Jag skrev detta eftersom jag själv förspiller tid och energi och kraft på strider, som i det lilla kan te sig berättigat, men som blott passar den som striden borde handla om.
Jag får veta hur det går till i Belarus och diskuterar och samlar information och ältar det timvis. Hur man ljuger och bedrar. Hur man diskriminerar och skapar förfall. Hur man förtrycker sanningen. Allt detta strider mot mina principer och får därför mig att förbruka min energi på det.
Men det kommer inte att förgås för att jag berättar om det. För att jag strider mot det. Det gick inte då. Det går inte nu.
Jag läser om hur en SD-politiker hyr in sig på flerpersonersrum på hotell, uppenbarligen med sin familj eller delar av sin familj på hotellrummet. Men uppger för Riksdagens kontor att det blott var han som bodde där. Ett uppenbart försnillande, ett bedrägligt beteende. Och jag tänker att det är precis samma som skedde när jag drogs in i ett plågsamt år, där jag rapporterade en professor för bedrägligt agerande, men medan prefekten gav honom absolution, drevs jag in i en process där jag utreddes för etnisk diskriminering.
Men jag skall inte orda mer om det. En djup orättvisa, skapad genom min bristande insikt att somliga är mäktiga än andra och somliga åtnjuter organisationers skydd. Andra, som jag, åtnjuter det inte.
Jag har skrivit om mina strider det senaste akademiska året. Och samma händelser upprepar sig. De som åtnjuter beskydd, blir beskyddade. Han som drar fram sakerna, som agerar utifrån sina blinda principer som inte tillåter honom göra en analys av stridens trupper, och som inte åtnjuter beskydd, blir slagen och slutligen utkastad.
Återigen ett år förlorat. Återigen massor av kraft och energi förlorat för en halmdocka. Förvisso en berättigad strid. I princip och med principer. Men inte i realiteten. Ty likt Custor var slaget förlorat, ty i ryggen kom den besegrande styrkan.
Välj dina strider, har jag alltid fått som råd. Och jag har trott att jag valt mina strider. Strider mot det som bryter mot principerna. Utan att inse att den starka styrkan finns bakom mig. Och förgör mig.
Och principerna fortsätter att förloras. Eftersom jag anfaller den lilla truppen.
Likt bokstaveringsalfabetet, som vi får lämna därhän, ty när striden är vunnen, kan vi ta oss an det. Men innan skall vår kraft gå åt att strida mot huvudstyrkan. Den som är i vår rygg. Vi måste vända oss om, och samla vår kraft mot den. Inte mot den lilla halmdockan. Den är förlorad.
Välj din strid. Det innebär att dina principer förlorar på de små fälten. Men kanske den stora striden vinns.
Så åser jag idag en som med stor värdighet lämnar Belarus. Den lilla striden ges upp. För att vinna den stora.
Öllsjö den 1 oktober 2018