​Kulturskolan är den subventionerade utbildningen i kultur för barn och ungdomar, som framför allt sker i musikens form. Den kan vara kostnadsfri, men som i allmänhet medför en kostnad på cirka 1200 kronor per år och elev.

Enligt en rapport (https://sverigesradio.se/artikel/barn-med-hogutbildade-foraldrar-gar-oftare-i-kulturskola ) är barn och ungdomar till högutbildade föräldrar överrepresenterade i kulturskolan, där 80 procent av eleverna hade minst en förälder med eftergymnasial utbildning och en majoritet (>60%) var flickor.

Är detta utfall ett resultat av en fri vilja, där föräldrar och deras avkomma suttit vid köksbordet och vägt för- och nackdelar, och därefter valt att delta eller ej delta? Gör underklassen ett medvetet val, baserat på någon form av kalkyl eller värderingar, att kultur inte är för dem?

Liberalen måste rimligen anse att varje förälder är rationell och gör ett fritt val. Underklassen, i deras värld, utmärks därför av att välja bort kulturutbildning.

Socialisten tror mer på den rationellt begränsade människan, som begränsas i sin rationalitet av omständigheter. Underklassen väljer inte bort kulturskolan, ty den har inte möjligheten att välja kulturskolan. Den kanske avfärdas som ’inte för sådana som oss’? Den avfärdas då man tycker sig se att telningen hellre hänger med kompisar. Kanske de ser de 1200 kronorna som en alltför stor budgetbelastning relativt värdet av att dess telning lär sig spela valthorn.

Den välutbildade föräldern konstaterar att ett kilo Estrella originalchips, om man köper 81 påsar, med 40 g i varje påse, kostar 65,62 kronor per kilo, varför kulturskola under ett år motsvarar 1,5 kilo chips i månaden. Deras egna barn får inte äta så mycket chips, varför de anser sig spara in den utgiften, vilket alla kan göra. Och därmed finns budgeten för kulturskolan även hos underklassen. Socialisten anmärker att det kanske är lätt att spara in på chips, delvis p g a alla de resor man företar sig, som tar upp ens tid, skidresan till Frankrike, semesterresan till Italien, och den traditionella operaresan till Stockholm.

Om argumentet är att kulturskolan inte är för sådan som oss, då kommer vi nära det som socialisten anför, om förutsättningar för val. Kulturskolan skall inte sitta passivt och vänta in valen. Den skall ut och möta eleverna, och helst också föräldrarna, och ge dem en möjlighet att välja. Den skall visa upp sig så att föräldrarna känner att det är en skola för deras telning som de kan välja eller avstå från.

Medan liberalen sitter passiv och väntar på valet, att de mer resurser att välja, skall välja, kräver socialisten av staten att den skall ge människorna möjligheten att välja genom att vara aktiv. Staten skall se till att människorna upptäcker statens möjligheter.

Undersökningens resultat visar förmodligen att kulturskolan är ineffektiv i sitt demokratiska uppdrag, att möjliggöra för alla att få välja. Den är som vilken liberal som helst, som lättjefullt sitter ner och åser de starkas val.

​Den 30 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin   

​I flerfamiljshus finns oftast tvättmöjligheter i en eller flera tvättstugor. Tidigare var det självklart med tvättstuga, då utrustningen var stor och dyrbar, varför privata tvätterier i lägenheterna var otänkbar. Med större inkomster, större lägenheter, och mindre tvättmaskiner, minskade användningen av tvättstugor, till förmån för privat tvätt i lägenheten. Idag finns dessa villkor för privata lösningar fortfarande på plats, men med ökande insikt i energikonsumtion och materialkonsumtion, inses att privat tvätt i lägenheten är miljösvineri. Därför borde trycket på tvättstugor öka.

Det kollektiva ersattes av det privata, och blott den bekvämes hyckleri kan hålla tillbaka en återgång till det kollektiva gentemot det privata i framtiden. När det gäller tvätt.

Soptömning var tidigare centraliserad, till ett upplag utanför huset. I moderna lägenhetshus kom sopnedkastet. Det var semiprivat, då det fanns en lucka på varje våningsplan, men väl man släppt sin påse i nedkastet, behövde man inte hantera soporna mer. Men idag är soptömning i flerfamiljshus kraftigt kollektiviserat. Envar skall skilja på soporna i fler och fler fraktioner inne i bostaden. Där jag bor, i Öllsjö i Kristianstads kommun, har vi 11 fraktioner, som skall sparas i bostaden och sedan bäras till soptunnorna, som ännu är privata. De som bor i lägenheter får bära ut sina sopor till små hus, där allas soptunnor står, och där lägga soporna i respektive soptunna. Det finns områden där denna hantering fungerar illa, vilket brukas skyllas på misslyckad integration. Så kollektiv är sopsortering att dess framgång är en funktion av kultur och anpassning.

Vi lever numer i ett samhälle som framstår som starkt individualiserat. Vi väljer individuellt vilket företag som skall vara vår elleverantör, vem som skall besikta vår bil, vilket apotek vi använder, vem som skall ta hand om våra pensionspengar. Etablerandet av marknader, med det individuella valet, ger ett intryck av stark individualisering.

Men soporna och tvätten, under miljötänkandet, det nödvändiga, för vår natur och för vårt klimat, tycks leda oss mot en ökad grad av kollektivisering.

Marknaden för liberalens individualisering tycks krympa. I alla fall när det gäller våra smutsiga kläder och våra sopor.

​Den 29 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

I en genomgång (utförd av Acta Publica) av anmälningar som regioner gjort av läkare, där regionerna, dvs läkarnas arbetsgivare, anmält att läkarna kan anses vara en fara för patienterna, är fyra grupper överrepresenterade. Utländska läkare, hyrläkare, manliga läkare och äldre läkare.

Utländska läkare kan vara en fara då de kan ha sämre utbildning, eller annan utbildning än den som anses av regionerna vara den som krävs för att verka som läkare. Det kan också bero på att de utländska läkarna inte känner till och förstår det svenska sättet att bedriva sjukvård.

Hyrläkare är inte så förvånande, då där vinsten och det korta kontraktet går in, riskerar alltid kvaliteten gå ut. Vi känner det från bilbesiktningen och från skolan. Men regionerna kan också se hyrläkare som en främmande, ovälkommen, men tyvärr nödvändig fågel i boet. Hyrläkarna kanske granskas mer noga, bl a med utgångspunkt att kontraktsformen, med korta kontrakt och profitintresse, sänker kvaliteten hos utföraren och därför kräver hårdare granskning av köparen.  

Manliga läkare är i större utsträckning en risk för patienterna. Ja, vi vet att män har högre risktolerans, är mindre noggranna och har lägre byråkratisk arbetsmoral, dvs vilja att följa regler. De agerar kanske både slarvigt och självständigt i relation till regionernas regler, varför de blir mer anmälda. Kvinnor följer regelboken till punkt och prickar. Det behöver inte innebära att det finns en skillnad i verklig patientfara, men oviljan att följa den byråkratiska kontrollen kan vara en signal för regionen om dålig kvalité även i patientrelationen.

Äldre är farligare för patienten är yngre. Det är märkligt utifrån tanken att läkare är professionella, där ju professionalism erhålls genom utbildning och erfarenhet, varför man förväntar sig att en äldre läkare är mer professionell i sitt agerande än en yngre. Å andra sidan baseras professionalism på vetenskaplig kunskap, där yngre har den färskare kunskapen, vunnen genom den nyligen genomgångna utbildningen, varför de kan agera mer professionellt än en äldre, som inte läst någon forskningsartikel de senaste 20 åren. Men även här kan regionen, som anmälare komma in. Med erfarenhet från mitt eget avsked från Högskolan Kristianstad, och vid vilken ålder jag blev avskedad, kan det vara så att äldre läkare blir mer utsatta för regionerna, då äldre läkare agerar just professionellt, dvs utifrån sina normer och erfarenheter, och inte lydigt följer direktiv från regionens administration. Att inte vara lydig leder till korrigeringssamtal på Högskolan Kristianstad, och kanske anmälan av Regionen i sjukhusmiljön.

Undersökningen, som redovisas i tidningarna, och som gärna extremhögern redovisar, då den visar att utlänningar anmäls mer, kan således användas för att granska läkarna, men också för att granska anmälaren, regionerna. En anmälan om patientfara innebär inte att patienter är i fara. Det innebär att en part anser att patienter är i fara. Det är således inte patienten som är i fokus, utan organisationens upplevelse av patientfara som är i fokus.

