Före och under Andra världskriget fanns agerande i Sverige som kan samlas till en negativ eller en positiv bild. Speciellt har den svenska undfallenheten gentemot Nazityskland blivit uppmärksammad, där vi sålde järn till tyskarna och lät deras transittrafik till Finland gå på våra järnvägar, de som borde vara neutrala.
Henrik Arnstad, i tidningen Vi (https://vi.se/artikel/s08ZZapo-a0j2LRwp-5e8a8) har skrivit en intressant krönika över hur den historien har behandlats. Han menar att det har skapats en historieberättelse som kallas mea culpa-Sverige, där Sveriges agerande framstår som kryperi och omoraliskt agerande.
Han pekar ut några intressanta fenomen.
År 1973 sändes TV-serien ’Någonstans i Sverige’, en omåttligt populär TV-serie, som betonade transittrafiken. Arnstad hävdar att den tidigare bilden av det lilla landet som, för att värna sig, var medgörlig, ersattes nu av mea culpa-Sverige, det krypande, skyldiga landet Sverige.
År 1991 publicerade journalisten Maria-Pia Boëthius boken ’Heder och samvete’, som formligen vältrade sig i mea culpa-Sverige.
Bägge dessa fenomen kan inordnas under en vänsterkritik, som delvis riktade sig mot överklassen i Sverige, men kanske än mer, mot socialdemokratin. Det var en rak vänster mot socialdemokratin.
Föga förstod dessa kritiker från vänsterkanten att deras raka vänster skulle följas av en lika rak höger, med samma material, med likartade slutsatser.
2018 publicerade det socialkonservativa partiet Sverigedemokraterna en film, ’Ett folk, ett parti – Socialdemokraternas historia’, som flitigt utnyttjade den forna vänstern material och retorik. (https://www.youtube.com/watch?v=W56ZKUVECWs ).
Vänsterns angrep på socialdemokratin hade nu övertagits av extremhögern. Även om de inte var allierade, gick de i samma fotspår, på väg till samma slutsats, som innebar ett stormande angrepp på socialdemokratin.
Som jag skrivit om tidigare, (https://doncollin.weebly.com/blogg/ansvaret-for-de-marginaliserades-marginalisering ) har nyvänstern och nyhögern blivit allierade i sina angrepp på den socialdemokratiska makten och ideologin. Med olika utgångspunkter blir deras angrepp emellertid likartat.
Jag vänder mig sannerligen inte mot en kritisk debatt, där man avslöjar vad som tidigare legat fördolt. Men när kritiken ordnas utifrån den slutsats man önskar uppnå, angreppet på socialdemokratin och dess hegemoni, då är det inte en kritisk debatt utan en ideologiserad debatt.
Skrattande kan jag dag konstatera att nyvänstern och nyhögern stormar i samma fora, om än de rör sig i olika forum. Så förlöjligar samhällsdialektiken de nya politiska krafterna, de som borde vara varandras fiender, vänstern och högern, så att de står i samma led, nu när de blivit nyvänster och nyhöger.
Den 13 augusti 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Henrik Arnstad, i tidningen Vi (https://vi.se/artikel/s08ZZapo-a0j2LRwp-5e8a8) har skrivit en intressant krönika över hur den historien har behandlats. Han menar att det har skapats en historieberättelse som kallas mea culpa-Sverige, där Sveriges agerande framstår som kryperi och omoraliskt agerande.
Han pekar ut några intressanta fenomen.
År 1973 sändes TV-serien ’Någonstans i Sverige’, en omåttligt populär TV-serie, som betonade transittrafiken. Arnstad hävdar att den tidigare bilden av det lilla landet som, för att värna sig, var medgörlig, ersattes nu av mea culpa-Sverige, det krypande, skyldiga landet Sverige.
År 1991 publicerade journalisten Maria-Pia Boëthius boken ’Heder och samvete’, som formligen vältrade sig i mea culpa-Sverige.
Bägge dessa fenomen kan inordnas under en vänsterkritik, som delvis riktade sig mot överklassen i Sverige, men kanske än mer, mot socialdemokratin. Det var en rak vänster mot socialdemokratin.
Föga förstod dessa kritiker från vänsterkanten att deras raka vänster skulle följas av en lika rak höger, med samma material, med likartade slutsatser.
2018 publicerade det socialkonservativa partiet Sverigedemokraterna en film, ’Ett folk, ett parti – Socialdemokraternas historia’, som flitigt utnyttjade den forna vänstern material och retorik. (https://www.youtube.com/watch?v=W56ZKUVECWs ).
Vänsterns angrep på socialdemokratin hade nu övertagits av extremhögern. Även om de inte var allierade, gick de i samma fotspår, på väg till samma slutsats, som innebar ett stormande angrepp på socialdemokratin.
Som jag skrivit om tidigare, (https://doncollin.weebly.com/blogg/ansvaret-for-de-marginaliserades-marginalisering ) har nyvänstern och nyhögern blivit allierade i sina angrepp på den socialdemokratiska makten och ideologin. Med olika utgångspunkter blir deras angrepp emellertid likartat.
Jag vänder mig sannerligen inte mot en kritisk debatt, där man avslöjar vad som tidigare legat fördolt. Men när kritiken ordnas utifrån den slutsats man önskar uppnå, angreppet på socialdemokratin och dess hegemoni, då är det inte en kritisk debatt utan en ideologiserad debatt.
Skrattande kan jag dag konstatera att nyvänstern och nyhögern stormar i samma fora, om än de rör sig i olika forum. Så förlöjligar samhällsdialektiken de nya politiska krafterna, de som borde vara varandras fiender, vänstern och högern, så att de står i samma led, nu när de blivit nyvänster och nyhöger.
Den 13 augusti 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
