​På Högskolan Kristianstad skulle studenterna undervisas i hållbarhet. Ideologin om hållbarhet skulle genomsyra utbildningen. Som akademiker motsatte jag mig självklart dylik ideologisering. Jag undervisar självfallet om hållbarhet, eftersom det är ett samhällsfenomen, Jag undervisar om det som är, så som det framkommer genom vetenskapliga metoder. Men lika självklart undervisar jag inte i hållbarhet, ty jag undervisar inte om det som bör vara. Min undervisning är baserad på vetenskaplig kunskap, inte på ideologier, vare sig om hållbarhet, rasrenhet eller kommunism. Jag skrev det uttryckligen i en debattartikel i Kristianstadsbladet den 26 februari 2018 (https://www.kristianstadsbladet.se/debatt/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/ ). Den 1 juni samma år fick jag lämna högskolan.

I en artikel ( https://timbro.se/smedjan/wokeismen-tvingar-fram-nya-arenor-for-utbildning ) tar Henrik Dalgard upp det ansträngda läget på akademiska utbildningar, framför allt med exempel från USA. De postmoderna teorierna blir allenarådande eller blir förbjudna. Störst möjliga tystnad begärs.

Han refererar en forskare, som hävdar att orsaken till att akademierna blivit slagfält för sådana irrationella politiska strider är svagt ledarskap på universiteten, som inte står upp för de akademiska värderingarna, och den växande byråkratiseringen, där administratörer tar över, och bedriver aktivism.

Det svaga ledarskapet kan komma av att rekrytering till ledande positioner har förändrats, från de starka akademikerna, till de svaga akademikerna. Mitt exempel med Högskolan Kristianstad kan åskådliggöra detta. Rektorn, som beslutat om den ideologiska träningen i hållbarhet, är docent, och egentligen, med en hårsmån. Förvisso, då han undervisade, var han en oerhört uppskattad lärare, men totalt sett är han en svag akademiker. Dekanen, som har att implementera hållbarhetsindoktrineringen, är förvisso disputerad, men där stannade hennes akademiska kvalificering. Prefekturen var en funktion uppdelad på två, och bars av en icke lyckosam doktorand och en person utan forskarutbildning. Till detta kan då anföras att de kunde avstå mig, en hyfsat lyckad professor med svenska mått, och en av de två professorerna i huvudämnet på institutionen, för att i lugn och ro implementera den ideologiska träningen. Således, den akademiska kvaliteten på cheferna är låg, vilket kan vara en möjlig förklaring till acceptansen och utbredningen av politiseringen av utbildningen.

Tillväxten av administrationen är det andra skälet. Det kallas felaktigt för byråkratisering. Dagens högskoleadministrationer är emellertid inte alls byråkratier. Hade de varit det, hade de inte varit det problem de är. Byråkrati är en administrativ apparat som lydigt och blint utför rutiner. Universitetsadministrationen är långt från en byråkrati. Problemet med högskolornas administration är just att de inte är byråkratier, utan har blivit egna maktcentra, med egen aktivistisk politik. Se bara på Linnéuniversitetets hemsida, som ibland har foton av kvinnor i hijab. Ett sådant foto är ett politiskt manifest för mångfald, där man, ytterst sannolikt, valt en bild med en kvinna med hijab, som politiskt har en mycket stark symbolverkan. Jag, som jobbat där, ser att bilden delvis är representativ, då det finns fler kvinnor än män, men avseende hijaben, är inte bilden representativ, utan ett uttryck för aktivisternas behov att symbolisera mångfald. Linnéuniversitetet har samma mångfaldhetsproblem som många andra, att de förfördelade grupperna i samhället har svårt att få plats. Jämlikhet har, sedan medelklassen tog över universiteten i slutet på 60-talet, varit ett konstant problem. Där universitetens administration gjort betydligt mindre, än de gjort för att sprida Pride och hållbarhet.

För att få ordning på detta krävs att den akademiska professionen börjar hävda akademiska värderingar. Förvisso svårt, då det innebär att gå emot den egna administrationen, ja, i somliga fall, gå emot den egna rektorn. Men kanske än värre, att gå emot tidsandan, som är ytterst ideologisk.

Det behövs sannolikt en ny Luther, som spikar upp ett Manifest för akademisk frihet, på en universitetsport, som får modiga följare, som inte räds avsked.

​Den 31 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​En Sverigedemokratiskt styrd kommun tar ner Prideflaggan. Nyligen fick ett sverigedemokratisk kommunalråd i Hörby ett utbrott, då Pride-flaggan stod på ett mötesbord i kommunens lokaler. (https://www.expressen.se/kvallsposten/flaggbraket-i-horby-gar--vidare-oerhort-allvarligt/ )

Medan förespråkare för Prideflaggans plats i kommunen säger att den står för inkludering och lika värde, säger Sverigedemokraterna, med hänvisning till att de utesluts från deltagande i Pride, att Pride är uteslutande och att kommunen skall vara inneslutande, för alla, inte blott för de som står för Pride.

Pride står för sexuellt och könsmässigt likaberättigande, och har en grundläggande värdering, människors lika värde. Pridefanans förespråkare har således rätt i att den representerar lika värde, men de har fel genom att flaggan inte per se representerar lika värde, utan är inriktad på lika värde avseende den sexuella och könsmässiga identiteten.

Om Pridefanans förespråkare hade varit principiella och inte snedmässigt ideologiska i sin uppfattning, hade de satt fram fler fanor, som alla är identiska med Pride avseende att de representerar en ideologisk inriktning, men har lika värde som ett grundläggande värde.

Hade de hävdat principen att flaggor som representerar lika värde skall stå på bordet, då hade socialistens röda fana stått på bordet. Ty socialisten har jämlikhet som grundvärde, vilket är ett annat ord för lika värde.

Man hade ställt fram ett kors, ty de kristna hävdar lika värde. Ja, ibland är de så uppblåsta att de hävdar att det är de som fört lika värde till civilisationen.

Men hade Pridefanans vänner varit riktigt principiella, då hade de i första hand ställt FN-flaggan på bordet, ty lika värde är ju ett fundament i de mänskliga rättigheterna, som är FN:s grund.

Men på bordet står inget kors, ingen röd flagga, ingen FN-flagga. Ty det är inte en fråga om principer, utan om en dumhetens manifestation där Prideflaggans förespråkare inte förstår vilken princip de hänvisar till och vad konsekvenserna av den principen borde vara.

Denna dumhet, som får kallas ideologisk, finns i samhället i övrigt. Tydligast manifesterat i att en, men blott en livsåskådning, får fysiskt manifesteras i offentliga rum, som apotek, polisen och sjukhusen. Den muslimska manifestationen genom huvudduken är accepterad. Men det är inte ett principiellt accepterande av synlig manifestation av livsåskådning, då jag aldrig sett en moderatkeps bäras, inte sett ett tungt kristen kors om halsen, eller en tröja eller mössa med hammaren och skäran, dvs kommunisternas symbol. Ty muslimers manifestation har blivit accepterad, så som Pride-flaggan blivit. Man har hänvisat till principer, lika värde och religionsfrihet, men, som jag visat ovan, det berör blott några och är således inte principiellt. Och frånvaron av principer är just att agera ideologiskt.

Om människor har lika värde, så gäller inte det minsann inte ideologier, ty större värde har Pride och islam, relativt den demokratiska socialismen och kommunismen.

Dessa fenomen, de icke-principiella ageranden, visar att vi lever i en starkt ideologisk tid. Sådana utmärks av ökad konfliktnivå. Sannolikt inte av positiv social dynamik.

Prideflaggan på bordet i Hörby är därför inte ett tecken på ljus, utan på mörker.

​Den 30 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Nazismen står för oss som den yttersta ondskan. Den är allts referenspunkt när det gäller ondska. Kronan på denna ondskas huvud är Förintelsen. Nazism och namnet Hitler rymmer och bär all ondska. Där nazism och Hitler nämns, slutar all reflektion. De är den sista utposten för förnuftet. Där slutar tanken.

Bortom nazismen och Hitler finns intet.

Men det är inte sant.

Bakom nazismen och Hitler gömmer sig ondskan. Den knuffar fram nazismen och Hitler för att skylla över sin egen ondska. Bakom orden ’vi får aldrig glömma’, finns glömskan.
Nazismen och Hitler används av glömskans onda krafter. Att en kristen ärkebiskop kan tala, och människor nicka i samförstånd, om att ’vi får aldrig glömma’, är beviset på att vi glömt. Det är beviset på att vi gömt. Nazismen och Hitler har gjort det möjligt att gömma och att glömma.

