Sun, 10 May 2026 07:42:20 +0200WeeblySat, 09 May 2026 22:00:00 GMThttps://doncollin.weebly.com/blogg/arbetsloesa-och-loeneloesaArbetslösheten har gått ner, men samtidigt är många av de som är i arbete undersysselsatta genom att de har tvingats till att blott ha ett deltidsarbete. Man kan då hävda att arbetslösheten inte är korrekt återgiven då den inte visar storleken på människors arbetsvillighet. Om en människa vill arbeta 40 timmar i veckan, men har ett arbete som blott ger 20 timmars arbete, då är den ju 50% arbetslös.

Men ordet arbetslös är egentligen en felaktig term eftersom det man mäter inte är arbete utan existensen av lön hos personen. Det är således lönelösa man avser.

Men vad är det vi egentligen vill komma åt, med mätningar och med våra ord? Låt mig göra en genomgång av möjliga ord, med mig själv, som pensionär, som referens.

Jag är delvis arbetslös, men utan lön, dvs jag är helt lönelös. Det återspeglar att jag är delvis arbetsovillig, men framför allt är jag löneovillig. Jag har en betydligt lägre vilja idag att arbeta med det som var mitt yrkesarbete före pensioneringen. Dock utför jag en aning arbete, t ex genom att vara medförfattare på vetenskapliga artiklar och genom att hålla föreläsningar på mitt ukrainska universitet i Kharkiv. Men jag får ingen lön för det arbetet, dvs jag är helt lönelös men blott delvis arbetslös. Nu har jag har en mycket stark ovilja till lönearbete, då universitetens akademiska administration och närvaron av oakademiska akademiker har kväljt och kvävt mig tillräckligt. Jag behöver inte lönen, ty jag har sparat ihop pengar under mina yrkesår till en pension, som idag försörjer mig. Jag är således helt lönelös och löneovillig, delvis arbetslös och delvis arbetsovillig. Men jag har arbetsförmåga, vilket visar sig genom uppskattningen kring mina föreläsningar och kring mitt medförfattarskap.

Man kan därför mäta omfattningen av arbetsvillighet och av utfört arbete, omfattningen av lönevillighet och lönemottagande, och omfattningen av arbetsförmåga. Jag som pensionär har en smula arbetsvillighet, utför en smula arbete, är starkt löneovillig och helt lönelös. Men jag har fortfarande en arbetsförmåga.

Denna genomgång sätter fingret på frågan vad vi avser med arbete. Ibland görs distinktionen avlönat och icke avlönat arbete. Därmed kan man fånga det arbete som görs oavlönat i hemmet, t ex barnomsorg, i släkten, t ex omsorg om släktens gamla, i form av välgörenhet och i form av t ex grannsamverkan. Med arbete avses då en värdetillförsel till samhället, oaktat om den medför ersättning eller ej.

Den som har arbetsförmåga är en individ som har en förmåga som, om förmågan används på rätt plats, kan ge värde till samhället. I vilken mån arbetsförmågan utnyttjas beror på individens arbetsvillighet och individens möjlighet att ge av sin arbetsförmåga, t ex genom en anställning.

Det skulle vara intressant att få en uppskattning av samhällsmedlemmarnas arbetsförmåga, vilket skulle ge en uppskattning av samhällets arbetskapacitet. Därefter skulle man uppskatta omfattningen av samhällsmedlemmarnas utförda arbete, oaktat om det är i form av avlönat eller oavlönat arbete. Genom att relatera samhällets arbetskapacitet till utfört arbete i samhället får man ett mått på samhällets förmåga att utnyttja samhällets arbetskapacitet. Det är egentligen det måttet som är det intressanta, samhällets förmåga att utnyttja tillgänglig arbetskapacitet, ty det visar samhällets förmåga att utnyttja sina resurser.

Arbetslöshetstalet handlar egentligen inte om samhällets förmåga att utnyttja resurser, utan avser att uppskatta i vilken mån individer kan försörja sig själva genom lön. Då hade ett annat mått varit bättre, det som kallas självförsörjningsgrad. Den som är sjukskriven och mottar sjukpenning, den som är arbetslös och mottar arbetslöshetsersättning, den som är utanför de systemen och utan annan försörjning mottar socialbidrag. Alla dessa saknar självförsörjning.

Likt samhällets förmåga att utnyttja sina resurser borde vi också vara intresserade av samhällsmedlemmarnas självförsörjningsgrad, eftersom den säger i vilken mån de bär sig själva och inte behöver andras bärande.

Arbetslöshetstalet är sannerligen en felaktig term och en ganska ointressant term. Det intressanta är samhällets förmåga att utnyttja sina medlemmars arbetskapacitet.

​Sven-Olof Yrjö Collin]]>Fri, 08 May 2026 22:00:00 GMThttps://doncollin.weebly.com/blogg/fred-paa-gaza-gaar-det-att-laera-av-historienNej, är svaret, ty som Hegel skrev, det vi lärt av historien är att vi inte lär av historien. Det som delvis gäller människor, att vi lär av vårt tidigare agerande, tycks inte gälla för samhällen.

Men om vi lär av historien, vad skulle det innebära för den bräckliga freden i Gaza? Kan vi lära något från det största kriget i Europa, Andra Världskriget, där nazitysklands besegrades och Tyskland pacificerades framgångsrikt?

Kriget i Europa 1939 inleddes med att Nazityskland invaderade Polen, driven av en ideologisk vilja att expandera och med en nedsättande syn på de slaviska polackerna. Kriget i Gaza inleddes med att muslimska Hamas invaderade Israel, drivna av en ideologisk vilja att annullera Israel och med en nedsättande syn på judarna.

Det tog lång tid för motståndet mot nazityskland att samla sig och slutligen nå Tyskland, där terrorbombningar av städerna följdes av en invasion, där Tysklands städer lades i ruiner och Tyskland som helhet ockuperades. Man förhandlade inte om fred, utan Tyskland fick ge upp villkorslöst. Israel samlade sig däremot mycket snabbt och började bomba, som de själva hävdat, militära mål där civilbefolkningen fick uppmaning att lämna innan bombningarna. Mycket av Gaza ligger nu i ruiner, men blott en del är ockuperat av Israel. Hamas gav inte upp, utan man förhandlade fram en fred.

De allierade avväpnande tyskarna helt och man började omedelbart en klappjakt på nazister, som kröntes av domstolen i Nürnberg. Israel har inte avväpnat Hamas och har inte, efter fredsstilleståndet, jagat och lagfört Hamaskrigare. En del av Gaza drivs fortfarande under Hamas ledning.  

En omfattande kapitalinjektion genom Marshallhjälpen genomfördes, med tanke att återuppbygga Tyskland. Idag sägs det kosta 650 miljarder kronor att återuppbygga Gaza, men det är oklart var pengarna skall komma ifrån.

Under ockupationsmakternas ledning, men med samverkan med tyskar, organiserades Tyskland i två länder, där man införde två olika typer av samhällssystem, ett totalitärt och ett demokratiskt. Länderna var delvis fortsatt ockuperade genom militär närvaro, där sovjetunionens styrkor fanns fram till början av 1990-talet, och amerikanska trupper fortfarande finns kvar i det forna Västtyskland. De två tyska staterna har inte varit engagerade i krig efter krigsslutet.

Några planer, än mindre några aktiviteter i att upprätta en statsliknande organisation, varken totalitär eller demokratisk, i Gaza har gjorts. Men skulle kunna införa en demokratisk statsuppbyggnad under överseende av en demokratiskt sinnad organisation, parad med en Marshalliknande finansiering, med militär närvaro för att säkerställa freden. Skulle man kopiera rakt av, då skulle den överseende organisationen och den ockuperande militära makten vara israelisk. Men med tanke på den fientlighet som varit så länge, kanske det inte är så lämpligt. Det tidigare FN hade kunnat vara en sådan organisation, men idag är FN så komprometterad att den saknar demokratisk och frihetlig legitimitet. Därför skulle det bättre alternativet vara en organisation som bestod av en samling av demokratiska stater, t ex Japan, Italien, Tyskland (ja, de forna axelmakterna, nu framgångsrikt pacificerade), Sverige, Norge, Danmark.

I Västtyskland genomförde ockupationsmakterna en omfattande denazifiering, i syfte att rensa ut den ideologi som man såg som en bärande orsak till kriget. Motsvarande skulle vara en omfattande deislamisering av Gaza, inriktat på att ta bort de ideologiska moment i islam och hos de troende, som företräder islams våldsamma, totalitära och antisemitiska sida.

Tyskland pacificerades och blev slutligen, efter samgåendet mellan Öst- och Västtyskland, en fredlig, demokratisk stat. Om vi skulle lära av den framgångssagan och använda samma metod för att skapa ett pacificerat och demokratiskt Gaza, då skulle det kräva en kombination av initialt en militär ockupation, en omfattande finansiering av återuppbyggnad kombinerad med en organisation av demokratiska länder som deislamiserade Gaza och införde demokratiska institutioner.

Jag tror inte mitt förslag är möjligt. Därför tror jag inte att Gaza kan pacificeras så som Tyskland pacificerades. Därför är jag motståndare till att Sverige och EU ger finansiellt understöd till återuppbyggnaden av Gaza. Däremot, med samma logik som idag används för att bistå Ukraina till dess återuppbyggnad efter den ryska invasionen, bör Sverige och EU ge finansiellt bistånd till att återuppbygga de israeliska kibbutzer som den muslimska invasionsstyrkan förstörde.

Jag tror således inte att vi kan använda vår erfarenhet av Tysklands pacificering och demokratisering för att pacificera Gaza. En ursinnigt tråkig slutsats, som jag, i omtanke om de palestinska barnen och ungdomarna, hoppas är helt fel.

​Sven-Olof Yrjö Collin ]]>Thu, 07 May 2026 22:00:00 GMThttps://doncollin.weebly.com/blogg/valkompassenNär valet närmar sig erbjuds man se hur ens attityder står sig relativt riksdagspartiernas attityder genom valkompasser. Svenska Dagbladets kompass finner du här: https://www.svd.se/special/valkompassen

Jag gjorde den, med alla 10 områdena. Den fann att jag till 62% överensstämde med Mp, 61% med V, och därefter, klart lägre, alla med 51% överensstämmelse, SD, C och S. Det avviker markant från de partier jag idag överväger skall få min röst, L eller SD.

