärsförbund kan de som arbetat i ett låglöneyrke hela sitt liv, få lägre pension än någon som aldrig arbetat.
https://www.aftonbladet.se/minekonomi/pension/a/PRRezp/nytt-pensionslarm-for-lite-pengar-i-systemet?

Vi som hävdar arbetets värde, som anser att man skall arbeta, göra sin plikt, göra rätt för sig, betala sin skatt och inte ligga staten till last, blir upprörda. Kronbloms soffliggare, den late exploatören som inte ger, utan som bara tar, borde inte belönas på sin ålderdom genom att få samma resurser som den som dragit in resurser till vår gemensamma kaka. Den som bakar brödet skall få mer av brödet än den som sitter vid den varma ugnen och lättjefullt väntar på brödet.

Mot det anförs den halva av den kommunistiska principen som säger ’åt envar efter behov’. Vid ålders höst har alla behov av bröd och tak, varför alla skall få så att de kan äta, och sova under ett tak. Statens uppgift är att säkerställa en lägsta grad av levnadsstandard, ’åt envar efter grundläggande behov’. Vad där kommer utöver, är det upp till envar att säkerställa genom privata pensionslösningar.

Mot det argumentet anförs incitamentsargumentet, att om alla får detsamma, oaktat bidrag, minskar villigheten att bidra. Varför skall jag bidra med 100 och en annan inte behöver bidra, och i slutet får vi alla 50 kronor? Alla blir Kronblom, och lägger upp benen på soffan istället för på ryggen.

Ett annat argument är ett moraliskt argument om symmetri. Man kan anföra den första delen av den kommunistiska principen, ’av envar efter förmåga’, varför den som slitit i sitt anletets svett, har gjort efter sin förmåga, och kan därför njuta den andra delen, ’åt envar efter behov’. Har du inte gjort ditt yttersta, har du inte rätt till den andra delen. Vill du vara med, måste du vara med på bägge delarna, att skapa resurser och att förbruka resurser.

En lika pension, oaktat bidrag, är underminerande för staten, både genom att ta bort incitament för att bidra till staten, och genom att vara omoraliskt utifrån en symmetriprincip. Stödet för skatt till staten minskar, och skattesmitande blir ett legitimt sätt att med enskild handling motsätta sig en orättfärdighet. Det gemensamma samhället upplöses.

Arbetets bidrag till gemenskapen måste löna sig. Den som bidrar är mer värdefull och skall äras med en högre pension än den som inte bidrar. Så skapas samhällskittet.

Men! Alla har olika förmågor att bidra, och om man bidrar i sitt anletes svett, oaktat hur stort det bidraget blir, skall man då få ut pension i förhållande till sitt bidrag eller lika, eller enligt den kommunistiska principen, efter behov?

Då människans behov är omättliga, tror jag vi kan stryka den kommunistiska principen.

Kvar blir om det skall delas lika eller utifrån bidrag. Om alla gör vad de kan, då varierar varje individs bidrag enbart utifrån hur samhällets maktfördelning är och hur marknadens värdering av individens bidrag ser ut. Städaren, som arbetat 60 timmar i veckan, och VD:n, som också arbetat 60 timmar i veckan, har olika lön och har därför bidragit med olika mängd pengar i pensionssystemet. Den skillnaden beror inte på arbetsinsatsens kvalitè, ty bägges insats har varit lika nödvändig för samhället, och den beror inte på arbetsinsatsen kvantitet, ty bägge har arbetat lika mycket tid, 60 timmar. Skillnaden i bidrag beror på något utanför individens möjlighet att påverka. Den beror på att marknaden och samhällets maktstruktur värderar VD:s arbete högre än städarens. När de sedan ställer sig sidan om samhället, som pensionärer, skall då det tidigare samhället, dess maktstruktur och den forna marknadens värdering, återverka på dem som pensionärer, och ge dem olika pension?

Det är lätt att tänka sig en lika fördelning när personerna lämnat samhällets produktiva del, ty alla har gjort vad de kunnat. I experiment på människan, visar hon en benägenhet att dela lika om man har svårt att avgöra annan fördelningsgrund.

Men, samtidigt är det lika lätt att tänka sig svårigheten att identifiera om individerna verkligen gjort identiska insatser. Inför den svårigheten kan man göra det lätt för sig och säga att svårigheten att mäta insatsen gör att vi låter var och en få utifrån vad de i pengar stoppat in.

Den nödvändiga solidariteten i ett samhälle lägger man sedan in i form av en beskattning av pensionen, där den som har högre pension, betalar mer skatt.

Allt detta ger att vi, p g a mätsvårigheten avseende insatsen, och att vi inte kan anta den naiva kommunistiska satsen om bidrag efter förmåga, låter pensionen återspegla insatsen i pengar, men att vi korrigerar en aning genom solidarisk beskattning av pensionen. Det blir inte rättvist, men det blir rättvisare än dagens system, där den som likt Kronblom, demonstrativt vänder det solidariska samhället ryggen, får t o m mer än den som agerat solidariskt genom att bidra till samhället.

