FN säger att vi skall bekämpa hatet mot de religiösa. Generalsekreteraren nämner judar, kristna och muslimer. Han menar att detta hat är ett hot mot oss alla.
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/P9a0a5/hatretorikens-brand--ett-hot-mot-oss-alla?

Det är en oproportionerlig utsaga. Genom denna insändare göder FN hatet och intoleransen, men visar också sina oerhörda impotens.

Förvisso förekommer angrepp på de religiösas platser. Men, inte sällan är det religiöst motiverat. Det är muslimer av olika schatteringar som attackerar varandra. Det är kristna som attackerar muslimer. Blott judar tycks avhålla sig från att attackera andra religiösa. Istället används judendomen för att legitimera ockupationen av palestiniernas mark.    

Dessa attacker är inte förvånande, ty hat och intolerans är en grundläggande del i religionerna. Att FN skulle ta upp religionernas behov av skydd under täckmantel av tolerans, är onekligen hyckleri i den lägre, pinsamma skolan. Vilken tolerans avses? De kristnas tolerans av vetenskapskvinnorna, t ex Hypatia? Islams tolerans av Rushdie? Judarnas tolerans av Wallenberg?

Den gränslösa ondska som dessa religioner har skapat och legitimerat, göms undan i debattartikeln. Debattartikeln tar blott upp den nödvändiga kritiken av dessa totalitära, vidriga ideologier genom att skriva: ”Att bekämpa hatretorik är inte synonymt med att begränsa eller förbjuda uttrycksfrihet”. Nej, FN, att kritisera dessa är inte blott en fråga om yttrandefrihet. Det är en fråga om mänsklig värdighet.

Låt oss se vad FN tänker göra:

”Den första är en strategi och handlingsplan mot hatretorik för att koordinera hela FN-systemets ansträngningar för att åtgärda de grundläggande orsakerna och effektivera vår respons.” Utmärkt. Gack in i moskéerna och gör vad ni kan mot den flod av antisemitism och hat mot oss ateister som finns där.

”Den andra är en utveckling av en handlingsplan för FN för ett helhjärtat engagemang i ansträngningar att säkra religiösa platser och helgedomar.” Utmärkt. Säkra Manchester Arena, platsen för de religiösa fotbollsfanatikerna, som angrepps 2017. Värna andras religiösa platser, t ex överväg att riva Lunds Domkyrka, ty den tycks vara byggd på en hednisk religiös plats, som grymt ockuperades och förstördes av de kristna erövrarna. Zeppelintribüne sköts mycket illa och riskerar att förstöras av tidens tand.

De stora orden används: ” …mångfald är en rikedom, aldrig ett hot” Utmärkt. Låt oss därför värna om alla olika typer av religiösa uttryck, även de som inte inrymmer monoteism. Låt oss inkludera nazism och kommunism. Även dessa flyter fram på den flod av blod de, likt de religiösa, skapat. Men låt oss inte stanna där utan bejaka mångfalden. Asatron och satanism är en del i mångfalden. Dessa är inte ett hot. De är en rikedom.

FN tycks nu tappat så mycket av sin legitimitet att de måste försöka söka stöd i de tre stora världsreligionernas anhängare. De inser att anhängarna är många, och att de saknar kritisk ådra, och därför ställer upp bakom FN.

Men, FN är passande blint. De glömmer bort andra religioner. De glömmer bort religioners hat mot varandra och mot andra. De glömmer bort religionernas skapande av floder av blod. De glömmer bort att dessa religioner framgångsrikt har motverkat mänsklighetens utveckling. Det finns ytterst få länder som kan uppvisa hög grad av social och ekonomisk utveckling, samtidigt som de domineras av någon av dessa religioner.

Självfallet skall ingen kyrka brännas. Självfallet skall inga besökare till helgedomar riskera sitt liv. Men att några galningars, ofta religiöst motiverade, angrepp på kyrkorna skulle innebära att vi inte tysta tolererar religionerna, ja, t o m tigande värnar dem, innebär att primitiva, totalitära ideologier värnas och vinner.

Nej, FN, försök inte dribbla bort en oomkullrunkelig sanning. Sanningen att du, FN, inte gör ditt jobb. Bakom fagert tal om tolerans försöker du dölja att du är impotent och oförmögen att göra ditt jobb, att skapa och värna fred.

FN! Åk till Syrien och till Palestina och gör ditt jobb. Så länge barnen dör på Gazaremsan och så länge folk får fly från Syrien, har du, FN, absolut ingen som helst legitimitet och ingen rätt att pyssla med något annat. Med fagert tal försöker du, FN, gömma undan att du är en misslyckad organisation som inte klarar huvuduppgiften, freden.   

Öllsjö den 30 juni 2019

I nazityskland rådde gleichschaltung. På Wikipedia finns ett citat som definierar begreppet:”Consolidation. All of the German Volk’s social, political, and cultural organizations to be controlled and run according to Nazi ideology and policy. All opposition to be eliminated”

Samhället skall genomdränkas av den nazistiska ideologin och avvikande tankar skall elimineras. På universiteten fick det olika uttryck. En viktig beståndsdel i deras ideologi var rasåtskillnad. Det innebar självfallet att judarna avskildes, först genom att förhindras undervisa. Sedan genom att arbetsbefrias genom avsked.

Det gick ut direktiv att ”alla elever skall ta del av utbildningsmoment kopplade till Nürnberglagarnas rasåtskillnadsmål.” Man hävdade oblygt att ”Oavsett vad man pluggar ska man ges en förståelse för rasåtskillnad och vad det är som händer”

Det kan låta märkligt att sådant kunde sägas på universiteten, då man i Tyskland hade formulerat den akademiska friheten som Lehrfreiheit, dvs lärarens rätt att undervisa enligt sin professions normer, Lernfreiheit, dvs studentens rätt att fritt välja vad de vill studera, och Freiheit der Wissenschaft, att fritt få utföra den forskning som forskaren finner relevant. Det innebär att vare sig Führern, ”…Ärkebiskopen och Rektor tillsammans kan ge minsta direktiv till en akademisk lärare, så länge den står stadigt på den akademiska värdegrunden.”

Men när totalitarismen träder in, går den akademiska friheten under. Professorerna kunde tänka sin frihet, men det minsta ljud om akademisk frihet, och professorns saga var all.

Idag lever vi i ett starkt ideologiskt tidevarv, onekligen med vissa likheter till Tysklands ideologiska 30-tal. Men det är andra ideologier som idag stampas fram med marschkängor på universiteten. 

Vi lever dock i ett demokratiskt samhälle, med universitet och högskolor som kännetecknas av den akademiska friheten, varför den gleichschaltung som fanns då, är otänkbar idag. Helt otänkbar. 

Öllsjö den 29 juni 2019

​Islam betyder underkastelse och lydnad. Judarna och de kristna har det första budordet: ’Du skall tro på gud’, eller, ’Du skall inga andra gudar hava jämte mig’.

I myllret av allt, finns det Ett, det Ena, alltings källa och den yttersta förklaringen. Utan Den, ingenting. Med Den, allting.

Detta är en totalitär ide, att allt kan omfattas av Ett. Allt går att reducera till Ett. Det är nog något sådant Plotinos tänkte sig med sin tanke om det Ena, som han, i kritik mot Platon, satte före förnuftet. Det är en liknande naiv och outvecklad föreställning som skapelsen, där man antar att bara för att människans liv har en början och ett slut, likt korven, så har allting en början, varför det krävs en skapelse för att få till det som finns. Som om inte cirkeln är en ljuvligt harmonisk tankefigur, där allt finns alltid, i en evig kretsgång.

Sådan är totalitarismen, gjord för att förenkla.

Men medan Plotinos och Platon är oskyldiga, så adderar religionerna två saker som skapar den mänskliga tragedin, viljan och underkastelsen. Inte nog med att det är Allt och Allts ursprung, utan detta Ena har en vilja, och den kräver av oss människor att vi skall lyda den.
Eftersom det Ena har fått vilja, löper den risk att bli människolik, varför man vänder på kausaliteten, att först fanns gudens vilja, därefter, av misstag, genom kvinnan och äpplet, fick människan vilja genom kunskapen. Det är inte det Ena som är människans avbild, utan tvärtom. Att vi kan förstå vad den där guden hittar på, beror inte på att vi skapat honom, utan att han skapat oss till hans avbild. Därmed försvinner också all den mystik som finns hos Plotinos, när guden plötsligt blivit som gnällgubben utanför Systemet, som förmanar ungdomarna.

Men om vi är hans avbild, då agerar vi väl som han, och då krävs ingen underkastelse, ty blott den som kan avvika kan avkrävas underkastelse. Men vi kan avvika, vilket de totalitära religionerna förklarar på lite olika sätt. Men vi kan avvika. Som om guden inte vore allt. Som om kvinnans hår vore mer angeläget att beskåda än allah. Eftersom guden har vilja, som vi kan strunta i och istället dricka sprit och äta bacon, måste vi fösas in i gården, och avkrävas lydnad. Därför är första budet och namnet på religionen, Underkastelse.

Därmed är religionernas saga all hos mig, ty den innebär att somt skall accepteras och somt skall förkastas, utan diskussion, utan reflektion, utan tanke. Det är det totalitäras ondska, som rättfärdigar mord och stympning, kroppsligt och själsligt och samhälleligt.

Men är jag, som ateist och rationalist, anti-totalitär, och därför utan det gry av ondska som alla religiösa bär på sig, realiserat eller potentiellt? Att vara ateist är blott att säga att det Ena, med sin vilja och krav på underkastelse, inte finns.

Att blott negera, utan att ha något positivt, något i dess ställe, kan inte bära en ondska. Ty ondskan kommer ur något, den kan inte finnas genom allt det som inte finns, det negativa. Det måste finnas något varur ondskan kommer. Som guden, jahve allah och dess vilja.

Men jag har något positivt eftersom jag är rationalist. Jag har Förnuftet. Människans förmåga att förstå sin värld genom att ha (a priori) och kunna skapa (a posteriori) kategorier och deras samband, principerna, t ex termodynamikens andra princip, att oordningen ökar.

Det förefaller som om också jag har en totalitär grundtanke, att allt är Förnuft och att jag kräver underkastelse, ty det som är förnuftsvidrigt är inte accepterat. Och även Förnuftet har en vilja, viljan att förstå.