Det finns flera orsaker till att valkompassens utslag avviker från det partival du själv överväger.

En orsak är att en person oftast har några frågor som den tycker är viktiga, medan andra är mindre viktiga eller t o m inte ens övervägda. Här gör valkompassen en stor nytta för väljaren, genom att uppmärksamma den på en mängd frågor. Kanske kompassen inte kan hjälpa dig i ditt val av parti, men den kan göra dig mer upplyst om alla frågor som finns, där du borde överväga om du har en attityd och vilken den i så fall kan vara.

En annan besläktad orsak till avvikelsen, är att kompassen summerar alla dina svar, oaktat faktumet att man prioriterar frågorna, där somliga är viktiga och andra är mindre viktiga och några är t o m oviktiga. Valkompassen hade kunnat ta hänsyn till detta och därigenom skapat mindre avvikelse genom att man fick svara på angelägen varje fråga var för en.

En tredje orsak till avvikelsen är frågorna i sig, både att man valt ut just dem, och sedan hur man valt att formulera dem. Jag ger här två påståenden som visar hur stora avvikelser kan uppstå.

Ett påstående var: ”Sveriges asylmottagning skall vara minimal.” Jag svarade ’helt emot’, vilket gjorde att jag följde V och Mp, och delvis C. Skälet till mitt svar är att asylmottagning är en solidarisk handling gentemot de som tvingas fly. Men om man istället hade frågat om metoden för asylmottagning, då hade partiutfallet blivit annorlunda. Jag tycker ju att den svenska asylmottagningen har varit en motbjudande, elitistisk, darwinistisk mottagning, som gravt orättvist befrämjar de starka, de risktagande, de med resurser. Istället skulle staten skicka representanter till flyktingläger och där välja ut de med mest ömmande flyktingskäl, oaktat om de har pengar, nätverk, kontakter, egen styrka och risktagande. Därmed skulle sannolikt antalet unga män kraftigt reduceras, medan unga kvinnor hade ökat. Jag tror att min metod mer överensstämmer med SD än med t ex V, Mp och C.    

Ett annat påstående var: ”Burka och niqab skall förbjudas i offentliga miljöer”. Jag svarade ’helt emot’, vilket placerade mig, återigen, med C, V och Mp. Skälet till mitt svar är att jag anser att staten skall strunta i hur jag klär mig på min fritid. Hade däremot påståendet istället varit ’Hijab och andra religiösa eller politiska symboler skall förbjudas i all statlig verksamhet’, då hade jag med emfas svarat ’Helt för’. Staten och dess representanter skall vara apolitiska och areligiösa. Återigen skulle jag vara oerhört långt från C, V och Mp, som ju gärna frotterar sig med totalitära ideologier, vilket gör att jag aldrig skulle överväga att rösta på dem. Däremot ansluter min attityd om statens representanters klädsel nära till SD, eller i alla fall några av dess ledare.

Valkompassen visar således hur du överensstämmer i specifika utvalda attityder med olika partier. Den visar inte hur partierna överensstämmer med dina attityder, eftersom alla dina attityder inte finns med i valkompassen och de är inte givna den betydelse som du ger dem. Du kan således inte använda kompassen för att få vägledning i hur du lägger din valsedel. Men det ger dig en uppmärksamhet på dina attityder och på frågor som inte har befunnit sig i ditt uppmärksamhetsfält.

Gör därför valkompasen, inte för att välja parti, utan för att bli mer informerad inför ditt val.

​Sven-Olof Yrjö Collin]]>Wed, 06 May 2026 22:00:00 GMThttps://doncollin.weebly.com/blogg/religion-som-indikator-paa-civilisationNär den svenske kungen skulle fira sin 80-årsdag, började firandet med en gudstjänst i Slottskyrkan. Monarkin och den kristna kyrkan är två reliker från medeltiden, som gått hand i hand. Reliker är korrekt att säga, ty även om de två har inflytande, är det ett betydligt mindre inflytande de har än under deras makts dagar.

Bägge två är indikationer på civilisation. Jag lämnar monarkin till senare tillfälle, och fokuserar idag på kristendomen, eller snarare, på religionen.

Jag har ett omfattande datamaterial, med cirka 112 länder och en mängd variabler. En variabel är Religiositet, som anger andel respondenter som anser att religionen är en viktig del i deras liv. Det skiljer således inte på olika religioner, utan är blott ett uttryck för religiositet.

Jag anser att grad av civilisation indikeras genom att samhället är fredligt, människor upplever lycka (happyness), har en hög förväntad livslängd, har hög grad av demokrati och pressfrihet.

När jag analyserar tar jag bort effekter som beror på landets ekonomiska standard, bruttonationalprodukt per capita. Det är förvisso ett uttryck för civilisation, men påverkar sannolikt de andra civilisationsvariablerna, varför det är intressant att ta dem var för sig (även om det innebär vissa statistiska problem, som jag för enkelhetens skull inte tar upp här).

Min analys har starka resultat, dvs det finns en hög signifikant samvariation.

Min analys visar att hög religiositet finns i länder som är mindre fredliga, har lägre grad av lycka, har lägre förväntad livslängd, har lägre grad av demokrati och lägre grad av pressfrihet.

Slutsatsen är att ett lands religiositet är en indikator på dess civilisatoriska utveckling. Ju lägre grad av religiositet i ett land, ju högre grad av civilisation. Eller, som jag hellre vill säga: Religiositet är ett uttryck för barbari, medan frånvaro av religiositet är ett uttryck för civilisatorisk människokärlek.

En invändning mot min slutsats är att analysen endast ger korrelation, inte kausalitet, varför jag inte kan dra slutsatsen att religiositet leder till låg grad av civilisation. En kritiker kan hävda att kausaliteten är den motsatta, att låg grad av civilisation ger hög grad av religiositet, som ett sätt att hantera barbariet, misären, förtrycket. Den invändningen påminner om Karl Marx syn på religion, att det är en drog. För att stå ut med eländet, drogar man sig med religion.

Men påståendet att religion är en passiviserande har mycket svag, om ens någon empirisk grund. Islam tillgrips inte av kvinnorna i Afghanistan som en drog för att stå ut med förtrycket. Islam är det aktiva förtrycket i Afghanistan. Människorna i Sverige under häxbränningstiden trodde inte på häxor för att stå ut med den tidens misär, utan för att kyrkan, aktivt och med sina bål, hävdade häxors existens. Om religionen är en drog, är det inte dess passiviserande verkan som är mest uttalad i världshistorien, utan dess förmåga att skapa en förtryckande aktivitet.    

Ett tecken på att kausaliteten är som jag hävdar är korruptionsnivån i ett land. I religiösa länder borde omtanken om varandra vara stor, vilket innebär att egensinnigt, egoistiskt handlande som t ex korruption, borde vara lågt p g a en disciplinerande religionen. I min analys av korruptionsnivå i ett land finns inte det annars så vanliga sambandet, att ekonomisk utveckling är korrelerat med civilisationsvariabeln. Korruption är inte korrelerat till ekonomisk utveckling, dvs korruption finns oberoende av ekonomisk utveckling. Däremot är religiositetsvariabeln synnerligen starkt korrelerad till korruption. Det man definitivt kan säga är att religiositet sannerligen inte hindrar korruption, men att det kanske driver korruption.

Jag tror mig ha visat på att graden av religiositet i ett land förhåller sig omvänt till graden av civilisation. Det jag definitivt kan säga är att religion inte förhindrar barbari. Det som är mer troligt är att religion befrämjar eller t o m driver barbari.

​Sven-Olof Yrjö Collin   

]]>Tue, 05 May 2026 22:00:00 GMThttps://doncollin.weebly.com/blogg/forskare-eller-laerare-eller-baade-ochNär lektorstjänsten på universiteten skapades, delades universitetets akademi upp på lektorer som undervisar, och på docenter, men framför allt på professorer, som forskar. Detta skedde samtidigt, och var sannolikt orsaken, som universiteten expanderade på undervisningssidan, varför lektorns undervisning verkligen behövdes. Därmed skapades en tvådelad akademi, en undervisande och en forskande akademi.

Till detta kom adjunkten, som är enbart undervisande, och som saknar de akademiska kvalifikationer som egentligen skulle krävas för undervisning, dvs de har inte genomgått en forskarutbildning med godkänt resultat i form av en doktorsexamen.

Det är onekligen något paradoxalt att universiteten skall bedriva en utbildning baserad på vetenskaplig grund, men man har en lärarkategori, adjunkten, som inte har möjligheten att tillgodogöra sig vetenskapen genom att den saknar en godkänd forskarutbildning, och en lärarkategori, lektorn, som inte har möjlighet att utveckla sin vetenskapliga förmåga genom egen forskning. Däremot har man en kategori som är vetenskapligt kvalificerad, professorn, men som inte bedriver någon omfattande utbildning.

Det som sedan skett är att vetenskapligt kompetenta akademiker har kunnat bli befordrade till professor, utan att en professorstjänst med omfattande forskning i tjänsten utlyses. Detta har skapat ett professorsproletariat som vunnit en titel utan konkurrens, men som å andra sidan tenderar att ha arbetsvillkor som en lektor.

Denna akademiska struktur kommer till uttryck i två fenomen som är innerligt motsägelsefulla utifrån ett akademiskt ideal, där utbildning och forskning går hand i hand.  

En akademiker, dvs tillhörande den akademiska personalstyrkan på ett universitet eller högskola, har en specificerad undervisningsskyldighet, men mer sällan en specificerad forskningsskyldighet. Skyldighet på ett universitet anges som undervisningsskyldighet, och räknas, in absurdum, ner till minsta timme i sal eller genom handledning. Det påminner onekligen om den gamla stämpelklockan, där man stämplar in för undervisning och mäter varje kvart och timme och sedan stämplar ut.

Däremot finns ingen forskningsskyldighet som mäts med samma intensitet och med timmar. De mest drivna akademierna har förvisso en utvärdering där man ser på omfattningen av publikationer. Men detta anges sällan som uttryck för en forskningsskyldighet. Således, man har undervisningsskyldighet men inte forskningsskyldighet, trots att en god akademi utmärks av skyldighet till undervisning och forskning.

Det andra fenomenet uttrycks genom att lektorn kan ’köpa sig fri från undervisning’. Ett liknande uttryck finns inte på forskningssidan, att man kan ’köpa sig fri från forskning’. Detta köpande finns framför allt hos lektorerna, som ju har sin tid, noggrant observerad, till undervisning. Genom externa forskningsanslag kan lektorn ’köpa sig fri från’ sina undervisningstimmar, dvs finansiera sin lön på egen hand och inte genom utbildning, och därvid använda de köpta timmarna till forskning.

På så sätt framstår utbildning som en börda som man måste pina folk till genom att definiera undervisningsskyldigheten in på bara timmen, vilken man sedan kan befria sig från genom att köpa sig fri. Forskning ses däremot som ett privilegium, där arbetsinsatsen i forskningen möjligen observeras genom antal publikationer.

I dagens universitet och högskolor kan utbildning utföras av personal som enligt dåtidens normer inte ens är kvalificerad till att bedriva universitetsutbildning, dvs att vara en disputerad doktor. Därtill kan utbildningen utföras av de som är disputerade doktorer men som varken har möjligheter till eller krav på sig att upprätthålla och utveckla sin forskningskompetens genom egen forskning. De som däremot har forskning i sin tjänst och krav på att forska, har sällan någon omfattande utbildningsverksamhet.

På så sätt har man skilt forskning från utbildning, varvid akademisk utbildning har gymnasifierats.

​Sven-Olof Yrjö Collin  ]]>Mon, 04 May 2026 22:00:00 GMThttps://doncollin.weebly.com/blogg/historisk-naerhet-ger-nutida-naerhet-sd-och-kdSverigedemokraterna (SD) var länge isolerade av de andra riksdagspartierna. Den isoleringen bröts genom att Busch, partiledare för Kristdemokraterna (KD), träffade Åkesson, partiledare för SD, på en lunch i juli 2019. Kanske det inte var så märkligt att just de träffades över en lunch? För att förstå det, krävs att man tar sig några tusen år tillbaka i historien och till ohyggliga vidskepligheter.   

Abrahams folk, judarna, hävdar att de fick en landremsa av sin gud, Jahve. Abrahams folk intog den, men senare spreds folket och hamnade i Egypten. Mose ledde dem, under stor grymhet gentemot egyptierna, från Egypten och hans efterföljare, Josua intog landremsan igen, med folkmord och folkfördrivning som metod. Därefter spreds judarna ut i världen igen.  

Nu kommer en ytterligare en ohygglighet i denna berättelse. Enligt en berättelse var Jahve nära att förlora sin tro på det folk han utsett till sitt folk, Abrahams folk. Han kom dock på en lösning, som både straffade judarna för deras ohörsamhet, men samtidigt tvingade dem tillbaka till det förlorade landet.

Jahve gav Hitler till Tysklands folk, och lät honom uppföra, först koncentrationsläger, men det var inte straff nog för deras ohörsamhet, utan lät sedan Hitler och hans anhang uppföra förintelseläger. Det som kallas Förintelsen blev ett ohyggligt straff för judarnas ohörsamhet. Men samtidigt beredde Förintelsen väg för judarnas återtåg till landremsan, nu understött av FN och USA, och många andra länder, återigen med folkfördrivning som metod, det som kallas av de fördrivna som Nakba, den stora katastrofen.

Detta är en påhittad och bedrövligt ond historia som blott de vidskepliga, med våldsamhet i hjärta och hjärna, kan komma på.

Somliga av de kristna väntar på Jesus återkomst. Men han tycks vara förhindrad då guden inte kommer ner till jorden igen förrän judarna återtagit sitt Israel. Dessa kristna kan då tro på och se rationaliteten i den horribla historia jag just berättat.

En som tycktes tro på denna våldsamma historia var Pingströrelsens grundare, Lewi Pethrus. I en predikan lär han ha sagt: ”Tysklands gaskamrar har uppslukat miljoner judar. Dessa fruktansvärda lidanden hade drabbat judarna, därför att de inte lyssnat till Guds röst”

Om detta skriver två forskare, Markus Lundström och Tomas Poletti Lundström i sin bok om KD’s tillkomsthistoria ”Sista brevet till Hitler”, som finns återgiven i en artikel i Svenska Dagbladet 2 maj (se länk nedan).

Mannen med denna våldsamma syn på historien, där nazisterna spelar en historisk roll för att möjliggöra Jesu återkomst, var samme Lewi Pethrus som var med och skapade det politiska partiet ’Kristen demokratisk samling’ 1964, det som idag är KD. Närheten till nazismen fanns inte blott i den våldsamma historien. Partiets första styrelse hade 8 medlemmar, varav 4 var nationalsocialister, i meningen att de var eller hade varit deltagare i fascistiska och nationalsocialistiska organisationer.

Sverigedemokraterna bildades 43 år senare, år 1988. Även de hade nationalsocialister och fascister bland sina grundare. Toleransen för en sådan historia var emellertid betydligt svagare på 90-talet än på 60-talet, varför SD blev isolerade fram till slutet av 2010-talet. Då kom lunchen 2019, när en partiledare för ett parti med liknande brun historia, men från 60-talet, åt lunch tillsammans med partiledaren för partiet som hade ett senare brunt inslag.

De kristna vill gärna framställa sig som oändligt goda, med den största toleransen och människokärleken. Men de kristna har haft lätt för att samarbeta med makten, med andra totalitära krafter. De delar våldsamma sagor med andra totalitära krafter. Då kunde de kristna se nazismen som en kraft för Jesus återkomst. Nu ansluter de sig till en liknande totalitär och antisemitisk sagoberättare, islam. Dock med reservation för att KD vill förbjuda en del av islams klädsel.

Vi bara väntar nu på att Vänsterpartiet skall sitta vid samma lunchbord, ty även Vänsterpartiet har ett brunt förflutet, om än falskeligen höljt av den röda flaggan, där deras kommunism också hade fascistiska drag, och var också totalitär och antisemitisk, med en liknande smutsig partihistoria.

Det vi främst lär oss av denna skröna är att vi måste se bortom dagens händelser. Historien har linjer som kan skapa vad som framstår som underligheter när de sker, men som framstår som betydligt mer begripliga om man kan historia och kan se dess linjer.

Historien är ett spöke som lever i nutiden.       

Sven-Olof Yrjö Collin
Länk. https://www.svd.se/a/m0M0Bq/man-sag-nazisterna-som-guds-jagare]]>Sun, 03 May 2026 22:00:00 GMThttps://doncollin.weebly.com/blogg/tvaa-totalitaera-processer-i-sverigeIdag finns det två grupperingar som hävdar samma sak, att Sverige är på väg att förlora sina friheter genom en totalitär process, men de två grupperna pekar på två olika processer.

Nyvänstern varnar för en fascismprocess, där det forna nynazistiska partiet, Sverigedemokraterna och deras stödjetrupper till höger, omstöper det svenska samhället genom att normalisera fascism. Karin Pettersson, skribent på Aftonbladet, beskriver hur högergrupper använder provokation mot vänstergrupper som ett politiskt medel, i en artikel (se länk 1. nedan) som getts rubriken:”Så här ser normalisering av fascism ut i praktiken”.

Nyhögern varnar för en islamiseringsprocess, där flertalet aktörer, partier och opinionsmakare deltar i att legitimera och normalisera islam, som nyhögern ser som en hemsk och totalitär religiös ideologi som kommer att nedmontera det svenska folkhemmet.

Bägge grupperingarna har skäl för sin rädsla för dessa processer via sina observationer.

Nyvänstern har rätt i att synen på invandring och på flyktingar har gått Sverigedemokraternas väg, där forna politiska motståndare antagit liknande politik. Statens repression har stärkts betydligt genom strängare straff och med övervakningsmöjligheter som vore otänkbara för 30 år sedan. Sveriges kamp för demokrati genom SIDA i fattiga länder har ersatts med stöd åt Ukraina.

Nyhögern har rätt i att islam har etablerat sig i det svenska samhället, där etableringen underblåsts av etablerade partier och opinionsmakare, samt av statligt stöd. Islamofobbegreppet, vars politiska funktion är att legitimera islam, har inte förlöjligats som det tokbegrepp det är, utan har snarare accepterats och getts en stigmatiserande effekt, t o m riktat mot seriösa islamkritiker.

De två processerna påverkar det svenska samhället och riskerar att vrida samhället bort från det frihetliga samhälle vi gärna såg framför oss för 50 år sedan.

Tystnad: Som nyvänsterskribenten ovan skrev, kan företrädare för nyvänstern känna sig tystade genom att hålla sig undan från nyhögerns provokationer. Islamkritikerna, speciellt de med mer spektakulära uttryck för sin kritik, drar sig för att uttala kritik mot islam, mot bakgrund av vad som hände med poliserna vid korankravallerna, Lars Vilks, Paludan, Rushdie, tecknarna på Charlie m fl.  

Våld: Medan nyvänstern blott har nyhögerns järnrörsskandal (se länk 2) som exempel på fascismprocessens våldsamhet, har nyhögern en mängd muslimskt våld att peka på, där korankravallerna 2022 och terrordådet på Drottninggatan 7 april 2017, utgör inhemska bevis på islams våldsamhet.

Impregnering av det totalitära: Nyvänstern ser hur legitimt det blivit att angripa muslimer, blott för att de är muslimer, vilket är en demonisering av muslimer i samhället, likt den demonisering som skedde av judar i nazityskland. Nyhögern ser hur islam penetrerar samhället, genom att det blivit accepterat att bära islamiska symboler som hijaben på sjukhusen, vilket är ett demonstrationsprivilegium ingen annan politisk gruppering har medgetts, och hur svårt det är att köpa får- och lammkött utan att det genomgått den islamiska vidskepligheten halal vid slakt.   

Även om grupperingarna tenderar till överdrifter i sina hävdanden av fascism och islamisering, har de fog för sina varningar och sin rädsla. Sverige förändras med dessa två processer mot ett samhälle med vissa totalitära drag som inskränker den frihet vi varit vana vid och som vi gärna hade sett utvecklas mot än mer demokratisering och frihetlighet.

En strategi för att möta dessa hot har varit att slå ett blint öga till grupperingarnas observationer och att förringa grupperingarna som tokar. Men både grupperingarna och de processer de pekar på, är reellt existerande och kan inte bortses från. De är i högsta grad verkliga och verksamma, varför de utgör hot mot ett frihetligt Sverige.

Den rimliga, men ack så svåra strategin, är att kämpa mot både grupperingarna och deras egna föreställningar, samtidigt som man bekämpar de två processerna som de identifierar.

Vi måste vara starka i vårt hävdande av frihet, demokrati, jämlikhet och solidaritet, vilka samtliga är genuint oförenliga med både de två grupperingarna och de två processerna.

​Sven-Olof Yrjö Collin
Länk 1. https://www.aftonbladet.se/kultur/a/j00520/karin-pettersson-om-uppgorelsen-mellan-m-och-sd
Länk 2. https://sv.wikipedia.org/wiki/J%C3%A4rnr%C3%B6rsskandalen]]>Sat, 02 May 2026 22:00:00 GMThttps://doncollin.weebly.com/blogg/bensinskatten-aer-en-unken-klasskattPå Irland protesterar bönder och bilister mot de högre priserna på bensin och diesel. Staten får sätta in polis för att ta bort de parkerade traktorerna från vägarna. I Sverige har regeringen velat framstå som god genom att tillfälligtvis sänka skatten på de fossila bränslena.

Men de stater som vill sänka priset på fossila bränsle kan göra det dramatiskt, eftersom merparten av länder i Europa beskattar bensin med pålägg på 100%, dvs skatten utgör ungefär 50% av bensinpriset. Marknaden får 50% och staten får 50%.

Jämför de 50 procenten med statens beskattning av den svenske medborgarens inkomst. De flesta medborgare betalar kommunalskatt, cirka 30%. Man kan även räkna in arbetsgivaravgifterna, men når ändå knappt upp till fossilskatten. Fossila bränsle är något mer beskattat än folks inkomster.

Jämför beskattningen med annan konsumtion. De flesta produkter har blott moms som beskattning, undantaget vitvaror och elektronik, den sk kemikalieskatten.   

Fossilskatten är således högre än inkomstskatten och avviker helt från beskattning av andra konsumtionsvaror.

Fossilskatten har delvis som funktion att finansiera statens kostnader kring transporter. Men den finansierar även övrig statlig verksamhet. Att kraftigt sänka fossilskatten skulle därför innebära att andra skatter skulle behöva höjas, t ex inkomstskatten.

Fossilskatten har emellertid en tredje funktion, vilket är det som gör att folk protesterar. Genom skatten blir det dyrt med transporter som drivs fossilt. Skatten skall då förmå folk att transportera sig mindre, och, om de nödvändigtvis skall transportera sig, att göra det kollektivt eller att befria sig från fossilskatten genom att framföra en elbil.

Men att göra det dyrare med fossilbränsle innebär att de med liten kassa drabbas hårdare än de med stor kassa. De med liten kassa får betala större andel av sin inkomst för sin fossila transport. Fossilskatten är relativt sett degressiv. De med lägre inkomst har mindre råd att vända fossilskatten ryggen genom att köpa de betydligt dyrare elbilarna och att ladda dem hemma vid villan, eftersom de kanske bor i lägenhet.

Denna ojämlikhet i förutsättningar har uttryckts i Frankrike, med alludering på Marie-Antoinettes (felaktigt) påstådda utsaga hur de svältande i Frankrike skulle kunna lösa problemet med att inte ha råd med bröd: Låt dem äta bakelser (Qu'ils mangent de la brioche). Överfört till vårt problem blir det: Låt folket köra elbil.

Hitler hade ambitionen att envar tysk skulle kunna transportera sig på de nybyggda motorvägarna genom att staten initierade utvecklingen av en bil som envar skulle ha råd att både köpa och framföra, en vagn för folket, en Volkswagen. Denna vagn skulle ha liknande funktioner som de stora, dyra vagnarna, dock kanske vara mindre komfortabla och med lägre hastighet.

Dagens elbilar är inte några folkvagnar eftersom de små elbilarna, som kanske kan köpas av mindre bemedlade, har så små batterier att de måste laddas oftare och med längre laddtid. De har således inte liknande funktion som de större elbilarna.

Det krävs en nutida Hitler för att lyckas med att göra folket mer oberoende av fossilskatt. En Hitler som initierar en utveckling av en fossilfri folkbil med liknande funktioner som de större fossilfria bilarna. På så sätt kan staten, på ett socialt acceptabelt sätt, reducera fossilberoendet. Dagens 50-procentig fossilskatt är en unken klasskatt.

​Sven-Olof Yrjö Collin 

]]>Fri, 01 May 2026 22:00:00 GMThttps://doncollin.weebly.com/blogg/mjuka-moderata-och-haarda-extremisterMuslimer, och andra supportrar av islam, som önskar tvätta islam ren och legitimera sin egen vidskepliga föreställningsvärld, brukar skilja mellan muslimer och islamister, där de senare är de bokstavstrogna, de fundamentalistiska, de våldsamma, medan muslimer är de mjuka, de moderata, de som är goda och som är som folk är mest.

Frågan som måste ställas är om det är möjligt att vara en mjuk eller en moderat muslim, som aldrig kommer att befinna sig på den hårda sidan, eller som utövar den hårda sidans agerande.

Men den frågan gäller inte enbart för islam, utan måste ställas för alla totalitära ideologier, vare sig de är religiösa, som judendom, kristendom och islam, eller de är politiska, som kommunism, fascism och nazism. För att få omedelbar förståelse för den principiella frågan är det enklaste retoriska knepet att referera till nazism, eftersom så många anser att nazism är det absolut onda. Därför kan man ställa sig frågan: Går det att vara mjuk nazist, och vara som folk är i största allmänhet, i kontrast till den extrema, fundamentalistiska nazisten?

Poängen med att göra frågan principiell för alla totalitära ideologier kommer från misstanken att just det totalitära i ideologin inte går att ta bort, hur moderat, hur mjuk man än är, utan att det finns där, antingen uttryckt eller som potentialitet. Det totalitära är ett frö som varje anhängare bär på, som ligger latent och som under speciella förutsättningar kan komma fram och blomma ut.

I det forna Jugoslavien hade människor lyckats leva i fred, där de bar sin religion utan större konflikter. När staten vittrade sönder, kom grannar i fejd med varandra och började mörda varandra, där grunden till mördandet var både etnisk och religiös. Religionen som legat stilla, dormerande, blev plötsligt aktiv och drev till mord. Hat gick att mobilisera via religionen. Fröet kunde blomma ut i en terror.

I Sverige fick vi se tecken på att mjuka och moderata har olika reaktioner, men med samma effekt. Medan de hårda muslimerna utövade islams våldsamma fascism genom att kasta sten på Paludan, men främst på poliserna, när koranbränning utlovades, fördömde de mjuka Paludans agerande och framförde önskemål att sådana demonstrationer inte skulle få äga rum. Det är två skilda sätt att agera, antingen fascistisk våldsamhet och demokratiskt yttrande, men med samma effekt, inskränkning av yttrandefrihet p g a islam.

Sverige har haft tradition att man inte demonstrerar sin ideologiska tillhörighet på sin arbetsplats, speciellt inte om man möter kunder, patienter eller liknande. Det var (och är fortfarande otänkbart) att en socialdemokratisk sjuksköterska gick med ett stort märke på sin vita rock, med ett foto av Palme. När muslimskt hårda kvinnor kom till sjukvården, lades traditionen undan för gruppen av hårda muslimska kvinnor, och de fick demonstrera sin hårda islamiska tro genom att bära hijaben. Detta agerande kritiserades med rätta. Men överraskande nog försvarades det av mjuka och moderata muslimer, samt av deras supportrar, och man hänvisade till en nyuppkommen rätt till religionsfrihet i klädesval på arbetsplatser. De mjuka muslimerna, med sina supportrar, var här delaktiga i att, tillsammans med de hårdföra muslimska kvinnorna, nedmontera en svensk tradition som inneburit att konfliktnivån på arbetsplatser hade varit låg.

Det finns moment i varje totalitär ideologi som blommar ut under vissa omständigheter, hos både den mjuka och den hårda anhängaren, där utblommandet kan vara olika, men effekten är likartad, t ex inskränkningar av andras friheter eller erosion av tidigare traditioner.

Hävdandet av möjligheten att det kan finnas mjuka anhängare av totalitära ideologier är förvisso sant, att de oftast kan bete sig som folk i allmänhet. Men ideologins kärna, dess intolerans, dess frihetsinskränkning av andras frihet, dess förtryck och repression, finns där, och kan utlösas och förvisso ge olika uttryck, men med liknande effekt.

Det finns snälla nazister och kommunister och kristna och muslimer, men til syvende og sidst bär de en ideologi som kan utlösa ett agerande som är frihetsinskränkande. Totalitära ideologier, vare sig de är religiösa eller politiska, har en potentialitet hos varje anhängare, vare sig den är mjuk, moderat eller hård.

Mjuka muslimer är en chimär, ty de är extremister eftersom de bär en hård ideologi.

​Sven-Olof Yrjö Collin

]]>Thu, 30 Apr 2026 22:00:00 GMThttps://doncollin.weebly.com/blogg/sverigedemokraterna-aer-den-tjocke-praestenDen tjocke prästen sade: ”Gör inte som jag gör, utan som jag säger” (från boken Table Talk, av John Selden, som levde mellan 1584–1654). Lärdomen är att, om man vill fälla ett omdöme om en människa, skall man inte höra på dennes ord, utan se vad den gör. Hyckleri är att säga en sak, men göra en annan.

Med dessa påminnelser är det dags att komma till saken.

I en omröstning i Riksdagen röstade två SD-ledamöter, trots att de hade kvittats bort (se länk nedan). Det ledde till att ett förslag som SD gillade, blev beslutat. Oppositionen protesterade mot röstningen då de hävdade att SD bröt mot en norm, kvittningsnormen.

Kvittningsnormen innebär att ledamöter kvittas bort, att de inte skall rösta, för att den andra sidan har ledamöter som skulle röstat på ett sätt men som är förhindrade att rösta p g a frånvaro. Utfallet av en omröstning skall inte påverkas av tillfälligheter, som att de olika sidorna har ledamöter som är förhindrade att delta i omröstningen.

Kvittningsnormen är just en norm och inte en formell reglering. Den finns inte i lag utformad. Den är en historiskt uppkommen norm för värdigt, smidigt och rättvist agerande i Riksdagen.

Sverigedemokraterna är ett parti som ideligen hävdar ståndpunkten att man tar seden dit man kommer. Invandrare med annan kultur har att böja sig för den svenska kulturen, med sina svenska normer. Passar inte normerna skall man lämna landet.

SD:s agerande, när de bröt mot kvittningsnormen, visar att deras ståndpunkt om att ta seden dit man kommer inte är principiell, att man obönhörligen skall ta seden dit man kommer. Seden med kvittning i Riksdagen hade de inga problem att bryta mot, när det passade dem.

SD är därför den tjocke prästen, den som i handling visar att deras ord är intet värda, att hyckleriet ligger dem nära som grund för deras handlande.

Sverigedemokraterna är hycklare.      

Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/medborgarskapskrav-skarps-utan-overgangsregler]]>Wed, 29 Apr 2026 22:00:00 GMThttps://doncollin.weebly.com/blogg/vem-uppfostrar-vaara-barn”Det är föräldrar som ska uppfostra våra barn – inte plattformarna” Så sade Ursula von der Leyen, EU-kommissionens ordförande, när EU lanserade en app som kan användas för att åldersverifiera en användare på elektroniska plattformar. Detta gäller bl a sociala medier, dvs där användaren inte enbart tar emot information, utan även ger information och därmed interagerar, därav namnet sociala media.

Att neka personer tillträde p g a ålder finns i många sammanhang. Åldersgränser och därmed åldersverifiering används när det gäller att köpa tobak och alkohol. Det används vid tillträde till festlokaler. Åldersverifiering har använts och används fortfarande på media såsom åldersgränser för att se vissa filmer.  

Det är dock möjligt att invända mot åldersverifiering, och speciellt mot plattformar som är interaktiva, dvs sociala.

Man kan, tvärtemot vad von der Leyen sade ovan, hävda att hennes åldersverifiering är något som staten bestämmer, vilket innebär att det är staten och inte föräldrarna som uppfostrar barn. Det är inte förbjudet att gå nära en klippkant, men föräldrar uppfostrar sina barn till att akta sig och inte gå nära en klippkant. Om det är föräldrarna som uppfostrar sina barn, då är det föräldrarna som lär sina barn hur de skall förhålla sig till, t ex sociala medier. von der Leyen är en etatist som tror staten om förmer än föräldrarna, varför hon låter staten reglera barns tillträde till plattformarna och inte föräldrarna.

von der Leyen har också fel på två andra sätt. Man kan hävda att föräldrar inte skall få uppfostra sina barn fullt ut, och att det är trivialt att konstatera att barn uppfostras i andra sammanhang, utan föräldrar och utanför föräldrarnas inflytande.

Om det är föräldrarna som skall uppfostra sina barn, accepterar man fullt ut både konfessionella och ideologiska skolor, där barnen indoktrineras i läror som föräldrarna valt åt dem. Muslimska, kristna, kommunistiska och nazistiska skolor är alla, inte enbart accepterade, utan t o m befrämjade av von der Leyen’s ståndpunkt. Dock tror jag hennes etatism kryper in här och vill stoppa, i alla fall de skolor som har ideologier som hon inte tycker om. I Sverige har vi en halvmesyr, där vi hävdar att alla skolor skall bedrivas enligt det statliga diktatet, dvs staten uppfostrar här barnen, men att skolor därutöver kan få vara konfessionella, dvs bära en religiös ideologi, där då föräldrarnas preferenser för indoktrinering av barnen får utrymme.

Trivialt är emellertid att konstatera att barn uppfostras också, i med stigande ålder, i stigande grad i samhället. Barnen blir en del av samhället. Hennes utsaga antyder också att barn inte är föräldrarnas enskilda egendom när hon använder uttrycket, ’våra barn’, som om barnen tillhörde oss, samhället, istället för att säga ’deras barn’, och därmed peka ut barnen som enbart föräldrarnas.

I grunden handlar regleringsambitionen om en föreställning att barn både mår illa av och påverkas långsiktigt negativt av tillgången till plattformarna. Det är inte svårt att anekdotiskt visa på det. Men det är lika lätt att anekdotiskt peka på plattformanas positiva sidor, att interaktion mellan individer ökar, och att individer får kontakt med andra individer som de inte skulle ha nått utan plattformarnas hjälp. Som med all teknik finns goda och onda sidor. Den som vill begränsa tillgången måste kunna hävda att de goda sidorna är betydelselösa relativt de onda sidorna.

Till detta kommer att alla begränsningar utlöser motåtgärder p g a att det som skall begränsas är eftertraktat. Åldersverifieringen på Systembolaget, som skall hindra ungdomar från att köpa ut och konsumera sprit och vin och starköl, löses genom att man använder en bulvan som klarar åldersverifieringen. Åldersverifiering av plattformar kommer att utlösa innovationsverksamhet i avsikt att komma runt regleringen.

Jag tror att plattformar har både negativa och positiva sidor. Men jag vet inte i vilken utsträckning de är onda och goda, varför jag inte kan väga dem mot varandra. Och skulle det kunna göras, kan jag därefter inte heller hävda att en form av påverkan på utnyttjandet av plattformarna, statlig reglering, är den bästa formen för att påverka användandet.

​Sven-Olof Yrjö Collin]]>Tue, 28 Apr 2026 22:00:00 GMThttps://doncollin.weebly.com/blogg/det-sexuella-livets-froejd-och-syndLåt oss anta det judarna, de kristna och muslimerna gör, att det finns en gud, att den skapat världen och att den föreskriver hur människan skall agera. Då kommer naturligen frågan: Varför är det sexuella livet så fröjdefullt för de flesta?

Guden anmodade människan att uppfylla jorden, dvs att fortplanta sig. Detta hade kunnat skötas likt hur det sköts hos många djur, att hona och hane möts och fortplantar sig, utan någon synlig större njutning. De har blott fått sig inplantat ett behov av att fortplanta sig.

Men människan skapades inte bara med ett behov att fortplanta sig, utan också med lust till sex och lust under sex. Sex är dock intimt förenat med fortplantningen, då sex med penetration, där orgasmens sädesuttömning sker, kan ge upphov till fortplantning.

Guden skapade också människans sexuella lust sådan, att den i stort sett alltid finns, både då fortplantning är möjlig och då den är omöjlig.

Om guden hade velat skapa förutsättningar för fortplantning och enbart det, då skulle kvinnans lust endast finnas när fortplantningen var möjlig, och den skulle skapa en signal som mannen uppfattar och som utlöser hans lust. Eftersom sedan guden anser att fortplantning endast får ske under äktenskapet, borde kvinnans och mannens lust endast uppkomma där.

Men kvinnans och mannens lust finns både före äktenskapet och under äktenskapet, och finns, med variation, ständigt. Varför?

Denna lust skapar ju problem för guden, då guden anser att lusten endast får finnas vid barnalstring. Den får inte ges utlopp enbart för lustens skull. Att undvika fortplantningens effekter, t ex genom att spilla sin säd på golvet, eller att förhindra sädens resa till ägget genom kondom, är strängeligen förbjudet av guden, i alla fall i katolska hem.

Ett annat problem för guden är att lusten finns utanför äktenskapet. Även här har guden ställt upp en regel. Människan får inte ha sex utanför äktenskapet, vare sig före det eller under ett äktenskap, men med en annan än den man är gift med. Det är äktenskapsbrott och straffas med stening, och för kvinnans del, utanför hennes fars dörr.

På höjden av detta lustproblem står att guden ansåg att speciellt kvinnans lust skulle begränsas, varför guden utrustade kvinnan med ett sigill, mödomshinnan, som inte fick brytas förrän hon var gift och då endast brytas av den man hon gift sig med. Det tycks som om lustens utlevnad var speciellt reglerad för kvinnan, ty guden gav inte mannen ett sigill som visade att mannen inte hade penetrerat en hona innan giftermålet.  

Varför gav guden människan denna lust, som guden sedan fick ta sig omaket att stifta regler kring, när guden hade kunnat undvika allt detta genom att helt enkelt inte ge människan lust vid sexuellt utbyte?

Svaret på frågan är Underkastelse. Lustens böjelse finns för att guden skall se att människan underkastar sig gudens regler. Människan skall drivas av lusten, men inför gudens regler skall den underkasta sig och stå emot lusten. Människans vilja att underkasta sig skall stå över viljan till lustens utlevelse. I den mån människan gör tvärtom, begår den en synd, vilket är ett begrepp som guden hittat på för att människan skall må dåligt, för att den skall känna skam, för att den skall förskjutas från människornas samhälle och slutligen förpassas till helvetets eldar.

Guden ville inte människan väl när han gav henne lust till sex, utan ville henne ofärd och förödmjukelsen att underkasta sig gudens regler istället för möjligheten att leva ut sin lust och sin frihet.

Guden som judarna, de kristna och muslimerna hänger sig åt, är en ond gud och vill inte människan väl. Gudens namn är Satan.

​Sven-Olof Yrjö Collin

]]>Mon, 27 Apr 2026 22:00:00 GMThttps://doncollin.weebly.com/blogg/varfoer-doedar-jag-inte-andra-maenniskorMin fråga för dagens text är rubrikens fråga: Varför dödar jag inte andra människor? Jag tror att det finns minst fyra svar på den frågan.

Monoteisterna, dvs judarna, kristna och muslimer, hänvisar till gudens budord 'Du skall inte döda', och till gudens straff för att bryta mot budet. Dessa dödar inte av två skäl. För det första, för att lyda och underkasta sig gudens vilja och bud. För det andra, för att undkomma straffet som guden har i beredskap, den eviga elden i livet efter detta.

Laglydiga hänvisar till statens lag, som förbjuder dödande. Även här finns ett lydande, nu under statens budord, och ett undvikande av straffet för att gå emot lagen, som kan vara fängelse eller, som i vissa länder, avrättning.

Praktiska hänvisar till att ett samhälle är svårt att upprätthålla om man har friheten att döda andra, efter eget gottfinnande. Man kan inte gå omkring och döda varandra eftersom det skapar ett socialt tillstånd som skulle vara svårt och mycket opraktiskt att leva i.

Humanister dödar inte eftersom de har en omsorg om andra människor, som de förstår som sig själva, att alla levande människor har en vilja att leva. De har en förmåga till empati som gör att de ger andra vad de själva vill ha, ett liv. De kan tyckas följa den sk gyllene regeln, att göra mot andra vad de vill andra skall göra mot dem själva. Men det är inte riktigt, ty de dödar inte andra för att de andra inte skall döda dem, dvs i omsorg om sig själva, vilket är en djupt egoistisk tanke. De dödar inte andra eftersom de har omsorg om de andra, att visa respekt för de andras vilja till liv.

Skillnaderna i motiv till att inte döda är markanta.

Monoteister och laglydiga underkastar sig en annan vilja, gudens eller statens vilja, och vill undvika bestraffning. De är likt barn, som lyder och egoistisk undviker straff. De saknar de praktiskas samhällskänsla och humanisternas medkännande empati.

De praktiska gör en nyttokalkyl över vad som befrämjar deras liv i ett samhälle, där de inser att det atomära livet inte är möjligt utan att det krävs ett samhälle, vilket blir omöjligt att upprätthålla om folk gick omkring och dödade varandra. Även detta är ett egoistiskt motiv, eftersom den praktiske ser värdet av ett samhälle för sig själv.

Humanisten gör ingen kalkyl, lyder ingen och inget, och är inte motiverad av att undvika straff. Den är empatisk och vill andra väl, att de skall få leva. Det är förvisso grundat i en egen upplevelse av sin egen vilja till liv, men den låter inte andra leva för att de andra skall låta den leva, utan för att de andra också har en vilja till liv. Det är en omsorg om andra, inte sig själv. Det är inte egoism, som i de andras motiv, utan altruism.

Monoteister, laglydiga och praktiska ser inte till den konkreta människan, utan till abstraktioner, som gudar, staten och samhället. De lever under påhittade föreställningar som är utanför den konkreta människan. Man kan därför säga att de är omänskliga, eller med ett finare ord, de är inhumana.

Om man med moral menar den konkreta människans egensinniga reflektion kring vad som är rätt och fel, och det agerande som den reflektioner ger, då är blott humanisten moralisk. Det är den som följer Immanuel Kants uppmaning, den som baserade Upplysningen, att våga tänka själv, och hans krav på mänskliga relationer, att behandla andra människor som mål och inte blott som medel. Att låta andra leva är inte ett medel för att visa lydnad, för att undkomma straff eller för att få ett fungerande samhälle, utan är ett mål.

Jag dödar inte. Det beror inte på att jag lyder en gud eller staten. Möjligen kan jag se det samhälleligt opraktiska i dödandet. Men framför allt dödar jag inte andra för att jag tror att den andre vill leva och att jag visar min respekt inför dennes vilja.

Så, vilket skäl har du för att inte döda?

Sven-Olof Yrjö Collin ]]>Sun, 26 Apr 2026 22:00:00 GMThttps://doncollin.weebly.com/blogg/hur-flexibel-aer-maenniskanNär nazisterna drogs inför domstolen i Nürnberg, var en av försvarets linjer att hävda att de åtalade agerade i en annan tid, med andra förutsättningar, med andra normer, med andra lagar, i ett annat samhällssystem, där det agerande de åtalades för premierades och stimulerades. Många nazister flydde till Latinamerika efter krigets slut och anpassade sig till det samhället.

Är det då sant att människan är oerhört flexibel och att till icke ringa del är människans agerande en funktion av hennes omgivning?

Idag får vi veta, med visst motstånd från statliga aktörer, att invandrade män, speciellt från islamiska miljöer, är kraftigt överrepresenterade i det våld som utförs i äldreomsorgen. Man söker förklaringar i hämndbegär, men också i männens kulturella ursprung, som de bär med sig in på åldringsvården.

Är det då sant att människan är oerhört inflexibel och till icke ringa del är människans agerande en funktion av hennes ursprungliga kulturella socialisering?

De två förklaringarna är inte sanna samtidigt, eftersom de utesluter varandra. Vi måste tänka oss en tredje förklaring, där vissa omständigheter gör den ena eller den andra förklaringen sann. Människan kan vara flexibel och inflexibel, där graden av flexibilitet beror på den individuella människan och hur den är funtad, och på omständigheterna.

Om vi ser på hur funtad människan är, kan vi jämföra vad jag anser är två intressanta ytterligheter, judar och muslimer. De är bägge ideologiska abrahamiter, med en grund i en totalitär, våldsam gud, där religionen ställer upp starka regler och hårda krav på lydnad. Man borde därför förvänta sig att de agerade likartat.

Men som jag ser dessa två grupper, är de hart när varandras motsats.

I det svenska samhället är det svårt att upptäcka juden. Sällan bär den sin kippa på huvudet och sällan skyltar den med sin Davidsstjärna. Jag har aldrig stött på koshermat eller krav på att koshermat skall serveras. Den enda synlighet de har är sin synagoga, och, med sorg skriver jag, ett tecken på att det är en synagoga är skyddet som finns kring byggnaden och ibland med poliser som vaktar byggnaden.

I det svenska samhället tar muslimer ökad plats. Deras kvinnor bär sin hijab, utan minsta tvekan, trots att det på några platser strider mot svensk tradition att demonstrera sin religiösa eller politiska hemvist. Halallivsmedel dyker upp överallt och tränger nu ut annat livsmedel, t ex är det svårt att hitta fårkött som inte är halal. Förskolebespisningar och skolbespisningar erfar krav på att erbjuda halalmat. Mängder av moskéer uppförs, där en del fått tillstånd att skicka ut kallelse i luftrummet till bön, dvs en akustisk närvaro som blott svenska kyrkan och staten har rätt till.

Medan juden är hart när osynlig, gör sig muslimen mycket synlig, trots att de lever i samma samhälle och borde agera liknande, både för att de har liknande ideologisk underbyggnad, och för att de är människor som inte tillhör majoritetssamhället.

En möjlig förklaring är att den uppenbara skillnaden i deras samhälleliga flexibilitet kommer från en historisk erfarenhet som de socialiseras in i.

Juden började förvisso våldsam magnifikt med att fördriva folk från den plats deras gud anvisat dem. Tre gånger, om man får tro legenderna, har de fördrivit folk från den platsen. Men de har själva blivit fördrivna och bosatt sig på olika platser, i olika samhällen. Där har de sällan varit väl sedda, ja, de har t o m varit förföljda. Då har de utvecklat en flexibilitetsstrategi som inneburit att de varit judar i sina slutna sällskap, men försökt smälta in i samhället, utan att ta plats och utan att propsa på att andra skall följa eller underkasta sig deras sedvanor. Trots denna flexibilitetsstrategi har de förföljts. Vi har t o m ett speciellt ord, pogrom, som innebär en statligt sanktionerad eller utförd förföljelse av judar, ursprungligen kommen från den ryska statens förföljelse av judar.

Muslimens historia började också våldsamt, där muslimer med krigföring lade under sig stora landmassor och införde sin religion och förtryckte den besegrade befolkningen. Idag påminns vi om muslimernas erövringar genom Irans våldsamma beteende mot sin egen befolkning och mot USA och Israel. Iran var ursprungligen Persien, en högtstående civilisation med sin religion zoroastrismen, som på underliga vägar lade grunden för de betydligt mer våldsamma och inhumana monoteistiska abrahamistiska religionerna, judendom, kristendom och islam. Persien erövrades slutligen av muslimerna år 651 och befolkningen utsattes för en oerhörd repression. Muslimerna har därefter fortsatt sina erövringar och har utvecklat en herrefolksmentalitet, mycket likt nazisternas mentalitet, där andra folk är material för dem, där de skall underkasta sig muslimerna och deras sedvänjor.

Man kan hävda att judens gen är den flexibla anpassningen, medan muslimens gen är det inflexibla anpassa. Medan juden blott är herrefolk i det område som deras gud gav dem, är muslimerna herrefolk varhelst de befinner sig.

Man kan därför hävda tesen att graden av flexibilitet är delvis en funktion av människans kultur, så som det utvecklats i historien.

Denna tes visar sin riktighet om vi tar nazisterna som ett annat exempel. Nazisterna hade en föreställning om att de var ett herrefolk. Men detta till trots, när de spreds över Latinamerika efter krigets slut, anpassade de sig och intog inte en herrefolksmentalitet och krävde inte att få bära sin svastika och de förföljde inte judar var helst de dök upp. Nazismen fanns under så kort historisk tid att deras ideologiska herrefolksmentalitet inte socialiserades in i tyskarna.

Människan är förvisso flexibel, men hennes flexibilitet är delvis en funktion av hennes historiska utveckling av sin kultur.

​Sven-Olof Yrjö Collin

]]>Sat, 25 Apr 2026 22:00:00 GMThttps://doncollin.weebly.com/blogg/jag-och-mitt-jagMänniskan sägs vara det enda djur som är självmedvetet. Denna förmåga innebär att jag kan se mig själv och reflektera över mig själv. Alla andra människor är objekt för mig, som jag kan studera och reflektera kring. Men genom självmedvetandet kan jag göra mig själv till objekt och studera mig själv.

Men hur är det möjligt? Om jag är jag, och jag kan göra mitt jag till ett objekt som jag kan observera, vem i herrans namn är det som observerar detta jag-objekt? Hur kan Jag observera Jag?

Man kan hävda att det är en självbespegling. När jag ser mig själv i spegeln är det ju mig själv som jag ser i spegeln. Men det är inte en korrekt analogi, ty det jag ser i spegeln är inte Jag, utan det är min spegelbild. Det som finns i spegeln är ett objekt som inte är Jag, utan blott de synintryck som spegeln skapar. Det jag ser i spegeln är inte Jag, utan min spegelbild.

Men om vi antar att det är möjligt med självmedvetandets självreflektion, att jag kan observera Jag. Då har jag en förmåga att se mig själv, men inte som spegelbild utan som det Jag som ser sig själv, Jaget.

Om det är möjligt, då kommer en viktig fråga: Hur kan man undvika att självreflektion enbart blir självbekräftande? Om det är möjligt att Jaget kan betrakta Jaget, då använder Jaget sin kunskapsförmåga för att se sig själv, Jaget. Men då kan den inte se annat än det som dennes kunskapsförmåga ger möjligheter att se. Jaget kan inte gå utanför sig själv och se på jaget som en annan människa kan se Jaget. Självreflektion kan därför inte bli någon större självkritisk granskning av Jaget, eftersom Jaget blott kan se sitt Jag med sig själv. Ett självmedvetande är därför ytterst begränsat i sin förmåga att utöva självkritik.

Hegel och hans tidigare bröder och några systrar i Jena, hanterade detta problem genom att skapa idén om den väldige Anden. Anden, Geist, hade som ambition att bli självmedveten. Då externaliserade den sig, den skapade något som inte var den själv, men som var av den själv. Den skapade historien och genom att betrakta och reflektera kring historien, sin egen skapelse, blev Anden självmedveten. Självmedvetandet uppstod inte genom att Jaget betraktade sig själv, utan Jaget, dvs Anden, måste betrakta något som inte är Jaget som sådant, men som är skapat av Jaget. Jaget var tvunget att bli för sig, för att förstå Jaget i sig.

När jag skriver denna text, har jag möjlighet att förstå mig själv genom att jag kan läsa det jag skapar, som ju är av mig, men som inte är Jag, utan är Jag för-sig, vilket kan ge en insikt i Jag-i-sig. Genom det som inte är Jag, men är av Jag, genom Jagets aktivitet, blir jag självmedveten.

Jagets självmedvetande kräver således ett aktivt jag, som skapar, och som därmed kan se sin skapelse som sig själv.

​Sven-Olof Yrjö Collin]]>Fri, 24 Apr 2026 22:00:00 GMThttps://doncollin.weebly.com/blogg/inte-paa-min-plats-nimbyBoende vid västkusten vill inte ha utsiktsstörande vindmöllor till havs. Men de skall ha el till sin TV och till sin Tesla. Boende på Österlen vill inte ha alungruvor, men de vill gärna ha el från kärnkraftverk som använder uran, som kan komma från i alun.

Gärna nyttan, men produktionen av nyttan skall inte ske på min plats. Sådan är devisen, det som förkortas Nimby, Not in my backyard, inte på min bakgård.

Sverige vill sedan två år ha del av det kärnvapenparaply som kärnvapennationerna i NATO erbjuder. Men Sverige vill inte ha kärnvapen stationerade i Sverige i fredstid. Vi har t o m ett förbud mot det.

Vi vill ha nyttan av skyddet, men skyddet skall finnas någon…annan…stans. Nimby!  

I Finland väcks nu tankar på att Finland, som likt Sverige har förbud mot stationerade kärnvapen i fredstid på finländsk mark, skall häva sitt förbud mot kärnvapen i fredstid.Det är det enda rimliga.

Ty!

Det är svårt att förstå tanken i Nimby, annat än att Nimby framstår som outhärdligt egoistisk. Jag skall ha nyttan, men inte kostnaden. Men Nimby rymmer också en översittarattityd och exploateringsattityd som kan kallas kolonial.

Boende vid kusten pekar på att det finns andra platser, oftast upp i landets morra delar, där de redan har fått natur förstörd med vattenkraft och gruvor och intensivt skogsbruk, som kan ha vindmöllor utan att det stör någon eller deras utsikt. Koloniseringen av Norrland skall fortsätta, för att bevara havsutsikten i Skanör.

Österlenbon har säkert en annan urangruva i åtanke, som kan fortsätta producera uran, kanske i tredje världen, som redan har påverkat de människornas naturupplevelse, om de är förmögna till en sådan. Koloniseringen av tredje världen fortsätter.

Det kan tyckas som att de kustboende och österlenarna är egoistiska, förtryckande översittare, med ett kolonialt perspektiv på tillvaron, där de reducerar andra människor och deras behov av by och vacker natur, eftersom de där människorna inte har samma naturupplevelsebehov eller att naturen redan är påverkad.

När det gäller kärnvapen innebär inte Nimby samma kolonialism, eftersom den forna kolonin, som nu är USA, är de som har sina kärnvapen på land eller gömda i ubåtar som vi lyckligtvis inte vet var de är. Men visst finns det ett mått av kolonialism, ty stationerade kärnvapen attraherar kärnvapen, varför den forna kolonin står större risk att få kärnvapen över sig, än vi, som inte har kärnvapen i fredstid.

Således, Nimby, som i fallet med förbud mot kärnvapen i fredstid, är outhärdligt egoistiskt och uttryck för en kolonialism. Altruistiskt och utan kolonial attityd är jag därför för stationerade kärnvapen på svensk mark i fredstid. Kanske t o m i Kristianstad och dess omnejd.

​Sven-Olof Yrjö Collin    ]]>Thu, 23 Apr 2026 22:00:00 GMThttps://doncollin.weebly.com/blogg/aer-det-raettvisa-eller-roevvisaNär någon anlägger ett kraftverk skapas ett värde genom den genererade kraften, samtidigt som värde försämras genom att omgivningarna påverkas. Idag finns det debattörer (se länk nedan) som kräver att en del av det värde som skapas när man anlägger kraftverk, idag oftast vindkraft, skall tillfalla den kommun där kraftverket befinner sig. Man menar att en sådan värdeöverföring 1.) ökar den lokala acceptansen för kraftverket och för det ingrepp i deras natur som det medför och 2.) att det är mer rättvist att det värde som skapas lokalt också delvis återförs lokalt.

Det första argumentet är obestridligt. Kraftverk som kärnkraft, vattenkraft, vindkraft, solkraft, påverkar sin omgivning på ett mestadels negativ sätt, dvs det förbrukar värde. Det är rimligt att den värdeförändringen ersätts och ges till de vars värde förändrats. Det kan ju kallas för skadeersättning.

Men det andra argumentet, om rättvisan av värdefördelningen, att värde som skapas på en plats delvis skall tillfalla de som är på platsen, är det ett rimligt argument?

Jag har, i stort sett, suttit på min röv och ägt ett hus. Lite underhåll, några renoveringar, några utvecklande ingrepp har gjorts, som bevarat värdet och delvis höjt värdet på huset. Men, jag har i stort sett suttit på min röv. Det huset har mer än fördubblat sitt värde sedan vi köpte det, dvs ökat mer i värde än det värde jag tillfört huset. Mitt hus värdeförändring är förvisso inte mycket relativt många lägenheters värdeökning, men det är ändock en del i det som är dagens äganderace, där människor berikas och erhåller mycket värde, utan att tillföra värde. De erhåller mycket värde blott genom att sitta på sin röv.

De forna liberalerna från 1600-talet, de forna handelsmännen och de forna industrialisterna i början 1800-talet, kritiserade aristokratin för att lägga beslag på mycket värde, utan att arbeta, blott genom att besitta egendom, genom att sitta på sin röv. De hävdade att den som skapar värde, skall ha värdet. Den som intet gör, som blott besitter, som intet skapar, skall intet ha.

Senare, när industrialisterna blev kapitalister i slutet av 1800-talet, mildrades liberalernas arbetsvärdelära och de blev mer lika aristokraterna och hävdade privategendomens helgd. Att vara rentier var plötsligt inte lika avskyvärt. Att byta värdepapper på börsen hävdades vara ett värdeskapande genom att kallas risktagande, varvid vinsten från pappersbytena kunde legitimeras.

Vid det laget hade socialisterna, med Marx och den återvunna gamla liberala arbetsvärdeläran som grund, övertagit de forna liberalernas hävdande. Den som icke arbetar, skall ej heller äta. Man hävdade, som den forna borgarklassen, att arbetets frukter skall tillkomma de arbetande, inte de som sitter på sin röv, de besuttna.

Med den berättelsen som bakgrund, blir det klart att de som hävdar att de boende kring kraftverk skall ha del av värdet av kraftverket, vänder sig mot arbetsvärdeläran och står på de besuttnas sida, antingen de forna aristokraterna eller de moderna kapitalisterna. Den gamle liberalen från 1600-talet skulle stå undrande inför rättviseargumentet och hade frågat: Menar du att det är rättvisa att du skall ha del av ett värde som andra skapar, bara för att du sitter på din röv i närheten av andras värdeskapande? Det är inte rättvisa. Det är rövvisa.

​Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://www.svd.se/a/q660XO/kommuner-som-producerar-el-bor-fa-en-del-av-vardet-skriver-debattor

]]>Wed, 22 Apr 2026 22:00:00 GMThttps://doncollin.weebly.com/blogg/vaerdeskyddande-loegn-aer-en-del-av-yttrandefriheten-aeven-foer-en-vdBirgitte Bonnesen var VD i Swedbank, där banken, på goda grunder, misstänkes för att inte motverka penningtvätt i sin baltiska verksamhet. I två intervjuer hävdade hon att det inte fanns grund för en sådan misstanke (se länk 1 nedan). Det anses som fastställt, både av Hovrätten och av Högsta domstolen (HD), att hon hade indikationer på att så inte var fallet (se länk 2 nedan). Hennes hävdande var således inte korrekt. Mer folkligt kan man säga att hon ljög.

Man lagsökte henne för svindleri, enligt 9 kap, 9 § Brottsbalken: ”Den som offentliggör eller på annat sätt bland allmänheten sprider vilseledande uppgift för att påverka priset på vara, värdepapper eller någon annan egendom döms för svindleri till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.” Lögnen hon uttalade var rimligen inte en åsikt vilken som helst, utan en lögn som befrämjade det företag som hon var VD för. Hon fälldes därför i hovrätten för svindleri och dömdes till fängelse.

Kanske hovrätten hade den enkla tanken från lagen att man, och kanske än mindre som VD, inte får ljuga om förhållanden som tydligt och självklart påverkar bolagets ställning.
Högsta domstolen gjorde däremot en annan bedömning. De anser att hennes uttalande gjordes i en intervju, där uttalandet spreds i en publikation med en ansvarig utgivare. Hon omfattades därför av meddelarfriheten, vilket är en viktig del i yttrandefriheten.

HD skriver med stora ord: ”Ändamålet med tryckfriheten och yttrandefriheten är att säkerställa ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande”. Ja, det kan vi onekligen hålla med om. Men de borde ha adderat ytterligare till uttrycket ’en fri och allsidig upplysning’ och istället skrivit: ”…en fri och allsidig upplysning och förljugenhet’.

HD:s dom är besynnerlig. En VD har inte meddelarfrihet och yttrandefrihet. En VD anses ha överlägsen information om bolaget, och får därför inte prata om bolagets hur som helst, och med vem som helst. Den får inte ge information om bolaget till en begränsad krets av mottagare. När VD talar, skall den säkerställa att talet når alla potentiella och nuvarande investerare. Den får inte heller prata om bolaget på ett vilseledande sätt som påverkar omdömet om bolaget, helt enligt svindleriparagrafen.  

När hovrättens fällande dom kom, hävdades det att den skulle medföra att VD:ar skulle dra sig för att delta i intervjuer. Det är ett besynnerligt hävdande eftersom det som anfördes mot henne var inte att hon meddelade sig, utan att hennes meddelande var lögn. Hovrättens dom skulle därför bara inskränka VD:ars vilja till lögn.

Med HD:s utfall kan vi istället hysa en farhåga att VD:ar inte kommer att ha betänklighet kring att ljuga vid intervjuer. Vi har därför gått från ett tystare till ett mer förljuget samhälle. Lögnen är acceptabel, t o m den lögn som påverkar samhällets bedömning, bara lögnen sprids via ett media där det finns en ansvarig utgivare. Tilltron till VD:ars utsagor kommer därför att riskera att minska.    

HD ger större styrka till meddelarfriheten än till svindleribrott. Dess utfall reducerar VD:s ansvar gentemot allmänheten och i synnerhet gentemot investerare att säga sanningen eller att annars tiga. I en annan del av samhället strider man för att återinföra tjänstemannaansvaret i staten. Genom HD:s dom torde de nu arbeta i motvind med tanke på att en tjänsteman i bolagets tjänst, dess VD, inte ansvarar för sina utsagor, om de uttalas i intervjuer och sprids genom media där det finns ansvarig utgivare.

Svindlarens lögn är accepterad under meddelarfriheten. Det är en seger för yttrandefriheten. Men det är en pyrrhusseger för samhället i allmänhet, och för de finansiella marknaderna i synnerhet, eftersom det innebär en förlust för tilltron, den som marknader så tungt vilar på. Likt kung Pyrrhus av Epirus kommer marknaderna att säga: ”En sådan seger till, och jag är förlorad!” 

​Sven-Olof Yrjö Collin
Länk 1. https://www.svd.se/a/xrlng8/hogsta-domstolen-friar-bonnesen
Länk 2. https://www.svd.se/a/Rj5v4r/birgitte-bonnesen-frias-av-hogsta-domstolen-kommentar-av-marten-schultz]]>Tue, 21 Apr 2026 22:00:00 GMThttps://doncollin.weebly.com/blogg/naer-var-foersta-gaangen-du-foerstod-att-du-var-svenskDame Edna, en australiensisk komediant, intervjuade K. D Lang, en artist som hade ’kommit ut’ som homosexuell. Dame Edna framställer sig ofta som en mycket sedlig och konservativ kvinna. När hon (som egentligen är en han utklädd till kvinna) nu möter en öppet homosexuell, förväntar man sig därför laddade situationer.

Vid cirka 4.45 i videon som finns på länken sist, kommer hon till det alla förväntar sig. Hon ursäktar sig kring hennes språk, och bygger upp spänningen inför den givna och förväntade frågan. Lang ser sammanbiten ut. Hon vet vilken fråga som väntar. Dame Edna säger ’When..’, och sedan pausar hon ett tag, som om hon måste hämta kraft. Så kommer frågan:
“When did you first knew you were Canadian?”

All spänning som byggts upp förlöses i stora och hjärtliga skratt. Lang tar av sig glasögonen för att torka bort skrattets tårar. Därefter fortsätter intervjun med ytterligare kommentarer om att vara kanadensare, medan alla förstår att hon i överförd betydelse pratar om homosexualiteten.

Frågan Dame Edna ställer är genialisk. Homosexuella upplever och förstår vid någon tidpunkt att de är homosexuella. Därefter ’går de ut’, dvs inför andra erkänner sin homosexualitet. Frågan alla väntade på var när Lang först förstod att hon var homosexuell. Men istället kommer en annan identitetsfråga, när hon först förstod att hon var kanadensisk.

Så öppnar en genialisk komediant våra sinnen och vår förståelse.

Till mig hade man kunnat fråga: När förstod du att du var svensk? När kom du ut som svensk? När förstod du att du var heterosexuell? När kom du ut som heterosexuell?

Jag hejade på Sverige i hockeymatcherna mot Sovjet när jag var barn. Jag agerade som svensk, men visste inte att jag var svensk. Jag hånglade som 13-14-åring med Gunnel i en sommarstuga och försökte knäppa upp hennes BH. Jag agerade som heterosexuell, men visste inte att jag var heterosexuell. Jag tror att det var först när jag tågluffade ensam genom Europa som jag förstod att jag var svensk, eftersom andra i de olika länder jag besökte, agerade på andra sätt än vad jag gjorde. Jag tror att jag verkligen först förstod vad det var att vara heterosexuell i ett heterosexuellt samhälle, när jag förstod att min rumsgranne på korridoren var homosexuell.

Först när man erfar en identitet som inte är ens egen, förstår man att man har en identitet. I samma ögonblick som man erfar den andres identitet, erfar man sin egen. Identitet är en samtidighet. Genom den andre erfar man sig själv, och den andre.

Idag debatteras vad det är att vara svensk. Den diskussionen fanns inte på 60-talet, då alla var svenskar i Sverige. Undantaget var främst arbetskraftsinvandrarna från Finland, Italien och Jugoslavien. Men de gjorde överlag allt som stod i deras makt att anta svensk identitet, med att rösta på Socialdemokraterna och köpa en begagnad Volvo. De som ville ha sin identitet, som t ex judarna, reserverade sin identitet för familjen, släkten och den judiska gruppen, medan de agerade och såg ut som svenskar i svenskarnas samhälle.

Likt mig, som upptäckte identiteten när jag mötte andra identitet, har svenskheten uppstått som en reflekterad identitet genom invandrarna som hävdar sin identitet i det svenska rummet.

Identiteten är en del i självmedvetandet. Det är därför av godo för det svenska samhället att det finns de som hävdar sin egen identitet, eftersom det innebär att det svenska samhällets medlemmar nu får möjligheter att förstå att de är svenskar och att komma ut som svenskar.

​Sven-Olof Yrjö Collin
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=nW7HLqOgM20&t=15s

]]>Mon, 20 Apr 2026 22:00:00 GMThttps://doncollin.weebly.com/blogg/varfoer-agerar-universitet-saa-olikaEn person som var anställd som kommunikatör vid Linnéuniversitetet, utförde ett politiskt motiverat våld mot en åsiktsavvikare och fälldes för våldet i domstol. Hon fick behålla arbetet på Linnéuniversitetet.

En person som är anställd som lärare vid Karlstads universitet misstänks för olaga hot och ofredande gentemot två personer, utan relation till hans arbete på universitetet. Han tas bort från undervisning med hänvisning till att det inte är lämpligt att han möter studenter.

Även om händelseförloppen gått olika långt i min berättelse, kan man fråga sig varför universiteten agerar så olika. Beror det på olika värdegrunder, olika omtanke om varumärke eller om kärnverksamheten?

Olika värdegrund
Linnéuniversitetet agerade inte, trots att det faktiskt var en fascistisk handling som utförts, dvs ett utövande av våld mot åsiktsavvikare, där sedan våldet bekräftades genom domstolsutslag. Det tycks som om fascistisk handling inte strider mot Linnéuniversitets värdegrund i sådan omfattning att det ger upphov till mer kraftfullt agerande från universitetets sida, t ex utköp eller avsked.

Karlstads universitet agerade redan på misstanke om ofredande och olaga hot. Den misstänkte blev omplacerad genom att förvägras att utföra sitt undervisande arbete. Kanske utgör lärarens agerande ett sådant brott mot universitetets värdegrund att personen får lämna sin huvudsakliga syssla, att undervisa.

Omsorg om varumärke
Linneuniversitetet tycks inte ha sett risken att en medarbetares fascistiska handling påverkar universitetets varumärke. De hade onekligen rätt, eftersom saken försvann snabbt och uppmärksammades inte nämnvärt i massmedia. Karlstads universitet agerade snabbt och blott på misstanken. Skillnaden kan bestå i att fascisten på Linnéuniversitetet endast var en av många kommunikatörer, utan någon offentlig uppmärksamhet, medan den misstänkte på Karlstads universitet är en högt profilerad person, med omfattande mediauppmärksamhet. Skillnaden i medial uppmärksamhet mellan personerna, kan påverka universitetets varumärke, varför man agerar kraftfullare mot den uppmärksammade, än mot den betydelselösa.  

Omsorg om kärnverksamheten
Linnéuniversitetets fascist var blott kommunikatör, en kugge i universitetets propagandamaskineri, kanske utan nämnvärd relation till vare sig undervisning, forskning eller studenterna, och därför utan risk för påverkan på universitetets kärnverksamhet. I Karlstads fall är den misstänkte direkt och starkt involverad i kärnverksamheten genom sin undervisning, varför omsorg om kärnverksamheten, utbildningen och de som befinner sig i denna, studenterna, medförde att han, trots att det blott var misstankar, togs bort från verksamheten.

Dock kan jag anföra ett fall som går emot tron att Linnéuniversitetet inte agerade p g a att personen inte var delaktig i kärnverksamheten. Jag var anställd på Linnéuniversitet, där jag i ett intermezzo anklagades för att agera rasistiskt. Personalavdelningen startade två utredningar för att utröna om misstanken var korrekt. Jag togs emellertid inte bort från någon utbildning och inte heller från den ansvarsposition, där jag misstänktes ha agerat rasistiskt. Jag fattade själv beslutet att överlåta ansvaret till den som var vice ordförande under utredningarna. Dock tog de absurt lång tid, 320 dagar, och misstanken var så absurd, att jag efter cirka ett halvårs utredande återtog positionen, utan att personalavdelningen hade minsta synpunkt på vare sig att jag överlät ansvaret eller att jag återtog det.      

Med denna analys kan jag säga att Karlstads universitet agerade snabbt och blott på misstanke, medan Linnéuniversitetet inte agerade nämnvärt, trots domstolsutfall. Det antyder, minst sagt, en skillnad mellan universiteten i värdegrund och omsorg om varumärke och kärnverksamhet.

Denna skillnad borde emellertid inte finnas då båda universitet är myndigheter och statliga organisationer. Bägge borde rimligen vara underkastade samma statliga värdegrund och ha liknande omsorg om sitt varumärke och sin kärnverksamhet.

Min analys antyder att universiteten omfattas av mångfald. Dock är det en mångfald som inte borde finnas.

​Sven-Olof Yrjö Collin  ]]>