​Den 21 november 2020
Sven-Olof Collin 

Sverige var delvis unikt under våren genom att inte stänga ner. Nu har vi andra vågen över oss och krav och önskemål om nedstängning förs fram. Ett sådant krav är att stänga skolorna.

För böveln, stäng inte skolorna!

Vi lever fortfarande, eller kanske i större utsträckning än på 40 år, i ett klassamhälle. Vi lever också i ett samhälle med islamitiskt våld. Bägge dessa sociala faktum gör att vi måste säkerställa att skolorna är öppna. För de svagas skull.

Klassamhället innebär att det finns resursstarka och resurssvaga hem. Möjligheterna för barnen och ungdomen att få hjälp och understöd i hemmet, varierar med resursstyrkan i hemmet. I arbetarhem, utan bildnings- eller utbildningstradition, kommer barnet och ungdomen att vara utelämnat åt sig själv, utan möjlighet att få svar på sina frågor. I skolan finns läraren som kan svara på frågor.

Vidare kan i sådana hem förväntas att kraven på skolprestation är lägre, varför barnet och ungdomen inte stimuleras till skolinsats. I skolan finns läraren, med sin skyldighet att pressa och stimulera eleven till prestation. 

Det islamitiska våldet drabbar främst flickorna, med den religiöst och kulturellt motiverade sexistiska övervakningen, med åtföljande innestängning. Möjligheten för flickorna att undkomma övervakningen, genom att gå ut i samhället och i skolan träffa kamrater och få erfara förälskelsen som kan komma i kontakterna med sina skolkamrater, hindras när skolan är stängd.

Således, för barn och ungdomar från skolsvaga hem, och för flickorna från islamitiska hem, skall skolorna vara öppna.

Håll skolorna öppna, för böveln!

​Den 20 november 2020
Sven-Olof Collin

​Opinionsinstitutet förutsåg en bekväm seger för Biden. Så blev det inte. Likt förra gången, missar opinionsinstituten grovt. Som om opinionsundersökningar är värdelösa.
Några förklaringar kan anföras till att de inte lyckas.

De lyckas inte nå fram till alla väljare med sin fråga. Själva tekniken de använder kan skapa bortfall. Internetbaserade undersökningar förutsätter internet. Telefonbaserade förutsätter telefon. Postbaserade förutsätter att man har en fungerande postlåda.

Skamröstaren är en annan förklaring. Den tror jag mycket på i Sverige. Det är en skam, eller snarare, det har varit en stor skam att medge sitt stöd för Sverigedemokraterna. Det brukade uttryckas med sentensen: ”Jag är inte rasist, men…” Skamröstaren USA sitter tyst vid middagen och när opinionsundersökaren kommer, men i valboxens avskildhet, sätter den ett kryss för Trump.

Bortfallsförklaringen är en tredje förklaring som innebär att man når Trumps väljare, men de svarar inte, ty de är mot etablissemanget, som onekligen de flesta opinionsinstitut tillhör. I Sverige fanns det ett opinionsinstitut som stod långt från etablissemanget, och det visade hela tiden högre siffror för SD. 

Men vad spelar det för roll att opinionsinstitut har fel? Vi lever ju i tider av fake news och fake history, så då kan vi väl tåla lite fake statistics?

Ett argument mot det resonemanget är att det kan vara så att statistiken kan påverka väljaren. Om så sker, vet jag inte, men jag har en indikation på att det är så. Jag har själv tillhört Kamrat 4-procent, dvs de radikala socialdemokrater som röstade på Vänsterpartiet Kommunisterna, och senare på Vänsterpartiet, när de låg farligt nära 4-procentsspärren i opinionsmätningarna. Tanken var att om de föll ur Riksdagen, kunde Socialdemokraterna röra sig ledigare mot mitten. Idag känner jag den kamraten återkomma i mig när jag ser det för ett land så ohyggligt pinsamma, att det enda liberala partiet kan riskera att försvinna från Riksdagen. Opinionsundersökningar visar på att Liberalerna ligger under spärren på 4-procent. Liberalerna vill jag egentligen inte rösta på, men när de är socialliberala, ligger de så pass nära min ideologi, att jag skulle kunna lägga en röst på dem, men i första hand, inte för deras politik, utan för att bevara dem i Riksdagen.

Skall man därför förbjuda opinionsundersökningar, t ex två år innan ett val, på det att de inte påverkar individer? Mja, det finns en annan effekt som kan tala för opinionsundersökningar.  

