​I en studie av filmstjärnor i Hollywood, finner man att kvinnor till framgångsrika aktörer vinner karriärfördelar framför allt genom att dess framgångsrika föräldrar kan sporra dem och ge dem tillgång till nätverk. Män anses ha förmåga att skapa kraftfulla, stora nätverk av lösa kontakter, som ger god tillgång till både kunskap och möjligheter, medan kvinnor skapar täta, små nätverk, med betydligt mer begränsade möjligheter. Kvinnor har därför en karriärsnackdel genom sitt nätverkande, medan männen har en fördel. Studien visar att denna nackdel övervinns genom nepotismen, där speciellt sponsorskapet är utmärkande.
(Gorji, Y., Carney, M. & Prakash, R. Indirect nepotism: Network sponsorship, social capital and career performance in show business families, Journal of Family Business Strategy)

Tidigare har vi vetat att just familjeföretag är mer jämlika i sina rekryteringar. Det har setts som utslag av den värsta formen av nepotism, där individer av blodet får positioner, oaktat prestation, eller att familjer har lättare för att se kvinnor, eftersom de finns naturligt i familjer. Nu tillkommer ytterligare en förklaring, att familjeföretag driver sina döttrar, av nepotistiska skäl förvisso, till att utvecklas genom mentorskap, dvs att någon sporrar dem, och genom sponsorskap, att de ges tillträde till nätverk och personer som kan befrämja deras utveckling.

Om vi vill ha jämställdhet, att alla, oaktat kön, skall ges samma möjlighet att visa sin förmåga, då borde vi vara intresserade av att radera ut nätverkens betydelse. Det kan göras genom kvotering, genom att kvinnor skapar manliga nätverk, eller, som studien visar, genom sponsorskap.

Kvotering är en usel form i ett meritokratiskt sammanhang. Blotta tanken på att någon fått sin position beroende på könet, ger den personen lägre status och därmed också mindre mandat. Det lägre mandatet ger mindre utrymme för att visa sin förmåga, vilket därmed riskerar att skapa en självförstärkande negativ spiral. Det blir en självuppfyllande profetia. Den antagna oförmögna inkvoterade blir oförmögen genom inkvoteringen, varför man bevisat att kvotering är för de oförmögna.

Kravet att kvinnor skall skapa manliga nätverk, kan vara en svår form av jämlikhet. För det första är det att kräva att kvinnor blir män, och inte de individer de är. För det andra, kan de täta nätverken vara uttryck för en kvinnlig natur (en essensialism, ett hävdande av en kvinnlig natur, som feministerna vänder sig starkt emot) där det skulle krävas kraftfullt socialt ingenjörskap för att bryta ner naturen.

Sponsorskap, och mentorskap, är däremot en betydligt mer tilltalande metod för jämställdhet, då den blott kompenserar för den nätverksfördel som männen tillskansar sig genom sitt beteende. Mentorskap är att ge av sin kunskap om det professionella arbetet, men även om aktiviteter som kan befrämja karriären. Sponsorskap är att sponsorns ger individen tillgång till sponsorns nätverk och premierar individens närvaro i nätverken. Den sponsrade får då tillgång till ett brett nätverks individer och de kunskaper som finns där, samt kan indirekt utnyttja sponsorns status.

Men, likt kvotering, kan det ses som orättvist, då en grupp, kvinnor, ges resurser som befrämjar karriären, som den andra gruppen, männen, inte får. Dock, resultaten från ovanstående artikel antyder att även männen kommer i åtnjutande av sponsorskap, men att det inte har samma avgörande positiva påverkan för männen som det har för kvinnorna. Man kan således ha samma mentor- och sponsorprogram för män och kvinnor, dvs behandla dem jämlikt, i tillförsikt att det gagnar kvinnorna mer än männen.

Mitt hjärta står till akademin. Där har det satsats på speciella forskningsresurser för kvinnor, så att de kan meritera sig. Det har inte varit lyckosamt. Man har kvotering, med den milda formen, att vid lika meritering, går kvinnan före, eller frän kvotering, där tjänster blott är reserverade för kvinnor. Inte heller det tycks lyckosamt, sannolikt delvis p g a kvoteringens negativa spiral jag nämnde ovan.

I akademin borde man därför tilldela varje nyanställd doktorand och lektor en mentor och sponsor. En doktorand har förvisso redan en handledare, men den kanske inte kan verka som mentor och sponsor. Ofta anses handledarens enda uppgift vara att utbilda doktoranden så att den framgångsrikt kan försvara sin avhandling. Men man kan tänka sig att utvidga handledarens uppgifter till att omfatta mentorskap och sponsorskap.

En lektor brukar sättas in utan vare sig mentorskap eller sponsorskap, där de ges omfattande undervisningssysslor och ibland också, p g a de administrativa reformerna, de administrativa sysslor som administrationen vält över på akademins professionella personal och som den professionella personalen skyggar för. Eftersom Kung slår Knekt, blir lektorn sittande med den administration de mer seniora professionella, med rätta, avskyr. Här skall man således först överföra administrationen till den professionella administrationen, och därefter ge varje lektor en mentor och sponsor.

Således, för att utnyttja allas förmåga, skall alla ges mentorer och sponsorer.

​San Bernardo den

Jag skriver detta utifrån en omskakande film jag precis sett. Du kan sannolikt inte se den, då den ligger skyddad på Linnéuniversitets interna hemsidor, varför jag inte kan länka till den. Där agerar Linnéuniversitetets rektor, Peter Aronsson, på ett för akademin oerhört kränkande sätt, där han mästrande kör över kollegiet på Ekonomihögskolan, som i stort sett finner sig i hans mästrande och sitter tysta och inte reagerar på hans fräckheter. Det rör sig om tillsättandet av en ny dekan på Linnèuniversitetets Ekonomihögskola. En tillsättning som den mästrande rektorn inte blott har inflytande över, utan har absolut makt.

Inför detta ofattbara agerande, som visar den akademiska organisationens förfall, skriver jag följande:

En ledare i en hierarkisk organisation tillsätter sina närmsta chefer utifrån en ambition att skapa en samverkande grupp, som också har omvärldens legitimitet. Det kan göras och måste göras, då organisationen styrs ovanifrån, där varje del under, är underlydande.

En akademisk organisation är precis motsatt. Den har de professionella, de som bygger upp och som driver organisationen, på toppen. Det är de akademiker som möter studenterna och som gör och presenterar sin forskning, samt deltar i samhällets debatt. Under dem finns administrationen, prefekter, dekaner och längst ner, rektorn, som har som sin skyldighet att möjliggöra och befrämja de professionellas arbete.

Dessa akademiker väljer den som skall ta hand om det gemensamma på fakulteten, dekanen, och på universitetet, rektorn. Att bli utvald är förvisso en glädje och ära, men arbetet är sannerligen inte lätt då akademiker är och skall vara självständiga, med sin grund i den akademiska friheten. Man brukar ibland säga att det är som att leda en grupp katter. Notera att jag skrev grupp och inte flock, ty varken katter eller akademiker kan inordna sig i en flock. Det är hästar och hundar som rör sig i flock.

Blotta tanken på att den som är den främsta bland likar, rektorn, skulle ha fräckheten att ha synpunkter på vem akademikerna väljer som sin tillfällige administrativa ledare, är så otänkbar att tanken svindlar. På en akademi får rektorn finna sig i att få de dekaner som akademikerna väljer. Det ställer självfallet starka krav på den som skall vara rektor. Den har det sannerligen svårare än ledarna i näringslivet, som är vana vid att få de personer de vill, och att få lydande personer. Om liknelsen får fortsätta så har akademin katter medan de hierarkiska organisationerna har hundar, som lydigt ingår i flocken och följer dess ledare.

Om det händelsevis, vilket gud och satan må förbjuda, det skulle finnas en organisation som utger sig för att vara en akademi, ja, som kanske t o m kallar sig universitet, där rektorn har fräckheten, och ges rätten att utse dekaner, vad säger det då om organisationen?

Jo, det är en organisation där det finns underlydande arbetare, inte fria akademiker. Det är en organisation av utförande nickedockor, där de som utger sig för att vara akademiker, har avträtt en viktig del i den akademiska frihetens konsekvens, att själv välja sina administrativa ledare.

Det kanske finns kvar akademiker i organisationen. Av dem kan man då förvänta sig att de försöker skydda det som är akademikerns grundvärde, den akademiska friheten. Därför kan man förvänta sig en rad av skyddsvallar som byggs upp. Dessa skyddsvallar skapar förvisso onödig resursförbrukning, och skapar avstånd mellan vad som görs och vad som sägs görs, dvs hyckleri. Men de försöker bevara akademisk frihet i en organisation som vänt ryggen till de värderingarna.

En sådan skyddsvall är externa forskningsmedel, speciellt de som inte förvaltas av universitetet. Som akademiker undkommer man en hel del organisatoriskt trubbel genom den frihet som dessa medel ger. Samtidigt som man får finna sig i att dra på sig hård kritik från den hierarkiska administrationen för att inte ha forskningsmedel som bidrar till OH, dvs som betalar den fräcke rektorn och dennes underlydande, i deras lek av hierarkiskt näringsliv. Därför är rådet att försöka erhålla externa forskningsmedel, speciellt de som inte förvaltas av högskolan.

En annan skyddsvall för akademikern är att monopolisera en kurs. Då kan man fylla i alla dokument och utvärderingar med de ord som de sk cheferna vill ha, dvs man har lärt sig det språk som kallas chefskapska och som är like dött som latin. Men genom att göda de sk cheferna med dokumenten, skrivet på chefskapska, med överflöd av ord som ’värdegrund’, ’genus’ och ’hållbarhet’, har man skyddat sin kurs och kan driva den akademiskt. Oftast kan ingen avslöja detta hycklande dubbelspel, så länge inte någon annan lärare kommer in på kursen, som inte är lojal mot kursen utan mot de sk cheferna. Därför är rådet att monopolisera en kurs, och, i den mån det inte går, försöka blott inkludera akademiker på kursen, dvs de som är lojala till akademisk frihet.   

En annan skyddsvall är ’det löjliga spelet’. Akademikern sitter tyst och tar ingen strid, trots att förslag och diskussioner går mot dennes värderingar. Ja, den kanske t o m uttalar ett svagt stöd. Därmed drar den inte blickarna på sig, och kan sedan agera mer fritt. Kanske det är vad jag fick se i filmen jag nämnde ovan, där kollegiet var tyst, och några ställde artiga frågor. Genom tystnaden undviker de rektorns blick, och kan, när skärmen blivit svart, återgå till att vara den kattliknande akademikern, istället för den lydande hunden.  Den som däremot strider och står upp för sina värderingar, drar blickarna på sig och blir snart kallad till korrigeringssamtal, eller att man granskar dennes kurser, med risk att den förlorar dennes kursmonopol etc. Mitt råd är således att spela ’det löjliga spelet’.

En annan skyddsvall är slutenhet. Akademikerns grupperingar har sammankomster där urvalet till sammankomsten är mycket noggrann, för att undvika de som är lojala mot den hierarkiska organisationen. Man kan förvisso ha en offentlig agenda, men den får aldrig innehålla något som kan tolkas som att man driver akademisk frihet. Ack vad jag ångrar att jag inte insåg detta den gången jag bjöd in, med full offentlighet, till en diskussion om en åtgärd som en hierarkisk chef beslutat om. Jag fick då ett mail där jag inte ombads att ta bort punkten på agendan, utan jag förbjöds att ha punkten. Ja, jag förbjöds att föra en debatt om undervisningen. Om jag bara fattat att slutenhet är ett villkor för akademisk frihet på en icke-akademisk högskola. Mitt råd är att vara sluten gentemot dina sk chefer.

Idag har jag överlag gett upp. Jag har ingen anställning och säger nej till engagemang. I den mån jag tvingas till interaktion med sk chefer, p g a kvarstående engagemang, använder jag mina råd. För tydlighet skull måste jag säga att det finns ett fåtal som har sk chefspositioner, men som inte agerar som chefer utan som akademiska administratörer.

Men i detta inlägg, och kanske i andra, ger jag dig råd hur du skall agera, du som vill vara akademiker, som vill leva den akademiska friheten, trots att du befinner dig i en organisation som inte respekterar den friheten. Råden ovan är vunna med ett högt personligt pris. Må du slippa betala det.  

Det hade onekligen varit berikande att få ta del av andras råd som rör samma sak, att bevara akademis frihet i en organisation som inte respekterar den akademiska friheten.

​San Bernardo den 

Ett antal riksdagsledamöter som är republikaner, säger att de inte deltar i Kungssången vid Riksdagens högtidliga öppnande. Efter öppnandet deltog de sannolikt i den traditionella samlingen i kyrkan och åhörde prästens ord och sjöng med i psalmerna.

De har problem att hylla statsöverhuvudet genom Kungssången, men inte att hylla guden i kyrkan.

Förvisso har monarkin ett icke-demokratiskt element, då Kungen inte är vald, utan satt på sin plats genom konsekvensen av två människors kopulerande. Det är ren nepotism. Den som är högsta princip i familjeföretag, men avskys i staten och i demokratier.

Men Kungen är s a s negativt vald, dvs det finns ett element av demokrati i monarkin. Ty närhelst kan Riksdagen besluta att upphäva monarkin. Därefter måste ett val ske, och den nya Riksdagen kan fatta samma beslut. Därmed har monarkin slutat att existera. Således kan man säga att monarkin är tolererad av demokratin, och därmed har den demokratisk legitimitet.

Till detta kommer opinionen, som hitintills varit starkt för monarkin.

Med kyrkan så gäller motsatsen. Prästen i kyrkan är inte vald genom demokratiska val. Ej heller kan prästen avsättas genom demokratiska val. Prästen predikar utifrån en totalitär ideologi där kravet är att man inte skall böja sig för folket, utan för guden. Kyrkan har sina egna lagar, t ex de tio budorden. Monarkin har inga egna lagar, utan har rikets lagar. Ja, Kungens uppgift är ju att försvara Rikets lagar.

Det är därför principlöst agerande, att vända sig mot monarkin med argument om demokrati, och sedan snabbt slinka in i en institution som saknar demokratisk legitimitet.

Nu kanske du säger att det visst finns demokratiska val till kyrkan. Det finns ju trots allt ett kyrkoval. Ja, men det är val som inte omfattar medborgaren, utan blott de som är medlemmar. Det är inte mer demokratiskt än vilken organisation som helst som har val till sitt styrande organ. Kyrkan har ett visst mått av intern demokrati, men den är inte samhälleligt demokratisk.

Den som värnar demokratins ideal, och inte accepterar det negativa valet, måste därför vända sig mot både Kungssången och mot kyrkan.

​San Bernardo den 28 september 2020

När det finns en skola för alla, med skolplikt, där varken eleven eller föräldrarna får välja skola, och den enskilda skolan styrs av ett lärarkollegium, som i sin tur begränsas och övervakas av staten reglering och tillsyn, då ligger ansvaret för elevens skolgång helt och enbart på staten.

När vi har det som idag i Sverige, med sk fria skolor som bjuder ut utbildning, där föräldrarna fritt väljer skola, med ett lärarkollegium som i ökad utsträckning står under en rektors avgörande inflytande, men som begränsas av läroplaner och statens tillsyn, då är ansvaret splittrat. Ytterst ligger det på föräldrarna om deras barn skall få ett god skola, genom det skolval de gör. Förvisso har staten fortfarande ett ansvar genom sin tillsyn, medan lärarkollegiets ansvar har lyfts över till rektorn, som getts utökad makt.

Det kollektiva ansvaret för skolan, där man kunde peka på staten och utkräva ansvar, har idag individualiserats ner till familjen, i den mån den finns, eller till den ensamstående föräldern.

Låt mig nu använda min ungdoms språk, som jag nogsamt såg till att mina föräldrar aldrig fick höra. Hur i helvete skall en ensamstående, med försörjningsbörda, kunna klara av att utvärdera skolors förmåga att ge sitt barn en god utbildning?

En skola skapar en kunskap och en kritisk förmåga hos eleven. Hur skall man kunna utvärdera det? Hur skall man kunna inse vilken produkt man får när man väljer en skola? Kunskap och kritisk förmåga visar sig ju inte omedelbart, till skillnad från när du smakar en glass och finner den god eller oätlig, eller när du väljer äpplet i affären, där du kan se om äpplet är ruttet eller ej.

Eftersom produkten inte kan utvärderas före köpet och svårligen under köpet, det som kallas resultatkontroll, måste man förlita sig på att lärarna följer en plan, det som kallas byråkratisk kontroll, påbyggt av att lärarna tillhör en profession, det som kallas premisskontroll.

De resursstarka föräldrarna kan utöva en prognostiserande resultatkontroll genom att se vilka resultat skolan tidigare presterat, t ex vilka betyg tidigare eleverna har fått, och hoppas på att den tidigare prestationen upprepas med deras barn. Men, det är just prognosticerande resultatkontroll, att den förmågan som var tidigare, fortfarande finns. Det är att ha förhoppningar, men inte kunskap om vad man väljer.

Till detta kommer att skolan med lätthet kan fuska med sina resultat eftersom resultaten sällan är objektiva utan skapas av skolan själv. Tidigare elevers genomsnittliga betyg ligger ju helt i händerna på skolan, där graden av marknadsutsatthet och grad av kommersiellt intresse påverkar menligt på trovärdigheten i betygen, blott begränsat av den mån skolan har professionella lärare som inte påverkas av skolans intresse av höga betyg.

Skolvalet är en chimär. Det enda det egentligen kan göra är att föräldrar kan välja bort skolor med stora sociala problem.

Således har man genom skolvalet lagt ett orimligt ansvar på föräldrar, som de inte kan bära, och frigjort staten från det tunga ansvaret att garantera en god skolgång för barnen. Genom det fria skolvalet har staten avhänt sig ett ansvar, som de lagt på föräldrarna, som inte har en möjlighet att bära det.

Det är en ansvarserodering, där en kraftfull segregation skapas mellan de små grupper av föräldrar som har en liten, obetydlig förmåga att bära ansvaret och en stor grupp av föräldrar som inte har en gnutta chans att bära det ansvar som staten gett dem. Staten har därmed smitit från sitt ansvar att ge varje barn en god utbildning.

​San Bernardo den 27 september 2020

3 900.000.000 Kronor kostade för Mercedes att bli mästare förra året i Formel 1. Men, de gjorde på den kostnaden 170.000.000 kronor i vinst, dvs de hade en vinstmarginal på 4%. Bland företagsekonomer är det inte en imponerande siffra för ett kommersiellt bolag. Men då skall man betänka att man kan se deras Formel 1 som delvis en marknadsföring av deras emblem, Mercedes-stjärnan och att bolaget kan ses som ett centrum för teknikutveckling.

3,9 miljarder kronor är en mycket stor resursförbrukning. Det finns de som ser denna siffran som ett tecken på att sporten är ett samhällsslöseri av enorma mått och därför anser att den borde, om inte avskaffas, så i alla fall begränsas.

Tre argument kan anföras som mildrar kritiken.

Formel 1 är, som alla sporter, just en sport som ger mycken glädje och engagemang hos många åskådare och utövare. Formell 1 är också, som all elitidrott, toppen på ett isberg, som börjar på små banor där unga människor kör go-cart, runt, runt på en bana. Likt den enorma penningkarusellen i världsfotbollen, med groteska ersättningar till folk som blott kan sparka fotboll, ger sådana som Zlatan energi långt ner i åldrarna, där varje fotbollsplan, men också varje någorlunda platt jord ger skäl att strida om bollen för att göra mål. De smått fantastiska prestationer som vi kan se i världsmästerskapen i dressyr, motiverar den 12-åriga flickan att sadla en häst och försöka genomföra ett ökat trav med precision. Således, angriper du toppen, kan det drabba hela kedjan ner, till den unge utövaren.

Formel 1 är en högteknologisk sport, där man varje år utvecklar och uppfinner. Att Mercedes ägnar sig åt sporten kanske till vis del beror på att man där får ett kunnande som kan överföras till deras produkter, bilar för att transportera människor i vardagen. Likt krig, som också driver teknologisk utveckling, kan det som ser slösaktigt ut, ge bieffekter med stort värde.

Slutligen, att delta i Formel 1 är sannolikt en del i skapandet av Mercedes varumärke. Precis som alla andra verksamheter som marknadsför sig, finns kostnader som inte rör produkten som sådan, utan blott rör företagets förmåga at få den ut på marknaden och att få en chimär kring produkten. Kritik mot Formel 1 blir därför en kritik mot marknadsföring som sådan. Förvisso synes marknadsföring vara resursslöseri, ty finns produkten där, borde den kunna säljas som sådan, utan att behöva få hjälp av intryck som inte har med produkten som sådan att göra.

Man kan således kritisera miljardrullningen, men bör då beakta vad annan sport kostar och vad miljardrullningen ger för effekter.

​San Bernardo den   26 september 2020

​Jan Guillou hävdar, i en tidningsartikel i Svenska Dagbladet (200818): ”Sverigedemokraterna har bytt ut den traditionella antisemitismen mot islamofobi i stället. Det är bara en taktisk anpassning till tiden.”

Sverigedemokraterna må ha sin taktik, men är det korrekt att jämställa antisemitism med islamofobi?

Antisemitism är att ha negativa åsikter som kan gå till hat mot en etnisk grupp som kallas judar. Det brukar innebära att man har en nedsättande inställning till den folkgruppen. Det är således ett förakt mot en grupp av människor. Därför angriper antisemiter de människor som är judar, ty föraktet rör människorna.

Islamofobi är en fördomsfull rädsla mot islam, där det fördomsfulla kommer av att islamofoben saknar kunskap om islam. Det olyckliga med detta uttryck är att de som har kunskap om islam, och som riktar kritik mot islam, dvs de islamkritiska, även inordnas under islamofobi. Det är ju inte korrekt, ty islamkritikern har befogad rädsla, inte som islamofoben, fördomsfull rädsla för islam.

Men låt oss göra det enkelt för oss och säga, felaktigt, att ’islamofobi’ är således att ha en grundad eller fördomsfull rädsla och kritik mot islam. Islam är ett ideologiskt system, som islamkritiker menar är bl a sexistiskt, totalitärt, antisemitiskt, våldsbenäget och mordiskt farligt för t ex ateister. Islam är således inte en människa eller en folkgrupp. ’Islamofoben’, i bred betydelse, finner således ingen anledning att angripa människan, utan det som människan företräder, islam.

Denna skillnad mellan antisemiten och ’islamofoben’ visar sig sedan i den politiska aktiviteten. Antisemiten behöver avlägsna individerna, vilket kan göras genom att de får åka till Madagaskar, det som var det första förslaget i Tyskland på 30-talet, innan den definitiva lösningen uppfanns, Förintelsen. Ty, problemet för antisemiten är individerna som är judar, och dessa måste således föras bort, alternativt Förintas.

’Islamofoben’ har inget problem med individerna, blott med ideologin. Den skall bekämpas med de medel man bekämpar ideologier. Man försöker hindra dess spridning i samhället genom att inte låta dem bygga hus för indoktrinering och gudstjänst. Man angriper islams praktiker, som att beslöja kvinnor. Man för intensiv debatt mot islam.

Givetvis görs detta mot muslimer, men inte för att de är människor, utan för att de försvarar ideologin. Det är inte riktat mot individerna, som antisemitismen, utan mot ideologin.

Det går därför inte att likställa antisemitism och ’islamofobi’, ty medan den ena riktar sig mot en folkgrupp, riktar den andra sig mot en totalitär ideologi som de vill bekämpa.

Det vore som om kritiken mot nazismen under 40-talet skulle likställas med antisemitism. En fullständig absurditet. Kritiken mot nazismen riktade sig inte mot en sorts påhittad folkgrupp, nazister, utan mot nazismen. Det var den ideologiska föreställningen man bekämpade. Inte bärarna av den.

Nej, det är sannerligen inte ett högerprojekt att bekämpa islam. Det är projekt för ett mänskligt och värdigt samhälle. Att bekämpa islam är fullständigt identiskt med att bekämpa t ex kommunismen och nazismen, ty de är alla totalitära och våldsamma ideologier som aldrig skapat ett värdigt samhälle.

​Guillou! Lyssna! Jag som islamkritiker, kan inte likställas med en fascist. I själva verket är det jag som står mot fascismen. Den fascism som går förklädd till religion och kallas islam.  
San Bernardo den  26 september 2020

Den amerikanska filmakademin har meddelat att filmer, för att förekomma som nominerade i kategorin Bästa film, måste uppfylla mångfaldshetskrav: huvudroll eller betydande biroll skall bäras av underrepresenterad etnisk minoritetsgrupp, eller att minst 30% i mindre roller är kvinnor, etniska minoriteter, hbtq-personer eller personer med funktionsnedsättningar, eller att handlingen rör dessa grupper.

Den berömda filmen 1900 (https://www.youtube.com/watch?v=pgXSCugqAT0), som handlar om hur lantarbetarklassen i Italien kämpade för sin värdighet och hur den påverkades av den framväxande fascismen, skulle inte ha en chans att få bli bästa film. Trots att det är en av de mest förnäma filmer som skapats.

Det sjunde inseglet (https://www.youtube.com/watch?v=VqP3-WqFNzM), mästerverket skapat av Bergman 1957, skulle inte komma ifråga för bästa film. Ej heller den kanske mest spridda film någonsin, Gudfadern (https://www.youtube.com/watch?v=sY1S34973zA), skulle ens kunna bli nominerad.

Detta är den absurda borgerliga identitetspolitikens kulturella manifestation. Av alla de gruppers levnadsöden som är värda att uppmärksamma i filmer, är det inte t ex maffians klaner eller arbetarklassen eller de religiöst grubblande som kan uppmärksammas, utan de grupper som dagens bourgeoisie ha funnit som sina kelgrupper.

Jag tror att, precis som de sant fria akademikerna struntar i dagens politiska styrning av det akademiska livet, kommer konstnärerna att strunta i Oscar-akademins politiska reglering av deras konstutövande.

Däremot kommer, precis som i akademiernas hierarki, cheferna att anamma regleringen, ty de kan, genom att böja sig för identitetspolitiken, få njuta av ett prestigepris.

Men frågan är om inte detta anammande kommer att erodera värdet av priset, så som forskningen som underkastar sig identitetspolitiken anses mindre värd än den fria forskningen? Bland cheferna står den identitetspolitiskt lydiga forskaren högt i kurs, likt den regissör som följer Oscarsakademins reglering. Men eftersom regleringen, likt regleringen i forskningen, inte i första hand underkastas kvalitetskriteriet, kommer bättre filmen att förbigås, och sämre filmer får Oscars-statyetten. Publiken som applåderar består då av chefer och inte av framstående konstnärer.

Ty konstnären följer sin konstnärsfrihet och sina krav på konstnärligt uttryck, vari INTE ingår att befrämja någon speciell grupp, utsedd av chefer.

​San Bernardo den   24 september 2020

När vi läser om gängkriminaliteten, som nu fått ett etnisk dimension genom att en del gäng visar sig vara klaner, och som har en del av sin grundfinansiering genom att bedra socialområdet, finns det en annan stöld som går förbi utan större uppmärksamhet.

En dag i augusti kostade elen i norr 28 öre, medan den i mellersta Sverige kostade 46 öre och i Södra Sverige 52 öre. Orsaken till dessa skillnader är att elen inte går att överföra från norr till söder p g a bristande kablage. Behovet av el i södern får då täckas upp av kraftvärmeverk, medan de t o m får släppa ut vatten från magasinen i norr, utan att vattnet får generera el. (https://www.svd.se/varningen-prisskillnader-for-el-kommer-besta)

Det sägs att det kommer att ta bortåt 20 år innan kablage finns som kan överbrygga olikheterna i produktion och konsumtion.

Denna situation hade inte uppkommit om man för 20 år hade prognosticerat produktion och konsumtion, och då funnit bristerna och startat byggande av tillräckligt kablage. Varför gjordes inte detta?

Kanske politiker, när 2000-talet började, hade stora förhoppningar på lokal produktion av god el, såsom solenergi och vindkraft? Man visste om de stigande behoven, men satte sin tillit på det som skall in ’sol och vind’. Men att sätta sin tillit till något, kan man inte göra. Samhällsplanering kan inte bygga på tro och tillit utan på kunskap.

Beslutade då politikerna att man skulle tvinga fram, genom höga energipriser där konsumtionen var hög, en tillräcklig utbyggnad av ’sol och vind’? Idag ser vi att prissättningsstrategin inte lyckats, då stora underskott finns, höga priser finns, men ändock finns inte en utbyggnad av ’sol och vind’ som täcker behoven. Det tycks som om förhoppningar och inte kompetens och kunskap gett upphov till underskotten.

En annan förklaring går direkt in på inkompetens, och säger att de gjorde prognoser, men att prognoserna helt missade expansionen av elbehovet.

Oaktat vilken förklaring vi använder, pekar det på en inkompetens i staten och dess planering av energibehov.

Vem är då störst bov? Den som tar, så som gängen, eller de som sett till att vi måste ge mer för att få vår el? De miljarder som går förlorade till gängen skall ställas mot de miljarder vi förlorar genom bristande kablage. Jag tror, men vet inte, att det vi förlorar genom nästan dubbla energipriser i södern, överstiger det vi förlorar genom gängen.

Därför kan man säga att de dubbla energipriserna är en form av stöld, utförda av de inkompetenta beslutsfattarna i staten.  

Därför måste vi säga om de dubbla energipriserna: Stöld min herre, stöld!

​San Bernardo den 23 september 2020

​Why did I accept the refuges of 2015?
Look what they are doing to my country.
 
The police, the representative of the state, of the democratic state, of the deep democratic Swedish state, carrying the symbol of totalitarianism.

As if the police during the 30‘ies carried the svastika. As if the police during the 60’ies carried the communist symbol. All these are symbols of non-democratic, awful ideologies.

How can a country, with a very deep democracy, accept totalitarian symbols on state representatives?

Had I known this development; I would have voted No to accept refuges.

I can take care of other people. I have a sense of solidarity. But not if they come to my house and destroys it.

I do not mind the refuge people. I have friends, very dear friends, that have arrived as refuges. I do not mind the people, the individuals, the persons. On the contrary, those are the ones I have helped.

But the refugee people carried an awful baggage. That of a totalitarian, unhuman ideology.

In countries where this ideology exists, people like me do not exist. If they exist, they are in jail.

So, my feelings are egoistic, as all feelings are. I care about myself. In a country where this symbol dominates, I do not exist. Or is in jail.

If I see this police in the streets of my country, I will not feel safe. I will feel terrified. Not for the individual that carries the symbol. She looks nice and kind. But for the acceptance of an ideology that is an insult to humanity and democracy. The symbol that is not only an insult towards my country, but also represents a threat towards my country, the democratic Sweden.

These words I am writing, not in Sweden, but in Liguria. As if I am a refugee from my own country. Forced out from my own country by the ideology of the refugees, those I accepted some years ago.

Lady police, you that carry the symbol of oppression: how can you do this to me?

San Bernardo September 22, 2020  

​”Många av oss betalar dyrt för att bo här och så flyttar det in en granne med sociala komplikationer. Det känns inte så kul.” Så uttalar sig en modig invånare i Limhamn. Hon bor på en av de mer fashionabla adresserna i Malmö. Hon har säkert ett fantastiskt boende där. Omgivningarna är vackra och intressanta, och invånarna är liknande. Säkert en betydande penninginvestering i ett gott liv.

Men hon beklagar sig då Limhamn numer också tar emot hyresgäster. Kanske vanliga hyresgäster hade gått an. Men då det är nybyggda lägenheter, kanske hyrorna är så höga att blott de som får stöd av kommunen kan bo där. Och en del av dem är just sådana som hon beskriver som personer med ’sociala komplikationer’.
https://www.expressen.se/kvallsposten/oron-vaxer-hyresgaster-flyttar-in-i-rika-stadsdelen/?

Detta är en reellt existerande rasism. Den finns på Solsidan, i Limhamn, på alla fashionabla områden. Men den kommer inte upp till ytan förrän invånarna prövas.

Den intervjuade kvinnan blir prövad. Hon ser sin investering, både i ett lugnt område med likasinnade, men kanske än mer, den finansiella investeringen förödas. Om lägenheterna innebär att man får in social oro, våld, stöld, våldtäkt, då eroderar mycket snabbt värdet på lägenheterna. Men befolkningssammansättningen ändras också mycket snabbt. Redan vid få procent invandrare, och då inte nödvändigtvis med ’sociala komplikationer’, flyttar de mest resursstarka från området, för att sedan följas av de mindre resursstarka, och efterlämna en invandrardominerade område, där de fåtal tidigare invånarna som finns kvar, är så resurssvaga att de inte kan fly.

Det är inte möjligt att benämna kvinnan för rasist. Vi vet inte om hon anser att personer med annan hudfärg eller, om vi har ett mer utvidgat rasistbegrepp, som är vanligt idag, om hon har något emot personer med annan etnicitet. Hennes ovilja mot de nyinflyttade bygger på att det inte är den gruppen hon valde att flytta till, och hon har nog rätt i sin tro att hennes investering kommer att minska i värde.

Politiken bakom, att blanda upplåtelseformer, och därmed folk, är inte bara en god idé. Det är sannolikt den enda möjligheten om vi vill assimilera den befolkning som idag lever, mer eller mindre, utanför samhället.

Men politiken har sina kostnader. Som lägre lägenhetspriser, i alla fall kortsiktigt, på en 10-års sikt, och social oro, t ex att föräldrar inte vågar släppa ut, speciellt sina unga döttrar på kvällskvisten.

Det är ett vidrigt beteende att insinuera att kvinnan är rasist. Som vänsterpartisterna Momodou Malcolm Jallow och Emma-Lina Johansson tycks göra, i en artikel som i övrigt pläderar för den enda möjliga bostadspolitiken. Men de saknar helt den egenskap en politik bör ha, empati, att känna med människor. De saknar helt förståelse för den situation kvinnan har hamnat i. Hon skall veta hut, rasisttanten, tycks de säga. (https://www.expressen.se/kvallsposten/debatt-kvp/otrygghet-i-limhamn-ar-bara-vanforestallningar/) Men de som skall veta hut är Momodou Malcolm Jallow och Emma-Lina Johansson, som i sin totala brist på empati, inte ser att politiken inte är tillräcklig, och att den har en kostnad.

Är det då inte nästan lika vidrigt att begära att hon skall bära en signifikant kostnad för Sveriges assimilering av invandrare?

Min fru, och därefter jag, har föreslagit att en liten yta i vårt lugna Öllsjö skall bebyggas med hyresrätter, för att därmed få in en liten mängd invandrare. Vår tanke är att om de är få, blir det vår kultur som dominerar, som de får vänja sig vid, och, på sikt, bli del av. Vi skall inte integrera dem, dvs de skall inte behålla merparten av sin kultur, utan de skall assimileras. De får röka sin vattenpipa och äta sina kakor, men de skall vara tysta på kvällarna, och de skall vara snälla mot hundar. Visst finns det risker med sådan assimilering, men i ett starkt område, med få invandrare, borde det bli lyckosamt.

Men man kan tänka sig en mer aktiv assimileringspolitik. De som bor i ett område har skyldighet att närvara vid kommunens möte, där man tar upp, öppet och utan förtryckande politik, vad som sker i området och vad man skulle vilja se i området. Det innebär ett visst mått av demokrati. Men demokratin kan inte bli dominerande, ty kommunen har en avsikt med området, assimilering, varför alla förslag som läggs fram, som innebär lägre assimilering, kan inte genomföras, oaktat hur många som står bakom det.

Jag tror inte så mycket på det förslaget, ty det är en hårdhänt assimileringspolitik, som skulle ha svårt att få gehör i den professionella politiska klassen. Men det kanske vore en möjlighet att prova i de mer öppna och för assimileringspolitik, mer toleranta kommunerna. Ty som exemplet med Limhamn visar, om invånarna inte förstår avsikten, assimilering, då är de självfallet främmande för politiken.

​San Bernardo den 21 september 2020

​Jag, tillsammans med 6 studenter från Linnèuniversitetet, publicerade en debattartikel, där vi bl a redogjorde för en magisteruppsats’ resultat, som antydde att kvotering, som i Norge, kan ge lägre prestationsförmåga relativt könsbalans uppnådd på frivillig väg.

Det är en slutsats som passar kvoteringsförespråkarna illa, varför vi blev ifrågasatta. En person skickade mig en undersökning, utförd av Eckbo, Nygarrd och Thorburn (tycks ej vara publicerad), som visar att aktiemarknaden inte nedvärderade bolag som uppnådde jämställdhet, och att över ett visst tidsspann, medförde inte kvoteringen i Norge någon försämrad prestationsförmåga.

Medan mina studenters resultat säger att kvoterad jämställdhet, relativt frivillig jämställdhet, kan vara sämre, visade den norska undersökning på att kvotering inte har någon effekt på bolagen. Den norska kvoteringsundersökningen säger således att kvotering är endast bra för de kvinnor som blir inkvoterade, och som därför får intressanta arbete, medan det inte har någon positiv eller negativ påverkan på bolaget. Könsmångfald enligt den norska studien leder således inte till, vad många kvoteringsföreträdare hävdar, att verksamheter får ytterligare resurser, inte blott genom kvinnorna, utan också genom mångfalden.

Mångfald är inte profitabelt, hävdar således den norska studien. Det är därför blott en tillgång för de kvinnor som kvoteras in, och därmed får intressanta jobb.

Mina studenters undersökning kan inte uttala sig om mångfalden leder till bättre, sämre eller lika prestation i bolagen. Däremot kan den antyda att mångfaldens metod kan leda till olika prestationsförmåga.

Jag har befunnit mig i en organisation som vi gärna ser som dominerad av en meritokratisk logik. Vi konkurrerar med ansökningar och med våra CV:n. Jag tror rätt gärna att mina antal citeringar beror på mina prestationer i mina artiklar, och inte beroende på att jag bär byxor som döljer mitt manliga kön.

Kvotering är i en meritokratisk organisation helt förkastlig. Den enda kvotering vi erkänner är prestationen. De som företräder könskvotering hävdar, med hänvisning till t ex att andelen kvinnor stadigt sjunker ju högre upp på den akademiska hierarkin man kommer, att det finns en tyst kvotering, där män, som tidigare dominerade akademin eftersom kvinnor var utestängda formellt, väljer män, som sedan väljer män. Man måste bryta män-väljer-män-logiken genom att få in en kvinna, som kan börja välja…kvinna-väljer-kvinna, dvs reproducera kvoteringen, eller helst, väljer enbart beroende på individernas prestationer.

Undersökningar stödjer dock inte uppfattningen att män väljer män, oaktat prestation. Det tycks som om män i gemen presterar mer än kvinnor i gemen i akademin. Mot det anförs då att kvinnor inte enbart ser till sin karriär utan också till sin familj, vilket leder till lägre prestation i yrket, eftersom hon faktiskt har två jobb. Mot det kan anföras att det inte är akademins uppgift att påverka familjeförhållanden genom att premiera de som tar ett stort familjeansvar. Skulle det vara så, måste ju vi meritokratiskt granska hur de tar sitt familjeansvar och utvärdera deras framgång i det arbetet också. Vi får en ranking av prestation i akademin och i familjen, och väger samman dem.

Till detta skall anföras att man kan tänka sig att det finns andra diskrimineringsgrunder, vilka då också skulle bli föremål för kvotering. Själv tror jag att arbetarklassbakgrund är tillbakahållande. Kanske det gäller också etnicitet. Då skall vi ha kvoter för kvinnor, arbetarklass och olika etniciteter.

Kvotering är fel väg. Rätt väg är att försöka göra sitt yttersta för att framställa kriterier för kvalifikationer och ha en så oberoende granskning av dessa, som är möjligt. I min fördomsfulla värld tror jag att mången kvinna vinner på det. I alla fall de sex kvinnor jag skrev debattartikeln med.

​San Bernardo den 20 september 2020       

I den ideologiska sfären, där idéerna odlas och uttalas, har Sverigedemokraterna fördömts, isolerats, och diskriminerats p g a sina idéer, som benämns som rasistiska. Det har funnits och finns ett socialt pris att betala för den som utger sig för att vara Sverigedemokrat. Ett sådant pris är det avskydda beteckningen ’Rasist’.

I verklighetens värld, där människors verkliga agerande, och inte deras tankar, finns, där ser dock rasismen annorlunda ut. Idag kan vi notera att Sverige har fått ytterligare en rasistisk organisation, som olikt Sverigedemokraterna, inte pratar om ideer, utan som agerar. Den organisationen agerar distinkt rasistiskt.

Den rasistiska organisationen heter SIDA, Styrelsen för Internationellt UtvecklingsSamarbete. Regeringen beslöt att SIDA skulle utlokaliseras till Rinkeby, ett utanförskapsområde. Det är en utomordentlig idé då SIDA kunde antas ha många, väl integrerade svenskar, som därmed skulle fylla ut Rinkeby och genom sin existens påverkar Rinkeby. Samtidigt som SIDA säkert har många internationella besökare, vilket skulle öka mångfalden i Rinkeby. Och slutligen, Rinkeby skulle få prestigen att ha en organisation som arbetar för Sveriges internationella solidaritet.

Det kunde rimligen förväntas att SIDAs personal skulle vara mycket positiv till flytten till ett så starkt mångkulturellt område, då deras arbete består i att kanalisera den svenska internationella solidariteten.

Allt var klart. En lysande idé för integration. SIDA:s anställda skulle tåga till Rinkeby och sjunga sången ’Blanda upp’ (https://www.youtube.com/watch?v=dCDMGu-xi30)

Men SIDAs reaktion var att de inte kunde hitta lämpliga lokaler, och att de skulle riskera förlora många värdefulla medarbetare, som inte vill få sin arbetsplats flyttad från fashionabla Östermalm till Rinkeby. En enkät gjordes där 25% svarade att de inte tänkte flytta med.     
https://www.stockholmdirekt.se/nyheter/sidas-flytt-till-botkyrka-stalls-in/reptfk!bnNfm8VCKGoCSvkjofVGA/

Detta är samma reaktion som en tidigare organisation skapade, den första statliga organisation som jag känner till, som i praktisk handling visade sin rasism, Diskrimineringsombudsmannen, DO. Den som, likt SIDA, borde vara bland de första, de som står i det främsta ledet för att inte bara acceptera, utan t o m befrämja en progressiv assimileringspolitik.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/flytt-till-rinkeby-installd-for-diskrimineringsombudsmannen

Först misstänker man att Sverigedemokraterna lyckats med att infiltrera SIDA och DO, och genom dem översätta sin rasistiska politik till handling. Men det ter sig något osannolikt att SIDA och DO så behärskas av Sverigedemokrater. Snarare tror jag, men vet inte, att dessa organisationer har mången individ som tar ljudligt avstånd från Sverigedemokraterna, trots att de i sitt agerande agerar mer rasistiskt än Sverigedemokraterna.

Detta rasistiska agerande som vi nu åser från SIDA:s och DO:s håll, är det verkliga rasismen, den reellt existerande rasismen. Det är den verkliga diskrimineringen. Det är det verkliga motståndet mot integrationen av invandrare. Långt från pladdret på Twitter och tidningars debattsidor och i kafferummen.

Det är den reellt existerande rasismen.

Medan den ideologiska rasismen har ett signifikant socialt pris, tycks den reellt existerande rasismen inte ha ett socialt pris. Vi hör inte ropa skalla: Avskeda rasisterna på SIDA och DO. Ingen restaurang hänger ut ett anslag: Inga SIDA- eller DO-anställda får tillträde här. Dessa organisationers anställda hälsas förmodligen välkomna till vänners fester, trots att de i agerande är rasister. Och på dessa fester stigmatiseras säkert Sverigedemokrater och deras väljare och sympatisörer som rasister.

De reellt existerande rasisterna, tror jag, men vet inte, tar avstånd från de ideologiska rasisterna. Trots att det är de, som genom sitt agerande, hindrar integration.

Hycklare!

Om de som arbetar mot diskriminering och för internationell solidaritet, inte kan ställa upp på att i vardagen arbeta för integration och assimilering, hur skall vi då lyckas övertyga någon om att genomföra integration i verkligheten?
 
…skrev han som bor i Öllsjö, ett svenskt homogent litet samhälle, en kilometer från ett utanförskapsområde, som idag finner ett sorts ro i att vara i Ligurien, där han slipper se hur den totalitära ideologin islam penetrerar det svenska samhället….

​San Bernardo den 19 september 2020 

​Jag har föreläst en aning om svensk kultur, mest för att visa att kultur inte förklarar Sveriges ägarorganisation av de stora bolagen. Då har jag nämnt det som är så mycket allmängods att det t o m anses som sant.

Jag säger att svensken har kort socialt avstånd, vilket anses ge oss fördelar i form av hierarkiskt platta organisationer, där människor vet vad de skall göra och inte väntar på arbetsorder.

Baksidan av den platta organisationen är att den förutsätter beredskap till eget agerande, men framför allt, det svenska språket. Kanske är det detta som äldre människor har fått betala med sina liv med idag?

Men sedan säger jag också att svensken är konfliktundvikande och att vi har ett ord i vårt språk som vi använder flitigt, som ingen annan kultur känner på vårt sätt, ordet lagom.

Men är detta sant?

Kan någon hävda att vi är framgångsrikt konfliktundvikande, när befolkningen är uppdelad i de som kallar andra för rasister och de som blir kallade rasister? När Sverigedemokrater, som med nästan en femtedel av väljarna, inte har sådana demokratisk legitimitet att man kan stå bakom en Sverigedemokrat i kön till Riksdagslunchen? När sociala media översvämmas av ord som gränsar till hat, utslungade av de som kallar andra rasister, och av de som kallas rasister?

Nej, dagens samhällsklimat är sannerligen inte konfliktundvikande. Snarare söks konflikt, i områden som invandring, klimat, kön, och politisk aktivism.

Kan någon hävda, utan att rodna, att vi kännetecknas av att vara lagom?

Vi öppnade våra gränser som blott Libanon, Turkiet, Tyskland gjorde, och gav flyktingarna av vår välfärd på ett sätt som blott står Tyskland efter. Det var inte ett lagom agerande. Det var ett mycket drastiskt agerande, som vårt samhälle kommer att få betala länge och hårt. Våldet mot kvinnor, utanförskapsområde, gängkriminalitet, havererade skolor och inträngandet av den totalitära ideologin, islam, är pris som tar lång tid att betala, om de ens kan betalas. Nej, flyktingmottagningen var inte lagom. Den var extrem.

Vi stängde däremot inte vårt samhälle och låste inte in befolkningen, vilket skedde i många andra länder, som konsekvens av Corona-viruset. När resten av världen bär munskydd, så trummar myndigheten i oss att det är avståndet som är det viktiga. Jag lever just nu i Italien, men längtar hem till Sverige när jag går in i en affär, ty i Sverige kan jag andas och där immar inte glasögonen igen. Och vad jag noterar är att avståndet är större i Sverige än i Italien. Så, Sverige har varit dramatiskt mycket friare än andra länder. Ingalunda att vi varit lagom. Vi har varit extrema.

Vi har väl tyckt om vår karakteristik av oss, och därför behållit den, trots att den kanske inte är en god karakteristik. Kanske det var en karakteristik som var giltig fram till den stora förändringen kring 1985. Då högern, i de flesta partier och i samhället, tog över.

Kanske vi skall säga att sedan 1985 har konflikt och dramatisk extremism varit kännetecknande för Sverige.

Men är det verkligen möjligt att något som man kan anta är djupgående normer i kulturen, kan förändras, så att man nästan har motsatta normer inom en period på 35 år?

​San Bernardo den 18 september 2020

Lars Vilks har polisbeskydd eftersom han skämtade om mohammed i en teckning.

En dansk politiker fick inte demonstrationsrättigheter, där han skulle förlöjliga islam, med hänvisning till det våld motdemonstranterna skulle utverka. Ja, han fick t o m två års inreseförbud p g a motdemonstranternas hot om våld.

I Skottland föreslår den skotske justitieministern, Humza Yousaf, inskränkningar av yttrandefriheten som kändisar, däribland han som spelar Mr Bean, motsätter sig. Ja, du gissade kanske rätt, att han är muslim.

Attacken mot Charlie Hebdo utfördes för tidningens gyckel av mohammed.

En svensk domstol slår fast att arbetsgivaren inte kan utfärda ett generellt förbjud för religiösa att be under betald arbetstid, då det anses vara ett intrång i religionsfriheten. Ja, just precis, det avsåg muslimers bön. Det avsåg inte socialdemokraterns möjligheter att under betald arbetstid studera Karlebys bok ’Socialismen inför verkligheten’.

Det finns inget idag existerande land där islam är dominerande, som är djupt demokratiskt och/eller med god levnadsstandard. Snarare förekommer islam i icke-demokratiska länder där välståndet blott tillkommer ett fåtal.

Påståendet att islam är ett hot mot västerländska fri- och rättigheter kan inte bestridas empiriskt. Islam är ett hot. Det är ett obestridligt och oomkullrunkeligt faktum.

Detta till trots hävdar sådana som de organiserade socialdemokraterna i Sverige, att politik skall vara evidensbaserat, men samtidigt säger de att de aldrig kommer att kritisera islam. Över evidenspolitik som entydigt visar att islam är ett hot mot demokratin och välfärden, tycks finnas en princip som är överordnad. Vilken är den principen? Jag har tre förslag.

Religiösa, speciellt muslimer, är svaga individer. Ett gott samhälle tar särskilt väl hand om de svaga i samhället, de funktionshindrade, både fysiskt och intellektuellt, de fattiga, de sorgliga. I den gruppen räknas de religiösa, ty de har religionen för att mildra sin upplevda utsatthet. Det är deras opium för att stå ut. I denna grupp ingår speciellt de som är så utsatta att de hänger sig åt en totalitär religion som kräver den mest absurda lydnad, vari ingår att kvinnor inte skall visa sitt hår eller att ingen muslim får äta griskött. Dessa svaga måste samhället värna. Därför måste samhället värna deras känslor inför angreppen mot deras trosuppfattning. 

Om detta hade varit en verksam princip, då borde samhället också värna om nazisterna, ty mången nazist är en svag person som tagit nazismen till sig för att kompensera sin svaghet. Men mot nazisterna visas ingen pardon. De förföljs och deras symboler är t o m förbjuda. Således är inte principen om de religiöst svaga en verksam princip.      

Islamkritik är rasism. Man menar att kritiken som riktas mot islam är egentligen inte en kritik mot ideologin i islam, utan riktar sig mot de folkgrupper som oftast är bärare av islam. Det är därför ett angrepp, inte på en ideologi, utan ett angrepp på etniciteter och mot invandring, varför det är rasism.

Detta är en tämligen svepande, och fördomsfull ståndpunkt, då det förvisso säkert finns de som döljer sin rasism bakom islamkritik, men det finns också stark kritik mot islam som inte har rasistiska inslag. Det kan således rimligen inte vara en princip då den är djupt fördomsfull.

Muslimer är en växande väljarskara. Det socialdemokratiska partiet, men inte dess forna ideologi, får starkt stöd i områden där islam är förhärskande. När partiet idag får starkt minskande stöd från sina forna väljargrupper, arbetarna, får de anpassa sin politik och inte minst sin retorik till den stödgrupp som de har fått, invandrargrupperna som oftast är bärare av islam.

Jag har inte funnit någon hållbar invändning mot den senare principen. Därför tror jag, i brist på invändning, att detta är principen som ger en acceptans för islam. Trots att islam, som anti-demokratisk, borde stå i motsatsställning till socialdemokratins djupa demokratiska rötter.

Acceptansen av islam, som utgör Sveriges demokratiska utförslöpa, förklaras därför bäst av politikers omsorg om den politiska makten. Inte för att genomföra och försvara demokrati, utan för att ha makt.

​San Bernardo den 17 september 2020   

”konflikt- och våldsläget i flera av de förorter som nämns i ansökan är mycket höga och information om manifestationen är vida spridd till allmänheten, och i vissa miljöer förespråkas våld”.

Så motiverar, enligt SvD 200911, polisen avslaget för det danska partiet Stram kurs ansökan om demonstrationstillstånd, där de skulle ’håna och förnedra islam’. Många människor tycks ha förståelse för våldet, då danskarna förödmjukar dem och deras heliga bok.

Detta är ett uttryck för de låga förväntningarnas rasism. Islam är en våldsam religion som predikar mycket våld. Kvinnor som inte lyder skall misshandlas genom slag, som inte skall synas. Ateister skall brännas. De som avsäger sig religionen skall dödas. Våldet i islam är likartat det våld som predikas i gamla testamentet. Muslimer anammar denna våldsamhet, mer från vissa kulturer, mindre från andra. Men i grunden tycks muslimer mer benägna till våld än troende av mer profana ideologier, t ex de som tror på den demokratiska socialismen. Och denna våldsamhet accepteras av de låga förväntningarnas rasister, ty muslimer kan ju inte annat.

Den svenska demokratiska socialismen har sin bibel, dvs den som uttrycker ideologien och som sällan läses. Tänk er nu ett gäng muslimer som tillhör ett nytt parti som heter Allahs kurs. De vill uttrycka sitt förakt för socialdemokratin och håna socialdemokrater. De ställer sig på Stortorget i Malmö, en klassisk socialdemokratisk stad. Där sätter de fyr på Karleby’s bok ’Socialismen inför verkligheten’, som ju är socialdemokratins bibel, som stakade ut kursen för 100 års utveckling. 

Finns det någon läsare som kan föreställa sig att polisen kallar samman hundratals poliser och gör sig beredd att möta pöbelns vilda, våldsamma agerande?

Om du inte tror att bränningen av Karlebys bok skapar våldsamheter, då har du ju i grunden en tro på religiöst och kulturellt betingat agerande, där islam skapar betydligt mer våld än socialdemokratin.

Du har visst fog för den föreställningen, ty du drar dig till minnes att mången terrorhandling, dvs våldsamt agerande, har utförts i islams namn, men du kan inte dra dig till minnes senast socialdemokrater vrålade ’Palme är stor’ och detonerade en bomb eller knivskar människor.

Däremot minns du alla krig som förts under kristendomens fana. Och du minns alla de terrorhandlingar som de kristna utförde på Irland. Du drar dig också till minnes all den terror som utövats av kommunister och nazister, vilka har den likhet med islam som är det totalitära, underkastelsens under partiet, Führern eller guden. Således kan du skönja att totalitära ideologier i sig har hög våldspotential.

Jag anser att jag med dessa exempel har antytt att totalitära ideologier är våldsamma, och speciellt idag ser vi att islam är en våldsam ideologi. Våldsamheterna kan inte skyllas på några unga vettvillingar, utan ligger i ideologins natur.

Att bränna koranen är en barbarisk handling, ty bättre är att få kunskap genom att läsa den. Men att skapa våldsamheter mot bränningen är än mer barbariskt. Men med den skillnaden att bränningen borde ingå i yttrandefriheten och våldsamheten borde enbart räknas som brottsligt agerande.

Allt det som sker i samband med koranbränningen är således utslag av barbarism. Bägge sidor borde vi fördöma, exakt samtidigt. Även om vi inser att bränningen visar det vi vet, att totalitära ideologier är mer benägna till våld.

​San Bernardo den  

Klaner som organisationsprincip bland människor har kommit på tapeten genom att en svensk polis sagt att det finns ett 40-tal klaner som främst ägnar sig åt kriminalitet i Sverige.

Det är dock ett yrvaket uppvaknande som skett hos de som kämpat för att vara blinda och för att göra andra blinda. Vi vet sedan länge att många flyktingar kommer från länder med mycket svaga statsorganisationer, där familjen och den mer utvidgade familjen, klanen, varit den organisation som hjälpt människorna.

Det finns människor som ser med beundran på Italiens familjeinstitution, med de stora middagarna, de täta kontakterna mellan generationerna och viljan att hjälpa ganska avlägsna släktingar. Vad de inte inser är att de beundrar klanen.

I Sverige har vi fenomen som också liknar klanen, men något beskedligare, och inte alls begiven för våld. Det kallas familjeföretag. Där ärver någon eller några i familjen, i begränsad eller något utvidgad betydelse, företaget och makten över tillgångarna. Den främsta klanen, förlåt, familjen vi känner är familjen Wallenberg. Men även andra som Johnson-familjen och snart nystartade företagarfamiljer som H&M’s Persson och IKEA’s Kamprad.

Det är sociala organisationer där medlemmarnas intresse omhändertas, där access till den sociala organisationen, familjen/klanen begränsas, ja kanske t o m så starkt att det blott är blodet som räknas, dvs blott de av blodet får framträdande ställning i familjeföretaget medan ingifta medlemmar, således inte av blodet, får obetydliga uppdrag, eller kanske inga alls.  

Familjeföretagets blodsorganisation har många fördelar, men även några nackdelar. Det tycks som om denna organisationsprincip åter börjar bli framgångsrik, efter en nedgång under Sveriges storhetstid, 1960-talet.

Familjeföretagets familj och klanen har en del liknande funktioner, som att skydda medlemmarna och ge dem möjligheter. Familjen finns också till för att driva familjens verksamhet, familjeföretaget, dvs det finns en ömsesidighet mellan familjen och familjeföretaget, mellan klanen och klanens verksamhet.

Familjeföretag är, likt klanen, en överlevande organisationsprincip från ett samhälle med svaga institutioner, speciellt en svag stat. Idag, när vi har starka institutioner, t ex en aktiebörs som fungerar väl, utan korruption, behövs familjen mindre som organisationsprincip för ägande och styrande av företag. Vi har avancerade sätt att utvärdera individer, varför vi inte behöver familjens interna rekrytering, baserat på god kunskap om individerna.

Men trots utvecklingen av ett starkt samhälle, med starka institutioner, överlever familjeföretaget, och kanske ökar i omfattning idag.

Det kan sägas vara dåliga nyheter för ett demokratiskt Sverige. Ty om vi inte har lyckats göra oss av med familjen som ägare till produktiva företag, hur skall vi då kunna lyckas göra oss av med den invandrade klaninstitutionen? Och speciellt idag, då staten är försvagad och inte kan erbjuda det beskydd och den omsorg som kan konkurrera ut klanen.

Vad jag vill säga med allt detta är att klanens princip finns också i det svenska samhället, om än ytterst försvagad och kanske utan en del mekanismer som mellanösterns klaner har. Men den samhälleliga utvecklingen kan innebära att klanen förstärks. När staten och dess beskydd och omsorg eroderar, finns klanen där för att ta hand om sina medlemmar.

Det är därför inte troligt att klanen kan förgöras som organisationsprincip, utan snarare tvärtom, att den förstärks i ett samhälle där staten eroderar.

​San Bernardo den  15 september 2020

​Josefin Holmström, krönikör på Svenska Dagbladet, skriver om incels (involuntary celibates), dvs unga män som lever i ett celibat de inte valt. Hon tycks mena att unga män har lätt att bli högerextremister p g a att de är ensamma, och speciellt ensamma från kvinnor, dvs lever i celibat. De är utanför och ensamma, varför de dras till speciellt högerextrema rörelser, där de finner gemenskap.

Den berömda bilden från Växjö av den polska kvinnan som dänger sin handväska i huvudet på en ung man som bär sin högerextrema flagga med stolthet, är ett sådant exempel. Han kom från en söndrig familj, hade mobbats, och varit utanför, men kom liksom hem och gavs respekt och identitet i den högerextrema rörelsen.

Hon menar att om det är frustration som driver unga män in i extremiströrelser, då kan de hjälpas.

Allt detta låter rimligt. Men är det troligt? Är frustrationen en tillräcklig förklaring av deras agerande?

För att kunna nå den slutsatsen måste man veta vad sannolikheten är att en frustrerad ung man skall bli extremist. Den sannolikheten måste vara hög, ty annars är den inte en god förklaring till agerandet. Om 25% av de frustrerade unga männen blir extremister, då är sannolikt frustration en orsak till extremismen, men det är inte en tillräcklig förklaring, och kan därför inte användas för att angripa problemet med extremism. Det finns då 75% unga män som uppenbarligen har något eller saknar något, som gör att de inte blir extremister.

I vetenskapen är vi vana vid att studera enskilda faktorer, och oftast gör vi det i isolering. Vi ser sällan samband mellan faktorer. Och, inte minst, vi lyckas sällan hitta faktorer, eller uppsättningar av faktorer, som till mer än hälften förklarar fenomenet. Merparten av fenomenet vi vill förklara är oftast oförklarat.

Jag beundrar nazismen och de andra totalitära ideologiernas förmåga att skapa energi och gemenskap. Tänk att få vara med om en sådan gemenskap, en sådan oerhörd kraft? Jag har brottats med frågan, var jag skulle ha stått om jag hade varit på plats när nazismen gick segrande över Tyskland. Idag har jag övertygats att jag mer sannolikt skulle sitta i ett koncentrationsläger än stå med sträckt arm vid vägkanten när Hitler åkte förbi.

Nu är inte jag en incel, då jag är äldre, har access till kvinnor och till gemenskaper. Men jag är ändock oerhört frustrerad. Men min frustration rör till stora delar just de extremistiska rörelser som ger gemenskap, kommunism, nazism, judendom, kristendom och islam, och hur några av dem vinner ökad acceptans i mitt demokratiska Sverige.

Det finns något hos mig, och kanske hos de där 75% incels som inte blir extremister, något som håller oss undan det öde Josefin utmålar som konsekvens av frustration. I mitt fall har jag haft detta något sedan ungdomen, då jag frenetiskt diskuterade och protesterade under kristendomsundervisningen i skolan, och sedan mot kommunisterna på min studentkorridor. Och idag, då jag med stor vånda och sorg lämnat mitt forna parti p g a deras stöd av en av dessa extremistiska rörelser, islam.

Om jag bara hade kunnat kommit på vad det är jag har, som hindrar mig från att ansluta mig till dessa underbara gemenskaper, ty då hade jag kunnat hjälpa samhället att befrias från extremismen. Om jag hade kunnat peka på faktorn anti-X, som hindrar mig från att ansluta mig, som kanske är det som gör att de där 75% av incels inte ansluter sig, trots deras frustration.

I väntan på insikten i denna antiextremismfaktor, anti-X, får vi kanske nöja oss med Josefins rekommendation, att erbjuda och locka in de där 25% incels i demokratiska och anti-totalitära gemenskaper.

Men lika samtidigt måste vi också göra vårt yttersta för att trycka tillbaka de miljöer där extremismen frodas och har sin grund. Segregationens och religionernas miljöer.

​Öllsjö den  

​I en Understreckare i Svenska Dagbladet citerar Victor Galaz en sociolog, Julia Twigg ”… blodet, som ger det röda köttet dess färg, är ett attribut som är starkt förknippat med traditionell maskulinitet – makt, aggression, passion och sexualitet.” (https://www.svd.se/vem-blir-val-manligare-av-att-ata-en-blodig-biff).

Sexualiteten förstår jag inte vad den har med blod att göra, men de andra orden visar onekligen en beröring mellan maskulin och blod. Makt är möjligheten att spilla andras blod, medan passion är möjligheten att spilla sitt eget blod, och aggressionen är dessas samtidighet, att spilla andras och sitt eget blod.

Vi som sett TV-serien Vikingar, har bilden av Lagertha på våra näthinnor. Vikingahövdingen och sköldmön, som efter ett slag är täckt av blodstänk, uttrycker hennes oerhörda kraft. Så kanske det var på hedningarnas tid, som skapade en blodsmyt som fortfarande lever.

I de abrahamitiska religionerna, speciellt de mer barbariska, judendomen och islam, är blodet något oberörbart. Både bibeln och plagiatet av gamla testamentet, koranen, förbjuder ätande av blod. Kanske för att blodet är själens boning, som skall till jorden och inte förtäras som mat.

För judarna har blodet en stor betydelse, då det var lammets blod på dörrposterna som skonade dem från dödens ängel i Egypten. Blodet som skapade det utvalda folket, som särskilde moses folk från de andra stackarna som fick plikta med sin förstföddes liv.

I nya testamentet finns ett liknande uttryck av blodets gemenskap, där blodet är ett uttryck för den kristna gemenskapen då alla i församlingen är av Kristi blod: ”Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod?” (1:a Korintierbrevet 10:16). Själen av Jesus är det röda blodet.

Men detta rör männen i de abrahamitiska religionerna. Denna helighet kring blodet står i bjärt kontrast till Mosebokens extremt sexistiska skaldande: ”Herren talade till Mose: När en kvinna får barn och föder en pojke, är hon oren i sju dagar, lika länge som när hon har menstruation. …Sedan skall hon vänta i 33 dagar under sin blödnings- och reningstid. Hon får inte röra vid något heligt eller komma in i helgedomen förrän reningstiden är slut. Om hon föder en flicka, är hon oren i två veckor, som när hon har menstruation. Sedan skall hon vänta i 66 dagar under sin blödnings- och reningstid.” (3:e Moseboken, 12:1-5).

Blodet vid födelsen av ett barn och menstruationsblodet gör en kvinna oren och hon får inte visa sig för guden, ja, hon skall helst inte vara i gemenskapen, och hon får absolut inte beröra någon annan, som då blir oren. Det som annars är själens boning och gemenskapens kedja, är hos kvinnan något som kastar ut henne från gemenskapen. Hon blir en ovärdig människa och måste dra sig undan.

Lammets blod och profetens blod är gemenskapen, medan kvinnans blod avskiljer henne från gemenskapen.

Så går det när barbariska män får fabulera. Tänk dig nu om det hade varit kvinnor som fabulerat. Hade inte de höjt upp menstruationsblodet till en helighet? Ty, det är kvinnans blod som visar att hon är förmögen att ge liv. Den kvinna som inte blöder, kan inte ge liv, ty utan blod är hon inte fertil. Menstruationen är inte något orent, utan livets uttryck.

Kvinnans blod är också det som omger fostret och ger fostret möjligheten till liv. Därför borde kvinnans blod vara en än mer helighet än lammets eller mannens blod, ty lammets och mannens blod kan blott ge överlevnad, men kvinnans blod ger liv.

Blodet, och då speciellt det kvinnliga blodet borde därför, om det varit kvinnor som skapat myterna, varit det mest heliga. Medan i den upp-och-nervända världen, är det blodet kring mannen som är det heliga och det som ger mannen sin maskulinitet.

​San Bernardo den 13 september 2020

​I Neapel deltog jag i en konferens om forskarutbildning. Inledningsanföranden, som brukar vara stora ord och små tankar, hölls i en stor sal. På podiet stod oerhört viktiga människor, i alla fall kunde man se på deras sätt att röra sig och tala, att de ansåg sig vara viktiga. Men medan de fick uppleva sin egen viktighet, tror jag att många med mig faktiskt inte noterade speciellt mycket av dem och vad de sade.

Talarna var nämligen flankerade av värdinnor. De stod stilla, som statyer, under de viktigas tal och rörde inte en min. Efteråt fick jag veta att de var studenter på en skola som utbildar kvinnor till värdinneliknande arbeten, som t ex receptionister. Dessa studenter förekom överallt på konferensen, villiga att hjälpa med lokaler och var man fann kaffe.

Emellertid, det som släckte ut talarnas tal och viktighet, var att värdinnorna var vackra och några var oerhört vackra. Deras skönhet konkurrerade med enkelhet ut talarna och deras ord.

Forskare har, inte helt överraskande, funnit att barn lär sig mer i kala rum än i väl pyntade rum. De hävdar att det har med barns ännu outbildade förmåga att koncentrera sig, som gör att omgivningen fångar deras uppmärksamhet. 
https://www.svd.se/forskare-barn-i-pyntade-klassrum-lar-sig-mindre

Jag minns mina barns lektionssalar. Inte en kal fläck, utan bokhyllor och teckningar och kartor och bilder. Ett gytter av saker på väggarna. Och ett sorl i klassen som jag inte förstod hur läraren, och än mindre eleverna, kunde stå ut med.

Till skillnad från vad jag minns i mina klassrum. Till examensdagen satte vi upp teckningar. Men alla andra dagar, minns jag inte att vi hade något på väggarna. Längst bak, vill jag minnas, fanns några bokhyllor. Inga kartor, för de hängde sammanrullade framme vid tavlan. Och en tystnad i salen, där ett fniss antydde att något hände.

Kan det vara så att det fenomen vi har idag, med höga ljudnivåer och okoncentrerade elever, till liten del, men ändock till del, har sin orsak i lärarnas vilja att pynta klassrummet?

Vi är skyldiga våra barn att uppmärksamma allt som kan påverka deras kunskapsmiljö, om så det bara handlar om en tavla av Mona Lisa på väggen. Ta bort utsmyckningen. Då lyssnar t o m en ansvarig för forskarutbildningen på talarna.

​San Bernardo den 

​I Belarus stängde diktatorn Lukasjenko ner Internet när demonstrationerna blev för farliga. Information är farligt. Och desinformation är lika farligt. Men i Belarus fanns en kanal kvar, Telegram, som användes flitigt. Det var och är dock svårt att avgöra vad som är information och vad som är desinformation i flödet.

Vi brukar sätta vår förhoppning till den fria pressen, och inte minst, till våra statliga nyheter. Vi tänker oss att den fria pressen är vägledd av ett journalistiskt etos och att de har journalister som är tränade i kritisk metod, så att de filtrerar desinformation och blott presenterar information. Då det mesta av den fria pressen är finansierad av privata intressen och har vinstintresse, inser vi dock att nyhetsrapporteringen passerar genom ett lönsamhetsfilter. Kan man sälja fler lösnummer eller rekrytera fler prenumeranter, eller få mer klicks som man kan rapportera till sina annonsörer, blir man mer benägen till viss rapportering. Det kan således vara information, men informationen filtreras av lönsamhetsintresse.

Därför tror vi gärna att de statliga nyheterna, som inte behöver snegla på finansieringen eller vinsten, är än mer trovärdiga i sin rapportering då deras information inte behöver relateras till lönsamhet.

Dock vet vi att journalister i allmänhet har starkare vänstersympatier, varför de kan befaras välja nyheter, även om det är information, som passar deras världsbild.

Det väckte en hel del uppmärksamhet i undergroundverksamheten på Flashback, när Aftonbladet rapporterade att en man hade uttalat sig hatiskt mot vita kvinnor, när han knivhögg en kvinna. Medan mycken media rapporterade om knivdådet, var det blott Aftonbladet som hade des/information om rasismen i dådet. Undergroundmänniskorna brukar anse att Aftonbladet har en stark politisk agenda mot främlingskritik, varför de var överraskade att Aftonbladet hade des/informationen om rasismen i dådet, med tanke på att ingen annan rapporterade den des/informationen. De spekulerar i att det beror på att inte ens Aftonbladet har numer censorer som gallrar i des/informationen.

Internet och det som kallas Alternativ media, som är distinkt invandrar- och främlingskritisk, ger oss mer des/information. Det skapar risker, då desinformation och kraftigt vinklad information kan frigöra energier hos folk, med rysliga effekter. Men också sådana rysliga effekter som Lukasjenko nu får erfara.

Därför måste vi se på internet och alternativmedia som positiva bidrag till demokratin. Ett av dess mest positiva bidrag är att det ställer mycket hårdare krav på allmänheten att ha ett kritiskt sinnelag. Man kan inte, som förr, luta sig tillbaka och ha allt förtroende för en etablerad tidnings skriverier. Man måste ha garden uppe, ständigt.

Detta tillstånd ställer därför starkare krav på skolorna att utbilda eleverna, inte i vad de skall tänka, inte i värdegrunder och hållbarheter och lika värde, utan i hur man skall värdera des/information. Den kritiska förmågan, i detta hav av des/information, måste vara stark. På så sätt bidrar skolorna, och Internet och Alternativ media, till en förstärkning av demokratin.

​San Bernardo den  11 september 2020