General Custor skulle minsann besegra indianerna vid Little Big Horn. Han smög mot dem, men de vände sig mot honom, samtidigt som en trupp han inte lagt märke till, anföll hans trupp i ryggen. Där ändade hans liv. Och hela truppen.

Så kan det gå när man förivrar sig, och anfaller vad som blott är ett lockbete för att lämna ryggen fri. Man skall fokusera på det stora, på det viktiga, inte ta den lätta vägen, inte förivra sig, inte spilla tid på småsaker. För gör man det, kommer indianerna i ryggen, och slaget är förlorat.

Idag finns det en befolkningsgrupp där delar av den är underkastade ett praktiskt, om än ej formellt utegångsförbud. Denna befolkningsgrupp lider också av den andra gruppens våldsamhet. Och en del av denna befolkningsgrupp är underkastad en tradition och ett ideologiskt system som stympar, förtrycker och förnedrar dem. 

Då stormar de mot bilderna, belätena, lockbetena, istället för det som är det faktiska, det stora, det som berör människorna. Kvinnoförtrycket.

Styrelserepresentation för kvinnor, berör kanske 200 Handelshögskoleutbildade kvinnor. Det har blivit feminismens lockbete. Det är den lilla trupp som Custor gav sig på, men fick plikta ohyggligt p g a vad som kom i hans rygg.

Nu kommer nästa halmdocka, nästa beläte som skapas som en viktig sak för feminister och mångfaldare. Betecknande kommer det upp i Dagens Nyheter, den tidning som idag representerar det hart när outhärdliga Politiskt Korrekta.
https://www.dn.se/debatt/dags-att-inkludera-fler-an-bara-svenska-man-nar-vi-bokstaverar/

Och tyckarna, hakar på, glada att slippa från regeringsbildningstyckandet

Bokstaveringsalfabetet skall bli jämlikt, med namn hämtade från arabisk och kvinnliga delar. Detta är saken. Detta är det som skall driva jämställdheten och mångfalden till nya lyckohöjder.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/3jb3eM/de-vill-byta-ut-ojamstallt-alfabet

Jag citerar Lidbom, i hans yttrande: Trams. (https://www.youtube.com/watch?v=a30ysyyuGLE)

Idag döljer kvinnor sina kroppar p g a en inhuman tradition och religion. De hålls inlåsta i familjer istället för att göra nytta i samhället. De vågar knappt gå ut, och absolut inte efter att det mörknat. De blir plågade och förföljda av män. De får inte simma i samma vatten som män. De täcker sitt hår för att inte väcka männens lusta, för att visa att de inte är horor.

Detta skall bekämpas genom att vi säger Pippi och inte Per. Då kommer Khaleds son att lätt ta sig genom skolan. Han kommer inte att bränna bilar. Han kommer inte att kalla en lättklädd blond svenska för hora.

Visst måste vi slåss på värderingsfältet. Visst driver språket oss in i kategoriseringar som är förslavande. Visst visar språket underkastelse. Men inte en enda kvinna kommer att kasta slöjan, inte en enda kommer att släppa ut sitt hår och känna att hon är som alla andra, en fri människa med rätt att bära sitt hår, med rätt att gå på gatan, med rätt att få ha sin kropp för själv och för dem hon älskar.  

Blott rasister, anti-mångfaldare, anti-feminister njuter av deras förslag. Ty då kan de fortsätta att dra samman sina trupper och anfalla i ryggen. Med getton, friskolor, låglönejobb och privilegielagstiftning.

Öllsjö den 30 september 2018

Kyrkan i Växjö har haft en social verksamhet för sk EU-immigranter, det ny-svenska ordet för tiggare, oftast romer från Rumänien och Bulgarien. Denna verksamhet har utnyttjats av en organiserad liga, som tagit tiggare till Sverige och förmått dem att tigga. På kvällarna har ligans ledare, tillsammans med de utnyttjade tiggarna, utnyttjat kyrkans verksamhet.
 
Ligan är nu sprängd, och tiggarna syns in till längre. Kyrkan kritiseras för att ha möjliggjort och underhållit verksamheten. Några medger att de befann sig i ett etiskt dilemma. Dock ej den teologiskt utbildade prästen, Åsa Ingvert, som hävdar att de inte kan göra skillnad på folk, samt att det som sker utanför deras agerande, kan de inte lastas för.

I företagsekonomi finns två riktningar i det som kallas Företagets Sociala Ansvar, Corporate Social Responsibility (CSR). En är den som prästen kan sägas företräda. Man identifierar intressenter och gör gott för dem, inom den verksamhet man bedriver. Men där stannar företagets ansvar. Samtidigt är det individernas ansvar att ta till sig företagets sociala ansvar. 

Mot den synen står en mycket strängare etisk hållning. Den hävdar att det är organisationen som har att bära och utföra det sociala ansvaret. Det sker aktivt, inte passivt. Det är det passiva, att ge folk mat när de kommer och sedan låta allt annat vara. Den etiska CSR anser att organisationen har ett ansvar för dess intressenter. I detta fallet, vad sker med dem efter att de fått maten på missionshuset? Om intressenterna själva inte kan tillvarata sina intressen, är det organisationens skyldighet att göra det.

Medan den första CSR-hållningen är tämligen passiv, är det etiska CSR aktiv. Prästen lutar sig mot den förra, den passiva. Vi ger ut mat, och vi har inget ansvar utöver det. Förvisso kan de informera tiggarna om deras rättigheter, men de pratar sällan det språket, och de inser att tiggarna är fast i ligans klor. Åt det gör de intet. Så agerar den passiva CSR, medan den aktiva CSR, den etiska varianten, tar tag i saken och agerar. Ty tiggaren är i sin helhet en intressent för organisationen, och organisationen har ett ansvar för intressenten.

Således kan vi konstatera att den protestantiska kyrkan, som gärna marknadsför sig som etisk, inte kan hänföras till den etiska ansatsen i företagets sociala ansvar, utan den sida som har en passiv hållning relativt det sociala ansvaret.

Slutsatsen är att kyrkan inte har en etisk hållning när det gäller organisationens sociala ansvar.

​Öllsjö den 29 september 2018

Regeringstjänstemän har gjort en skrivelse till den högste tjänstemannen, och uttrycker sin rädsla för att det som är administrationens värdegrund, människors lika värde, tillika fastslaget i grundlagen, kan hotas med en ny regering. De vill förekomma risken genom att redan nu, innan hotet finns, få riktlinjer till sitt agerande.
 
De inser att de skall vara lojala mot den regering som kommer, men de inser också att de skall vara lojala mot värdegrunden, och ytterst, regeringsformen, dvs en grundlag. Vad de egentligen menar är att om de kommer i en situation då de har grundad anledning att tro att deras agerande kommer att strida mot grundlagen, vad skall gälla, lojaliteten mot regeringen eller lojaliteten mot grundlagen?
https://www.svd.se/anstallda-i-regeringskansliet-oroas-for-samarbete-med-sd

Som de säger, enligt artikeln: ”Om arbetsgivaren kan ”garantera” att nästa regering och regeringsunderlag inte kommer att ”urholka Regeringskansliets värdegrund”

Man kan dra sig till minnes Hitlers revolution 1933, där han fick regeringsmakten att förändras, från en, förvisso svag, men ändock demokratisk orientering, till en rasistisk diktatur. Vad hade hänt om tjänstemännen stått emot och hävdat de demokratiska idealen? Hade det omöjliggjort Tysklands moraliska sammanbrott?

Mot tjänstemännens agerande kan man dock invända.

Bevakningen av grundlagen sker via Konstitutionsutskottet, Riksdagen, massmedia, och ytterst opinionen. Det ankommer inte tjänstemännen att vara en sorts grundlagsdomstol. Det tjänstemannaväldet betackar vi oss för. Tjänstemännen har redan idag en stor makt.

Å andra sidan, grundlagen är svag, ty vi saknar en konstitutionsdomstol. Tjänstemännen är bland de mest initierade, och de som har kunskap från insidan, varför de är de som kan signalera. Och det är just det de skall göra. De skall inte vägra utföra sina lojala plikter. Däremot skall de signalera ut i samhället när de erfar att grundlagen hotas.  

Den kraftigaste invändningen man kan göra är dock att deras agerande är ett monumentalt hyckleri. Deras agerande är så förnedrande politiskt korrekt, att jag häpnar över att det vulgära ETC och populismvänsterns floskler uttalas och sprids genom dessa tjänstemän, som borde ha vetat bättre och mer.

Om de hade värnat om människors lika värde, då hade de tydligt och högt signalerat att den dåtida regeringen agerande i strid med grundlagen. Ty de instiftade och genomdrev en privilegielag, som gjorde en viss grupp mer privilegierade än andra. Lagen för de ensamkommande är ett tydligt brott mot principen om människors lika värde, ty dessa gavs rättigheter som stred mot asylrätten och som inte gavs andra, som borde ha fått åtnjuta samma värde.

Men regeringstjänstemännen har en sådan ideologi och politisk åskådning, att de inte ser privilegielagens brott mot principen om människors lika värde.
​
Därför får jag finna mig i att sälla mig till Carl Bildts kritik, att tjänstemännen skall tiga. De skall skydda vår grundlag genom att signalera när grundlagen hotas. Och det gäller i alla omständigheter. Även när hotet gillas av dem.

​Öllsjö den 28 september 2018

På en högskola presenteras en kurs i grundläggande marknadsföring.
https://www.hkr.se/contentassets/460ca0c26c9749c591e9bfe02ef95e4a/fe698u-course-syllabus-kp-engelska.pdf?_t_id=1B2M2Y8AsgTpgAmY7PhCfg%3d%3d&_t_q=FE698U&_t_tags=language%3asv%2csiteid%3aa3bcba8b-8d60-4b33-bd82-1a90ee8ab0a0&_t_ip=195.67.41.28&_t_hit.id=HKR_Content_Media_DocumentFile/_72ee88b3-f226-4605-9f0c-8b464631bfbd&_t_hit.pos=1

Inget anmärkningsvärt med det. Inte förrän man når lärandemålen, där högskolan stolt anger att man på ’judgement and approach’ säger att studenten efter avklarad kurs skall kunna ha förmåga att ” be able to demonstrate a Christian approach to theories and models as well as to the information communicated by companies and organizations”

En kristen ansats till teorier och modeller?

Detta lärandemål dyker upp samtidigt som vi i Göteborgsposten läser Inger Engqvists debattartikel
http://www.gp.se/debatt/politiska-agendor-hindrar-högskolans-verkliga-uppdrag-1.8868638
om hur ideologiserad den högre utbildningen blivit. Denna högskolas kurskrav, att ha en kristen ansats gentemot teorier och modeller, tar onekligen ett jättekliv i ideologiseringens riktning, då de inte har, vad som måste relativt sätt framstå som måttliga ideologiseringar, som identitetspolitik och feminism, utan denna högskola klämmer till med klart utvecklad, omfattat uttalad och utvecklad ideologi, som är välspridd sedan tusentals år, den kristna.

Utifrån Engqvists artikel kan man undra om detta är ett utslag av en extrem anpassning till de säkra rum högljudda studenter efterfrågar. De kristna skall inte behöva utsättas för en marknadsföringskunskap som strider mot deras kristna värderingar och gudstro. Därför är kursen direkt riktad mot dem och utsätter dem inte för några värderingar som faller utanför de kristna. Kommer vi snart att få se en kurs anpassad efter de muslimska studenterna, som skall sitta i ett säkert islamiskt rum? Kommer vi sedan att få se att man anpassar sig till faktumet att det även finns icke-religiösa ideologier, såsom nazism, kommunism, socialism, liberalism etc.?

Självfallet är detta en oerhörd skandal. Och bör kunna stanna så. Med tanke på vad HKr gjort. Inte minst mot mig. Låt denna skandal finnas.

Jag kommer därför inte att presentera en mer möjlig förklaring till den kristna attityden.

Jag kommer inte att berätta att den svenska kursplanen inte innehåller ordet ’kristen’, utan ’kritisk’.
Jag kommer inte att antyda att en möjlig förklaring är att ordet ’kritisk’ inte blivit ’critical’ i översättningen, utan den blev ’Christian’.
Jag kommer inte att antyda det minsta att det är ett översättningsfel.
Jag kommer inte ens utnyttja möjligheten att med barsk ton säga att dessa kursplaner är ju högskolans avtal med studenten, varför de givetvis borde ha varit underkastade den mest ingående och grundliga korrekturläsningen. Vilket de inte har.

Istället kommer ljuset från ett universitet, där informatören som uppenbarar denna skandal befinner sig, och som generöst, så som många informatörer brukar vara gentemot mig, gav mig kursplanen med det kristna kurskravet.

Det ohyggliga i detta, som förhoppningsvis är ett översättningsfel, parat med en pinsamt dålig korrekturläsning, är att många först inte trodde att det var ett översättningsfel, utan att det mycket väl kan te sig tänkbart, om än oacceptabelt, att en högskola levererar sådan ideologi. Inte minst den som skrivit under på att dess utbildning skall ideologiseras.  

​Bromma den 27 september 2018

En ung kvinna bär på en t-shirt där det står: Nazism is the devil. Hur ställer du dig till det? Hur ställer sig den svenska lagen sig till det?
 
Nazism är en ideologi som baseras på underkastelse under en ledare. Den dömer de som tillhör den prioriterade folkgruppen till frid, medan de som inte tillhör gruppen döms till slaveri. Ger då inte den unga kvinnans t-shirt en rimlig slutsats?

Men den slutsatsen kan ju diskuteras. I ett fritt land kan den tas upp och diskuteras. Är det verkligen så, eller kan man se nazism på annat sätt som gör att påståendet att nazism är djävulen är orättvist?

Men nu är det inte nazism som är på tapeten. Och det är inte en ung kvinna det handlar om.

En man i Karlstad 2014 bar en t-shirt som hade texten: Islam is the devil. Mannen stoppades. Polisen beslagtog t-shirten, och anmälde honom för hets mot folkgrupp.
https://nwt.se/karlstad/2014/11/21/258

Enligt 16 kap 8§ brottsbalken är hets mot folkgrupp att ”uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.”

Mannen uttryckte inte missaktning mot någon folkgrupp, t ex muslimer, dvs anhängare av islam. Han beskrev istället en religion, islam. Viktigt att notera är två saker. För det första, att hans utsaga inte riktade sig mot en folkgrupp, utan mot ett ideologiskt system som kallar sig för islam. För det andra, skall man notera att han inte uttryckte missaktning, utan gav en beskrivning av islam. Denna beskrivning kan diskuteras, men jag har själv inga svårigheter att sammanfatta min beskrivning av ideologin islam som just varande djävulen. Det är inte en missaktning, utan en empirisk beskrivning. Som sådan kan den diskuteras, men jag kan anföra så många historier och utdrag från deras skrifter, att det framstår som rimligt att dra slutsatsen, att islam är djävulen.

Jag vet inte vad som hände i saken. Men att den kan inträffa, i ett land som Sverige, som förvisso har en kraftfull begränsning i yttrandefriheten genom lagstiftningen av hets mot folkgrupp, men i övrigt brukar vi hålla oss med tron att vi har hög grad av frihetlighet. Vi anser ju, eller i alla fall de flesta av oss, att det är helt acceptabelt, och också lite roligt, att göra en rondellhund med mohammeds ansikte på. Om något, är det väl ett uttryck av missaktning att ge en hund ett ansikte av en mordisk pedofil?

Den polis som ingrep, borde gå in i en moské och beslagta alla böcker med titeln koranen, ty den innehåller sådana angrepp på folkgrupper, speciellt de som inte är muslimer, att kanske boken t o m borde förbjudas i Sverige?

Därför skriver jag här, att jag till fullo instämmer i mannens text: islam is the devil. Till lagens män och kvinnor säger jag att jag är man och ni är därför välkomna till Blåtands v. 6 i Öllsjö och gör er anmälan av mig. Jag står gärna i en domstol och lägger fram de empiriska bevisen för mitt påstående.

​Östersund den 26 september 2018

Jag har precis fått rapporter om en akademisk anstalt i Belarus. För deras värdighets skull, anger jag inte dess namn eller dess lokalisering. Det är en akademisk anstalt i Belarus. Det får räcka som identifiering. Det är en säregen anstalt, då den tycks vara upp-och-nervänd. Men den är inte upp-och-nervänd. Den finns i Belarus.
  
På den anstalten finns en grupp anställda som undviks och en grupp som ges framträdande positioner. Det märkliga framgår om man beskriver de två grupperna.

Gruppen som undviks består av en professor, med 1800 vetenskapliga citeringar, två som uppbär titeln associate professor, dvs docent enligt svenskt språkbruk, med 270 citeringar och en med 170 citeringar, och slutligen en som snart lär bli befordrad till associate professor, med 670 citeringar. Tillsammans har de nästan 3000 citeringar.

Det är inte dessa som vinner framskjutna positioner på den akademiska anstalten.

Istället består den framskjutna, prioriterade gruppen av två som är assistant professors, dvs med svenskt språkbruk, doktorer, med 200 respektive 20 citeringar, en som lär ha påbörjat forskarutbildning, med 4 citeringar, och en som inte påbörjat forskarutbildning, utan citeringar. Totalt 200 citeringar.

Jag beskriver dessa personer med två variabler som är väsentliga. Den akademiska titeln anger hur avancerad personen är i den akademiska verksamheten. Citeringar visar hur forskarsamhället mottagit personens forskning.

Den grupp som undviks är distinkt mer akademiskt avancerad och får sin forskning dramatiskt mer uppmärksammad än den prioriterade gruppen, eftersom de har nästan 3000 citering, relativt de 200 citeringar som den befrämjade gruppen har.

Den grupp som undviks har således goda akademiska kvalificeringar, medan den grupp som befrämjas, har svaga eller inga alls.

Frågan är, varför befrämjas de svagare, medan de överlägset starkare, undviks?

En förklaring som många serverar mig är följande: Den akademiska anstalten i Belarus är likt de svenska högskolorna och universiteten, inte längre kollegiala organisationer, utan är förretagsorganiserade, där de t o m använder företagens språkbruk och kallar folk för chefer. Den utvalda gruppen är inte utvald av kollegorna, dvs av kollegiet, sås om akademiska anstalter med någon grad av värdighet gör, utan de utses av överordnade.

De många som jag pratat med, som är kännare av Belarus, säger att det finns en grundläggande regelbundenhet, som är så regelbunden att man kan kalla den för en social lag: Styrka väljer styrka. Det innebär att starka väljer starka under sig, ty de inte bara vill ha ett starkt utförande, utan också ett starkt tryck upp, för att inte de skall slappna av. Styrkan kräver styrka, vilket ger en stark ledning, som aldrig slumrar. En ömsesidighet i styrka.

Men Styrka väljer styrka innebär också att svaga väljer svaga, inte nödvändigtvis för att de inte vill ha styrka på den underlydande chefens nivå, utan för att de absolut inte vill ha ett tryck underifrån eftersom de vet att de inte kan svara an på styrkan. Detta tryck inser de att de inte kan hantera eller tåla. Därför väljer de personer som är svaga, och som därför inte kan utsätta dem för ett tryck och krav. Men det innebär också att ömsesidigheten är en ömsesidighet i svaghet.

Jag bad min informatör att på något sätt få data om ledningen, som bär ansvaret för att föredra den utvalda gruppen. Där fanns två associate professors, med nästan 140 citeringar respektive 365, samt en assistant professor med 326 citeringar. Således en något svagare akademisk grupp än den som inte prioriteras, men starkare än den prioriterade. Eftersom antalet personer skiljer sig åt, tar vi genomsnittet citeringar, vilket är 730 för den undanskuffade gruppen, knappt 55 för den prioriterade gruppen, och 280 för den grupp som ansvarar för att prioritera den prioriterade gruppen.

Således tycks det som om, med nyttjande av citeringarnas enkla siffror, att 280 föredrar 55 och inte 730. Svag föredrar svag. Den sociala lagen i Belarus, Styrka väljer styrka, tycks bekräftad.

Men detta är i Belarus.

​Öllsjö den 25 september 2018

​Lena Andersson publicerade en bok, Sveas son, som handlar om Ragnar, en idealtypisk företrädare för det svenska folkhemmet. En man fylld med plikter och med Jante-liknande normer att inte sticka ut. Han var modern, dvs bejakade teknologisk utveckling och jämställdhet. I pulvermoset såg han hur en industriell utveckling innebar att kvinnan frigjordes från potatisskalandet i köket. Tvättmaskinen befriade kvinnan från de eviga karens tvagning. Klassresan var ingen prioriterad resa, ty han var stolt arbetare och arbetaren skulle vara vid sin läst, men stolt, och erkännas som fullgod människa. Man behövde inte bli professor i hans rike, för att vinna erkännande. Erkännande skulle människa få genom att gott och pliktskyldigt fullgöra sitt arbete.

Det är en plågsam läsning för en ortodox socialdemokrat. Folkhemmets ideal skapade 50- och 60-talets Sverige. Det gav arbetaren en plats i samhället. Det gav en trygghet som gjorde arbetaren inte bara villig till utveckling, utan som drivande i utvecklingen.

Samtidigt var den kvävande. Ragnar får erbjudande om en chefsposition på skolan där han arbetade. Men han var stolt i sitt arbete. Han kunde sitt arbete. Det gav honom själv en plats. Ragnar antar inte erbjudandet utan stannar vid sin läst. Förvisso ett uttryck för den stolthet och meningsfullhet han erfor i den plats han hade. Men samtidigt också ett hinder för att utvecklas förbi den arbetarstatus han hade.

’Inte skall väl jag’? kombineras med Jantelagens hinder ’Man skall inte förhäva sig!’. Resultatet blir en statisk situation, där individen förvisso är stolt, men också låter utvecklingen förbli teknologisk och hindrande den individuella utvecklingen.

Inte skall väl jag?

I Ragnar ser jag min far, och därmed en del av mina egna värderingar. Men jag är inte Ragnar eftersom jag inte blivit vid den läst min far anvisade mig, att bli en ’jobbare’ som gör sitt arbete under plikt. Förvisso har jag arbetets plikt, att göra ett fullgott och helst än bättre arbete. Men jag har inte accepterat de normer som organisationerna satt upp, vilket Ragnar gjorde, utan jag har skapat mina egna normer.

Jag hävdar förvisso att mina normer är de som skall råda. Jag tar mig den sturska friheten att hävda en uppsättning professionella normer, som visat sig stå i strid med de organisationers normer där jag haft anställning. Jag anser mig ha rätt i mina normer då professionen bedömt mig och funnit mig vara Doktor, Docent, och slutligen den högste, Professor.

Genom att känna gemenskap med professionen, men inte med organisationen, har jag lyckats undvika det kvävande ’Inte skall väl jag’, ty jag har aldrig fått erbjudandet att bli Doktor, Docent eller Professor, utan har gjort mitt jobb, gjort min plikt, och blivit bedömd som uppfyllande de krav som krävs av professionen för att ha en position, Doktor, Docent och Professor.

Som arbetsbefriad Professor och snart Professor utan anställning, har jag förvisso dragit skam och vanära över min fars normer, att man tiger, gör sitt jobb och åker hem. Att bli ’avskedad’ är en skam, ty det är ett tecken på att man inte gjort sin plikt.

Men jag tycker mig se i Ragnar, hur positivt jag än ser hans agerande och hans normer, en följsam individ. Jag har just fått det omdömet i en del av de organisationer jag arbetat i, att jag saknar följsamhet. I Folkhemmet är man följsam. ’Inte skall väl jag?’

​Ragnar tolkade inte Kant som jag har gjort. För honom var Plikten att vara följsam. För mig är Plikten att det är jag, inte organisationen som sätter upp normerna som utgör Plikten. Det är min Plikt, inte organisationens eller samhällets. Jag kan inte ha följsamhet mot organisationens normer, utan mot mina. Plikten är min. Det är ett uttryck för min autonomi. 

Ragnar är inte jag. Han sade: Inte skall väl jag?’ Jag sade: ’Det skall jag visst, ty jag kan inget annat göra.’

Folkhemmet framställs därför som ett samhälles kvävande av individualiteten. Tryggheten betalades med ett fruktansvärt pris. Det som kan framstå som stolthet, kan också framställas som lydnad.

Men så avgick också Ragnar med pension. Medan min fars son avgick med 'avsked'.

Öllsjö den  24 september

Godhetsknarkaren är en människa som försöker göra gott, och njuter av att göra gott, samtidigt som hon också har en tendens att göra det goda arbetet hon utför, så känt som möjligt.
 
Några debattörer försvarar godhetsknarkarna, t ex https://www.aftonbladet.se/debatt/a/rLRO6K/ja-ni-har-helt-ratt-om-alla-godhetsknarkare, och menar att mycket gott skulle bli ogjort om de inte funnits.

Knarket i uttrycket handlar om att godhetsknarkaren inte är driven av att göra gott, utan av behaget hon finner i att göra gott. Mycket likt judarnas och de kristnas gud, när han lutar sig tillbaka efter varje skapelseakt och med svällande självbelåtenhet finner att hans gärning är god. Läs själva, 1:a Mosebok, 1: kap, vers 10, 12, 18, 21, 25, 31, med det mest godhetsknarkande uttrycket i vers 31:” Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott.”
 
Godhetsknarkaren retar just genom att bete sig som den här guden, att se sin gärning i självgodhetens strålande ljus.
 
Men guden var ju ensam, så ingen kunde uppskatta hans verk, varför han fick utöva sin självgodhet, att blott ensam se sitt verk. Förvisso fanns ju människan där, skapad på den sista skapelsedagen, men eftersom Eva ännu inte gett oss kunskapen, och därmed moralen, kunde vi ju inte se att gudens skapande var gott.
 
Godhetsknarkaren har inte riktigt gudens självbelåtenhet, utan behöver, eftersom människan är ett socialt djur och inte en gud, en bekräftelse från de andra människorna. Därför vill gärna godhetsknarkaren uppmärksamma sina goda gärningar inför andra, för att få deras gillande. 
 
Men där kommer Jesus, den revoltören, som ju togs av daga genom att ha retat upp både romare och judar, och lägger en tung moralisk filt över godhetsknarkaren. I hans stora testamente, Bergspredikan, säger han, enligt Matteus 6:1-4:

​”Akta er för att utföra goda gärningar för att människor skall se er. Då får ni ingen lön hos er Fader i himlen. När du ger en gåva, blås då inte i trumpet för dig, som hycklarna gör i synagogorna och på gatorna för att människor skall berömma dem. Amen säger jag er: De har fått ut sin lön. Nej, när du ger en gåva, låt inte din vänstra hand veta vad den högra gör, så att din gåva ges i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig.”
 
Godhet, enligt den stränga kristna etiken, är en plikt, inte en egoistisk nyttighet. Du är god och gör gott, för att det är gott, inte för att det ger dig någonting, vare sig självgodhetens behag eller de andra människornas beundran. Vi som finner godhetsknarkarna tveksamma, baserar vår känsla av tveksamhet på en sträng kristen pliktetik.
 
Jag har i en artikel hävdat att människan har fyra motiv för sitt handlande: Egoism, samhörighet, omsorg och plikt. Gudens och godhetsknarkarens självbelåtenhet är uttryck för egoism. Godhetsknarkarens behov av bekräftelse är mer samhörighetens motiv, att erkännas av andra som god. Omsorgens godhetsknarkare agerar för att människor i hennes närhet skall få det gott. Det är en för begränsad form av godhet för oss. På den högsta moraliska nivån, enligt Kohlberg och Kant, står den som gör gott för att det är gott. Det är pliktens agerande.
 
Men varför måste vi döma en människas agerande utifrån relationen mellan avsikten, det som driver handlingen, och det som uppnås, det goda? Man kan ju inta en avsiktsnihilism, och enbart se till nyttigheten som skapas, oaktat avsikt. Vare sig du agerar utifrån en kristen etik eller en nazistisk moral, om handlingen skapar en effekt som är god, är handlingen fortfarande god. Effekten av handlingen behöver inte befläckas av avsikten bakom handlingen.
 
Det ger tillräckligt problem att enbart bedöma handlingen. Visst är det gott om de flyende pojkarna får flyktingamnesti. Det är gott för dem. Men det är ont utifrån tanken på internationell solidaritet, där flyktingstatus är en bärande del, ty de resurser som de förbrukar hade kunnat riktas till de med flyktingstatus.
 
Därför bör vi nog hellre se effekterna av de goda handlingarna, än stirra oss blinda på den mänskliga svagheten, att njuta godhetens narkotikum, helst med andras bekräftelse.
 
Öllsjö den 23 september 2018

Jag har ett funktionellt handikapp, dvs en begränsning i mina förmågor som är mig till nackdel i samhället. Jag har lärt mig leva med mitt funktionella handikapp, även om det hindrar mig och är oerhört irriterande. Det som är irriterande är det hjälpmedel jag har, som effektivt tar bort effekterna av det funktionella handikappet. Mitt funktionella handikapp är att jag inte kan läsa mindre text, och svårligen större texter under en längre tid, cirka fem minuter. Jag har ett hjälpmedel, glasögon, som kompenserar mitt handikapp och som gör att jag kan fungera i samhället.
 
Idag stäms tre kommuner för att de anses diskriminera elever med ett annat funktionellt handikapp, dyslexi. De stäms för att de diskriminerar elever med dyslexi i provet avseende läsförståelse, där dyslektikerna inte får använda sina hjälpmedel, speciellt den maskin som överför textens ord till talets ord.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/dyslexiforbundet-vill-stamma-kommuner-for-diskriminering-av-barn-med-dyslexi

Dyslexi är en läs- och skrivsvårighet med neurologiska orsaker (det finns ju skriv- och lässvårigheter som har andra grunder, främst sociala). Dyslektiker har svårt, av neurologiska orsaker, att avkoda ord i en text, varför dyslexi yttrar sig t ex genom sämre läsförståelse. Det lästa ordet kan svårligen förstås, medan det hörda ordet förstås på liknande sätt som de som inte har dyslexi. Därför är ett effektivt hjälpmedel för dyslektiker att få höra texten.

Läsförståelseprovet handlar just om detta, vilken förmåga en individ har att uppfatta ord som förmedlas genom text. Dyslexi är just en funktionsnedsättning när det gäller läsförståelse. Dyslektiker får hjälpmedel och ges möjligheter i t ex prov, som inte ankommer de utan dyslexi, just p g a sin dyslexi.

Nu vill dyslektiker att det som just ger dem rättigheter till hjälpmedel, skall nullifieras genom att man bortser från just dyslexin. Man vill förneka just det som ger dem möjligheter att överkomma sitt funktionella handikapp.

Försvaret från kommunerna består i att ett prov där texten läses upp inte mäter läsförståelse. En uppläst text kan mäta ordförståelse, men inte läsförståelse. Vad dyslektikerna borde diskutera är istället relevansen av läsförståelse, men inte att få överföra läsförståelse till ordförståelse och sedan få betyg i läsförståelse.

Mitt glasögonbärande är accepterat. Lika mycket skall dyslektikerns behov av uppläsningsapparat vara accepterat. Men lika mycket som jag accepterar att jag inte kan läsa utan glasögon, skall dyslektikern, och samhället, acceptera att dyslexi innebär att man inte förstår skriven text, utan behöver få den uppläst.

Vi vinner inga framsteg genom att låtsas, genom att förneka, utan genom att tolerera de egenheter vi har.

​Öllsjö den 22 september 2018

Etablerade politiker utmålar Sverigedemokrater (SD) som vidriga rasister som skall hållas från allt som etablissemanget gör. Du kanske såg Veronika Palm, när hon spydda sin galla över SD vid valvakan. Hennes ansikte lyste av förakt.
 
Ett stort fång kändisar gick ut innan valet och tog ställning mot SD. Detta upprepades i den vänsterorienterade tidningen ETC, där de har ett antal kändisar som tar avstånd.
https://www.etc.se/inrikes/kanda-svenskar-hall-sd-pa-avstand

Det är Veronika Palm, Morgan Johansson, Centerpartister, kändisar m fl väl definierade etablissemangstyper som tar avstånd från SD.

I samma andetag raljeras kring SD-väljarna som white trash, vita sopor, framför allt lågutbildade män som sällan får sex.

Som jag upprepande gånger skrivit här, finns det materiella anledningar, inte rasistiska eller nationalistiska, för vissa befolkningsgrupper att rösta på SD. Det är de som inte kan, via privata försäkringar, undgå att känna av att flyktingarna gör kön längre till sjukvården. Det är de som erfar en konkurrens om jobben från invandrarna. Det är de, vars löner kommer att pressas beroende på inflödet av invandrare på arbetsmarknaden. Det är de som ser att deras egna ungdomar har svårt att få lägenhet, medan de tycker sig se att flyktingarna får vad de pekar på.

De är materiellt oroade. Deras stöd till SD har en materiell grund. De stirrar inte på hudfärgen, utan ser sig själva och hur de trängs undan och trängs åt sidan.

Men de får fnys och förakt från etablissemanget, som kallar dem rasister. De drivs in i SD:s fålla, som ju, om inte varandes rasister, så är de numer väl artikulerade nationalister av den konservativa typen. Det betyder inte att SD:s anhängare och väljare är konservativa nationalister.

Etablissemanget, med ETC och kändisarna i fronten, gör det logiska felslutet att SD:s anhängare är konservativa nationalister eftersom det parti de stöder är det. Kanske deras utsaga blir rätt, att anhängarna så småningom blir det. Men de är i första hand SD-supporters av materiella skäl.

Så mycket etablissemanget skulle vunnit, och så mycket SD skulle ha förlorat i väljarstöd, om man hade skiljt på SD som parti och SD:s supportar. Att man skulle lyckas hålla balansen, där man hyllar SD:s supportrars materiella oro och visar dem respekt, samtidigt som man attackerar den konservativa nationalismen i SD:s ideologi. Vad de misslyckats med är att slå in en kil mellan SD:s ideologi och SD:s supportrar.

Den kilen måste skapas och drivas in, ty risken är att supportrarnas stöd övergår från att vara baserat på materiella orsaker, och blir till slut ett ideologiskt stöd. Utan den kilen kommer Sverige att ytterligare fragmentiseras och vi kommer att stå med starka ideologiska strider, där islamism och framfusig kristendom stångas mot konservativ nationalism. Medan vi andra, vi som är demokrater, står förtvivlat och ser hur samhällskontraktet eroderar.

​Öllsjö den  21 september 2018

 Leila Ali är en nyinvald miljöpartist i Riksdagen. Med viss rätt drar hon på sig ett visst intresse. Hon är mörk, invandrare, kommer från ett socialt oroligt område, bär schal, är muslim, är kvinna och har kryssats in, då hon stod ganska långt ner på miljöpartiets lista. En tydlig representant från den underklass som bildats genom den sista invandrarvågen. En demokratisk öppning för den gruppen.
 
Högern attackerar henne, men även andra, för att ha kryssats in. Ett uttryck för klanmönstret, hävdas det. Det är ett felaktigt angrepp ty sannolikt tillhör hon inte en klan som är så stor. Däremot kan det vara grupptänkande som gett henne rösterna. Men det är varken förbjudet eller felaktigt. Vi har ju redan en form av grupptänkande eftersom vi har valkretsar.

Men idag framkommer det som är min ständiga misstänksamhet, att nyinvandrarna är födda i en svag eller frånvarande demokratisk kultur och omfattas därför inte av de demokratiska värderingarna och attityderna. Det gör förvisso inte somliga infödda svenskar heller, men de tillhör källarvåningen i Sverige, där nazister, extrema former av Sverigedemokrater, nyrasister i Fi, och en del miljöpartister lever sina publika liv.

Leila Ali har emellertid agerat på ett sätt som kan antas blotta hennes värderingar. Hon delade ett inlägg 19 augusti 2017, som hon benämner ’Det bästa på länge’ Det delade inlägget är ett groteskt och vidrigt angrepp från en källarmänniska, en av de där hatarna som med dagens fria internet får utrymme. Hataren heter Carolina Farraj, och hon spyr en vidrig, ovärdig galla över en journalist, Joakim Lamotte, som i sin tur uppmärksammar detta.
https://www.facebook.com/joakim.lamotte/videos/520316195061034/

Joakim är en rolig och ganska nödvändig journalist idag, även om han saknar den grundläggande förmågan som en god journalist skall ha, att försöka beskriva ett fenomen genom att höra och beskriva olika intressen, och inte beskriva och ge förståelse för ett och endast ett intresse.

Men det intressanta är inte att Joakim känner sig kränkt över hatarens angrepp. Inte heller är det intressant att en person tycker att detta är det bästa på länge.

Det intressant, och det ohyggliga, är att den som finner dessa hatord bra, har idag det finaste arbete man kan ha, att vara representant för folket i Riksdagen.

Vi ser här ytterligare ett exempel på att partier, som man betraktat som demokratiska och etablerade i en svensk demokratitradition, missar kvalitetsgranskningen av sina representanter. Det inlägg som Joakim funnit, var tillgängligt. Hade miljöpartiet varit ett fullgott demokratiskt parti, som står för de demokratiska värderingarna, då hade de haft en noggrann kontroll av de som skall representera dem. Då hade man gått igenom den möjliga riksdagsledamotens uttalanden, för att säkerställa att hon inte bara är miljöpartist, utan också demokrat.

Det Joakim, journalisten, gjort, är det som miljöpartiet skulle ha gjort. Om de hade värnat sig själva som ett demokratiskt parti. Det har de inte gjort, utan en lättsamt grävande journalist krävdes för att avslöja en hatande miljöpartist.

Folk får gärna hata. Det är för dem vi har källarvåningen. Men de skall inte kunna ta hissen upp, genom alla våningar, och hamna högst upp, i Riksdagen.

Stockholm  den  20 september 2018  

De flesta hävdar att historien inte upprepar sig. Hegel sade att historien lär oss att vi inte lär av historien. Hans lärjunge, Karl Marx, sade att historiska fenomen inträffar två gånger, först som tragedi, sedan som fars.

1933 fick Hitler makten i Tyskland. I valet i november 1932 gick hans parti tillbaka en aning och fick 33% av rösterna. Men en högerman, von Papen, övertygade presidenten Hindenburg att göra Hitler till kansler, eftersom von Papen skulle kunna styra Hitler.

Idag diskuteras om Sverigedemokraterna skall ges inflytande. Några moderater, motsvarande von Papen, tycker att de kan ges visst inflytande. Trots allt står 18% i väljarkåren bakom SD.

Då, 1933, röstade mer än var tredje tysk på nazisterna. Tyskland hade gått igenom den värsta lågkonjunkturen på mannaminne. Delvis beroende på stora krigsskadestånd som påtvingades Tyskland vid freden i Versailles efter första världskriget. Nazisterna utnyttjade detta genom att ihärdigt berätta att Tyskland var förödmjukat vid freden, och orättfärdigt dränerat på sina resurser. Och denna orättfärdighet kom lika mycket från främmande makter, som det hade kommit inifrån, från etablissemangets förräderi. Det som kallades dolken i ryggen.

Vi känner igen retoriken. Flyktingkrisen tär på Sveriges resurser och hotar kulturen. Den är förvisso skapad av kriget i Syrien och svälten i Afrika. Men den kunde ske då etablissemanget öppnade gränserna. En liknande dolkstöt i ryggen.

Sverigedemokraterna har en konservativ nationalistisk ideologi. De har ideologer som skriver om svensk essens. Men till vilken grad har SD:s väljare läst och förstått denna ideologi? Till vilken grad tror du att nazistväljarna hade läst och förstått nazismens ideologi? Hur många av dem som röstade på nazisterna 1933, hade då stött Förintelsen som i sin systematiska fas började 1941? Hur många hade stött Kristallnattens terror, som skedde 1938?

Då säger du kanske att de kunde väl läsa? De hade kunnat läsa partiprogrammet, och inte minst, de hade kunnat läsa Hitlers Mein Kampf. Mot det kan anföras att om du hade läst boken, hade du erfarit att den inte är så anti-semitisk som man skulle tro. Och den är inte rasistisk till den grad som sedan deras politik blev. Och, skulle jag vilja tillägga, skall man döma av böcker, då borde ju bibeln och koranen vara skäl nog för att förbjuda alla organisationer som har dem som grundläggande böcker. Förbjud Kristdemokraterna, ty blott i bibeln, och inte i Mein Kampf, stöter du på folkmord. Och förbjud alla muslimska föreningar ty i koranen läser du en tydlig och klar antisemitism.

Ett parti lyckas samla missnöje och genom andra politikers flathet och etablissemangets agerande får de ett utrymme. Ett utrymme som de fyller med den ideologi som kanske flertalet inte kände till, eller i alla fall inte trodde på. Väl vid makten, är de starka och förändrar samhället och med stöd av tro och hopp och terror, realiseras deras ideologi. Den som få trodde på.

Skall nu ett av de få länder som inte anfrättes av nazismen och fascismen, få se en politik som ansluter till dessa ideologier? Vi som var så stolta att vi lyckades stå emot fascismen, skall nu falla för den, i SD:s version? Och med samma skäl som Tyskland föll? Misstroende, känsla av att vara lurade, förråda av etablissemanget, med en naiv syn på ideologins sprängkraft?

Sannolikt sker det inte. Men det beror enbart på att vi har en oerhörd tur. Ty vi har idag högkonjunktur. Vi har ingen arbetslöshet, annat än den som är naturlig p g a byten av jobb. Bland svenskar. Däremot är flyktingarna och många invandrare arbetslösa.

Kraften i SD hade varit ohyggligt större om mängder av svenskar gick arbetslösa. Då hade flyktingarna och invandrarna setts än mer som de som tränger ut de som är svenskar. Den turen fanns inte i Tyskland. Därav 33%, till skillnad mot SD:s 18%.

Men arbetslösheten är stor hos flyktingarna och invandrarna. Hos dem riskerar misstroendet att få ett politiskt uttryck. Kanske genom deras version av fascism, islam. 

​Öllsjö den 19 september 2018

När nazisterna fick makten, skickades akademiker hem från universiteten. Först med arbetsbefrielse, sedan som uppsagda. De kunde vara goda forskare och goda lärare, men de fick gå hem och sedan lämna universiteten. De var framför allt judar, men även socialister och kommunister.
 
Idag, i Belarus, kan en akademiker möjligen framföra kritik mot universitetsledningen en gång, men upprepas den och speciellt om den är offentlig, skickas opponenten hem, arbetsbefriad och därefter uppsagd.

Min fråga blir då, vem sköter undervisningen på sådana anstalter, som behandlar sina akademiker på sådant sätt, i så stark motsats till akademins etos, dess grundläggande värden, det som idag kallas värdegrund?

Självfallet undervisar de som saknar den akademiska värdegrunden. De kan ju t o m tycka att det är helt riktigt att man skall kastas ut om man är jude och socialist eller om man inte är följsam till ledningens påhitt. Medlöparna är deras namn.

Undervisar de, som har en tung försörjningsbörda, t ex har många barn att försörja? Helt enligt Brecht visdom, ’Erst kommt das Fressen, und dann kommt die Moral.’ Först mättas, sedan kommer moralen. Tvångsargumentet för orättfärdiga universitet.

Undervisar de, som hävdar att om den lämnar, kommer annan att ersätta den, varför inget förändras eller påverkas? Gör inte jag det, gör någon annan det. Ersättarargumentet för orättfärdiga universitet.

Undervisar de, som hävdar att de är de som kan ge en god utbildning till studenterna, som ju är oskyldiga till det orättfärdiga? Studenten framför allt, hävdar denne. Studentargumentet för orättfärdiga universitet.

Undervisar de, som hävdar att man blott kan påverka ett orättfärdigt universitet från insidan, varför man måste vara kvar, och verka undergrävande från insidan. Den undergrävande revoltören som varje dag utför sina stick i den orättfärdiga organisationen. Virusargumentet för orättfärdiga universitet.

Undervisar de, som hävdar att det måste finnas goda krafter kvar i organisationen, ty en dag kommer de onda att lämna, och då måste de goda finnas kvar, beredda att bära upp organisationen. Stå ut, är deras grundläggande kraft. Uthållighetsargumentet för orättfärdiga universitet.

Men vem lämnar organisationen, p g a dess orättfärdighet?

De lämnar, som tvingas lämna, även om de gärna hade stannat kvar, för att driva en god akademisk anstalt. Judar, socialister, kommunister, de frispråkiga.

De lämnar, som kan få anställning på annat ort, t ex i Frankrike, Nederländerna eller USA. Mycket av USA:s vetenskapliga framgångar kan förklaras med flykten från Tyskland och deras orättfärdiga akademier. De med alternativ kan lämna.

De lämnar, som är 61 år och som har besparingar som möjliggör en tidig pensionering. Förvisso bittra, med full insikt att de utelämnat organisationen till orättfärdighet. Men de slank ur det orättfärdigas grepp. Pensionärerna kan lämna.

Hur många lämnade universiteten i Nazityskland, och hur många lämnar Belarus’ universitet, som inte har besparingar, som inte har alternativ, som har tung försörjningsbörda, som vet sig vara duktiga och kunde ge studenterna en god utbildning?
Rannsaka dig själv. Vilken kategori skulle du tillhöra? Vilken kategori skulle du vilja tillhöra? Är svaren på de två frågorna identiska, eller olika?

Vilket pris skulle du vara beredd att betala för en värdering som säger att blott goda akademiker skall bedriva undervisning på akademier, oaktat deras ras, religion och frispråkighet?

När du nu har svarat, kan du se dig i spegeln och säga att det är ett trovärdigt svar?
Så lätt att skriva. Så svårt att göra.

​Öllsjö den 18 september 2018 

Fullt så dramatiskt uttrycker sig inte debattören (https://www.svd.se/tron-pa-mattens-nytta-i-skolan-ar-overdriven), men menar att när man väl lärt sig att om Stina ger bort 2 av sina 5 äpplen, har hon 3 kvar, då är matematiken uttömd som ämne för skolan. När man klarar den subtraktionen, kan de som önskar bli tekniker m m, fördjupa sig och fundera över första-derivatan, medan andra kan förkovra sig i mer givande och intressanta ämnen.
Medan jag har haft nytta av första-derivatan, t ex acceleration, får jag väl medge att jag nog aldrig erfarit andra-derivatans praktiska nytta i mitt enkla vardagsliv.
 
Han tar också upp franskan, men inte som ett onödigt ämne, utan hur ämnet förstördes av en terroriserande lärare. Därav ett av hans förslag, att lära lärarna mindre om ämnet som sådant, och mer om pedagogik. Som om det är viktigare att en lärare kan lära ut, än att ha något att lära ut.

Jag får medge att jag hade franska under ett år och inget sitter kvar, annat än att jag kan sjunga några rader om några som dansar på en bro i D’avignon, och att franska utmärks av att man säger en sak och skriver en annan.

Skall då franska strykas från språkutbildningen eftersom jag, och säkert många med mig, inte sitter i Paris och diskuterar Sartres existentialism på franska? Franska är inte nyttigt för flertalet. Stryk ämnet.

Detta kommer några veckor efter att en flicka suttit utanför Riksdagen och demonstrerat för klimatfrågan. På skoltid! Hon har blivit omskriven och numer även hyllad av en fd Kalifornien-guvernör. Viktigare än skola och kunskap, är att sitta sidan om ett plakat.

Jag får höra liknande från några studenter, när jag redovisar i redovisningsteori. De är inriktade på att redovisning är konsten att bokföra. De föreställer sig att de skall bokföra, och att bokföring är tämligen enkelt. Fakturans summa på 3000 kronor skall föras in på en debetsida och en kreditsida, och sedan är saken klar.

Till den studenten brukar jag säga tre saker:

För det första: Om du blott vill lära dig bokföring, och ganska simpel sådan, debet och kredit, kan säkert den kommunala yrkesutbildningen ge dig vad du söker. Du efterfrågar inte akademisk utbildning, och befinner dig således på fel plats. Sluta dina universitetsstudier. Lämna min sal.

För det andra: Men om du någonsin skulle behöva, t ex göra bokslut, då sitter du med t ex avskrivningar på tillgångar. Hur skall de värderas? Vad skall avskrivningen vara? Vad säger redovisningsreglerna om vilka avskrivningsmetoder du får använda? Vad vill företagsledningen ha för resultat? Vad kommer revisorn att säga? Det är nu inte fråga om enkel bokföring, utan kunskap om redovisningsstandards, och kunskap om företagets strategi och politik.

För det tredje: Akademisk utbildning innebär att du utvecklar din förmåga att tänka. Förvisso skiljer sig människan från de flesta djur genom att ha en mycket användbar tumme, men det som verkligen skiljer oss från alla andra djur, det är inte kunskapen som vi fick genom Evas bedrägliga lockelse, utan vår förmåga att skapa kunskap. Akademisk utbildning handlar inte blott om att lära sig befintlig kunskap, utan att kunna se kunskapen, att kunna kritiskt värdera den, och att kunna utveckla egen kunskap. Det handlar helt enkelt om att träna sig i förmågan att tänka. En Kandidat i ekonomi skall, om utbildningen varit korrekt, inte bara kunna mer om ekonomi, utan skall också genom sin kritiska förmåga kunna se bakom ord och ideologier, och kunna tänka mer avancerat, speciellt om ekonomi, än gymnasieekonomen.

Matematik är, likt logiken, den rena tanken. Det är en träning i att tänka. Helt enkelt, att vara människa och inte … sork.

Debattören vill avhända människan det som gör henne till människa. Han vill göra oss människor till otänkande sorkar som gräver sina hål i marken, ovetande om andre-derivatan, men också oförmögen till kritiskt, abstrakt tänkande. Det som är människan.

​Öllsjö den 17 september 2018

Språket är det främsta instrument vi människor har, för att förstå varandra och för att kunna leva i vår tillvaro. Ju fattigare språk, ju fattigare är vi. Ju mindre möjligheter har vi att förstå. Att kommunicera med andra människor.

En språkets njutare, Björn Ranelid, som är professionell språkare, en man som ger oss rikedom genom att med hjälp av språket, visa oss en fantastisk värld, den vi faktiskt lever i, men kan ha svårt att uppfatta då vi inte har hans språkliga förmåga. Men genom att han berättar för oss, och vi kan förstår, då vi har någorlunda språk, kan vi få ta del av vår värld.

Han skriver, med ett kraftfullt ord, tragedi: ” Det är en nationell tragedi att många studenter inte klarar elementära prov i ordförståelse.”
https://www.expressen.se/kvp/kronikorer/bjorn-ranelid/eleven-ar-och-skall-aldrig-vara-chef-i-klassrummet/

Barnet går in i skolans lokal. Där inne skulle barnet kunna utvecklas till en förstående, kunnig, medkännande individ. Men när 30% lämnar skolan utan att ha fått det som kännetecknar oss människor, språket, är det en tragedi. Barnet kom till skolan för att berikas, men blev fattigare.

Den fattigdomen uttrycks hos några med den knutna näven. Den näven öppnas bara för att hålla i bensindunken, som krävs för att tända eld på bilarna, för att ta upp stenen som skall kastas på ambulanspersonalen.

Den språkliga fattigdomen kompenseras med fördomar, stenar och ondskefullt våld.
Vi kan förbanna våldet. Vi kan kräva straff och fängelse till våldsverkarna. Men vi måste också inse att vi inte gav barnet det som den hade rätt till, språket.

Denna språkliga skuld är allas vårt ansvar och börda. Föräldrarnas. Grannarnas. Släktens. Samhällets.

Vi kan kräva bättre skola. Vi kan kräva andra starka insatser av staten. Men vi kan också själva göra något. Vi kan tala. Ty genom talet tränas vi i språket. Vi utvecklar vårt och andras språk.

Därför blir min enkla slutsats, att vi kan i alla fall tala till varandra. Till alla.

​Öllsjö den 16 september 2018

” – Ungefär hälften av eleverna klarar inte kursens första tentamen” Detta hävdar Johan Prytz, docent och lärare på lärarutbildningen.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/0-05-poang-pa-hogskoleprovet-tillrackligt-for-att-bli-larare

Är 50% underkännande ett tecken på att utbildningen är för svår för studenterna?

Knappast.

För mig är 50% underkända tämligen vanlig frekvens. Skulle jag finna en kurs som hade 30% underkännande, skulle jag höja mina ögonbryn, och hade jag varit ansvarig för högskolans kvalité, hade jag initierat en utredning för att undersöka om kvalitetskraven var de som krävs.

En gång, för mer än 10 år sedan på Högskolan Kristianstad, var jag examinator med en kollega, X, på en kurs, där vi underkände 80%. Studenterna protesterade och fick gehör hos studierektorn, Y, som lade fram förslaget att ersätta oss med en annan examinator. Institutionens styrelse avsatte oss som examinatorer och tog in en extern examinator, Z, numer professor i redovisning vid Q-universitetet. Varvid ett liknande resultat skapades vid omexaminationen.

Examinationsfrekvens är således ett resultat av en interaktion mellan studenter, lärare och administrativ personal. Lärarna har, eller borde ha, ansvar för ämnets akademiska kvalité och att de godkända studenterna uppfyller lärandemålen för ämnet. Studierektorn har förvisso också ansvar över den akademiska kvaliteten, men det ansvaret grumlas av att studierektorn, tillsammans med prefekten, också har ansvar över budgeten och högskolans fortlevnad. Hög underkännandefrekvens innebär högre kostnader för organisationen då fler examinationer måste ske. Det innebär också att lärarna måste ägna mer tid åt examination, vilket sällan är en uppskattad del i lärarnas arbete. Samtidigt minskar intäkterna eftersom en del av intäkterna skapas, inte genom god akademisk kvalité utan genom antal godkända studenter. Långsiktigt kan det också hota verksamheten då en hög underkännandefrekvens kan leda till att studenter söker till utbildningsanstalter där de lättare kan bli godkända. Slutligen kan också en hög underkännandefrekvens vara en indikator på att lärarna inte är goda lärare, som förmår studenterna att uppfylla lärandemålen.

Underkännandefrekvensen är således ett resultat av en delikat process där professionella intressen interagerar med organisationens intresse. Det är, för att säga det skarpt, en interaktion mellan professionella intressen och organisationens intresse. I den mån professionen är stark i organisationen, blir det inte konflikt. Men där professionen är svag, och organisationen domineras av andra intressen, blir agerandet som det som skedde på Högskolan Kristianstad, att krävande lärare ersätts.

Underkännandefrekvensen kan således inte säga oss någonting om svårigheten i utbildningen, ty vi måste veta om professionens plats i organisationen.

När Collin+X+Z<Y, då finns inte akademin utan blott diplomet och lönen.

Öllsjö den   15 september 2018

Idag skall jag orda om kursutvärderingar. Jag hoppas övertyga dig om titelns riktighet, att de kan fungera som en termometer på högskolans hälsa, att de är ett symtom på den akademiska anstaltens hälsa.
 
Idag är det över tre månader sedan som kandidatuppsatskursen slutade på Högskolan Kristianstad. Den sista HKr-kurs jag någonsin deltar på, enligt avtal med högskolans rektor. Jag har väntat på kursutvärderingen. Jag är alltid nyfiken på studenternas omdöme, om hur de upplevt kursen, om de olika kursdelarna, om mig som handledare och vilka skriftliga kommentarer som de ger. Men jag är också mycket intresserad av att få veta hur hög genomströmningen var, vad andra lärare anser och, slutligen, vad kursansvarige anser och föreslår för förändringar.

Som du noterar av min uppräkning, avser jag med kursutvärdering inte studenternas kursutvärdering. Högskolor som håller sig med det begreppet av kursutvärdering, vad studenterna uttryckt, är oambitiösa skolor som brister i den kvalitetsutveckling som reflektion kring studenternas omdöme ger möjlighet till.

Men idag, tre månader senare, har jag inte ens fått studenternas utvärdering. Högskolan Kristianstad är således inte ens oambitiös. Högskolan är outhärdligt oambitiös som inom loppet av tre månader inte ens klarar av att sammanställa studenternas utvärdering, än mindre att lämna en bedömning av deras omdöme och en beskrivning av genomströmning m m.

En förklaring kan vara att den kursansvarige sade upp sig och lämnade HKr. Men det är en dålig förklaring, ty det är institutionens ansvar, ytterst den programansvarige som ansvarar för utbildningens kvalité, att säkerställa kursutvärdering. Saknas en person, får en annan sättas in. Så görs ju om en person saknas till en föreläsning. Men en föreläsning anses viktig, kursutvärdering inte så.

En annan förklaring kan vara att studenternas kursutvärdering gjordes med den blankett som jag själv använde när jag var kursansvarig. Och den innehåller sprängstoff. Den innehåller saker som det finns personer och grupper inte vill skall finnas till. Jag tror att man gömmer undan kursutvärderingen för att det finns information man inte vill skall vara offentlig.

Så, vad är det för sprängstoff som finns på min blankett? Jo, jag tror, och har viss erfarenhet som jag baserar min tro på, att det kommer från följande frågor:
What is your opinion of your supervisor’s supervision?
What is your opinion of your supervisor’s availability?
What is your opinion of the chairperson’s contribution?     
What is your opinion of the language teachers support?      
What is your opinion of stat-teachers support?         

Jag ber således studenterna värdera de lärare de kommer i kontakt med. Inte vad de så där allmänt tycker om dem, om de är snälla och rara och luktar gott, utan om det som de är anställda för att göra, att handleda, att vara tillgänglig, att bidra och ge understöd. Dessa lärare är anställda, de uppbär lön och viss samhällelig ställning. Just för att utföra det som jag frågar studenterna att bedöma.

Eftersom studenter kan färgas i sitt omdöme hur det går för dem själva, och inte enbart hur handledarens insats är, och eftersom omdömet kan färgas av en lättjefull students irritation över en krävande handledare, kan inte studenternas omdöme stå okommenterat. Därför kan man inte, överhuvudtaget, ge ut studenternas kursutvärdering utan kommentarer. Som jag skrev ovan, det är oambitiöst.

Men att inte ge ut deras utvärdering överhuvudtaget är outhärdligt oambitiöst. Ja, det är ett förljuget handlingssätt. Det är ett ovärdigt agerande på en akademisk anstalt, vars grundläggande värde borde vara öppenhet. Det är en kränkning av den akademiska värdegrunden.

För den som är kursansvarig är studenternas utvärdering av handledarna viktig. Jag har själv använt utvärderingen för att diskutera med handledare vad de gör och inte gör, dvs i syfte att utveckla handledaren.

Jag har använt den en gång för att sparka ut en handledare från uppsatskursen. Han som sparkades fick enbart femmor av studenterna (det var så länge sedan, innan jag förstått att standarden var en sju-gradig skala, så jag använde de gamla skolbetygens skala 1-5). Jag tittade på uppsatserna och såg på betygen de fick. Alla hans uppsatser gavs betyget Väl Godkänt (det var på den tiden då enbart handledaren satte betyg på uppsatserna). Min inspektion av uppsatser gav vid handen att de inte skulle ha ett så högt betyg. På den tiden gav jag ut kursutvärderingsblanketten till studenterna efter betygssättningen. Min tolkning var att han köpte höga utvärderingar genom höga betyg. Han sparkades och efter det intermezzot ger jag alltid ut kursutvärdering innan betygssättning, aldrig efter, och jag använder alltid två bedömare, handledaren och en som inte varit inblandad i uppsatsgruppens arbete.

Studentutvärderingen är ett utmärkt instrument för att förstå vad studenterna upplevt på kursen, och ett bra instrument för att utveckla handledare och kurs. Att inte göra en kursutvärdering och att t o m sekretessbelägga studenternas kursutvärdering är att avhända sig ett kvalitetsinstrument. Till gagn för de inkompetenta, för de lata, för de som gärna tar en hög ersättning för ett arbete de inte utfört. Det är helt enkelt ett tecken på en akademisk anstalt i förgängelse, en förtappad akademisk anstalt som inte bryr sig om sin uppgift, att ge studenterna den bästa tänkbara utbildningen.

Om den som är kvalitetsansvarig, i detta fall, Erling Emsfors, inte låter se till att kursutvärderingen görs, om han sitter med kursutvärderingarna men inte offentliggör dem, borde han erbjudas samma möjlighet som jag erbjöds, arbetsbefrielse. Han har svikit sin viktigaste uppgift, att säkerställa och utveckla kvalitén på utbildningen.

För att ge full information vill jag berätta om en händelse som skedde 2017, när jag precis blivit ansvarig för en programinriktning. Då kom en fråga från Rektorn, Håkan Pihl, varför en kurs inom programinriktningen hade så dåliga omdömen från studenternas kursutvärdering. Jag undersökte saken och lämnade en rapport och vidtog åtgärder. Så förfar en akademisk ledare med kvalitetsansvar. Rektor läste kursutvärderingar och signalerade genom sin fråga att studenternas omdöme var viktiga och att deras omdöme skall beaktas och föranleda reflektion och åtgärd. Det är mig obekant om Rektor har agerat i detta fall, då han inte ens fått en kursutvärdering att läsa.

En akademisk anstalt som inte tar studenterna omdöme på allvar är i behov av renovering, t ex genom personalförändring, eller bör rivas.

Har jag övertygat dig om min tes i rubriken?

​Öllsjö den 14 september 2018  

Den 25 september och den 26 september skall jag få skatteåterbäring. Cirka 600 kronor får jag tillbaka.
 
Andra skulle fnysa åt min benämning och kalla mig ’simpel bidragsmottagare’, och muttra att jag borde göra rätt för mig själv och inte leva på statens bekostnad.

Människor i min situation, företagare, skulle istället säga, med högstämd röst, att näringslivet dör om inte denna skatteåterbäring alternativt bidrag sker. Således, jag tar emot skatteåterbäringen alternativt bidraget för er skull, för kommunens bästa. Inte för min. För er skull. För ett blommande näringsliv skull. Ja, det är hart när en uppoffring jag gör som tar emot det.

Så, vad skall jag göra som å ena sidan kan beskrivas som att jag profiterar på staten, och å andra sidan kan beskrivas som nästan en uppoffring?

Jag skall flyga från Kristianstad Österlen Airport, till Stockholm.

Man kan göra sig lustig över dess namn. Att kalla en flygplats för Österlen, som ligger i Everöd, är som att kalla Sturups flygplats för Malmö Flygplats. Men får tänja rejält på begreppet Österlen, för att placera Everöd inom Österlens gränser. Det utrikiska namnet, airport, anser väl flygplatsen att den kan använda, då det går ett charterflyg till Kroatien. Som ju ligger både utanför Österlen och t o m Sverige.

Men det saken gäller är att flygplatsen, precis som alla kommunala flygplatser, är kraftigt subventionerad. Den får cirka 10 miljoner skattepengar av Kristianstads kommun. Då de har aningen över 30000 resande varje år, blir subventionen av varje resande kring 300 kronor. Eftersom jag reser ut ena dagen och kommer hem andra dagen, blir min subvention, mitt bidrag, min skatteåterbäring 600 kronor.

Varför flyger jag? Min slutstation är Östersund och redovisningsstudenter på universitetet. Flyget kostar dubbelt så mycket som tåget. Skulle jag ta tåget hade jag antingen fått åka nattåg, med ett antal timmar sittandes, och sedan cirka 4 timmars orolig sömn upp och hem, alternativt att åka dagen innan och dagen efter på dagtåg, med 11 timmar sittandes i en stol, med två extra hotellövernattningar. Flyget kostar mellan 25% till nästan 100% mer, men jag tjänar sömn eller dagar. Eftersom uppdragsgivaren är villig att betala min resa, ankommer den extrakostnad som sparar min sömn och tid, inte mig.

Vem flyger från flygplatsen, dvs vem är det som kommunen ömmar för genom att ge bidrag? Sannolikt är det inte privatpersoner som skall hälsa på sin släkting i Luleå. Det är arbetande folk som i stor utsträckning skall åka till Stockholm för möten. Det är folk som jag, som reser i tjänsten och därför inte betalar själv, utan kostnaden bärs av en organisation eller företag.

Det främsta argumentet för flygplatsens subventioner är att det underlättar, dvs gör det billigare, för organisationer och företag att vara lokaliserade i Kristianstad. Tankefiguren som underhåller bidraget är sannolikt att företag som överväger lokalisering, kan välja Kristianstad, då det ger dem möjlighet att transportera sin arbetarstab något billigare. Tankefiguren säger att Kristianstads kommun befinner sig i ett chickenrace gentemot andra kommuner, där bidraget till flygplatsen är ett sätt att göra kommunen mer attraktiv för organisationer. Kommer dessa organisationer till kommunen får kommunen tillbaka pengar genom kommunalskatten, i den mån organisationens arbetare är skrivna i kommunen och erlägger sin kommunalskatt i kommunen.

Men varför skulle kommunen vilja ha företag som inte klarar den extra kostnaden av 600 kronor per Tur och Retur-resa? Är det inte rysligt ineffektiva företag man slår vakt om, som reagerar på en så ynklig kostnadspost?

Utan kunskap, spekulerar jag att de främsta användarna är kommunen, dess tjänstemän och politiker, och tex företaget Absolut. Absolut är ett rejält vinstrikt franskt företag som av varumärkesskäl inte kan omlokalisera. För kommunen som organisation är det bara en fråga var kostnaden skall hamna, dvs en enkel kontofråga och inte en kostnadsfråga.

Snarare är det så, att jag snart får skatteåterbäring alternativt ett bidrag, för att en flygplats är likt Heliga trefaldighetskyrkan och järnvägsstationen. För stort tilltagna symboler för staden. Det är politikerna i staden som vill ha monument, ivrigt påhejade av näringslivet som givetvis vill ha så små kostnader som möjligt.

Därför skall kommunen fall ner på knä och tacka mig, som genom att utnyttja flygplatsen, legitimerar symbolen för en modern kommun.

Varsågod Kristianstads kommun.

​Öllsjö den 13 september 2018

Jag har sammanställt data för valet till riksdagen i Kristianstad. Igår rapporterade jag med fokus på Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna. Idag vill jag berätta om det splittrade Sverige. Det görs tydligast genom att beskriva de två ytterligheterna vi har i Kristianstad, de två getton, där folk av två distinkt olika typer har samlat sig.

Gamlegården 1 är gettot för underklassen. Det ligger i utkanten av Kristianstad, domineras helt av invandrare och hyreslängor. Åhus Täppet Norra är gettot för överklassen. Det ligger vackert vid havet, domineras av villor och hög inkomst.   

Om du ser i nedre delen av tabellen, ser du att underklassgettot har haft en hög, positiv invånarförändring sedan senaste valet. Sannolikt som ett resultat av flyktingar som kommer till sina släktingar i området. Det gettot domineras helt av invandrare som inte är sysselsatta, och därför har en mycket låg inkomst. De bor alla i hyreslänga och har en låg grad av utbildning.


​Motsatsen är strandremsan i Åhus, där man förvisso haft en god befolkningsutveckling (varför vet jag inte). Det bor inte många invandrare där. De har en hög sysselsättningsgrad, och de har också en mycket hög inkomst. En majoritet är högskoleutbildade.

Dessa materiella och kulturella förhållanden återspeglas i röstbeteende. Socialdemokraterna dominerar i underklassgettot, medan moderaterna och liberalerna ger mer än 50% av rösterna i överklassgettot. Gettona är inte helt motvalls avseende Socialdemokraterna, som lyckas få 12% i överklassområdet, medan Moderaterna är små och Liberalerna är försvinnande små i underklassgettot. Miljöpartiet är de bägge eniga om att det inte är för dem. Likaledes är det överraskande med Sverigedemokraterna, som inte skiljer sig åt så mycket som man skulle förvänta, speciellt gäller det att underklassgettot, där Sverigedemokraterna har 15,9% jämfört med 18,7% i överklassgettot. Det är onekligen starkt av Sverigedemokraterna att attrahera så många röster i ett helt invandrardominerat område.

Slutligen kanske den viktigaste variabeln, valdeltagandet, som onekligen indikerar graden av anslutning till Sverige som plats att leva och påverka. Förvisso går en majoritet av de röstberättigade till valurnan i underklassgettot. Men 65,8% är dramatiskt lägre grad av anslutning till Sverige relativt överklassgettots 90,8%.

Som andra undersökningar visat, kan man anta att sådana faktorer som förväntad livslängd och brottslighet skiljer sig åt mellan gettona. Men jag förväntar mig också att sådana kulturella faktorer, som t ex religionstillhörighet, klanförekomst, kvinnoförtryck skiljer sig åt, då många av invandrarna kommer från muslimskt präglade klansamhällen. Tecken på kvinnoförtryck, som schalen, ses sällan i Åhus, men är mycket frekvent på Gamlegården.

Skulle jag tvingas välja getto, hade jag självklart valt Åhus, ty det är mitt folk som bor där. De delar mina värderingar, om inte de partipolitiska, har låg brottslighet, har ett fridfullt byliv, och sannolikheten för att min Citroën skall brinna är försvinnande liten, enbart förorsakat av ett fel i bilen.

Gamlegården besöker jag enbart för att det finns en utmärkt restaurang där, Gamlegårdens grekiska restaurang. Men även restaurangen har en gettokaraktär, ty vid dess ingivning efter ombyggnaden 2006 (http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/restaurang-pa-gamlegarden-valsignades/), välsignades restaurangen av en ortodox präst. Religionen, och därmed underutveckling och förtryck, finns ständigt närvarande i underklassens getton.

Problemet i samhället är inte överklassgettot, även om man kunde beskatta de havsnära villorna strängare. Problemet är Gamlegården, uttryckt genom deras exkludering, både självvald och drabbad, manifesterat genom det låga valdeltagandet, och genom deras exkludering, manifesterat genom den låga sysselsättningsgraden, vilken kanske är likt andra undersökningar visat, framför allt beroende på att kvinnorna väljs bort och väljer bort att bidra till samhället genom sitt arbete.

Den första frågan inför detta getto är om man skall lösa upp gettot eller om det är bra att ha ett getto. Två argument för att behålla gettot är att det är mycket svårt att lösa upp det, och att det kan vara enklare att samla alla problem på en plats, och ge de invandrare som lyckas, möjligheten till samhällskarriär, genom t ex insatslägenheter en bit från Gamlegården.

Att acceptera ett getto är emellertid en kylig, och hjärtlös politik, ty de människor som bor där är värda att tas upp i samhället.

Om det ordar jag senare.

Öllsjö den 12 september 2018

 Jag har analyserat samtliga valdistrikt i Kristianstad utifrån siffror som finns på Svt Här är min första rapport.
​
Sverigedemokraterna får högre andel röster i de valdistrikt i Kristianstad där färre bor i hyresrätt och fler bor i villa, där andelen invandrare är låg och där färre har högskoleutbildning.

Valdistriktet där Sverigedemokraterna fick störst andel röster, 38,3% kallas Tollarp Linderöd, och består av en liten ort, Linderöd, och dess omland. De har ett valdeltagande på 83,5% vilket är på decimalen genomsnittet för Kristianstad som helhet. 12% är invandrare, medan genomsnittet är 20% i Kristianstad. 80% är sysselsatta, där 78% genomsnittet för Kristianstad. 95% bor i villa, med genomsnittet för Kristianstad är 61%. Högskoleutbildning har 31%, medan 39% har högskolutbildning i Kristianstad. Inkomsten är 20897, medan den i genomsnitt är 22041.

Bilden av Sverigedemokraten i Kristianstad kan då vara en som har arbete och är lågutbildad, men inte träffar de som är deras partis huvudfråga, invandrarna, genom sitt boende, eftersom invandrarna förekommer främst i områden med hyreslägenheter. Är då Sverigedemokraten en person som är rädd för det okända? Kanske inte. Låg inkomst och låg utbildning kan innebära att de har enklare arbeten, kanske där invandrare förekommer, varför de kanske kommer i kontakt med invandrare via arbetet. Invandrare är kanske inte okända för dem. Men om den låga inkomsten antyder att de har enklare arbeten, då kan invandraren vara ett enkelt identifierat hot mot anställningen. Kanske de erfar att när dörren öppnas för invandrarna, stängs den för dem? Kanske de erfar att medan de lyckats ta sig till en villa, öppnas möjligheter utan krav på strävan för invandrarna? Och om högern lyckas med att etablera låglönejobb för invandrarna, sätter det press på deras löner. Kanske Sverigedemokraterna inte alls är tveksamma till det okända, utan erfar det hart när in på skinnet? De bor i svenska områden, men erfar invandrarna där det känns, i plånboken.

Moderaternas andel är hög i distrikt med hög andel högskoleutbildade, hög andel sysselsatta, hög inkomst, men låg andel invandrare. Således bor även moderater likt sverigedemokrater, i svenska områden, men där befolkningen är rik och med hög utbildning. Dessa hotas sannolikt inte av invandrarna, vare sig med de fördelar dessa kan få eller med den lönepress och hot mot anställning som sverigedemokraterna kan erfara.
Det typiska moderatdistriktet är Åhus Täppet Norra, där moderaterna får 41,1% röster. De har högst valdeltagande, 90,8%, 85% sysselsatta, 97% i villa, 61% högskoleutbildade och nästan 30000 i inkomst. Dessa erfar sannolikt inte invandrare, vare sig i bostadsområdet eller på arbetet, och inte som konkurrenter om arbete eller som lönepressare.

Socialdemokraterna har en mer splittrad bild. Deras andel är hög i områden med hög andel invandrare och låg andel högskoleutbildade. I Gamlegården 2 har socialdemokraterna högst andel, 64,7%. Det har lågt valdeltagande, 65,3%, 80% andel invandrare, 37% sysselsatta, 96% som bor i hyresrätt, 26% högskoleutbildade och mycket låg inkomst, 9229.

Med tanke på att Miljöpartiet och Centerpartiet profilerat sig som de mest invandrarvänliga partierna, är det intressant att se om det slår igenom i röstbeteende. Det gör det inte. Miljöpartister har sin höga andel i distrikt med hög andel högskoleutbildade, men utan högre andel invandrare. Centerpartiet har blott en signifikant faktor, vilket just är invandraandel. Men ju lägre invandrarandel, ju högre andel centerpartister. De lyckas således inte etablera sin invandrarvänliga politik hos de som de värnar, invandrarna.
Bilden jag får genom att granska valdistrikten är att de välsituerade, som inte hotas av invandringen på något avgörande sätt, röstar moderat, medan de som hotas, röstar Sverigedemokratiskt, och de som utgör hotet, invandrarna, röstar, om de nu röstar, Socialdemokratiskt.  

Kanske det är riktigt att prata om två underklasser utifrån denna analys. Underklassen som har arbeten och de som hotar dessa. Underklassen med arbete röstar Sverigedemokratiskt, och underklassen utan arbete röstar Socialdemokratiskt. Även om Sverigedemokraten har låg utbildning, är det inte utbildningsnivån som är avgörande, ty både Vänsterpartiets och Socialdemokraternas väljare tenderar att ha låg utbildning. Ja, det är t o m så att Socialdemokraterna förefaller ha större andel lågutbildade än Sverigedemokraterna.

Som socialdemokrat tycker jag mig se att Socialdemokraterna, trots att deras flyktingpolitik hårdnat, har fångat invandrarna, men partiet har förlorat sin traditionella bas, den lågutbildade arbetaren i villan. Skall socialdemokraterna lyckas komma tillbaka som stort parti måste de säkerställa för den traditionella väljargruppen att de har en politik som inte hotar dem. Inga gräddfiler. Inga privilegelagstiftningar. Familjeveckan kanske är bra, ty det ger möjlighet för villaägaren att arbeta på villan när barnen är lediga. Och inte acceptera högerns krav på instegsjobb med låg lön, eftersom det hotar arbetaren på två sätt, att mista sitt jobb eller få lägre lön.

​Öllsjö den 11 september 2018