Kanske det finns en sorts storleks-kamrat som påverkar väljarbeteendet? Måhända är det en storleks-kamrat som Sverigedemokraterna har åtnjutit? När Sverigedemokraterna började, beskrevs de som ett fascistiskt parti, på den yttersta högerkanten, en liten extremistskärva som inte förstått fascismens, och främst nazismens oerhörda effekter. Anhängarna beskrevs som arbetslösa, unga obildade män på landet. En sorts etablissemangets white trash-ideologi som brännmärkte anhängarna. Få ville bli likställd med den gruppen, varför man i öppenhet tog ställning mot dem, ’Jag är inte rasist, men…’ Sedan kommer valen, där folk upptäcker att deras sätt att rösta inte syns, varför väljarstödet för SD ökar. När sedan SD nådde över 10% gick det inte med någon intellektuell heder i behåll att hävda att 10% av svenska folket är fascistiska, unga, outbildade arbetslösa män på landet. Man är inte längre ensam, och man tillhör inte den bespottade gruppen, utan en betydligt större grupp. Då kan man t o m hävda publikt att Sverigedemokraterna, vars ideologi jag förvisso inte delar, ändå har något att säga i migrationsfrågan. Därmed kan Sverigedemokraterna lyfta starkare, inte bara i opinion, utan också i väljarbåsen, och inta platsen som det tredje största partiet.

På så sätt kanske opinionsmätningar inte enbart hindrar demokrati, utan också möjliggör demokrati.

​Den 19 november 2020
Sven-Olof Collin  

​När nu vaccin kan börja distribueras, kommer frågan hur det skall distribueras.

Man kan välja den lösning som idag är så populär, marknadens lösning, där en individs förmåga att översätta sitt behov till köpkraft, avgör vem som får virus. Om man riktigt tror på den fria marknadens förmåga att via prissignalen skapa en god fördelning, då inbjuds alla att delta i auktionen av virus, dvs både organisationer och individer. Må starkast köpkraft få vaccin, är marknadsliberalernas lösning.

Det förefaller dock som om de flesta stater misstror marknaden och kommer istället att välja statens order i stället för marknadens pris, som grund för fördelning.

Man tycks finnas en samstämmighet i att de som arbetar i sjukvården skall ha vaccin först, ty pandemin skapar sjuka personer som måste tas om hand.

Men, när de har fått sina vaccin, vem skall då få vaccin?

Man kan tänka sig en lista av yrken, där de viktigaste yrken sätts överst. Det är vad man i själva verket har gjort, när man satt sjukvårdens personal överst. Men under dem, vilka kommer där? Kommer poliser, för att upprätthålla ordning i samhället, som blir mer oroligt när det stängs ner? Kommer kanske politiker och journalister, för att säkerställa att demokratin inte skadas?

Det finns en annan grund för uppdelning man kan göra. Skall de unga ges företräde, eller de gamla? 

Det som talar för de unga är att det är de som upprätthåller ekonomin genom sitt arbete. Det är också de som rör sig mycket och därmed kan vara verksamma spridare. Men det som talar mot dem är att de inte tycks hotas till livet.

Det som talar för de äldre är just att de hotas till livet. Men, de behövs inte för ekonomins skull och de rör sig mindre och är därför i mindre grad smittspridare.

Således står valet mellan olika mål, att upprätthålla ekonomin, att värna om befolkningen genom att begränsa smittspridning, eller att värna enskildas liv.

Detta ställer frågan om sjukvårdens uppgift på sin spets. Skall sjukvården arbeta för samhällets bästa eller för att rädda liv? Man kan hävda att om effekten av att rädda liv idag är att samhället eroderar genom en enorm smittspridning och en kollapsad ekonomi, då finns ingen sjukvård i framtiden. På så sätt är vaccinbeslutet idag en fråga om vilken generation som skall ges företräde, de äldre och deras liv idag, eller de unga och deras liv imorgon.

Jag har inget svar. Men jag vet att ekonomi är hanterande av begränsade resurser, och detta hanterande är, som vaccinfrågan visar, ytterst en moralisk fråga.

​Den 18 november 2020
Sven-Olof Collin

​Sålunda skriver Jan Guillou om Jan Myrdal:
”Alla tänkande människor har fel då och då. Det ligger i det prövande och ständigt omprövande tänkandets natur. Bara de fega och de opportunistiska har alltid rätt, de som avvaktar tills en trygg majoritetsuppfattning utformats och därefter ansluter sig.”
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/gWW99A/nar-myrdal-hogg-i-sten-slog-det-gnistor--och-var-vanskap-tog-stryk

Han pekar ut några tillfällen då de blev mindre goda vänner, eftersom Guillou ansåg att Myrdal hade helt fel, som t ex Myrdals stöd för den kinesiska regimen.