Koncentrationsläger upprättades av spanjorer på Kuba och av engelsmän i Sydafrika.
Kristallnatten föregicks av den betydligt mer blodiga Bartolomeinatten, då katoliker slaktade protestanter i Paris och andra franska städer.
Förföljelsen av judar har funnits så länge judar har funnits. Och judar har förföljt folkgrupper och agerat rasistiskt. Läs Gamla Testamentet och inse.
Folkmord fanns i Ukraina, som Holodomor och i Indien, under muslimers agerande.
Slavarbete var normalt, och användes flitigt av alla i forntiden. Så normalt var slaveriet att det reglerades skriftligt i de abrahamitiska religionernas samhällen. I judarnas och de kristnas bok regleras följande: ”Vill du ha en slav eller slavinna, kan du köpa sådana av folken omkring dig. Ni får också köpa barn till invandrare som är tillfälligt bosatta hos er och sådana i deras familjer som föds i landet. De förblir er egendom, och dem kan ni lämna i arv åt era barn som deras egendom; dem kan ni hålla som slavar för all framtid.” (3 Moseboken, kap 25, verserna 44-46).

Nazismen har gjort oss en otjänst, då den tvättat ondskans andra ideologier hart när vita, och företrädare för dessa ondskefulla ideologier behandlas idag med respekt.

Nazismen har fått oss att glömma. Inte att minnas.

Det är nazismens otjänst.

​Den 29 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

Det skall byggas ett Förintelsemuseum i Stockholm, lett av Katherine Hauptman. Museet skall ta upp Förintelsen och dess betydelse idag. Hauptman säger ”Det här museet kan bidra till hur människor möter varandra, öka förståelsen för olikheter och slå vakt om människovärdet “

Nej, det tror jag inte på.

Förintelsen var ett industriellt massmord, lett av en grupp människor som hade en totalitär, rasistisk ideologi som ledstjärna, riktad mot en grupp människor, som identifierades, inte som religiös eller etnisk grupp. Utan enligt sin egen, djupt rasistiska logik där jude är den som är född av en judinna. Två logiker, med just den starka uppdelningen i ett Vi och det Dem.

Men det som jag tror gör projektet meningslöst är att det blundar för det universella genom att blott baseras på det partikulära, Förintelsen, den som skedde mellan åren 1941 och 1943.

Ty man hade kunnat ha ett museum för t ex människovärdet. Då hade Förintelsen fått en betydande plats. Men övergreppen på människovärdet hade inte skylts av Förintelsen. Andra övergrepp hade tagits fram. Man hade kunnat visa på hur varierade angreppen är, men med samma resultat, mord, död, pina.

Muslimernas angrepp på Persien och Indien hade framkommit. Kommunisternas angrepp på ukrainarna tio år innan Förintelsen, dvs Holodomor, hade framkommit. De kristnas kristallnatt, dvs Bartolomeinatten, hade framkommit. Judarnas rasistiska angreppskrig efter Moses död hade framkommit.

Alla dessa exempel skulle förekomma på ett museum för människovärdet med samma rätt. Och med en ohygglig kraft, ty det museet skulle behöva vara aktuellt, dvs visa upp angrepp på människovärde som sker idag. Det museet hade kunnat ha en utställning som heter Fadime, som visat upp hur en grupp människor, unga kvinnor, vägras den frihet vi andra har.

Jag tror att Förintelsemuseet blir en behaglig plats, dit vi kan gå för att känna avsky för nazismen. Och därmed slippa se vad muslimens huvudduk innebär, vad de kristnas syn på Israel innebär, vad nyrasisternas agerande innebär. Ja, det finns mycket idag som fräter och hotar människovärdet, men som ligger hos de som kanske inte ens blott är accepterade, utan t o m hyllade och försvarade. Som gömmer sig bakom Förintelsens ohygglighet.

Min prediktion är att Förintelsemuseet blir en behaglig plats som skyddar människorna från insikter i dagens verklighet. Den kommer att erbjuda det svarta och det vita, medan den gråa verkligheten ostört fortgår utanför museets dörrar.

​Den 28 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

I december valdes Ulf Karlström till ordförande i fackklubben på SSAB i Luleå. I tisdags beslöt Metalls förbundsstyrelse att ogiltigförklara valet genom att skilja honom från förtroendeuppdraget. Skälet till avskiljandet är att man anser att Karlströms engagemang i Sverigedemokraterna innebär att han har grundläggande värden som skiljer sig fårn Metall’s värderingar. Speciellt anses han, genom sitt engagemang i Sverigedemokraterna vara i avsaknad av värdet ’allas lika värde’, vilket är ett grundläggande värde för Metall. (https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/if-metall-avsatter-sd-politiker-som-fackordforande )

Så absurd är världen, att de som en gång i tiden var socialdemokrater, dvs demokratiska socialister, och därmed höll demokrati som det yttersta värdet, idag underordnar demokrati andra värden.

Förvisso känner den demokratiska socialisten demokratins svaghet. Trots allt är det sant att Hitler valdes av nästan 40% av tyskarna, och där kvinnorna stod för en större andel. Demokrati innebär att galningar kan väljas. Det är en akilleshäl hos demokratin.

Men detta till trots är demokrati ett grundläggande värde för den demokratiska socialismen. Den har ju t o m ordet demokrati i sitt namn. Ty demokrati innebär att folket tar styret i sin hand och utformar det gemensamma efter sina önskemål.

Men det finns också ett negativt val i demokrati. Ty, med alla brister i demokratin, kunde annat väljas. Men vad är alternativet till demokrati? Nej, alternativen till demokrati är skrämmande. Det är ytterligare ett skäl till demokrati.

Ett alternativ till demokrati har IF Metall visat. Man låter medlemmar rösta och i den mån de röstar som de skall, bestämt av en överhöghet, då kallar man det demokrati. Men i den mån medlemmarna röstar på ett sätt som inte passar makten, då hänvisar man till ’värderingar’ vari en flummig värdering ’allas lika värde’, är överordnad en konkret värdering, demokrati.

IF Metall har idag flummiga element i sin förbundsstyrelse, där de, med sin värdegrund, vänder sig mot demokrati som ett överordnat värde. Man hänvisar till ’lika värde’ och genom uteslutning av Karlström som möjlig representant, visar att han har lägre värde, ja, han har inte ens värdet ’valbar’.

Nyrasismen har börjat bli accepterad inom socialdemokratin. Det visas genom att man inte hårt och obönhörligt slå ner på de partiföreträdare som har ett rasistisk språkbruk, t ex genom att använda rasistiskt vidriga uttryck som ’v-ordet män’. (ja, jag skriver inte ut det rasistiska ordet utan följer det bruk som finns kring det rasistiska n-ordet och skriver v-ordet).

Nu har antidemokratiska värden också tagit sig in i socialdemokratin, genom ett organ, Metall, som är mycket närstående socialdemokratin.

Den demokratiska socialismen, som var grunden, om än inte läromässigt rent tillämpat av det socialdemokratiska partiet, delvis av taktiska skäl, började erodera inom det socialdemokratiska partiet på 80-talet. Idag har det eroderat så mycket att partiet, istället för demokratisk socialism, rymmer antidemokratiska och rasistiska element och värderingar högt upp i sin hierarki.

En demokratisk socialist, en ortodox socialdemokrat, skulle ha sagt: ”Det var som fan att medlemmarna valde en person som är Sverigedemokrat. Vi måste göra bättre. Vi måste, så som andan i den demokratiska socialismen är, vinna folkets förtroende för vår politik, för vår person. Vi måste visa medlemmarna att vår person är värd att vara deras representant, inte den där Karlström.”

Men samtidigt är den demokratiska socialisten praktisk, ty det handlar om ett fackuppdrag, varför man får se hur Karlström fullgör sitt fackuppdrag, hur har står upp för sina medlemmars fackliga intresse. Ty det är ju det som är huvudsaken.

Genom sin antidemokratiska åtgärd sällar sig IF Metall till de delar av det socialdemokratiska partiet som blivit modernt, dvs i deras fall, antidemokratiskt, och i andra fall, nyrasistiskt. De vänder den demokratiska socialismen ryggen.

IF Metalls fackförbundsstyrelse har övergett den socialdemokratiska värdegrunden.

Det är fackförbundsstyrelsens ledamöter som skall uteslutas ur IF Metall, ty de delar inte den socialdemokratiska värdegrunden, där demokrati är ett absolut värde som inte kan åsidosättas. Oavsett vem som väljs demokratiskt.

​Den 27 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Life är en nordisk hälsokedja, som saluför diverse saker, som avser att gagna individers hälsa. De saluför sig i en reklamfilm, som du kan se här.
https://www.facebook.com/watch/?v=443252990481469

Två kvinnor samtalar, och spanar på två spanande män, där slutet är gott, en av männen kysser en av kvinnorna. Klart hälsosamt.

Och filmen är också klart hälsosam, eftersom den är PK (dvs politiskt korrekt).

Det jag ser, när jag betecknar det som PK, är två saker.