Kanske en inhyrd, utländskt utbildad, äldre manlig läkare är ett faktiskt patienthot. Eller så agerar den personen på ett sätt som inte förstås, eller som ogillas av regionen.

​Den 28 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin   

Vid början av 1900-talet avslutades barndomen vid konformationen, då man var 12-13 år gammal. Därefter blev man småvuxen, som skulle vara beredda att arbeta.

På 50-talet etablerades ungdomen som begrepp, och briserade fullständigt som fenomen på 60-talet, vilket var den tid som började efter konfirmationen och som började lida mot sitt slut när familjen skulle etableras, kring 20-21 års ålder.

Själv erfor jag ungdomens tid som tydligast då jag fyllde 15 år, vilket var den ålder då jag fick ta helt ansvar för mig själv, genom att jag kunde röra mig fritt p g a att jag hade en moped.

Ungdomens tid tenderade att utsträckas i den mån man gick på universitet. Åldersbegreppen är ju delvis beroende på klass, då det sannolikt var mer arbetarnas barn i början på 1900-talet som blev småvuxna efter konfirmationen. Arbetarna, som skaffade familj i 20-årsåldern på 60-talet, blev därmed vuxna, medan deras utbildande kamrater i samma ålder, höll kvar ungdomen.

Idag tycks åldersbegreppen flyta omkring. Idag föreslår man att en 12-13 åring skall få avgöra vilket kön det vill tillhöra, vilket måste betraktas som ett vuxet beslut. Här tycks det äldre begreppet finnas kvar, att den oansvariga barndomen upphör vid konfirmationsålder och man blir småvuxen.

Ett annat förslag är att rösträttsålder skall sänkas till 15 år, dvs att man då, när jag erfor att jag blev ungdom, skall vara vuxen uppgiften att avgöra Rikets framtid.

Juridiskt gäller idag att man är vuxen att ha sex vid 15 års ålder, att man är vuxen att rösta och lära sig att mörda vid 18-års ålder, men att man först vid 20-års ålder är vuxen att handla sprit på systembolaget.

Däremot, när det gäller aktiviteten att mörda, då har ungdomen upphört att finnas till. Enligt Aftonbladet är polismördaren Sakariye Ali Ahmed ett barn. Han var 17 år när han avrättade polisen med en kulsprutepistol.  
(https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/7djXVw/fler-barn-kommer-att-domas-till-fangelse )

Detta ’barn’ har tidigare varit dömd för diverse brott, bl a dömdes han då han var 15 år, för ett mordförsök. Då definierades han av domstolen som ungdom, eftersom han dömdes till ett års ungdomsvård.

Aftonbladet har således åldersmässigt degraderat polismördaren från domstolens ungdom, till tidningens ’barn’.

Aftonbladets beteckning av polismördaren som barn är löjeväckande, och hade kunnat läggas till högen av löjligheter och trams, om det inte hade varit för misstanken om den retoriska avsikten. Ty, vad vill man förmedla när man betecknar en 17-årig polismördare, en upprepad brottsling, med stor våldsbenägenhet, som ’barn’? Barn är ju, enligt rättssamhället, och sannolikt också enligt folkmedvetandet, att betecknas som oansvariga för sina handlingar. De anses inte vara vuxna uppgiften att förstå vad de gör. Sådana är barn, och skall därför tas omhand. Det finns inget straff att dela ut, ty barnet förstår inte vad det gör. …även om vi kan tänka oss någon form av straff, som vägledning för barnet.

Aftonbladet vill placera polismördaren i kategorin av de som skall tas omhand, som skall ombesörjas, som skall förmås att inse vad den gör. Som ett barn. Men en 17-åring vet vad den gör, även om vetandet kan vara säreget. När man är 17 år vet man vad döden är. Man förstår vad en skjutning är. Ja, polismördaren visste vad han gjorde, han sköt, och visste att döden kunde vara resultatet.

Polismördaren är inget barn, utan fullt vuxen uppgiften att agera som ett monster. Den mer riktiga frågan som skall ställas är om samhället skall stå risken för hans existens i samhället. Han återfaller i mordförsök, där han nu senast lyckades. Frågan man måste ställa sig är inte om han är ett barn, utan om han skall ha livstids fängelse. Men inte som straff, utan som skydd för oss i samhället. Kan risker för hans återfall, dvs nya mordförsök och mord, väga lättare än hans rätt till frihet, efter avtjänat straff? Kan man hävda att han har rätt till frihet, men vi har inte möjligheten att ge honom den, på det att andra inte skall behöva plikta med sin rätt till liv?

​Den 27 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​En man i USA blev frikänd från mordanklagelse, med stöd i att hans agerande ansågs ligga inom nödvärnsrätten i hans stat, Wisconsin. Det som kallas vänster i USA, inkluderat vice-presidenten, anser att detta är ett uttryck för rasistiska normer. Men det var en vit man som sköt tre vita, och dödade två. I det faktiska fallet fanns ingen rasaspekt.

Men jo, hävdar kritikerna, ty OM det hade varit en svart man som skjutit, DÅ hade han blivit fälld för mord. Man stormar således mot något som inte har skett. Men som, OM det hade skett, DÅ hade rasismen avslöjats.

Men OM … DÅ har ett oändligt antal möjligheter. Man kan säga OM den som skjutit varit kvinna, DÅ, ja, vadå? OM den som sköt hade varit asiat, DÅ…ja, vadå? OM den som hade skjutit hade varit Donald Trumph, DÅ, ja…vadå?

Det förefaller finnas brist på faktiska situationer som avslöjar den hemska verkligheten, när man måste använda sig av icke-faktiska situationer, OM…DÅ-situationer, för att elda massorna.

Några dagar senare körde en svart amerikan, eller mer PK-riktigt uttryckt, en afro-amerikansk amerikan, genom ett festtåg, på öppen gata, i en stad i USA, och dödade minst fem personer och skadade ett fyrtital. Ännu är motivet okänt. Men nu är det dags för högern att bli upprörda av en icke-situation. Man menar att OM det hade varit en vit man, kanske med sydstatsflaggan i bilen, DÅ hade det blivit blodiga demonstrationer i hela USA. Men nu var det en man med en helig, oberörbar hudfärg, svart, som gjorde illdådet, och då tiger BLM m fl.

Men även här kan man lägga till: OM det varit en kvinna, DÅ…? OM det varit en kanadensisk ung man, DÅ…? OM det varit en svensk statsminister, DÅ,,,? O s v

Även här tycks icke-situationen, OM…DÅ, väcka mer engagemang, än den faktiska situationen. Som om den faktiska situationen inte har kryddor tillräckligt, för att skapa ett hett utbyte. Som om de två faktiska situationerna inte passar in i de stora stridsfrågorna, och därför måste omdanas till OM…DÅ. Dagens Nyheter danade ju om den ena historian genom att ljuga om hur den anklagade betedde sig när han tog emot domstolens beslut. (https://doncollin.weebly.com/blogg/falska-nyheter-nu-ett-fenomen-i-sverige ). Men i de här två fallen tycks Fake news inte erbjuda något, utan man måste skapa, inte fake news, falska nyheter, utan en nyhet som inte finns. No news, dvs nyheten OM…DÅ.

No news är precis som fake news, ett uttryck för den mycket ideologiserade värld vi lever i idag. För att kunna möjliggöra skyttegravarna, måste situationer av konflikt skapas, vare sig de finns eller ej. Finns de inte, och man inte kan skapa alternativa fakta, dvs fake news, då skapar man en imaginär situation, en OM…DÅ-situation, som sedan ger energi till konflikten.

Det är synd om stridspittarna, ty de måste uppfinna icke-situationer, OM..DÅ, för att kunna upprätthålla striden. Ty det är striden som är det viktiga, det är det som är, inte det som faktiskt sker.

​Den 26 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Ärkebiskopen utnyttjar ett identitetsteoretiskt och postkolonialt resonemang som grund, och ber samerna om förlåtelse för det som kyrkan utsatte dem för.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/historiska-ursakten-i-domkyrkan-folj-gudstjansten-har

Denna kyrka, som brände kvinnor, under vidskepliga anklagelser om att kvinnorna var i förbund med djävulen. Dessa kvinnor ber de inte om förlåtelse. De får ingen upprättelse. Ty dessa kvinnor finns inte i deras postkoloniala perspektiv. De saknar rasidentiteten.

Den svenska kyrkan har stått för ett andligt och personligt förtryck av människor under århundraden. Prästen i byn har förödmjukat och terroriserat folk i byn. Dessa människor får ingen upprättelse. Ingen avbön, ingen ursäkt. Ty de finns inte i det moderna postkoloniala perspektivet. Även dessa saknar rasen.