Han kallar Myrdal för refraktär, dvs oemottaglig för intryck och påverkan. Det är nog inte en bra beteckning, ty Myrdal kunde ju förändras i sin tanke. Men som Guillou skriver, inte av opportunistiska skäl, dvs för att ansluta sig till andras attityder, utan för att han hade funnit ett annat sätt att tänka.

Den mer riktiga beteckningen är att han var autonom. Därmed öppnar beteckningen upp möjligheten att se Myrdal som en god Kantian, där Förnuftet, och inte behovet att tillhöra en grupp, behovet att vara omtyckt, behovet att bli rik, påverkar individen i sitt tänkande och hävdande.

Det ger förvisso en stor ensamhet, ty när tanken för en till en position som inte gillas av omgivningen, ger man lika fullt uttryck för sin tanke, helt oberoende av vilka konsekvenser det kan ha för den som uttalar åsikten. Ty attityden kommer från individens förnuftsmässiga resonemang, inte från behovet att smickra och ha vänner.

Den heteronoma individen är motsatsen till den autonoma individen. Det är opportunisten, den som sätter upp fingret i luften och känner vinden. Det är den foglige, soldaten som böjer sig för kommandot, som likt Eichmann lyder ordern. Det är den som följer flodens ström. Det är människan vars ryggrad är en ål.

Självfallet blir det ofta fel, kanske ibland i absolut mening, men oftast i relativ mening, dvs relativt flodens ström. 

Själv lämnar jag akademins ström. Jag simmade motströms ett tag, men kastades upp på stranden. En liten biflod fann jag. Men även den kommer jag snart att lämna, ty min bedömning är att den snart flyter ut i den stora strömmen av ideologiserad akademi.
​
Kanske jag har oerhört fel. Men det tillhör refraktärernas lynne, och speciellt de autonoma, att pröva sitt ställningstagande, men ofta finna att ställningstagandet fortfarande är riktigt, förvisso inte utifrån tidens ström, utan utifrån den autonoma individens Förnuft. Den resulterande ensamheten blir priset för den autonome. Ett pris tungt att bära, men än tyngre är det att överge sitt Förnuft.

​Den 17 november 2020
Sven-Olof Collin    

​Lackmuspapper har den egenskapen att den färgas rött i sura vätskor och blått i basiska. Därför kallar vi lackmustest, de försök som görs på något, där man vill få reda på om det råder ett visst förhållande.

Vi har idag en lackmustest avseende fascism. Den som tar till våld i ett demokratiskt samhälle, för att hävda sin sak, t ex genom att försvara saken, bör kallas fascistisk. Fascistbeteckningen åt dem som agerar med våld, kommer ursprungligen från de italienska fascisterna, som tog till gatuvåld för att ingjuta skräck i sina motståndare. Den politiska metoden togs upp av de tyska kommunisterna och nazisterna, som hade formidabla gatustrider, där de mötes som simpla fotbollshuliganer.

Avsikten med våldet är att ingjuta så stor skräck hos andra, att de underkastar sig och accepterar dem och den ideologi som de aggressiva står för. Fascism är ett skräckstyre som grundas på våld.

Vi har sett fascismen i aktion på senare tid, då lackmusttesten avseende fascism visat färgen för fascism, svart.

Salman Rushide utförde en lackmusttest på islam. Den visade på svart, dvs fascism. Han hotades till livet och har kanske livet i behåll blott p g a att staten gav honom skydd. Ansiktet på islam är fascismens ansikte, det våldsamma. Men, staten deltog också i denna lackmustest. Den organiserade ett försvar av Rushdie, och visade sig därmed att kraftfullt och dyrt försvara demokrati. Lackmustesten visade rött, demokrati.

Lars Vilks rondellhund var nästa lackmustest av islam. islam svek inte förväntningarna, utan visade sitt fascistiska ansikte genom att dödshota honom, och genom att några dårar verkligen försökte genomföra våldsamheter. Även här testades staten, och demokratins röda färg lyste vackert, ty staten försvarade honom med 24-timmars bevakning  

Rasmus Paludan bränner koranen, vilket blir den tredje lackmusttesten av islams fascism. Även denna gång gjorde islam oss inte besvikna i våra förväntningar. I Malmö blev det upplopp och nu kommer det juridiska efterspelet. Fascisterna åtalas.
https://www.expressen.se/kvallsposten/krim/sex-atalas-for-upplopp-efter-koranbranningen/

Men staten visade ett annat utfall i denna lackmusttest. Staten förbjöd honom att komma till Sverige. Senare har tyska staten förbjudit honom, den franska staten utvisade honom. Han skulle bränna koranen i Berlin och i Paris. I Berlin utvisades han p g a att han hade inreseförbud, men ändock tog sig in i landet. I Paris greps han när han lämnade sitt hotell. Han hade uppgett att han skulle demonstrera, och enligt tidningen greps han p g a att det finns ett demonstrationsförbud. Notera att han inte hade påbörjat sin demonstration, varför polisen således agerade pro-aktivt. Det är tydligen inte bara förbjudet att demonstrera, utan det är även förbjudet att uttala att man avser demonstrera, i alla fall mot islam.
https://www.expressen.se/kvallsposten/paludan-tankte-branna-koran-men-stoppades/