1. Den ena parten är svart, den andra är vit. Det går väl samman med dagens nyrasism, där hudfärg spelar en viktig roll. Mångfald är också på tapeten, varför blott svarta personer i filmen inte vore lika magnifikt. Men, tänk nu på representativitet. Om man skulle återge hudfärg enligt dess förekomst i Sverige, då skulle bägge vara vita. Men att vara PK, är att ha en politisk agenda, inte en vilja att återge något representativt, dvs att vara politiskt nollställd. Således, förekomsten av vit och svart är inte en fråga om tillfällighet, eller om sannolikhet. Det är en stark politisk vilja i den förekomsten. Det är en stark demonstration av PK.
2. Mannen är svart och kvinnan är vit. Inte tvärtom. Kanske det är korrekt utifrån representativitet, att om man bestämt sig för att en part skall vara svart, då kanske svarta män förekommer mer frekvent än svarta kvinnor i Sverige. Men, kan det förekomma PK även i detta? Kan det vara så, att i rasismens sammanhang, är vit över svart, och kvinnor är under män? Om så, får mannen i inslaget ett minus för att vara svart, men ett plus för att vara man. Kvinnan får ett minus för att vara kvinna, men ett plus för att vara vit. Totalt har bägge noll (0) i summa, dvs likvärdiga. Hade det varit tvärtom, vit man och svart kvinna, då hade mannen fått ett plus för att vara man och ett plus för att vara vit, dvs +2, medan kvinnan hade fått ett minus för att vara kvinna, och ett minus för att vara svart, dvs -2. En vit man och en svart kvinna hade signalerat en kraftig obalans, ja, kanske t o m en djup exploatering av den kraftigt underordnade kvinnan, den svarta kvinnan, som exploateras, som vanligt, av en kolonialt vit man.

Däremot, till propagandisternas rättvisa, skall sägas att de avvikit från det optimala PK, då det i inslaget handlar om heterosexuella. Två av samma fysiska kön, men med olika färg, som spanar på varandra, vore optimalt PK.

Hur som, om detta kan man blott skratta hejdlöst och muttra till sig själv: Sådana är tiderna.

Och egentligen vara arg på sig själv, som tagit sin egen tid, och nu din tid, på sådant trams.

​Den 26 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

Det finns en bild jag uppskattar mycket. Det är den där den gamle kungen, dvs Gustav VI Adolf, går en promenad i Stockholm med sin fru, drottningen, Louise. De möter någon och kungen grepar tag om sin hatt för att möta hälsningen. Det är en bild av ett gott samhälle, när statens högsta höns går som fria människor, bland de människor de är satta att tjäna.
Så inte idag. Idag är det fullkomligt självklart och helt naturligt (sic) att kungen Carl XVI Gustaf och statsministern har livvaktsskydd. Ja, idag kan t o m konstnärer ha livvaktsskydd, p g a en våldsamhet i samhället. En våldsamhet som innebär en ökad repression i samhället, där makthavarna stängs in.

Idag skärps straffen och fler kameror sätts upp och fler ordningsvakter sätts ut. Det är för att stävja det gängvåld vi har fått sedan tio år tillbaka, och de nyligen uppblossade ungdomsrånen. Med resultat att alla blir mer övervakade.

Idag regleras vårt tillträde till restauranger och andra publika platser, där det idag krävs covidpass för att få komma in. Avsikten är den goda, att minska spridningen av det virus som idag håller världen i fångenskap. Men effekten är att folk blir uppdelade i vaccinerade och icke-vaccinerade. Och minnen av den gula stjärnan väcks till liv, där åtskillnaden, avskiljandet, var det hemska. Visst är det osolidariskt att inte vaccinera sig. Och man kan hävda att det är de icke-vaccinerade som medvetet skiljer ut sig. Men det är fortfarande avskiljande.

Jag har levt under den tid då Statsminister Palme stod i telefonkatalogen och då man kunde ringa till den forna finansministern, Gunnar Sträng. Jag vet, ty jag gjorde det. Men idag lever jag i en tid som har betydande repressiva drag.

De som försvarar dagens sätt att fungera, hävdar att jag idag har en rörlighet, dvs frihet, som jag inte hade då. Virusspridning och våldsspridning uppkommer framför allt p g a en större rörlighet i samhället. Vill man behålla den rörligheten, krävs de inslag som jag ovan betecknat som repressiva.

Skall vi då döpa om de repressiva instrumenten, högre straff, kameraövervakning, fler poliser, covidpass, till frihetens instrument? Den nye kungen kan trots allt ta en promenad i Stockholm, med livvakter och polis runt omkring sig. Och därvid möta människor, om än inte på samma sätt som den gamle kungen. Men alternativet, i det våldsamma samhälle vi har idag, vore att han överhuvudtaget inte rörde sig bland folk. Alternativet till lägre repression, i dagens våldsamma samhälle, är således orörlighet. En orörlighet som rimligen får ses som än mer repressiv än dagens övervakande och åtskiljande samhälle.

Men en annan effekt är den som uttrycks genom ordspråket: Även den hängde vänjer sig vid repet. Vanans makt, att det man alltid mött, blir det naturliga, det blir en vana. Snart består befolkningen av folk som knappt känner igen en person utan dess munskydd på sig, och som betraktar en offentlig plats utan kameror som en mycket skum plats. Framtidens folk kommer att se det som vi idag upplever som repressivt, föranlett av ett våldsamma samhälle, som något naturligt, utan grund i förändringen av samhället, till ett mer våldsamt samhälle..

När vi, som anser oss ha levt vår ungdom i en frihetens tid, förvisso hemmavid, men fria, sitter i vår rullstol och muttrar, med sprucken röst, sprucken av ålderdom och av sorg, att ni stackare, ni unga, lever i en repressionens tid, men ni stackare inser inte att ni är utsatta för repressionen, ty likt den hängde, har ni vant er vid de repressiva repen. Visst får ni åka till Italiens söder och äta er blodapelsin på plats. Men ni är alltid övervakade och maktens män och kvinnor kan knappt skymtas bakom muren av säkerhetsfolk.

​Den 25 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

Skall Ryssland invadera Ukraina och kanske t o m Sverige? USA:s ambassad i Kiev gjorde sig klar för evakuering den 23 januari. Samma dag rapporterade Storbritanniens underrättelsetjänst att de hade information att Ryssland skall ersätta Ukrainas ledarskap med ryssvänligt folk. De baltiska staterna vill göra som USA och Storbritannien, sända vapen till Ukraina, men hindras delvis av att de vill skicka tyskproducerade vapen, vilket Tyskland säger stopp för, med hänvisning till att det sedan länge, sannolikt sedan Hitlers fall, har varit Tysklands politik att inte sprida sina vapen.  

Så ser berättelserna ut idag. Berättelser som snabbt drar penseldrag om Rysslands krig mot Ukraina.

Men, folk borde besinna sig. Det finns några saker att ha i huvudet.

1. USA är supermakt och Ryssland vill återkomma som supermakt. Och det har Ryssland gjort. Men inte genom att sätta 1000.000 soldater vid den Ukrainska gränsen, utan genom de bekräftande reaktioner som USA, och dess organisation, NATO, har gett. I detta finns ingen god eller ond, utan blott stater som mäter sina krafter, som vilket pojkslagsmål som helst.
2. Vi i Europa skall hålla på vårt, på vår mångfald och vår humanism. Vi skall speciellt, om och om igen, lyssna på Steinmeier, numera Tysklands president, när han uppmanar folk att inte vara stridstuppar, att inte se ensidigt och svart-vitt, ty, som han säger, världen är mer komplicerad. De som ser svart och vitt driver konflikter och är stridspittar. https://www.youtube.com/watch?v=YU3q5O65ju0
3. Vi skall inte glömma att allt högbröstat prat om varje lands rätt att själv avgöra sitt öde, inte hördes 1962, då USA, men även västvärlden, förvägrade Kuba rätten till sin självständighet. Kuba befinner sig på USA:s bakgård och hade då, och har idag, ingen självständig rätt att välja sitt försvar, utan starka reaktioner, t o m världskrig som hot, från USA. Det är inte svårt att se att Ukraina är för Ryssland vad Kuba är för USA.
4. Ukrainas relation till Ryssland är dock inte likvärdigt med Kubas relation till USA. I Rysslands historieskrivning är Ukraina Rysslands vagga, likt Uppsala högar är Sveriges vagga. De lever med en historia där Kiev-Rus (800 -1100-talet), är Rysslands upphov, dess vagga. Förvisso inser vi att Ryssland blott exploaterar den berättelsen, men detta till trots, finns den där, så som alla historiska berättelser finns och levandegörs utifrån politiska motiv i dagspolitiken.
5. Storbritannien och USA skapade en allians som invaderade och slog sönder Irak 2003-2011. Deras skäl var att det fanns förintelsevapen i Irak, något som t ex kommissioner, varav envar ledd av den svenska Hans Blix, sade var falskt. Och som visade sig vara falskt. Ty, alliansen hade sannolikt andra skäl för sin invasion. Därför skall du lyssna på vem som säger att Ryssland skall invadera, och försöka utröna vilka fördelar den kan ha som skapar en sådan berättelse.

Som jag ser händelserna idag är Ryssland vinnare. De har fått ett erkännande som supermakt. USA är också vinnare, då de har, återigen, fått ett erkännande som Europas överhuvud.