Så används idag identitetsteorierna och den postkoloniala föreställningen i vidskeplighetens tjänst. Samtidigt som man vänder sitt enorma förtryck ryggen och blundar för det. Det förtryck som inte syns i det postkoloniala, i det rasistiska perspektivet. Ty det är blott ras de ser.  

Jag skulle önska att det hade funnits journalister som inte föll ner på knä inför vidskeplighetens företrädare. Om så bara en enda professionell, tänkande, kritiskt granskande reporter hade ställt den berättigade frågan till denna Führer för de vidskepliga: De andra som den svenska kyrkan har förtryckt och förödmjukat, varför får inte de en ursäkt? De som förtrycktes, men som inte omfattas av det postkoloniala? De som inte hade en annan ras?

Är det för att de som inte får en ursäkt tillhör det som identitetsteoretikern, ärkebiskopen kallar för majoritetsfolket? Hon själv använder ett begrepp som tillhör ett rasistiskt sammanhang. Hon är fjättrad i det hon ber ursäkt om.

Från människor som tillhör och som ansvarar för en organisation som är byggd på totalitära grunder, som har bettet sig vidrigt under hela sin levnad, alltsedan det började där borta, med Paulus, skall man inte förvänta sig något annat är hyckleri och mörker. Just nu, det rasistiska mörkret.

​Den 25 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag skrev till Skatteverket och bad dem avregistrera mig, då jag vägrar betala min skatt till en myndighet som skriver så här: ” Den som föder ett barn blir automatiskt barnets vårdnadshavare genom födelsen. Detta gäller oavsett om den som föder barnet är en kvinna eller en man”
(https://www4.skatteverket.se/rattsligvagledning/edition/2020.7/379783.html)

Som bäst är den utsagan, om mans födande av barn, otydlig. Nog hade gud velat att en man skulle föda fram hans pojke, Jesus, men han fick finna sig i det biologiska faktumet att av Maria och Josef, var det blott Maria som kunde föda Jesus Eftersom hon var kvinna. Men det Skatteverket menar är ”… oavsett om den som föder barnet är en juridisk kvinna eller en juridisk man”. Svårare än så är det inte att skriva det korrekta. Ty, som det står nu, tycks ju Skatteverket ha tillgång till män som guden gärna hade velat ha tillgång till, där i det förlovade landet.

Det är oprecist, och därför inkorrekt skrivet. En inkorrekt text är inte vad man har rätt att vänta sig från svenska myndigheter. Speciellt inte en så central som Skatteverket. Jag vill betala skatt till myndigheter som är värdiga och inte tramsar runt med flumspråk. Så, jag bad dem avföra mig från deras register.

Följande svar fick jag:
” Skatteverket har tagit emot de synpunkter du har lämnat via vår hemsida. Vi vill med anledning av det lämna följande svar.
Den som är bosatt i Sverige räknas alltid som obegränsat skattskyldig.
Obegränsad skattskyldighet innebär att man är skattskyldig i Sverige för alla sina inkomster i Sverige och från utlandet.
Det finns inte någon möjlighet i svensk lagsstiftning att avregistrera sig från våra register utan är man bosatt i Sverige så räknas man alltid som obegränsat skattskyldig.
Den hemsida du länkar till är en del av Skatteverkets rättsliga vägledning. Det är inte någon falsk hemsida.
Den specifika sidan som du länkar till redogör för reglerna om vem som automatiskt kan bli vårdnadshavare vid ett barns födelse.
Den skrivning som du refererar till är hämtad från de angivna lagreglerna i föräldrabalken.
Det är riksdagen som stiftar nya lagar eller ändrar gamla utifrån en proposition från regeringen eller en lagmotion från en riksdagsledamot. Det är således inte Skatteverket som myndighet som formulerat lagtexten i föräldrabalken.
Med vänlig hälsning

Stefan Ahlström
Skattehandläggare”

Heder åt den ovärdiga myndigheten, att svara, och med ganska mycket precision. Den anser sig vara ren byråkrati, dvs har inte tillfört en egen agenda, utan återger blott och enbart lagregler i föräldrabalken.

Och han, eller snarare, eftersom jag inte kan anta Stefans könsidentitet, benämner jag Stefan med hen, dvs hen har rätt. I Föräldrabalken, 1:a kap, paragraf 11, står ” Om en man föder ett barn, ska han anses som far till barnet.” Således, en juridisk man som föder ett barn p g a att hon, förlåt, hen, förlåt, han är en biologisk kvinna, dvs en hon, skall han, dvs hen, dvs hon anses som far.  

Och jag som trodde att jurister, som skriver lagar, är noga med ett noggrant språk. Så tycks det inte vara. Eller så har Riksdagen lyckats hitta ett kryphål i den biologiska sanningen, som inte ens gud såg.

Jag drar tillbaka mitt krav på avregistrering då jag måste avregistrera mig som svensk, eftersom det är Riksdagen som anser att män kan föda.

Sådant trams. Så ovärdigt. Så inkorrekt.

För övrigt ett dåligt plagiat av Monty Python.
https://www.youtube.com/watch?v=sFBOQzSk14c

​Den 24 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Mamman till pojken som mördade en polisman säger i diverse intervjuer att hon kämpat allt hon kunnat, att hon bett socialtjänsten och skolan om hjälp, men inte fått den. Hon uttrycker en misstanke, att om hon hade varit född i Sverige, hade hon fått mer hjälp.

Min första spontana, oreflekterade och därför ogenomtänkta tanke var: Polismördarens mamma, mamman till en pojke som begått ett mord och ett attentat mot staten, menar att det hade kunnat förhindrats om inte den svenska staten hade varit diskriminerande, ja, kanske t o m rasistisk.

Den spontana tanken fortsatte: Hon berättar inte hur hon själv tog bort honom från miljön, som hon menar skapade polismördaren, genom att flytta från Biskopsgården, ett invandrargetto i Göteborg där staten abdikerat och en av dess representanter har blivit mördad, för att bosätta sig långt från invandrares utanförskapsområden. Hon kräver mer och mer. Och själv gör hon inte det yttersta.

Därefter börjar den reflekterande tanken. Min spontana tanke passar väl in Sverigedemokraternas världsbild, att invandrarna har en våldsam kultur där utanförskapet är självvalt, antigen positivt valt utifrån deras kultur, eller negativt valt, genom att bo kvar i eländet, då de vill bo bland sina likar.

Kan hon ha rätt i sitt hävdande att en svensk hade fått en annan behandling? Mitt intryck är det motsatta, det som trumpetats ut, att staten och samhället har visat mycket stor villighet till hjälp, visat mycket stor fördragsamhet med invandrarnas agerande, där de värsta formerna är hedersförtryck, våld och lättja. Har denna eländestolerans förbytts? Så som min spontana tanke, hos mig, den demokratiska socialisten, med solidaritet som ett huvudord, antyder att även jag har förändrats, i alla fall i mina spontana tankar.

Nej, nu räcker det. Nu är det nog. Solidaritet kan slitas. Den kan inte utstå vad som helst. Så många stekta sparvar som serverats, då måste någon gång, den med den öppna munnen, stänga munnen och börja steka egna sparvar, ja, även steka sparvar åt andra. Någonstans slutar solidaritetens generositet och vänds till kravet att nu är det nog, här går gränsen, nu är det dags för dig, somaliska mamma, att leverera positiva tillskott till samhället. Du kan banne mig inte få allt och lite till, och sedan kräva mer.

Har välfärds-Sverige fått nog och minskar sina solidariska handlingar gentemot dem som tycks bara vilja ta emot? Har hon rätt, att samhället börjar bli trött på eländet? Börjar även socialkontoren få tankar, likt mina spontana tankar, att nu räcker det? Nu har vi gjort vårt. Nu är det dags att ni gör ert.

Solidaritet är en yllestrumpa, som värmer och är god att ha, men som slits. Likt mig, vars solidaritet tycks ha slits så, att den fått hål, så slits välfärds-Sverige som en yllestrumpa, och hålet som uppstår gör att folk trillar ur. Och skjuter poliser.

​Den 23 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin  

Rubriken måste vara en lögn. Men nej, så är det inte.

Dagens Nyheter rapporterade från rättegången av Kyle Rittenhouse. Den rättegången är en mycket inflammerad rättegång då den engagerar aktivister på höger och vänstersidan. Det innebär att rapporteringen från rättegången är inflammerad varför man, ganska lätt, kan upptäcka ideologisk rapportering, det som kallas fake news. Ett fenomen som man skulle önska, aldrig tog sig över Atlanten. Vi vet att vi i Sverige har obalanserade nyheter, men mitt intryck är att vi inte har haft fake news.

Tills nu, då den största tidningen, i all hastighet, avslöjade sin ideologiska inriktning genom att producera fake news. Nej, lögnaktiga nyheter.

När juryn läste upp sin friande dom, visade Kylle inga känslor, skrev DN: "Artonårige Rittenhouse visade inga reaktioner när domen lästes upp och lämnade sedan rättssalen så snart domaren tillät det"

Detta är en beskrivning av ett skeende som förefaller vara faktisk. Det är inte en tolkning av vad som skedde. Det är knappast en bedömning. Det är en faktisk beskrivning.

Det som faktiskt skedde finns emellertid på en video, som inte är manipulerad. Därför, se själv på hans reaktion, och döm sedan om han ’visade inga reaktioner’..
https://www.youtube.com/watch?v=W6m-uAFZ6Ys

Juryn börjar läsa sin bedömning vid 1:50. Hans ögon stirrar först nervöst. Vid 2.02 syns att han att andas tungt. Vid 2.07 syns att bröstet hävs nervöst. Det är uppenbart att han är spänd som en pianosträng. Det ser ut, vilket är min tolkning, som att han kämpar med att uppträda värdigt och ta emot domen. Vid 2.11 klarar han det inte mer utan börjar få gråt i ansiktet. Kroppen häver sig, som på en gråtande människa. 2.19 blinkar han på ett sätt som kanske skall ta bort en tår. Sekunden senare gråter han med en skälvande kropp, men torra ögon. När det sista domslutet kommer, faller han ihop. Han står inte längre upp och tar emot domslutet. Han har stått och faller nu ihop. Han försvinner ur bild, som om han föll ner på golvet eller på bordet, som inte syns i bild. Vid 2.35 har han fått hjälp upp och blivit satt i stolen. Han faller i sin försvarsadvokats armar. Ansiktet är förvridet av gråt, hans kropp darrar. Han andas tungt. Han får en vattenflaska, där han tar en klunk med darrande händer. Därefter förefaller han att inte vara närvarande.

Dagens Nyheter, Sveriges största tidning beskriver detta förlopp som ” visade inga reaktioner”. Detta är inte ens falska nyheter. Detta kan inte kallas falsk. Det måste kallas ren lögn. En ren lögn.

DN ändrade på rapporteringen efter cirka 15 minuter. De har själva medgett att de publicerade …en felaktighet. DN skrev ” Rättelse: I en tidigare version av texten fanns en felaktig beskrivning av Rittenhouses agerande i rätten efter domen. ” Nu skriver DN ” Artonårige Rittenhouse började gråta och föll för en kort stund ihop mot bordet framför sig innan han kramades om av sin advokat efter att domen lästs upp. Med darrande händer förde han sedan en vattenflaska till munnen och drack ur den.”

Såret i trovärdigheten finns där. Frågan är om man skall kalla det så milt som en ’en felaktig beskrivning’. Kanske en falsk utsaga, inte en felaktig. Eller en lögn. En ren lögn. En rent lögnaktig beskrivning.

Hur i all sin dar är det möjligt att journalister, som skall ha dubbla källor, och försäkra sig om att rapportera vad som sker, kan rapportera om något som inte skett. Och rapporterar en beskrivning som rimligen måste anses inte vara till Kyle fördel, utan till hans nackdel. Journalister skall inte döma, inte färga, utan återge. Medan DN, i hastigheten, avslöjas sig som en dömande, fördömande lögnaktig rapportör. Innan förnuftet griper in och DN återgår till sitt arbete. Att vara journalist.

Under artikeln står något, som måste vara placerat där som uttryck för smaklös ironi. Försök läs det här, med bakgrund av ovanstående, utan att hejdlöst gapskratta. Där står: ”Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik”.

Hela den texten, varje ord, negerar fullständigt och komplett DN:s agerande under 15 minuter.

Den som efter detta placerar förtroende i Dagens Nyheter är faktaresistent. Likt DN.

​Den 22 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​BMW erbjuder idag en elbil där motorhuven inte kan öppnas, annat av en BMW-serviceperson. Idag finns inget under huven som en vanlig person kan göra något åt. Inga brytarspetsar som kan putsas. Ingen olja som kan fyllas. Inget batteri som behöver vattenpåfyllnad.

Vad som undgår BMW-designers är att det finns en kultur där lyftandet av motorhuven är en viktig ritual. Ty genom lyftandet blickar man in i en av bilens främst rum, motorrummet. Där skall självfallet en V-8 finnas, men i brist på en sådan kan man njuta av en rak fyra, som Volvos B20. Finns det däremot en än mindre motor, t ex en två-cylindrig motor, då får bilen stor uppskattning, för sin sturskhet att trots blott två cylindrar, våga sig ut på vägarna.

Förvisso kan det vara så, att elbilens motorrum är intetsägande. Men intetsägande, ja trivialt är mången bils motorrum jag blickat ner i. Men det har lika fullt varit motorrummet, denna heliga plats, vars likhet blott är altaret.

BMWs tilltag, med den låsta motorhuven, är ett angrepp på en kulturform, på en bilkultur.
Elbilen utför ett annat, hårt attentat mot bilkulturen. En viktig del i en bil är ljudet, inte från däcken, som absolut inte skall höras, annat är dess skrikande vid hastig kurvtagning, eller i början av en burn-out, utan ljudet från motorn, förmedlat via avgasröret eller rören. Det är i det ljudet man identifierar bilens innersta, dess kraft och därmed dess själ. Det dova ljudet av en sexa, det något orytmiska potentiella dunkandet från en V-åtta, som utlovar en stark upplevelse om föraren trycker på gaspedalen, och ljudet av en 12-cylindrig, högvarvad motor som utlovar en svindlande hastighet. För att då inte glömma den andra delen i upplevelsen av ljudet, den som kroppen erfar när ljudvågorna träffar kroppen.

Bilen ger en operaupplevelse, där sången från motorn, parad med karossens form, ger en upplevelse som i storhet kan jämföras med upplevelsen av t ex Aida. Jämför själv: (https://www.youtube.com/watch?v=l3w4I-KElxQ  och https://www.youtube.com/watch?v=jchd1Sj6PsM ).

Elbilen är ett hårt angrepp på en bilkultur. Snart kommer den kulturen, med sin beundran av motorn, dess form, dess utseende, dess ljud, att vara förvunnen. Kommer det att finnas försvarare av den kulturen, så som det finns av operakulturen, som innebär att dessa bilar kommer att köras i stora, vackra, centralt placerade byggnader, med överdrivet starkt statsunderstöd?

​Den 21 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​De som investerar i hållbarhetsfonder och de som står med bössan utanför Systembolaget är lika förbryllande för mig.

Idag finns en efterfrågan på sk hållbara investeringsalternativ, dvs det som förr i tiden kallades miljövänliga, kanske idag med tillägget sociala investeringar. Det handlar om de sparfonder som marknadsför sig med dagens modeord, hållbarhet. Sparkonsumenten som vill vara god, som vill värna miljö och ev. sociala villkor, men också vill ha avkastning, satsar sina sparpengar i dessa fonder.

Det tycks inte vara lönsamt att vara miljövänlig. Dessa fonder ger sällan kombinationen av god avkastning och miljövänliga bolag. I hållbarhetspropagandan framställs det givetvis som att miljö är lönsamt, men oberoende, seriös forskning tycks ha svårt att bevisa den utsagan.

Johanna Cederblad på Svenska Dagbladet skriver att en bättre strategi kanske är att ha en strategi som består av två delar, att jaga profiten, och med den vunna profiten finansiera det miljövänliga.
https://www.svd.se/klimatsparande--svart-och-med-tveksam-effekt

Det finns ett liknande fenomen, nämligen de börsskramlande människorna på torget. De står på torget för en god sak, att samla in pengar till något behjärtansvärt område, t ex Rädda Barnens barnverksamhet. De vinner några saker när de står på torget. De får andras uppmärksamhet som goda. De samlar in pengar till det goda. De erfar att de gör gott i samhället. Och kanske de också skapar uppmärksamhet kring det de samlar in pengar till.

Börsskramlarna hade sannolikt gjort större finansiell nytta om de hade haft ett arbete som gav dem lön, där de sedan gav lönen till den behjärtansvärda saken. Likt om spararna hade sparat i något lönsamt och sedan överfört vinsten till den behjärtansvärda saken.