Det framstår som om fascismens lackmusttest visat på svagt svart. Staten böjer sig för fascismen genom att förvägra en demonstrant inresetillstånd eller att bege sig till en möjlig demonstration. Vi vet inte varför staten gör så, men vi kan tänka oss att man försöker minska riskerna för muslimska upplopp och muslimskt våld. Om vår tanke är riktig, då har staten visat neutralt på lackmusttesten av fascism, dvs att de böjer sig för fascismen.

Notera att jag inte är en supporter av Paludans metod, att bränna koranen. Man skall inte bränna böcker. I fallet med islam är det kontraproduktivt ty bättre är att läsa högt ur den, på det att åhörarna förstår varför islams anhängare kan agera fascistiskt. Det värsta angrepp man kan göra på islam är inte tt bränna koranen utan att läsa ur koranen.

Men, även om den svenska staten nu agerar med domstol mot fascisterna, så finns intrycket om acceptans av fascismen genom att vägra Paludan inresa i några stater och vägra honom att röra sig fritt på gatorna, då han kan riskera sätta igång sin demonstration.

islamfascismen har tagit ett litet steg fram, igen. Det islamiska våldet går segrande fram, även om det får ett litet bakslag i Malmös tingsrätt.

​Den 16 november 2020
Sven-Olof Collin

Det som inte skadar, det stärker. No pain, no gain. Bägge uttryck säger att en ansträngning är förvisso en plåga, en ansträngning, men att man blir starkare av en ansträngning.

Den lättjefulla vilan är förvisso behaglig, men gör både kropp och själ slapp och trög. Vilan och lättjan skapar inte framtiden, annat än en förtvinad kropps död.

Idag, den 7 november, när jag skriver detta, kostar en euro 10,31, en dollar kostar 8,70, ett pund kostar 11,44 och, för en skåning så oerhört dramatiskt och deprimerande, en dansk krona kostar 1,38. Man kan också läsa en oroad nationalekonom, som hävdar att dagens krisfinansiering av företag hindrar strukturomvandling, dvs att dåliga företag slås ut.
https://www.svd.se/langvariga-stod-kan-skada-ekonomin

I ekonomisk teori antar man att människan är lat. Kan man uppnå en effekt E, med två olika former av insatser, A eller B, då väljer man den insats som kostar minst i ansträngning. Om du skall gå till en by, där du antingen kan gå över en krävande kulle eller gå runt kullen, och det tar lika lång tid, då går du runt kullen, ty då slipper du uppförsbackens och nedförsbackens ansträngning.

Men en flod inträffar och dränker vägen runt kullen och den enda vägen är över kullen, då kommer den som alltid gått över kullen, att klara transporten bättre, ty den har de upptränade musklerna för att klara kullens stigning.

Faran med företagsstöd och med en svag krona, är att de lättjefulla företagen, styrda av de lättjefulla människorna i ekonomisk teori, försvagas. När sedan floden kommer, klarar de inte att bestiga branten, utan för stå kvar och sakta kvävas.

I mitt arbete som handledare av studenter och doktorander känner jag igen ansträngningens belöning. Mitt arbete går delvis ut på att kräva av studenter och doktorander en ansträngning som de motsätter sig, delvis för att de vill ha det lättare, men också för att de tror att de inte klarar ansträngningen. Svårigheten i handledandet är att utforma de krav som individen kan klara att utföra. Precis som staten borde fundera på vilka kronkurs som de svenska företagen klarar av.

Krav möter motstånd. Handledaren, såväl som staten, måste klara att motstå motståndet mot kraven. Därför kan en krävande handledare och stat anses som ohemul i sina krav, och pressas att mildra sina krav. Men en ansvarstagande handledare och stat, motstår motståndet, vis i sin gärning att stärka studenten, doktoranden och företagen genom krav.

​Den 15 november 2020
Sven-Olof Collin  

​Det har blivit uppenbart att staten är svag. Det finns områden där staten inte har full kontroll, ja, där den t o m har tvingats dra sig tillbaka. Det är områden som kallas utsatta områden. I dessa områden har ett av alternativen till en stat etablerats. Det är organisationsprincipen från mer primitiva kulturer, klanen, som etablerats i dessa områden och delvis behärskar områdena.

Staten krackelerar.

Men även hos dem som tillhör den mer avancerade svenska kulturen, där klanorganisationen sedan länge dött ut, kan vi se tecken på en krackelerande stat.

En man gör fysiska närmande på unga flickor på en buss. Det polisanmäls inte. Däremot tar de vuxna tag i saken och via en Facebook-sida för de boende i ett område, varnar man för mannen med både namn och bild. 
https://www.expressen.se/gt/krim/upprorsstamning-efter-ett-misstankt-ofredande-pa-buss/

På flashback kan man se hans namn och bild och läsa reaktioner på agerandet.
https://www.flashback.org/t3268357

Innan flyktingkrisen, och definitivt innan Facebook, hade nog de flesta av oss ansett detta vara värsta pöbelvälde. Man anmäler till polisen och lämnar över saken till dem. Men idag hängs mannen ut, varnas för, i media som är mycket effektiva i att nå ut, och att nå ut snabbt.

De boende, som riskerar sina barns hälsa i ett ovärdigt samhälle, agerar. På deras gator och i deras bussar, skall frid råda för de goda. Medan de onda förföljs. Med fredliga medel, som ju information är. Han har inte, vad jag vet, blivit misshandlad, eller ens utsatt för hot om misshandel. I genomsnitt har ju svenskar inte det våldskapital som klanerna har. Men agerandet är liknande som klanerna.

Man litar inte på att polisen löser problemet. Man begär inte polishjälp, utan försöker hantera problemet själv.

Man gör den misstänkte publik, som blir utsatt för det moderna gatloppet, att vara på Facebook med bild.

Man är proaktiv, medan staten är reaktiv, som bäst, eller passiv, som sämst.

Men är inte detta något bra, att varje individ tar sitt samhälleliga ansvar och gör vad den kan för att skapa ett gott, lugnt samhälle?

Tänk dig in i en situation själv: Du har en 12-årig flicka som vill åka buss till badet. Släpper du iväg henne och litar på samhället? Skulle du tycka det är bra med en Facebook-sida som rapporterar om vad som sker i ditt närsamhälle? Så att du rätt kan bedöma riskerna att släppa ut din 12-åriga flicka. Om du nu vet det vi vet, att det finns en man som antastar unga flickor, skulle du släppa iväg din flicka med tanken att det är polisens uppgift, inte någon annans, att upprätthålla lag och ordning? Är du villig att hävda din princip om det goda samhället, med din dotters välmående som möjlig risk?

Skillnaden mellan klanerna och Facebook-användningen är att klanerna är släktbaserade medan Facebook-användningen är baserat på lokalsamhället. Men två saker är gemensamma. Det är ett alternativ till den goda staten, och det är lokalt avgränsat.

I det goda samhället hade flickan eller en medresenär ringt polisen, som hade väntat vid hållplatsen, tagit in mannen, där han hade varit häktad i väntan på domstolen, då risken för upprepat brott finns, ty i den goda staten värnar polisen om medborgarna, kanske än mer speciellt om de unga, vilket innebär att potentiella brottslingar får betala ett pris för sin brottsliga potentialitet.

Även om jag har svårt för pöbelvälde, har jag stor förståelse för Facebook-klanens agerande. Det polisen inte kan göra, får vi andra göra, för ett gott samhälle. Även om det är att kopiera klansamhället.  

​Den 14 november 2020
​Sven-Olof Collin

​Arbitrage är en term jag lärde mig i finansieringsämnet. Bakom den ligger ett gott fenomen i marknadsekonomin. Om man säljer äpplen för 30 kr kilot i en stad, medan de säljs för 20 kronor i en närliggande stad, då kommer det att finnas någon som räknar på skillnaden, 10 kronor per kilo. Om den tror att den kan köpa äpplen för 20 kronor i den ena staden, transportera dem till den andra staden för mindre än 10 kronor, då kan den sälja äpplena i den andra staden för kanske 29 kronor. Den personen har vunnit på det. Konsumenterna får betala en krona mindre. Medan den som sålde äpplena för 30 kronor får sänka sitt pris.

Arbitrage innebär att det sker en utjämning. Ineffektiviteter, profiterande, exploatering kan inte försiggå.

Men arbitrage tycks inte gälla i sjukvården. I ett fall jag fick veta om, fanns det en kötid till ett sjukhus för en typ av undersökning på cirka 7 månader. Kötiden var så lång att man inte kunde få tid för undersökning, utan fick vänta med att få tid för undersökning. I ett sjukhus 10 mil därifrån, uppgavs kötiden vara maximalt fyra veckor, men visade sig vara två veckor.

Det är en absurd skillnad mellan 7 månader, dvs 28 veckor, och 2 veckor. Den kan inte förklaras av att det finns administrativa hinder, ty bägge sjukhusen tillhör samma huvudman och finansieras av samma huvudman, Region Skåne. Men sjukhusen är oberoende av varandra. Det finns ingen koordination av köer mellan sjukhusen. Som om sjukhusens huvudman, Region Skåne, inte har ansvar för alla invånare samtidigt.

Det vore möjligt att skapa ett förhållande, liknande arbitraget med äpplena i mitt exempel.
Man kan ha en lista, en kö för hela regionen. Då får man en kötid, med en anvisning vilken plats man skall vara på. Nackdelen är att patienten kanske inte kan eller vill resa runt i regionen för att få sin sjukvård.

Man kan få en möjlighet att boka sig för undersökning på de sjukhus där man vill få sin undersökning. När jag bokar flyg får jag en lista på möjliga flygturer, med tid och väntetid och pris som parametrar för mitt val. Detta är möjligt att skapa i en marknad med många operatörer. Så oerhört mycket lättare vore det att skapa något liknande i en region, med en och samma huvudman och operatör.

Den lägsta graden av arbitrage är att man får en kötid vid det sjukhus som fått remissen, men att man samtidigt får reda på ungefärliga kötider på de andra sjukhusen i regionen, vilket möjliggör att man kan be om att få köa vid det sjukhus man vill.

Inget av dessa arbitragemöjligheter erbjuds i Region Skåne för den typen av undersökning som jag fick veta om.

Vad som däremot fanns, var att om patienten frågade om möjligheter vid andra sjukhus, utifrån att patienten, via bekanta eller från egen kunskap, visste att kötiderna varierade, och att det fanns ett sjukhus som hade dramatiskt kortare tid, kunde man få möjlighet att få sin remiss skickad till det sjukhuset.

Arbitragemöjligheten finns således i Region Skåne. Men den finns blott för den som 1. Har kunskap, i detta fall via bekanta, om möjlighet att få annan kötid vid annat sjukhus, och 2. Har modet att be om annat sjukhus. Att ha modet och att ha bekanta med kunskap, ger således, i region Skåne, en dramatiskt bättre sjukvård genom att kötiden, för den resursstarke, kortas med 6 månader och 2 veckor.

Så ser klassamhället ut i Region Skåne. Den resursstarke får 6 månader och 2 veckor kortare kötid.

​Den 13 november 2020
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Islam är en religion som integrerar hela samhället under sig. Det är en totalitär ideologi. Detsamma kan sägas om utvecklingen i Kina, där staten håller sin hand över och interagerar med näringslivet, som finner sig i statens överordnade och koordinerande roll.
I väst har många trott att demokrati och marknadsekonomi hänger ihop som ler och långhalm. Kausaliteten har skilt de politiska lägren åt. Högern hävdar det ideella, att först kommer lagar om egendomsrätt och sedan kommer kapitalism. Vänstern är marxister och hävdar att kapitalismen spränger förlegade politiska former och introducerar den styrning som krävs för att utveckla produktivkrafterna, som under kapitalismen är organiserade i kapital.

Följdriktigt har en gång för 14 år sedan, en av de ledande företrädarna för kapitalet, Jacob Wallenberg, uttalat sig om Kina på ett fullkomligt marxistiskt sätt: ”Det har varit en otrolig utveckling tack vare att man faktiskt bejakar ekonomisk utveckling. Och då tror jag den demokratiska utvecklingen följer med. Eller, rättare sagt, jag tror inte. Jag är helt övertygad om att det är så.” (https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/33803?programid=3071)

Sverige hyllar principen om maktdelning, mellan stat och religion, och mellan stat och kapital. Vi har därför svårt att se värdet av de totalitära staterna och deras totalitära styrning. Frihet är vår ledstjärna.

Eller?

Statens myndigheter, SÄPO och Försvarsmakten, har påverkat statens Post och Telestyrelse så mycket att kinesiska bolag, som Huawei och ZTE, inte får bjuda på de svenska 5G-licenserna. De har en rädsla för att de kinesiska bolagen skall användas i den totalitär astatens tjänst, för att spionera på företag och på stat.

I detta fall står således statens säkerhet och de kapitalistiska företagens säkerhet över maktdelningen och friheten för varje företag att konkurrera och att få köpa den utrustning den finner lämpligast. Det framstår som att svenska staten närmar sig den totalitära staten, där det är statens intresse som är överordnat samhället.

Kanske vi ser en början på hur de totalitära ideologierna och staterna tvingar fram reaktioner som innebär att alla stater tar ett steg närmare den totalitära staten. Förvisso befinner vi oss, ännu, vida långt från en islamitisk stat och en kinesisk stats agerande.

​Men fläktar av det totalitära kan erfaras.

Den 12 november 2020
Sven-Olof Yrjö Collin

Magdalena Johansson, vd för Almi Halland, hävdar, enligt en intervju av henne: ” Vi ser mer och mer forskning som visar att mångfald i styrelsen skapar lönsamhet”
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/halland/sa-vanligt-ar-det-med-utlandsk-bakgrund-i-bolagens-styrelserum?

Hon följer därvid en tradition som uttrycks väl av en av mästarna, Adolf Hitler. Så här säger han i den bok han skrev när han var fängslad p g a en misslyckad statskupp:
”…ju större en lögn är, desto lättare har den att bli trodd, då ett folks stora massa i djupet av sitt hjärta lättare blir fördärvad än medvetet och avsiktligt dålig, och således på grund av sin primitiva enfald lättare faller offer för en stor lögn än för en liten, då de säkerligen själva ofta ljuger i smått men likväl skulle dra sig för stora lögner. Det skulle aldrig falla dem in att vara till den grad osannfärdiga, därför tror de heller inte på möjligheten av att någon annan kan förvränga fakta på ett så oerhört fräckt och infamt sätt. Ja, till och med om man upplyser dem därom, skall de länge tvivla och vara villrådiga och i alla fall tro, att åtminstone någon sak ändå är sann. Därför stannar alltid något kvar även av den fräckaste lögn – ett faktum, som alla stora lögnkonstnärer och lögnföreningar endast alltför väl känner till och på det nedrigaste sätt utnyttjar. (Hitler, A., Min Kamp, s.265f.)

Min erfarenhet av forskningen stöder slutsatsen att vi inte har stöd för uppfattningen att mångfald ger lönsamhet. Jag kan inte acceptera det som Magdalena hävdar, och utan att hon visar på det, att en utsaga blir sann genom att fler visar på att etnisk mångfald ger lönsamhet. För det första tror jag inte ett skvatt på att hon har stöd för påståendet att det blir fler studier, relativt de som visar på motsatsen eller inget samband. För det andra kan inte frekvensen av studier vara skäl att hävda att något är sant. Enligt den grundläggande principen för vetenskaplig sanning, falsifieringsprincipen, krävs det fortfarande att studier inte kan förkasta en utsaga, för att den skall vara giltig.

En studie hävdar att sammantaget finns det sociala och moraliska skäl för mångfald, men att det inte finns affärsmässiga skäl för mångfald (Walt, Ingley (2003) Board dynamics and the influence of professional background, gender and ethnic diversity of directors, Corporate Governance – An International Review, s. 218-234).

En studie, som antyder en mer intressant slutsats, är Carter, S’Souza, Simkins och Simpsons (2010) The gender and ethinic diversity of US boards and board committees and firm performance, Corporate Governance – An International Review, s. 396-414. De fann att mångfald på kön och etnicitet inte minskade lönsamheten, och att den ibland var korrelerad med lönsamhet. Men vid en mer avancerad analys, kunde de fastslå att det inte fanns ett kausalt samband.

Det är just detta med kausaliteten som är den springande punkten. Låt oss hävda att längre personer är mer intelligenta än kortare personer. Detta beror på att människor med goda näringsförhållanden, de som kan äta sig mätta och inte lider av hunger, blir längre i en världspopulation. Näringsbrist påverkar inte bara längden utan hela organismen, däribland hjärnan. Således, svältande barn drabbas i allt, inklusive längden och intelligensen. Men ingen nu levande människa skulle tro att längden på något kausalt sätt påverkar intelligensen.

Men Magdalena tror att mångfald påverkar lönsamheten. Något som avancerade studier, med förmåga att inte bara finna korrelationer, utan kausaliteter, inte kan finna. Mina studenter gör ofta det felet. De vill så gärna att ökad hållbarhetsfokus ger finansiell lönsamhet. Att det helt enkelt är lönsamt att vara hållbar. Så samlar de in data, och ibland, men sällan, men ibland, finner de kausalitet. Och därefter gör de felslutet, att hållbarhetssatsningar ger högre lönsamhet. Medan jag säger till dem att då de visat på korrelation, har de lika mycket visat på att lönsamhet ger mer satsningar på hållbarhet. Men vad de absolut inte visat, är en kausal länk från hållbarhet till lönsamhet. Jag brukar därvid säga att bra företag, är bra på det mesta. Grunden för kausaliteten ligger i en helhet av ett bra fungerande företag, som kan skapa både lönsamhet och mångfald och hållbarhet. Det finns en samtidighet, men ingen kausalitet.

Men VD för Almia vill inte tänka och reflektera. Hon vill lansera sin vilja, som blir en lögn. lögn, den som opinionen håller för sant. Och hon lyckas med lögnen, ty som ni kan se i tidningsartikeln, där journalisten saknar den journalistiska etikens krav att våga ifrågasätta utsagan. Journalisten, precis som så många andra, sväljer lögnen med hull och hår. Sväljandet underlättas av den politiska viljan till mångfald, Precis som artikeln ovan hävdade, att det finns sociala och moraliska skäl.

Kära Hitler, om du hade vetat hur goda lärjungar du har. På Almi i Halmstad. En av många hemorter för ’…fräcka lögner…”
Den 11 november 2020
 
Sven-Olof Collin