Vi människor är dömda till att förstå. Se bara hur vi reagerar inför streck och linjer. Människans hjärna ser dessa streck och linjer, de som finns, och arbetar hela tiden med att försöka förstå dem, med sina kategorier och sina principer. Ställ dig mycket nära Boldinis Dam i rött
(https://en.wikipedia.org/wiki/Giovanni_Boldini#/media/File:Boldini,_Lady_in_Rose.jpg)
och du ser blott linjer och streck. Men allt efter att du backar tillbaka och ser tavlan på avstånd, lyckas hjärnan göra ett sammanhang, och strax ser du en ledigt sittande vacker kvinna i den vackraste klänning. Vi är dömda att förstå. Det som finns är linjer, men det vi förstår är en vacker kvinna.

Men Förnuftet har en egenskap som de totalitära religionerna saknar. Kritiken. Den som gjorde Immanuel Kant så berömd. Och den som är det fria samhällets och den fria människans absoluta, för att inte säga principiella förutsättning. Viljan att ständigt pröva, att ständigt se gränserna. Förnuftet kräver förvisso underkastelse, men den är underkastelsen under kritiken, den ständiga prövningen.

Denna vilja till kritik formulerades kanske bäst av Popper, falsifieringens profet. Det vi vet, de principer vi har, de kategorier vi bär på, är tillfälliga. De skall kritiseras, granskas, och framför allt skall de erkännas som blott tillfälliga. Vi lever i en tillfällig värld. En tillfällenas värld där vi måste anta att de har en riktighet, ty annars skulle vi bli paralyserade. Men där vi ändock inser att de är tillfälliga. Termodynamikens andra lag är blott en lag för tillfället. Förnuftet kräver av oss en underkastelse under kritiken, att ständigt pröva lagen och att ständigt vara beredda på att förkasta den, för en bättre lag.

Därför kan jag medge att jag har en totalitär idé, men att den inte bär religionens ondska. Ingen kan dödas för att den ifrågasätter termodynamikens andra lag. Istället hyllas den, ty den följer den grundläggande principen av kritik. Det som är hotet i religionen, är en grundläggande princip hos Förnuftet.

Ifrågasättandet är de auktoritäras, religionernas och därmed ondskans fiende. Det är det som skapar en reva i vår värld, som ger oss osäkerheten, men också utvecklingens möjligheter. Därför skall vi bekämpa de totalitära religionerna och de auktoritära.

Varhelst du hör krav på lydnad och på lojalitet, skall du hävda Förnuftet. 

​Öllsjö den 28 juni 2019

​En kommun i Sverige använder en robot för att intervjua jobbsökande. Roboten ställer frågor till sökande. Rösten är inte artificiell utan är baserad på den kvinnas röst vi hör när vi kontaktar Fröken Ur.

I en artikel, skriven av Helen Preutz, beskrivs detta nya fenomen. Där skriver författaren t ex på frågan om roboten är fördomsfri ”Nja – Tengai [namnet på roboten] blir precis så fördomsfull som hen programmeras att bli. (https://www.svd.se/har-sallar-roboten-de-jobbsokande)

Det är en förbryllande mening som blott leder till att vi får mer förakt för ordet hen, än acceptans för denna goda språkliga innovation.

Hen är en god innovation, som kan användas där den är relevant. I min metodundervisning förklarar jag att revisor är en individ, som likt alla individer har ett kön (om vi nu bortser från det fåtal som glider mellan kategoriseringarna). När man träffar en revisor, då träffar man antingen en han eller en hon. Om den individuella revisor som man träffar, kan man inte använda ordet hen, ty den är antingen hon eller han.

Däremot, om man skall beskriva en revisor, vilken som, och tvingas genom språket att ge ett personligt pronomen i tredje person, då är han eller hon inte korrekt, ty revisor som sådan saknar kön. Då är hen ett gott val.

Hen skall således användas när kön inte finns, men det rör individer.

I fallet med roboten är det märkligt att kalla den hen, ty det är en maskin och inte en individ, varför individuella pronomen, som hen, inte är tillämpliga. Hur mycket man än stirrar på roboten, kommer den inte att få ett kön, likt revisorn, när den verkligen dyker upp, visar sig vara en individ med kön. Robotar har inga kön, varför det könsoberoende uttrycket hen är fel.

Men så var ju inte fallet, ty just denna robot hade ett kön. Den hade rösten av en kvinna. Den var inte könslös.

Men om den har rösten av en kvinna, då är det ju ytterligare tokigt att benämna den hen eftersom den rimliga beteckningen måste var hon, eftersom maskinen har en kvinnlig röst.

Många skrattar, och några anser att det är en del i den hegemoniska nyspråksrörelsen, där förnekelse dominerar, där han och hon blir hen, och där problem blir utmaning. De ser hen som ett uttryck för dagens identitetsförvirring. Med all rätt. Helen Preutz är en verksam del i att dra undan hens legitimitet, genom att sätta hen istället för den eller hon.

Hen är en god innovation, som är värd att behandlas med den respekt sådana innovationer skall behandlas. Hen skall inte förlöjligas, som görs av hens motståndare eller hens dödgrävare. Likt hen, Helen Preutz.

​Öllsjö den 27 juni 2019

​Jag och en kollega åkte till Malmö Universitet (MU) och föreslog att de skulle öppna ett ekonomprogram. Våra argument var att det finns många i Malmö som, när de inte kan komma in på Lunds ekonomprogram, får åka längre bort för att få ekonomutbildning. Malmö är en god plats för en mycket god ekonomutbildning. Närheten till Köpenhamns och Lunds ekonomutbildningar gör att det finns god akademisk arbetskraft tillgänglig. Närheten till Kastrup gör att det är lätt att flyga in kompetenta gäster. Organisationerna, och inte minst, företagen i Köpenhamn-Malmöregionen, gör det till en livlig plats för ekonomer.

MU avslog vår tanke, bl a med argumentet att de höll på att bygga upp en slagkraftig polisutbildning.

Vi hade ytterligare ett argument, som vi inte framförde. Och jag hade ett, ytterst personligt, som jag inte framförde.

Vi ansåg att universitet förvisso är akademier, och därmed har blott kunskapen som första ansvar. Men de är också organisationer som befinner sig i regioner, där de kan anses ha ansvar att förädla befolkningen och ge den en utbildning den efterfrågar och som regionen kan ha glädje av. Ekonomer behövs, de är efterfrågade, och det finns utbud av unga människor som vill ha en ekonomutbildning.

Ett sådant regionalt ansvar känner emellertid inte MU. I alla fall inte för ekonomer.

Kanske vi i Greta-tider, med hållbarhet och resenojan, hade kunnat anföra att det är rimligare att de idag resande ekonomerna, blott hade att ta stadsbussen till sin utbildning. Men inte ens Greta-argumentet kulle bita på MU. 

Mitt argument, som jag inser är helt ur tiden, grundat i en annan tid, och så otidsenligt att jag är rädd för att personer inte förstår det idag.

Det är klassens argument.

Lunds universitet har en klassmässig snedsida, mot de högre klasserna. Det gäller även ekonomutbildningen, trots att den brukar attrahera mer av arbetarklassens ungdomar. Skälet att ekonomutbildning attraherar lägre ner i klasspyramiden kan vara att den är kortare än t ex läkarutbildningen, och därför inte ger så höga studielån, och att den ger en utbildning som man tror sig veta vad det är, en ekonom.

Många av de nu resande unga, som läser ekonomi på närliggande utbildningar, som Helsingborg, Halmstad och Kristianstad, kommer från arbetarklass, och många av dem kommer från de invandrartäta platserna i Malmö.

Denna ungdomsskara säger MU nej till. De känner inget ansvar att vara en rak vänster i klassamhället. De kanske inte ens tänker tanken. Trots att den person vi pratade med var en forna vänsterpartist, ja, kommunist.

När jag gick därifrån, besviken över att MU inte är ett radikalt universitet som vill ta sitt ansvar i klasskampen, drog det sedvanliga mörka molnet över mig. De som mest av allt sviker den sak vi kämpade för en gång i tiden, är de forna kommunisterna. Det är de som lättast har inordnat sig i det borgerliga samhället.

Jag stod inför honom, den forne kommunisten, och hörde inget av mitt argument. Han tänkte inte i de banorna. Inte minsta tillstymmelse till tanke på det rättvisa samhället, där vi ger människor möjligheter efter deras förmågor och inte efter deras sociala arv. Nu när han har kommit upp sig, visar han värdet av sin kamp. Det var kampen för honom själv. Klasskampen var ett instrument för hans kamp. Inte för saken.

Rosengårdens ungdomar, de som trots alla omständigheter, lyckas, får inget stöd av MU, utan får söka sig lägre bort. Ty MU vill varken vara en regional kraft eller en rak vänster i klassamhället.

Öllsjö den  26 juni 2019  

Kan Högskolan, och speciellt dess studenter, användas som medel?

Högskolan, vari innefattas universitet, skall enligt högskolelagens andra paragraf, ge utbildning på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet, och ge forskning samt utvecklingsarbete. Det ingår att högskolor skall samverka med omgivande samhälle och informera om verksamheten samt se till att forskning kommer till nytta. I paragraf fyra sägs att verksamheten sköts så att hög kvalité nås i utbildning och forskning.

Det är sannolikt svårt att skriva lagtext. Men det förefaller som om lagstiftarna ser att högskolor har en primär uppgift, vilken kan kallas den akademiska. Den består i att utbilda på vetenskaplig grund, samt att skapa kunskap (märkligt nog inte angivet att det skall ske på vetenskaplig grund). Andra paragrafen har det tydligt skrivet, och det upprepas i fjärde paragrafen, när man preciserar att det är de två första uppgifterna, utbildning och forskning som skall bedrivas med bästa kvalité.

Den akademiska uppgiften är således den viktigaste samhälleliga uppgift högskolan har.

Därutöver har den en andra samhällsuppgift, att samverka med samhället, och således inte verka som en avgränsad ö i samhället. Tanken är att högskolan inte skall begränsa sig till ett passivt agerande, att släppa ut sina studenter i samhället, och att lägga sina böcker utanför högskolan, för envar att läsa och påverkas av. Den skall aktivt lämna högskolan och påverka samhället genom sin vetenskapliga kunskap.

Idag har högskolor lagt sig till med ytterligare uppgifter. Den har antagit den aktivistiska uppgiften, dvs de deltar inte bara genom sin vetenskapliga kunskap i samhället, utan deltar också som politiker i politiska processer, så som t ex Linnéuniversitetet deltar i Prideparaderna, och andra högskolor har antagit hållbarhet som en mission. Därvid kan sägas att de har adderat till de två uppgifterna, den politiska uppgiften, att utifrån politiska värderingar, vilka de nu råkar vara för tillfället, påverka samhället.

Till dessa tre uppgifter, den akademiska, den samhällspåverkande, den politiska, kan läggas ytterligare en uppgift, den lokala uppgiften. En högskola är en arbetsplats, där det finns anställda, oftast mycket högt utbildade. I den mån dessa anställda bebor platsen för högskolan, kan tänkas att de ger en ekonomisk, kulturell och allmän samhällelig påverkan. En högskola har också många studenter som kommer till högskolan. De påverkar också den lokala platsen där högskolan är belägen.

I dagarna finns en lokal debatt i Kristianstad om ett innovativt förslag från Högskolans rektor. Högskolan är lokaliserad i gamla regementsbyggnader som ligger i utkanten från stadens centrum, vid studentbostäder och en forsknings- & utvecklings-by. Tanken är nu att högskolan skall flytta in till absoluta centrum i Kristianstad, med nästan direkt anslutning till järnvägen. Det tilltalande i flytten är att högskolan kommer in i staden, där dess studenter kan liva upp den numer aningen sömniga stadskärnan, samt några lärare kan ha direktkontakt med de administrationer som finns i centrum, företrädesvis kommunen.

Av de uppgifter som jag angett ovan, tycks det vara främst en lokal uppgift man ser som värdet av flytten. Mellan föreläsningarna ser man studenterna driva omkring på stan och upprätthålla en livlig cafékultur. Studenterna, och lärarna och andra som kommer via tåg, slipper omlastningen från tåget till stadsbussen, som på tio minuter tar dem ut till dagens campus.

Men om tiden för bussen skulle vara argument värdigt att beakta, då borde högskolan flytta till Hässleholm, som är en järnvägsknut, och som skulle bespara de som åker tåg till högskolan, tiden mellan Hässleholm och Kristianstad. Det är en resa som tar minst 21 minuter, om man inte behöver byta i Hässleholm, vilket då förlänger tiden, och det inte finns några kor på linjen, som stoppar trafiken, och man åker med de tåg som inte stannar på de två lokalstationerna mellan orterna. Det blir totalt en tidsvinst på minst 42 minuter för varje resande, att addera till de tjugo minuter ToR man slipper om man inte behöver åka till campusområdet.

Nej, det kan inte vara omtanken om studenternas tid som föranleder flyttankarna. Det kan inte heller vara omtanke om utbildningssituationen, ty den kan jag inte se vara knuten till en stadskärna. Möjligen fler lärare som kommer försent, p g a svårigheten att hitta parkeringsplats i stadskärnan relativt dagens fria och rymliga campus-parkeringar.

Men flytten skulle innebära ett nybyggt hus, vilket har fördelar för verksamheten, då huset kan anpassas till framtidens högskola. Den kommer sannolikt att innehålla någon enskild stor föreläsningssal, men framför allt, mindre lokaler med internetaccess, där lärare och studenter träffas via internet. Kontorsutrymmen krävs mest för den administrativa personalen, ty lärarna, speciellt på mindre högskolor, är oftast inresande och har därför en låg närvaro. utanför undervisningstillfällena. Man kan då använda de öppna lokaltyper som numer finns, där egna utrymmen är begränsade. Förvisso sägs det vara dåliga miljöer som snarare minskar personalens villighet att vara närvarande. Men jag tror att den fysiska närvaron blir än mindre än idag, oaktat om lärarna har personliga rum eller ej. Kanske det blir så att högskolans lokaler används av administratörer, av studenter på grundläggande kurser, som behöver få den fysiska närvaron av lärare och studenter, samt av forskare och konsulter som behöver sammanträdeslokaler för möten där den fysiska närvaron av deltagarna anses vara viktig. 

En misstanke hos mig är att lokaliseringen av högskolan i centrum framför allt handlar om staden Kristianstad, dvs den lokala uppgiften, där studenterna, och den verksamhet de ger upphov till, inte är målet, utan medlet. Studenter ger liv i staden. De många inresande studenterna ger skäl att upprätthålla goda järnvägsförbindelser. Det är dessa som är målsättningarna.  Inte den akademiska uppgiften.

Det tycks som om den akademiska uppgiften, som måste vara en högskolan främsta mål, inte ligger så starkt för ögonen hos förslagsställarna, som de övriga uppgifterna. 

Detta fenomen är känt i företagsekonomin, där organisationer avviker från sin primära målsättning, och börjar ägna sig åt sekundära uppgifter. Mycket av min forskning under mitt arbetsliv har ägnats åt denna avdrift, fast då i aktiebolag.

Avvikelsen från den främsta målsättningen möjliggörs genom svag styrning från huvudmannen och genom avsaknad av ett samhälleligt tryck till förmån för den primära uppgiften. En stark huvudman hade begärt en utredning som i huvudsak visade på om den akademiska uppgiftens möjligheter till god kvalité förstärks genom flytten, och just genom den föreslagna flytten och inte, t ex genom en flytt till Hässleholm. Då krävs det att man kan visa på att studenterna når högre lärandemål, att forskningen blir än mer internationellt gångbar och får starkare samhällseffekter, genom att flyttas, och genom att flyttas till Kristianstads centrum och inte till, t ex Hässleholm. 

Dess effekter i politiken och dess lokala effekter är däremot relativt sett likgiltiga, i alla fall om huvudmannen följer lagstiftningen.

Men högskolor och universitet har inte starka huvudmän, vägledda av lagstiftningens intentioner. Idag är rektorer och rektors stab oerhört starka. Därför är det inte förvånande med avvikelser från organisationens målsättning.

Om jag har rätt i min misstanke, att det är de andra målsättningarna som är dominerande vid en flytt av högskolan, då vinner staden och studenterna som föredrar en vällagad cappuccino av en skicklig barista. Däremot är det oklart om studenterna vinner en fantastisk utbildning eller forskarna vinner en starkare forskningsmiljö.

Ytterst är frågan om en lokal högskola är ett medel för platsen, eller ett medel för akademin.  Den lyckliga stunden är när man kan undkomma polariseringen genom att de två kan berika varandra.  

...och därmed är vi tillbaka till Hegels dialektik, där motsatsernas spel ger en upphöjelse till en ny kvalité, det som kallats det rationella teologin....

​Öllsjö den 24 juni 2019   

​Man kan ha tesen att kapitalismen äter allt i sin väg. När kommunismen föll i Ryssland ville de äta samhället, med de mest extrema marknadsreformerna, helt efter lärobokens teoretiska modeller. En Wild west kapitalism.

Nu har det fått upp ögonen för försvagningen av staten som sker i Västeuropa. Nu vill den överta det som den tidigare förnekade, och som därför folket byggde upp, staten. Nu hävdas att företagen skall göra det, ty vi måste göra det och vi är kan bättre än staten. Detta knaprande på den demokratiska staten kallas CSR, corporate social responsibility, företagets sociala ansvar.

I de gamla bruksorterna fanns den starka kapitalisten, som drev bruket. Och som drev bygdens handelsbod, sjukvård och skola. Det var den paternalistiska kapitalismen, där företaget genom sin ägare ingrep i allas vardag, både på arbetet och utanför. Det var ett stort socialt ansvar man tog. Kanske inte i första hand för att visa omsorg om sina medmänniskor, utan för att ha en lugn och fin arbetsstyrka.

Det kan förefalla som en situation där alla vinner. Men man skall inse att aktiviteterna är inte drivna av andras omsorgstankar, utan av företagets omsorgstanke. Det är det som värnar företaget, det som värnar bruket, som genomförs. Annat kan förvisso göras, men finner inte bruket en fördel, görs den inte.

Därför är paternalism inte demokratiskt, i meningen av t ex allas lika värde, ty värdet definieras genom vinsten för bruket. Staten har däremot kravet att vara demokratiskt, att se till individens behov och inte till statens behov.

När bolagen idag drivs till eller väljer att följa CSR-ideologin, så är det en liknande paternalism. Grunden för agerandet är att vara legitim, för att attrahera resurser, eller för att mer direkt bidra till vinsten. De resurser de utnyttjar i CSR används utifrån deras strategi och deras mål. De används inte för att uppnå samhälleliga mål, formulerade genom den process vi känner som demokrati.

Frågan är om det är önskvärt att kapitalistiska företag skall ingripa i samhälleliga processer utanför deras omedelbara aktivitet. De har ju redan ett oerhört inflytande genom sin ordinarie verksamhet. Skall de nu, likt brukspatronen, organisera, utifrån sitt intresse, samhällsprocesser?

En högerekonom, Milton Friedman, sade att de absolut inte skall göra det. Han såg CSR som en stöld från aktieägarna. Det företagen spenderar på att stödja samhälleliga processer är att använda aktieägarnas pengar, som är deras, och som det är upp till dem att avgöra användningsområdet för.

Vänstermänniskan, och då menar jag den gamla vänstern, inte dagens nyrasister och totalitära ideologiers kramare, står på statens sida, och menar att god beskattning tar de resurserna och fördelar dem till aktiviteter som varken företagen eller deras aktieägare beslutar om, utan det är folket, genom demokratin, som beslutar om deras användning.

Är det kapitalisten eller företaget eller folket som skall avgöra det? Skall resurserna kanaliseras via aktieägares intresse, som Friedman förespråkar, eller via företagens intresse, som CSR förespråkar eller folkets intresse, som socialisten förespråkar?

Den demokratiska socialisten ser CSR, inte som en teknik att göra kapitalismen social, utan som ett sätt att öka kapitalismens penetration av samhället. CSR är inte ett angrepp på kapitalismen, utan en utvidgning av den.

​Öllsjö den  23 juni 2019

Han vaknade upp på båten och drog bort gardinerna. Det var fortfarande så tidigt på morgonen, att gryningen inte kunde avslöja vattnet. Så hade det varit varenda dag som han vaknat upp. Vattnet rörde sig inte så mycket, eftersom båten låg inne i en vik, varför han inte kände att han bodde på en båt.
 
Men idag såg han att bodde på en båt. Tydligt och klart kunde han se vattnet. Det vanligtvis mörka, nästan svarta vattnet på morgonen, var idag helt gult. Tydlig och klar låg viken, med sitt gula vatten.

Judas Iskariot bar en gul mantel.

Han hade bott på båten en tid och arbetat i sitt anletes svett. Denna morgon var han färdig med arbetet och skulle lämna viken och båten och arbetsplatsen.

Han hade kallats hit för att utföra en komplicerad grävning åt en vän. Tjänsten han utförde var en ren väntjänst. Det var mycket arbete, dåligt betalt, långt hemifrån, så det var en rejäl uppoffring. Sådan uppoffring som kallas väntjänst.

Igår hade han suttit utmattad, fullständigt utmattad, efter att ha gjort det sista grävandet, under en lång och slitsam dag. Han var så utmattad att han kände sig groggy, nästan förvirrad.

Kanske därför han inte förstod viden av samtalet. Sveket. Det som färgade vikens vatten gult.

Vännen, där det är viktigt att inse att karakteristiken ’vännen’ är skriven i perfekt, berättade hur vännen, i perfekt, hade en annan grop där grävningar utfördes. Den låg på en annan sida, så han hade inte sett den. Han visste förvisso om den, men inte vem som grävde i den.

Men nu fick han veta det. Vännen, i perfekt, hade anlitat en grävare som han och vännen, i perfekt, tidigare hade bestämt var en person som aldrig skulle anlitas, aldrig skulle hjälpas, ja, inte ens beaktas som existerande. Ty den personen hade agerat mot honom på ett djupt omoraliskt, orätt, vidrigt sätt. Hans vänner, i presens, hade förkastat denne omoraliske person och uteslutit honom från deras bekantskapskrets. Den omoraliske personen hade fått ett bann över sig. Och vännen, den i perfekt, hade deltagit i bannlysningen.

Då.

Nu fick han höra av vännen, i perfekt, att vännen, i perfekt, samarbetade med den omoraliske personen. Skälet tycktes inte så mycket bero på att den omoraliske personen var en god arbetare, eller att den omoraliske plötsligt blivit en god person. Skälet tycktes vara att det fanns en stor organisation som villigt finansierade en del av kostnaden av grävningen i gropen, under förutsättning att den omoraliske personen fick delta.

I utbyte mot penningar, för att gräva gropen, som vännen, i perfekt, hade ansvar över, bröt vännen, i perfekt, bannlysningen. Judas fick 30 silverpenningar och agerade för att befrämja ’saken’. Vi kommer aldrig att få veta vilket som var den främsta drivkraften för Judas, pengarna eller att undanröja en falsk profet till gagn för ’saken’.

När han såg vännen, i perfekt, framför sig, förstod han. Det var ’saken’, att få gropen bättre grävd, med hjälp av de pengar vännen, i perfekt, skulle få, som gjorde att vännen, i perfekt, hävde bannlysningen och accepterade den omoraliske personen.

Han packade ihop sina saker. Nu skulle han åka hem. Han skulle aldrig återvända. Sveket som färgade vikens vatten gult, sved i honom. Så mycket arbete, så mycket engagemang, så mycket uppoffrande. För att sista dagen, precis när grävandet var klart, när han stolt ville överlämna väntjänsten, få erfara att vännen var i perfekt.

Hur stor är en sak, dvs den grop som skall grävas? Är saken så stor och så väsentlig att man samverkar med de omoraliska? Är den så stor att man sviker en vän? Är den så stor att man sviker de värden som låg bakom bannlysningen? 

Om den är så stor, för vem är den så stor? Är det för vännen, i perfekt, en stor sak, dvs svek vännen, i perfekt, av egoism? Eller är saken stor för att den är god, dvs svek vänne, i perfekt, för något större, till gagn för andra, dvs en altruistisk handling?

Den gula färgen är mycket intensiv. Det gör nästan ont att titta på vattnet. Han drar för gardinerna. Det lilla hotellrummet, där han suttit i sin ensamhet på kvällarna, efter dagarnas grävande, blir skumt, dåligt upplyst av sänglampan. Han knäpper resväskan. Tittar sig runt så att allt är med. Öppnar dörren till den lilla toaletten och ser att inget är kvarglömt. Han vill inte glömma kvar något här. Inte bara för att det är bra att ha med sig sina saker med hem. Utan för att inget av honom skall vara kvar här, i den gula viken.

När han går till tåget, ser han sig inte om. Det finns inget att se. Men i honom mal frågan: Hur stor kan en sak vara för att ett svek skall vara berättigat?

​Öllsjö den 22 juni 2019

​När vi i Sverige går till torget, måste vi säga att det är vi som går: ’Vi går till torget’. I italienskan säger man Andiamo in piazza, dvs ’går till torget’. Man kan utelämna vi:et, eftersom vi:et finns i verbet, i själva gåendet. Det är vi som går, varför man inte behöver upprepa vi:et. Vi:ets gående är ett speciellt gående, det är ett Andiamo, som ingen annan har, varken du (vai) eller jag (vado) eller dem (vanno). Vi:et är så starkt att det påverkat verbet.

Vi är ett personligt pronomen, första person, plural. Men det betyder också helig plats. En variant är namnet på den ort som är min granne här i Öllsjö, orten Vä. Jag vet inte om det finns samband mellan ordet Vi, som helig plats, och det svenska personliga pronomenet, Vi, men några av oss, vi, har vi:et som hart när ett heligt ord.

Ingvar Carlsson, forna ordförande i socialdemokratiska partiet, skriver i sin bok ’Lärdomar – Personliga och politiska (Norstedts förlag):”För att klara framtida utmaningar behövs ett solidariskt samhälle, där vi bryr oss om varandra. Det behövs ett tydligt vi, i ett land med så små avstånd som möjligt mellan rika och fattiga, mellan dem som har makt och dem som ger andra makt genom att rösta.” (s.113) ”Om svensk demokrati ska växa sig stark måste klasskillnaderna avskaffas, menar han [Per Albin Hansson, i hans Folkhemstal 1928], och ett starkt vi skapas. … Det finns ett tydligt vi, att jag är en del av något större” (s.116)

Socialisten har en liknande dröm som de kristna, att alla går upp i en enighet, i en samhörighet. De kristna uppgår i guds enighet, medan socialisterna går upp i samhällets enighet. Den samhörigheten kallar socialisten Vi.

Ingvar Carlsson vision om Vi, om samhörigheten sträcker sig t o m utanför Sveriges gräns. Han skriver: ”Det måste finnas en tro [hans betoning] på att de nordiska folken hör samman och att vi genom dialog och samverkan kan utveckla våra länder tillsammans.” (s.153).

Det finns således ett folk, ett svenskt folk, som hör tillsammans i ett Vi. Detta Vi är emellertid så sammanlänkat med andra Vi, att de olika Vi skall samverka, och kanske närma sig så mycket att ett stort, gemensamt Vi etableras, det Nordiska Folket.

Ja, detta ligger nära en fascistisk och nazistisk vokabulär, där vi kan erfara orden Ein Reich, Ein Volk, men inte mer, ty den demokratiska socialismen är demokratisk och inte totalitär. Och det är fascisterna som stulit orden från socialisterna, inte tvärtom. 

Viktigast är att uppfatta att detta Vi är en inneslutning, och inte en uteslutning, där Vi tar hand om Varandra. Men för att detta Vi skall kunna finnas, måste detta Vi bestå av gemensamheter som för samman jag, du, han och hon, ni och dem till ett Vi.

Detta Vi skapas inte av historien, ty i så fall finns ingen förutsättning för ett Nordiskt Folk, eftersom folken ibland har varit duktiga på att bekämpa varandra. Nej, vi förs inte samman av en kärleksfull historia. Det är normgemenskapen som skapar förutsättningarna för ett Nordiskt Vi.

Normgemenskap är motsatsen till mångkultur. I en mångkultur existerar flera normgemenskaper sida vid sida. Det är Dem, Dem och Dem. Det är inte Vi.

Därför är Ingvars vision, likt min vision, ett Vi, vilket är motsatsen till mångkultur.

Glad Midsommar! Vi:ets manifestation.

​Öllsjö den 21 juni 2019

​Människor har avkrävts svar på frågan om de är för eller emot mångkultur. Givetvis kommer de socialt välanpassade, men outhärdliga godhetsknarkarna med sin simpla godhetsutsaga, att jag är för mångkultur. Och därefter kommer omedelbart deras ondska, när de brunsmetar någon som inte är som dem, som t ex att säga, att konsekvenserna av att inte ha mångkultur är ohyggliga (med tyst eller uttalad referens till nazityskland).

Sådana känner vi igen som Skansen-Söder-personen, dvs de godhetsknarkarna som bor på den mest kulturellt homogena plätt vi har i Sverige, Söder i Stockholm. (https://www.gp.se/ledare/zafar-svenskar-gillar-m%C3%A5ngfald-p%C3%A5-lagom-avst%C3%A5nd-1.7231451 ) Vi känner igen det som plattityderna från politikerna.

Men skärskådar man innebörden i deras mångkultur genom deras handlingar och beteende, så inskränker det sig till att uppskatta en dansuppvisning från Moldavien, en mångfald i vinet, då man till det italienska vinet adderat ett lerlagrat vin från Georgien. Plus att man har en charmig svarthårig vän från Bulgarien.

Men mångkultur måste rimligen innebära att det är mer än mat och vin. Det måste innebära det som är kultur, dvs agerande och levnadsmönster. Hederskultur är en kultur. Att hålla kvinnorna kort, fjättrade till hem och till föräldrars val, är en kultur. Det är ett mönstrat agerande som är tätt lierat med islamkultur och klankultur.

När en släkting blivit intagen på ett sjukhus, kommer klanen och belamrar sjukhuset och dess resurser. Även det är kultur.

Det högljudda pratandet på tåget är kultur.

Judarnas och muslimernas könsstympning av flickor och pojkar är kultur.

Plötsligt infinner sig begränsningarna. Självfallet skall barnet inte könsstympas. Självfallet skall kvinnan själv välja sin kärlek och krypa till sängs med den hon vill, utan att hon riskerar livet.

Plötsligt försvann mångkulturen. Nu är det inte kultur per se, utan specifika kulturyttringar som accepteras, andra inte.

Men utifrån vilken grund avgörs vad som är acceptabel kultur och inte acceptabel kultur?

Finns det akulturella normer som kan avgöra det acceptabla, eller är alla normer knutna till specifika kulturer? Blott i fallet med akulturella normer kan man hävda att man har mångkultur, med universella begränsningar i dess yttringar. Finns det inga universella normer, då är allt kultur, varför inskränkningar på t ex hederskultur, är en kulturs övergrepp på en annan.

Då är det inte mångkultur, utan monokulturens bestämning av de acceptabla kulturella yttringarna.

Det är blott totalitära föreställningar som kan hävda universella normer. Vi människor har inget sätt att föreställa oss något universellt, utan att därmed bli totalitär. Därför blir vårt enda riktiga agerande att hävda att kulturer kan stå mot varandra, och blott rationella argument och makt kan avgöra vilken kultur som får övertaget. Därmed avskriver vi också mångkulturen.

​Öllsjö den 20 juni 2019

​Tänk om vi har blivit grundligt lurade av de totalitära ideologier som behärskat det skrivna och därför det bevarade?

Skrivkonsten i större skala i Europa kom genom de totalitära lärorna, kanske främst kristendomen, men också judendomen och islam. De totalitära lärorna passade väl ihop med de härskare som försökte underkasta sig större folkgrupper. Och som vanligt gäller, att yttre terror är svagare i sin förmåga att behärska, än det som Brecht kallade, förtryckaren i våra bröst. Den internaliserade underkastelsen är så oerhört mycket starkare, då man sällan gör uppror mot något som man uppfattar som sig själv.

Tänk om det som vi idag uppfattar, är en konstruktion av dessa föreställningar? Om vår uppfattning av historien före skriftspråket, är styrd av de abrahamitiska religionerna?

De abrahamitiska religionerna karakteriseras av ett oerhört kvinnoförakt, där kvinnan görs till en halv människa, om ens det, ty ibland är hon bara, speciellt i formen av en slav, en knullmadrass. Med den synen är det rimligt att anta att tidigare samhälle också hade underkastade kvinnor. Därför väcker det sådan uppmärksamhet när man finner en grav där det ser ut att vara en hövding begravd, och det visar sig vara en kvinna.

De abrahamitiska religionerna karakteriseras av en totalitariaism, där guden, det heliga genomsyrar allt, allt nu existerande, allt tidigare existerande och allt framgent existerande. Det besjälar allt med sin gudom. Därför tolkar arkeologerna allt de finner, som antingen material för mat eller för strid, men när de inte kan förstå det som något av dessa, då finns det en residualkategori, den som får ta allt det som blir över, och det kallar de religion. Det man inte kan förklara, ges den totalitära förklaringen att vara uttryck för vördnad till något magiskt väsen.

Men tänk om tidigare samhällen var jämställda, där kvinna och man kanske hade olika roller, men ingen mer över den andre. Visst, säger du, men det är ju ändå mannen som skänker kvinnan beskydd genom sin kraft och villighet till risk. Visst, säger jag, men det är ändå så att det är kvinnan som reglerar fortplantningen.   

Tänk om tidigare samhällen inte alls genomsyrades av heligheter och en besjälad natur? Tänk om deras historier var sådana som vi har? Hans och Greta är en bra historia. Så är också historien om Tor. I brist på Clint Eastwood fick man berätta historier om Tor. Och historien om Näcken, den har vi ju för att skrämma barnen från älven. Inte finns det någon mentalt frisk vuxen som tror på Näcken, annat än som ett verkningsfullt medel för att reglera barnens interagerande med älven.

Tänk om besjälandet och religionens stora betydelse och kvinnoförtrycket kom med de ideologiska system som bevisligen för dessa tankar till torget, de abrahamitiska religionerna? Tänk om vår uppfattning om tiden före de totalitära religionerna började behärska människorna genom att ses genom dessa totalitära idésystem? Tänk om religionen började behärska mänskligheten genom uppfinnandet av dessa monster, judendom, kristendom och islam?  

Tänk om det är de totalitära religionerna som skapat tron på att människan är religiös?

​Öllsjö den 19 juni 2019

Alltsedan jag fick mitt första uppdrag som kursansvarig på universitetet, har jag gjort omfattande kursutvärderingar. Som företagsekonom med specialisering inom ekonomisk planering och kontroll (EPOK), har jag övertygats om att utvärdering är ett bra styrmedel, för att se till att man gör bra och rätt, och att man utvecklas. Det kortsiktiga målet är ju att göra bra idag, och det långsiktiga är att göra bättre imorgon. För det behövs utvärdering.

Två viktiga delar i kursutvärderingen har varit utfallet i form av lärarnas betyg på studenterna, eftersom det är en indikator på inlärningen, samt studenternas upplevelse av kursen. Det senare får man via studentenkät, det som i sämre skolor kallas för kursutvärdering. I bättre skolor inses att kursutvärderingen görs av lärarna och ytterst kursansvarig, eftersom det är de som är de professionella, medan studenternas kursutvärdering utgör ett material, bland det viktigaste, men sannerligen inte allena rådande material i en kursutvärdering.

I min enkät till studenterna har jag alltid frågat dem om deras upplevelse av varje deltagande lärares förmåga och tillgänglighet. Jag har ansett att varje individuell lärare är universitetets främsta produktionskraft. Det är i lärarens möte med studenten som kvaliteten i utbildningen finns. Det är i relationen mellan läraren och studenten som kunskapen och förmågan till kritisk tänkande skapas. Därför är det av yttersta vikt att få veta om lärarens uppfattning om relationen, och om studentens uppfattning genom studentutvärderingen.

Alltsedan min första kursutvärdering på 80-talet har jag mött hård kritik för att jag ställer frågor om studentens upplevelse av läraren. Man har ansett att det är en simpel popularitetstest. Man har ansett att jag hänger ut individuella lärare (eftersom jag också propsat på att kursutvärderingar skall ges till lärarna och till studenterna, ja göras offentliga, så att studenter kan få information inför val av utbildning). Man har ansett att studenternas utsagor i enkäter måste tolkas, då det rymmer inte bara upplevelser av läraren, utan bedömningen av läraren också rymmer studentens upplevelse av sitt eget misslyckande eller sin egen framgång. Denna tolkning kan enbart de professionella göra, varför informationen inte skall göras offentlig, ja, det finns de som hävdar att den inte ens skall skapas.

Det finns givetvis ett mönster i den kritiken. Den uttalas sällan av de lärare som uppskattas av studenterna, utan framförs oftast av de som studenterna inte ger så höga betyg. Eftersom jag tenderar att ofta få höga betyg, blir en ytterligare kritik att jag gör det, inte för kursens skull, utan för att förhärliga mig själv. Utvärderingen görs i egen sak. Min sak.

Visst är det en popularitetstest. En gång fick en lärare mycket höga betyg, samtidigt som studenterna fick mycket höga, alltför höga betyg. Den läraren ’köpte’ ett gillande av studenterna i enkäten genom att dela ut glädjebetyg. Men genom att jag kombinerade kursbetyg och enkätbedömningen, kunde jag ha sakliga argument för att avskilja den läraren från fortsatt deltagande i kursen. Studenters betyg kan inte ses isolerat, och det är kursansvariges uppgift i kursutvärderingen att göra den bedömningen.

Genom att offentliggöra utvärderingen ’hängs’ individuella lärare ut. Ja, det sker, och är en del i styrningen. Ty genom att utvärderingen offentliggörs sticker man inte under stol och hemlighåller kvalitetsproblem. Man avtvingas som kursansvarig en åtgärd, t ex att ha ett samtal med läraren, eller än kraftigare, att föreslå åtgärder för att förbättra lärarens förmåga att få en god relation med studenterna. Offentligheten blir därmed en inbyggd press på både läraren och den kursansvarige att vidta åtgärder.

Jag har blivit van vid kritiken. Jag har inte låtit den påverka mig. Jag har använt studenternas utvärdering för att påverka och hjälpa lärare, och för att hylla duktiga lärare, i akt och mening att göra en bra utbildning för studenterna. Ty det är det sista som är det viktiga. Det är det som är skälet för att lärarna får lön. Det är det som är skälet för att universitetet/högskolan finns. Lärarnas trivsel är viktigt, inte som mål, utan som medel för studentens utbildning.

Idag, juni 2019,  har jag kanske nått vägs ände. Jag är idag en utköpt lärare. Den sista studentkursutvärderingen som gjordes på min sista kurs på den högskola som köpte ut mig, sammanställdes aldrig. Kanske för att den inte gav motiv till utköpet. Att Högskolan Kristianstad inte offentliggjorde studenternas utvärdering var kanske ett led i att se till att information om min relation till studenterna inte skapades, eftersom det kunde kasta ett ljus över utköpet som inte gagnade utköparna. Offentlighet tycks alltid vara ett hot. Inte för verksamheten, dvs studenternas kunskap och kritiska förmåga. Inte för de presterande. Utan för …

Vägs ände kanske nådes i år. I en kurs där jag var praktiskt, om än inte formellt kursansvarig, fick studenterna min vanliga enkät.

Men denna gång, för första gången under min 30-åriga tid som kursansvarig, vägrade 25% av studenterna demonstrativt att värdera sin upplevelse av individuella lärare. Nu, år 2019, har jag inte alla studenter med mig i min ambition att granska, för att utveckla, varje lärare. Ett internt bortfall på min enkät på 25%, i en enkät som i övrigt besvarades av 98% av studenterna, innebar att en av de viktigaste delarna av studentenkäten, värderingen av lärarna, föll bort.

Jag är van vid att ha studenterna med mig. Jag är van vid att studenterna litar på mig, Nu har jag blott 75% med mig.

För mig är det som vägs ände.

Jag har erfarit ett stigande motstånd mot mina ambitioner om den perfekta utbildningen. Från de sk cheferna, och från delar av lärarkåren. Det har inte bekymrat mig så mycket då målsättningen med utbildningen inte är att lärare och sk chefer skall ha ett gott liv, ty de är blott instrument för att skapa en god utbildning.

När nu studenterna, förvisso bara 25%, men det är 25% för många, slår följe med de sk cheferna och några lärare, då är min saga all.

Att avvisa ett av mina främsta instrument för att driva en god utbildning, är att avvisa mig och min vision.

Sagan är all.

Varför gjorde ni så, studenter?

Öllsjö den 18 juni 2019

​Jag blev kallad som professor för att utveckla en forskningsplattform, där forskningen skulle ske i samverkan med näringslivet och samhället, genom att forskningen finansierades till hälften genom samhällets aktörer, främst organisationer och företag.

Högskolan hade en god förebild, Forskningsplattformen Hälsa i samverkan (https://www.hkr.se/forskning/forskningsmiljoer/forskningsplattformen-halsa-i-samverkan/). Där utfördes forskning i samverkan med praktiken, finansierad av praktikens organisationer, främst Region Skåne.  Jag insåg att det skulle vara en oerhört svår uppgift av två skäl: Forskningen skulle främst utföras i företagsvärlden, där man väger varje krona på guldskål. Den skulle utföras av två institutioners lärare, som framför allt varit undervisningsorienterade.

Jag har erfarenhet av skapande av två forskningsmiljöer, en vid Luds Universitet, och en vid Högskolan Kristianstad. Betecknande för dem var att innehåll skapades, dvs publicerade forskningsresultat, men att forskningsmiljöerna egentligen aldrig formaliserades. Jag hade också erfarenhet av försök att skapa forskningsmiljöer där man skapade former för forskning. De ledde till organisation, möten och resursförbrukning, men inte till forskningens innehåll. Således var min lärdom att innehåll går före form.

Under den tid, ett år, jag fick verka som ansvarig för forskningsplattformen för Företagande, skapades tre projekt. Ett med kommuner som medpart, ett med ett försäkringsbolag som medpart och ett med en fackförening som medpart. Samtliga har blivit klara (dock återstår publicering).

Efter mitt avsked som ansvarig, började en formalisering, vari ingick en hemsida. På den kan man läsa om blott ett av projekten. https://www.hkr.se/forskning/forskningsmiljoer/forskningsplattformen-verksamhetsutveckling-i-samverkan/avslutade-projekt/

Vad som tillkommit efter mer än ett år under den nye ledningen, enligt hemsidan, är två projekt, som drivs av samme person, finansierad av en kommun samt av ett försäkringsbolag. https://www.hkr.se/forskning/forskningsmiljoer/forskningsplattformen-verksamhetsutveckling-i-samverkan/pa-gang/projekt/

Vad som skapades under min ledning var projekt som drevs av personer från den institution som jag hade min anställning på. De som tillkommit under den nye ledaren, är projekt som drivs av en person från den institution där den nye ledaren har sin anställning. Det tycks som om ledarens institutionshemvist spelar roll för vilka projekt som lyckas bli skapade. Det tycks även som om den nye plattformen erfar samma problem som jag erfor, svårigheten att få med privata organisationer. De som är skattefinansierade tycks alltid vara lättare att få att delta med resurser än organisationer som väger sina slantar på guldskål. 

Om hemsidan berättar om Plattformens utveckling, så framstår det som att den är fortsatt stadd i svårigheter. De projekt som är på gång presenteras på en hemsida som senast uppdaterades 2018-03-15. https://www.hkr.se/forskning/forskningsmiljoer/forskningsplattformen-verksamhetsutveckling-i-samverkan/pa-gang/

Där står ingenting, förutom att hemsidan är uppdaterad för mer än ett år sedan. Mycket form, och lite innehåll, är vad jag ser.

Min tanke med att vänta med formen, var att formen, t ex hemsidan, skulle attrahera företag att vilja vara med. De skulle se projekt som inte bara var intressanta utan också lönsamma för företaget. En tom hemsida, som presenterar ett avslutat projekt, ger inte hög attraktionskraft. Det torde vara svårt att sälja tanken på samverkan med tomma hemsidor. Först goda genomförda projekt, sedan en form som visar upp projekten, var min tanke. 

En annan formtanke jag hade var att när plattformen visat sin förmåga skulle personer rekryteras till Samverkansgruppen, den som hade som ansvar att styra och utveckla Plattformen. Där skulle vara personer som samtidigt skulle kunna  skapa en legitimitet för Plattformen, och kunna föra in nytt blod i verksamheten och då skapa ett utvecklingstryck. Jag hade två personer på gång, ytterst framgångsrika entreprenörer, med goda kontaktnät och med en sagolik förmåga att tydligt och klart formulera mål och sätta krav. Jag insåg att de skulle vara en pina för mig, med sina krav. Men precis som jag anses vara en pina för studenter, doktorander, kollegor, när jag formulerar mina krav och försöker driva dem, skulle dess två driva mig och Plattformen till större prestationer.

Idag består Samverkansgruppen av enbart interna ledamöter, varav en del har vagt nätverk och svaga forskningsprestationer. Den gruppen är sannolikt inte den som drar in möjligheter till projekt och som driver den ansvarige till högre höjder.

Det är lätt att vara kritisk. Samverkan är en radikal form för forskningsproduktion, med starka utmaningar för forskare som är vana att vara färdig när rapporten är publicerad i en vetenskaplig tidskrift. Den nye ledaren har all min förståelse för svårigheterna. Jag hoppas att hans plan får större möjligheter att realiseras än ett år. Ty att bryta dominerande mönster, att genomföra vad som rimligen måste kallas institutionell förändring, både hos forskare och hos en medpart från samhället, är inte gjord i en handvändning. Inte ens på ett år.

Rom skapades inte på ett år, med det ödelades på sju dagar av Karl V.

​Öllsjö den 17 juni 2019   

I Bromölla har kommunen känt sig föranledd att besluta att man inte har rätt att be på arbetstid. Vad som föranlett beslutet har inte framkommit. Min fördom säger att det är ännu ett uttryck för den aggressiva religionen islam, och dess krav på omgivningen att anpassa sig till islam. Skilda badtider, skilda maträtter, rätt för kvinnliga statstjänstemän att demonstrera sin religion, etc. Mig veterligen har kravet på betald bönetid inte lanserats av andra, liknande vidskepligheter, som de kristna och judar. Det kan bero på det islamitiska synsättet, att religionen penetrerar samhället.

Men vi vet inte. Detta är blott mina spekulationer. En som vet är däremot en gul, dvs en som seglar under falsk flagg att vara vänster. En krönikör på Aftonbladet. Han vet att beslutet grundas i islamofobi.
https://www.aftonbladet.se/ledare/a/K3bJeG/bromollas-boneforbud-handlar-om-islamofobi

Han skriver ” Bromölla förbjuder en viss religiös praktik som är knutet till en viss grupp.” Nu är ju inte det sant, ty ett böneförbud är ju ett förbud mot bön, inte kristen bön eller islamistisk bön, utan bön. Men för att hans grundfördom skall kunna påvisas, att det är islamofobi, måste han hänföra bönen till islam.

Han blir än mer absurd i sitt testuggande när han skriver ” Hur rimmar det med principen om allas lika värde och rättigheter att med byråkratiska medel diskriminera en viss grupp?”

Jag har en kamrat som är ett hängivet Manchester United-fan. Han hävdar att fotboll är en religion. Har han och hans likar därmed rätt, enligt principen om allas lika värde, att gå ifrån arbetet för att titta på fotboll fem gånger om dagen? Och jag, som är hängiven Kantian, har jag rätt att gå ifrån fem gånger om dagen för att läsa min Kant?

Är Bromöllas beslut ett angrepp på en minoritet och ett angrepp på allas lika värde?

Självfallet inte. Vad Bromölla gör, är det överraskande, att slå fast det självklara, att på betald arbetstid, arbetar du. Inget annat.

Aftonbladets krönikör visar mindre på någon islamofobi i Bromölla, utan mer på socialdemokratins absoluta förfall.

Den demokratiska socialismen är demokratisk, och därför konträr till de ideologier som är antidemokratiska, som de monoteistiska religionerna, vari ingår islam. Vi bekämpar därför dem i samhället. Men vi är frihetliga, så vill du vara islamist eller nazist i ditt hem, så må du vara så, men ta inte ut din anti-demokratiska smörja i samhället, ty där står vi, med vår demokrati, och strider mot dig.

Den demokratiska socialismen är emellertid inte utan inslag som kan liknas vid religiösa. Och det är just vår syn på arbetet. Om vi har någon helighet, så är det arbetet.

Arbetet definierar den klass vi företräder, som många av oss tillhör eller är sprungna från, arbetarklassen.

Arbetet skapar det välstånd som vi alla önskar och som vi fördelar till dem som behöver det. Det är arbetet som ger oss skolor och sjukhus, både som byggnader och som aktivitet. Det är arbetet som ger oss maten på bordet till våra pensionärer.

Men över allt detta står det som är den ideologiska grundbulten hos en demokratisk socialist, att arbetet är människans sätt att vara till, att relatera sig till sin omvärld, att ta tag i naturen. Det är genom arbetet människan visar sin mänsklighet och blir människa.

Med det som grund, blir det naturligt med den enkla satsen jag lärde mig av mina socialdemokratiska farföräldrar, att du har att arbeta och att betala din skatt, och därmed vinner du dina rättigheter. I den ordningen.

Så långt har erosionen av socialdemokratin gått, att de idag förnekar arbetets värde, och låter det stå tillbaka för vidskeplighetens och antidemokratins värde, bönen. Och de gula, de falskeligen socialdemokratiska, gör det genom att hänvisa till allas rätt och som en omsorg om minoriteter. Som om nazisterna, vilka lyckligtvis är en minoritet, skulle ha rätt till att gapa zieg heil fem gånger på betald arbetstid, med argument om lika värde och omsorg om en minoritet.

Det finns en absolut tragedi i den socialdemokratiska erosionen, dess villighet att acceptera totalitära rörelsers penetration av ett fritt samhälle, med dess nästan bisarra argument om lika värde och minoriteter, vars principiella värde är noll och intet, eftersom de endast omfattar de som de för tillfället vill befrämja. Muslimer, med sin totalitära lära, skall visas lika värde och erkännas som minoritet som man sörjer för, men en lika antidemokratisk, vidrig gren av de totalitära lärorna, nazismen, och den minoritet som de tillhör, är värda noll och intet.

Det påminner mig om scenen i Doktor Zjivago, där den forna beläste, poesivurmande mannen konstaterar “The personal life in Russia is dead. History has killed it.”. (https://www.youtube.com/watch?v=ozpct8zUA_U) Man går in i det totalitära, låter det frihetliga bli uppätet, och lägger det levande bakom sig. I det totalitära är kampen för människan död.

Så befängd är idag världen att en människa, så genomsyrad av arbetets värde, av den demokratiska socialismens grundbult, idag står med fullständig självklarhet på moderaters och Sverigedemokraters sida. Där står han och hävdar dem demokratiska socialismens grundbult, arbetets värde. Och får finna sig i att betecknas som islamofob av de gula, de som utger sig för att vara oberoende socialdemokrater.

Judas bar en gul mantel när han förrådde Kristus. Den gula manteln bär idag de ledande ’socialdemokraterna’. Och tuppen, han som gol tre gånger när Petrus förnekade Kristus, har idag galt färdigt, ty han är för hes, av allt sitt galande, för att kunna gala.

​Sången klingar bort: https://www.youtube.com/watch?v=-21lCuZKQns

​Kharkiv den 12 juni 2019

Jag sitter i hotell Auroras frukostlokal i Kharkiv. Det är ett fyrstjärnigt hotell, så det är en välordnad typ människa som bor här. Antingen rik enligt ukrainska standards, eller européer, med stark valuta.

Jag ser först en man, något överviktig, komma till borden med mat. Han går förbi första bordet och riktar in sig på det andra bordet. Där tar han stekt ägg, bacon och två av de kokta korvarna.

När han gått och satt sig, kommer en kvinna. Hon stannar vid det första bordet. Där tar hon rikligt av melonskivor och klyftor av apelsin och grapefrukt. Sedan går hon bort till bordet där mannen fann sin mat. Men hon tar inte bacon, utan stekta grönsaker.

Två helt olika tallrikar. Och man undrar, tar de så olika för att mannen kan ta det fetare eftersom han inte vill eller behöver bry sig om sitt kroppsliga uttryck? Eller för att de blivit upplärda att äta de olika sakerna? Eller för att de rent subjektivt tycker om olika typer av smaker?

Många skulle nog hävda första och sista, att man tycker om olika, och att somliga, kvinnor, måste eller vill tänka på sin figur.

Men det finns en fjärde förklaring, att vi är dömda till det beteendet. Beteendepsykologin är en gren i psykologin som försöker förklara mänskligt beteende utifrån tanken att vårt beteende till stora delar ligger lagrade i våra gener, och att denna lagring skedde under en tid då vi levde ett helt annat liv.

Grundföreställningen är att vårt tidigare liv var mycket könsuppdelat. Kvinnan födde barn, och var därmed känslig, i slutet av graviditeten. Hon utvecklade en kropp för graviditet och sedan för att ge föda åt barnet. Mannen utvecklade en kropp för att försvara gravida och ammande kvinnor. Därav den större muskelstyrkan.

Samtidigt behövs vare individuell kvinna mer för stammen, än vad den individuella mannen behövs. En man, vilken som helst, kan befrukta många kvinnor och ge upphov till många barn, dock genetiskt ensidiga, medan kvinnan är begränsad till kanske 20 barn under sin livstid. Det innebär att det är rationellt, utifrån stammens överlevnad, att det är mannen som tar risker som kan innebära individens död, medan kvinnor inte bör ta dessa risker. Därför ägnar sig mannen åt jakt, där den kan möta djur som angriper mannen, medan kvinnorna samlar nötter, som inte attackerar samlaren.

För att kroppsligt klara dessa uppgifter, är det befrämjande för mannen att få protein, medan kvinnan inte behöver samma mängd protein. Därför drar sig mannen mot bacon och ägg, medan kvinnan tar melon.

Således, vad jag såg, var rester av savannens folk.

​Kharkiv den 12 juni 2019

Jag reste den 10:e juni från Kristianstad med tåg, för att via Kastrup och Kiev, komma till Kharkiv. Det är en stad I Ukraina som ligger nära ryska gränsen och som ligger cirka 20 mil från östra Ukraina, där det pågår ett lågskaligt krig.

Strax innan tåget skulle angöra Lund, meddelades det att tåget skulle stanna i Lund, ty Malmö var avspärrat. På järnvägsstationen i Malmö hade en man blivit skjuten i benet av en polis, som hade nedkämpat honom på det viset eftersom han hotade med att han hade bomber och bombälte.

Jag fick, under stora besvär, åka buss och nästan missa mitt plan till Kiev. Genomsvettig satte jag mig tillrätta på planet till Kiev.

Senare under dagen i Malmö, fann man en man skjuten. Hans liv gick inte att rädda.

På kvällen smällde en bomb i Malmö.

Något senare, smällde ytterligare en bomb i Malmö.

Jag kom fram till Kharkiv och gick ut för att se staden och för att äta. Vi det laget hade det mörknat. Mitt hotell låg på en liten bakgata, så jag fick gå genom några mindre gator, dåligt upplysta som det brukar vara i Ukraina, för att komma till en av huvudgatorna.

Jag möte ensamma, unga kvinnor som gick på dessa gator. De tittade på mig, och det var inte en skygg eller rädd blick jag fick av dem. De var uppenbarligen inte rädda för mig eller för att gå på dessa dåligt upplysta gator och möta en ensam man.

Jag mötte många ungdomsgäng, som skrattade och pratade ivrigt. Äldre människor gick på trottoaren och promenerade stilla.

Kanske för jag är otränad i denna stadens faror, men det tror jag inte, ty jag har varit här så många gånger, men jag kände ingen rädsla. Jag kände inte en enda gång att jag skulle vara lite vaksam och se vad det och det gänget hittade på, så att jag inte kom i deras väg. Inga testosteronpumpade unga killar som skall visa sig på styva linan. Inga unga killar som kastade ord efter kvinnorna.

Vilken stad befinner sig nära en krigszon? Jo, den lugna staden, Kharkiv, där kvinnorna går i fred. Medan staden som ligger i ett land som haft fred i över 200 år, Malmö, är fylld av våld.

Det har kommit gott av dessa åtgärder, men ondskan, känslan av inbördeskrig, kommer också av EU-anslutningen, privatiseringarna och flyktingmottagningen. Frågan man måste ställa sig, var det värt det?

Men det viktigare som måste göras, är att föra Malmö och Sverige närmare det tillstånd som råder i den stad som ligger 20 mil från en krigszon.

Kharkiv 11 juni 2019
PS Du får läsa sena rapporter, ty det webbhotell som har min blogg, är avstängd i Ukraina, varför jag under min tid i Ukraina, inte kunde komma åt min blogg DS     

​Korsetten för kvinnan var och är ett plagg som är gjort för att förstärka kvinnans timglasform. Det kan motiveras evolutionärt, ty studier har visat att män föredrar kvinnor som har breda höfter, kanske för att det antyder att de har lättare att föda, kanske mindre sannolikt att de dör i barnsäng, och därför frekvent kan reproducera mannens gener. Kanske bröstens framhävande också är evolutionärt, indikerande en förmåga att ge bröstmjölk till barnet.

Kanske kvinnan vet detta och gör vad hon kan för att framhäva de former hon har som visar att hon är en evolutionär vinstlott. Men människan är en kulturvarelse, med en helt sagolik förmåga att överdriva, dra allt till sin spets. Korsetten är en den evolutionära formen, dragen till sin absurda spets.  

I en artikel skriver Hillevi Hillberg om en bok som beskriver kampen mot korsetten.
https://www.svd.se/kriget-mot-korsetten-skulle-befria-kvinnor-fran-modeslaveriet

Klädedräkten under 1800-talet var onekligen extrem, och kanske speciellt för kvinnan, med korsetten som den mest absurda och extrema höjdpunkten. Med hjälp av Boldini, den Ferrareskiske målaren, kan vi se hur skapad, hur vacker (i alla fall om man är kodad genetiskt som man), men också, hur deformerad kvinnan blev med korsetten: http://informa.comune.bologna.it/iperbole/media/8/boldini_18.jpg

Men kraven på korsettbärande mildrades, och vi kan se hur ledigare uttrycket på kvinnan blir, när hon befriats från korsetten: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/7/71/Boldini_signora_in_rosa.jpg/220px-Boldini_signora_in_rosa.jpg

I artikeln hävdas att korsetten var både en könsmarkör och en klassmarkör. När kvinnorna ville ta av korsetten, och speciellt, om de ville bära mannens betydligt mer praktiska byxa, blev hon bespottad, av både män och kvinnor, precis som sker idag, i Iran, där kvinnor blir attackerade för att de tar sig rätten att vara som en man, utan tyg som döljer håret.

Men korsetten var också en tydlig klassmarkör, ty hårt arbetande kvinnor kan inte bära korsett. Precis som idag, då grova händer på en kvinna, antyder att hon är arbetare. Eller konstnär.

En buren korsett visade kvinnan som könsvarelse och som klassvarelse.

Men med korsettens försvinnande, försvann då kvinnans könsmässiga och klassmässiga möjlighet till uttryck?

Ett långt hår, speciellt på en kvinna, anses vackert. Det är kanske mer ett klassmässigt uttryck, ty det är svårt att ha enormt långt hår och samtidigt städa kontorens golv.

Höga klackar på skorna har enbart kvinnor. Det leder till en rullande rörelse på kvinnans bak, vilket tycks vara en sexuell signal. Och definitivt en klassignal ty det är mycket svårt att städa golven med 12 centimeters klack.

Vi har kvar klädestyg vars funktion är könsmässig och klassmässig signal. Ty vi är människor.

​Öllsjö den 9 juni 2019

​Oktogonen är en pensionsstiftelse i Svenska Handelsbanken, där avsättningar görs om banken är effektivare än sina konkurrenter, och där varje individ får utdelning vid pension i relation till hur länge den arbetat i banken. Den infördes 1973 av den legendariske bankmannen Jan Wallander.

Tanken med Oktogonen är att anställda skapar välstånd och kan få ta del av välståndet, och att Oktogonen motiverar anställda till ansträngning, oaktat dess plats i organisationen. Den andra tanken var säkerligen också att stiftelsen kunde vara del i att upprätthålla den framgångsrika tjänstemannamakt som varit betecknande för banken sedan dess födelse.  

Som demokratisk socialist blir man inte överdrivet imponerad, men man lyfter ändock på ögonbrynen och tycker sig se en framtid. Det är inte vinstdelning, utan vinstdelning vid den bästa prestationen. Det är lite, men mer än inget. De anställda har inget inflytande över stiftelsens placeringar, eftersom de görs i bankens aktie. De har däremot ett inflytande genom de aktier som ägs. Således en liten, liten gnutta ekonomisk demokrati, enligt den demokratiske socialisten. Men en oerhörd stor gnutta enligt den kapitalistiska verkligheten.

Idag attackeras Oktogonen av den girige kapitalisten. Idag finns inte utrymme för den minsta gnutta ekonomisk demokrati. Sådan är tidsandan. Jag skall ha allt, formligen skriker den girige kapitalisten.

Handelsbankens styrelse beslutade att 827 miljoner, som enligt de gällande reglerna skulle utbetalas till stiftelsen, inte skulle betalas ut. Även om man uppfyllde kriterierna, anses förutsättningarna för konkurrenskraft inte ha förbättrats, varför utbetalning inte skall ske. Till detta läggs att man satt ett tak på utdelningen, där man tidigare hade ett tak som var i relation till aktieutdelningen.

Den socialt verkande Wallander har nu ersatts av den girige Fredrik Lundberg.

Så talar de giriga kapitalisterna. De som får överlägsen profit, men inte låter sig nöjas. De som skyr ekonomisk demokrati likt en blodsugande mygga skyr kryddnejlika.

Kapitalisterna känner inget tak för sin girighet. De tar vinsten, hur hög den än blir. Medan arbetaren, trots att den producerar mer än konkurrenterna, skall få nöja sig med ett tak.
Den okunnige muttrar då fram att kapitalisten står risken, och därför inte skall ha ett tak på vinsten. Nej, kapitalisten står inte risken. Det gör den inte. Den står en begränsad risk. Medan den tar all vinst efter skatt som tagas kan, tar den blott de förluster som motsvarar dennes kapitalinsats. Förluster som blir större än det egna kapitalet i banken, får bäras av andra, sannolikt staten, och långivare till banken. Kapitalisten har ett begränsat ansvar för bolagets förluster, men ett obegränsat ansvar för dess vinster. Sådan är aktiebolagets giriga ansvarsfördelning.

Den girige kapitalisten, Fredrik Lundberg, attackerar den lilla, lilla gnutta av ekonomisk demokrati som finns i den stora kapitalistvärlden. Det kan han göra idag, när det demokratiska Sverige är utsatt för skarpa angrepp. Den sociala demokratin är satt under angrepp genom att välfärden demonteras, t ex genom att barn inte får en god skola. Den politiska demokratin utsätts för angrepp genom religionernas inträngande i samhällslivet. Och den ekonomiska demokratin, som aldrig fick någon chans, skall nu trängas ut. Den lilla, lilla gnuttan som finns, skall bort.

Så tar den girige kapitalisten tag i tidsandan och utnyttjar den.

​Öllsjö den 8 juni 2019

​I Region Skåne framförs från borgerligt håll en önskan att utreda om sjukvård, som vårdcentraler och sjukhus, kan övergå till personalen, genom att de som arbetar på en enhet bildar ett producentkooperativ.

Enligt en artikel i lokaltidningen Kristianstadsbladet (som jag inte kan länka till) säger David Westlund, andre vice ordförande i personalnämnden: ”Sjukhusen tillhör oss alla. Ekonomin är pressad för regionens sjukhus. Som politiker har vi alltid det yttersta ansvaret för såväl ekonomi som verksamheten. Oberoende av driftsform kan vi inte lämna över det ansvaret till personalen”

Han är företrädare för det parti, socialdemokraterna, vars partiledare sade att han aldrig skulle kritisera islam, dvs en totalitär ideologi, och vars ungdomsförbund i Malmö inte får statens pengar då de inte kan leva upp till kraven på att ha en grundmurad demokratisyn.

Socialdemokratin tycks ha mycket snabbt fjärmat sig från sin grundsyn i demokrati, när man kan undanta anti-demokratiska rörelser och ideologier från kritik, samtidigt som man villigt kritiserar mellanösterns enda demokrati, Israel (trots sina brister). Ja, det är sant. Löfven har verkligen sagt att han aldrig kommer att  kritisera islam. Föreställ dig om han hade sagt: Vi kommer aldrig att kritisera Israel. Eller, vi kommer aldrig att kritisera nazism. 

Den tidigare socialdemokratin, som började erodera på 80-talet, byggde sina tankar på den ideologi som uttrycktes genom Per-Albin Hanssons Folkhemtal den 18 januari 1928: ”Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt”

Det understöddes retoriskt, om ej i praktisk politik av Palme, t ex 1975: https://www.youtube.com/watch?v=JWwR5XKu208

Kravet på ekonomisk demokrati fördes fram i partiprogrammet 1944, men är försvunnit i det senaste programmet.

Branting gav oss den politiska demokratin, Erlander gav oss den sociala demokratin, dvs välfärdssamhället. Sedan väntade vi alla ungsocialister i slutet på 70-talet på den som skulle ge oss den ekonomiska demokratin. Lagen om Medbestämmande tyckte vi var en god, om än mesig, början. Löntagarfonderna var inte riktigt vad några av oss hade tänkt, så t o m inom ungsocialisterna fanns en hård kritik mot löntagarfonder. Själv tillhörde jag de som ansåg att arbetarna skall inte få makten genom att bli kapitalister, utan just genom att vara arbetare.

Arbetaren vinner makten genom sitt arbete. Inte genom att med beskattade vinster köpa aktier och gå på bolagsstämmor. Industriell demokrati, självförvaltning, ekonomisk demokrati, var ord vi förde oss med. Men löntagarfonderna avskaffades och snart började välfärdssamhället också erodera, och idag har socialdemokraterna en partiordförande som kan tulla på den politiska demokratins absoluta rätt och skyldighet att hårt och skoningslöst kritisera totalitära läror, som islam.

Nu väcker högerpartiet ett förslag som skulle ha applåderats av ungsocialisterna i början på 80-talet. Men så skadad är idag makt-sossen av privatiseringsdebatten, att han inte ser skillnaden mellan kapitalisternas ägande och arbetarnas ägande.

Hans motstånd är följdriktigt. En socialdemokrati som tappat visionerna och sin ideologi, kämpar nu om spillrorna av sina framgångar. Dagens makt-sosse varken ser eller inser att han säger nej till visionen för den demokratiska socialismen som formulerades 1928.

​Öllsjö den 7 juni 2019

​Skolorna har förlorat sina kvaliteter. De ger inte idag unga människor den chans de är värda. Min farmor, född i ett kallt klassamhälle, fick inte chansen. Jag fick chansen. Idag finns det barn på Rosengård som förvägras rätten att utveckla sina förmågor. Nej, jag är inte stolt över mitt land.

Inkomstklyftorna har ökat markant. Den besuttna medelklassen har sina ROT och RUT-avdrag, där RUT nyligen gjordes större. Den inkomstmässigt övre medelklassen har befriats från sitt extra bidrag genom att värnskatten avskaffats. Nej, jag är inte stolt över mitt land.

Välfärdens sjukvård har blivit otillgängligare. Idag får vi reportage om individer som har rysliga tänder, men inte har råd att laga dem. Canceroperationer, som i andra länder vidtas inom 2 veckor, tar mer än två månader i Sverige innan de utförs i genomsnitt. Nej, jag är inte stolt över mitt land.

Människor skjuts i våra storstäder. De mördas. De dör. Ja, de är ofta brottslingar, men vi har inte dödsstraff i Sverige, och borde därför sörja varje mördad person. Men istället förfasas vi, inte över de döda, utan över skjutandet. Nej, jag är inte stolt över mitt land.

Vi har, genom vår generositet mot flyktingar, importerat en totalitär, humanitärt vidrig ideologi, islam, som visar sitt fula aggressiva tryne med förtryck av barn, kvinnor och krav på att vidskepligheten skall finnas i samhället genom t ex halal-slaktat kött och acceptans av låg produktivitet genom den vidskepliga ramadan. Nej, jag är inte stolt över mitt land.

Ett folk som förföljts över årtusenden, känner sig förföljda i Sverige. Med viss rätt. De hotas. De har polisbevakning eller bevakning av privata poliser. De har skyddsrum i sina samlingslokaler. Deras möteslokaler blir attackerade med molotovcocktails. Antisemitismen, som tidigare blott var en löjlig företeelse hos en liten grupp som muttrade om att nazisterna byggde motorvägarna, sprids idag. Nej, jag är inte stolt över mitt land.  

Sverige har en feministisk utrikespolitik. Medan kvinnohandeln försiggår i jordanska flyktingläger, Saudiarabiens kvinnor är slavar under män och kvinnor straffas i Pakistan för att de blivit våldtagna. Jag erfar inte en hård politik mot dessa företeelser. Ja, jag erfar ingen politik alls. Nej, jag är inte stolt över mitt land.

Idag börjar unga människor pensionsspara, eftersom de med visst fog inte litar på den statliga pensionen. Det finns privata sjukförsäkringar, som gör det möjligt att få god vård, utan större köproblematik. Friskolor kan väljas som skyddar barnen från andra barn, man inte vill ha att göra med. Tilliten till staten och till demokratiska processer för att hantera problem har eroderat oerhört snabbt. Nej, jag är inte stolt över mitt land.

’Negerbollen’ gick till att bli ’chokladboll’. ’Zigenare’ blev ’romer’. ’Getton’ med oerhörda ’problem’ blev ’utsatta’ områden med ’utmaningar’. ’Han’ och ’hon’ blev ’hen’. Goebbels ler nöjt i sin himmel, där imamer och andra liknande präster finns, ty verklighet är en fråga om vilja genom propaganda. Orwell, med sitt nyspråk, ser överraskat det språkliga förtrycket i ett land som betecknas som demokratiskt. Nej, jag är inte stolt över mitt land.

Sverige fick inte ens medaljer i ishockey-VM. Nej, jag är inte stolt över mitt land.

Visst är Sverige ganska bra. Men inte så bra som det varit. Sverige har gått tillbaka. Det är inte så bra som det hade kunnat varit om vi hade fortsatt på vår positiva utveckling. Därför vill jag inte dö i Norden. Inte idag.

Öllsjö den 6 juni 2019