​Vilken är den största ondskan? Konkurrensen är hård. Förintelsen, Holodomor, Mao’s mördande av det kinesiska folket, Nagasaki-bomben, Bartolomeinatten, syndafloden?
Jag har två förslag, som bägge handlar om samma sak, den yttersta ondskan.

Abraham, han som kallas Ibrahim av muslimerna, får en order av Jahve, att till honom offra det han håller kärast, sin son Isak, för att visa sin kärlek och underkastelse till Jahve. Jahve är ju som bekant en mycket avundsjuk och svartsjuk gud, som, när han skall ge människorna bud att leva efter, så utgör de två första att det är han, Jahve, som är gudarnas gud.

Abraham följer Jahves påbud, reder bädden av ris där sonen skall brännas, binder sin son och lägger honom på riset och höjer kniven, för att ränna den i sonens kropp och därvid mörda honom. Då ingriper änglarna och konstaterar att Abraham’s kärlek till guden är större än hans kärlek till sin son.  Det är tillräckligt fr Jahve. Varvid Abraham offrar en bagge.

Det är svårt att se en större ondska, än att vilja mörda sin egen son, för att något man håller heligt, Jahve, begär det. Och sonen, denna levande varelse, deltar i sagan enbart som offret. Intet om honom, om hans upplevelser, om hans betydelse, förutom att vara sin faders kärlek och sin faders brännoffer, står att finna.

Någon har hävdat att detta är detsamma som om en far sänder ut sin son i krig, för nationens och frihetens skull. Men nej, det är sannerligen inte detsamma. Fadern sänder ut sonen för en saks skull, inte för att någon annan begär så. Fadern sänder ut sonen i krig, där det förvisso finns hög sannolikhet att dö för saken, men det finns ändock en sannolikhet att överleva, vilket det inte finns när fadern ränner kniven i sonen. Och slutligen, fadern sänder ut sonen för en sak som gagnar många människor, medan Abraham är blott fokuserad på sin egen privata lydnad, dvs en akt, inte för det gemensamma goda, utan en helt och hållen egoistisk akt. En akt av yttersta själviskhet.

Detta offer av sonen finns än mer uttalat i kristendomen, som ju grundar sin existens på att fadern, guden, offrar sin son, när han låter judarna mörda Jesus på korset. Här är prästerna noga med att säga att gudens kärlek till människorna är så stor, att han offrar sin egen son. Här är mördandet fullbordat, ty gud avbryter inte mordet av Jesus, så som han gjorde några tusen år innan. Förvisso är det andra som mördar sonen, men det är inom gudens möjligheter att avbryta mördandet, så som han avbröt Abraham.

Men, bägge dessa ondskefulla historier, som visar den yttersta ondskan, viljan, ja önskan att avrätta sitt barn, rymmer också den stora bluffen.

I Abrahams fall är bluffen uppenbar, genom att Jahve återkallar sitt påbud. Abraham borde ha frågat sig, vad är det för gud som inte kan bestämma sig? Han borde ha frågat sig, kan man lita på en gud som säger en sak och sedan ändrar sig?

I kristendomens fall, är bluffen direkt skrattretande. Jesus begravs i en kammare. Några dagar senare är tom, ty Jesus har återuppstått. Inte fan dog Jesus. Jo, han dog, men han återuppstod. Om man är återuppstånden, då är man inte död. Således, gud offrade sin son två dagar, sedan tog han, precis som Jahve, tillbaka det, och satte i gång sin son igen. Vilken bluff. Och en bluff som utgör grunden i en stor religion, kristendomen.

Tanken är svindlande. Dessa två historier, som rymmer den största ondskan, och som bägge visar på bluff, är grund för tre omfattande religioner, som har många, många anhängare.

Hur kan alla dessa människor vara så dumma i huvudet att de inte inser det jag precis berättat, att deras gud och deras grundare har utfört den mest ondskefulla handling man kan tänka sig, samtidigt som deras gudar har bluffat, likt en krämare på Kiviks marknad?

​Den 31 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Desmond Tuto är död. Han, som fick uppgiften av Nelson Mandela, att leda Sannings- och Försoningskommissionen i Sydafrika, efter apartheidsystemets fall. Han satte förövarna och offren inför varandra. Han begärde mycket av dem. Att förövarna uppriktigt skulle ta emot förlåtelse, och, inte minst, att offren skulle ge förlåtelse.

Han var kristen, och på det kristna smörgåsbordet serveras både vendettans rätt, öga för öga (t ex 2 Moseboken 21:24), och förlåtelsens rätt (t ex Lukasevangeliet 7:47). Han valde förlåtelsen. Det svåraste, men kanske också det mest kraftfulla, både i effekt och i att visa styrkan hos den förlåtande.

Svagheten och den moraliska kollapsen i vendettan har vi sett, i Nürnbergrättegångarna och i Eichmanns fall. Där spelades Moseboken med full kraft, där den barbariska och primitiva vendettan spelades ut. Liv betalas med liv. Det är den moraliskt svage som genomför sin barbarism.

Tuto hade kunnat driva vendettan. Att alla de som så tjänat på apartheid, och som drivit på apartheid, skulle utsättas för apartheid. De skulle förföljas, degraderas, förödmjukas, under hela deras liv.

Men Tuto valde att se om förövarna kunde inse sin ondska, och därmed be om förlåtelse. Och om offren, inför förövarens insikt och uppriktiga önskan om förlåtelse, kunde förlåta dem.

Offret, som blivit utsatt, har en fordran på förövaren. Förövaren står i skuld till offret. Mosebokens tanke är enkel, skulden regleras genom att förövaren betalar med samma valuta.

Förlåtelsen är den stora generositeten. Det innebär att man upplöser fordran, att man lägger den till marken, och låter den upplösas. Hos förövaren transformeras då skulden till en tacksamhet, att förövaren blir tacksam för att fordran har upplösts, att dennes skuld är upplöst.

Den förlåtande blir befriad, ty den kan agera utan att vara styrd av vendettans tvång.

Förövaren erfar styrkan i offret, som gjort sig fri från vendettans tvång. Och erfar och bär tacksamhetens värme.

Förvisso kan man hävda att förlåtelsen innebär att skulden finns kvar, för evigt, men transformerad till tacksamhet. På så sätt kan man hävda att förlåtelsen ändock innebär en skuld. Men notera skillnaden i skulden. Förövarens skuld består i att den gjort något ont mot offret, vilket är skulden. Förövarens tacksamhetsskuld består i att offret gett förövaren något, och därför står i skuld.

Skulden tycks vara svår att befrias från. Men förlåtelsen innebär att skulden läggs till ro.

​Den 30 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

Sex personer når samtidigt en dörr. Gruppen består av en äldre mor och hennes man, deras son, med sin hustru, och deras två barn, en son och en dotter. Hur passerar de dörren?

Någon av männen är benägen att hålla upp dörren för de andra, sannolikt sonen till den äldre modern. Först passerar den äldre modern, därefter frun, sedan sannolikt den äldre fadern, och slutligen barnen, där kanske dottern går före sonen.

Det finns en outtalad ordning, där kvinnor går före män, dvs sexism, och äldre går före yngre, dvs ålderism. Bägge ordningar är diskriminerande, vilket ju är själva poängen med ordningarna, att särskilja, välja ut, ge förmåner.

I sexismen och ålderismen finns inget som heter ’människans lika värde’, ty vid dörren har kvinnor högre värde än män, och äldre har högre värde än yngre. Hade normen ’människans lika värde’ rått, hade det varit helt slumpmässigt i vilken ordning människorna passerade dörren.

Däremot borde ingen hålla upp dörren, ty det innebär ju att den som håller upp dörren värderar den andres passerande som högre än sitt eget passerande.

Människans lika värde är en fundamental, och för vår civilisation, mycket viktig norm. Samtidigt är det en norm som inte tål minsta granskning, ty vid ett så enkelt exempel som en grupp som går genom en dörr, rämnar principen och blir ogiltig och löjlig.

Principen om människans lika värde är således inte generell, eftersom den inte alltid tillämpas. Den tycks vara situationsspecifik, i vissa situationer agerar vi mot principen, dvs agerar diskriminerande och i andra situationer agerar vi inte diskriminerande. Men vilken princip gäller för avsteg från principen om människors lika värde? När kan vi agera diskriminerande och när kan vi inte agera diskriminerande?

Feminister borde hävda att kvinnor aldrig får diskrimineras, dvs aldrig ges vare sig fördelar, som att slippa hålla upp en dörr och aldrig få passera dörren först, eller nackdelar, som lägre lön eller sämre arbetsförhållanden. Ändock tycker jag mig kunna notera att striden för feminister främst står till lön och styrelserepresentation, och mindre till artighetskonventioner.

Med exemplet feminister, där man hade kunnat ta andra exempel, kan vi då sluta oss till att ’människans lika värde’ är en norm som används av intressegrupper, för att bevaka sina fördelar och undkomma nackdelar? Är ’människans lika värde’ blott en norm för makten?

Jag hör ekot från Hägerströms värdenihilism och påståendet att värdeomdömen blott är en passande mantel makten tar på sig för att driva sin makt genom förmenta värdeomdömens absoluta giltighet.

Må så vara, men samtidigt gäller att manteln kan användas. Likt dynamit kan manteln användas för att spränga människor i luften, eller för att spränga en tunnel för människorna.

​Den 29 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin  

​Chamberlain kom hem till England, i triumf, med en papperslapp, ett kontrakt, där han och Hitler hade undertecknat en överenskommelse. Fred i vår tid, sade han leende. En kort tid senare var Tysklands och sedan Sovjetunionens invasion av Polen ett faktum.
Förhandla aldrig med de aggressiva, ty de är aggressiva av någon anledning, och den försvinner inte genom avtal. Så kan erfarenheten av det Chamberlainska misstaget formuleras.

Israel började 6-dagarskriget 1967 genom att attackera Egypten. Det var, enligt historieskrivningen, ett angrepp som försvar, ty Egypten och Jordanien, m fl arabiska stater, var färdiga att attackera Israel. Oaktat det, intogs landsdelar som Israel sedan dess ockuperat. Trots förhandlingar, påtryckningar och ibland med sanktioner, för att förmå dem att dra sig tillbaka till sin stats gränser, fortsätter deras ockupation.

Turkiet, under Erdogan, invaderade Syrien 2016, med samma försvarsangreppsargument som Israel använde, att ha en säkerhetszon. Invasionen gjordes för att försvara Turkiet mot den kurdiska aggressionen. Idag sägs han överväga ett nytt krig mot kurderna i Syrien.

24 februari 2022 hade Ryssland bestämt sig för att det lågfrekventa och falskskyltade kriget i Östra Ukraina inte uppnådde de mål som regimen i Kreml, med Putin i spetsen, hade satt upp. De invaderade Ukraina, och likt andra aggressiva makter, kallade man kriget för något annat än krig, nu kalladeskriget för ’en speciell militär operation’. Denna invasion hade, likt konflikten med nazityskland, föregåtts av två avtal, Minsk 1 och Minsk 2. De två avtalen varemellertid lika pappriga som Chamberlains avtal.

I dessa fall finns en aggressiv part, med intressen som grund för aggressionen. Omgivningen vill undvika mer omfattande aggressioner, ytterst undvika krig, och försöker skapa ett avtal som tillfredsställer något av den aggressiva partens intresse. Kanske t o m bygger det på en förståelse för den aggressiva partens intresse. Likt förståelsen för Israels, Turkiets och Rysslands behov av en skyddszon.

Men den aggressiva parten har ett intresse som är ytterst starkt, och som inte tillfredsställts. Det kan läggas i vila, eller snarare, likt en tjur, hållas i en bur, under en tid, där det bidar sin tid. Ty det skall släppas ut. Om det tvivlar inte den aggressiva parten, men den ingjuter en tro hos de andra att tjuren, för evigt, är satt i bur. Och de andra, som så gärna vill ha fred, låter sig övertygas, kanske mindre baserat på fakta, utan mer på förhoppningar.

När tjuren släpps loss, invaderas Polen, Israel bebygger sin ockuperade mark, Turkiet planerar en ny invasion av Syrien och Ryssland krigar helt öppet i östra Ukraina.

I Tysklands och Rysslands fall, när de visat sina riktiga ansikten, har den aggressiva parten fått starkt motstånd, i Tysklands fall ett krig, i Rysslands fall sanktioner och materiellt understöd till den ockuperade parten. I Israels och Turkiets fall har undfallenheten mot deras aggressioner fortsatt, varför deras aggressioner fortsätter tämligen ostört.

Skall man av detta dra slutsatsen att det finns blott en reaktion möjlig gentemot en aggressiv part, och det är en starkare aggression mot den? Försöker någon slå dig på truten, vänd inte andra kinden till, försök inte diskutera med den som slår, utan slå med slägga tillbaka, så den som slår får en förstörd hand och därmed inte kan upprepa slaget.

Men nej, försök inte finna en princip för korrekt reaktion. Ty, som du sett av mina exempel, reagera de andra olika, inte beroende på aggressionens art, utan beroende på vem som är den aggressive. Turkiet och Israel låter man till stor del hållas. Medan Tyskland och Ryssland minsann sattes på plats, med krig och sanktioner. Ty, internationell politik handlar inte om principer, utan om maktens intresse. Där är papper blott papper, där man med fördel bara skriver på ena sidan, så att pappret kan användas till något produktivt. T ex som toalettpapper.

​Den 28 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Språkpolis är den som lärt sig ett språk, och som sedan bevakar den kunskapen, som om just språk var huggen i sten och inte en social konstruktion, som ständigt är i förändring. Det är dem som inte klarar av att läsa detta mening, då detta innehåller gamla uttryck, dem och detta, med ny grammatik. Det är de som anmärker på särskrivningar och deras absurda effekter med att citera ett varushus 'text:  ”Vänd er gärna till vår kassa personal”

I min verksamhet som akademisk lärare har jag agerat språkpolis. Ibland gör jag det av nästan egoistiska motiv. Jag har svårt att läsa meningar där de skriver, som jag skrev ovan, dem istället för de. Jag fastnar och måste läsa om, vilket är irriterande. Samtidigt är det ju också lustigt hur man kan tappa fattningen bara för att de blivit dem, dvs det finns ett extra ’m’.

Jag agerar också polis när man använder talspråk i skriftspråket. Skälet är inte så mycket hur det låter, utan betydelsen i ordet, där talspråket ofta är mer oprecist, ja, rent av slarvigt i sin betydelse. Talspråk och skriftspråk är två olika sätt att kommunicera, där kravet på precision i skriftspråket är högre, delvis kanske beroende på att man då har mer tid att bestämma sig för rätt ord.  

Viktigt är dock att notera att talspråket kan skrivas, t ex i brev och på twitter, ty dessa platser är mindre skriftmässiga och mer talmässiga. Däremot, i akademiska uppsatser och i dagstidningar, där förväntar jag mig skriftspråk.

Jag har Svenska Dagbladet som min morgontidning. Det är en obunden moderat tidning, varför man kunde förvänta sig att den är anstruken av konservatism, även i sin språkbehandling.

Men ack nej, språkpolisen i mig ställde sig i givakt och drog vapnet när han läste följande:
”SvD har gjort en koll hos riksdagspartierna gällande säkerhetstänket efter Almedalen och mordet på Japans tidigare premiärminister. (Tea Oscarsson, SvD 220709).

Detta är talspråk, uttalat av en kanske redan nu onykter journalist, hängandes vid en bardisk. Som dock är tryckt i en tidning.

Språkpolisen, som önskar att man har någorlunda precision i de skriva orden undrar över två ord.

Vad gjorde SvD när de gjorde en ’koll’? Koll kan framstå som en lättjans sammandragning av ordet kontrollera. Men det kan det inte avse ty man kontrollerar inte ’hos’ någon, utan man kontrollerar någon. Kanske man avser ordet ’undersöka’, att man undersökt hos partierna vilket ’säkerhetstänk’ de har? Med ordet ’koll’ har SvD lyckats att se till att jag inte vet vad de gjort, trots att de hävdar att de gjort…någonting.

Riksdagspartier sägs sedan ha ’säkerhetstänk’. Med vad är tänk? Är det en förkortning av tänkande, dvs att de undersökt partiernas säkerhetstänkande? Om det är en förkortning, varför i herrans namn är man så kort i orden att man sparar in på ’-ande’? Eller man kanske inte avser tänkande, om man med det avser hur man resonerar och för diskussioner om säkerhet i partierna, utan journalisten har kanske undersökt beslut och policy för säkerhet, vilket är resultat av processer av tänkande? Ja, vad var det som SvD gjorde en koll av?

Tea skriver oprecist, med användande av talspråkets slanguttryck, och skapar en mening där läsaren får fantisera om vad som egentligen avses. För journalisten gick meningen snabbt att skriva eftersom hon inte behövde leta i sin vokabulär efter mer precisa ord. Men resultatet av den tidsbesparingen är att hon producerade en meningslös sats.

Som om hon är betald för att producera ord och inte betydelser.

Den 27 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

Lyssna på detta klipp.
https://sverigesradio.se/artikel/miljonnotan-for-paludan-polisen-hade-velat-lagga-pengarna-pa-annat

Där säger både journalisten och polisen att Paludans koranbränning kostat 9 miljoner samt inneburit många skadade poliser. Polisen Bergström hade hellre lagt pengarna på något annat, men att polisen skall skydda demokratin.

Så kan man uttrycka det…. om man har en politisk agenda.

Man skulle kunna tänka att det är Paludan som är orsaken till upploppen, och därför den som åsamkar polisen kostnader och skador.

Men, det är en vinkling som inte är en bra beskrivning.

En del av kostnaderna och skadorna uppkom på platser där Paludan inte ens fanns. Upploppen kunde ske, blott Paludan sade att han ville ha en demonstration.

Det har också förekommit Paludandemonstrationer utan det minsta upplopp. Ja, bränningar där han stått ensam i sin rök, eftersom folk i omgivningen varit likgiltig inför hans upptåg.

Således finns Paludan och hans demonstration utan upplopp, samtidigt som upplopp finns utan Paludan. Paludan och hans demonstration är inte en bra orsaksförklaring till kostnaderna och skadorna.

Det som däremot finns ständigt där kostnader och skador förekommer, är de muslimska fascisterna, de som med våld vill påverka staten och yttrandefriheten. Det är de våldsamma muslimerna som kastar sten, och därvid åsamkar polisen kostnader och skador.

Men varken journalisten eller polisen vinklar berättelsen åt det hållet. De berättar inte om dem som skapar skadorna och kostnaderna. De finns inte i deras berättelse.

Paludan är problemet. Inte de som kastar sten. Det är Paludan som ger upphov till stenkastningen, inte den muslimska fascismen.

Så tvättas den muslimska fascismen. Så anstränger man sig, genom bisarra vinklingar i sina berättelser, att hålla islam och muslimer skadelösa, ja, nästan som offer för Paludans bränningar.

Det finns en stark kraft idag, bland journalister och makthavare och opinionsbildare, att fridlysa islam, trots det våld som islam utövar, i Sverige och i världen.

Vi skall aldrig glömma, tjatas det om. Vi skall minnas Förintelsen. Då måste vi minnas nazismen. Men minnet tycks stanna där och omfattar inte det som liknar dagens muslimska fascism, att nazismen grundlades med gatuvåld i de tyska städerna på 20-talet.

De har glömt.

Inte jag.

Men jag befinner mig, absurt nog, i samma islamkritiska lag som högerkrafterna, de med rötter i den andra gruppen av stenkastande fascister.

Men:
Fascism är fascism, om än i gyllene religionsdosor.

den 26 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​En avlägset bekant till mig berättade att en av hans kvinnliga vänner kände sig utanför samhället, när hon gick i sin lilla stad. De flesta människor såg annorlunda ut, de pratade andra språk, och de beteende sig på ett annat sätt. Hon kände sig främmande i det som hon tyckte skulle vara hennes stad.

Förvisso kan man beteckna hennes attityd som främlingsfientlig, ty hon tycks ta avstånd från de människor som inte är som hon. Men samtidigt beskriver hon en känsla av främlingskap, att hon inte hör hemma där hon går. Ett främlingskap som hon finner överraskande och beklagligt, ty hon förväntar sig att detta är hennes hem, hennes hemstad, där hon skall känna sig hemma. Men hon känner sig som …..en främling, en som är på en plats som inte är hennes.

Hur går kausaliteten?

Är en människa, som bär på främlingsfientlighet, benägen att känna främlingskap när den går på gatorna där det folk finns, som den främlingsfientlige inte vill ha på gatorna? Är kausaliteten att främlingsfientlighet ger främlingskap?

Är en människa, som erfar en känsla av främlingskap i sin hembygd, benägen att förstå den som orsakad av människorna som ockuperar rummet, det som egentligen borde vara hennes, varpå hon riktar ett agg mot dessa människor och blir främlingsfientlig? Är kausaliteten att främlingskap ger främlingsfientlighet?

Jag erkänner villigt att den grad av främlingsfientlighet jag idag erfar har kommit genom känslan av främlingskap. Jag känner ett obehag ja, ovilja, att gå till mitt lokala apotek, för att få ut mina mediciner. Orsaken är att det där finns muslimska kvinnor som bär hijab. Hijaben demonstrerar för mig kvinnoförtryck och existensen av en religion som inte blott mördar människor, utan som, om den hade förkommit med styrka i mitt land, hade varit ett hot mot mig. När jag står där, på Apoteket. känner jag mig främmande, att detta inte är mitt land, men också upprörd att kvinnan inte respekterar den svenska traditionen att inte skylta med sin livsåskådning. Jag har, med dessa erfarenheter, numer bildat mig en åsikt, som jag flitigt för fram, att muslimer är intoleranta. Ty, att kräva rätten att få bryta mot en tradition, i det landet som tagit emot en och gett en bröd och tak överhuvudet, är en intolerans och en kulturell fräckhet.

Så har jag fått främlingsfientlighet hos mig, genom känslan av främlingskapets overklighet, när jag mött en annan kulturs intolerans. I min hemstad.

Jag är rädd för den känslan jag fått. Jag vill inte ha främlingsfientliga känslor. Men, jag vill känna mig hemma i ett gott Sverige. Jag vill inte känna främlingskap i ett Sverige där förtrycket ökar.

Du, som så gärna spottar och fräser mot främlingsfientliga, vem är väl du att döma mig? Är inte min känsla av främlingskap värd att respekteras? Eller skall jag dömas till att vara främling? I det som var mitt land?

Jag sitter i mitt hus i Ligurien och skriver detta. Jag intalar mig, om och om igen, att jag är här för att jag njuter den italienska kulturen, Italiens väder och känslan av frihet och ledighet. Jag är absolut inte här för att jag känner främlingskap i det land som jag gett mitt liv till och gett mitt arbete till.

Nej, så är det inte. Absolut inte.

Ty, så får det inte lov att vara.

​Den 25 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin  

​Kroppen innebär att vi är underkastade, ofria. Vi måste andas, annars dör vi. Vi måste dricka vatten, annars dör vi. Vi måste äta, annars dör vi. Allt detta är kroppens materiella behov, som måste tillfredsställas, annars dör vi. Förvisso kan vår vilja göra att vi kan hålla andan, men inte för länge. Vi kan avhålla oss från att dricka, men inte för länge. Vi kan svälta, men inte för länge. Kroppen är vårt materiella fängelse.

Människan måste vara i en gemenskap, annars dör vi. Vi måste ha föräldrarnas, gruppens och gemenskapernas beskydd och omsorg. Annars dör vi. För att få vara en del i gemenskapen måste vi underkasta oss dess normer och krav på utbyten. Vi kan förvisso välja att vara ensamma, men inte utan att ensamheten är relaterad till gruppen, dvs vi kan inte vara isolerade i vår ensamhet. Människan befinner sig i det sociala fängelset.

Kroppen och gemenskapen fängslar individen.

Men det är ett fängelse med visst behag. Den höga bergsluften, det goda vinet, den speciella sältan i en napolipizzza. En intressant diskussion, en god middag i vänners lag, behaget att se sin mors ögon. Allt detta tillhör förvisso fängelset, det vi måste göra. Men vi har sett till att det påtvingade, det absolut nödvändiga, ofta, inte alltid, kan ge oss behag. Vi har inrett vårt fängelse.

Men det finns en plats där vi inte behöver andas, dricka, äta, vara tillsammans. Det är fantasins plats. Där kan vi kan göra det omöjliga. Där vi kan spela tennis i vacuum. Där kan vi sova under vatten. Där kan vi stå på scenen likt Freddie Mercury, trots vår verklighets blygsel. Fantasin är en plats där vi kan andas. Där vi kan vara helt fria från vårt nödvändiga fängelse. (https://www.youtube.com/watch?v=cBKtwUAtnJ4)

Kant ansåg att människans frihet inte kunde bevisas direkt, blott indirekt, genom vår förmåga att skapa oss plikter, dvs förmåga att inte bara skapa normer för att agera rätt, utan också följa dem. Vi lever i vårt fysiska och sociala fängelse, och genom vår frihet, kan vi också skapa ett frivilligt fängelse av normer.

Vår frihet består till största delen av fantasin. Men, varför har vi fantasin? Om evolutionen är domare, då har evolutionen dömt fantasin till att vara en konkurrensfördel.

Onekligen är fantasin en konkurrensfördel, ty med fantasins hjälp har vi hittat på hjulet, vinet och fotbollen. Tillsammans med Föruftets förmåga, om A så B, dvs vår förmåga att se in i framtiden med hjälp av frekventa samband, har människan blivit, i stort sett, en herre på jorden.

Men fantasin är inte en ensidigt god kraft. Den har en outsinlig förmåga till ondska. Den har skapat gudar och atombomber, bägge fenomen med förmåga att utradera människan. Fantasin är en positiv kraft i sig, då den kan ta oss ut ur vårt fängelse, och den kan göra vårt fängelse mer uthärdligt. Men, i detta görande, i detta befriande, kan den också fängsla oss i ondska.

Men det viktigaste är nog att vi, tack vare fantasin, kan erfara och ha frihet. Utan fantasin, hade vi inte haft frihet. Förvisso kommer fantasin med ett pris. Men det priset, trots att det kan innebära mänsklighetens död, har varit värt att betala, just för att få möjligheten att komma ut ur de andra två fängelserna.

​Den X
Sven-Olof Yrjö Collin

​Ryssland bombar civila mål i Ukraina. Ryssarna hävdar att de bombar militära mål, varför civila som blir träffade, blir det av misstag, eller p g a de är i närheten av de militära målen.
Västkommentatorer hävdar att ett skäl som ryssarna kan ha, är att de vill ingjuta rädsla hos civilbefolkningen och en känsla att det vore bättre att ge upp, än att dö. Genom bombning av civil, kan civilsamhällets försvarsvilja minska.

Det är dock en tolkning som är tveksam.

Amerikanarna terrorbombade Japan med, inte en, utan två atombomber på civila mål, Hiroshima och Nagasaki. Det har diskuterats om Japan var på väg att ge upp, eller om kriget förkortades genom terrorbombningen. Oaktat det, är det ett faktum att Japan gav upp. Terrorbombning med den övertygande kraften som två atombomber ger, tycks ha effekt. Men, det var inte civilbefolkningen som ställde krav på den militära och politiska ledningen att ge upp. Det var de senare som gav upp, varför inte ens den värsta terrorbombningen mänskligheten har sett, kan användas för att bevisa tesen att terrorbombning mot civila knäcker befolkningens försvarsvilja.

Det tycks snarare vara det motsatta förhållandet. I Ukraina syns inte tecken på att civilbefolkningen vill ge upp. Snarare tycks det som att de biter ihop än mer, att de utvecklar än mer lojalitet mot sitt land och dess politiska och militära ledning.

Nazityskland terrorbombade England, speciellt London och Coventry 1940, där katedralen sattes i brand. Men tyskarna knäckte inte befolkningens försvarsvilja. Snarare förstärktes den.

De allierade terrorbombade tyska städer 1944-45, i avsikt att knäcka tyskarnas stridsvilja. Dresden och Hamburg är de mest omtalade, där cirka 25 000 dog i Dresden och cirka 45 000 dog sammanlagt i Hamburg. Trots detta knäcktes inte tyskarnas försvarsvilja, utan det krävdes att de allierade, med Sovjetunionen i spetsen, gick in i centrala Berlin, innan de militära och politiska ledarna gav upp.

USA terrorbombade Hanoi 1972. Det bröt inte Nordvietnams stridsvilja, men gav USA en skamfläck, som bl a Palme gav dem: https://www.youtube.com/watch?v=vGm4es5rJnQ
Terrorbombningar mot civila tycks inte knäcka civilbefolkningens stridsvilja. Det tycks i stället ledda till en stärkning av den.

Samtidigt måste man konstatera att terrorbombningar är så accepterade krigsbrott, att de inte leder till annat än fördömande. Det leder inte till att de ansvariga för krigsbrotten ställs inför rättvisan. Varken de ansvariga för terrorbombningarna i USA eller de allierade, ställdes inför rätta för krigsbrott efter krigens slut. Rysslands ansvariga löper därför sannolikt ingen risk att dömas för brott mot krigets lagar. Däremot får de, ibland, som t ex USA fick, stå ut med fördömanden. Men t ex de allierade fördömdes inte, i alla fall inte på ett omfattande sätt, för sina brott mot krigets lagar.

Ryssland använder en teori som bevisats vara felaktig, dock med insikt att de blott kan fördömas, men aldrig dömas.

​Den 23 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin    

​På en cirka 700 kvadratmeter stor yta, som är terrasserad med fem terrasser, odlades förr vin. Sedan dog mannen som producerade sitt eget vin, och med honom, dog intresset för vinodlingen och terrasserna. Vinstockarna växte vilt och okontrollerat på terrasserna, som nu inte hade någon mänsklig omsorg. Men framför allt, kom björnbären. Efter ett tiotal år var hela ytan överväxt med en matta av björnbär, cirka mellan två och meter tjock, som gjorde att ingen, ja, ingen, inte ens vildsvinen, kunde ta sig in på terrasserna.

Naturen är obändig och stark. Den söker sig fram. Varhelst det öppnar sig en lucka, kommer naturen och växer och breder ut sig. Det tycks som om naturens vilja är liv och att sprida sig.

Det tycks vara denna vilja till liv som Caroline Cayeux, fransk minister för regional samordning, tagit fasta på när hon gjort motstånd mot en lag som godkänner homosexuellas rätt till äktenskap. Hon menar att homosexualitet är mot naturen. En storm mot henne, som homofob m m, drog fram.

Men, hon har ju rätt, naturens logik är livet och dess reproduktion, att sprida sig, att föröka sig. Vilket homosexuella inte kan. Homosexualitet är därför, i denna aspekt, inte naturligt.

Men, vad har det med äktenskap att göra? Äktenskapet är en mänsklig, tämligen onaturlig uppfinning. Några arter har relationer mellan man och kvinna som påminner om människorna äktenskap. Men, mer vanligt är tillfälliga förbindelser och månggifte. T ex lever lejonen i relationer som kan liknas vid jämlikt månggifte, där gruppen av honor parar sig samtidigt med alla lejonhannar i flocken, och där barnen tas om hand av alla honor, där alla honor låter varje unge, oaktat vem som fött den, dia henne. Det är naturligt för lejonen. Denna naturlighet, har jag en misstanke, faller inte Caroline på läppen. I alla fall har jag inte i nyheterna sett att hon kräver en lag för jämlikt månggifte. Lejonen liv är onaturligt och främmande för oss, men sannerligen inte för dem. För dem, är det helt naturligt.  

Människan har numer sjukhus. De är inte naturliga, ty ingenstans i naturen har jag skådat ett sjukhus. På sjukhus kan cancercellers naturliga tillväxt hindras, och människor kan fortsätta leva, om behandlingen lyckas. Ack så onaturligt. Inte viljan att leva, att besegra cancern, men den medicinska kunskapen är onaturlig, ty den har erövrats under många hundra år. Sjukhuset är ett stort och magnifikt monument över människans ovilja att leva naturligt.

Överhuvudet taget har människans historia, speciellt under de senare 10 000 åren, varit att underkänna naturen och häva sig över naturen, genom att utnyttja den och motarbeta den.
Vi köpte den överväxta marken med terrasserna och lät en firma köra över med kraftfulla maskiner, av människan skapade och därför onaturliga, som tuggade i sig alla björnbärsbuskarna och gjorde om dem till smått flis, som nu ligger på marken och stilla kommer att förmultnas. Vi drar upp varje rot av björnbär som vi ser. Vi gräver upp varje vinplanta vi kan skönja. Vi planterar nya träd, bl a granatäpple och fikon, och i en hörna har jag satt min viktigaste växt, den som får mig att minnas. Malörten.

Vi bekämpar naturens naturlighet, att sprida sig med sitt liv. Vi har gått mot naturen. Men samtidigt försöker vi nu utnyttja naturens vilja till liv, med det liv vi vill ha. Det skall bli en natur, skapad av människan.

Visst är homosexualitet mot naturen. Men det är också människan.

​Den 22 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Bensinen är hårt beskattad. En del i beskattningen beror på att det ger en säker inkomst till statskassan, då en hel del transporter är nödvändiga, eller i alla fall så uppskattade att man utför dem, nästan oaktat kostnaden. Men en del av skatten beror på att man vill minska förbrukningen av miljöskäl.  

Priset påverkar efterfrågan på produkten. Så enkelt är det.

Men tänk nu på de produkter som saknar pris. Medan jag får betala portokostnad för att skicka ett pappersbrev, betalar jag inte ett öre för alla de mail jag skickar genom yahoo-programmet. Mängden brev jag skickar genom yahoo går inte att relatera till mängden pappersbrev jag skickar idag, eller som jag skickade innan internets tid. Mitt brevskrivande har ökat dramatiskt sedan den kostnadsfria tjänsten, dvs produkten utan pris, tillkommit.

Det finns liknande produkter, som Facebook, Instagram och liknande sk sociala media, som gjort att kommunikationen mellan människor exploderat i frekvens och omfattning. Att vi kommunicerar beror på att vi har ett behov, och att vi kan kommunicera så oerhört mycket idag, beror på att kommunikationsprodukterna saknar pris. Men de saknar blott pris för användaren, inte för samhället.

De är prislösa produkter, där förbrukningen av produkten sker helt utan kostnad för förbrukaren. Frånvaron av ett pris innebär att produkten kan ha, hart när, oändlig efterfrågan, en oändlig förbrukning.

Men producenterna av dessa produkter är inte välgörenhetsinstitut som skänker sina produkter, eller företag som kommit på en kostnadsfri produkt. Facebooks kostnader är oerhörda. Men likt yahoo, betalas inte kostnaderna av användarna, så som användaren av pappersbrev får betala kostnaden för Postnords distribution. Nej, kostnaden för produkten bärs av de företag och organisationer som köper reklamplats i dessa produkter.

Kostnaden för produkterna bärs helt av de konsumenter som köper de produkter som gör reklam hos de prislösa produkterna. Det är således ett socialiserat pris, dvs det finns förvisso ett pris för produkten, i form av dess produktionskostnad och företagets vinst, men priset bärs av de konsumenter som köper produkterna som gör reklam i dessa produkter.

Facebook, Yahoo, Instagram m fl är företag vars verksamhet drivs genom ett socialiserat pris.

Det socialiserade priset känner vi igen från mycket av statens verksamhet. I Sverige är priset för skola och till stor del för sjukvården socialiserat, där gruppen av skattebetalare, inte konsumenterna av produkten, betalar för produkten. Utbudet av produkten påverkas till viss del av villigheten hos skattebetalarna att betala skatt. I skolans fall påverkas det av reglering, att barn skall vara i skolan mellan vissa åldrar, dvs skolplikten. I sjukvårdens fall regleras en hel del av tillgången till produkten sjukvård av en professionell grupp, läkarna, som kan besluta om resursförbrukning, t ex operation eller ej.

I de prislösa privata produkterna är tillgången hart när oändlig. Så länge det finns organisationer som köper reklamplats, dvs deltar i det socialiserade priset, så länge finns produkten.

Således finns produkter vars tillgång inte är bestämd av en kostnadsstyrd efterfrågan, utan av hur lyckosam socialiseringen av kostnaden är, dvs tillgången till reklampengar.

Nationalekonomer, främst de borgerliga, tror att priset är en viktig mekanism för samhällelig effektivitet, ty det innebär att resurser dirigeras till områden där folk är villiga att uppoffra sina resurser för att erhålla något. Genom det socialiserade priset bryts relationen mellan konsumentens uppoffring, att betala priset för produkten, och värdet av den produkt den erhåller. Den optimala resursförbrukningen, som nationalekonomerna tror uppkommer genom utbud och efterfrågan som styrs av priset, kan därför inte uppkomma.

Vi vänjs vid att förbruka något som vi tror är kostnadsfritt, då det verkligen är kostnadsfritt för konsumenten, men sannerligen inte för samhället, ty priset är socialiserat.

Vi behöver därför en teori som kan säga oss något om resursförbrukningen i samhället, när vi har produkter med socialiserat pris.

​Den 21 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag har hävdat att islam är fascistiskt, men att dess fascism inte kommer till omfattande uttryck då de flesta muslimer är hyggligt folk, med en mänsklig och inte islamsk moral. Jag har hävdat att de flesta nazister var hyggligt folk som tyckte om hembygden, öl och korv. De flesta nazister mördade inte judar och de flesta muslimer mördar inte ateister.

Jag har haft en politisk, för att inte säga, mänsklig avsikt med detta hävdande. Det möjliggör att skilja på religion och människa, på islam och muslim. Därmed har jag kunnat säga att en muslim skall dömas utifrån sina handlingar och inte utifrån sin religion, medan religionen skall dömas utifrån sitt innehåll. Därför kan jag vara vän med och respektera, ja, i ett fall t o m beundra människor som är muslimer, ty för mig är de människor och inte muslimer.

Som tur är, har jag en son som ger mig en video: https://www.youtube.com/watch?v=g7TAAw3oQvg

Där drar Ben Shapiro, en konservativ debattör, fram undersökningar som visar att muslimer i stor eller någon utsträckning stödjer användande av Sharia, de är negativa mot homosexuella, de accepterar skamkulturens (hederskulturen) behandling av kvinnor, och de t o m kan finna skäl till terroristhandlingar.

Detta innebär inte att muslimerna som svarat på dessa enkäter, i sitt handlande, agerar utifrån sina attityder. I alla fall inte på det radikala sätt, det bokstavstrogna sätt som terrorister gör. Även muslimer kan vara hycklare, dvs ha attityder som de inte låter styra deras handlande. Men, har de dessa attityder, då kan de stödja, följa strömmen, eller i alla fall, inte motarbeta de som vill föra in Sharia, eller som vill spränga sig i luften. De som har dessa attityder, kan vara en fruktbar jordmån för etablerande av islam, enligt bokstaven. De själva driver inte på det. De kanske inte deltar själva i våldet eller i demonstrationerna. Men de ger stöd för det. Eller, som medlöparen, följer med.

Den hygglige muslimen, precis som den hygglige nazisten, är inte ond genom att agera ont i sin egen handling. Men den är ond genom att den möjliggör, genom att den stödjer, genom att den följer med, eller genom att den inte motarbetar onda handlingar.

Islam skall man vara rädd för, ty det är en fascistisk ideologi som stödjer våld för att etablera sig själv. Om det kan envar läsa i deras texter och se i islamiska staters och i muslimska individers agerande. Numer kanske jag skall hävda att man även bör vara rädd för, eller i alla fall uppmärksam på muslimer, ty de kan vara jordmånen för ett etablerande av ett islamitiskt, dvs odemokratiskt och fascistiskt, samhälle.

Men jag vill ändock hävda att människan, den som också är muslim, måste man se som människa, men exakt samtidigt låta den förstå att det muslimska hos den, är något som man skyr, ja, to m är rädd för.

​Den 20 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Varför gick Romarriket under? Många förklaringar har lanserats. En av dem är fascinerande. Romarrikets ekonomi var baserat på slaveri. Nya slavar kom via de erövrade områdena. När expansionens slutade, ströps leveranserna av slavarna. Om man inte, som förmodligen gjordes i USA, låter slavarna bilda familj, dvs föröka sig, då minskar mängden slavar, varvid priset på dem går upp och slutligen finns ingen slav att göra det nödvändiga arbetet. Romarrikets ekonomi försämrades genom slavbristen och bröt sönder riket.

Sovjetunionen gick under. En av 1900-talets värsta händelser, enligt Putin. Men vad berodde det på? Marknadsekonomins företrädare hävdar att slutligen fick avsaknaden av priser som uttryck för resursförbrukning och efterfrågan, slutligen den oundvikliga följden att ekonomin försjönk i improduktivitet. Demokraterna hävdar att avsaknaden av demokratiska rättigheter reducerade innovation och förändringskraft i samhället, vilket slutligen ströp landet, speciellt dess ekonomi. Kapitalismens förespråkare hävdar att avsaknaden av möjligheten att bli rik, gjorde att kapital inte kunde samlas, och att drivkrafter till utveckling saknades.

Kanske allt detta är rätt, att dessa strukturella förhållanden gjorde Sovjetunionen, likt Romarriket, känsligt och sårbart.

Men något måste attackera sårbarheten, så att såret. går upp och landet förblöder. I Sovjetunionens fall var det kanske en muslimsk oljediktator.

Anders Persson, forskare från Linnéuniversitetet, för fram ett datum för Sovjetunionens kollaps. Den 13 september 1985. Då femdubblade Saudiarabien sin oljeproduktion, med effekt att priset på olja dök 70%. Detta prisfall klarade inte Sovjetunionen, vars exportintäkter till stora delar, då som nu, kom från råvaror, speciellt olja. Han skriver: ”Det är därför ingen överdrift att hävda att Saudiarabien hjälpte USA att vinna det gamla kalla kriget mot Sovjetunionen.” (SvD 220713).

Ett känsligt system, beroende av några enskilda resurser, kollapsar inte, om det inte blir angripet på dess viktiga resurs. Kanske Sovjetunionen hade varit kvar om inte Saudiarabien hade förändrat sin oljeproduktion den 13 september 1985? Det spelade USA väl i händerna. Det USA som 16 år senare, nästan på dagen, den 11 september, blev attackerat av muslimska terrorister, varav några var från Saudiarabien, och där Saudiarabiens deltagande aldrig kommer att klarläggas.  

Vad som kan läras av detta är:

• System kan existera, som är ineffektiva, improduktiva och allmänt dåliga, så länge dess svaga punkt inte blir angripet. Man säger ibland att det som existerar, måste vara effektivt, ty annars hade det inte existerat, enligt en sorts evolutionstanke. Idag kan vi säga att det ineffektiva kan existera, så länge dess svaga punkt inte angrips.
• Fiende och vän är dynamiska kategorier, där en fiende kan göra en väntjänst, och en vän kan göra en otjänst. Kanske kategorierna vän och ovän inte är meningsfulla, utan blott enskilda handlingar är meningsfulla. Lika lite som du kan lita på en vän, kan du lita på en ovän. Se handlingen, blott handlingen.

​Den 19 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​En av Elvis Presleys stora sånger är ’One night”, inspelad 1958.
https://www.youtube.com/watch?v=8o74j7t1tKs

Där sjunger han: One night with you, is what I'm now praying for”

Men den versionen är en kristet, moraliskt tvättad version av originalet, som spelades in några månader innan, den 18 januari 1958.
https://www.youtube.com/watch?v=y1ehTzAxo_s

Där sjunger han ”One night of sin, is what I'm now paying for".

Det som var en natt i synd, med sina konsekvenser, tvättades till att bli en förhoppning, en bön om en natt. Från erotiskt realiserat, till en harmlös dröm och förhoppning.

Sången har sitt ursprung i en R&B-sång, som spelades in av Smiley Lewis 1956, utan en kristen moraliserande tvättning:
https://www.youtube.com/watch?v=1yks0vvhF9c

Sången, i sitt erotiska original, spelades fortsatt av mörka män, som uppenbarligen inte räddes de kristna, t ex av Fats Domino, 1961 (som kanske spelade piano på Lewis original).
https://www.youtube.com/watch?v=29zmVOyZJhQ

Men i det kristna förtryckets USA, sjöng Elvis fortsatt den tvättade versionen.

Dock, med en reva i förtrycket, när han i en version 1968, blir den Elvis som är en sjungande själ som sjunger rakt in i hjärtat.

När jag hör hans sång från 1968, där han skrattade påminns om originalet, böljar mitt motstånd upp, ja mitt hat mot den kristna kulturen och mot det kristna förtrycket, mot den kristna omänskligheten. Och jag hör mig själv säga:

Må ni kristna, som förstör kulturen och förtrycker livet, brinna i det helvetet ni så generöst skapat för mig och mina likar.
​
https://www.youtube.com/watch?v=XI_DaBGjQNA
 
Den 18 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
PS Detta kom jag på spåret genom att läsa en understreckare i Svenska Dagbladet, https://www.svd.se/a/8Qg8V1/bara-elvis-kunde-gora-elvis-av-elvis DS 

​EU-parlamentet har antagit en lag som förbjuder försäljning av fossildrivna bilar efter 2035. Är det rimligt?

Det innebär att man reglera typen av produkt som producerar transporten. Vad man inte gör, är att reglera transporters utsläpp eller deras miljöbelastning, trots att det är den effekt man efterfrågar genom regleringen.

Om man tror att mänskliga besvär och samhällets kostnader är stora om människor dricker starkt alkoholhaltiga drycker, då är ju det rimliga att se till att de drickbara produkterna håller en låg alkoholhalt. Hur de är tillverkade spelar ingen roll. Men med EU-parlamentets logik, skulle man förbjuda produktionsprocessen destillering, ty det är den som producerar hög alkoholhalt. Men i Sverige är inte produktionsprocessen destillering förbjuden, bara förstatligad till stora delar, ty man inser att det inte är produktionsprocessen som är problemet, utan förbrukningen av produkten.

Ett annat exempel där man stirrar på produktionen och inte på dess effekter, är dagens utvärderingssystem av högskolors prestation, där man granskar en förutsättning för produktionen, kvalitetssäkringssystemet, istället för att granska produkten, utbildningens verkliga kvalitet.

Det rimliga vore att inte reglera hur transporten producerar sin rörelse, med el eller med fossila bränslen, utan se till hur miljöbelastande transporten är. Det innebär att beakta hela kedjan, från hur metallerna utvinns, som sedan blir motorer, bensintankar och batterier, till vilka miljöeffekter själva bilen har när den utför sin tjänst, transporten. Det är inte den fossila motorn som är problemet, utan dess miljöpåverkan, varför det borde vara transportens miljöpåverkan som skall regleras.

Med förbudet för fossila motorer, hindras en möjlig utveckling av den fossila motorn. Den miljömässiga konkurrensen mellan olika transportslag förhindras, där elmotorn ges en monopolställning.

​Den 17 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​I Riksdagens utskott för helgdagar har, trots semestertider, beslutats att en ny helgdag skall instiftas. Den kommer också att vara en allmän flaggdag.
Den nya helgdagen är den 8 juni.

Sverige kommer att fira den 8 juni, ty det var den dagen då våra förfäder började sin stora resa, där de under några hundra år påverkade hela Europa, från Yttre Hebriderna till Kiev, från Normandie till Sicilien.

Den 8:e juni var dagen då vikingatiden började. Den dagen anföll vikingar det kristna klostret vid Lindisfarne år 793.

Hurra!

Men, redan nu har beslutet mötts av hård, dock okunnig kritik.

Några har anfört att man inte skall ha helgdagar som grundar sig på våld. Det är orimligt att celebrera en dag då många munkar mördades.

Utskottets ordförande Elsa Helgadottir har bemött kritiken med att de verkligen tänkt igenom detta och funnit att våld ofta, inte alltid, men tillräckligt ofta, är grund för en helgdag.

En av muslimernas främsta högtid firas med anledning av att Ismael ville döda sin son på uppmaning från deras gud, men avstod, inte av egen vilja, utan för att guden gav honom ett nytt kommando, att inte döda sin son. Således är det hotande våldet, planen på att mörda sin son, grunden för muslimers högtid.

Judarna firar sin påsk då deras gud sände ut dödens ängel och mördade alla förstfödda pojkar vars föräldrar inte smort lammets blod på dörren. Det är en mycket våldsam, och t o m rasistisk grund för deras främsta högtid.

De kristna har en högtid, Långfredagen, där man firar att deras profet, Jesus, plågas, spikas upp på ett kors och där möter en plågsam död. I Sverige firas Lucia, med ljus i håret, som visar att hon står i elden som skall förtära henne.

Elsa hävdar att utskottet, för att kunna hitta en ny helgdag, har följt en urgammal princip som identifierar festdagar utifrån våld. Men hon tillägger, att det sannerligen inte är våldet man firar, utan vilka effekter angreppet på klostret fick, att vikingarna började sin globaliserande verksamhet. Det senare är ju omsjunget i den helgdag som firas två dagar innan den nya helgdagen, då man då sjunger:
​” Du tronar på minnen från fornstora da'r, då ärat Ditt namn flög över jorden.”

Den 16 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Resande har haft stora problem, dels med köer på flygplatser, speciellt säkerhetskontrollen, dels köer för att få pass. Det sägs att problemet främst varit att verksamheterna inte kunnat öka sin förmåga i den takt som resandet ökat.

Transportstyrelsen ansvarar för tillsynen av flygplatser, vari ingår tillsyn av säkerhetskontroller. Swedavia, ett statligt bolag, äger och driver tio flygplatser i Sverige. De har valt att överföra driften av säkerhetskontrollen till en privat aktör, dvs de upphandlar säkerhetskontrollen. Säkerhetskontrollen på Arlanda sköts operativt av Avarn Security, ett privat företag.

De enorma köer som uppstått under våren och sommaren, har skyllts på att anstormningen av passagerare inte kunnat förutsägas, och att uppskalningen av den nerskalade organisationen, p g a det låga resandet under Corona-pandemin, varit svår att genomföra, främst p g a att säkerhetspersonalen måste säkerhetsgranskas, vilket är en process som tar tid.

Polisen ansvarar för medborgarnas pass. De utför också den operativa delen avseende att ta emot beställningen på pass och uppgifterna, vari ingår fotografering. AB Svenska Pass, ett dotterbolag till Thales, ett franskt bolag, tillverkar alla pass. Det är för mig något oklart, men den främsta orsaken till köer anses vara att Polisen inte haft produktion som stått i paritet med efterfrågan, även om också produktionen av det fysiska passet haft problem.

I bägge fallen har köerna främst uppstått p g a man inte anpassat kapaciteten till efterfrågan. Varför har man inte gjort det?

Med stor säkerhet har man vetat att resandet skulle öka markant efter Corona. När strömmen av resande kom, varför hade man inte kapaciteten, den man visste man skulle behöva?

För det privata företaget borde det vara fråga om en kalkyl, där köer under en tid vägs mot kostnaden för att skala upp verksamheten för tidigt. Optimalt är ju att personalen skalas upp exakt lika mycket och samtidigt som de resande. Nu har de väntat för länge, vilket är rationellt då de därmed sluppit kostnader för en kapacitet som inte utnyttjas. Ty, det privata företaget bär kostnader för outnyttjad kapacitet, medan kostnaden för låg kapacitet bärs av de resande genom köandet och dess effekter. Det privata företaget skyller ifrån sig, med att hänvisa till tid för säkerhetskontrollerna av de anställda. Men, det är ju en given, väl känd förutsättning.

Polisen har kanske inte haft en vinstinriktad kalkyl som gett köerna. Kanske de inte förutsåg anstormningen, då de inte har skäl att förutsäga flödet av sökande. De har kanske haft en för dem anständig överkapacitet, som gjort att små förändringar i sökande inte påverkat köerna, eftersom de har en överkapacitet, vilken de kan ha, bl a för att de inte drivs av skillnaden mellan intäkt och kostnad. När sedan stormen av passökande kommer, förbytts den lilla överkapaciteten, till en stor underkapacitet. Uppskalningen hos Polisen tar tid, då de i första hand inte har korta köer som mål, utan säkerhet i passen.

Köer är, nästan alltid, ett misslyckande, som innebär kostnader, för individer och för samhället, som är onödiga. I de här fallen är det både ett marknadsmisslyckande, då ett privat företag misslyckats att ge service, och ett byråkratimisslyckande, då en byråkrati misslyckats att ge service. Ingen av modellerna för serviceskapande tycks vara bättre än den andre. Det är användningen av modellen som är ett misslyckande. Eftersom det privata företaget leds av en kalkyl, måste kötiden bli en kostnad eller intäkt för det privata företaget. Eftersom den byråkratiska organisationen leds av chefer, måste chefer ges incitament och sanktioner kopplade till kötiden.

De skyldiga till köerna är de som utformat kontrakten, kontraktet med det privata företaget och anställningskontraktet i byråkratin.          

​Den 15 jul 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

​Om du följt denna blogg, har du erfarit att jag är en hängiven religionskritiker, inte minst av islam. Min kritik görs genom att jag läser islams texter och visar på dess omänsklighet och våldsamhet. Jag tycker att Paludan, som bränner koranen, gör fel, ty man skall uppmana folk att läsa koranen, och därmed bli ateist, eller i alla fall, islamkritiker. Jag hänvisar till muslimska länder, där jag kan påvisa att de är omänskliga samhällen.

Men jag är lik dem jag kritiserar, de som läser och använder koranens skrift. Jag är lika fundamentalistisk som dem, genom att jag tillmäter texten en närvarande betydelse. Förvisso är många muslimer fredligt och hyggligt folk, men jag hänvisar till att de bär på fröet som finns i islams texter, det våldsamma, antihumana fröet. Det islamistiska hatet och våldet finns alltid som en potentialitet, genom texterna, även bland hyggligt folk.

Men mången religiös kan vara en människa som söker det lugn och den förtröstan som finns i en tro på att det ytterst finns en godhet i världen, som ger oss samma trygghet som mamma och pappa gav oss när vi var små. Dessa har en grundläggande mänsklig moral, som begreppsligt och normativt står i kontrast mot deras religion. Men denna motsättning hanterar de genom att inte läsa eller inte bry sig om det våldsamma och inhumana i deras religions texter. De blundar passivt eller aktivt för det, för att kunna ha den frid som de söker.

Kanske man borde kalla dessa för revister, ty de har skapat revor i religionen, där de kan smita ut, för att slippa bekymra sig över sin religions mörka sidor.

Jag är demokratisk socialist, vilket innebär att min högsta princip är demokrati. Men medan jag så mycket tror på demokratin, smiter jag också undan demokratin när det passar mig, ty demokrati kan ibland te sig absurt för mig. Förvisso har vi demokratisk bestämt att maximal hastighet på motorvägarna mellan Malmö och Kristianstad är 110 km/h. Ändock tar jag mig friheten att bryta mot den demokratiska regeln när jag kör på motorvägen mitt i natten, då demokratins väktare, polisen, sannolikt inte mäter min hastighet, varför jag kan köra både 130 och ibland 160 km/h. Min demokratitro har sina revor, där jag vänder mig mot vad demokratin beslutat, för att det passar mig och för att jag anser att hastighetsbegränsningen är orimlig när det inte finns någon annan trafik.

Jag kan fundamentalistiskt uttrycka min tro på demokratin, men i realiteten, i mitt handlande, utnyttjar jag revan i min tro, och bortser från demokratins beslut. Precis som muslimen som utnyttjar sin reva och inte avser bränna mig, trots att islam säger att ateister skall brännas.

Revor har dock ett problem i en principiell värld: Det går inte att principiellt motivera revorna. Det går inte att ha en princip som anger när man kan undvika principer. Det är logiskt omöjligt att ha en princip för att undvika principer, ty den principen måste ju även användas, om det är en princip, på principen om att undvika principer.

Därför står striden mellan fundamentalisterna, t ex de som är fullfjädrade muslimer och de som är fullfjädrade islamkritiker, medan revisterna låter fundamentalisterna hålla på och istället ägnar sig åt att leva sina reviga liv.

Det sorgsna i detta är, emellertid, att det tycks som om det är fundamentalisterna som får makt, och att de får makten av revisterna, ty alla tror på principerna, med skillnaden att fundamentalisten saknar de revor som revisterna har,som gör att de kan undkomma principernas inhumanitet. Kanske makten i sig främjar fundamentalisterna, ty med dem vid makten, blir makten förutsägbar, vilket ger en stabilitet och säkerhet, hur omänsklig den än kan vara, i samhället. Revisterna vid makten skulle bli en osäker makt, eftersom revorna inte kan förutsägas. Ena dagen är en reva öppen. Den andra dagen är det en annan reva som ger livsluft.

Dock, det finns goda undantag. Som demokratisk socialism, som har socialismen som princip, men med demokratin som reva, vilken gör att det aldrig blir som principen säger, men ibland blir det nära och, inte sällan, blir det så långt ifrån principen att de mer dogmatiska socialisterna, som gärna glömmer bort det demokratiska, muttrar.

Kanske även kristendomen har sin reva, det som de kallar kärleken. Den som ytterst kommer fram när äktenskapsbryterskan skall stenas ihjäl, då hon faktiskt och uppenbart brutit mot en mycket viktig princip, given av gud till Moses, det sjätte budet: ”Du skall inte begå äktenskapsbrott” (2 Mos 20:14). Jesus visar på revan när han säger: ”… Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” (Joh 8:7)

Men detta innebär inte att föredömet är att inte ha principer, ty då har man inte revor, ty revor definieras just av att det är ett hål, en spricka i en princip, som gör att man kan andas som människa. Principerna finns fortfarande där, ty det är ju de som definierar revan. Men med revan kan man, tillfälligtvis undvika och undkomma principen, men ändock hålla kvar den.

​Den 14 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Morgan Johansson har gjort det. Åkesson, Kristersson, Busch och Pehrson har gjort det. De har tolkat en händelse utifrån hur de tror världen är beskaffad, där tolkningen stöder deras uppfattning. Deras tolkning visade sig sedan vara felaktig, där det felaktiga kom av att de ansåg sig ha fakta, men blott hade sin egen tro, sin fördom. De är, med färre ord, fördomsfulla.

Att vara fördomsfull har fördelen att man kan agera snabbt. Insamling av data för att fatta ett beslut, låter sig inte alltid göras. Fördomar är nödvändiga för människan. En ung, vacker, ensam kvinna, som saknar fördomar, går in i en mörk gränd där hon ser tre, orakade, rökande, tufft skrattande män stå, som tittar på henne och uttrycker sig i sexuella ordalag om henne. Hade hon varit fördomsfull, hade hon haft fördomen att dessa män kunde utgöra fara för henne, varför hon inte hade gått in i gränden. Utan fördomar, går hon in i gränden, och utfallet får visa vad de är för människor.

Morgan Johansson agerande fördomsfullt, som justitieminister, vilket är oerhört gravt, när han hävdade att en moskébrand var ett uttryck för islamofobi och fientliga krafters agerande mot islam och mot muslimer. Det visade sig sedan att branden uppstod p g a moskébesökarnas barns lek i moskéns kök. All hans kritik och kommentarer kring branden vilade på hans fördomar och inte på fakta.

Åkesson, Kristersson, Busch och Pehrson agerade fördomsfullt när de skrev en debattartikeli DN (https://www.dn.se/debatt/kvinnor-maste-skyddas-mot-vald-och-hedersfortryck/) , med krav på lagstiftning, där den byggde på flera händelser, varav en var dödsfallet av en ung kvinna, som levde i skamkultur, där de hävdade att hon mördades. I den verklighet som vi får ta del av genom massmedia, beskrevs döden först som självmord, sedan som mord, och slutligen, av åklagaren, inte som mord, dvs misstanke om mord kunde inte stödjas.

När fakta fanns på bordet, var det faktiska annorlunda än det som politikerna antog, utifrån sina fördomar om hur världen är ordnad.

I DN-fallet har, sannolikt tidningen, men inte politikerna, berättat att deras verklighetsuppfattning inte var verklighetsbaserad, dvs det var en fördom, genom orden ”Rättelse: I en tidigare version hänvisades till en förundersökning som nu är nedlagd. Dessa uppgifter har strukits ur artikeln.”

För politiker är verkligheten och fördomar knappast ens likvärdiga, ty fördomen kommer före verkligheten. Kristersson har ju betecknat, med all rätt, Morgan som ’lögnaktig kanalje’. Vi andra, som skådar verkligheten, kan förvisso instämma i hans ord, men tillägger: Den som sa det, var det.

​Den 13 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin

När man läser bibeln eller koranen, finns det mycket som framstår som uppenbart galet, för att inte säga vansinnigt. T ex ”Ni får inte offra åt Herren ett djur vars testiklar blivit klämda, krossade, avslitna eller bortskurna. Sådant ska ni inte göra i ert land.” vilket står i 3 Mosebok, 22:24.

Lika vansinnigt framstår texten något kapitel bort: ”Och den som smädar HERRENS namn ska straffas med döden. Hela församlingen ska stena honom.” vilket står i 3 Mosebok 24:16.

De kristna och muslimerna, i de utvecklade länderna, får man tillägga, brukar försöka undkomma hånskratt och krav på en ny version av de religiösa texterna med hävdandet att man inte skall vara bokstavstroende, utan se att skribenten skriver metaforiskt, eller att texterna idag skall förstås metaforiskt. Se inte vad de skriver, utan tolka vad de avsett eller vad innebörden kan vara idag.

Men hävdandet av metaforisk tolkning är en lögn. En för mänskligt liv, mycket kostsam lögn.

Vid tiden för skrivandet, var texten sannolikt en faktisk beskrivning. Man skulle dödas om man sade ’Herre gud’, när man tappade lerkärlet och det gick i tusen bitar. Man skulle tas utanför byn och stenas till döds. Ty religionen var då, som texterna visar och historiska data visar, en tyrannisk och helvetisk religion.

Med tiden har människans moral utvecklats och lämnat det primitiva religiösa stadiet. Förvisso finns det idag människor som avskyr uttrycket, ’Herre gud’, och som önskar att folk inte använder det. Men de anser att straffet för sådant användande bör vara tillsägelse, inte döden, ja, kanske inte ens fängelse.

Den moderna, mer utvecklade människan, hävdar idag att texten skall läsas metaforiskt, att det är andemeningen i texten som är det viktiga och det riktiga, nämligen att man inte skall missbruka herrens namn, utan visa det respekt. Men, det är inte mer metaforiskt än att de önskar att församlingen, förvisso inte skall stena missbrukaren, men väl stigmatisera och sanktionera missbrukaren. Således, det enda som sker genom metaforiken är att straffet ändras. Innebörden tenderar att stanna kvar.

Hävdandet av den metaforiska läsningen är således en tvättinrättning, där man försöker tvätta religionen fri från tyranni, men samtidigt behåller man tyranni, men nu i modern tappning.

Det går att modernisera texten, så att den mer precist uttrycker den moderna åskådningen. Så görs med lagen, där ingen nu levande jurist skulle komma på tanken att hävda att en lagtext inte skall läsas faktisk, utan metaforisk.

Men religionen tappar åtskilligt av sin religiösa makt om de medger att deras religiösa texter inte är så heliga att de inte kan revideras. Som om guds ord kan revideras. Samtidigt skulle religionen skulle tappa sin oerhörda flexibilitet, vilket ger dem så många anhängare. Dagens religiösa flexibilitet innebär att man får anhängare som läser texten med faktiska ögon, de som kallas bokstavstroende, och man får ytterligare anhängare, som varierar i metaforisk läsning. 

Det är här som den religiösa flexibiliteten visar sitt ohyggliga ansikte. Ty medan moderna, utvecklade människor läser texten starkt metaforiskt, finns det människor som läser den enligt bokstaven, och därmed agerar som om de levde i den barbariska tid då texterna föddes. Det är då människor, som idag lever som om de levde under den barbariska tiden, kan dödshota Lars Vilks för att han avbildade mohammed, eller utsätta poliser för stenregn p g a att en människa ger yttryck för sin tanke om islam genom att bränna koranen.

Den metaforiska läsningen är dödsluckan som öppnar upp för en reproduktion idag av barbariet i religionen. Förvisso kan vi vara tacksamma för att de är transparenta och visar upp sin religions barbari, men graden av barbari hade varit dramatiskt lägre om de som läser den faktiska texten, hade fått en modern, human text att läsa.

Jag anklagar således de judar, kristna och muslimer, som inte vill ge ut en reviderad upplaga av toran, bibeln och koranen, för att vara medskyldiga i alla de terrorbrott och förföljelser av kvinnor, homosexuella, judar och ateister som sker idag.

​Den 12 juli 2022
Sven-Olof Yrjö Collin