Allt medan Europa, som vanligt, tärd av sin tillgång, sin mångfald, inte kan hitta en formel för att göra Europa starkt, kasta NATO i Atlanten och bjuda in Ryssland till EU.

Den 24 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Mohammed, frid och välsignelser vare med honom, islams profet, har sagt: "Jag tittade in i Paradiset och jag såg att majoriteten av dess folk var fattiga. Och jag tittade in i helvetet och jag såg att majoriteten av dess folk är kvinnor."

Hur kan det bara att en majoritet av helvetets invånare är kvinnor?

En lärd säger:

• Därför att dessa kvinnor är otacksamma (kufr) mot sina män.
• Därför att de har lägre intelligens och har lägre grad av engagemang i religionen. Två kvinnors vittnesbörd är ju detsamma som en mans, och en 2vinna kan inte be eller fasta under hennes menstruation.
• För att de klagar för mycket.

(https://islamqa.info/en/answers/21457/more-women-in-hell-than-men)

En annan lärd säger:

• Det var kvinnor av jahiliya, dvs de kvinnor som fanns innan islam, som brukar förbanna, svära och baktala. De hade ju inte hade haft möjlighet att få islams visdom. Mohammed, frid och välsignelser vare med honom, såg naturligen helvetet under sitt liv, då muslimska kvinnor var i sin första generation, och ännu inte dött och tvingats till helvete eller paradis.
• Kvinnor är i majoritet överallt, därför är det naturligt att de även är i majoritet i helvetet.

(https://masjidds.org/2020/12/22/understanding-the-hadith-the-majority-of-the-dwellers-of-the-fire-are-women/ )

Således, majoriteten av folk i helvetet är kvinnor, eftersom de är så många innan de dör, och eftersom många kvinnor klagar mycket, är otacksamma mot sina män och brister i intelligens och i religiös utövning.

En av humorns höjdpunkter är Monty Pythons fiskslagsdans (https://www.youtube.com/watch?v=T8XeDvKqI4E ). Humorn i den ligger i dess totala absurditet och meningslöshet.

Det jag just återgett om kvinnorna i helvetet är inte lika absurt och meningslöst. Utan är mer.

Det tragiska är att utsagan om kvinnor som majoritet i helvetet och dess orsaker inte är Monty Python, gjort enbart för att roa och helt utan andra konsekvenser än behaget efter gapskrattet. Gapflabbet, som kommer från utsagorna om kvinnorna, så absurda och så ytterst meningslösa, likt fiskslagsdansen, fastnar emellertid i halsen. Ty dessa absurda utsagor kommer från en religion, som har utövare, där ingen skrattar, utan vuxna män, som hade kunnat göra något meningsfullt, som t ex Monty Pyhton-humor, försöker förklara det absurda som något meningsfullt.

Det är synd om människorna, sade Strindberg. Jag säger, det är än mer synd om de religiösa, som förslösar resurser, tid och mänskligt liv på det som hade kunnat vara roande.   

​Den 23 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Motståndet mot att vaccinera sig och mot de skyddsåtgärder som staterna tillgriper, väcker ont blod i en del grupper, där några av grupperna har en våldsbenägenhet de utnyttjar i våldsamma demonstrationer. Argumenten är att staten tar sig stora friheter, som den inte skall få använda, trots att viruset kan ha negativa effekter och vaccinet kan ha positiva effekter. Några av de mest extrema ståndpunkterna, de sk Youtube-forskarna, hävdar att vaccinet som sådant är verkningslöst som bäst, och farligt som sämst.

Demonstranterna framstår som vidskepliga, och politiskt är det mestadels extremister på höger- eller vänsterkanten.

Den senare noteringen är kanske den mest intressanta att göra idag. Ty vi lever idag i ett mycket ideologiserat samhälle med en rikhaltig information och desinformation.

Det är mycket rikt, tack vare internet, på både information och desinformation. Det hinder som fanns förut, genom att spridning av information var en dyr sak och därför förbehållet de resursstarka, är idag undanröjt och de mest märkliga personer och organisationer kan få ut sitt budskap.

Ideologierna och informationsflödet har lett till att de traditionella auktoriteterna, professionerna, etablerad press och media, och staten, har tappat i trovärdighet. En sk influencer kan ha större inflytande med sina utsagor än en professor, och etablerade media, som t ex Aftonbladet kallas i högerkretsar för Aftonhoran.

De etablerade auktoriteterna har fått namnet Etablissemanget, och utmärks, enligt ytterlighetskrafterna, av att vara bosatt på Söder i Stockholm, sakna kontakt med invandrare, som de omhuldar, och använda klimatfrågan som ett hot i samhället, för att erhålla mer makt.  

Ytterligheterna har förvisso rätt i en del av sin kritik, då det har utbildats ett Etablissemang, med tämligen homogen föreställning om världen. Detta Etablissemang har lyckats etablera ett inflytande i de organisationer som tillhörde den etablerade auktoriteten, en del massmedia, universitet och stat.

På så sätt har de etablerade auktoriteterna fått erfara ett angrepp från utsidan, av ytterlighetsrörelserna, och från insidan, genom Etablissemangets infiltration. Tyvärr tycks de etablerade auktoriteterna ännu vara för svaga för att slå igen, och oförmögna att etablera ett motstånd mot ideologiseringen och falsk eller obalanserad information.

Vaccinmotståndet är inte en tillfällighet, utan ett samhällsuttryck som visar att de etablerade auktoriteterna inte längre är så etablerade. Frågan är om de etablerade, numer mindre etablerade, kan slå tillbaka och återvinna sin auktoritet. Själv, med min erfarenhet av att vara avskedad professor p g a mitt motstånd mot hållbarhetsideologin i akademin, ser jag mörkt på de etablerade auktoriteternas renässans.

​Den 22 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin  

​Svt har granskat skamkulturen, det som kallas för hedersvåld eller hedersförtryck, där speciellt unga kvinnor förföljs och kontrolleras. De har undersökt domar, dvs när skamförtrycket blivit så stort att skamförövaren dragits till tinget. Detta utgör rimligen blott en liten, mycket liten topp, på ett ofantligt isberg. De som är utsatta för skamkulturens våldsamma del är betydligt fler, och de som är utsatta för dess aggressiva del är än fler, och de som är utsatta för skamkulturens mildare del, är oerhört många.

Om detta fenomen skriver en krönikör, Ingvar Persson, i Aftonbladet så här: ” Det handlar inte heller om religion, kultur eller etnicitet. Det handlar om unga människor i Sverige som aldrig fick chansen att leva de liv de skulle ha valt själva. Att acceptera det är inte tolerans. Det är den värsta sortens intolerans.” (https://www.aftonbladet.se/ledare/a/v58Vy4/hedersfortryck-ar-drommar-som-dor )

​Jag sätter en guldtia på att krönikören har helt fel. Hade det varit möjligt att komma bakom skamkulturen och få trovärdiga uppgifter från alla unga kvinnor, då är jag övertygad att muslimska miljöer är kraftigt överrepresenterade, därefter skulle kristna miljöer komma, och kraftigt underrepresenterade skulle ateistiska miljöer vara. Ty skam är ett kulturfenomen och det är starkt knutet till abrahamitiska kulturer.
 
Om det kan vi diskutera, men just idag är jag både upprörd och förvånad över att en idag levande, svensk krönikör, i en väl spridd tidning, kan hävda att skamkulturen inte är kulturellt bunden. Hade han haft rätt, hade namnen på de drabbade kvinnorna varit slumpmässiga, Eva, Nadja, Rafa, och efternamnen hade varit slumpmässiga, med flest Svensson och Nilsson, eftersom de förekommer mest i Sverige.
 
Ingvar Persson är onekligen ett fenomen, som antingen medvetet far med lögner, eller som inte vet. Idag är det omöjligt att inte veta, varför den spekulativa, men sannolikt riktiga spekulationen är att han far med lögn. Varför vill han ljuga?
 
Man måste ta väl hand om de som drabbas av skamkultur. Men man måste också försöka fånga upp de som drabbas, men som ännu inte är i stånd att meddela staten om övergreppen. Men man måste också vara förebyggande, dvs att försöka se till att ingen drabbas av skamkulturens terror. Därför är det viktigt att förstå varför skamkultur existerar och var den existerar, så att man kan sätta in förebyggande insatser.
 
Om det skriver Persson: ”Lösningen är att det svenska samhället gör det samhället alltid ska göra. Garanterar individens rätt att fatta sina egna beslut. Skyddar brottsoffer och stoppar brottslingar.”
 
Han anger inte hur garantin skall skapas. Däremot låter han som en högerman när han skriver om brottsoffer och stoppa brottslingar, dvs staten skall agera när brottet är utfört, och inte förebyggande, det som brukar vara vänsterns paradgren.
 
Men inför skammens kultur, gör vänstern halt. Den gör sig blind och vill jaga brottslingar, som vilken högerman som helst, istället för att genom förebyggande insatser, förhindra att någon blir brottsling och att ingen utsätts för brottet.
 
Den ortodoxa vänsterns betoning på förebyggande, blir då att inse att skamkultur är just en kulturform, som är knuten till miljöer från vissa etniciteter, där framför allt religionen utmärker sig. Det är inte svårt att se att en arab kan mycket väl vara utanför skamkulturen, medan en arabisk muslim är mer sannolikt innanför skamkulturen. Inte alla, inte en majoritet, men tillräckligt många, för att peka ut just kulturen som grund för skammen. Detsamma med en kurd, där ateisten är mer sannolikt utan skamkultur, medan en kristen kurd är mer sannolik att bära skamkultur.
 
Den forna extremvänstern hade ett blint öga mot den totalitära kommunismen. Den extrema vänstern har idag ett blint öga mot de totalitära abrahamitiska ideologierna. Därför kan Persson hävda, mot all insikt, att skamkultur inte har en grund i en kultur.
 
Den 21 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

Fadime Sahindal mördades av sin far den 21 januari 2002. Motivet var den skam han kände att Fatima hade dragit över honom och familjen, genom att hon försökte leva ett svenskt liv. Den 20 november 2001 hade hon stått inför lagstiftarna i Riksdagen och berättat om den terror som hennes familj, genom att utöva skamkulturen, det som kallas hederskultur, utsatte henne för. https://www.youtube.com/watch?v=SkSyQLZ9uHU

Våldet som kommer från skamkulturen har två drag. Det ena draget är att våldet skall undanröja skammen, där främst kvinnors agerande kan vara så skamkulturellt felaktigt att det skapar skam och måste undanröjas, vilket sker genom undanröjande av det som skapar obalansen. Genom att mörda flickan.

Det andra draget är det som Fadime nämner i talet till Riksdagen, att det är faderns reaktion mot hennes livsstil, att hon vill leva som svensk, enligt svenska normer. Fadern agerar djupt rasistiskt. Med våld vill han trycka undan en kultur. Den kulturen han lever i och som gett honom en fristad. Det är en våldsam rasism han uppvisar.

Det som föregått Fadimes tal och hennes tal i Riksdagen borde föranlett hela det svenska samhället att gemensamt stå upp mot skamkulturen och dess ohyggliga rasism, och visa stark solidaritet gentemot Fadimes och alla hennes medsystrar. Men, så skedde inte. Skamkulturen fick leva och frodas. Absurt nog, tolererad av en grotesk sk. antirasism som gav en vidröringsskräck kring skamkulturen och dess rasism, paradoxalt nog, för att undvika att bli betraktad som rasist.

De som stormade mot skamkulturen och dess rasism var istället de främlingskritiska, de som nyrasisterna, dvs antirasisterna, lade skam över genom att kalla dem rasister. Men de främlingskritiska hade ju rätt. Skamkulturen är inte svensk. Den strider mot svenska normer om jämlikhet och frihet. Den negerar dessa normer som vi håller så heliga i Sverige och har därför inget berättigande i Sverige. Inte ens under en mångkulturdogm. Den är en primitiv kultur som måste bekämpas.

Men, eftersom det var de främlingsfientliga som sade det självklara, blev ett tydligt motstånd mot skamkulturen och dess rasism stämplat som rasism.

Skamkulturen finns kvar i Sverige. Delvis p g a en del invandrare, som inte klarar av att ta till sig den svenska kulturen, och som finner stöd i sin religion, främst islam, men även kristendom. Men också p g a nyrasisterna, de som antingen öppet och medvetet undertrycker insikterna om skamkulturens existens, eller de som vänder bort sin blick, så som tyskarna vände bort sin blick när judarna trakasserades.

Det är sannerligen en grann samling av rasister. Skamkulturens rasistiska invandrare och den skambeläggande nyrasistiska strömmen av antirasister. Det är de som är ansvariga för Fadimes död och för all terror som riktas mot kvinnor, speciellt unga kvinnor, som lever i osynliga fängelser i det annars så fria Sverige.

Emellertid!

Det finns rester av skamkultur även bland svenskar. Det finns reaktionära som håller en liknande skamkultur, men lyckligtvis, på svenskt maner, utan våld. Det framkom i en nyhetsartikel så sent som i denna vecka, den 19 januari 2022. De reaktionära styr den Internationella Engelska Skolan i Täby. Där vaktas elevernas kläder, speciellt de kvinnliga elevernas klädsel. Den reaktionära rektorn, med ord som hämtat från en förmedeltida skamkultur, säger ”Vi har en tumregel som säger att om eleven står med armarna hängande rakt ner och med knuten näve, så ska kjolen inte vara kortare än nederkanten på näven. Är kjolen kortare så ber vi eleven ta på ett par leggings”
https://www.expressen.se/nyheter/forbudet-utmanande--urringning-och-kort-kjol/

Det reaktion är delvis kristendomen, men främst islam, och dess skamkultur, som skambelägger kvinnor och kräver att de skyller sig, går i dagens Sverige hand i hand med den Internationella Engelska Skolan.

Vår stolthet, vår jämställdhet, är långt borta för de unga kvinnor som tillhör invandrarnas skamkultur och de som är elever i den Internationella Engelska Skolan.

Om skamkultren visste den politiska klassen allt i november 2001. Men, likt de som vände bort sitt ansikte inför judeförföljelsen, vände de bort sina ansikten. Mordet på Fadime fick inte dem att vända sina ansikten till flickorna och i solidaritet med dem kämpa mot skamkulturen och för allas frihet. Idag äter sig skamkulturen än mer in i det svenska samhället, understödd av nyrasisterna och den Internationella Engelska Skolan.

Det är den verkliga skammen i Sverige idag.

​Den 20 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Fribeloppet är den summa en student kan tjäna som arbetare, utan att dennes studiemedel påverkas. Tjänar man mycket, reduceras studiemedlet. Tanken är kanske i första hand att den som arbetar så mycket att den tjänar mycket, kan inte hinna med sina studier. I andra hand kanske tanken är att den som tjänar mycket, behöver inte få subventionerade studiemedel.

Under pandemin avskaffades fribeloppet för att ge studenter möjligheter att tjäna sjukvården. Den 1:a januari 2022 skulle fribeloppet återkomma, men i sista sekund beslöt regeringen att behålla beslutet att tillfälligt avskaffa fribeloppet, dvs att inte sätta en gräns för hur mycket man får tjäna innan studiemedlet reduceras.

Under min tid på högskolor och universitet har jag alltid fått övertid, dvs i det avräkningssystem som finns, där man får ett visst antal timmar för en utförd tjänst, har jag fått en avräkning som vida överstigit tjänstgöringsskyldigheten. Oftast har jag haft bortåt ett års timmar innestående. Jag har velat ha det så, då jag absolut inte vill riskera att ligga på minus, dvs att inte ha gjort min tjänst utan vara skyldig arbetsgivaren. Med min låga riskbenägenhet, är ett års buffert, det som krävs för att jag skall tycka att jag gjort min plikt och kan sova gott om nätterna.

Folk, ja, jag ger dem den generella beteckningen, har sett mina timmar och menat att jag utnyttjade systemet, ty ingen kan skapa så många övertimmar. Det måste helt enkelt vara fel i avräkningssystemet, och det felet har exploatören Sven-Olof Yrjö Collin upptäckt, och helt fräckt utnyttjat. Medan de med undertimmar, ställde upp och gjorde allt det som inte gav så många övertimmar. Stackars dem.   

Åter till fribeloppet. När det gäller fribeloppet, finns det en spärr i studiemedelsystemet. Den som inte klarar ett visst antal poäng i studierna, kan inte få studiemedel. Det innebär att den som arbetar mycket, studerar lite, och därmed inte klarar studierna, kommer snart att förlora allt studiemedel.

Däremot, den som arbetar mycket, med lönearbete och tillräckligt med studierna för att klara dem, kan få studiemedel. Således finns det redan en spärr i systemet som förhindrar studenter att arbeta på bekostnad av studierna. Med fribeloppet lägger man in en spärr gentemot de högpresterande, de som klarar arbete och studier.

Detsamma säger jag om mina övertimmar relativt de med undertimmar. Jag hävdar att mina övertimmar kommer av att jag presterar mer relativt de med undertimmar.

Nu kan då kritiken komma att jag funnit glipan i systemet, som gett mig övertimmarna. Precis som de studenter som arbetar mycket och klarar studierna, utnyttjar att utbildningen ställer så låga krav på prestation, att man kan klara mycket lönearbete och ändå bli godkänd.

Men om det är så att avräkningssystemet, i mitt fall, och utbildningssystemet i studenternas fall, möjliggör övertimmar och mycket lönearbete, då är det inte de högpresterande man skall sätta åt, utan systemen.

Men, systemen sätts inte åt. Kanske för att man vill behålla de lågpresterande studenterna, de som precis klarar av systemets nuvarande krav. Och i mitt fall, att en förändring av systemet för timmar, skulle drabba de lågpresterande än mer än vad de drabbas idag.

Således, mina övertimmar beror på att jag, med min förmåga, överpresterar relativt det som systemet är byggt för. Och de som arbetar mycket, och klarar sina studier, har en högre förmåga än de andra.

Fribeloppet, och avräkningssystemet, normaliserar det mediokra. De som inte är mediokra, borde inte förhindras att få utlopp för sin förmåga. Därför skall fribeloppet inte finnas.

​Den 19 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

Tyskarna har blivit mästare i att hantera sitt förflutna, Vergangenheitsbewältigung. De har en tung börda att bära, och kan väl sägas ha lyckats bära den med viss framgång. Även om avbönen inte var så stark i början, då många gamla nazi-medarbetare, duktiga i att driva ett land, togs tillbaka, för att just driva det nya landet. Tyskland skulle aldrig ha lyckats resa sig ur askan utan att nazistadministratörerna togs tillbaka.

Sydafrikanerna, under Tutos förlåtelseregim, tog fasta på förlåtelse mot erkännande. Gott gjort. Men också kanske med tyskarnas insikt, att någon måste driva det här landet.

I Sovjetunionen fanns viss ansträngning att bära det förflutna, och det kom fram än mer efter kommunismens fall. Men det tycks vända idag, då Stalin medges ha gjort rysliga saker, men han befriade trots allt Europa. Något kanske de baltiska staterna, Polen m fl inte helt ställer upp på.

Idag krävs Sverigedemokraterna på en vitbok som klarlägger partiets historia, där misstankar finns att det är ett parti skapat i nazismens jord.

Samtidigt finns det de som lyckats tvätta av sig allt sitt blod, allt sitt våld, allt sist omänskliga förtryck, utan de uppoffringar som Tyskland och Sydafrika gjort. Det är religionerna. Judarna, de kristna och muslimernas historia är ohygglig. Allt det våld och all den förföljelse som ligger inbäddat i deras religioner, har under tidernas förlopp fått utlopp, mer under vissa tider, mindre under vissa. Just i dagarna läser jag en bok om Romanov-släkten i Ryssland. Där förekommer patriarker och präster i så frekventa och så oerhört mordiska sammanhang, att det är svårt att förstå hur dessa kyrkans män kan ha läst samma Nya Testamente som jag.

De abrahamitiska religionerna har klarat sig från den rening som andra, mer moderna regimer och ideologier har avtvingats. De anklagas inte idag för det självklara, deras oerhört blodiga, förtryckande förflutna. Det framstår som om de verkligen lyckats i sin Vergangenheitsbewältigung. Deras förflutna finns där. För alla att ta del av. För alla att lära av. För alla att avkräva att de upprepar tyskarnas Vergangenheitsbewältigung. Under slagordet som alltid upprepas när nazismens våld tas fram: Vi skall aldrig glömma.

Men de abrahamtisika religionerna har lyckats med det som tyskarna, och alla vi andra, säger om och om igen: vi skall aldrig glömma.

Men judendomen, kristendomen och islam, och deras kyrkor och deras företrädare, från den minsta prästen och imamen, till påven i Rom, utgör alla ett starkt och oerhört förkastande av orden: Vi skall aldrig glömma.

Bara glöm. Bara bygg nya monument över er ondska. Bara fortsätt umgås med makten. Ja, ni med ert historiska blod på era händer, ni sitter tillsammans med Riksdagens valda ledamöter vid Riksdagens högtidliga öppnande. Alla dess riksdagsledamöter, som frivilligt, inte under hot om sin egen död, inte under vapenmakt, går in i mordets hus, kyrkan, är levande bevis på att det går att glömma, det går att förneka, att ondskan inte behöver genomgå en Vergangenheitsbewältigung. Ty det är bara att glömma och blunda.

​Den 18 januari 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Städerskan utanför statsministern hus, sk papperslös, dvs en som är i Riket utan tillstånd och som fått utvisningsbeslut, och som arbetar i ett företag utan kollektivavtal, ett företag som säkert, till icke ringa del försörjs av RUT-avdrag, dvs att konsumenten av tjänsten inte behöver betala tjänstens fulla kostnad.

Djävulens ingrediens 1: Städbranschens anställda är till 50% från utlandet och har expanderat kraftigt sedan RUT:s tillkomst. Förespråkarna för RUT hävdar att RUT är en formidabel integrationsmaskin. Om det vet i alla fall jag, ingenting, ty jag har inte stött på en vetenskaplig studie som visar på det.

Djävulens ingrediens 2: Fackföreningen som organiserar städarna måtte vara svag, som inte kan tillse att det bolag som städar hos den socialdemokratiske statsministern har kollektivavtal. Förvisso undanröjer säkert inte kollektivavtal allt djävulskap i soppan, men det röjer upp i slyn.

Djävulens ingrediens 3: I sin oerhörda godhet, har flyktingpolitiken varit sådan att mången har fått tillstånd att stanna, men ändock har många fått avslag och skall lämna landet. Staten har däremot, sannolikt ledd av de goda flyktingspolitikerna, inte ansträngt sig övermåttan, utan har skapat en folkgrupp, mellan 30000 till 50000, de papperslösa, som driver omkring i Sverige. Är du papperslös kan du inte komma i närheten av staten, varför du får ett maffialiknande beskydd. Ett beskydd som exploaterar den papperslöse in i märgen.

Marknadsfundamentalisterna, flyktingfundamentalisterna och medelklassen är kockarna i denna djävulska soppa. Där en kvinna från Nicaragua, som måste tjäna sitt bröd, blir statens fiende nummer ett.

Som Heidenstam skaldade: ”Det är skam, det är fläck på Sveriges baner”

Den 17 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​En ny myndighet för utbetalningskontroll skall vara på plats 1 juli 2022. Regeringen ger en utredning uppgiften att studera felaktiga utbetalningar ur välfärdssystemet, med rapport den 1 mars 2023.

Det som väckt allmän uppmärksamhet är fusket kring assistansersättning. Det är känsligt då assistans avser, om det är korrekt, kraftigt sjuka personer. Kryddan i anrättningen har varit att det är oftast invandrare som stått för fusket.

Men det finns ett annat fusk, som verkligen borde kartläggas, och mycket snabbt åtgärdas. Men där fuskarna sannolikt inte alls är invandrare, utan djupt omoraliska svenskar. Som tycker sig göra sitt jobb.

Ett statligt organ, med uppgift att hålla folk, i detta fall flyktingar, i sysselsättning, delar ut pengar till verksamheter som håller flyktingar i sysselsättning. Det finns krav på pengarna. Flyktingarna skall självfallet vara på plats och utföra verksamhetens arbete. Enligt reglerna.

Verksamheten som får pengarna och ger ut dem som lön till flyktingarna de har anställda, har dock problem med en del av flyktingarna. De kommer och går som de själva beslutar. Kvinnor kan lämna arbetsplatsen med argumentet att hennes man snart kommer hem och skall ha mat. Trots att hennes arbetstid inte ger henne rätt att lämna arbetsplatsen.  

Efter ett tag med dessa problem, rapporterar verksamheten till det statliga organet att vissa människor inte uppfyller deltagandekravet. Vad gör då det statliga organets anställde person?

Den har till uppgift att…ja, vadå?

Jo, den ser sin uppgift främst vara att hålla folk i arbete. Eller i alla fall framstå som att man har folk i arbete. Men…att hålla folk i arbete mäts inte genom hur mycket folk faktiskt arbetar, utan i hur mycket pengar den betalt ut till de som förmodas arbeta. För den statligt anställde handlar det således om att se till att betala ut pengar till personer som den stackars verksamheten får till uppgift att, inte hålla sysselsatt, utan att rapportera som sysselsatt.

Den statligt anställde ber därför verksamheten att kämpa med att få dem att arbeta, men också att se genom fingrarna, ty det är ju ett kulturellt problem de har framför sig, som kräver långsiktiga insatser och sedan fortsätter den blabba om kultur.

Mångkultur och kulturtolerans blir svepskälen för att dölja det som faktisk sker. Skattebedrägeri. Fusk! 
https://www.youtube.com/watch?v=e4M9WtxJp-I 

En statligt anställd ber en verksamhet begå ett brott gentemot staten! Verksamheten, som jag känner till, är inte anfrätt av kulturpratet, att de vet inte bättre, de stackars flyktingarna. Verksamheten vet att flyktingarna vet mycket väl om sina rättigheter, men struntar i sina skyldigheter. Verksamheten vill att det skall gå rätt till. Men verksamheten förstår också att om de går emot den statligt anställde, som begär att de skall agera bedrägligt, kan denne hålla inne stödpengar i framtiden om verksamheten inte är …följsam. Så fortplantas korruptionen i Sverige.

När den statligt anställde bad verksamheten att se mellan fingrarna, skulle verksamheten ha spelat in samtalet och dragit den statligt anställde inför Tinget, för bedrägeri mot staten.

Jag tror att fusket är enormt. Skandalerna har visat på det. Förvisso mycket fusk utförs säkert av invandrare.

Men, jag undrar hur stort det statliga fusket är, där de statligt anställda begår bedrägeri gentemot staten? Där den statlig anställde sannolikt inte är en flykting, inte ens en invandrare, utan en svensk i tre generationer, kanske förmörkad i sitt sinne av prat om kulturtolerans.

Flyktingarna och de statligt anställda, i salig konspiration mot staten.

Det är det som skall undersökas och folk skall dras till Tinget.

Den 16 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin  

Jag har läst en dom från Skaraborgs Tingsrätt, Mål nr B 4255-21, där en boende i Sverige, men medborgare i Pakistan, frikänns från åtalet avseende Förberedelse till äktenskapstvång.

Du kan rekvirera domen från tingsrätten. Om du har tankar kring mångkultur, är det en bra läsning.

Det är en outhärdlig läsning. Det är svårt att gå från sida till sida. Det är en mycket plågsam läsning.

Domen avser det som kallas hedersproblematik. Men de människor som förekommer i texten är människor utan heder. Det är människor som ljuger så att man känner obehag.
De företräder en skamkultur (jag kan inte använda ordet heder, ty det är ovärdigt att använda det ordet i detta sammanhang). De vet så mycket om det svenska samhället, att de vet vad de skall säga. Vilka lögner som är nödvändiga. Trots att man inser att det inte är sant. Att lögnen är så uppenbar. Man säger att kvinnan får i slutet själv välja. Men så tillägger man uppriktigt, att familjen givetvis har synpunkter, men blott i omsorg om henne. Det vet de att säga. Men man förstår, och en forskare i skamkultur som förhörs vid domstolen, vet att berätta, att fakta är något helt annat.

Kvinnan arbetade på en hamburgerrestaurang. Det framstår som frihet, eller hur? Men, på samma plats arbetade några av hennes manliga släktingar. Av en händelse? Nej, som övervakare av hennes heder.

Forskaren, som inte behöver domstolens rekvisit för att tolka, vet att hon får arbeta där p g a släktingarnas närvaro.

Kvinnan är fånge i samhället, i fängelset som skall kallas skamkultur, en kultur utan heder. Och! Notera! Detta sker i Sverige! I SVERIGE!

Det är åklagaren som väckt talan, och inte den drabbade. Att hon ljuger förstår man, ty hon har all anledning att ljuga. Om hon inte vill bli förvisad i landet och leva under hemlig identitet.

Det första som slår en vid läsningen av domen är den ovärdiga kulturen, där lögnen är ett naturligt inslag.

Den andra, och det ohyggliga, är kvinnans ställning som handelsvara, som ting, som bär på en vagina, vars oberördhet skall bevakas av alla dessa skammens män. Hon medges inte känslor, men är ett verktyg för att hantera männens skamkänslor. Det är männen, dessa skammens män, som medges känslor, inte kvinnorna. Ynkryggar är dessa män.

Det tredje, det lika ohyggliga, är att dessa två fenomen finns i mitt land. I mitt Sverige. Landet som en gång var ett socialt föredöme.

I Sverige har vi vandrande fängelser, där människor torteras. Inte fysiskt, ty det ger märke, som kan användas i domstolar. Utan mentalt och känslomässigt.

I Sverige. Ja, du läser rätt. I Sverige torteras och frihetsberövas, främst unga kvinnor. Du kan själv läsa om det. I domen från Skaraborgs Tingsrätt, Mål nr B 4255-21.

Skammannen frikändes. Kraven på bevis är så hårda att medan forskaren kunde tolka skeendet som uttryck för skamkultur, kunde staten inte fälla skammannen. I Sverige kan man inte fällas för att ha osynliga fängelser, med själslig tortyr. Det krävs materiella bevis på att ett äktenskap under tvång var på gång. De bevisen fanns inte. Därför gick skammannen, mannen utan heder, fri.

I Sverige är det inte olagligt med skamkultur. Det är inte olagligt med osynliga fängelser.
Kanske det är bra med hårda beviskrav och att kulturer inte är olagliga. Men, det innebär inte att vi skall ge upp för skamkulturen.

Arbetsgivaren hade kunnat agera och med lugn röst sagt till de skamliga männen, att han hade ögon på dem och om de gjorde det minsta som kunde tolkas som skamkulturagerande, skulle han sätta hårt mot hårt.

Samhället kan agera. Säg till kvinnan med skamkulturens slöja att hon får ta av sig skamkulturen när hon arbetar. Åk och hämta flickorna som inte får vara med på gymnastiken.

Mångkultur som innefattar skamkultur är en oerhörd kostnad, ja, en förlust för ett civiliserat samhälle. En mångkultur som innefattar det minsta av skamkultur skall inte accepteras. Det som kallas mångkulturivrarna kallar tolerans är tolerans av förtryck och osynliga fängelser.

Jag råder dig, om du klarar den ohyggliga läsningen, att begära ut domen avseende Mål nr B 4255-21 från Skaraborgs Tingsrätt.

​Den 15 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin  

En bilfirma hade en gång en person anställd som mekaniker. Han arbetade mycket hårt, mer än som fanns i avtalet. Han gjorde mycket goda reparationer, i vissa fall som blev beryktade. Firman hade ett system för att fånga upp kundernas upplevelser av varje reparatör. Den personen fick 6,64 och 6,83 på frågorna om hans förmåga som reparatör och hans tillgänglighet för kunden. Skalan gick från 1-7, så man kan också säga att kundtillfredsställelsen på de två dimensioner som mätes var 95% respektive 98%. Personen hade dock egenheten att ungefär varannan månad dela med sig av sin utvärdering av hur firmans skötes. Det var sällan en positiv utvärdering.

På den firman fanns också en annan person, ursprungligen från Ryssland, men med fulla språkkunskaper. I verkstaden gjorde den knappt sitt jobb, och dess reparation fick väl också aningen rykte, men ytterst lite, och då det motsatta som den andra reparatören fick. Kunderna var inte lika uppskattande, utan gav 5,0 respektive 4,5, dvs en kundnöjdhet på 71% respektive 64%. Den personen hade dock den rakt motsatta benägenheten relativt ägaren, och deltog flitigt och utan kritik i ägarens upptåg.

Tjänsten som verkmästare, dvs ansvarig över verkstaden, blev ledig. Ägaren ansåg att det nu var dags för en rejäl personalrockad. Det var dags att agera.

Det som hände överraskade många av arbetarna, många av kunderna, men föreföll rimligt och rationellt av andra ägare till bilverkstäder.

Den första personen fick lämna företaget, medan den andra personen fick tjänsten som verkmästare.

Samarbetssvårigheter var argumentet som ägaren oftast använde för att motivera den första personens avsked. Samarbetsmöjligheter var skälet för den andra personens befordran. Med samarbete avsågs samarbete med ägaren. Inte med kunderna eller med de andra anställda.

Man skulle kunna förvänta sig att ägaren mindre skulle tänka på sitt eget samarbete, och mer på, kanske speciellt kunderna, ty det är ju trots allt de som betalade lönerna.

Kundernas upplevelser hade haft större betydelse om inte Om hade funnits.

• Om kvaliteten i reparationerna och kundbemötandet hade varit enkel att uppfatta, helst före reparationen.
• Om information om kvaliteterna hade varit tydligt och klart kommunicerat till kunderna, och inte, som nu, utgörande ett mumlande rykte som nådde en bråkdel av kunderna.
• Om kvaliteten hade värderats mycket högt av kunderna och inte bara setts som att det räcker med kvalitet som får bilen att rulla och bli godkänd av besiktningen.
• Om ägaren hade satt något värde till att kvaliteten i reparationen skulle bli beryktat.

Men nu finns Om, och därför övertrumfar ägarens behag av en lydig verkmästare reparationernas kvalité. Resultatet har blivit att sämre bilar rullar på gatorna, medan den energiske reparatören åker till Italien och Spanien, där han utför sitt arbete, med applåderande kunder, men …ännu. utom räckhåll för ägarna på de bilfirmorna.

Däremot arbetar han lite på en verkstad i Ukraina, där ägarna tycks uppfatta hans ständiga synpunkter, ja kritik av deras ägaragerande som ett utslag av …

Ja, jag kan knappt ens nämna det ordet här. Därtill är det så till den milda grad förfrämligat, dvs alienerat från bilverkstäder i landet att det är nästan att man får säga, likt man säger i andra sammanhang det sk n-ordet, men i detta sammanhang börjar det hemliga, alienerade ordet på p, dvs det jag inte kan säga är p-ordet.

Men eftersom p-ordet inte uttalas som ’p-ordet’ i Ukraina, kan jag skriva det i deras språk. De säger професіоналізм.

​Den 14 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Igår skrev jag om akademikerns elände. Att ständigt leva med kravet på att vara originell, samtidigt som man inser sin egen uselhet. Och…ack detta elände: Att ens existens i den akademiska miljön är ett tecken på att man ännu inte är avslöjad i sin fulla uselhet.

Emellertid!

Jag har avslöjats!

Den som känner min historia vet att jag har avslöjats. Slutligen, till sist, 2018, den 1 juni, tog en chefskader på Högskolan Kristianstad mod till sig och gjorde det som skulle ha gjorts 1990, när jag presenterade min avhandling. De avslöjade mig som en usling, ej värd en akademisk anställning.

I 35 år har Sven-Olof Yrjö Collin gått från oklarhet till oklarhet. Han har lyckats med att dölja sin uselhet, och, de gånger den avslöjats, har han lyckats med att undkomma det som stod klart så tidigt, att han borde avskedas, ja, egentligen inte ens anställts.

På denna blogg, som blott är ett enda stort rättfärdiggörande, ett förmörkande av sanningen, har hans Höghet Uslingen, försökt framställa sig som en akademisk framgång, eller snarare, p g a hans ytterst falska blygsamhet, framställt sig som en medioker, men ändock som en akademiker.

Hans höghet Uslingen vill gärna framställa sig som en av de verksamma i lyftet av den företagsekonomiska institutionen i Lund på 90-talet. Som en av de verksamma i lyftet av institutionen på Högskolan Kristianstad, som, i hans oerhörda inbillning, resulterade i att staten utsåg det företagsekonomiska kandidatämnet som en av de tre bästa i Riket på 2010-talet. Som en av de verksamma i den av Karin Jonnergård startade bolagsstyrningsgruppen vid Linnéuniversitetet.

Han har, tills nu, framgångsrikt förtigit att det som han beskrivit som lyftet i Kristianstad, idag är blott historia, ty intet finns kvar av det som han så skrutit om. Till Linköping, Jönköping och Hönnedal har de framgångsrika lyft. Idag återfinns också bolagsgruppen i Växjö i Linnéuniversitetets historia.

Så patetisk är Hans Höghet Uslingen, att för att vara i en akademi, har han gett sig själv professors titel på ett universitet han själv skapat, Free University of Scania (http://svencollin.se/free-university-of-scania )

En akademiker försöker ständigt leva med, men helst undkomma akademikerns elände. Tills det kommer en dag då eländet realiseras i sin fulla eländighet.

Den sanningssökande akademin har att visa sin fulla tacksamhet till chefskadern på Högskolan Kristianstad, som 2018 realiserade det som Hans Höghet Uslingen alltid befarat sedan 1983, att bli avslöjad som en usling.

Varvid Sven-Olof Yrjö Collin citerar Johannesevangeliet. Inte dess början, som han visat för sina studenter på sina metodlektioner, som det vackraste som skrivits: ” I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.”. Utan det som står i kapitel 19, vers 30:
”När Jesus hade fått det sura vinet, sade han: “Det är fullbordat.” Och han böjde ner huvudet och gav upp andan”  

​Den 13 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​När jag gick ner för trapporna i Holger Crafoords ekonomicentrum, för att möta min opponent och betygsnämnden vid min disputation 1990, tänkte jag den tanke som jag tror många akademiker umgås med ofta: Nu kommer jag att avslöjas. Nu är det slut.

Likt skådespelare, som i spegeln alltid möter sin hårdaste kritiker, har akademikern otillfredsställelsen kring sin egen prestation som en ständig följeslagare.

Som lärare skall akademikern inte lära ut, dvs stå och berätta om sin kunskap, utan lära in, dvs skapa intresse och förståelse hos studenten. Vi liknar skådespelaren i detta, att kunna fånga publiken, och att få publiken att förstå. Och, vilket delvis med skam medges, vi känner samma glädje som skådespelaren när vi får applåder efter våra föreläsningar. Eller vi kanske känner än mer glädje, ty applåder tillhör ju själva inredningen i en teatersalong, de är förväntade, och man mäter kanske längden på den för att se hur uppskattad prestationen var, medan applåden i föreläsningssalen är oväntad och visar därmed än mer på publikens uppskattning.

När föreläsningen är slut, är föreläsarens energi helt uttömd, medan huvudet upptas av tanken på om argumentet just i det resonemanget gick hem, och om den viktiga teoridelen i slutet blev förstådd. Det är föreläsningens elände. Den gnagande känslan av att inte lyckats. Att vara en misslyckad lärare. Som ännu inte avslöjats. Eller som kanske avslöjats, men som måste användas, då andra inte står till buds.

Har man sedan haft en hel kurs med studenterna, väntar man in deras kursutvärdering med stor förväntan. På en skala mellan 1 till 7, hoppas man komma över 6 i genomsnitt, på frågan ’lärarens pedagogiska förmåga’, och frågan ’lärarens kunskap’, eller vad nu än frågan är. I de verbala svaren hoppas man få läsa, t ex på frågan ’ange kursen styrka’ och man ser sitt namn där. Blott delvis för att man vill vara, som alla skådespelare, populär, men också för att det rimligen innebär att studenten funnit föreläsningarna vara intressanta och kanske t o m lärt sig mycket.

Men i havet av kursutvärderingar, kanske det finns en, blott en, som skriver att Sven-Olof var den sämsta lärare den haft. Då försvinner svaret på kursen styrka ur medvetandet, genomsnittet på 6,2 försvinner, allt försvinner, förutom den negativa kommentaren, och minst två dagar går åt till att ta sig förbi en, ja, blott en (1) negativ kommentar. Det är lärarens elände. Som om applåderna, det höga genomsnittet, den goda kommentaren, blott visar att studenter är snälla, medan den enda negativa kommentaren visar på något substantiellt. Den enda studenten har avslöjat läraren.

Som forskare har man också att prestera. Då skall man vara originell och rigorös. Man skall sticka ut, man skall vara märkvärdig, man skall presentera något som mänskligheten ännu inte presenterat. År 2021 hade jorden en befolkning på 7,8 miljarder människor. Ur detta hav skall jag skapa en tanke och påvisa dess empiriska relevans, som ingen annan av de 7,8 miljarderna kommit på.

Originalitetskravet ställer höga krav på forskarens självuppfattning. Man måste tro, någonstans, att man har något originellt att komma med. Annars skickar man inte in sin artikel till en tidskrift. Men exakt samtidigt som man bär den höga självuppfattningen, anser man att det blott är en usel tidskrift som kommer att acceptera artikeln, ty den är inte värd att trycka eller sprida. Den tidskrift som avböjer publicering, har goda standards, medan den som accepterar artikeln för publicering, visar därmed sin oförmåga att avslöja skojare. Vi är som Groucho Marx: "Jag vill inte vara med i en klubb som kan acceptera sådana som mig som medlemmar." Med skillnaden att vi måste vara med i klubben.

Forskarens elände består emellertid inte i att tycka att dennes artikel är usel. Eländet består i den omänskliga samtidigheten av att ha den uppblåsta självuppfattningen av att vara originell, och att ha den självkritiska uppfattningen att artikeln är usel.

Det eländet försöker man hantera genom att säga till sig själv, utifrån den förödande självkritiken, att artikeln hade kunnat bli mycket bättre, men utifrån självuppfattningen om originalitet, att den minsann är originell tillräckligt.

Grundanslaget för en akademiker är hela tiden, exakt samtidigt, att bära insikten om sin otillräcklighet, att avslöjandet blott ligger om hörnet, med förhoppningen, ja, kanske t o m tron att vara originell och en god lärare. Blir man kritiserad, kommer försvaret att kritikern inte förstått det originella, medan om man blir hyllad, blir försvaret att man hade tur eller att hyllaren bara gör sig till.

Jag har nu levt som otillräcklig och originell akademiker i 35 år. Disputationen tog tre timmar. Jag satte mig i min bil och körde ut från Lund, ty jag tänkte minsann inte vara i Lund, lärdomens lilla by, när betyget Underkänd meddelades. Förvisso var min avhandling originell. Men de lärde i Lund skulle ju självfallet finna dess originalitet bestå i att inte vara vetenskaplig.

Men de lärde i Lund avslöjade mig inte som en underpresterande doktorand. De godkände avhandlingen och jag blev doktor i företagsekonomi. Trots den usla avhandlingen.

I mig gnager fortfarande tanken att min godkända avhandling visade på akademins förfall. Och att min klättring upp till den akademiska parnassen, professors titel, är en tecken på akademins kontinuerliga förfall. Ty vem är väl jag…?

Min kontinuerliga kritik av akademins förfall har ett starkt empiriskt bevis, Sven-Olof Yrjö Collin. Han som ännu inte avslöjats.

Att leva med eländets fråga: Vem är väl jag? Och det eländiga svaret: Den som ännu inte avslöjats. Det är akademikerns lott.

Och nu, när jag är på väg att lämna akademin, medger jag att jag har varit noll och intet, men att det funnits så många andra som varit än mindre än noll och intet, varför jag kunde vara i akademin alla dessa år.

…men, i morgon blir det andra bullar i denna eländets blogg….

​Den 12 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin