FN säger att vi skall bekämpa hatet mot de religiösa. Generalsekreteraren nämner judar, kristna och muslimer. Han menar att detta hat är ett hot mot oss alla.
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/P9a0a5/hatretorikens-brand--ett-hot-mot-oss-alla?

Det är en oproportionerlig utsaga. Genom denna insändare göder FN hatet och intoleransen, men visar också sina oerhörda impotens.

Förvisso förekommer angrepp på de religiösas platser. Men, inte sällan är det religiöst motiverat. Det är muslimer av olika schatteringar som attackerar varandra. Det är kristna som attackerar muslimer. Blott judar tycks avhålla sig från att attackera andra religiösa. Istället används judendomen för att legitimera ockupationen av palestiniernas mark.    

Dessa attacker är inte förvånande, ty hat och intolerans är en grundläggande del i religionerna. Att FN skulle ta upp religionernas behov av skydd under täckmantel av tolerans, är onekligen hyckleri i den lägre, pinsamma skolan. Vilken tolerans avses? De kristnas tolerans av vetenskapskvinnorna, t ex Hypatia? Islams tolerans av Rushdie? Judarnas tolerans av Wallenberg?

Den gränslösa ondska som dessa religioner har skapat och legitimerat, göms undan i debattartikeln. Debattartikeln tar blott upp den nödvändiga kritiken av dessa totalitära, vidriga ideologier genom att skriva: ”Att bekämpa hatretorik är inte synonymt med att begränsa eller förbjuda uttrycksfrihet”. Nej, FN, att kritisera dessa är inte blott en fråga om yttrandefrihet. Det är en fråga om mänsklig värdighet.

Låt oss se vad FN tänker göra:

”Den första är en strategi och handlingsplan mot hatretorik för att koordinera hela FN-systemets ansträngningar för att åtgärda de grundläggande orsakerna och effektivera vår respons.” Utmärkt. Gack in i moskéerna och gör vad ni kan mot den flod av antisemitism och hat mot oss ateister som finns där.

”Den andra är en utveckling av en handlingsplan för FN för ett helhjärtat engagemang i ansträngningar att säkra religiösa platser och helgedomar.” Utmärkt. Säkra Manchester Arena, platsen för de religiösa fotbollsfanatikerna, som angrepps 2017. Värna andras religiösa platser, t ex överväg att riva Lunds Domkyrka, ty den tycks vara byggd på en hednisk religiös plats, som grymt ockuperades och förstördes av de kristna erövrarna. Zeppelintribüne sköts mycket illa och riskerar att förstöras av tidens tand.

De stora orden används: ” …mångfald är en rikedom, aldrig ett hot” Utmärkt. Låt oss därför värna om alla olika typer av religiösa uttryck, även de som inte inrymmer monoteism. Låt oss inkludera nazism och kommunism. Även dessa flyter fram på den flod av blod de, likt de religiösa, skapat. Men låt oss inte stanna där utan bejaka mångfalden. Asatron och satanism är en del i mångfalden. Dessa är inte ett hot. De är en rikedom.

FN tycks nu tappat så mycket av sin legitimitet att de måste försöka söka stöd i de tre stora världsreligionernas anhängare. De inser att anhängarna är många, och att de saknar kritisk ådra, och därför ställer upp bakom FN.

Men, FN är passande blint. De glömmer bort andra religioner. De glömmer bort religioners hat mot varandra och mot andra. De glömmer bort religionernas skapande av floder av blod. De glömmer bort att dessa religioner framgångsrikt har motverkat mänsklighetens utveckling. Det finns ytterst få länder som kan uppvisa hög grad av social och ekonomisk utveckling, samtidigt som de domineras av någon av dessa religioner.

Självfallet skall ingen kyrka brännas. Självfallet skall inga besökare till helgedomar riskera sitt liv. Men att några galningars, ofta religiöst motiverade, angrepp på kyrkorna skulle innebära att vi inte tysta tolererar religionerna, ja, t o m tigande värnar dem, innebär att primitiva, totalitära ideologier värnas och vinner.

Nej, FN, försök inte dribbla bort en oomkullrunkelig sanning. Sanningen att du, FN, inte gör ditt jobb. Bakom fagert tal om tolerans försöker du dölja att du är impotent och oförmögen att göra ditt jobb, att skapa och värna fred.

FN! Åk till Syrien och till Palestina och gör ditt jobb. Så länge barnen dör på Gazaremsan och så länge folk får fly från Syrien, har du, FN, absolut ingen som helst legitimitet och ingen rätt att pyssla med något annat. Med fagert tal försöker du, FN, gömma undan att du är en misslyckad organisation som inte klarar huvuduppgiften, freden.   

Öllsjö den 30 juni 2019

I nazityskland rådde gleichschaltung. På Wikipedia finns ett citat som definierar begreppet:”Consolidation. All of the German Volk’s social, political, and cultural organizations to be controlled and run according to Nazi ideology and policy. All opposition to be eliminated”

Samhället skall genomdränkas av den nazistiska ideologin och avvikande tankar skall elimineras. På universiteten fick det olika uttryck. En viktig beståndsdel i deras ideologi var rasåtskillnad. Det innebar självfallet att judarna avskildes, först genom att förhindras undervisa. Sedan genom att arbetsbefrias genom avsked.

Det gick ut direktiv att ”alla elever skall ta del av utbildningsmoment kopplade till Nürnberglagarnas rasåtskillnadsmål.” Man hävdade oblygt att ”Oavsett vad man pluggar ska man ges en förståelse för rasåtskillnad och vad det är som händer”

Det kan låta märkligt att sådant kunde sägas på universiteten, då man i Tyskland hade formulerat den akademiska friheten som Lehrfreiheit, dvs lärarens rätt att undervisa enligt sin professions normer, Lernfreiheit, dvs studentens rätt att fritt välja vad de vill studera, och Freiheit der Wissenschaft, att fritt få utföra den forskning som forskaren finner relevant. Det innebär att vare sig Führern, ”…Ärkebiskopen och Rektor tillsammans kan ge minsta direktiv till en akademisk lärare, så länge den står stadigt på den akademiska värdegrunden.”

Men när totalitarismen träder in, går den akademiska friheten under. Professorerna kunde tänka sin frihet, men det minsta ljud om akademisk frihet, och professorns saga var all.

Idag lever vi i ett starkt ideologiskt tidevarv, onekligen med vissa likheter till Tysklands ideologiska 30-tal. Men det är andra ideologier som idag stampas fram med marschkängor på universiteten. 

Vi lever dock i ett demokratiskt samhälle, med universitet och högskolor som kännetecknas av den akademiska friheten, varför den gleichschaltung som fanns då, är otänkbar idag. Helt otänkbar. 

Öllsjö den 29 juni 2019

​Islam betyder underkastelse och lydnad. Judarna och de kristna har det första budordet: ’Du skall tro på gud’, eller, ’Du skall inga andra gudar hava jämte mig’.

I myllret av allt, finns det Ett, det Ena, alltings källa och den yttersta förklaringen. Utan Den, ingenting. Med Den, allting.

Detta är en totalitär ide, att allt kan omfattas av Ett. Allt går att reducera till Ett. Det är nog något sådant Plotinos tänkte sig med sin tanke om det Ena, som han, i kritik mot Platon, satte före förnuftet. Det är en liknande naiv och outvecklad föreställning som skapelsen, där man antar att bara för att människans liv har en början och ett slut, likt korven, så har allting en början, varför det krävs en skapelse för att få till det som finns. Som om inte cirkeln är en ljuvligt harmonisk tankefigur, där allt finns alltid, i en evig kretsgång.

Sådan är totalitarismen, gjord för att förenkla.

Men medan Plotinos och Platon är oskyldiga, så adderar religionerna två saker som skapar den mänskliga tragedin, viljan och underkastelsen. Inte nog med att det är Allt och Allts ursprung, utan detta Ena har en vilja, och den kräver av oss människor att vi skall lyda den.
Eftersom det Ena har fått vilja, löper den risk att bli människolik, varför man vänder på kausaliteten, att först fanns gudens vilja, därefter, av misstag, genom kvinnan och äpplet, fick människan vilja genom kunskapen. Det är inte det Ena som är människans avbild, utan tvärtom. Att vi kan förstå vad den där guden hittar på, beror inte på att vi skapat honom, utan att han skapat oss till hans avbild. Därmed försvinner också all den mystik som finns hos Plotinos, när guden plötsligt blivit som gnällgubben utanför Systemet, som förmanar ungdomarna.

Men om vi är hans avbild, då agerar vi väl som han, och då krävs ingen underkastelse, ty blott den som kan avvika kan avkrävas underkastelse. Men vi kan avvika, vilket de totalitära religionerna förklarar på lite olika sätt. Men vi kan avvika. Som om guden inte vore allt. Som om kvinnans hår vore mer angeläget att beskåda än allah. Eftersom guden har vilja, som vi kan strunta i och istället dricka sprit och äta bacon, måste vi fösas in i gården, och avkrävas lydnad. Därför är första budet och namnet på religionen, Underkastelse.

Därmed är religionernas saga all hos mig, ty den innebär att somt skall accepteras och somt skall förkastas, utan diskussion, utan reflektion, utan tanke. Det är det totalitäras ondska, som rättfärdigar mord och stympning, kroppsligt och själsligt och samhälleligt.

Men är jag, som ateist och rationalist, anti-totalitär, och därför utan det gry av ondska som alla religiösa bär på sig, realiserat eller potentiellt? Att vara ateist är blott att säga att det Ena, med sin vilja och krav på underkastelse, inte finns.

Att blott negera, utan att ha något positivt, något i dess ställe, kan inte bära en ondska. Ty ondskan kommer ur något, den kan inte finnas genom allt det som inte finns, det negativa. Det måste finnas något varur ondskan kommer. Som guden, jahve allah och dess vilja.

Men jag har något positivt eftersom jag är rationalist. Jag har Förnuftet. Människans förmåga att förstå sin värld genom att ha (a priori) och kunna skapa (a posteriori) kategorier och deras samband, principerna, t ex termodynamikens andra princip, att oordningen ökar.

Det förefaller som om också jag har en totalitär grundtanke, att allt är Förnuft och att jag kräver underkastelse, ty det som är förnuftsvidrigt är inte accepterat. Och även Förnuftet har en vilja, viljan att förstå.

Vi människor är dömda till att förstå. Se bara hur vi reagerar inför streck och linjer. Människans hjärna ser dessa streck och linjer, de som finns, och arbetar hela tiden med att försöka förstå dem, med sina kategorier och sina principer. Ställ dig mycket nära Boldinis Dam i rött
(https://en.wikipedia.org/wiki/Giovanni_Boldini#/media/File:Boldini,_Lady_in_Rose.jpg)
och du ser blott linjer och streck. Men allt efter att du backar tillbaka och ser tavlan på avstånd, lyckas hjärnan göra ett sammanhang, och strax ser du en ledigt sittande vacker kvinna i den vackraste klänning. Vi är dömda att förstå. Det som finns är linjer, men det vi förstår är en vacker kvinna.

Men Förnuftet har en egenskap som de totalitära religionerna saknar. Kritiken. Den som gjorde Immanuel Kant så berömd. Och den som är det fria samhällets och den fria människans absoluta, för att inte säga principiella förutsättning. Viljan att ständigt pröva, att ständigt se gränserna. Förnuftet kräver förvisso underkastelse, men den är underkastelsen under kritiken, den ständiga prövningen.

Denna vilja till kritik formulerades kanske bäst av Popper, falsifieringens profet. Det vi vet, de principer vi har, de kategorier vi bär på, är tillfälliga. De skall kritiseras, granskas, och framför allt skall de erkännas som blott tillfälliga. Vi lever i en tillfällig värld. En tillfällenas värld där vi måste anta att de har en riktighet, ty annars skulle vi bli paralyserade. Men där vi ändock inser att de är tillfälliga. Termodynamikens andra lag är blott en lag för tillfället. Förnuftet kräver av oss en underkastelse under kritiken, att ständigt pröva lagen och att ständigt vara beredda på att förkasta den, för en bättre lag.

Därför kan jag medge att jag har en totalitär idé, men att den inte bär religionens ondska. Ingen kan dödas för att den ifrågasätter termodynamikens andra lag. Istället hyllas den, ty den följer den grundläggande principen av kritik. Det som är hotet i religionen, är en grundläggande princip hos Förnuftet.

Ifrågasättandet är de auktoritäras, religionernas och därmed ondskans fiende. Det är det som skapar en reva i vår värld, som ger oss osäkerheten, men också utvecklingens möjligheter. Därför skall vi bekämpa de totalitära religionerna och de auktoritära.

Varhelst du hör krav på lydnad och på lojalitet, skall du hävda Förnuftet. 

​Öllsjö den 28 juni 2019

​En kommun i Sverige använder en robot för att intervjua jobbsökande. Roboten ställer frågor till sökande. Rösten är inte artificiell utan är baserad på den kvinnas röst vi hör när vi kontaktar Fröken Ur.

I en artikel, skriven av Helen Preutz, beskrivs detta nya fenomen. Där skriver författaren t ex på frågan om roboten är fördomsfri ”Nja – Tengai [namnet på roboten] blir precis så fördomsfull som hen programmeras att bli. (https://www.svd.se/har-sallar-roboten-de-jobbsokande)

Det är en förbryllande mening som blott leder till att vi får mer förakt för ordet hen, än acceptans för denna goda språkliga innovation.

Hen är en god innovation, som kan användas där den är relevant. I min metodundervisning förklarar jag att revisor är en individ, som likt alla individer har ett kön (om vi nu bortser från det fåtal som glider mellan kategoriseringarna). När man träffar en revisor, då träffar man antingen en han eller en hon. Om den individuella revisor som man träffar, kan man inte använda ordet hen, ty den är antingen hon eller han.

Däremot, om man skall beskriva en revisor, vilken som, och tvingas genom språket att ge ett personligt pronomen i tredje person, då är han eller hon inte korrekt, ty revisor som sådan saknar kön. Då är hen ett gott val.

Hen skall således användas när kön inte finns, men det rör individer.

I fallet med roboten är det märkligt att kalla den hen, ty det är en maskin och inte en individ, varför individuella pronomen, som hen, inte är tillämpliga. Hur mycket man än stirrar på roboten, kommer den inte att få ett kön, likt revisorn, när den verkligen dyker upp, visar sig vara en individ med kön. Robotar har inga kön, varför det könsoberoende uttrycket hen är fel.

Men så var ju inte fallet, ty just denna robot hade ett kön. Den hade rösten av en kvinna. Den var inte könslös.

Men om den har rösten av en kvinna, då är det ju ytterligare tokigt att benämna den hen eftersom den rimliga beteckningen måste var hon, eftersom maskinen har en kvinnlig röst.

Många skrattar, och några anser att det är en del i den hegemoniska nyspråksrörelsen, där förnekelse dominerar, där han och hon blir hen, och där problem blir utmaning. De ser hen som ett uttryck för dagens identitetsförvirring. Med all rätt. Helen Preutz är en verksam del i att dra undan hens legitimitet, genom att sätta hen istället för den eller hon.

Hen är en god innovation, som är värd att behandlas med den respekt sådana innovationer skall behandlas. Hen skall inte förlöjligas, som görs av hens motståndare eller hens dödgrävare. Likt hen, Helen Preutz.

​Öllsjö den 27 juni 2019

​Jag och en kollega åkte till Malmö Universitet (MU) och föreslog att de skulle öppna ett ekonomprogram. Våra argument var att det finns många i Malmö som, när de inte kan komma in på Lunds ekonomprogram, får åka längre bort för att få ekonomutbildning. Malmö är en god plats för en mycket god ekonomutbildning. Närheten till Köpenhamns och Lunds ekonomutbildningar gör att det finns god akademisk arbetskraft tillgänglig. Närheten till Kastrup gör att det är lätt att flyga in kompetenta gäster. Organisationerna, och inte minst, företagen i Köpenhamn-Malmöregionen, gör det till en livlig plats för ekonomer.

MU avslog vår tanke, bl a med argumentet att de höll på att bygga upp en slagkraftig polisutbildning.

Vi hade ytterligare ett argument, som vi inte framförde. Och jag hade ett, ytterst personligt, som jag inte framförde.

Vi ansåg att universitet förvisso är akademier, och därmed har blott kunskapen som första ansvar. Men de är också organisationer som befinner sig i regioner, där de kan anses ha ansvar att förädla befolkningen och ge den en utbildning den efterfrågar och som regionen kan ha glädje av. Ekonomer behövs, de är efterfrågade, och det finns utbud av unga människor som vill ha en ekonomutbildning.

Ett sådant regionalt ansvar känner emellertid inte MU. I alla fall inte för ekonomer.

Kanske vi i Greta-tider, med hållbarhet och resenojan, hade kunnat anföra att det är rimligare att de idag resande ekonomerna, blott hade att ta stadsbussen till sin utbildning. Men inte ens Greta-argumentet kulle bita på MU. 

Mitt argument, som jag inser är helt ur tiden, grundat i en annan tid, och så otidsenligt att jag är rädd för att personer inte förstår det idag.

Det är klassens argument.

Lunds universitet har en klassmässig snedsida, mot de högre klasserna. Det gäller även ekonomutbildningen, trots att den brukar attrahera mer av arbetarklassens ungdomar. Skälet att ekonomutbildning attraherar lägre ner i klasspyramiden kan vara att den är kortare än t ex läkarutbildningen, och därför inte ger så höga studielån, och att den ger en utbildning som man tror sig veta vad det är, en ekonom.

Många av de nu resande unga, som läser ekonomi på närliggande utbildningar, som Helsingborg, Halmstad och Kristianstad, kommer från arbetarklass, och många av dem kommer från de invandrartäta platserna i Malmö.

Denna ungdomsskara säger MU nej till. De känner inget ansvar att vara en rak vänster i klassamhället. De kanske inte ens tänker tanken. Trots att den person vi pratade med var en forna vänsterpartist, ja, kommunist.

När jag gick därifrån, besviken över att MU inte är ett radikalt universitet som vill ta sitt ansvar i klasskampen, drog det sedvanliga mörka molnet över mig. De som mest av allt sviker den sak vi kämpade för en gång i tiden, är de forna kommunisterna. Det är de som lättast har inordnat sig i det borgerliga samhället.

Jag stod inför honom, den forne kommunisten, och hörde inget av mitt argument. Han tänkte inte i de banorna. Inte minsta tillstymmelse till tanke på det rättvisa samhället, där vi ger människor möjligheter efter deras förmågor och inte efter deras sociala arv. Nu när han har kommit upp sig, visar han värdet av sin kamp. Det var kampen för honom själv. Klasskampen var ett instrument för hans kamp. Inte för saken.

Rosengårdens ungdomar, de som trots alla omständigheter, lyckas, får inget stöd av MU, utan får söka sig lägre bort. Ty MU vill varken vara en regional kraft eller en rak vänster i klassamhället.

Öllsjö den  26 juni 2019  

Kan Högskolan, och speciellt dess studenter, användas som medel?

Högskolan, vari innefattas universitet, skall enligt högskolelagens andra paragraf, ge utbildning på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet, och ge forskning samt utvecklingsarbete. Det ingår att högskolor skall samverka med omgivande samhälle och informera om verksamheten samt se till att forskning kommer till nytta. I paragraf fyra sägs att verksamheten sköts så att hög kvalité nås i utbildning och forskning.

Det är sannolikt svårt att skriva lagtext. Men det förefaller som om lagstiftarna ser att högskolor har en primär uppgift, vilken kan kallas den akademiska. Den består i att utbilda på vetenskaplig grund, samt att skapa kunskap (märkligt nog inte angivet att det skall ske på vetenskaplig grund). Andra paragrafen har det tydligt skrivet, och det upprepas i fjärde paragrafen, när man preciserar att det är de två första uppgifterna, utbildning och forskning som skall bedrivas med bästa kvalité.

Den akademiska uppgiften är således den viktigaste samhälleliga uppgift högskolan har.

Därutöver har den en andra samhällsuppgift, att samverka med samhället, och således inte verka som en avgränsad ö i samhället. Tanken är att högskolan inte skall begränsa sig till ett passivt agerande, att släppa ut sina studenter i samhället, och att lägga sina böcker utanför högskolan, för envar att läsa och påverkas av. Den skall aktivt lämna högskolan och påverka samhället genom sin vetenskapliga kunskap.

Idag har högskolor lagt sig till med ytterligare uppgifter. Den har antagit den aktivistiska uppgiften, dvs de deltar inte bara genom sin vetenskapliga kunskap i samhället, utan deltar också som politiker i politiska processer, så som t ex Linnéuniversitetet deltar i Prideparaderna, och andra högskolor har antagit hållbarhet som en mission. Därvid kan sägas att de har adderat till de två uppgifterna, den politiska uppgiften, att utifrån politiska värderingar, vilka de nu råkar vara för tillfället, påverka samhället.

Till dessa tre uppgifter, den akademiska, den samhällspåverkande, den politiska, kan läggas ytterligare en uppgift, den lokala uppgiften. En högskola är en arbetsplats, där det finns anställda, oftast mycket högt utbildade. I den mån dessa anställda bebor platsen för högskolan, kan tänkas att de ger en ekonomisk, kulturell och allmän samhällelig påverkan. En högskola har också många studenter som kommer till högskolan. De påverkar också den lokala platsen där högskolan är belägen.

I dagarna finns en lokal debatt i Kristianstad om ett innovativt förslag från Högskolans rektor. Högskolan är lokaliserad i gamla regementsbyggnader som ligger i utkanten från stadens centrum, vid studentbostäder och en forsknings- & utvecklings-by. Tanken är nu att högskolan skall flytta in till absoluta centrum i Kristianstad, med nästan direkt anslutning till järnvägen. Det tilltalande i flytten är att högskolan kommer in i staden, där dess studenter kan liva upp den numer aningen sömniga stadskärnan, samt några lärare kan ha direktkontakt med de administrationer som finns i centrum, företrädesvis kommunen.

Av de uppgifter som jag angett ovan, tycks det vara främst en lokal uppgift man ser som värdet av flytten. Mellan föreläsningarna ser man studenterna driva omkring på stan och upprätthålla en livlig cafékultur. Studenterna, och lärarna och andra som kommer via tåg, slipper omlastningen från tåget till stadsbussen, som på tio minuter tar dem ut till dagens campus.

Men om tiden för bussen skulle vara argument värdigt att beakta, då borde högskolan flytta till Hässleholm, som är en järnvägsknut, och som skulle bespara de som åker tåg till högskolan, tiden mellan Hässleholm och Kristianstad. Det är en resa som tar minst 21 minuter, om man inte behöver byta i Hässleholm, vilket då förlänger tiden, och det inte finns några kor på linjen, som stoppar trafiken, och man åker med de tåg som inte stannar på de två lokalstationerna mellan orterna. Det blir totalt en tidsvinst på minst 42 minuter för varje resande, att addera till de tjugo minuter ToR man slipper om man inte behöver åka till campusområdet.

Nej, det kan inte vara omtanken om studenternas tid som föranleder flyttankarna. Det kan inte heller vara omtanke om utbildningssituationen, ty den kan jag inte se vara knuten till en stadskärna. Möjligen fler lärare som kommer försent, p g a svårigheten att hitta parkeringsplats i stadskärnan relativt dagens fria och rymliga campus-parkeringar.

Men flytten skulle innebära ett nybyggt hus, vilket har fördelar för verksamheten, då huset kan anpassas till framtidens högskola. Den kommer sannolikt att innehålla någon enskild stor föreläsningssal, men framför allt, mindre lokaler med internetaccess, där lärare och studenter träffas via internet. Kontorsutrymmen krävs mest för den administrativa personalen, ty lärarna, speciellt på mindre högskolor, är oftast inresande och har därför en låg närvaro. utanför undervisningstillfällena. Man kan då använda de öppna lokaltyper som numer finns, där egna utrymmen är begränsade. Förvisso sägs det vara dåliga miljöer som snarare minskar personalens villighet att vara närvarande. Men jag tror att den fysiska närvaron blir än mindre än idag, oaktat om lärarna har personliga rum eller ej. Kanske det blir så att högskolans lokaler används av administratörer, av studenter på grundläggande kurser, som behöver få den fysiska närvaron av lärare och studenter, samt av forskare och konsulter som behöver sammanträdeslokaler för möten där den fysiska närvaron av deltagarna anses vara viktig. 

En misstanke hos mig är att lokaliseringen av högskolan i centrum framför allt handlar om staden Kristianstad, dvs den lokala uppgiften, där studenterna, och den verksamhet de ger upphov till, inte är målet, utan medlet. Studenter ger liv i staden. De många inresande studenterna ger skäl att upprätthålla goda järnvägsförbindelser. Det är dessa som är målsättningarna.  Inte den akademiska uppgiften.

Det tycks som om den akademiska uppgiften, som måste vara en högskolan främsta mål, inte ligger så starkt för ögonen hos förslagsställarna, som de övriga uppgifterna. 

Detta fenomen är känt i företagsekonomin, där organisationer avviker från sin primära målsättning, och börjar ägna sig åt sekundära uppgifter. Mycket av min forskning under mitt arbetsliv har ägnats åt denna avdrift, fast då i aktiebolag.

Avvikelsen från den främsta målsättningen möjliggörs genom svag styrning från huvudmannen och genom avsaknad av ett samhälleligt tryck till förmån för den primära uppgiften. En stark huvudman hade begärt en utredning som i huvudsak visade på om den akademiska uppgiftens möjligheter till god kvalité förstärks genom flytten, och just genom den föreslagna flytten och inte, t ex genom en flytt till Hässleholm. Då krävs det att man kan visa på att studenterna når högre lärandemål, att forskningen blir än mer internationellt gångbar och får starkare samhällseffekter, genom att flyttas, och genom att flyttas till Kristianstads centrum och inte till, t ex Hässleholm. 

Dess effekter i politiken och dess lokala effekter är däremot relativt sett likgiltiga, i alla fall om huvudmannen följer lagstiftningen.

Men högskolor och universitet har inte starka huvudmän, vägledda av lagstiftningens intentioner. Idag är rektorer och rektors stab oerhört starka. Därför är det inte förvånande med avvikelser från organisationens målsättning.

Om jag har rätt i min misstanke, att det är de andra målsättningarna som är dominerande vid en flytt av högskolan, då vinner staden och studenterna som föredrar en vällagad cappuccino av en skicklig barista. Däremot är det oklart om studenterna vinner en fantastisk utbildning eller forskarna vinner en starkare forskningsmiljö.

Ytterst är frågan om en lokal högskola är ett medel för platsen, eller ett medel för akademin.  Den lyckliga stunden är när man kan undkomma polariseringen genom att de två kan berika varandra.  

...och därmed är vi tillbaka till Hegels dialektik, där motsatsernas spel ger en upphöjelse till en ny kvalité, det som kallats det rationella teologin....

​Öllsjö den 24 juni 2019   

​Man kan ha tesen att kapitalismen äter allt i sin väg. När kommunismen föll i Ryssland ville de äta samhället, med de mest extrema marknadsreformerna, helt efter lärobokens teoretiska modeller. En Wild west kapitalism.

Nu har det fått upp ögonen för försvagningen av staten som sker i Västeuropa. Nu vill den överta det som den tidigare förnekade, och som därför folket byggde upp, staten. Nu hävdas att företagen skall göra det, ty vi måste göra det och vi är kan bättre än staten. Detta knaprande på den demokratiska staten kallas CSR, corporate social responsibility, företagets sociala ansvar.

I de gamla bruksorterna fanns den starka kapitalisten, som drev bruket. Och som drev bygdens handelsbod, sjukvård och skola. Det var den paternalistiska kapitalismen, där företaget genom sin ägare ingrep i allas vardag, både på arbetet och utanför. Det var ett stort socialt ansvar man tog. Kanske inte i första hand för att visa omsorg om sina medmänniskor, utan för att ha en lugn och fin arbetsstyrka.

Det kan förefalla som en situation där alla vinner. Men man skall inse att aktiviteterna är inte drivna av andras omsorgstankar, utan av företagets omsorgstanke. Det är det som värnar företaget, det som värnar bruket, som genomförs. Annat kan förvisso göras, men finner inte bruket en fördel, görs den inte.

Därför är paternalism inte demokratiskt, i meningen av t ex allas lika värde, ty värdet definieras genom vinsten för bruket. Staten har däremot kravet att vara demokratiskt, att se till individens behov och inte till statens behov.

När bolagen idag drivs till eller väljer att följa CSR-ideologin, så är det en liknande paternalism. Grunden för agerandet är att vara legitim, för att attrahera resurser, eller för att mer direkt bidra till vinsten. De resurser de utnyttjar i CSR används utifrån deras strategi och deras mål. De används inte för att uppnå samhälleliga mål, formulerade genom den process vi känner som demokrati.

Frågan är om det är önskvärt att kapitalistiska företag skall ingripa i samhälleliga processer utanför deras omedelbara aktivitet. De har ju redan ett oerhört inflytande genom sin ordinarie verksamhet. Skall de nu, likt brukspatronen, organisera, utifrån sitt intresse, samhällsprocesser?

En högerekonom, Milton Friedman, sade att de absolut inte skall göra det. Han såg CSR som en stöld från aktieägarna. Det företagen spenderar på att stödja samhälleliga processer är att använda aktieägarnas pengar, som är deras, och som det är upp till dem att avgöra användningsområdet för.

Vänstermänniskan, och då menar jag den gamla vänstern, inte dagens nyrasister och totalitära ideologiers kramare, står på statens sida, och menar att god beskattning tar de resurserna och fördelar dem till aktiviteter som varken företagen eller deras aktieägare beslutar om, utan det är folket, genom demokratin, som beslutar om deras användning.

Är det kapitalisten eller företaget eller folket som skall avgöra det? Skall resurserna kanaliseras via aktieägares intresse, som Friedman förespråkar, eller via företagens intresse, som CSR förespråkar eller folkets intresse, som socialisten förespråkar?

Den demokratiska socialisten ser CSR, inte som en teknik att göra kapitalismen social, utan som ett sätt att öka kapitalismens penetration av samhället. CSR är inte ett angrepp på kapitalismen, utan en utvidgning av den.

​Öllsjö den  23 juni 2019

Han vaknade upp på båten och drog bort gardinerna. Det var fortfarande så tidigt på morgonen, att gryningen inte kunde avslöja vattnet. Så hade det varit varenda dag som han vaknat upp. Vattnet rörde sig inte så mycket, eftersom båten låg inne i en vik, varför han inte kände att han bodde på en båt.
 
Men idag såg han att bodde på en båt. Tydligt och klart kunde han se vattnet. Det vanligtvis mörka, nästan svarta vattnet på morgonen, var idag helt gult. Tydlig och klar låg viken, med sitt gula vatten.

Judas Iskariot bar en gul mantel.

Han hade bott på båten en tid och arbetat i sitt anletes svett. Denna morgon var han färdig med arbetet och skulle lämna viken och båten och arbetsplatsen.

Han hade kallats hit för att utföra en komplicerad grävning åt en vän. Tjänsten han utförde var en ren väntjänst. Det var mycket arbete, dåligt betalt, långt hemifrån, så det var en rejäl uppoffring. Sådan uppoffring som kallas väntjänst.

Igår hade han suttit utmattad, fullständigt utmattad, efter att ha gjort det sista grävandet, under en lång och slitsam dag. Han var så utmattad att han kände sig groggy, nästan förvirrad.

Kanske därför han inte förstod viden av samtalet. Sveket. Det som färgade vikens vatten gult.

Vännen, där det är viktigt att inse att karakteristiken ’vännen’ är skriven i perfekt, berättade hur vännen, i perfekt, hade en annan grop där grävningar utfördes. Den låg på en annan sida, så han hade inte sett den. Han visste förvisso om den, men inte vem som grävde i den.

Men nu fick han veta det. Vännen, i perfekt, hade anlitat en grävare som han och vännen, i perfekt, tidigare hade bestämt var en person som aldrig skulle anlitas, aldrig skulle hjälpas, ja, inte ens beaktas som existerande. Ty den personen hade agerat mot honom på ett djupt omoraliskt, orätt, vidrigt sätt. Hans vänner, i presens, hade förkastat denne omoraliske person och uteslutit honom från deras bekantskapskrets. Den omoraliske personen hade fått ett bann över sig. Och vännen, den i perfekt, hade deltagit i bannlysningen.

Då.

Nu fick han höra av vännen, i perfekt, att vännen, i perfekt, samarbetade med den omoraliske personen. Skälet tycktes inte så mycket bero på att den omoraliske personen var en god arbetare, eller att den omoraliske plötsligt blivit en god person. Skälet tycktes vara att det fanns en stor organisation som villigt finansierade en del av kostnaden av grävningen i gropen, under förutsättning att den omoraliske personen fick delta.

I utbyte mot penningar, för att gräva gropen, som vännen, i perfekt, hade ansvar över, bröt vännen, i perfekt, bannlysningen. Judas fick 30 silverpenningar och agerade för att befrämja ’saken’. Vi kommer aldrig att få veta vilket som var den främsta drivkraften för Judas, pengarna eller att undanröja en falsk profet till gagn för ’saken’.

När han såg vännen, i perfekt, framför sig, förstod han. Det var ’saken’, att få gropen bättre grävd, med hjälp av de pengar vännen, i perfekt, skulle få, som gjorde att vännen, i perfekt, hävde bannlysningen och accepterade den omoraliske personen.

Han packade ihop sina saker. Nu skulle han åka hem. Han skulle aldrig återvända. Sveket som färgade vikens vatten gult, sved i honom. Så mycket arbete, så mycket engagemang, så mycket uppoffrande. För att sista dagen, precis när grävandet var klart, när han stolt ville överlämna väntjänsten, få erfara att vännen var i perfekt.

Hur stor är en sak, dvs den grop som skall grävas? Är saken så stor och så väsentlig att man samverkar med de omoraliska? Är den så stor att man sviker en vän? Är den så stor att man sviker de värden som låg bakom bannlysningen? 

Om den är så stor, för vem är den så stor? Är det för vännen, i perfekt, en stor sak, dvs svek vännen, i perfekt, av egoism? Eller är saken stor för att den är god, dvs svek vänne, i perfekt, för något större, till gagn för andra, dvs en altruistisk handling?

Den gula färgen är mycket intensiv. Det gör nästan ont att titta på vattnet. Han drar för gardinerna. Det lilla hotellrummet, där han suttit i sin ensamhet på kvällarna, efter dagarnas grävande, blir skumt, dåligt upplyst av sänglampan. Han knäpper resväskan. Tittar sig runt så att allt är med. Öppnar dörren till den lilla toaletten och ser att inget är kvarglömt. Han vill inte glömma kvar något här. Inte bara för att det är bra att ha med sig sina saker med hem. Utan för att inget av honom skall vara kvar här, i den gula viken.

När han går till tåget, ser han sig inte om. Det finns inget att se. Men i honom mal frågan: Hur stor kan en sak vara för att ett svek skall vara berättigat?

​Öllsjö den 22 juni 2019

​När vi i Sverige går till torget, måste vi säga att det är vi som går: ’Vi går till torget’. I italienskan säger man Andiamo in piazza, dvs ’går till torget’. Man kan utelämna vi:et, eftersom vi:et finns i verbet, i själva gåendet. Det är vi som går, varför man inte behöver upprepa vi:et. Vi:ets gående är ett speciellt gående, det är ett Andiamo, som ingen annan har, varken du (vai) eller jag (vado) eller dem (vanno). Vi:et är så starkt att det påverkat verbet.

Vi är ett personligt pronomen, första person, plural. Men det betyder också helig plats. En variant är namnet på den ort som är min granne här i Öllsjö, orten Vä. Jag vet inte om det finns samband mellan ordet Vi, som helig plats, och det svenska personliga pronomenet, Vi, men några av oss, vi, har vi:et som hart när ett heligt ord.

Ingvar Carlsson, forna ordförande i socialdemokratiska partiet, skriver i sin bok ’Lärdomar – Personliga och politiska (Norstedts förlag):”För att klara framtida utmaningar behövs ett solidariskt samhälle, där vi bryr oss om varandra. Det behövs ett tydligt vi, i ett land med så små avstånd som möjligt mellan rika och fattiga, mellan dem som har makt och dem som ger andra makt genom att rösta.” (s.113) ”Om svensk demokrati ska växa sig stark måste klasskillnaderna avskaffas, menar han [Per Albin Hansson, i hans Folkhemstal 1928], och ett starkt vi skapas. … Det finns ett tydligt vi, att jag är en del av något större” (s.116)

Socialisten har en liknande dröm som de kristna, att alla går upp i en enighet, i en samhörighet. De kristna uppgår i guds enighet, medan socialisterna går upp i samhällets enighet. Den samhörigheten kallar socialisten Vi.

Ingvar Carlsson vision om Vi, om samhörigheten sträcker sig t o m utanför Sveriges gräns. Han skriver: ”Det måste finnas en tro [hans betoning] på att de nordiska folken hör samman och att vi genom dialog och samverkan kan utveckla våra länder tillsammans.” (s.153).

Det finns således ett folk, ett svenskt folk, som hör tillsammans i ett Vi. Detta Vi är emellertid så sammanlänkat med andra Vi, att de olika Vi skall samverka, och kanske närma sig så mycket att ett stort, gemensamt Vi etableras, det Nordiska Folket.

Ja, detta ligger nära en fascistisk och nazistisk vokabulär, där vi kan erfara orden Ein Reich, Ein Volk, men inte mer, ty den demokratiska socialismen är demokratisk och inte totalitär. Och det är fascisterna som stulit orden från socialisterna, inte tvärtom. 

Viktigast är att uppfatta att detta Vi är en inneslutning, och inte en uteslutning, där Vi tar hand om Varandra. Men för att detta Vi skall kunna finnas, måste detta Vi bestå av gemensamheter som för samman jag, du, han och hon, ni och dem till ett Vi.

Detta Vi skapas inte av historien, ty i så fall finns ingen förutsättning för ett Nordiskt Folk, eftersom folken ibland har varit duktiga på att bekämpa varandra. Nej, vi förs inte samman av en kärleksfull historia. Det är normgemenskapen som skapar förutsättningarna för ett Nordiskt Vi.

Normgemenskap är motsatsen till mångkultur. I en mångkultur existerar flera normgemenskaper sida vid sida. Det är Dem, Dem och Dem. Det är inte Vi.

Därför är Ingvars vision, likt min vision, ett Vi, vilket är motsatsen till mångkultur.

Glad Midsommar! Vi:ets manifestation.

​Öllsjö den 21 juni 2019

​Människor har avkrävts svar på frågan om de är för eller emot mångkultur. Givetvis kommer de socialt välanpassade, men outhärdliga godhetsknarkarna med sin simpla godhetsutsaga, att jag är för mångkultur. Och därefter kommer omedelbart deras ondska, när de brunsmetar någon som inte är som dem, som t ex att säga, att konsekvenserna av att inte ha mångkultur är ohyggliga (med tyst eller uttalad referens till nazityskland).

Sådana känner vi igen som Skansen-Söder-personen, dvs de godhetsknarkarna som bor på den mest kulturellt homogena plätt vi har i Sverige, Söder i Stockholm. (https://www.gp.se/ledare/zafar-svenskar-gillar-m%C3%A5ngfald-p%C3%A5-lagom-avst%C3%A5nd-1.7231451 ) Vi känner igen det som plattityderna från politikerna.

Men skärskådar man innebörden i deras mångkultur genom deras handlingar och beteende, så inskränker det sig till att uppskatta en dansuppvisning från Moldavien, en mångfald i vinet, då man till det italienska vinet adderat ett lerlagrat vin från Georgien. Plus att man har en charmig svarthårig vän från Bulgarien.

Men mångkultur måste rimligen innebära att det är mer än mat och vin. Det måste innebära det som är kultur, dvs agerande och levnadsmönster. Hederskultur är en kultur. Att hålla kvinnorna kort, fjättrade till hem och till föräldrars val, är en kultur. Det är ett mönstrat agerande som är tätt lierat med islamkultur och klankultur.

När en släkting blivit intagen på ett sjukhus, kommer klanen och belamrar sjukhuset och dess resurser. Även det är kultur.

Det högljudda pratandet på tåget är kultur.

Judarnas och muslimernas könsstympning av flickor och pojkar är kultur.

Plötsligt infinner sig begränsningarna. Självfallet skall barnet inte könsstympas. Självfallet skall kvinnan själv välja sin kärlek och krypa till sängs med den hon vill, utan att hon riskerar livet.

Plötsligt försvann mångkulturen. Nu är det inte kultur per se, utan specifika kulturyttringar som accepteras, andra inte.

Men utifrån vilken grund avgörs vad som är acceptabel kultur och inte acceptabel kultur?

Finns det akulturella normer som kan avgöra det acceptabla, eller är alla normer knutna till specifika kulturer? Blott i fallet med akulturella normer kan man hävda att man har mångkultur, med universella begränsningar i dess yttringar. Finns det inga universella normer, då är allt kultur, varför inskränkningar på t ex hederskultur, är en kulturs övergrepp på en annan.

Då är det inte mångkultur, utan monokulturens bestämning av de acceptabla kulturella yttringarna.

Det är blott totalitära föreställningar som kan hävda universella normer. Vi människor har inget sätt att föreställa oss något universellt, utan att därmed bli totalitär. Därför blir vårt enda riktiga agerande att hävda att kulturer kan stå mot varandra, och blott rationella argument och makt kan avgöra vilken kultur som får övertaget. Därmed avskriver vi också mångkulturen.

​Öllsjö den 20 juni 2019