Men det finns en skillnad. Börsskramlarna fäster andras uppmärksamhet på den behjärtansvärda saken. Man kan vänligt säga att de står där för att göra reklam för saken, och medan de ändå står där, kan de samla in lite pengar. Hade de arbetat ihop pengarna hade marknadsföringen av saken aldrig uppstått.

Hade de skänkt sina inarbetade pengar hade de kunnat meddela det till sina bekanta och hämta in godhetspoäng. Så som spararen i godhetsfonderna hade hämtat in godhetspoäng genom att vid en middag berätta om sina goda placeringar.

När skramlarna står på torget får de ytterligare godhetspoäng, genom att de ses av okända andra. Att ses av andra ger onekligen ett behag. När man gör gott. Fondplaceraren undgår den allmänna ’hämta-in-’uppskattning. Men om den drar in vinster genom vanliga placeringar och sedan placerar pengarna i ett litet bolag, som kanske kan skylta med sina investerare, då får även fondplaceraren den allmänna ’hämta-in-’uppskattningen.

Både fondplaceraren och börsskramlaren följer en traditionellt upptrampad stig, där de inte är rationella, dvs ställer upp målet med sin verksamhet och skapar olika alternativ som sedan utvärderas. I fondspararen fall tjänar sannolikt fondbolagen på fondspararens avsaknad av rationalitet, då de kan saluföra en inferior produkt.

​Den 20 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin    

Det perfekta, ja, det för mig perfekta. Det finns blott hos mig. I mitt huvud. Inte ens i min text, utan blott i mitt huvud. Det perfekta är det absoluta, det alldeles helt ensamma. Som inte ens behöver konfronteras med text, som ju gör det mindre perfekt.

Jag berättar gärna för andra om min lyckliga tillvaro som avskedad, att jag därmed slipper alla dessa möten. Möten man deltar i, för att man måste, för att det är en plikt, men också för att man, trots nästan 40 år av möten, tror och hoppas att något av ens vision om den perfekta akademin skall kunna realiseras.

Men det blir aldrig som man vill. Det perfekta i huvudet, visionen, kan inte överföras till realiteten, då det finns andra i realiteten. Andra, med andra visioner. Med andra målsättningar.

Som ensam slipper jag mötena. Jag slipper alla strider. De jag hade för att realisera, inte det perfekta, ty andra finns ju, utan för att realisera något av det perfekta.

Jag var ansvarig för en uppsatskurs. Jag insåg att alla handledare inte klarade det mest grundläggande, det som vi begärde, enligt kursplanen, att studenter skulle behärska efter kursen. Jag var ansvarig för en kurs där en del lärare inte uppfyllde kursmålen för kursen.

Jag kunde ha varit närmare det perfekta om jag begärt, och fått, lärare som kunde t ex utforma enkäter och som kunde hjälpa studenterna med analysen av dem, t ex den enklaste formen av faktoranalys. Men jag förstod att jag inte skulle få sådana lärare, då institutionen inte hade tillräckligt med metodologiskt kunniga lärare.

För att närma mig perfektionen, ordnade jag så att alla enkäter som studenter skapade, skulle granskas av metodologiskt kunniga lärare.

Men jag var inte ensam. Jag var i ett sammanhang där min perfektion, metodologiskt kunniga lärare, inte var väsentligt. Ja, det var t o m så, att de metodologiskt okunniga lärarna och deras mål om avräkning utan relevant handledning, var det dominerande. Dessa lärare kände sig kränkta och förödmjukade av mitt tilltag. De gjorde revolt. Jag och min perfektion, ja, denna lilla del i perfektionen, fick maka på sig, och jag fick acceptera att kursen inte gav studenterna det de hade rätt till, metodologiskt kunnig hjälp och granskning.

Nu sitter jag ensam, avskedad, med den akademiska perfektionen i mitt huvud. Medan studenter gör enkäter som är meningslösa. Med enkäter som är slöseri med deras och respondenternas tid. Men de metodologiskt okunniga lärarna kan lämna sina möten, få sin avräkning och kan åka hem till sina rabatter och gå ut med hunden.

Emellertid!

Perfektionens ljus sprids. Det finns gläntor där perfektionens ljus når ner. Där studenterna ges den akademiska utbildning de har rätt till. Lisa, Nellie, Elin, Timur, Torbjörn, Pernilla, Johanna, Timur, Yuliya, m. fl. är alla bärare av perfektionens ljus. De har nu att sitta på alla möten, att driva perfektionen.

Medan jag ensam sitter med den ljuvliga perfektionen i mitt huvud.

”Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats
är Eden ett Eden ändå.”

​Den 19 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Frågan om samhällsvetenskaparen och dess politisk hållning har debatterats, av Weber, av Myrdal, och är idag en mycket angelägen debatt, då många forskare är politiska aktivister och akademisk utbildning har på sina håll övergått till politisk aktivism. Jag har, till en högst avsevärd kostnad för mig genom mitt avsked från Högskolan Kristianstad, hävdat att hållbarhet inte skall undervisas om som politiskt mål, utan som samhällsfenomen.
https://www.gp.se/kultur/kultur/politisk-aktivism-underminerar-vetenskapen

Jag undervisar utan betänkligheter om hållbarhet som samhällsfenomen. För mig som akademisk lärare är det självklart och tillhör min plikt som samhällsvetare, att berätta vad vi vet om samhällsfenomen, som t ex hållbarhet. Men jag får absolut inte undervisa om det som ett mål, ty det är politik, och skall skötas i politiska organisationer och på deras arenor. Högskolan får inte och kan inte vara en politisk indoktrineringsanstalt.

I ekonomi finns en hel del av politik. Aktieägarperspektivet (shareholder value) är ett perspektiv i finansiell teori som normativt hävdar att aktiebolaget är en organisation för att skapa vinst för aktieägaren, och som studerar i vilken mån aktiebolagen uppnår det målet. Läraren som blint undervisar i detta perspektiv, för, under täckmantel av vetenskap, ut ett politiskt värde till studenterna, att aktiebolaget finns för att skapa profit till aktieägarna.

Men det är inte empiriskt korrekt, utan är en politisk värdering, som ansluter till en rådande ideologi som blev hegemoniskt etablerad under 1980-talet. Som lärare klarar jag emellertid av att undervisa om aktieägarperspektivet, då jag tydligt anger följande: Låt oss anta att aktiebolaget är blott och enbart en organisation för att ge aktieägaren profit. Då kan följande sägas…och sedan föreläser jag om aktieägarperspektivet. Därefter tar jag upp antagandet igen, och ställer frågan, är det empiriskt korrekt, och därtill frågan, är det moraliskt rätt? På så sätt får studenten både aktieägarperspektivets kunskaper, samt kunskap om att man kan göra andra antaganden, och att antagandet som sådant kan ställas i fråga, både som empiriskt fenomen, och som moraliskt problem.

Detsamma kan göras med andra föreställningar som utgår från ett politiskt antagande, som t ex hållbarhet.

Kritik är den akademiska utbildningens grundbult. Acceptans är det inte. I samhällsvetenskapen är det sällan vi kan säga: Så här är det. I stället ägnar vi oss åt att säga ’Å ena sidan… å andra sidan…å tredje sidan, o s v’. När blott den ena sidan förs fram, då är det dogmatism, vilket kan passa i politiken, men inte i lektionssalen.

​Den 18 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Forskaren producerar under sin livstid en mängd forskningsresultat, presenterat mestadels i artiklar, mer sällan i böcker. När man, som jag, står på slutfasen av min gärning som forskare borde jag, och andra som står i samma slutfas, ställa sig frågan, och presentera svaret: Vad har jag gett till kunskapen?

De flesta forskare skulle svara med antal publikationer, hur förnäma tidskrifter den har publicerat i, samt citeringar. Då skulle jag svara: 67 vetenskapliga publikationer, varav 4 i tidskrifter på nivå 4 i ABS-listan, samt 5 på nivå 3, och med ungefär 2600 citeringar.

Men det svarar inte på frågan om kunskapen. Vad är det i alla dessa publikationer som lett vår kunskap framåt? Har jag gett världen någon kunskap, som ingen annan gett?

Jag har gett världen ett kontrollbegrepp. Men det tycks som om världen klarat sig bra, utan att använda det.

Jag har gett världen begreppet governance strategy. Men det tycks som om världen klarat sig bra, utan att använda begreppet.

Jag har gett världen en moralisk kritik av aktiebolaget. Men det tycks som om världen inte varit det minsta intresserat, vilket dess 7 citeringar visar.

Jag har gett världen kunskap om Sveriges företagsgrupper. Men det har även andra gjort.

Jag har gett världen kunskap om offentliga-privata partnerskap och kommunala bolag. Men det har även andra, ja, många andra gjort.

Jag har visat på agentteorins och den institutionella teorins svagheter och styrkor och deras komplementära natur. Men det har, ja, här måste jag skriva, det har överdrivet många andra också gjort.

Jag har visat på principal costs, men det finns några andra som också gjort det, och med betydligt större spridning.

Jag har visat på företagsledningars och organisationers intresse av kommunikation av finansiell information. Men även här gäller att det har överdrivet många andra gjort, i en formlig tsunami av forskningsresultat.

Det tycks således som om mina originella bidrag gått världen förbi, och mina mer konventionella bidrag har förlorats i floden av andras lika konventionella bidrag.

Det kan framstå som något nedslående. Men, därvid ansluter jag mig till den absoluta majoriteten av forskare, som blott varit en obetydlig del i den ström av forskning som utförts. Det är ett fåtal forskare som lämnat sådana kunskapsbidrag, att man kan säga att de gett världen en distinkt kunskap. Cyert, March, Pfeffer, Coase, Williamson är några av de forskare som kommer till mig, som distinkta skapare av kunskap i mitt forskningsområde.

Så, har min gärning varit utan nytta? Har lönen till mig varit en avancerad form av skattesvindleri och forskningsmedelsbedrägeri?

Onekligen förefaller svaret vara Ja.

Men. Forskning är en riskfylld verksamhet, där man kan vinna och förlora, dvs vara framträdande eller obetydlig. Hade den gått att förutsäga, hade vi kunnat spara mycket pengar. Vi försöker förvisso förutsäga utfall genom att t ex granska forskningsansökningar. Men även de leder oftast till magra resultat.

Men. Forskning behöver forskare, och dessa måste produceras. Blott forskare kan producera forskare, varför det behövs forskare, kanske inte för deras förmåga att skapa betydelsefull forskning, men för att producera forskare. Genom min forskning har jag kunnat vara rekryterare av och handledare till doktorander.

Men. Forskare behövs också för att upprätthålla kunskapen, dvs inte blott producera den, utan även reproducera den. Delvis i forskning, delvis genom att lära upp doktorander, men kanske främst, som utbildare av individer, som, möjligen, i sitt arbetsliv använder kunskapen.

Kanske mitt främsta värde har varit bibliotekets funktion, att härbärgera och sprida kunskap, där härbärgerandet bäst sker genom att jag deltar i kunskapsproduktionen, om än med magra bidrag. Mina 67 forskningspublikationer har kanske behövts för att jag skulle kunna vara ett gott bibliotek?

Värdet av Professor Sven-Olof Yrjö Collin är således bibliotekets värde.

Sedan finns det ju förstås de som hävdar att akademisk personal endast finns för att säkerställa att några årskullar unga människor hålls undan från arbetsmarknaden, där de krävande lärarna, dvs de som ger mycket underkänt, är de som bidrar mest. Men det värdet får jag återkomma till.

​Den 17 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​I en artikel om Magdalena Andersson beskrivs hur Handelshögskolan i Stockholm haft och har en socialdemokratisk klubb som skapat en del av de mest framträdande Socialdemokraterna. (https://www.svd.se/klubben--anderssons-maktbas-pa-elitskolan). Där nu Magdalena, som kommande partiordförande, kommer att vara den främsta. Handelshögskolan brukar ju annars främst framhållas som en elitutbildning mestadels för den privata sektorn. Det är meriterande att komma in på skolans utbildning. Det är meriterande att klara utbildningen, då den hävdas vara krävande.

Jag har hävdat att man bör utvärdera alla, även Handels i Stockholm, på deras värdetillskott. Om man tar in det absoluta toppskiktet av svenska studenter, om man har stora finansiella resurser, om man attraherar de bästa forskarna och lärarna, då är det svårt att misslyckas. Men höjer de sina studenter, så som kanske andra gör? Har de samma värdeförändring i studenten som andra har? Som ekonom är man ju inte imponerad av ett företags vinst, utan av dess räntabilitet, dvs förmåga att skapa avkastning på sitt kapital.

Jag tyckte under ett tag, då jag arbetade på Högskolan Kristianstad, att vi var några stycken som skapat en ganska hyfsad utbildning, där vi gjorde en god utbildningen genom att vi var forskningsintensiva och undervisningsintensiva. Där vi ställde krav, så fräna att det fanns studenter som valde att läsa sin magister i Lund, då, som de sade, det är mer meriterande med Väl godkänt från Lunds universitet, som man uppnår med mindre insats än vad som krävs för att bli knappt godkänd från Högskolan Kristianstad. Det fanns en tid under 2010-talet då jag tror att våra studenter var mer citerade i vetenskapliga artiklar, än någon annans skolas studenter. T ex en Kristianstadsstudents omgjorda kandidatarbete, eller om det var magisterarbete, har idag över 500 citeringar.

Högskolan Kristianstads kandidatnivå bedömdes i en statlig utvärdering strax efter 2010, att vara på samma höga nivå som handelshögskolorna i Stockholm och Jönköping. Det var en omtumlande värdering, där Högskolan Kristianstad, som oftast ansågs vara bland de sämsta högskolorna i ekonomi, plötsligt stod på parnassen, i det finaste sällskap man kunde tänka sig.

Har man en gång kommit dit, kan man vara där, ansåg jag, och sökte i mitten på 2010-talet jobb på högskolan. Högskolan Kristianstad saknar förvisso några saker som Handelshögskolan i Stockholm har. De saknar de stora finansiella resurserna. De saknar tillgången till de stora, internationella företagen. De saknar studenter med de högsta betygen från gymnasiet. Men när jag kom till högskolan fanns något som är basen för en god utbildning, kraftfulla lärare, med forskningsorientering och utbildningsorientering. Jag kände också personer i omgivningen, bl a en som blott bodde 200 meter från högskolan, som skulle kunna vinnas för högskolan. Jag såg framför mig en elitutbildning, som skulle vinna rykte, därefter vinna högre antagningspoäng, dvs mer krävande studenter som ytterligare skulle driva på den positiva spiralen genom att driva på lärarna, och samtidigt, p g a ryktet, vinna lättare tillträde till företag, för olika former av utbyten. Slutligen kanske allt detta leder till starkare finanser, men det var inte ett viktigt mål, blott ett gott medel.

Som jag skrivit mycket om här, gick denna vision upp i rök, och föll ner som damm på mina böcker. Jag har berättat om mina insatser och hur de misslyckades. Om dem skall jag därför inte orda mer, utan blott notera att de misslyckades. Och de misslyckades så till den milda grad att de flesta av de lärare som var anledningen till att jag trodde att högskolan skulle kunna utvecklas till en elitutbildning, försvann eller mildrade sina insatser på skolan. Förutsättningen för att skapa en elitutbildning, för att behålla Högskolan Kristianstad på parnassen, försvann.

Jag, sprungen från en farmor som var mycket intelligent, men som p g a ett hårt klassamhälle inte fick möjlighet att utveckla sin förmåga, fick 1990 gå upp på parnassen och över den, i Lunds Domkyrka. Min föresats var att studenterna på Högskolan Kristianstad skulle ges samma möjlighet att, genom en mycket god utbildning, få utveckla sina förmågor. Och ställa sig med självklar gemensamhet sidan om studenterna från Handelshögskolan i Stockholm.

Den drömmen vändes av rektorn och hans anhang till avskedets mardröm. Nu får studenterna skolning i normer om hållbarhet. Om de får en utbildning i klass med kandidatnivån som flög ärad över Sverige strax efter 2010, vet jag inte. För deras skull, hoppas jag på det. Men jag är rädd att drömmen som fick en viss realitet kring 2010-talet, är idag blott damm och finns endast som ett sorgens minne hos mig.

​Den 16 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Då jag, med lättsamt flin, förvånat frågar, när någon frågar om lånet på huset, ’Va, kan man låna på hus?’ visar det sig att jag inte har klart för mig de begrepp som far omkring för att förklara och förstå och, framför allt, reglera den stora affären idag, bolån.

Jag läste nyligen om skuldkvoten. Den var aningen för hög, meddelades det. Värstingarna hade över 450% i skuldkvot.

Jaha, men vad är då skuldkvot?

Jag försöker ta reda på vad skuldkvot är. Jag kan tänka mig vad det är. Det låter som att det är hur stor andel av ens tillgångar som är skulder. Ett liknande begrepp finns om företag, fast något modifierat, kallat soliditet, som säger hur stor del av företagets totala kapital som är bolagets, dvs Soliditet= Eget kapital/Totalt kapital. Det visar omfattningen på ett företags finansiella risk. Skuldkvot kunde då vara hushållets finansiella risk, dvs Skuldkvot=skulder/ totala tillgångar. 

Men så kan det inte vara, ty vem har skulder som är 450 gånger högre än tillgångarna?

Jag går till en hemsida och läser följande: ”Skuldkvoten räknas ut genom att hushållets totala lånekostnader delas med hushållets totala årsinkomst. I en familj med två vuxna som har en total bruttoinkomst på 800 000 kronor och ett bolån på 3 500 000 kronor blir skuldkvoten 4,375, alltså 437,5 procent.” (https://www.xn--lneguiden-52a.se/vanliga-fragor/vad-%C3%A4r-skuldkvot)

Första meningen säger att skuldkvot= lånekostnader/årsinkomst. Men sedan förvirras jag helt, då exemplet antyder att skuldkvot=skuld/årsinkomst.

Jag går till en professionell skuldhanterare, Danske bank, och läser: ”Skuldkvot är en benämning på hur mycket skulder du (eller hushållet om ni är fler) har i förhållande till din inkomst” (https://danskebank.se/privat/produkter/bolan/guider/skuldkvot). Här definieras skuldkvot=skuld/årsinkomst.

Jag tror mig därmed ha fått definitionen på skuldkvot.

Skuldkvot=skuld/årsinkomst.

Men vilket ljushuvud har kommit på ett så befängt begrepp? Vad säger den? Som ekonom förstår jag den inte då den blandar två skilda saker.

För att få låna, måste du ha en tillgång, således skulden står i relation till tillgången. För att få låna måste du kunna betala kostnaden för lånet, dvs räntan, vilket bäst görs genom din intäkt, oftast din inkomst, dvs kostnad står i relation till inkomsten. Så behandlas äpplen för sig, och päron för sig.  

Men, i skuldkvoten relateras skulden i täljaren till inkomsten i nämnaren. Äpplen blandas med päron. Det är ju inte lönen, dvs inkomsten, som betalar skulden. Det är sparandet som betalar skulden, dvs skillnaden mellan inkomst och alla kostnader. Däremot är det lönen, dvs inkomsten, som betalar kostnaden för lånet, räntan.

Hur mycket tillgångar du än har, har du ett lån på en krona, med ränta på 1 öre, men ingen inkomst, ingen intäkt, kan du inte göra rätt för dig.

Det tycks som om man inte vill blanda in tillgången i bedömningen av hushållets förmåga att bära en skuld. Det är befängt. Varför undviker man det självklara, att tillgången påverkar lånet, och att risken i tillgången, dvs hur värdet på tillgången varierar, påverkar hushållets förmåga att långsiktigt bära skulden?

Lån ges ut av banker, där professionella kamrerer, med, får vi anta, förmåga att bedöma tillgångsrisker, bedömer risken och överför risken i tillgången till ett pris, som påverkar räntan. Hushållets får således högre lånekostnader, som skall mötas av hushållets inkomster, om lånet är riskabelt.

Men det framstår som om staten inte litar på kamrerernas förmåga att återspegla tillgångens risk i räntan. Därför finns inte räntan med i bedömningen.

Något långsökt kanske, men är det så, att staten vet att kamreren vet att ytterst bär staten bankens risk, först genom insättargarantin, som skyddar bankers långivare, dvs de som har likvida medel på banken, upp till €100.000. Skulle mer behövas, står staten beredd att, som den gjorde på 90-talet, rädda bankerna från dem själva och deras oförmåga att säkra sin utlåning genom garantier.

Således, vi har en ekonomiskt befängd skuldkvot p g a att staten är den sista risktagaren i bolånerallyt. Eller så har vi en företagsekonomisk, förvisso avskedad, professor, som inte förstår ekonomi.

​Den 15 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin  

Genom massmedia gick nyheten. En muslim agerar utifrån koranen och sin religion. Den som säger att kvinnan skall täcka sig, att hon skall lyda mannen och att mannen får tillrättavisa henne med slag (t ex Koranen 4:34). Muslimen har uttryckt sin följsamhet i texter gentemot den religion han bär, islam. Han tar råd från det som är en muslims heliga bok, deras heliga skrift, rösten från guden, allah, koranen. En muslim är en…. muslim.

En muslim, som är nämndeman, som företräder Vänsterpartiet, tycks ha agerat märkligt i några domar, och skriver i andra sammanhang om sin tro och övertygelse. Det senare, att han följer sin övertygelse i sitt liv, borde inte vara en nyhet. Det är väl rimligt att man följer sin övertygelse? Att han följer sin övertygelse, borde inte vara ämne för kritik, däremot den övertygelse han följer.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/oW1Pom/namndeman-for-v-forsvarar-slag-mot-upprorisk-fru

Det som kan vara en nyhet, är det som insinueras, men inte påvisas, att han dömt utifrån en religiös bestämning som strider mot svensk rätt. Skulle det vara så, visar det på en strategisk punkt i nämndemannasystemet. Systemet är inte till för att folket skall ha insyn i domstolarna, ty då skulle nämndemännen ha skyldighet att delta, men inte att avgöra domar. Om systemet är till för att folket skall kunna påverka domstolarnas beslut, då kan hans dömande inte kritiseras, om det inte är uppenbart lagstridigt. Då får man acceptera, ja, det är själva poängen med folkets nämndemän, att folkets kultur tar sig in i domstolarna, i detta fall, den islamiska kulturen. Att en nämndeman dömer utifrån sitt folks rättsuppfattning, så länge det rör sig inom tolkningar och inte brott mot lag, är helt enligt systemet, och kan därför knappast vara en nyhet. Att en muslim är en muslim är inte en nyhet.

Den andra nyheten i saken är att han är representant för Vänsterpartiet, där nyheten, som jag uppfattar den, är att Vänsterpartiet har en partirepresentant som tycks avvika från Vänsterpartiets ideologi, då främst dess feminism. Det som är det intressanta i detta är att Vänsterpartiet tycks sakna ideologisk skolning av sina medlemmar och att de saknar en stark partikultur som innebär att muslimer som följer islam inte känner sig hemma i partiet och att de andra i partiet trycker ut en sådan ideologisk avfälling. Det är som om det i Vänsterpartiet inte finns en insikt att en muslim är en muslim.

Nej, det som är en nyhet, som inte är en ny nyhet, är de svaga försvarsmurar som det svenska samhället har för islam, ja, kanske för alla totalitära religioner. Vi har haft ganska hyfsade försvarsmurar mot de politiska totalitära ideologierna. Kommunismen har aldrig accepterats och nazismen har alltid motarbetats.

Men islam får tära på vår demokratiska byggnad, tugga lite här och där. Domarna tiger och kanske lider. Partierna blundar så hårt de kan, på det att de skall få röster genom att ha med människor som kan dra till sig röster, bland annat för att de är muslimer. Så, Vänsterpartiets tvekan inför uteslutning är korrekt. De vet att en muslim är en muslim. Det är ju en av poängerna med dem. Ty då får man röster. Samtidigt visar man upp mångfald. Men kan skrattretande nog, inte dölja att mångfalden i detta fall består i att samtidigt hysa feminism och anti-feminism.

Nej, att en muslim är en muslim, är ingen nyhet. Inte heller det svaga skyddet för svensk demokrati och svensk kultur.

​Den 14 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Elsparkcykeln har blivit oerhört populär, speciellt i yngre kretsar. Man tar en cykel som står någonstans, hyr den för en tid, och lämnar den. Elsparkcykeln relativt stadens kollektiva färdmedel har de fördelar som bilen har relativt järnväg och flyg, den är oerhört transportflexibel.

Men!

Den är ett miljösvin relativt ett annat alternativ, cykeln. En cykel som drivs av människan, har två fördelar relativt elsparkcykeln. Den har inte belastat naturen genom att ett batteri har producerats. Och, kanske än mer, den förbrukar riktigt förnybar energi, cyklistens, istället för elsparkcykeln, som kräver kärnkraft, dyr vindkraft eller ett vattenfalls undergång.

Det senare, elkonsumtionen, har elsparkcykeln lyckats få under radarn. Man frågar sig inte om dessa, företrädesvis unga människor, kan använda sin muskelkraft för att ta sig fram, istället för vattenkraften från norr eller kärnkraftselen från Oskarshamn, eller vindelen.

Att gamla människor, som knappt kan gå, använder permobil, som är driven av el, är en rimlig naturbelastning som den gruppen skapar. Men att företrädesvis unga människor förbrukar el, ståendes på elsparkcykeln, är en orimlig naturbelastning. Ett energisvineri.
Människan behöver se över sin naturbelastning, i stort och i smått. Det finns stora floder av naturbelastning, älvar, bäckar och rännilar. Varje individs naturbelastning måste varje individ reflektera över. Det är rännilen. Varje organisation, det är ån eller älven, måste reflektera över sin naturbelastning. Varje nation, det är den gigantiska floden.

För att vara starkt trovärdig, åkte Greta över Atlanten i en segelbåt. Alla förstod och insåg att det var symboliskt. Men, vad jag förstår, likt Kamprad, som levde sin lågprisstrategi i IKEA, så är Greta konsistent i sina symbolhandlingar.

Vi som lever normala liv, kan inte vara konsistenta i vare sig symboler eller handlingar. Vi måste leva efter devisen: Gör vad du kan, inom rimliga gränser av det som är ditt liv.

Jag åker fram och tillbaka till Italien i en egen bil. Jag är en miljöbov. Ibland åker jag på bilens maxhastighet, 192 km/h. Då är jag verkligen en miljöbov. Men, jag försöker minska hastigheten genom elmotorns försorg, vilken skapar el, och inte värme, som kan användas för att driva bilen. I bilen sitter en liten mätare som visar när bilen alstrar el och när den förbrukar bensin och el. Jag känner mig aningen nöjd när jag ser att den alstrar el. Mitt miljösvineri blir lite mindre.

Ack sådant hyckleri, ty hade jag tagit tåget hade jag varit ett betydligt mindre miljösvin. Men jag hade ändock varit ett miljösvin, ty mina resor behövs inte för produktionen i landet. Ingen nödvändig produkt eller service för någon produceras genom mitt resursanvändande. Inte ens nödvändig för mig, ty jag kan leva i mitt hus i Öllsjö. Jag har inget tvång att åka till Italien.

Men, driver man den tanken till sin spets, så bör jag ta livet av mig, ty då belastar jag inte naturen mer än min förmultnande kropp påverkar naturen.

Man har därför att göra vad man kan, inom gränserna för ett liv. I de gränserna, ja, där ser jag inte elsparkcykelns plats. Men väl permobilen.

​Den 13 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin  

En familj, bestående av pappa Rawa, njursjuk mamma, dotter på 7 år och son på 3, fryser och väntar på internationell hjälp på gränsen mellan Belarus och Polen. De vill inte låta sina barn somna, då de kan dö.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/nWMVnm/vagar-inte-lata-barnen-sova-da-fryser-de-ihjal

Det är hjärtskärande. Bara en hjärtlös vägrar öppna sitt hjärta och ge dem fri lejd till Tyskland eller Sverige. Eller hur?

De tar stora risker. Sådana tar man om man är utan hopp eller om man är risktagare. Karl-Oskar från Småland, tog sin familj till Amerikat. Han tog stor risk. Inte för att han var desperat, ty hans liv var inte i grunden hotat. Utan för att han var entreprenör, en person som var villig att ta stora risker för att vinna ett gott liv.

Rawa är sannolikt, ty mer vet vi inte då journalisten valt att inte gå in på att granska hans riskbenägenhet, en entreprenör, dvs en som är villig att ta stora risker, för att vinna mycket. Tyvärr får vi inte veta något om honom och hans familj som skulle göra det möjligt att förstå om han är desperat, och därför tar riskerna.

Rawa har betalat 20.000 dollar för resan. Han har således inte vandrat från sitt hem, genom stora skogar, på asfaltsvägar, utan suttit på flygplan och fått guidad hjälp till gränsen.

20.000 dollar. Det är idag, med växelkurs på 9 kronor, ungefär 180.000 kronor. Det motsvarar en bruttoinkomst i Sverige på 21.400 kronor i månaden. Det är en summa som många svenskar inte har på sitt sparkonto idag. Det är således, sannolikt!, inte en desperat familj, utan beskrivs bättre som en resursstark familj med kapacitet till stort risktagande.  

De skall därför vara föremål för svensk arbetskraftsinvandring. De får söka inresa vid en svensk ambassad. De är sannolikt inte asylflyktingar utan arbetskraftsflyktingar. Sådana som Karl-Oskar. Som tog sig legalt och korrekt till Amerikat. Som inte flydde från något, utan till något.

Det låter, och är, oerhört hjärtlöst. Men jag säger som Fälldin sade i ett annat sammanhang: Håll gränsen!

Ty, exakt samtidigt finns det en fattig, inte resursstark, riskovillig, inte riskvillig, flicka som snart skall giftas bort till en femtioårig man, som hembiträde och madrass, i ett flyktingläger.

I en värld av begränsade resurser. I en värld av lidande. Då står mitt hjärta öppet till flickan, och därför inte till Rawa och hans familj.

Och nej, det finns inte plats för bägge, ty antalet flickor är så stort, så stort.

Att öppna sitt hjärta för Rawa är darwinism, att låta de starka leva, medan de svaga får förgå. Darwinism, den starkes rätt, är något som de bruna gärna ser. I Sverige är det Centern och Miljöpartiet som är de främsta företrädarna för en darwinistisk flyktingpolitik. Centern och Miljöpartiet är de bruna.

Den 12 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Rapmusiken är Entartete Kunst, degenererad och bör bekämpas. Så hävdar Sievert, medlem i Sverigedemokraternas ungdomsförbund. Entartete Kunst var ett fenomen i nazityskland, som betecknade konst som enligt nazisterna var misshaglig och degenererad.

Det är tufft av Sievert att använda ett begrepp, så nära nazismen, och därmed riskera att bli brunsmetad. Vilket han självfallet blir av en krönikör i Svenska Dagbladet.
https://www.svd.se/kan-man-brunsmeta-nagot-som-redan-stinker

Krönikören, Anders Rydell, smetar på och skriver: ”Det är nämligen svårt att brunsmeta något som redan stinker.”

Vad Sivert vill, är att ta undan konst, att hindra konst. Rydell anmärker förvisso mot detta. Med all rätt. Ty, vill man ta undan konst, måste man svara på frågan: Vem skall ta bort konsten och på vilka grunder?

Sivert kanske vill ta bort rapen då den förhärligar och kanske t o m stimulerar till brott.

Men vi har redan idag begreppet Entartete Kunst levande i Sverige. Det vi inte har, är namnet på fenomenet. Det namn som Sievert så modigt använder: Entartete Kunst.  

Vi vet att statens radio försöker undvika att spela vit-maktmusik. De hänvisar till något vagt kvalitetsbegrepp, som sannerligen inte används på all musik de spelar Nej, snarare är det en ideologisk spärr de har, som gör att de undviker den typen av musik. Av Entartete Kunst.

Vi har en konstnär som fick ge sitt liv för sin Entartete Kunst. Den som muslimerna fann så misshaglig, så degenererad, att de ansåg sig ha rätt att försöka avliva konstnären. Som ett statligt museum har funnit vara Entartete Kunst, varfr de inte vill ställa ut konsten, än mindre äga den, trots att den är ett viktigt monument över svensk nutidshistoria. 

Mitt i hjärtat av vår svenska själ, finns Pippi Långstrump, där en bok plockats bort från bibliotekshyllorna p g a att den innehåller ett misshagligt ord. Det sker genom att Pippi Långstrumpböcker tas bort från biblioteken p g a ett misshagligt ord, ett degenererat ord, i boken. Det ord som blott får nämnas, p g a sin misshaglighet, med första bokstaven i ordet, den bokstav som kommer efter bokstaven m i vårt alfabet.

Nakna tanter är väl inte så oerhört misshagliga, men bilder av pinuppor från herrtidningar (https://www.maximimages.com/preview-image/MaximImages-stock-photo-MXI29352-beautiful-nude-woman-lying-on-rocks-in-the-nature-bathing-naked-in-sunshine.jpg ) ställs inte ut på museer. Däremot förekommer pinuppor på museer, som är målade av en Herr Zorn (https://img.fruugo.com/product/7/70/70965707_max.jpg) .

Entartete Kunst är ett synnerligen bra begrepp, om man till det kopplar subjektet, den som avgör vad som är Entartete Kunst. Konstkritiker eller muslimer. Misshaget finns där. Det är blott en fråga om vem som känner misshaget.

​Den 11 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin