​Så har jag fått höra sedan barnsben. Speciellt i min ungdom då jag gick hårt åt kristna med mina argument och bibelcitat, där mottot, Envar blir salig på sin tro, blev deras sätt att freda sig när argumenten och orken sinade.

Det förefaller som ett toleransens motto, att låta envar bli salig på sin tro.

Men toleransen har en ände. Du får ha din tro, men när den påverkar andra, då får du bärga dig.

Det är lite av det som man idag resonerar mot koranbrännarna, att deras tro på islams vidrighet må de ha och bli lyckliga på, men när de uttrycker den genom att bränna koranen, vilket åsamkar muslimer smärta och förödmjukelse, då har man nått vägs ände för toleransen. Då påverkar din tro en annan på ett smärtsamt sätt, vilket sätter upp gränsen för din tro.

Men vi yttrandefrihetsfundamentalister hävdar då att om man inte får uttrycka sig på ett sätt som kan riskera att kränka en människa i hela världen, då har vi inte yttrandefrihet, vilket är ett alltför högt pris att betala för toleransens gräns.

En del i toleransen måste omfatta att man får tåla att andra ger uttryck för sin tro, även om det uttrycket kan upplevas som kränkande av någon annan.

Men även den delen i toleransen har sin gräns. Muslimer som blev kränkta av Lars Vilks teckning har all rätt att inte lämna honom ensam med sin tro, med sin teckning, utan hade all rätt att hårt kritisera honom för hans teckning. Men där nåddes en gräns när de till slut  lyckades jaga livet av honom.

Du får ha din tro. Det är toleransens grundläggande motto. Det kvalificeras när man säger att du får ha din tro, även om den kan vara smärtsam för andra. Men, toleransens gräns går tydligt vid att livet hotas. Således, någonstans mellan smärtsam upplevelse av en annans tro och hotet mot den människas liv, går gränsen för toleransen.

Men så enkelt är det ändå inte. Om en nazist tror att judarna är världens avskum och borde förvissas till Madagaskar, bör vi tolerera den föreställningen? Ja, hävdar mottot ovan, om den blott leder till att judar känner ett obehag inför attityden.

Men om nazisten håller den föreställningen tillsammans med andra, som bildar ett parti, som vinner val och sedan börjar aktivera föreställningen, när överger vi vår tolerans för attityden och skapar agerande som vill förhindra attityden? Skall vi tolerera individernas tro när de sluter sig samman och hyser attityden i ölkällarens lokaler? Skall vi tolerera att de skapar ett parti som för ut tron? Skall vi tolerera när de börjar agera mot judar? Om gränsen för toleransen går vid verkligt hot mot livet, kan vår tolerans avslutas när de börjar agera på ett sätt som utgör ett hot om våld mot liv.

Jag har en muslimsk vän. Han har en brodering med allahs namn på väggen. Han blir lycklig på sin tro. Jag låter honom hållas. Han åkte på pilgrim, där hans barn, bägge flickor, fick täcka sitt hår. Skall jag acceptera det? Då låter han ju sin tro gå ut över andra människor. Förvisso hans barn, men de är individer och inte hans egendom. Han sluter sig samman med andra muslimer i källarmoskén, och befrämjar därmed utbredningen av islam. Skall jag låta honom hållas, trots att jag ser likheterna med nazisternas samling i ölkällarna?

Borde inte vår tolerans sluta när individens tro påverkar andra, som inte kan välja, som hans barn, och när den tar sig ut i samhället och kan riskera att påbörja en utveckling mot ett omänskligt samhälle?

Låt envar bli lycklig på sin tro, så länge den håller den för sig själv. Men när den påverkar andra, som inte kan undkomma trons påverkan, då har vi rätt att överge toleransen och börja bekämpa den.

​Den 31 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Den 13 juni stod det sida upp och sida ner om dödsskjutningar i Sverige. Helgen hade varit tuff. Några dödade, flera skadade. Politiker verkar eniga, det behövs en krisgrupp som tar tag i gängvåldet. 2022 skedde 391 skjutningar, där 62 personer mördades.

Högern säger att straffen skall höjas, både för att vara mer avskräckande, men också för att mördarna skall hindras från att vara i samhället. Vänstern satsar på sk förebyggande arbete eftersom gängvåldet anses vara ett uttryck för socio-ekonomiska faktorer.

Extremhögern tar fasta på att namnen på förövarna är sådana att det är uppenbart att en del i socio-ekonomin är mest betydande, etniciteten, dvs kulturen hos förövarna.

Exakt samma dag finns det en liten notis, med 64 ord, som tidningens journalister inte själva producerat, utan som är taget rakt av från TT. De första 17 orden, av de 64, lyder så här: ”68000 flickor och kvinnor boende i Sverige kan ha utsatts för könsstympning, enligt Socialstyrelsens nya uppskattning.”

Varför är angreppet på kvinnor, som tycks så oerhört omfattande, så lite värderat nyhetsmässigt och politikermässigt? Förvisso är människans liv något oerhört, varför varje mord är oerhört. Könsstympningen är mindre drabbande, då kvinnorna får behålla sina liv, om än stympade på sina könsorgan. Men relationen, 62 mot 68 000, säger att problemet berör oerhört många. Till detta kommer att problemet sannolikt inte berör de resursstarka i samhället, utan de som är mest utsatta i samhället. Ja, de är så utsatta att de berövas delar av sina könsorgan.

I könsstympningen är det en tydlig del i den socioekonomiska förklaringen som träder fram. Det är inte trångboddhet, låga löner, socialbidrag, eller låg utbildning som träder fram. Det är tydligt och klart en etnisk problematik, en kulturfaktor.

Etnisk problematik borde inte vara så svår att diskutera. Men etnicitet har monopoliserats av extremhögern, SD, vilket har inneburit att etnisk problematik blivit likvärdigt med rasism, och bemöts med hävdandet av människors lika värde. Det innebär att problem som innehåller en dos etnicitet, som skjutningarna, kan tas upp, om och endast om man fokuserar det som inte berör etniciteten. Könsstympningarna, som är så uppenbart etniska i sin grund, blir oerhört svåra att hantera, varför de också får blott 64 ord.

Rädslan för att hängas ut som rasist är emellertid felriktad. Den etniska dimension som finns i gängvåldet och i könsstympningarna beror inte på att individer värderas olika. Snarare gäller allas lika värde, ty även gängmedlemmar som mördas, är människor och kräver vår omsorg. Även kvinnor som könsstympas är människor och kräver vår omsorg. I detta finns lika värde.

Det som det innebär att ta upp etniciteten i de två problemen är inte att man vänder ryggen mot värderingen om människors lika värde. Det man vänder ryggen mot är värderingen om kulturers lika värde. Det är kulturerna, med sedvänjor med högt våldsinslag, med svag respekt för människors liv, med svag respekt för kvinnor och deras sexualitet, som är en delorsak till de två problemen.

Vågar man påstå att det finns höga och låga kulturer? Den skandinaviska kulturen är en hög kultur genom att den t ex respekterar individer, människoliv, kvinnor, yttranden och demonstrationer, hur dumma de än kan förefalla för andra. De semitiska kulturvarianterna, i dess olika former i de tre religionerna, är lägre kulturer. Jag kan beundra vissa inslag i dem, men som kultur har jag ingen respekt för dem. Däremot accepterar jag dem, förutom deras vidriga sidor, som deras skändning av mannens och kvinnans könsorgan, deras benägenhet till våld, deras frånvaro av jämställdhet, deras kvinnoapartheid, deras frånvaro av yttrandefrihet.

Vi får acceptera andra kulturer, men vi skall inte respektera de inslag som innebär att 60 000 kvinnor misshandlas genom könsstympning.

​Den 30 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​En mörk man, en människa med den hudfärg som gör att han har rätt att säga nigger, gjorde en liknelse. Han sade att Tyskland, Sydkorea, Japan och Singapore fick understöd efter Andra världskriget. Idag har samtliga dessa stater utvecklats och ger idag själva understöd till andra. Afrika har fått understöd. Idag tar de fortfarande emot understöd.

Varför kunde de fyra staterna gå från att få understöd till att ge understöd, medan en hel del av Afrikas länder fortfarande är understödsmottagare?

Det finns de som hävdar att Afrikas dåliga standard, deras oförmåga att bli självständiga genom god ekonomisk och politisk utveckling, beror på kolonialism och imperialism. Men, det som skedde i Tyskland och Japan var en stark form av imperialism, där segermakterna skrev ländernas konstitution, bestraffade en del av deras värsta krigsbrottslingar, och i Tyskland fall, ockuperade landet, för att senare sakta lämna länderna, och i Tysklands fall, behålla en del militär på det tyska territoriet. Det finns således likheter i hur de förlorande länderna behandlades och hur Afrikas länder har behandlats. Ändock är effekterna helt annorlunda.

En annan förklaring kring Afrikas problem har varit mängden av etniska konflikter, där stamorganisation sägs vara grunden. Tyskland har sina Länder, och har en historia av småstater som slutligen gått samman, men med en hög grad av decentralisering. Detta ’splittrade’ land är ett av världens mest förmögna och välmående länder. Det går således att ha decentraliserat styre, men med välstånd.

Det har sagts att gränserna i Afrika drogs av kolonialmakterna på ett godtyckligt sätt, utan att iaktta hur stammar och folk levde. De gränsförändringar som sedan har krävts, har kostat krig och död, vilket förbrukat den energi som kunde använts till ekonomisk utveckling. I Europa har vi balkanländernas gränskorrigeringar som följt krigets logik. Jag sitter i Öllsjö, nära den småländska gränsen, som tidigare var en nationsgräns. När den var nationsgräns, kostade gränsen många skåningars hus och liv. I Vä står ett monument, Sankta Gertruds kyrkoruin, nedbränd efter en härjning av svenskarna 1612. År 1962 hotade USA Kuba och Sovjetunionen, när Sovjet försökte expandera sitt intresseområde genom att besätta Kuba med kärnvapen. Den krisen löstes utan ett skott, genom att Sovjet vände sina fartyg i utbyte mot att USA drog tillbaka kärnvapen från Turkiet. Idag finns ett krig i Ukraina, där Ryssland eftersträvar gränsförändringar genom krigföring, mot folkrättens principer. En primitiv, barbarisk akt, likt koalitionen bestående av främst USA och UK, som folkrättsligt startade ett krig mot Irak och invaderade landet. Israel vidgar sina gränser, med våld som följd från bägge sidor. Men, återigen, i modern tid har vi Västtysklands och Östtysklands gränser som korrigerades till ett gemensamt land, utan ett avfyrat skott. Det tycks därför som om det kan finnas historiska och institutionella förhållanden som möjliggör fredliga gränsförändringar.

Det har sagts att stöd förhindrar lösningar genom att skapa beroende och lättja. Men varför lutade inte tyskarna och japanerna sig tillbaka och lät sig vara beroende och åt de stekta sparvarna som kom genom Marshallplanens pengar?

Eller hade Peter Wallenberg rätt när han svarade på Stina Dabrowski’s frågor i TV4, i september 1991?
”Klarar sig inte de svarta i Sydafrika utan de vita?
 – Det är klart att de inte gör. De har helt enkelt inte den kompetens som krävs.
 Vad beror det på?
 – Då kommer man in på väldigt svåra frågor för oss svenskar. De har andra förutsättningar.
 Beroende på gener?
 – Utveckling. De är på samma nivå som vi var för 150 år sedan.”
(https://mikaelnyberg.nu/1998/06/16/peter-wallenberg-fran-afrika-till-overvikt/)

Han företräder utvecklingstanken, likt den marxistiska historiefilosofin, att samhälle genomgår en hart när lagbunden utveckling, där Sverige kommit längre än Afrikas länder. Men den utvecklingstanken har paradoxalt nog, omkullkastats av en marxistiskt, eller snarare, ett kommunistiskt land, Kina, som är i färd med att få en välståndsutveckling, om än inte välfärdsutveckling, som ju också inkluderar politiska friheter. Det tycks inte finnas en lagbundenhet i samhällsutveckling, utan t o m marxistiskt influerade länder kan frångå marxismens förutsägelse om den lagbundna samhällsutvecklingen.

Är det då en ideell faktor, som kultur, som kan ge förutsättningar, men också ge hinder för välståndsutveckling?

Ett annat, kanske för brännande exempel, är skillnaden i välstånd, inkluderande politisk utveckling, mellan de oljerika arabländerna i västasien, och ett av de få länderna i det området som är utan olja, Israel. De är semitiska i grunden, med två semitiska religioner som dominerande, islam och judendom. Marxisten hade pekat på de materiella förhållandena, oljan, där oljan blir en förbannelse, medan andra hade pekat på de ideella förhållandena, kulturen, där den judiska kulturen, trots att den är grunden för den islamiska kulturen, skapar välstånd och rimlig demokrati, medan islam tycks vara en förbannelse som skapar relativ fattigdom och förtryck.

Det tycks som om kulturen, den som i marxismen kallas överbyggnaden, som förändras av produktivkrafterna, kan stå emot produktivkrafterna och hålla tillbaka dem. Afrikas utveckling, eller snarare, brist på utveckling, tycks förkasta marxismen. För att förklara samhällsutveckling behövs både materialism och idealism.

​Den 29 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag fick precis veta att min essä, ’Towards a Critique of Corporate Governance Research’, spridd genom FUS’s Lazy Paper Series (https://svencollin.se/lazy-paper) och Social Science Research Network (SSRN)  (https://doi.org/10.2139/ssrn.4411637 ) citerades av en artikel publicerad i Abasyn Journal of Social Sciences, vilket är en journal publicerad av Abasyn University, lokaliserad i Pakistan.
 
Min essä är på 53 sidor och är en personlig, nästan impressionistisk kritik av företagsstyrningsforskningen (corporate governance). Den skulle inte bli accepterad för publikation i de vetenskapliga tidskrifter jag känner till, delvis för dess storlek, 53 sidor och 20000 ord, delvis för kvalitetssynpunkter. Ingen jag känner bjöd in mig att skriva ett bokkapitel, vilket ofta kan vara en plats för sådana essäistiska texter. Kvar stod för mig att låta den ligga hos mig, eller att försöka sprida skriften via Internet, där jag valde FUS och SSRN. Och idag fick jag ett tecken på att spridningen lyckats, inte över måttan, som en tidskriftspublikation skulle kunna göra, men att min text nått ända till Pakistan.
 
De professionella vetenskapliga tidskrifterna har ett granskningsförfarande av insända artikelförslag, där mellan 1-3 vetenskapligt kvalificerade, varav någon kan vara kvalificerad i det ämne som artikelförslaget tar upp, granskar förslaget.
 
Ett motiv till granskningen är att blott publicera artiklar som håller vetenskaplig standard, dvs att tidskriften är en vakthund gentemot artiklar som driver ideologi, lögner, vidskepligheter etc. Den funktionen riktar sig emellertid knappast till tidskriftens vanliga läsare, dvs forskare, eftersom de är kapabla att själv göra den värderingen. Några sentida tidskriftsskandaler visar också att tidskrifter inte är immuna mot vetenskapsskojeri, där en artikel, som blott var en omskrivning av ett kapitel från Hitlers ’Mein Kampf’, publicerades i en förment vetenskaplig tidskrift med granskningsförfarande.
 
Ett annat motiv, som är mer uppskattat bland forskare, är att gallra ut de artiklar som förvisso kan hålla vetenskaplig standard, men där kvaliteten på artikeln är låg och kanske inte erbjuder någon nyhet värd att ta del av. Det motivet hotas idag av att antalet tidskrifter har formligen exploderat, varför forskare idag inte kan använda tidskrift som utgallringsmekanism, utan gallrar tidskrifter som beaktas genom att använda tidskriftens ranking, som avgörs av citeringar till dess artiklar, som urvalsmekanism, för att på så sätt slippa behöva ägna månader av att sålla bland artiklar. I Sverige använder vi ofta den sk Norska listan (https://kanalregister.hkdir.no/publiseringskanaler/Forside ) för att se vilken standard tidskriften håller. I den rankas tidskrifter som tveksamma, med ett X, eller som acceptabla, där kvaliteten anges genom kategori 1 eller 2. Tidskriften som refererade min essä har kvaliteten 1, dvs accepterad, med den lägre kvalitetsgraden.
 
Ett problem med tidskrifter och dess ranking, är att kvalitetskriterierna också riskerar att rymma paradigmatisk lydnad, dvs att artikeln följer de paradigmatiska standards som tidskriften och dess vetenskapliga bedömare har. Jag skickade mitt paper om förtroendets betydelse för ekonomiska utbyten (The brotherhood of the Swedish sphere: A third institutional form for economic exchange) till en tidskrift, där den blev förkastad, bl a med argumentet den rymde tanken att människor socialiseras. Det bryter mot en snäv föreställning i det ekonomiska paradigmet, där människor är rationella atomer, varför något så irrationellt som socialiseringen inte har någon plats. Idag har den artikeln 42 citeringar.
 
För att undkomma den paradigmatiska lydnaden kan man använda floran av tidskrifter med låg ranking, som publicerar i stort sett vad de får in, eller att, som jag, helt undvika vetenskaplig granskning genom publicering via internet i egna kanaler (FUS) och i kanaler som har en mycket låg granskning (SSRN). Fördelen med dessa kanaler är att vilda idéer, som kan ha vetenskaplig betydelse, men som inte är anpassad till någon paradigmatisk lydnad, kan spridas. Men det sker till priset av att blandas upp med lågkvalitativa artiklar, varför det är oerhört tidsödande som läsare att gallra och finna guldkornen.
 
Idag, då publiceringspressen är mycket stor, har en rationellt agerande publicerande forskare inte tid att ägna sig åt den gallringsverksamheten, varför de rationella tenderar att bortse från, inte bara de fria kanalerna, utan även den stora flora av tidskrifter som finns, där de vilda idéerna kan förekomma. För de som önskar göra en god akademisk karriär gäller att själv publicera i högrankade tidskrifter, varför den paradigmatiska lydnaden väger tyngre än den intellektuella innovationen.
 
Mitt val av spridningskanal kan förklaras med en lättja, att jag inte ville ägna mig åt att retoriskt anpassa mig paradigmatiskt genom att underkasta mig en välrenommerad journals granskning. Men mitt val kan också förklaras med att jag lämnat den akademiska karriären, och därför inte behöver publicera i acceptabla tidskrifter.
 
Det framstår onekligen som något paradoxalt och absurt, att genuint akademiskt arbete, att fritt ta del av idéer och fritt utveckla idéer och pröva dem, lättare kommer till stånd när man lämnat det akademiska yrkeslivet. Det tycks som om den paradigmatiska lydnaden är priset vi får betala för att vi saknar en gemensam mekanism som gallrar bort obetydligheter. Kvar står att envar får hålla sig med en egen gallringsmekanism, där de goda akademikerna sitter om nätterna och går igenom de enorma mängder av artiklar som publiceras i lågrankade tidskrifter eller på fria internetsajter, som FUS och SSRN.
 
Den 28 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​I boken ’Den omhuldade islamisten’ beskriver Magnus Sandelin hur Sverige kunde bli en fristad för den våldsamma delen av islam, där t o m staten, via organisationer, var delaktig i att finansiera islamister och deras verksamhet. Sett till befolkning har tydligen Sverige varit bland de främsta länder att försörja IS med krigare. Sandelin menar att det möjliggjordes av naivitet, misslyckad integration och av både etablissemanget och opinionens avståndstagande till Sverigedemokraterna (SD), med effekt att SD:s fiender blev opinionens och etablissemangets vänner.

Det är onekligen en samhällelig paradox, där den samhälleliga dialektiken spelar bägge motsatta krafter, SD och deras motståndare, ett skrattretande spratt. SD är det enda partiet som visar upp en kritisk hållning gentemot islam, och som har den enda politikern på nationell nivå, Richard Jomshof, som vågar säga det som jag alltid säger, att islam är en vedervärdig ideologi. Eftersom SD är invandrarkritisk, det som kallas rasistisk av deras motståndare, tar dessa motståndare avstånd från det som SD hävdar. Därmed befinner sig SD:s motståndare på islams sida, eller något vänliga uttryckt, på muslimernas sida. Effekten av SDs motstånd blir att islam blir omhuldat, vilket just är titeln på boken ’Den omhuldade islamisten’. Att stödja en muslimsk grupp eller organisation blir ett sätt, ett något barnsligt sätt, att göra motstånd mot dessa SD-’rasister’ och samtidigt dölja det under argument att ’främja integrationen’, trots att mången organisation som finansierats av SD:s motståndare har varit islamistiska, dvs motverkar integrationen.

Denna kamp mellan SD och deras belackare, både högerfolk och liberaler, men främst nyvänstern, har således befrämjat islamisterna, dvs den separatistiska, anti-integrativa, våldsamma delen av muslimerna. Tragiskt nog, som också författaren skriver, att de som drabbats mest av islamisternas framfart är inte SD utan de fredliga muslimerna, som fått klädespoliser och beteendepoliser i utanförskapsområdena. Som jag tidigare skrivit om, att de riktigt stora förlorarna är de unga flickorna i utanförskapsområdena, som drabbats fullt ut av den islamiska kvinnoapartheiden
https://doncollin.weebly.com/blogg/skammen-i-botkyrka-i-de-fortryckta-i-sverige ).

Således, de största förlorarna i denna samhällsdialektik har varit de som SD:s motståndare har velat värna, de fredliga, lugna muslimerna som inget hellre vill än i lugn och ro röka en vattenpipa. Opinionen och etablissemanget har vunnit behaget i sin förträfflighet att kämpa mot SD-’rasisterna’, medan SD har vunnit stor framgång genom att få nästan 20% av väljarkåren på sin sida.

Det ytterst tragiska i denna samhälleliga dialektik är till vinnarna hör också de som borde vara jagade med blåslampa, de våldsamma muslimerna, de som brukar kallas islamister. De som förnedrar kvinnorna i utanförskapsområdena. De som mördade 5 människor på Drottninggatan 2017. De som indirekt dödade Lars Vilks. De som skapar avstånd mellan muslimer och majoritetssamhället. De som reste till IS och halshögg människor. De som utförde bland de värsta fascistiska dåden Sverige sett, korankravallerna 2022.

Således, i spänningsfältet mellan SD och deras motståndare har islamisterna, de våldsamma muslimerna, vunnit kraft och de fredliga muslimerna, och än mer, muslimernas flickor, har förlorat mest. Så ser den tragiska samhällsdialektiken ut.

​Den 27 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Rotationsprincipen vid examensarbeten innebär att handledningsuppdrag och examinationsuppdrag roterar inom handledargruppen. Principen innebär att en lärare agerar samtidigt som handledare för vissa uppsatser och som examinator för andra uppsatser. Om en lärare är handledare av tre uppsatser, blir den automatisk examinator för tre andra uppsatser. Detta innebär att alla lärare interagerar med varandra, som handledare eller examinator. En grundläggande tanke i rotationsprincipen är att examinator blir bättre examinator genom att agera som handledare, medan en handledare blir bättre handledare genom att agera som examinator.

Denna rotationsprincip övervakas av den som formellt sett anges som examinator, där ansvaret för den rättssäkra examinationen ligger. Den formella examinatorn examinerar således inte uppsatser, utan ser till att rotationsprincipen fungerar.    
(mer om detta kan läsas i min praktiska rådgivningsbok till en akademiker: https://files.builder.misssite.com/a7/a2/a7a28fba-3872-4ec1-86b1-dc8e7d236439.pdf )

Värdet av rotationsprincipen är:

• Driver kompetens, genom att alla i lärarlaget träffar varandra, i en interaktion där en är handledare och den andra är examinator, där debatten kring betygssättningen överför kunskap mellan lärarna.
• Driver normgemenskap, genom att alla blir varse varandras normer, där normerna slipas mot varandra, varvid en hyfsad grad av normgemenskap etableras. Denna normgemenskap säkerställer att uppsatserna får en likvärdig bedömning, om än med viss variation. 
• Driver utveckling, genom att interaktionen inte blott ger kunskapsöverföring, utan också skapar debatt om teori, metod och normer, vilket kan ge utveckling i gruppen som sådan.

Nackdelen med rotationsprincipen är:

• Handel med betyg, där en lärare A är examinator och kan antyda ett högt betyg för en uppsats, där uppsatsens handledare, lärare B, är examinator för en uppsats där läraren A är handledare, med förväntan hos lärare A om en lika generös bedömning. Enkelt uttryckt: ”Om jag ger din uppsats betyget B, ger du min uppsats betyget B.” Blott lärarnas professionalism och integritet och normgemenskapen i gruppen hindrar en sådan handel.
• Tidsförbrukning för diskussioner, eftersom varje uppsats kräver att två lärare möts och diskuterar. Finns det inte för många uppsatser kan hela lärarlaget mötas i en sammankomst, där debatten mellan en handledare och en examinator kan vara upplysande för de andra deltagande lärarna. En sådan sammankomst är sannolikt mycket effektiv i att driva kompetens, speciellt om det finns oerfarna lärare i lärarlaget. Det som kan förefalla som tidsspillan kan därför vara en liten kostnad för att driva kompetens, normgemenskap och utveckling i lärarlaget. 

 
Det finns de program där man istället har den hierarkiska principen, där handledarna handleder, medan all examination utförs av en och samma person.

Man hävdar att den hierarkiska principen ger likvärdig examination, eftersom blott en person är examinator. Men rotationsprincipen ger också likvärdighet, i den mån man lyckas med normgemenskapen. I detta argument tillkommer ibland att det finns stora konflikter i handledarlaget, där man vill undvika att konflikterna avspeglas i betygsbedömningen, varför blott en person examinerar samtliga uppsatser. Men det innebär rimligen att en av de linjer som utgör konflikten, den linjen examinatorn företräder, står över de andra, vilket innebär att den linje som examinatorn företräder får fördelar i betygssättningen, medan de stackars studenter som fått handledare från den förlorande linjen, får lägre bedömning. 

Ett annat argument för den hierarkiska examinationen är att handledarlaget är svagt i kompetens, varför man behöver en stark kompetens i det avgörande slutet av processen, betygssättningen. Men om det finns sådan kompetensbrist i handledarlaget att ingen i laget kan fullgöra examination, hur kan de bristande handledarna då få vara handledare? Är det inte hyckleri att inbilla sig att kompetens finns för handledning, men att den kompetensen sedan plötsligt inte finns vid examinationen? Brister det i kompetens är just rotationsprincipen ypperlig, eftersom den driver kompetens genom interaktionerna.

Medan rotationsprincipen bjuder in till handel med betyg, inbjuder den hierarkiska principen till kryperi, där handledare ser till att hålla sig väl med examinatorn, på det att examinatorn skall vara välvilligt inställd till den krypande handledarens uppsats. Det är den mörkaste sidan av professorsväldet, där professionalism ersätts av smicker och inställsamhet.

Den hierarkiska principen är därför ett svaghetstecken för en akademisk institution, medan rotationsprincipen visar på en stark kollegial sammanslutning.

​Den 26 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​De flesta invandrare sköter sig. Ändock är invandrare överrepresenterade i en del brott och illgärningar. Socioekonomi eller kultur är vanliga förklaringar. De är strukturförklaringar, att individen är inbäddad i strukturer som stimulerar fram brott.

Dessa förklaringar vänder sig Lena Andersson, en krönikör på Svenska Dagbladet mot. Hon skriver: ”De kollektiviserande strukturteorierna ger oss inga svar på verklighetens faktiska orsakssamband. De ger svar som passar en teori, men inga som rör den väsentliga frågan: vilka själsförmögenheter skiljer dem som kommer från påvra förhållanden men ändå klarar av att bli moraliska människor, från dem som inte klarar det? Bortom teorierna finns en faktor X. Oavsett om man kallar den dålig impulskontroll eller karaktärsbrist, är det mot den ansträngningarna måste riktas.”
https://www.svd.se/a/EQX7ql/lena-andersson-strukturteorierna-ger-inga-svar

Hon företräder en extrem individualism, där samhället som struktur inte finns, utan människor väljer, som individ, sitt agerande, där agerandet kan vara brottsligt, vilket visar på dålig impulskontroll eller karaktärsbrist.

Hon har rätt i att absoluta merparten av invandrarna inte begår brott.

Hon har också rätt i att den absoluta merparten av muslimer inte kastar sten på koranbrännare.
Hon har också rätt i att den absoluta merparten av nazister inte drev Förintelsen.
Hon har också rätt i att de flesta protestanter och katoliker på Nordirland mördade inte den andra sidans människor.
Hon har också rätt i att majoriteten av kristna inte vallfärdade till det heliga landet för att mörda muslimer.
Hon har också rätt i att merparten av kommunister inte deltog i Holodomor.

Var därför de som deltog i Holodomor, Förintelsen, Bartolomeinatten, korstågen, våldet på Nordirland, blott enskilda individer som samtidigt råkade ge utlopp för sin dåliga impulskontroll och karaktärsbrist?

Vad förklarar samtidigheten i det individuella agerandet? Hur kunde de dåliga karaktärerna råka komma på samma plats i nazityskland, och där organisera och genomföra Förintelsen?

Samtidigheten var emellertid inte slumpmässig, ty kring Förintelsen fanns en aura av nazism, även om majoriteten av nazister inte ägnade sig åt Förintelsen. Nazismen som idé möjliggjorde samtidigheten. Ja, kanske den t o m organiserade samtidigheten?

Min ständiga fråga är denna: Hur kan det ha funnits så många demokratiska socialister, men de tycks aldrig ha funnit en samtidighet där de råkat utöva våld i en gemensamhet, ja, inte ens i en enskild terrorhandling, så som kristna, som kommunister, som nazister, som muslimer har gjort? Mången har hört ’Akbar Allah’ strax innan terrorn har skördat offer, men aldrig någonsin har någon hörts säga ’Palme är stor’, innan personen började mörda människor.  

Enligt Lena Andersson kan de demokratiska socialisterna absoluta fredlighet blott förklaras med att slumpen råkat göra att alla demokratiska socialister har impulskontroll och goda karaktärer.

Att slumpen skulle utfalla på sådant sätt är onekligen osannolikt. Vi måste använda en stukturteori. Det finns människor med dålig impulskontroll och dåliga karaktärer, som får utlopp för sin dåliga karaktär genom en jordmån som stimulerar till onda handlingar. Denna jordmån är strukturen. I mina exempel består jordmånen av världsåskådningar som beskriver, motiverar eller legitimerar den onda handlingen, och som samlar de onda till sina ondskefulla handlingarna. Föreställningen om de kapitalistiska, utsugande kulakerna motiverade individer med dåliga karaktärer till Holodomor. Föreställningen om den mindervärdiga rasen judar i nazismen, motiverade individer till att komma samman och organisera Förintelsen. Föreställningen om hedningarna som skall förgöras av eld, motiverar individer till att förfölja konstnären som återger profeten som en hund. Däremot finns ingen jordmån för våld i den demokratiska socialismen. Därför har ingen hört 'Palme är stor' under ett terrordåd.

Det är kombinationen av ondskan i människan och onda världsåskådningar som skapar de ondskefulla handlingarna.

Den 25 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Det pågår en debatt om begränsning av yttrandefriheten, men även om demonstrationsfriheten skall begränsas. Efter förvaltningsdomstolars prövningar har polisen fått klart för sig att det var olagligt av dem att avslå demonstranters begäran om demonstrationstillstånd där en koran skulle brännas.

Yttrandefrihetsfundamentalisterna menar att allt uttryck skall accepteras, förutom det som avser förtal av individer. De mer begränsande anser att demonstrationsfriheten och yttrandefrihet skall begränsas, med argument som att det kan gränsa till hets mot folkgrupp, det kan starkt påverka en människogrupps upplevelser negativt eller att det kan utgöra hot mot Rikets säkerhet.

Medan denna debatt håller på, sker något på en annan plats i Riket, på en arena där skanderandet av slagord brukar vara frånvarande och där man istället stillsamt visar sitt uttryck. Arenan är en konstutställning.

I Höganäs pågår en konstutställning, där man visar Lars Vilks konst. Man vill visa bredden i hans konst, varför det finns ett rikt utbud av hans konstverk. Men ett konstverk, som är bland de mest betydelsefulla i den del av hans konst som var projekt, likt Nimis, saknas.

Teckningen av rondelhund saknas på utställningen. Skälet förstår vi alla. Det var den som gjorde honom till en jagad hund med polisskydd, där han ideligen fick byta bostad, eftersom muslimer av olika schatteringar hotade honom, och några realiserade t o m hoten genom att försöka utöva våld mot honom, med knytnävar, yxa och skjutvapen. Hans liv begränsades och avslutades sedan indirekt av den muslimska fascismen, dvs av de muslimer som med hot om våld, eller utövande av våld, försökte begränsa hans möjligheter till uttryck.

Utställarna är tydliga och klara i sin berättelse. De hymlar inte det minsta med att rondellhunden är frånvarande enbart p g a att de inte skulle klara av de säkerhetsåtgärder som skulle krävts för att ställa ut Rondellhunden.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/helsingborg/sakerhet-fortfarande-i-fokus-tva-ar-efter-vilks-dod

En utställning i Höganäs begränsas således i sina uttryck p g a den muslimska fascismen, av de trovärdiga hot om våld som utställarna inte klarar av att hantera.

Man diskuterar brännandet av några sidor i koranen, men debatterar inte om att den muslimska fascismen begränsar en utställare i Höganäs. Där, på den platsen, har fascismen gett en utställare ett praktiskt förbud att presentera, att uttrycka, att yttra sig.

Yttrandefriheten är i praktiken begränsad. Debatten om yttrandefrihetens lagstiftning borde därför, om man hade erkänt verkligheten, gälla om lagen skall anpassas och beskriva verkligheten. Så som den ser ut i Höganäs.

I Höganäs har den muslimska fascismen segrat och begränsat yttrandefriheten.

Om det borde vi debattera.

Men betyder frånvaron av debatt om yttrandefriheten i Höganäs att det redan är för sent?   

Den 25 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Som ung socialist, och delvis i min början som doktorand i det som sedan skulle komma att kallas corporate governance, företagsstyrning, eller med det populära ordet, bolagsstyrning, framstod företaget som ett simpelt instrument för kapitalisternas oerhörda hunger efter att berika sig. Företaget var inte ens en hund som underkastade sig mästaren. Den var blott och enbart en enkel maskin som tappar allt och alla på blod, för att kunna skapa kapitalistens profit.

Företaget var fattigt som ett instrument.

Sedan kom familjeföretaget in i mitt liv, genom en doktorand som var född i en familjeföretagsfamilj. Då framstod företaget först som ett medel för familjen att fortleva, generation efter generation. Där är inte profiten målet, utan medlet för att säkra företagets fortlevnad, så att familjen, i generation efter generation, kan leva av och med företaget.

Även här är företaget ett instrument. Dock mer levande, och utan profitens exploatering, men med profiten som medel för att säkerställa familjens överlevnad.

Företaget blev kanske något rikare, men var fortfarande ett instrument.

Men när man börjar syna de där familjerna, och det där målet med överlevnad, för att säkerställa familjen, så blev det mer osäkert om det sista ledet var så övertygande, att säkerställa familjen. I en del familjeföretag, där jag deltog som intervjuare och lyssnare i forskningen, hörde jag prat om familjen. Men jag blev inte övertygad. Och prataren var inte heller övertygad eller övertygande.

Företaget började mer och mer framstå som en krävande varelse, som krävde omsorg och omtanke. Företaget framstod för mig, som utanförstående, som levandegjort, som en död sak som ges egenskaper som annars bara liv har. När jag hörde på en del av personerna i ägarfamiljerna, hörde jag inte dem prata om något levandegjort, utan om något levande. Företaget var en organism som man hade att ta hand om, ge föda och kärlek.

Den som hade att ta hand om detta levande, var familjen. Det var avsikten och målet med familjen.

Nu hade subjekt och objekt bytt plats. Mål och medel hade bytts om. Företaget gick från att vara ett instrument för familjen, ett objekt, till att bli subjektet där familjen var medlet som företaget behövde för sin överlevnads skull. Familjen blev instrumentet för företaget. Familjens fortlevnad var inte målet, utan medlet, så att företaget kunde fortleva.

När familjeföretaget såldes, och slutade vara familjeföretag, var det i några fall beroende på att familjen inte trodde sig vara förmögen att ta hand om företaget. Det var företaget och dess liv som var målet, där familjen, som medel, fick överge sin position, för att företaget skulle överleva.

Företaget står över kapitalisterna och familjen. De senare är de som är tjänarna till företaget.

Den 23 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Att bränna böcker, vare sig man bränner en, för att visa sin avsky mot boken och vad den representerar, eller man bränner böcker skrivna av en folkgrupp, t ex judars böcker i nazisternas bokbål, kan vi, de civiliserade, med rätta beteckna som motsatt civilisatoriskt, dvs barbariskt.

Böcker skall läsas. Därefter kan de bedömas, kölhalas, kritiseras, betecknas som vidriga, vad som helst, men de skall debatteras. Det är det civiliserade agerandet. Att bränna dem är det motsatta, det barbariska. Det är barbarism.

Att hota den som bränner böcker med hänvisning till att boken är helig är egentligen dubbelt värre, ty det är både fascistiskt och barbariskt.

Det är ett fascistiskt agerande genom att den som hotar försöker påverka en människas agerande med våld eller hot om våld. I ett civiliserat samhälle debatterar man, utan hot om våld. Där är fascism otänkbar.

Ett civiliserat samhälle känner inte heller begreppet ’helig skrift’. Helighet är ett uttryck för barbarism genom att ett mänskligt påhitt, en gud, hävdas ha, i vidskeplighetens anda, ha talat eller på annat sätt gett orden i den heliga skriften till människan. Det är en primitiv, barbarisk föreställning, där barbaren hävdar existensen av ett subjekt, ett väsen, totalt omfattande, praktiskt nog ofattbar för människan, en än mer praktiskt nog, fattbar för människan genom boken, den heliga skriften, som berättar om världen och vad människor skall göra. Denna, för civilisatoriska människor så absurda föreställning, kan begripas när den finns hos barbarerna, som inte hade nått vår utvecklingsnivå, med Upplysningen, vetenskapen och den rationella filosofin, vari finns den rationella etiken, där gudar och djävlar är ersatta av olika former av rationell, mänsklig, förnuftig etik, som t ex det kategoriska imperativet eller Rawls etik.

Böcker, i den civiliserade världen, är skrivna av människor, där innehållet i böckerna är påhitt av människan. De kan innehålla stora tankar och småaktigheter. Men allt är av människa gjort, både dess innehåll och dess form, t ex boken. Det finns inget heligt, i betydelsen gudomligt, över en text och den form den fått, t ex boken. Helighet är blott uttryck för barbarism.

Att, som sker idag, böja sig för barbarernas krav, att det som de håller för heligt, skall också, med hot om våld, dvs fascism, behandlas av andra på samma sätt, är att acceptera och t o m respektera barbarism. Det innebär att man kröker rygg för barbarism och vänder ryggen mot en princip som definierar civilisation, yttrandefrihet.

Således finns två grupper av barbarer, de som bränner barbarernas heliga skrifter och de som hävdar existensen av heliga skrifter som inte får brännas. Ett starkt civilisatoriskt samhälle skulle, med lätt överseende och kanske med leende eller t o m skratt, åsett hur barbarerna utför sina barbariska handlingar. Ett starkt civilisatoriskt samhälle utmärks av att det låter barbarerna hållas, ty barbarerna har, som alla andra, rätten till sin åskådning. Med det viktiga civilisatoriska tillägget att barbarerna har sin frihet till sin åskådning så länge den inte begränsar andras frihet till sin åskådning.

Idag ser vi, när en utställning i Höganäs över Lars Vilks konst inte presenterar hans rondellhund, inte för att den saknar konstnärligt värde, vilket den onekligen har, då det är ett av de mest livliga delarna i hans konstproduktion, att det civilisatoriska samhället böjer sig för barbarernas fascism, dvs att utställningen av säkerhetsmässiga skäl inte presenterar teckningen av rondellhunden.
​(https://www.svt.se/nyheter/lokalt/helsingborg/sakerhet-fortfarande-i-fokus-tva-ar-efter-vilks-dod )

Idag ser vi hur debattörer försöker påverka lagstiftningen så att lagen skall erkänna existensen av heliga skrifter, dvs den barbariska principen, och sedan inskränker yttrandefriheten genom att göra det olagligt att uttrycka sin åsikt genom en specifik yttrandehandling, att bränna skiften.

Dessa är tecken på att civilisationen böjer sig för barbarismen. Den som vi lämnade för ett antal hundra år sedan. Det innebär att samhället inte bara stannar upp i sin utveckling, utan t o m backar tillbaka hundratals år i utveckling. Det innebär att barbarismen segrar över civilisationen. Med ohyggliga kostnader för mänskligheten.

Den 22 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Mot koranbrännandet har anförts ett generellt argument, att det är barbariskt att bränna böcker, och ett specifikt, att man skall visa aktning till böcker som hålls som heliga av miljoner anhängare. Jag granskar fem argument mot att bränna böcker, där jag blott finner två argument, ja, i stort sett blott ett argument som är giltigt.

Det generella argumentet: Det är barbariskt att bränna böcker. Det är lätt att instämma i det generella argumentet, ty en bok är intet, blott en sammanställning av papper och trycksvärta. Att bränna en bok är att spöka ut boken till en aktör, till något som har självständig betydelse. Däremot är det skillnad att göra bokbål, ty det är inte riktat mot boken, utan mot författarna och avser att rensa ut böckerna. Det är dock lika barbariskt som att bränna en bok. Men jag vill gärna lägga till här att det är än mer barbariskt att göra som muslimer gör och som kristna har gjort, att bränna människor.

Det specifika argumentet har en kvantitativ del, miljoner anhängare, och en kvalitativ del, heligheten. 

Det kvantitativa argumentet: En bok får inte brännas om det finns tillräckligt antal som håller en bok som betydelsefull, då boken skall visas aktning. Det innebär att min avhandling, som kanske numer blott jag finner betydelsefull, kan man bränna, medan en bok som många håller för viktig, t ex Maos lilla röda, skall visas aktning. Det är ett märkligt argument ty då skulle Hitlers bok, Min Kamp, ha visats aktning 1941, eftersom så många tyskar höll den högt, medan den idag inte behöver visas aktning då blott ett litet antal nynazister håller den för märkvärdig. Att tvingas visa aktning 1941 för Hitlers bok, p g a antalet beundrare, skulle nog te sig lika motbjudande som vi anser att aktning mot Maos lilla röda skulle vara.
Det kvalitativa argumentet: Boken är en helig bok. Det argumentet kan avvisas med ’Min Kamp’-argumentet, ty även om nazister håller boken för helig, ger det inga skäl att visa aktning till boken.

Det går också att anföra barbari-argumentet som jag gav tidigare, ty att deklarera en bok som helig är att förmänskliga den, att ge den subjektskraft, vilket är barbariskt och primitivt.

Det religiösa kvalitativa argumentet: Boken är helig p g a att boken är en utomjordisk guds fantastiska ord. Det är evigheten som talar i böckerna. Texterna är heliga, ty de är ord av gudar.

Det argumentet är dock sämre än det förra, ty då hävdar man att man skall visa aktning till en trosföreställning om en allsmäktig gud som talar genom en bok. Det är blott och enbart vidskeplighet. Somlig vidskeplighet kan man lättare föredra, som att Tomten finns, vilket är en barnslig vidskepelse med blott goda konsekvenser, speciellt för unga människor. Svårare är det med allsmäktiga gudar, som historien har visat är en livsfarlig form av vidskeplighet. Att visa aktning till heliga böcker, där heligheten kommer från den allsmäktige guden, är att bejaka totalitär vidskeplighet, med alla de risker för mänskligt liv som den har medfört.

Det omtänksamma argumentet: Om någon håller en bok för helig eller viktig, så i omsorg om den människans känslor förstör man inte boken eftersom den människan då blir ledsen och upprörd och kränkt. Det innebär att man skall visa omsorg om människor genom att inte visa dem vad jag anser om deras heliga bok, t ex Min Kamp, och tankarna däri. Nazistens känslor inför min behandling av Min Kamp, ankommer mig inte. Mot nazisten kan jag inte visa den typen av omsorg.

Till detta kan läggas den grundläggande frihetstesen, att en individs frihet slutar där en annans frihet börjar. Om en individ har en personlig upplevelse av mitt fria agerande, då är det den personen som har ett problem som den bör beakta. Dennes själsliv, att den känner sig kränkt, kan inte utsträckas till mig och ges rätt att påverka mitt agerande. Det är den kränkta personen som har ett problem som den bör reflektera över och ta konsekvenserna av. Andras människors själsliv kan inte tillåtas begränsa mitt handlande. Den kränkte får rannsaka sitt själsliv utan att på något sätt involvera mig, än mindre hindra mig.  

Det förnuftiga argumentet: Det finns intellektuella, förnuftsmässiga skäl att visa aktning till boken som sådan. En bok skall visas aktning om den, p g a sitt innehåll, är värd aktning, oaktat vem och hur många som beundrar den. Men det argumentet innehåller också sin negation, att en bok skall visas missaktning om den har ett innehåll som är våldsam, speciellt om den uppmanar till våld.  

Två böcker har min största aktning. Charlotte Brontë’s bok ’Jane Eyre’ och Georg Wilhelm Friedrich Hegel’s bok ’Andens fenomenologi’. För mig är dessa de främsta böcker mänskligheten har skapat. I ’Jane Eyre’ finns plikten och den lilla människans oerhörda storhet som bärande tema. I ’Andens fenomenologi’ finns dialektiken och människans utveckling genom självmedvetandet som bärande tema.

toran, bibeln och koranen, med små bokstäver för att visa missaktningen, har förvisso sina goda sidor, men de har också så onda, grymma, omänskliga sidor, varför min slutvärderingen av dessa skrifter är att de är vedervärdiga böcker som sannerligen inte kan eller skall visas aktning utan blott missaktning.

Min missaktning av dessa böcker är däremot inte ett argument och ett skäl för att bränna dem. Det är precis tvärtom. Man skall läsa dem, på det att läsaren skall inse dess ondska och därför hysa samma missaktning som jag hyser.

Bränn inte böcker, vilka de än är, utan läs dem, gärna högt för andra, och utvärdera dem utifrån förnuftet och den mänskliga etiken. Så skall böcker hanteras.

​Den 21 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Vikingen utsatte förvisso många människor för många saker, som mord och handel. Men vikingen har också blivit utsatt, när den fanns till, när den förintades av de kristna, och när den getts olika typer av liv i sin efterhistoria.

En bok av Anna Lihammar och Ted Hesselbom, ’Vikingen – en historia om 1800-talets manlighet’ tar upp skapandet och förändringen av vikingen under 1800-talet. De hävdar tesen att vikingen skapades och användes i ett nationellt projekt i Sverige, speciellt inriktad på manlighet. Bevisföringen är inte vetenskapligt systematisk, utan mer impressionistisk, varför tesen får anses stanna vid en hypotes.

Men den förefaller vara rimlig. Historia är inte vad som skett, utan vad och hur vi idag beskriver om vad som skett, genom våra nutida glasögon. Detsamma gäller vikingen på 1800-talet, vars beskrivning blev sådan att den passade den tiden och dess behov och intressen.

Allt är ju barn av sin tid, trots att vetenskapens metod försöker mildra tidsandans avtryck. Boken är också barn av sin tid. Om 50 år, om någon finner den, kommer den sannolikt att säga att boken tydligt exponerar den tidens oerhörda fixering vid gender.  

Till detta kommer kanske ett skämt av författarna. Det finns en bild av författarna på bokens omslag. I boken får man läsa om hur männens mode på 1700-talet var med krås och tydliga färger. Bilden av författarna visar två, nästan identiska personer, klädda i en manlig kostymliknande dräkt, med vit skjorta och slips. En person ser ut som en ung blond man, medan den andre är en man med grånat hår. Dock, vid närmare titt, ser man att den blonde mannen är en kvinna. Så kan man kommentera sin egen boks innehåll med ett foto.

Jag är övertygad att vår kunskap om vikingen är tyngd av presentatörers intresse. Boken handlar om hur vikingen getts en vinkling på 1800-talet. T ex, när man grävde i Uppsala högar 1846, på jakt efter magnifika ursvenska kungar, och, efter mycket om och men, lyckades hitta benrester, infann sig en besvikelse. Ledaren för utgrävningen skrev i ett brev, enligt boken:”Till råga på all ett fruntimmer”.

Men tänk om ’fruntimmer’ hade framträdande positioner i vikingasamhället? Vi vet aningen lite att kvinnorna förlorade positioner vid övergången från vikingatidens asatro och traditioner, till den totalitära, kvinnofientliga semitiska religionen, kristendomen, t ex att ’fruntimmer’ förlorade arvsrätt när kristendomen förgjorde det gamla samhället. Kanske det fanns hövdingar som inte var män?

Vad vi absolut vet är att vikingatiden upphörde när kristendomen, med sin totalitära lära och sitt kvinnohat kom, och förintade det gamla samhället. De förbjöd den gamla asatron. De förstörde gamla heliga platser och byggde sina egna beläten över deras aska. Det som vi därefter fick veta om vikingar, filtrerades genom de som skrev, vilket typiskt nog var kristna, deras munkar och präster. De som nedtecknade vikingen var de som var uppfyllda av intolerans och med utövande av våld ödelade vikingarnas samhälle.

Boken visar hur vikingarna maldes genom nationalismen på 1800-talet och är själv ett tecken på hur vikingen nu mals genom nutidens genderperspektiv.

Men, det är sannolikt bättre, ty genderlampan har förvisso lyst på vikingarna tidigare, men då, som boken hävdar, med blott mannens lykta. Vikingakvinnorna är värda en lampa som belyser kvinnornas ställning och liv, kanske inte under ett långt århundrade, men i alla fall under ett halvt, så vi kan få en mer fullständig syn på se hur deras samhälle såg ut. Men aldrig en fullödig, därtill har vi inte material, hur mycket vi än gräver i marken och hur mycket vi omtolkar semiternas berättelser om vikingen.

Givetvis har jag ett intresse i saken. Då, på 1000-talet, förgjordes vikingarnas samhälle av en semitisk religion, kristendomen. Idag står vi inför samma risk, en ny semitisk, kvinnofientlig religion invaderar samhället.

Och jag gör en fundering: Tänk om kvinnofrigörelsen på 1960-talet innebar att samhället närmade sig vikingarnas samhälle. Att vi på 60-talet var på väg att kasta ut kristendomens kvinnohat och var på väg att återge kvinnan den plats och betydelse hon hade i samhället som fanns innan de kristna barbarerna anlände. Och att vi idag befinner oss i en risk att vårt samhälle attackeras av ytterligare en semitisk religion?

​Den 20 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Igår skrev jag om att en akademisk lärare som blott utför en eller några av de akademiska plikterna, att undervisa, att forska, att delta i samhället samt att bära ansvarspositioner på högskolan, är inte medelmåttiga utan opportunistiska. Jag spekulerade i att orsaken till att dessa opportunister finns på akademiska läroanstalter var lärarbrist och korruption. Idag framför jag en trolig förklaring till hur dessa faktorer kan existera, vilket är den yttersta förklaringen till opportunisternas existens.

Akademierna har blivit Företag där opportunisterna, eller snarare en viss grupp av opportunisterna, de sk cheferna, har erövrat, inte bara inflytande, utan avgörande makt. Modellen för högskolan är inte längre Akademin, med lärare som utför de fyra akademiska plikterna och styr genom kollegiet. Modellen för högskolan är Företaget, där en Tayloristisk arbetsdelning har genomförts, med plikterna som utförs av personal som är specialiserade på endera av plikterna. Man har lärare som inte själva gör regressionsanalyser eller tematiska kategoriseringar, dvs forskar, medan man har forskare som publicerar i prestigejournaler, men som inte deltar i ledningen av institutionen. Och så vidare. Man har, hart när, fyra personalkategorier, lärare, forskare, samhällsdeltagare (vilka är sällsynta) och sk chefer, där de senare, inte sällan med svaga akademiska meriter, är de som skapar och värnar Företaget.

Företagets modell är hierarki och den därmed följande lydnaden, det som jag den hårda vägen lärt mig kallas, med den moderna högskolans nysvenska, för följsamhet och lojalitet. Denna modell möjliggörs och upprätthålls genom tayloristisk arbetsdelning, där de specialiserade kommer i konflikt med varandra, speciellt avseende resurser, och, istället för att storma mot de sk cheferna, stormar mot varandra. De undervisande förkunnar med darr på stämman att de bär institutionens grundläggande funktion, utbildningen av studenterna, på sina utarbetade axlar, medan forskarna blott exploaterar högskolan genom att ledigt sitta på sina rum, om de ens är på plats, och där i lugn och ro fundera och äta brödet från utbildningens bord. De forskande, som är mer vana att högljutt argumentera och som har prestigefyllda titlar, använder sin invanda vokabulär från teoriernas värld och hävdar med lärd röst att det är de, som genom sina publiceringar, förlänar högskolan legitimitet som akademisk anstalt, och därigenom möjliggör resurserna.

Resurserna, som alla tayloristiska arbetare önskar få, t ex timtilldelning till kurserna, kursansvar och forskningsutrymme, är i händerna på de sk cheferna, som ger ut dem till de personer som lydigast, dvs med nysvenskans term följsammast följer de sk chefernas beslut.

Konflikterna mellan de specialiserade, som den tayloristiska principen leder till, hanteras bakom stängda kontorsdörrar, där de sk cheferna bedyrar sitt stöd till varje grupp. Ty konflikten mellan grupperna är inte blott en organisk effekt av taylorismen, utan är också en grund för chefernas makt, varför konflikten måste underhållas.

Däremot, om någon i lärarlaget vänder sig mot de sk cheferna och deras beslut, dvs skapar en konflikt, inte inom hierarkin, utan mot hierarkin, då underhålls inte konflikten så som den görs när den finns mellan grupperna, utan då kommer repressionen. Sådan konflikt får inte förekomma eftersom den går emot organisationsmodellen Företaget, och utgör ett hot mot de sk chefernas självklara rätt att styra och behärskar resurserna. Den konflikten kallas med nysvenskans ord för bristande lojalitet och bristande följsamhet, eller det som vi med vanlig svenska kallar bristande lydnad i hierarkin.

Då startar repressionen. Först som sk samtal. Sedan som avlövande degradering, där den opponerande förlorar sina kursansvar, sina interna forskningsmedel och sin undervisning på sina käraste kurser och t o m beläggs med yppandeförbud. Därefter kopplas HR, dvs human repression-avdelningen in och deltar i korrigeringssamtal. Det utdelas varningar och slutligen kommer utköp, dvs en form av avsked.

Igår pekade jag på lärarbristen som ett skäl till opportunistens existens. Lärarbrist kan hanteras genom att utbildningar, där man saknar akademisk personal, läggs ner. Men att lägga ner utbildningar innebär färre resurser till de sk cheferna att kontrollera och att utnyttja för att få lojalitet hos lärarna. De sk cheferna i Företaget behåller således utbildningar, oaktat att man saknar kvalificerad personal till dem, för att de ger en stor institution, dvs status till de sk cheferna, och för att de ger större intäkter som kan delas ut till de följsamma. Opportunisterna behålls, ty opportunisterna vet mycket väl att deras opportunism möjliggörs och underhålls av de sk cheferna, varför opportunisterna får en lojalitet till de sk cheferna. Lärarbristen är således inte en oönskad effekt, utan ett verksamt medel för de sk cheferna att underhålla Företaget, dvs hierarkin.

Den andra faktorn jag pekade på igår, korruptionen, är en integrerad del i hierarkins sätt att få lojalitet, genom att ge lärartjänster till de som inte är meriterade, ja, inte ens kvalificerade som akademiker, och som därför får en tacksamhetsskuld till de som anställer dem och låter dem behålla sin anställning, trots sin opportunism. Att det kan förekomma lärare som handledare på uppsatskurser som inte har metodkunskap, beror inte enbart på lärarbrist, utan också på att den metodmässigt inkompetenta opportunisten ges en prestigeundervisning, som tack för lojalitet och för att underhålla lojaliteten gentemot tilldelaren, den sk chefen.

Korruptionen och lärarbristen är således inte några olyckliga effekter, utan de är högst verksamma medel för att upprätthålla en hierarki som utmärks av hög chefseffektivitet, dvs en god förmåga att underhålla de sk cheferna och deras makt. Det som borde vara högskolans effektivitet, dvs förmåga att leva upp till det som borde vara dess mål, en god akademisk utbildning, ger man satan. Följsamma lärare är så oerhört mycket viktigare än välutbildade studenter.

Oppositionella köps ut, medan opportunister belönas.

​Den 19 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​I Svenska Dagbladet fanns en artikelserie om medelmåttan. Där berättar en person så här: ”Nog är jag en medelmåtta, en äkta sådan. Jag blev inget stort, ville inte ens doktorera trots att jag fick möjligheten. Jag ville bara undervisa och förkovra mig. Prestigefattigt tyckte ledningen och jag hamnade i skaran av akademins medelmåttor utan ambitioner och vidare löneökningar.”

Nej, det är inte en medelmåtta som berättar detta. På en akademi är det ingalunda medelmåttigt att inte doktorera och att bara undervisa och förkovra sig. Det är inte prestigefattigt.

Det är arbetsvägran. Det är ett smitande från sin plikt, från sitt uppdrag. Det är att uppfylla det mörka antagandet om människan som en del ekonomiska teorier har, att hon är opportunistisk, dvs att hon arbetar för sitt egenintresse och är villig att bedra och lura och smita från förpliktelser, när det är möjligt.

Den som jag citerade är inte medelmåttig utan opportunistisk.

En akademisk lärare har plikten att undervisa, att forska, att delta i samhället samt att bära ansvarspositioner på högskolan. Ingen av dessa plikter är möjliga att lägga åt sidan, ty de stödjer varandra, är varandras intima förutsättningar och möjliggör akademin. Förvisso är det så att man är olika bra på dessa fyra uppgifter, vilket kan innebära att man gör mer av någon eller några. Men alla måste utföras. Förvisso kan man inte heller göra dessa samtidigt, men det innebär enbart att de är spridda över tiden, inte att man bortser från en av dem.

Att sådana arbetsvägrare, att sådana opportunister finns på akademiska institutioner beror, utifrån min erfarenhet, på två situationer, korruption och lärarbrist. (I morgon visar jag hur dessa två är verksamma medel i högskolans organisationsprincip, Företaget)
Lärarbrist innebär att en institution tvingas anställa en icke-kvalificerad person. Dock, en ansvarstagande akademisk institution ser då över sitt utbildningsutbud i syfte att minska det så att utbudet överensstämmer med tillgången på akademiska lärare.

Men lärarbrist uppstår också när en institution väljer att behålla en lärare som var kvalificerad vid anställningstillfället, men som sedan övergått till opportunistiskt beteende, dvs blott fullgöra några av sina fyra uppgifter.

Det senare för in mig på de andra situationen, korruption, där personer anställs, trots att de inte är kvalificerade men, inte sällan, p g a att de har ett socialt kapital på institutionen, speciellt relativt de som behärskar institutionen. Jag har sett för mycket av doktorander som misslyckats med att disputera, och därför är okvalificerade som akademiska lärare, men som detta till trots fått anställning. Samma korruption har jag erfarit när det gällt de som var kvalificerade, men som sedan övergått till opportunistiskt beteende, där det vanligaste opportunistiska beteendet är att göra det som jag citerade ovan, att blott undervisa.

Bakom dessa faktorer, lärarbrist och korruption, döljer sig en grundläggande orsak som visar att de två inte är olyckliga konsekvenser, utan verksamma medel i högskolans moderna organisationsprincip, Företaget. Om den spekulerar jag imorgon.

​Den 18 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Högerregeringen, genom utrikesministern, hävdar att muslimerna berikar Sverige. I artikeln som jag läste, bevisas inte tesen, ja, man ger inte ens ett exempel.
(https://www.svd.se/a/BW2lrw/tobias-billstrom-bjuder-in-till-mote-muslimer-berikar-vart-land )

Omedelbart kommer jag på exempel där muslimer inte berikat Sverige, utan precis tvärtom, gjort det fattigare. Korankravallerna förra året innebar att stora värden förstördes genom att folkmassor, som man kan definiera som muslimer eftersom de protesterade mot att en demonstrant brände, eller skulle bränna muslimernas heliga bok koranen, stormade mot polisen och förstörde bilar och utrustning, samt att poliser skadades. De efterföljande domstolsprövningarna och de fängelsestraff som utdömts ökar den muslimska skulden till det svenska samhället.

Säkerhetspolisen förbrukar resurser på att granska och kontrollera de radikala muslimer som kallas islamister. Det ökar den muslimska skulden.

Vad finns på den andra sidan, det som t o m innebär en berikning?

Det finns två intressanta saker kring utsagan ’muslimer berikar Sverige’.

För det första, på vilket sätt berikar muslimerna Sverige, och gör de det om man räknar netto, dvs inte bara de positiva sidorna, utan även de negativa, där jag nämnt två kostnader?

För det andra, vilket är det mest intressanta och mest avgörande, vad avses med ’muslim’? Vem och vad är ’muslim’?

Jag känner en man som kom som flykting från Syrien. Han kallar sig själva muslim. Men han är en individ, och har därför en mängd dimensioner, karaktärer, identiteter. En dimension är onekligen att vara muslim, vilket han själ kallar sig i första hand. En annan dimension är syrier. En annan är arab. Han är inte så företagsam, men vill inte vara försörjd av staten. Han arbetar numer på en skola som resursperson. Jag tror han är mycket bra person för arbete med människor. Han är oerhört vänlig och har ett fantastiskt tålamod, vilket sannolikt är mycket bra i samband med mer oroliga elever.

Som människa i de senare dimensionerna ger han bidrag till Sverige, så som alla hederliga, arbetande, hyggliga människor gör. Men notera att det inte är en berikning, om man med det avser att han tillför något kvalitativt annat, något som Sverige inte haft. Han tillför något som vi tidigare hade, lugna personer som kan hantera oroliga personer. Han adderar till kvantiteten av god personal, men tillför inte något kvalitativt annorlunda. 

Han är arab, och han och hans fru har därför bjudit mig på arabisk mat, där framför allt deras enormt söta kakor och deras turkiska kaffe, fallit mig väl i smaken. Detta är onekligen något vi inte haft tidigare och utgör därför inte bara ett tillskott, en addering, likt hans arbetsförmåga, utan något kvalitativt annorlunda, dvs en berikning.  Det är detta som man oftast får höra som exempel på berikning, att något adderats till det svenska samhället, och det som adderas är nya smaker, ny mat, och, när det gäller araber, deras fantastiska kakor.

Han är muslim, vilket yttrar sig i att han går till moskén och bär en del av de muslimska värderingarna, t ex förbudet att äta gris, tveksam till hundar och avståndstagande till homosexualitet. Genom att ansluta sig till moskén, stödjer han islams närvaro i Sverige, vilket innebär ett indirekt stöd för kvinnoapartheid, antisemitism och homofobi. I den dimensionen tillför han i markant grad något kvalitativt nytt till Sverige. Han berikar Sverige med värderingar som vi inte haft eller som vi inte haft på många år. Det är onekligen ett kvalitativt tillskott. En berikning. Men med majoritetssamhällets syn på dessa värderingar, är det absurt att kalla dem för en berikning, utan utgör snarare något som gör Sverige fattigare.

Min vän identifierar sig som muslim, och utgör därför, som muslim, en belastning för Sverige. Men det som är han som människa, med alla dimensioner, karaktärer, identiteter, berikar han Sverige, tillför han nettovärde till vårt land, eller är han, som människa, en belastning för Sverige?

Hade jag ansett honom som en belastning, hade jag inte haft honom som vän. Att jag har honom som vän beror på att han har en del goda egenskaper, bl a en visdom som jag är aningen avundsjuk på. När det gäller den dåliga sidan av honom, att han är muslim, uttrycker han den dåliga sidan som en riktig svensk. Han för den inte till torget, han söker inte strid om sina värderingar. Jag kan inte se honom kasta en endaste sten för sina värderingars skull. Han är ytterst svensk genom att han vid middagsbordet i hemmet kan vädra värderingar, som man sedan, när han är i samhället, inte ser spår av. Skulle han sitta i bastun och Jonas Gardell skulle komma in, hade han inte rest sig upp och lämnat bastun, trots sin kritiska hållning till homosexuella vid middagsbordet i hemmet.

Bäst vore därför att vi inte säger att muslimer berikar eller är en tyngd för samhället, ty då riskerar vi att innefatta människorna, de som bl a har dimensionen muslim. Ty vi kan rimligen inte avse människorna, utan avse deras beteende, där visst beteende är hänförligt till religionen islam, varför vi, i det beteendet, betecknar människan som muslim. I stället borde vi peka på det som vi egentligen avser, islam och dess värderingar.

Att säga att muslimer berikar Sverige, är därför att reducera människor. Mer korrekt är att säga att islam berikar Sverige, varvid frågan blir: Berikar islam Sverige? Blir Sverige ett bättre land med islam eller ett sämre land?

Jag har skrivit så oerhört mycket om det, och givit mina argument, varför jag nöjer mig med svaret: Nej.

Men notera att mitt nej är inte svaret på frågan om muslim berikar Sverige, utan svaret på frågan om islam berikar Sverige.

Den 17 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​I en understreckare i Svenska Dagbladet den 19 juni gav Marianne Rasmuson, professor emeritus vid Umeå universitet, en beskrivning av människans utveckling, som jag skall försöka sammanfatta här.
( https://www.svd.se/a/gEB4w1/jakten-pa-sanning-har-format-oss-som-art )

Aporna kan uppfinna nya saker, men apor lär mest från sina mödrar eftersom de inte vågar närma sig de dominanta hanarna. Aporna har också visat sig föredra det gamla, dvs vanan är större än inlärningen. Människobarn är mer nyfikna än apor och kan lära av alla, eftersom hannarna inte är våldsamma. Människor håller kvar innovation mer än aporna, dvs vi står mer på våra förfäders axlar än aporna.

Människoaporna började snylta på rovdjurens efterlämnade kadaver och utvecklade konsten att äta kött, varvid hjärnan kunde växa till sig.

För att kunna överföra vunnen kunskap krävs inte bara imitation, utan också samverkan. En avancerad form av samverkan är kommunikation, där språket är en utmärkt form av kommunikation. Vad som gav upphov till språket kanske vi inte vet. Somliga hävdar att det främsta funktion är att skapa sammanhållning. Men vi inser att det har en annan oerhörd funktionell effekt, att möjliggöra kunskapsöverföring och utveckling av nya idéer.

Sedan kommer specialisering, att alla inte behöver lära sig allt. Den första specialiseringen var sannolikt mellan könen, men nu uppkommer arbetsspecialisering, där individers olika speciella förmågor kan utnyttjas. Med specialisering kommer också arbetsfördelning. Dock tycktes det koma utan den hierarki som apor har, varför samverkan ytterligare förstärks. Det innebär jämlikhet och lagarbete. Flocken hänger ihop genom samarbete, språkets kommunikation och genom specialiseringen, som gör envar beroende av de andra.

I flocken utvecklas detta, och med många olika flockar vinns utvecklig i varje flock, som sedan, genom möte mellan grupperna, kan överföra sina kunskaper. Det tycks därför som om egenskapen ’nyfikenhet gentemot andra’ var starkare än våldet mot andra, vilket befrämjade människans utveckling. Medan vi är benägna att se försvar och krig som grundläggande för människan, kanske hennes utveckling sannolikt befrämjades mer av fred och nyfikenhet gentemot andra.

Med samverkan uppkommer villkoret att ha sammanhållning, vilket kan uppstå genom att gruppen har gemensamma normer, som uttrycks genom gemensamma riter.

Och nu kommer det. Argumentation, att plädera för en sak, att kunna anpassa saker, både praktiskt, men också intellektuellt, genom argumentation, kan ha varit en evolutionär framgångsfaktor. Genom argumentation överförs kunskap, men den kritiseras också, och får därmed förutsättningar för att utvecklas.

Nyfikenhetens främsta ord är ’varför’. Argumentets främsta ord är ’eftersom’.

Det är en hisnande tanke att nyfikenheten, uttryckt som ’varför’ och argumentet, uttryckt som ’eftersom’, har varit en evolutionär lycka för människan. Elden och hjulet i all ära, men före dem kommer nyfikenheten och argumentet!

​Den 17 augusti 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​SBB är ett fastighetsbolag vars affärsidé var att köpa på sig statliga och kommunala fastigheter, med långa hyreskontrakt, där kassaflödet var säkrat genom att hyresgästerna ytterst fick pengar från skattekollektivet. Det hade en marknadsföringskunnig ledare, Illia Batljan, som gärna berättade om att han arbetade för den äldre kvinnan som vill ge sina barn och barnbarn en säker investering, med både värdetillväxt och ständigt ökande utdelningar.

Idag är bolaget i kris, p g a att det självt är kraftigt belånat och därför står inför de stigande räntornas tryck på kassaflödet, samtidigt som huvudägaren, som lovade säkert stigande utdelning, är hårt belånad och därför också står inför trycket av ökat kassautflöde till de stigande räntorna. Vad Batljan inte berättade var att kassaflödet förvisso är säkert, men att den säkerheten också innebär att hyreshöjningar, för att täcka upp ökande räntekostnader, inte var möjliga. Den säkra, stigande utdelningen förbyttes inte till konstant utdelning. Inte ens till en sjunkande utdelning. Utan utdelningen ställdes in. Det blev ingen utdelning.

I april 2020 hade SBB ungefär 40 000 aktieägare, och kursen stod i 17 kronor. I mitten på november 2021 fanns det 150 000 aktieägare, och kursen stod i 60 kronor. I april 2023 fanns det 260 000 aktieägare och kursen var 14 kronor. Idag (230625) finns det ungefär lika många aktieägare, och kursen står i 3,29 kronor.

Hur kan man förklara att, mellan 2020 och slutet på 2021 steg antalet aktieägare med 275% och börskursen steg med 250%?

Hur kan man förklara att mellan slutet av 2021 till april 2023 steg antalet aktieägare med 73% och aktien sjönk med 76%?

Hur kan man förklara att sedan april 2023 och nu, juni 2023, har antalet aktieägare inte förändrats, medan börskursen har sjunkit mer än 60%?

Hur kan man förklara att medan börskursen, från sin topp, sjunkit mer än 90%, medan antalet aktieägare har stigit med 73%?

När något går upp, upp, upp, drivs spekulanter av tron att det gäller att hoppa på tåget. Tron är inte att krönet strax står vid dörren, utan att uppgången kommer att fortsätta.

När det sedan går ner, ner, ner, då finns det spekulanter som tror att botten snart är nådd, varför det gäller att köpa precis vid brytpunkten.

Dessa två grupper har således två helt olika logiker, en som säger att uppgången fortgår, och en som säger att nedgången inte kommer att fortgå.

I bägge fallen agerar aktiespekulanter, inte på information om bolaget och en analys av bolaget, utan framför allt grundas deras agerande på en tro på marknadens psykologi, där uppgång saknar en topp, medan en nedgång har en botten.

De som köper i en uppgång måtte anta att säljaren är en idiot, som inte ser det uppenbara, att det gäller att vara med tåget. Den som köper i en nedgång måtte anta att säljaren är en idiot som kliver av, precis nu när det sannolikt vänder.

Köparna tror att marknaden består av idioter. Och många av de som strömmat till bolaget visar på riktigheten i antagandet, att det finns idioter på marknaden.

Jag får medge att jag själv tillhört den andra kategorin, den som tror att säljarna i nedgång är idioter. I några fall har jag haft rätt. I några fall har jag bevisat tesen om idioter, genom att själv tillhöra den kategorin.

​Den 16 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin  

​Vera Oredsson, Sveriges första kvinnliga partiledare, i Nordiska Rikspartiet, dvs nynazist, har gjort en utsaga som innebär att hon nu skall dras inför domstol p g a hets mot folkgrupp. Hon skrev:” Faran ligger i att Araber och Afrikaner förstör vår kultur med rasblandning, kriminalitet. Att moralfördärvet av alla bokstavs sexavarter sänker mänskligheten till bottennivå”.

Här pekas två grupper ut och förringas. Samtidigt hinner hon med rasism och homofobi. Imponerande hateffektivitet på 23 ord.

Men är det rimligt, och än mer, är det rättvist och inte diskriminerande, att lagsöka Vera?

Det finns nämligen en text som inte blott förringar en grupp, utan som uppmanar till våld, till dödligt våld mot gruppen. 

”När de helgade månaderna gått till ända skall ni döda avgudadyrkarna, var ni än träffar på dem; tag dem till fånga och omringa dem och lägg er i försåt för dem. Men om de visar ånger och [villighet att] förrätta bönen och betala allmoseskatten, lämna dem då i fred - Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.” Detta är ett textstycke från koranen, vers 9:5

Till skillnad från Vera, som blott förringar ett antal grupper, både uttalar och uppmanar koranen till dödligt våld mot en specifik grupp, avgudadyrkarna. Det är, utan tvekan, en mycket stark hets mot en folkgrupp.

En kvinna på 95 år dras inför domstol, medan en mängd människor och organisationer, genom sin heliga bok, uttalar dödshot och uppmanar till mördande. Varför dras kvinnan inför domstol, men inte, t ex muslimska religiösa organisationer? Varför får de dödshota medan Vera inte ens får förringa?

Hade hon kunnat undgå domstolsprövningen om hon hade hävdat att det inte var hon som skrev, utan Hitler pratade till henne och uppmanade henne att sprida ordet?  

Det tycks som om våldsamt hat och hot accepteras om det sker under en religions beskydd, men inte under en politisk ideologis paraply. Religioner har yttrandefriheter som inte ankommer vare sig människor eller andra organisationer och profana trossamfund.

Det är hyckleri och ett orättvist diskriminerande att dra Vera inför domstol, men inte muslimska organisationer. Det är t o m ännu värre, ty den svenska staten ger understöd till organisationer som, genom sin heliga skrift, driver hets mot folkgrupp. Som om svenska staten skull ge bidrag till nynazistiska organisationer.  

Den hatande Vera och de hatande muslimerna är samma skrot och korn. De bedriver hets mot folkgrupper. Tidigare har nynazisterna också utövat våld, så som muslimerna har utövat våld mot tecknare, konstnärer och danska demonstranter. De är samma skrot och korn. De skall behandlas likvärdigt.

​Den 15 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Magdalena Andersson är patriot. Sverigedemokraterna pratar om Per-Albins folkhem, där det fascistiska i begreppet folk blir tydligare. Liberalerna pratar om marknaden och privatiseringar.

Samtliga lutar sig bakåt i tiden. Samtliga är nostalgiska. Samtliga är ideologiska.

Men det som kanske varit den starkaste förklaringen till Sveriges framgångar har inte varit socialdemokrati eller liberalism, ja, inte ens konservativa homogenitetsideal.

Överideologin har varit modernitet. Sverige har varit ett samhälle med hög grad av innovationer, både att skapa dem, och kanske minst lika mycket, att ta dem till sig.

Modernitet är emellertid smärtsamt och speciellt konservativa krafter är hindrande.

Det syns idag, vid besuttnas havsområde, där vindkraftsparker inte accepteras, eftersom det stör de besuttnas, de konservativas utsikt. Hade Sverige behållit sin modernitet, hade de besuttna fått finna sig i vindkraftsparken.

Det gnys över statens engagemang i de två stora projekt som finns kring att ta fram det gröna stålet. De två projekten består av ett helt privat projekt, och ett, där staten redan är engagerad som dominerande ägare. Detta engagemang har ännu inte förhindrats av de bakåtlutande, utan har modernismens karaktär. Än så länge.

Privatiseringen av skolorna följde den gamla marknadsideologin. Man hade möjlighet till innovativa lösningar, som t ex kooperativa skolor, speciellt producentkooperativa. Men tog inte möjligheten. Där fanns inte moderniteten, utan den gamla marknadsideologin med privata kapitalistiska företag.

Med miljonprogrammet skapade man kraftfullt bostadsmiljöer som innebar att slummen försvann. Idag är miljonprogrammet kulturellt, men inte materiellt, förslummat genom att ha blivit sk utanförskapsområden. Idag vågar inge ta tag i den kulturell misären och med modernitetens hängivna kast in i framtiden, förgöra den kulturella slummen. Till icke ringa del för att man idag, som man inte gjorde gentemot den slum som fanns då, visar respekt för den kulturella slummen.

Även om moderniteten visar sig, t ex genom Skype, så finns det andra tecken på att moderniteten lämnat oss. Först nu får vi möjlighet att identifiera oss med körkort och pass via mobilen genom en ny tjänst på Bank-ID, något som funnits flera år i t ex Ukraina.

Att återfå moderniteten, dess kraft och lust att, nästan blint, kasta sig in i framtiden, borde vara den första åtgärden.

​Den 14 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin  

​I början av juni rusar unga ut, med vit mössa på huvudet och sjunger om studentens vår. Sedan åker de på flak, åker hem till varandra och dricker varandra till, tills morgonens ankomst.

Det är ett rejält festande, medan föräldrarna knölar över kostnaden, men är glada för sina telningars skull.

Men vad är det att festa för? Vad är det man firar? Prestationen eller avslutningen?

Festen kommer från den tiden då det fanns en gymnasieexamen, som kom efter att eleven vägts på guldvåg i mängder av examinationer. Några blev godkända, och fick rusa ut på skolans framsida. En del blev underkända och fick lomma ut på dess baksida. Då festade man prestationen. Studentexamen var en prestation.

Idag finns det ingen som går ut på baksidan. Jag vet, ty om det hade varit enligt den gamla tiden, skulle jag, med mitt genomsnittsbetyg klart under 3, på en 5-gradig skala, med det ståtligt lägsta betyget, 1, i engelska, franska och tyska, och med 2:a i samhällskunskap, det ämnet som rymde det ämnet som jag sedan blev professor i, skulle jag fått lomma ut på baksidan. Men jag gick ut på framsidan, ty alla gick ut på framsidan, med vit mössa. Festen var egentligen en fest för att det var slut.

Det liknar på det sättet konfirmationen. Förvisso blev man förhörd i kyrkan, men det var inte en examination, och oaktat hur man svarade, fick man dela vinet och brödet. Därefter festade man och fick presenter. Konfirmationen har en kyrklig betydelse, men den folkliga betydelsen för länge sedan innebar att man blev vuxen, medan under min tid var det ett tecken på att man inte längre var barn, utan ungdom. Konfirmationen var en initieringsrit. Studentfesten kan därför ses som en initieringsrit som visar att man har blivit vuxen.

Det som är grunden för dagens undring är att jag tycker mig minnas presenter och fester vid konformationen och studenten. Men kandidatexamen, som jag fick med goda betyg, långt från gymnasiets lågvattenmärke, och tillräckliga för att kunna bli antagen till en forskarutbildning, borde därför ha festats enormt. Byn där hemma borde ha stannat upp, ty jag var nog den första i byn med akademisk examen. Familjen borde ha stannat upp och skjuta skott från den illegala bössan. Jag borde gå runt i Lund, några dagar, i ett behagligt rus över att ha avslutat utbildningen med flaggan…nästan i topp (trots allt fanns det några kurser jag inte fått spets på).

Men jag minns inget firande. Bara en irritation att examensbeviset tog tid att få. Sedan kom det. Inte som det informella examensbeviset jag fick i domkyrkan, efter att ha doktorerat, med pompa och stått. Det kom som vilket brev som helst, i min postlåda på Parentesen. Jag vill minnas att jag tog det till biblioteket, för att kopiera det, så att jag kunde skicka iväg det med ansökningarna jag gjorde för diverse jobb.

Kandidatexamen tycks inte rymma initiering. Trots att det egentligen är en initiering, ty med kandidatexamen var det dags att lämna skolan och gå ut i arbetslivet. Att lämna det ingenmansland som studentlivet var, där man varken var ungdom eller vuxen, utan student, med rätt att söka sin framtid.

Dock var det riktigt av mig att inte fira, att inte uppmärksamma initieringen. Ty för mig blev det ingen initiering eftersom jag fortsatte leva i ingenmanslandet, men då som doktorand.

Idag uppmärksammas dock kandidat- och magisterexamen av många högskolor, som håller festligheter och delar ut diplom. Det har stor likhet med gymnasieexamen, dvs man firar, inte prestation, utan avslutning. Även om de, som får de symboliska diplomen, men som har kurser kvar, och, till skillnad från studenterna som för alltid lämnar gymnasiet, får lomma tillbaka till högskolan och tentera av de kurser de har kvar som underkända.

Idag tycks det blott vara doktorsexamen som uppmärksammas som prestation och inte som avslutning. Den som gått igenom doktorandutbildningen, men som inte klarat alla kurser och fått en avhandling godkänd, deltar inte i domkyrkan. Den får inte motta ens det symboliska diplomet man får i domkyrkan. Det hålls ingen fest blott för att utbildningen är avslutad. Men, den doktorand som inte blir doktor behöver inte gå ut bakvägen och försvinna i dimman. Istället kan den, i alla fall i företagsekonomi, fortfarande, på många högskolor, få anställning som adjunkt och meddela den undervisning som doktorer i företagsekonomi borde meddela. Dock sannolikt till lägre lön. Därmed har också här kommit ett moment av att det inte är prestation, utan avslutning.

Om utvecklingen fortsätter, där konfirmation, student och kandidatexamen ges fest som avslutning, inte som prestation, kan vi därför förvänta oss fester efter avslutad doktorandutbildning, oaktat prestation.

​Den 13 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin