​Islam var aktivistisk från början. Den var grunden i fälttåg som bl a besegrade och islamiserade Persien.

Kvinnor går med sin huvudduk i samhället. På så sätt sprids islams identitet. Först som minoritet, och då skall de muslimska kvinnorna värnas, som minoritet. När de blir i majoritet, då tenderar slöjan att bli ett tvång, som i dagens Iran.

Religionen kräver separation mellan könen, speciellt att kvinnorna separeras från männen, för att i den hederskultur som ofta går hand i hand med islam, som passar som hand i handske, för att bevara kvinnans heder. Det innebär att muslimer kräver, och i svaga och toleranta kulturer, ges acceptans för sina krav på t ex skilda badtider.

Religionen kräver att deras profet inte avbildas. När det sker, blir det upplopp och de hävdar att deras rätt till sin religion är kränkt. Som om muslimerna har ensamrätt till sin religions uttryck. Som om svenskar skulle göra upplopp i London när en viking avbildas som en blodtörstig best, eller med en hjälm med horn.

Man har uppfunnit ett ord, islamofobism, som används som nedsättande beteckning, ja man framställer islamofobin som en förödmjukande maktutövning mot i grunden svaga muslimer. Därmed försöker man reducera den helt berättigade kritiken av islam, till ett angrepp på muslimer och inte deras tro, och att vara grundlös och byggd på irrationell rädsla, istället för gedigen kunskap om islam, grundat i läsning av koranen, och i kunskap om islamiska länder.

Allt detta är exempel på hur islam, med dess utövare, är aktivister. De för sig i samhället som muslimer. De döljer sig inte som muslimer. Och de kräver att samhället skall underordna sig deras religionsutövning.

Som en person sade: “when Muslims are in the minority they are very concerned with minority rights, when they are in the majority there are no minority rights.” (Det tillskrivs Churchill, men sannolikt på oriktiga grunder).

Vägran att tolerera kritik mot sin ideologi känner vi igen. Den har vi sett tidigare. Hos fascistiska ideologier. Ty de har sanningen i sin hand. Och de använder våld för att hävda sin sanning.

islam är en fascistisk ideologi, som med våld kräver att ideologin lämnas utanför samhällets självklara demokratiska rätt att bedöma och kritisera.

Idag försöker diverse personer och organisationer att avdramatisera, ja rentvätta islam från sin fascism genom att uppfinna begreppet islamism, som de hävdar är den aktivistiska delen av islam. De hävdar att det finns ett islam, som man kan respektera och acceptera, och sedan finns det olika former av praktiker, där de dåliga praktikerna kallas islamism.

Om en idéströmning kan tolkas som A och B, är inte idéströmningen lika mycket skyldig till A och B? Kan verkligen uttolkare av en idéströmning hävda att en annan uttolkare är fel, medan dennes tolkning är den rätta? De fanatiska brukar hävda att andra är avfällingar, men andra företrädare, som vill ge sin religion legitimitet, brukar hävda att de fanatiska är oriktiga uttolkare av religionen. Det vill säga, de säger att de andra är avfällingar. Således, dessa har en sak gemensamt, de är bägge avfällingar i varandras ögon. Och, den mest falska är den som hävdar att fanatikerna är avfällingar, ty de inser att det inte är gott för deras religion att betraktas som fanatiker, varför de betecknar dem som avfällingar. Det är således inte fråga om att dessa avfällingar är avfällingar relativt religionen, utan för att de stör det omkringliggande samhällets möjlighet att acceptera religionen.

Den stora frågan är om islam kan ha olika praktiker, olika uttryck, varav några är goda och några är onda, där det onda kommer från omständigheter utanför islam, eller om islam i sig bär fröet till den ondska som vi ser muslimer utföra.

Jag hävdar att islam har det onda fröet. Den som hävdar att islam är oskyldigt till de fasor muslimer kan utveckla, har en mycket svår sits. Den måste förklara allt hat i koranen, allt hat som muslimer i olika schatteringar utvecklar, allt hat som finns i muslimska länder. De måste klara av att hävda att detta är tillfälliga historiska omständigheter som islam är oskyldigt till.

Och om det skulle vara så att islam är oskyldigt, då föds nästa fråga. Om islam är fredens religion, varför kan den inte stå emot dessa tillfälliga historiska omständigheter? Varför kan inte islam, och dess mäktiga gud, mildra all ondska, så att alla muslimska samhällen blir goda? Det är ju som om omständigheter runt islam är starkare än islam. Som om islam är en mycket svag religiös kraft. Knappt ens värdig att bry sig om.

Återigen upprepar jag mig. Nazismen har realiserats en gång. Med oerhörda konsekvenser. Beror det på tillfälliga olyckliga omständigheter, eller på att nazismen har ett ont frö som blommade ut? Finns det, likt islam, en god nazism och en ond nazism? Om nazismen har ett ont frö, skall vi bekämpa nazismen. Om nazismen var utsatt för en olycklig omständighet, då skall vi släppa lös nazisterna och inte bekämpa dem.

Både nazism och islam bär på onda frön. Därför skall nazism och islam bekämpas. Det är inte uttryck för islamofobi eller nazifobi, utan ett uttryck för kunskap och humanitära värderingar.  

​Den 30 juni 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​I en pjäs av Hanns Johst finns en replik: "Wenn ich Kultur höre ... entsichere ich meinen Browning.", vilket försvenskat blivit: ”När jag hör kultur…osäkrar jag min revolver (pistol)”

Det finns ledord, för att inte säga styrord i akademin. I värdegrundsdokument, i policydokument, i ansökningar, i de korrekta debatterna förekommer dessa ord. Den som önskar framstå som god, som modern, som aktuell, använder dessa ord. Den som önskar undkomma granskning och utfrysning, använder dem. Den som önskar säkerställa att den inte fastnar i en utvärdering, t ex vid forskningsansökningar eller i kursplaner, använder orden. Den som vill bli accepterad, i organisationen, i ansökningar, använder orden. 

Några av dessa styrord är Hållbarhet, Cirkulärt, Mångfald, HBTQ, Gender.

När jag hör hållbarhet…osäkrar jag min pistol.

När jag hör cirkulärt…osäkrar jag min pistol.

När jag hör mångfald…osäkrar jag min pistol.

När jag hör HBTQ…osäkrar jag min pistol.

När jag hör gender…osäkrar jag min pistol.

Ty i akademin skall den vetenskapliga kunskapen råda, medan styrorden inte står för den kritiska reflektionen, att våga tänka själv, utan de står för värderingar.

Hållbarhet, Cirkulärt, Mångfald, HBTQ, Gender är inte möjliga tankar, utan påbjudna tankar. Tänka fritt är förvisso stort, men att tänka rätt, dvs Hållbarhet, Cirkulärt, Mångfald, HBTQ, Gender, är större.

Därför är min pistol alltid osäkrad.

Därför är jag gårdagens professor. Svane Nordin, professor emeritus från Lund, sade: ”Igår sade man: En professor är en som har en annan mening. Idag säger man. En professor är en som har samma mening.”

​Den 29 juni 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Så hade slagordet kunnat vara. Om antisemiterna hade kunnat förena sig, hade antisemitismen fått större kraft.

De högerextrema, låt oss kalla dem nazister, är antisemiter. För dem är judar något totalt motsatt dem. Det är en inferior ras som inte har någon som helst beröring med nazisterna.
Muslimerna, dvs de som tillhör religionen islam, är antisemiter. För dem är det dock problematiskt, ty judarna är för muslimerna bokens folk, de var de första att träffa på guden, den som muslimerna kallar allah och judarna kallar jahve. Men sedan blev judarna avfällingar, medan muslimerna tog upp den rätta gudadyrkan.

Det som ytterligare eldar på muslimernas antisemitism är Israel, dvs om Israel skall vara en judisk nation eller en nation utan etnicitet, eller, ja, t o m inte alls vara en nation utan gå under, så som Irans muslimska ledarskap önskar.

Men historien lär oss att det är möjligt för muslimer och judar att leva i fred. Sionismen som dök upp på 1900-talet i Europa, lär inte ha haft initialt stöd hos judarna i Palestina. Men med ökad invandring till Palestina, ökade konflikten mellan muslimerna och judarna. islams antisemitiska textstråk, där deras besvikelse över bokens folk fanns, togs upp och legitimerade antisemitism. Pogromer i Konstantin och Bagdad kastade bränsle i brasan. Amin al-Husseini, stormuftin av Jerusalem, som initialt hade fått sin plats av Storbritannien, vände ju sig mot dem och vände sig till nazityskland, med en frän antisemitism, för att försvara palestinierna från den gryende sionismen. Efter kriget togs forna nazister väl emot i muslimska länder, för att organisera deras krigsmakt mot Israel. Slutligen fick vi den konflikt som idag brännmärker området.   

Nazister och muslimer är lika i att de är förvaltare av en stark våldskultur. Men en sådan kultur utmärker alla totalitära ideologier, inte blott islam och nazism, utan även nazism och kristendomen, på den tiden de odlade den sidan av sin religion.

Det är sannolikt det fenomenet vi har sett hos de kristna som gör det omöjligt att lyckas med att förena antisemiterna. Idag kan det nog gå relativt bra att förena islam och nazismen, då den totalitära delen av islam frodas. Men olikt nazismen, som aldrig tycks kunna reformeras så som kristendomen lyckades, att gå från att betona sina totalitära anspråk till att bli en fredligare, mer demokratiskt sinnad rörelse, kanske islam också kommer att genomgå en förändring, där de anpassar sig till mer moderna styrelseskick, och därmed låter deras inneboende antisemitism sjunka undan.

Dock framstår det som osannolikt att antisemiterna går samman, ty muslimerna har ingen större nytta av de fåtaliga nazisterna. De kanske också inser att nazisternas oerhörda skuld inte är en tillgång för dem att bära. Deras egen skuld lyckas de gömma, så som de kristna gömmer sin skuld.

Därför kommer inte antisemiterna att förenas.

​Den 28 jun 2021
Sven-Olof Yrjö Collin   

​Jan Aghed var en legendarisk filmrecensent på Sydsvenska Dagbladet. Förvisso hade han de för recensenter så vanliga dräpande kommentarerna, men främst var hans recensioner lysande i sina analyser, baserade på en oerhörd bildning, främst inom filmhistorien, men även litteraturen. Recensionerna var ofta långa, och tog lång tid att läsa då de var packade med bildning.

Dagens recensioner, i den mån jag ids läsa dem, är korta snuttar, där recensentens upplevelser och känslor bygger upp ett grundlöst och därmed ointressant tyckande. Relativt den mättande kalopsen som Agheds recensioner var, är dagens recensioner en hamburgare vars luft inte är mättande. (Här finns en krönikörs liknande uppgörelse av litteraturkritik: https://www.svd.se/recensenter-hamnar-oftare-bara-i-samtal-med-sig-sjalva )

Samtidigt, på en annan plats idag.

På en högskola utses en person att leda en mycket stor förändring av utbildningen. Det är en havererad doktorand med en avhandling som inte passerat slutseminariet, som har stort politiskt intresse i förändringen. Det är personen som skapade ett intermezzo på en lektion då den angrepp en student med en politisk insinuation, ’så du är en sådan?’, implicerande att studenten skulle ha politiska åsikter som inte lämpade sig i hennes sal, och som gick emot andan i den stora satsning som hon var ansvarig för.

Idag är det mer av känslor och politisering, som står i kontrast till förnuft och en kritisk kunskap (dvs vetenskaplig).

Men dagens stora problem, det som förskönat kallas utmaningar, är klimatkrisen och viruskrisen. Här står striden mot kunskapen och det förnuftsmässiga, kritiska tänkandet mot känslor och politisering.

Vi som står på förnuftets och vetenskapens sida, skrattar och är väl också förvånade över att man stoppar ett vaccin som kan, men det vet man inte, ge bieffekter som är ohyggligt mycket mindre sannolika relativt bieffekter av etablerade mediciner, som aldrig någon kommit på tanken att stoppa, än mindre demonstrera mot. Det är politikens känslor mot kunskapen.

Forskarna producerar envetet sin kunskap, och får uppmärksamhet genom en trägen flicka i flätor och hennes enkla skylt.

Men kanske vi är på väg till ett mer kunskapsbaserat samhällsklimat. Rektorerna för Malmö och Lunds universitet säger att det får vara nog med känsloutbrotten av kränkthet och politiserande i lärosalen. (https://www.sydsvenskan.se/2021-03-23/en-grans-har-passerats-det-ar-oacceptabelt-att-politiska-krafter-forsoker-paverka-universiteten?)

Det finns hopp. Kanske t o m filmrecensionerna återigen blir läsbara.  

​Den 27 juni 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Igår var det midsommarafton. Den heligaste, den viktigaste, den största fest svensken och Sverige har.

Jag befann mig i Italien igår, i mitt nyrenoverade hus. Och fann mig överraskad. Över mig själv. Ty jag kände inget som helst behov av att fira midsommar. Hade jag inte fått veta att det var midsommar, genom tidningsrubriker om långa Systembolaget-köer, hade dagen gått mig förbi. I det katolskhedniska Italien finns ingen Midsommarafton.

Hur kan en sådan djupt liggande tradition, med kallt malörtsbrännvin i kylskåpet, så enkelt gå mig förbi?

Är det en Mona Sahlin-sjukdom jag har, där hon kallar midsommar för löjlig, relativt andra kulturers yttringar? Att vi egentligen inte har någon kultur?

Sannerligen inte. Jag håller den svenska kulturen som överlägsen många andra kulturer, inte minst de kulturer hon menade har ’kultur’. Vi är sannerligen vida överlägsna de patriarkala, sexistiska, antisemitiska, totalitära, anti-demokratiska, oftast muslimska kulturerna. Något de flyende muslimerna visar genom att fly till oss. I vissa avseenden är vi överlägsna, eller i alla fall likvärdiga med andra europeiska kulturer, möjligen med undantag av den tyska och den franska, där speciellt den franska frihetskulturen är oss till föredöme. Den amerikanska är vi till stora delar likvärdig med, där vi är överlägsna i jämlikhet, men de är oss överlägsna i yttrandefrihet.

Nej, jag Sahlin-skäms sannerligen inte över min kultur. Jag är stolt över den.

Jag har en kvinnlig vän från Syrien, som gifte sig med en flykting från Syrien, som blev min goda vän när jag försökte lära honom svenska på en bank i Sölvesborg. När hon kom hit tog hon på sig en hårdöljande hijab. Jag har inte frågat henne varför, men kanske är ett skäl att hon, inför den mycket markant annorlunda kulturen, vill bevara en del av det som är hennes kulturella jag genom hijaben?

Jag tror att om jag hade varit flykting i Italien, från mitt Sverige, som jag visste jag inte skulle f återse, då hade jag försökt hålla kvar mitt Sverige genom att fira midsommar. Således, där kulturen inte är hotad, som i min sommarhusvistelse i Italien, kommer den inte upp till ytan i demonstrationer, som midsommarfirande eller hijab.

Men kulturen är inte hotad i Sverige, och där sker firandet, kanske lika intensivt som i en svensk koloni utomlands.

Där finns den andra förklaringen till att jag inte firar midsommar. Midsommar är en kollektiv fest, där man förvisso kan äta sin sill i den lilla familjen, men känner ändock ett behov och önskan att t ex gå till en närliggande gemensam majstång för att dansa ’små grodorna’. Den kollektiva dimension som midsommar har, finns inte i den andra stora svenska festen, julafton. Därför tror jag, och framtiden får utvisa, att jag kommer att fira julafton i Italien.

Men jag firar inte midsommar i Italien, ty det finns inga svenskar att fira den med. Det är den kulturella samhörigheten som ger midsommar dess kraft. Nationalister vill gärna profitera på denna kulturgemenskap och hävda nation, fosterland och Kung. Men nej, Kungen göre sig icke besvär. Möjligen Viktoria, men då med krans i håret. Det handlar inte om nationen, ty ingen tänker på midsommarafton, det Fälldin kommenderade då det fanns risk för rysk kränkning av vårt vatten: ”Håll gränsen”. Midsommarafton är inte en manifestation av nationen Sverige.

Midsommarafton är en känsla av kulturell gemenskap, där kulturens innehåll bäst undviks att definieras, men den kulturella gemenskapen finns där.

Jag, och min besökande son, firade inte midsommar, ty vår kultur är inte hotad, vår plats i Sverige är inte hotad, men vi var ensamma svenskar i Italien.

​Den 26 juni 2021 

​Sven-Olof Yrjö Collin är professor i Företagsstyrning, med en snävare term Bolagsstyrning, som på engelska kallas Corporate Governance. Det är ämnet som behandlar hur organisationer utformas, till struktur och process, där individer och grupper deltar för att realisera sina intressen. Styrning innebär att disciplinera individer så att de realiserar ett mål de själva eller, mer ofta, andra satt upp. Det är därför naturligt med konfliktperspektiv, där olika intressen bryter mot varandra.

Exakt samtidigt, och nu får du hålla i dig, hävdar denne Collin, att han skall omfattas av akademisk frihet, dvs den individuella akademiska lärarens rätt att själv välja sin forskning och själv välja vad han skall meddela i sin utbildning. Han har tagit strider för denna rätt, ytterst med konsekvens av avsked, där en rektor utnyttjade sin anställningsmakt för att bli av med en professor som inte skulle realisera rektorns mål, att göra högskolan till en filial till Förenta nationernas hållbarhetspolitik.

Minsann ser det ut som att när den där Collin drabbas av det som gett honom hans professorstitel, styrning, då spottar och fräser han, och beter sig så illa att han måste bli Persona Non Grata.

I Sanning, den där Collin är en monumental, ja, pyramidal hycklare.

Här kommer Dårens egoistiska försvarstal:

Jag hävdar akademisk frihet, det är sant. Men att jag skulle undandra mig styrning är inte sant. Jag accepterar akademisk styrning. Det är en mycket intensiv styrning. Här nämner jag några av de processer som styr mig.

Studentutvärderingar. På varje kurs jag deltar blir jag utsatt för kursutvärdering, delvis av den kursansvarige, men främst av studenterna, genom studentutvärderingen, den avslutande enkäten bland studenterna. Kanske du invänder att studentutvärderingar är blott ett skämt, en kuliss byggd för att mata utvärderingsindustrin på universiteten. Må så vara, men på kurser där jag är ansvarig, är inte kursutvärderingen en kuliss, utan ett instrument för att utveckla och avveckla lärare.

Kollegiala debatten. I korridoren, på arbetsrummet, på möten, pågår ständigt en debatt om verksamheten, där min egen insats direkt, men oftast indirekt, och lika ofta framtidsinriktad som historiskt utvärderande, blir diskuterad. Det låter mjukt och behagligt med kollegial debatt, men delar av den rymmer också kollegial granskning, där jag ständigt får vara beredd att förklara mig.

Granskningssystem för forskningsanslag. I den mån jag vill ha forskningsanslag, ibland internt, och alltid för externa anslag, får jag söka dem med en ansökan där jag måste framställa mitt uppslag på sådant sätt att jag kan konkurrera ut andra sökande. Där befinner jag mig på en marknadsplats där det gäller att sälja sina uppslag, på bekostnad av andra, i konkurrens mot andra.  

Granskningssystemet för tjänster. Varje gång jag sökt tjänster har jag fått argumentera för att jag skall få tjänsten. Det sker genom att visa upp vad jag gjort, varför min meritförteckning, och dokument som stödjer den, är oerhört viktig. Det innebär att jag nästan varje månad ser till min meritförteckning, så varje sak jag gjort, som kan anses det minsta meriterande, förs in i den. Men vid varje ansökan skall jag också beskriva mina strategier och taktiker i utbildning, forskning och samhällspåverkan. Jag måste visa en medvetenhet om vad jag själv gör, varför jag gör det och vad jag vill göra. Jag granskar mig själv, så att andra kan granska mig. 

Granskningssystemet för artiklar. När helst jag gjort en forskningspresentation i form av en artikel, utsätts den för en mycket kritisk behandling av minst två anonyma experter i området, som hämtas från världens forskarsamhälle. Om jag skickar in ett artikelförslag på cirka 30 sidor, kommer, om det är en god tidskrift, det tillbaka minst 10 sidor kritik av min artikel. Ibland med ett vänligt avböjande till en fortsättning av publiceringsprocessen i tidskriften, det som vi kallar, på vårt internationella språk, reject. I bästa fall bjuds man in, generöst, för RR, dvs revise and resubmit, dvs arbeta om och skicka tillbaka. När det är gjort skickas artikeln in, men nu med ett kanske 20-sidigt dokument där jag tar upp varje kritisk punkt jag fått, analyserar den, bemöter den och visar hur den påverkat artikeln. I bästa fall får man tillbaka, återigen med det internationella språket, en accept, dvs att redaktören accepterat artikeln för publicering. I värsta fall ett reject, varvid man får vända sig till en annan tidskrift och börja om processen. Inte sällan får man medelvägen, dvs ett nytt RR, och man genomför samma process som efter förra RR. Jag vill gärna se det som Förnuftets styrning, som syftar till att god forskning får spridning, med bieffekten att jag tränas och utvecklas i mitt Förnuftsarbete. Men det innehåller också en icke ringa del som kanske kan kallas paradigmatisk styrning, att jag böjer mig, eller i alla fall visar villighet att, om inte acceptera, så i alla fall reflektera och argumentera kring den paradigmatiska styrningen.  

Jag hävdar således att jag sannerligen inte är en fri man som springer omkring som en yster kalv, utan att jag disciplineras under ständiga utvärderingar. Ja, nästan varje dag erfar jag utvärdering av min insats. Det är det som kallas professionalisering, där den som lyckas bäst i sin professionalisering når den högsta punkten av professionen, professorskapet.

Jag undandrar mig sannerligen inte styrning. Jag accepterar fullt ut den styrning som är den professionella styrningen. Däremot undandrar jag mig, ja, jag bekämpar den styrning som inte tillhör professionaliseringen. Tekniskt uttryckt, där jag hänvisar dig till min avhandling om du inte förstår följande: Jag accepterar premisskontrollen och resultatkontrollen, men inte handlingskontrollen.

Sven-Olof Yrjö Collin är inte en hycklare, ty han har hela sitt yrkesverksamma liv underkastat sig den professionella styrningen.

​Den 25 juni 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​I lägren al-Hol, i norra Syrien, går en mordvåg och terrorvåg. 30 personer har mördats. Läkare utan gränser vågar inte vara i lägret sedan en av deras medarbetar sköts. Det är omöjligt att identifiera förövarna då de är helt täckta, enligt en islamsk tradition. Lägret behärskas av IS-inspirerade kvinnor. Kvinnor kidnappar föräldralösa barn, eftersom de får betalt av IS att ta hand om dem. En journalist kallar det för kalifat, dvs en organisation som tillämpar islam.
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/mordvag-i-is-lager
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/foraldralosa-barn-har-blivit-hardvaluta-i-lagren

Om islam är fredens religion, och med en ideologi som enligt svensk socialdemokratisk (sic!) statminister, man har största respekt för och aldrig kommer att kritisera, varför är förhållandena så usla i lägret?

Det är lätt att inse desperationen hos kvinnorna. De är inlåsta. Skulle de undslippa lägret skulle det sannolikt vara för en transport till en domstol där de skulle prövas för terrorism. De är beroende av pengar från sina släktingar eller från IS eller IS-liknande organisationer. Under devisen att man inte biter den hand som föder en, inses att de kan stödja IS eller liknande organisationer. Det kan också vara svårt att kritisera den kvinna som inte släpper sitt barn, då det är en inkomst för henne, ty det är barnet som ger henne bröd. Å andra sidan minns vi den Salomonska visdomen, att modern villigt gav bort sitt barn för att det inte skulle delas på mitten och dödas, dvs att den älskande modern ser blott till barnets väl.

Men medan desperationen driver upp aggressioner och egoism, så finns det trots allt motkrafter. En sådan mäktig motkraft borde vara ideologin, med sitt normsystem, som sanktioneras i den sociala gruppen. Människan är trots allt förmögen att agera utifrån andra drivkrafter än egoism. Plikten, dvs förmågan att göra det rätta; tillhörigheten, dvs förmågan att agera för att accepteras i gruppen; omsorgen, förmågan att agera för närstående, finns i alla människor.

Ideologin, dvs islam, borde ha förmågan att skapa en god ordning i lägret. Deras tro på ideologin, ytterst förankrad på tron på en gud, borde ha förmåga att organisera kvinnornas interaktioner.

Förvisso finns det ett problem. De är kvinnor. Kvinnor i deras ideologi, islam, är ju blott andrahandsfigurer, vars aggression blott kan tuktas av en man, genom tillsägelse, genom att vägra henne sängen, och ytterst, genom slag. Medan männen ber framför imamen, får kvinnorna, självfallet, finna sig i att vara bakom männen och stirra in i deras rövar när männen bedyrar underkastelse genom att sätta pannan i marken.

Men kan våldet i lägret blott förklaras med att det är kvinnor utan sin tillsyningsman? Är det blott könet som ger detta våld?

Nej, ty kvinnornas agerande är, enligt journalisten, enligt kalifatet och den tillämpning av Sharia som ett sådant hade genomfört. IS var inte några tokstollar, utan muslimer, förvisso med en tolkning, förvisso textnära tolkning. Men de var muslimer, textnära muslimer.

Våldet i lägret kan således förklaras både av upplevd desperation och av tillämpad ideologi.
De muslimer jag hitintills mött i Sverige, de jag röker tillsammans med, är mycket fredliga mot mig, ateisten, trots att jag kivar med dem när jag hävdar att världen skapades av en grön groda, vilket är ett påstående som lika lite kan bevisas som deras om allahs skapande kraft. Att de då inte slår ihjäl mig beror inte på att de är muslimer, utan det beror på att de inte är muslimer.

Till skillnad från de texttrogna i lägret, så är de visa, de är goda marxister som följer den marxistiska devisen: ”Dessa är mina principer. Men om du inte gillar dem har jag andra”. Eller mindre slagordsmässigt och mer korrekt, de har humanitära principer som går utöver de muslimska.

Det innebär för mig att jag har stor respekt för de humanistiska muslimerna, och har enbart förakt för islam, den ideologin som härjar lägret i Syrien och som sannerligen inte är förmögen att skapa ett civiliserat beteende.

​Den 24 juni 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Den borgerliga alliansen i Region Skåne möjliggjorde personaldrivna verksamheter, där personalen ges utökade befogenheter och ansvar.

Ungsocialisten i mig vaknar till med ett ryck och minns de långa debatterna om självförvaltning i SSU i slutet av 70-talet och en bit in på 80-talet. Där skolades vi i den demokratiska socialismens strategi för demokrati. Först politisk demokrati, dvs bl a rösträtt och yttrandefrihet, sedan social demokrati, dvs mestadels välfärdssamhälle, därefter ekonomisk demokrati, dvs individens inflytande i den produktion som den är delaktig i.
https://www.youtube.com/watch?v=JWwR5XKu208

Den ekonomiska demokratin gick på ett blindskär genom fackföreningsfonderna, dvs löntagarfonderna. Men med början på 90-talet fanns en möjlighet då de flesta partier önskade privatisera, t ex skolorna. Men den möjligheten utnyttjades inte, t ex genom att befrämja producentkooperativ, dvs lärare som slår sig samman och skapar en skola, ty socialdemokratin tycktes vara helt renons på sin forna socialistiska ideologi. I stället realiserades borgerlighetens ideologi om privat äganderätt och vinstmotivets saliggörande, t ex genom profithungriga skolor.

Det är därför överraskande, och en historiens gapskratt, att det är borgerligheten som föreslår en socialistisk strategi, självförvaltning.

Men den demokratiska socialismens demokratistrategi får ett ytterligare nederlag. Enligt en artikel i Kristianstadsbladet (tidpunkt okänd, tyvärr), fick de anställda möjlighet att lämna in ansökan om självförvaltning enligt Alliansens tankar, senast den 15 april 2021.
Den demokratiske socialisten ser personal som ivrigt ser sin möjlighet att ta över sin verksamhet och styra den från golvet, av de som vet vad som krävs, av de som är närmast de vårdbehövande, och som därmed befrias från översittare och förståsigpåare. Frihetens trumpet hördes, om än med sordin.

Här ser ni personalen på väg att lämna in sina ansökningar: https://www.youtube.com/watch?v=tnRQgIekpy0

Men nej, verkligheten ger ifrån sig ytterligare ett gapskratt mot socialistens strategi för självförvaltningens demokrati. Inte en enda ansökan kom in. Det kom inte in tre ansökningar. Inte två. Ja, inte ens en enda ansökan kom in.

Personalen i Region Skåne reagerade inte på alliansens lockrop om självförvaltning. En moderat säger att han tror att det är pandemin som ’tagit bort intresset’.

Socialisten, och akademikern, med sin fanatiska tro på kollegiets makt, dvs det akademiska självstyret, vill så gärna tro på moderaten, att arbetare självklart har intresse av inflytande, men att det intresset för tillfället var tyngt av pandemins ansträngningar.
Socialisten vill, för alla rapsfält i Skåne, undvika tanken, den hemska, att folket inte vill ha självförvaltning. Den vill gärna tro på den tillfällighet som pandemin är, som en förklaring. Den vill gärna addera ytterligare en förklaring, att folket, under borgerligheters vinnande hegemoni sedan 80-talet, med marknad, privat äganderätt, individualism, tagit bort tanken på en gemensam styrning av produktionen.

Ty det kan väl aldrig vara så att folket är nöjt med bröd och skådespel, och att det inte önskar anstränga sig ytterligare, genom att få inflytande över sitt arbete och sitt arbetes frukter?

​Den 23 juni 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag rekryterades till Högskolan Kristianstad för att göra en ansökan om att få examensrätt för magisternivån. Jag gjorde ansökan med glädje, ty det skulle innebära att Kristianstads studenter skulle få möjligheter att få en god magisterutbildning på plats.

Jag hade flyttat från Lund till Kristianstad, bl a för att det är en högskola som rekryterar många unga människor från min forna samhällsklass, arbetarklassen. Det var dags för mig att ge till min klass’ ungdomar vad jag själv fått, en akademisk utbildning. Magisterutbildningen skulle ytterligare öka min klass’ utbildningsnivå.

Jag var ansvarig för Högskolan Kristianstads ansökan om att erhålla examensrätt för civilekonomexamen. Jag ansåg att en sådan examensrätt både skulle signalera utbildningens goda kvalité och samtidigt skulle det driva kvalitetsutveckling på högskolan, vilket bägge skulle gagna studenterna. Vi fick inte examensrätten, främst p g a att vi inte hade docenter i både redovisning och marknadsföring. Jag, och några kollegor tryckte på för att vi skulle satsa på att få de kompetenserna och därmed få de eftertraktade examensrättigheterna. Men vi fick ingen förståelse eller resurser från högskolan.  

Över huvudet på lärarkollegiet beslöts sedan att alla utbildningar på högskolan skulle ha Verksamhetsförlagd Utbildning (VFU), en sorts praktik med lite akademiska påhäng. Jag protesterade då jag anser att även arbetarklassens ungdomar skall få en god akademisk utbildning. Att de minsann inte är sämre än andra och därför behöver lite lugnande praktik, ty de skall ju ändå bara ha underordnade praktiska arbeten när de blir färdiga. Nej, våra studenter skall sikta mot stjärnorna. Och vi skall ge dem himmelsstegen.

Dessa två saker sammantagna, ingen satsning på starkare akademi genom Civilekonomutbildning och med försvagad akademi, genom verksamhetsförlagd utbildning, medförde att jag, tillsammans med en annan kollega, lämnade Högskolan Kristianstad åt sitt öde och gick till en skola som ville satsa på civilekonomutbildning och som inte stal tid från den akademiska utbildningen genom praktik.

Långt senare återvände jag till Högskolan Kristianstad, för att vara ansvarig för en innovativ idé, att få forskning och ekonomiska verksamheter att gå hand i hand. Jag såg inte större problem i detta då god forskning, som representerades av en del goda forskare på högskolan, har starka akademiska normer, varför det inte skulle vara risk för förflackning, utan snarare att mer forskning skulle kunna göras, vilket skulle skärpa lärarnas akademiska förmåga.

Men året efter bestämdes, återigen, utan lärarkollegiets hörande, att ekonomprogrammen skulle genomföras under FN:s hållbarhetsnormer. Högskolan skulle reduceras till ett eko av FN. Studenterna skulle inte utbildas i gott akademiskt kritiskt tänkande, under Kants norm från Upplysningen, våga tänka, Sapere aude, utan i lydande hållbarhetstänkande, på direktiv av en grönsakstestuggande rektor och FN.

Hållbarhet var för mig detsamma som verksamhetsförlagd utbildning, en reduktion av den akademisk utbildning, tidigare till förmån för praktisk erfarenhet och nu, till förmån för ideologisk skolning.

Kristianstads studenter skulle aldrig få vara med om att deras utbildning blev en avancerad akademisk utbildning. Den klarar de stackarna inte, utan de får allt nöja sig med lite praktik och testuggande. 

Jag ser detta som ett svek mot min klass. Att de, som vanligt, skall vara nöjda med smulor från de övre klassernas bord. Att de inte skall få möjligheten, den som jag gavs, att utveckla de förmågor naturen gett.

Eller var min kamp, denna fruktlösa kamp, blott ett sätt för mig att försvara min utveckling som märkvärdig, ty för mig är akademisk utbildning märkvärdig? Var det blott ett sätt att försöka få mina prestationer, och därmed mig, att framstå som märkvärdig? Jag slogs inte för min klass, utan för att min position skulle räknas som märkvärdig.

Tänk om faktumet att jag, statarungens son, blev professor, betydde detsamma som verksamhetsförlagd utbildning och hållbarhetsnormens integration i utbildningen, en reduktion av den akademiska kvaliteten och utbildningen? Hållbarhet, praktik och Sven-Olof Yrjö Collin som professor är alla tre tecken på akademins förflackning.

​Den 22 juni 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

Samma dag möts läsaren av Svenska Dagbladet av två artiklar som tycks vara varandras motsats.

I den ena pläderar två debattörer för att Sverige skall lämna avtal som innebär att multinationella bolag kan stämma staten. I det här fallet gäller det Huawei, som har utestängts från att delta i utbyggnaden av det svenska 5G-nätet, då staten är rädd för att företaget går kinesiska statens ärenden. Huawei anser att deras uteslutning strider mot ett investeringsavtal som finns mellan Kina och Sverige. Stämningen går till en internationell domstol, som kan utdöma stora bötesbelopp till svenska staten. (https://www.svd.se/vansinne--sverige-maste-lamna-avtalen). Debattörerna tillhör Katalys, den fackliga och starkt socialdemokratiska tankesmedjan.

På ledarsidan i samma tidning skriver en moderat ledarskribent om Moderaternas idéprogram, där hon speciellt betonar vikten av beständighet, att förutsättningarna i samhället inte förändras från en dag till en annan. Inte sällan brukar det kravet på beständighet gälla äganderätt, som tas som en lika stark rätt, som en naturrätt, som demokratins rättigheter.

Det är lätt att hålla med bägge. Pacta sunt servanda, avtal skall hållas. Den principen ger en beständighet, en tröghet, vilket ger förutsägbarhet. När staten monopoliserade våldet och stod bakom avtalen, skapades en förutsägbarhet som stimulerade investeringar. Stabilitet tycks därför vara en förutsättning för välstånd, både i det enskilda avtalet och i samhället.

Samtidigt står socialdemokraten där, med sin Hägerström, som säger att rättigheter är blott ett uttryck för intresse. Det har Socialdemokraterna översatt till att det är Riksdagen som definierar rättigheter, som t ex äganderätten. I varje stund. Det förefaller ju självklart att man överger metafysiska, ja religiösa föreställningar att det finns rättigheter som är givna, av gud eller natur. Nej, rättigheter är av människa skapad, och kan av människa förändras. Över äganderätten står demokratin, ty det är demokratin, Riskdagen, som i varje ögonblick stadfäster vad som är ägande. Den som hävdar äganderätt som en naturlig rätt, den hävdar blott ett intresse. Ett klassintresse.

Frågan blir därför, med vilken hastighet kan demokratin förändra det demokratin skapat? Om det finns ett avtal med ett annat land, som innebär att det landets företag inte kan uteslutas, då har staten gjort fel och skall straffas. Det kan därför sägas vara ett dåligt avtal som måste omförhandlas. Samtidigt går det sannolikt inte att leva i ett avtalslöst tillstånd, ty då är vi i ett tillstånd där oförutsägbarhet är det enda som kan förutsägas. Och därmed är vi tillbaka till medeltidens höga grad av osäkerheter. Och medföljande svaga investeringsvilja.

Demokrati och avtal förutsätter trögheter. Samtidigt består demokratins värde i att vara flexibelt, att inför nya omständigheter kunna stifta nya lagar. Lagboken är ju ingen koran eller bibel. 

Till syvende og sist är världen en värld av intressen. Ett civiliserat sätt att hantera intressen är förhandling och avtal.

​Den 21 jun 2021
Sven-Olof Collin

​I ett ledarinlägg i Svenska Dagbladet den 10 juni, pläderar en ledarskribent för att den svenska kyrkan skall överge sin folklighet, som den har genom att den är politiskt styrd, där kreti och pleti, dvs alla medlemmar har rösträtt. Ledaren hävdar ”Det borde inte vara kontroversiellt att anse att bara de som är kristna bör rösta i kyrkovalet”
(https://www.svd.se/bara-kristna-bor-rosta-i-kyrkovalet/i/senaste/om/ledare )

Rättning i leden anbefalles. Blott de doktrinära skall ha rösträtt. Kyrkan skall hitta tillbaka till sina kristna rötter. Kyrkan skall inte ägna sig åt vad ledaren kallar ’ideologi’, som t ex att betona sopsortering, utan den skall driva det som är religiös ideologi, att betona att ”Kyrkan är Kristi kropp”

Sedan minst 60-talet har kyrkan anpassat sig till samhället och övergivit det doktrinära, till förmån för att vara en kyrka i samhället. Den har genomgått en andra reformation, för att parera de sekulära krafterna, och inte bli marginaliserad som sekt. Det strikt religiösa, t ex psalmer i skolan, har drivits ut ur samhället. Kyrkan förlorade sin hegemoniska plats. Men genom sin folklighet, tror jag, lyckades den hålla sig kvar i samhället. Den hade, om den hade varit ihärdig i sin dogmatism, likt den katolska kyrkan var under den första reformationen, blivit än mer perifer, och många av de som är medlemmar i kyrkan, hade lämnat kyrkan.

En förträfflig gestaltning av den moderna kyrkan stod Hans Alfredsson för, i sin monolog Ringaren, där man får veta att Pastor Jansson är modern, han är inte så kristen, och att statskyrkan har hand om bokföringen av födda och dödda, medan frikyrkorna, dvs sekterna, har hand om det religiösa. (https://www.youtube.com/watch?v=X7LbQmCTT0s )  
Om tidningsledaren får gehör för sina synpunkter, blir kyrkan en dogmatisk sekt, likt den islamistiska kyrkan, som betonar den abrahamitiska lydnaden. Den blir ideologiskt renlärig som kristen, som den abrahamitisk religion den är.

Står vi inför ett religiöst slag, där religionerna vill återta sitt hegemoniska inflytande? Jag ser en kyrka, islam, ta mer och mer plats i det allmänna rummet med alla dessa kvinnor som bär islams huvudbonad. En kyrka, som är mer doktrinär, tar mer plats i samhället idag. Inte bara genom sin våldsbenägenhet, där den hotar det fria ordet genom att begära att vi andra skall underordna oss deras märkliga regler, t ex att inte avbilda profeten. Den vill också synas alltmer, t o m på apoteken, där man får finna sig i att betjänas av en person som ger sig själv rätten att marknadsföra sin ideologi.

Har de kristna nu sett detta, att den islamitiska kyrkan tar mer plats i samhället, inte genom att vara folklig, utan genom att vara doktrinär, och kräva samhällelig undfallenhet, det de kallar tolerans för dess förmedeltida ideologi? De kristna ser med avund på att den islamitiska kyrkan tar ett steg fram och vill därför själva bli en doktrinär religion, som utövar sin strikta ideologi, först i kyrkan, så som ledarinlägget kräver, och sedan i samhället.

Samhället står och väger. Antingen låter samhället vidskepelsen i form av kyrkorna ta mer plats, med sin doktrinära ideologi, eller så marginaliseras de, som de extremistiska sektgrupper de är, där de får utöva sin extremism i slutna sällskap, likt asatrons utövare idag.

Det goda med ledaren är att den tar klar ställning för ett religiöst samhälle, där religionen blir tydlig. Det uppskattar jag, ty transparens, att tydligt visa vem man är, är bättre ty då kan vi ta en klar ställning för eller emot kyrkan. De abrahamitiska dragen smugglas inte in i samhället, utan de är tydliga och klara, för envar att se och finna skäl att stödja eller bekämpa.

De vidskepliga, de intoleranta, organiserar sig och vill ta mer plats i samhället. Vi, de profana, måste se detta och avgöra om detta är en önskvärd utveckling.

Jag har bestämt mig. De vidskepliga, de abrahamitiska religionerna måste tryckas tillbaka, tvingas under en sten, där de får hållas, av demokratiska skäl, inte för att de är önskvärda, utan för att de måste tolereras. Men blott som de extremistiska sektgrupper de är. De får hållas i sina sekter. Men de får inte ha en plats i samhället, ty de abrahamitiska religionerna är fiender till ett humanitärt, tolerant samhälle. Likt nazisterna och kommunisterna, under sina stenar, får abrahamiterna leva under sina stenar.

​Den 20 juni 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

En opinionare, Cissi Wallin, var en förgrundsgestalt i Metoo-rörelsen och kastade ut folk på torget, för henne och andra att bespotta. Nu tar hon avstånd från det. Hon menar att hon föll för pressen och drogs med.

Svenska Kyrkan var delaktig i att behandla samer illa, genom att separera familjemedlemmar och delta i rasforskningen. Nu ber kyrkan, med ärkebiskopen i spetsen, om förlåtelse.

En vän till mig, som var kommunist i sin tidiga vuxentid, säger lugnt och stilla, jag hade fel. Han har gjort avbön.

Det är gott att de visar sin ånger över sina felsteg. De har insett att det var fel. Det är bra.

I den mån de ber om förlåtelse, är det än bättre, ty de har då insett att de inte bara har gjort fel, att de skadat andra genom sina felsteg, utan också att de som skadats är värda en prestation från dem, att de ber om förlåtelse. De säger inte blott att de gjort fel, utan sträcker ut handen och önskar att vi skall ta den.

Men skall vi ta deras hand? Under vilka förutsättningar skall vi ta deras hand?

En rimlig förutsättning är att de inte bara visar att de gjorde fel, utan att de visar att de förstår varför de gjorde fel, och att de vidtar åtgärder gentemot sig själva för att förhindra att felet uppkommer igen.

Opinionaren drogs med. Vad gör hon för att säkerställa att hon inte dras med igen, nu av en annan vind? Har man en gång vridit kappan efter vinden, då kan man göra det igen. Vad gör hon för att minska sannolikheten att vrida kappan efter vinden?

Vad gör kyrkan för att säkerställa att de inte följer makten, så som de följde makten då, utan att de har en självständig, värdig mänsklig moral?

Vad gör min vän för att säkerställa att han inte, omigen gör fel?

Man kan misstänka att det är något i deras konstitution som gör dem benägna till misstag. I kyrkans fall, en abrahamitisk ideologi, i opinionarens fall, en önskan att synas, i vännen fall, en förhoppning om ett lyckorike.

Nej, deras avbön, deras bön om förlåtelse, deras medgivande att de hade fel, är inte trovärdiga så länge de inte redogör för hur de skall säkerställa att de inte gör om samma misstag.

Förlåtelse medges efter att du insett att du gjort fel och säkerställt att du inte gör om felet.

​Den X
Sven-Olof Yrjö Collin  

Socialdemokraterna, de som en gång i tiden företräde de demokratiska socialisterna, gillar hyresutredningen som initierades som resultat av Januariavtalet med Liberalerna och Centerpartiet. Där föreslås att alla nyproducerade hyresrätter skall ha en fri hyresbildning, dvs marknaden skall tämligen fritt sätta priset på hyresrätten. Man hävdar att det inte ändrar dagens system, av reglerade hyror, då det endast är nyproducerade lägenheter som omfattas av den fria hyressättningen.

Men utredningen har mycket stora brister.

Man hävdar att fri hyressättning leder till fler hyresrätter och därmed till kortare bostadsköer. Beviset för den satsen består i att utredningen har nöjt sig med att fråga fastighetsägarna och allmännyttan, som svarat att de kommer att bygga mer. Men löst tyckande från intressenter är inte ett bevis. En god utredning hade genomfört en god ekonomisk analys som visat på att fri hyressättning ger inte blott incitament till ökat byggande, utan kommer också att realisera ett ökat byggande. En god utredning hade studerat de fall av fri hyressättning som finns i världen, och med sådana genomgång visat på ett ökat byggande. Men, det har man inte, varför det inte finns bevis för att fri hyressättning leder till den eftertraktade effekten av ökat byggande.

En rimlig misstanke är att fri hyressättning leder till ökad segregation. Men denna oönskade effekt har inte utredningen gått in på. Det ingick inte i uppdraget, säger utredaren. Således, en utredning med socialdemokrater som initiativtagare har inte beaktat den sociala dimensionen. Misstanken om klassamhällets stärkande har inte ingått i Socialdemokraternas tankevärld. Ett obegripligt svek mot socialdemokratins ideologi och väljarskara.

En annan rimlig misstanke är att den fria hyressättningen kommer att påverka det reglerade beståndets hyror. Inte heller detta har utredaren utrett. Ingen analys har genomförts som granskat frågan om eventuella överspillningseffekter på det befintliga beståndet. Som om Socialdemokraterna inte var intresserade av att skydda det reglerade beståndet.

Ytterligare en misstanke är att den fria hyressättningen leder till ett tryck på den reglerade delen, att man kommer att reducera regleringen, och slutligen kommer hyresregleringen att falla och fri hyressättning etableras i hela hyresbeståndet. Men ingen sådan analys finns, utan blott lite tyckande, att den reglerade delen kommer fortfarande att vara reglerad.

Man har inte lärt av skolans förfall, där man aningslöst släppte in tämligen fria marknadskrafter, med vinstdrivande skolor, med segregation och fallande utbildningsresultat som effekt.

En usel utredning, som blott utredde hur man skulle realisera fri hyressättning, utan beaktande av effekterna av fri hyressättning. Förvisso är utredaren utan skuld, ty den fullgjorde sitt uppdrag. Men uppdraget var uselt.

Vi står därför inför ett möjligt liknande haveri som skolan. Utan analysers kunskap kan man inte överblicka effekterna för samhället, annat än att man fått den effekt som eftersökts, att marknadsideologin segrat. Ideologi går före evidens.

Socialdemokraterna vill ha makten och viker sig för borgarnas ideologi. Makt går före omsorg.

​Den 17 juni 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Igår hade jag förmodligen det sista mötet som gruppansvarig i akademiska sammanhang.

I dagarna är jag just i färd att avsluta vad som också förmodligen är min sista uppsatskurs som kursansvarig. Jag tror mitt första kursansvar gavs mig kring 1985-86, så jag har omkring 35 års erfarenhet av att driva uppsatskurser samt att handleda. Först B-uppsatser, sedan C/D-uppsatser och avhandlingar.

Genom att leda uppsatskurser och själv delta på dem som handledare, har jag förvisso fått arbeta många, många timmar, många som kastats bort på ointresserade och oförmögna studenter och några kollegor. Många gånger har jag frågat mig om min mor födde mig med smärta för att jag skulle göra just detta. Men betydligt viktigare, och det som dröjer sig kvar, är att jag genom handledning har fått doktorander, vänner, artiklar, kunskap, skratt och glädje.  På det hela taget, en för mig mycket givande och värdefull verksamhet.

När jag nu, på väg bort från mitt yrkesliv, i alla fall som administratör, kursansvarig och lärare, fyller 64 år (ja, jag föddes det år då Elvis visades på Ed Sullivans show, där bilden klipptes så att hans sedeslösa rullning av höfter, som fick flickorna i publiken att skrika, inte syntes https://www.youtube.com/watch?v=juzexCxjQTk), då bär jag två svar från årets kursutvärdering i mitt huvud, och än mer i mitt hjärta.

Sedan jag började som ansvarig för akademiska kurser, har jag gjort kursutvärderingar, där studenternas kursutvärdering varit en viktig del. I studenternas utvärdering har jag bett dem, anonymt, svara på vad de anser om kursen, om kurslitteraturen, om de vunnit i kritisk förmåga och i intresse för vetenskap. Och, inte minst, har jag bett dem utvärdera sin handledare, dennes förmåga och dennes tillgänglighet.

Under 80-talet var det inte kontroversiellt, trots att jag i ett fall använde studenternas utlåtande i kombination med dennes betygssättningen, som ett motiv att en lärare inte skulle få fortsatt förtroende som handledare på min kurs. En bra bit in på 90-talet, vad jag minns, fortsatte jag, utan att studenternas utvärdering av sina handledare, den främsta produktionsresursen på universitetet, kritiserades.

Mot slutet av 90-talet började kollegor anföra kritik mot min kursutvärdering, att jag med den ’hängde ut lärare’ och öppnade för anonyma synpunkter som kunde upplevas som trakasserande. Någon avfärdade mina studentutvärderingar som en lärares popularitetstest.

Jag brydde mig inte om kritiken då jag inte fann den trovärdig eftersom 1). Den gavs oftast av de som inte var uppskattade av studenterna och 2.) Jag i min kursrapport tog upp och behandlade studenternas värdering kritiskt. Min allmänna erfarenhet av alla mina kursutvärderingar är att lärare som får höga omdömen förvisso är populära, men de är populära för att de bryr sig om studenten, inte för att de gör sig populära genom att stryka studenten medhårs och ge den en lättjefull tillvaro. Höga omdömen får man om man bryr sig om studenten och samtidigt driver den till prestation genom krav och krav.

Några gånger har jag fått önskemål, dvs direktiv av chefer att inte ha med individuella lärare på kursutvärderingsblanketten. Då utvecklade jag den ordning som jag sedan dess har följt, att universitetet kan ha sin utvärdering, oftast en slätstruken utvärdering som inte ger kursansvarig hjälp att förändra kursen, vare sig till sitt innehåll eller till sin bemanning, medan jag, ibland bakom ryggen på chefer, har delat ut min enkät och sammanställt den, med korrelationsanalyser och signifikansprövningar.

Mitt sista kursansvar avslutade jag således med min egen enkät, så som jag gjort i 35 år. Där finns två öppna frågor, där studenten får skriva med egna ord vad den anser att kursens styrkor och svagheter har varit.

På kursen fanns 49 studenter, varav jag hade handledaransvar över 10. På frågan om kursens styrka fanns två svar som jag härmed citerar. Dessa två svar är akademins födelsedagspresent till en snart pensionerad handledare:

“Sven-Olof Yrjö Collin. One of the most engaged professors I have met. “

”Sven-Olof Collin”

​Den 16 juni 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Den bäste skall få jobbet. Ja, så borde vara tanken vid tjänstetillsättningar på universitet. Därför har man tjänstebeskrivningar, som definierar vilka förmågor det är som skall bedömas av de sökande för en tjänst. Man utlyser tjänster offentligt, så alla som tar del av offentlig information, kan snappa upp informationen om tjänsten. Man utser sakkunniga, som får bedöma de sökandes kompetens, med uppgift att rangordna dem.

Men vi vet alla att denna process kan hanteras, ja korrumperas i syfte att öka möjligheterna för en specifik kandidat. Tjänstebeskrivningen kan göras så specifik, att i stort sett endast den önskade kandidaten kan rankas högst. Man utlyser det förvisso offentligt, men på en undanskymd webbplats. Man ser till att få sakkunniga som har sådan inriktning att de rankar den önskade högst, eller som är så …hörsamma… att de förstår vem som skall rankas högst. Och slutligen, en ordning som börjat växa fram där man ber de sakkunniga att ge ifrån sig en översta grupp, varinom högskolan kan välja den de vill, dvs sakkunniga är blott sakkunniga i att finna de som är uppenbart inte är kompetenta.

Men den ideala tillsättningen av en universitetstjänst, att den sker i öppen och fri konkurrens, utifrån givna kriterier, är en atomär tillställning, där en individ, med dess individuella förmågor, bedöms, oaktat sammanhang.

Vad som inte beaktas i den ideala tillsättningen är sammanhanget, det triviala att individen kommer att få en plats en grupp av människor i organisationen. Det är ytterst sällan som en akademisk tjänst utförs i ensamhet. Inte sällan förutsätter en tjänst att individen har en förmåga till samarbete med andra. Men helst inte bara det, utan att den också har en förmåga att tillsammans med andra skapa en god arbetsmiljö, som ger energi till gruppens medlemmar.

På många av mina arbetsplatser har jag sett och varit utsatt för individer som ger blott ett litet positivt bidrag till organisationen genom att göra delar av sin tjänst på ett någorlunda acceptabelt sätt, men långt ifrån ett bra sätt. Däremot skapar den negativa processer genom sitt sätt att vara och agera. De är energislukare. De förbrukar energi i organisationen. De är toxiska.

De toxiska utmärks av några saker

• De har en egenbild, som de ständigt och under långa utläggningar, sprider, att de är den person som bär institutionens tyngd. Det är de som är lojala, som arbetar så oerhört mycket, och bär så oerhört mycket ansvar.
• Deras lojalitet gör att de arbetar så oerhört mycket att deras kropp, och inte minst, deras själ ropar om ledighet. Ändlöst kan de berätta hur de känner att de går in i väggen.
• De är benägna att prata illa om personer, speciellt de personer som inte uppfattar att personen är den mest lojale och den nästan mest utarbetade.
• De betonar ständigt saker som de anser inte fungerar, vari de själva aldrig ingår.

Dessa saker är samtliga negativa. Det finns inget tjo och tjim, inget arbete på att försöka ändra det som personen anser är fel, det finns ingen vilja att ta de personer som den tycker illa om vid hornen och ta en frank diskussion. En effektiv organisation gör sig antingen av med en sådan toxisk person, eller lyckas isolera den. Lyckas man inte med det, kommer sannolikt organisationen att tömmas på de effektiva personerna.

En rationell tillsättning, som ser till organisationens effektivitet i operationella termer och inte till dess effektivitet i att efterleva den ideala tillsättningen, ser till att undvika toxiska personer. Därefter ser de till rekrytera en person som inte är en likgiltig del i arbetsgemenskapen, utan som kan vara en positiv medlem, dvs en som skapar energi.

Men detta kriterium, så oerhört viktigt för en effektiv organisation, att rekrytera människor som ger energi till medarbetarna, finns inte som formell rekryteringsgrund. I alla fall har jag aldrig stött på kriteriet.

Det som kallades korrumperad tillsättning ovan, kan förvisso finnas som sätt att försöka fixa in kamrater. Men det kan också vara ett sätt att hantera, under tystnad, implicit, utan att nämna det, ett avgörande kriterium om individens förmåga att skapa positiv energi.

​Den 15 juni 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Cancel-kulturen är fenomenet som började i USA, och sedan spridit sig, där studenter protesterar mot att lärarna framför saker som kränker dem, som gör dem osäkra, som gör föreläsningssalen till en obehaglig plats för dem. I Svenska Dagbladet skriver Johanna Möllerström att få saker kan förmå henne att ta ett mer omfattande administrativt ansvar på universitetet. Men cancel-kulturen är en sådan, då den hotar själva akademins fundament, den akademiska friheten. 

Från min egen lilla obetydliga horisont vill jag betona en sak. Studenterna må protestera. Läraren skall då bemöta protesterna. Inte tysta dem, utan bemöta dem. Så länge de är sakliga och förnuftiga. När däremot argumenten går över till att handla om studentens välbefinnande i salen, då avslutas diskussionen, ty då handlar det om känslor och inte förnuft. Då handlar det om värderingar och inte vetenskaplig kunskap.

Om jag berättar om resultat jag presenterat i en artikel, som visar att könsvarierade grupper presterade bättre, medan variation i etnicitet presterade sämre, då kan förvisso studenter känna obehag om det stör dennes politiska åskådning. Men den störningen är ovidkommande, ty det är en politisk åskådning medan mina resultat är empiriska resultat, vunna genom en vetenskaplig undersökning. Man kan diskutera trovärdigheten i de, men inte förhindra att jag presentera mina resultat.

Detta skedde dock på Mittuniversitetet i Östersund, där kursansvarige lärare hörde av sig efter att en student och en doktorand hade beklagat sig till den kursansvariga över mitt påstående. Jag skulle föröka tänka mer på vad jag sade, var instruktionen. Studenten och doktoranden fick jag dock inte tala med. De framförde ingen kritik vid föreläsningen där jag yttrade de för dem så obehagliga resultaten. Kursansvariga vägrade arrangera ett möte med dem, då de uttryckligen önskat att inte få träffa mig.

Problemet med cancel-kulturen är inte ett studentproblem, utan problemet är de korrekta och de lättböjliga akademikerna, som driver på, som följer eller som böjer sig för en cancel-kultur. Kulturen odlas av en del av akademikerna, men främst av de akademiska administratörerna, de akademiker som antagit chefspositioner på universitetet (notera att jag använder begreppet chef och inte ledare).

På Malmö Universitet inträffade ett intermezzo där studenter protesterade, då de känt sig obekväma på en föreläsning. Malmö Universitet stod upp för den akademiska friheten. De bemötte studenterna med värdighet, som det anstår en Förnuftets fanbärare. Men de klargjorde tydligt och utan minsta darr på rösten, att så här är akademin, kunskap kan upplevas kränkande och obehaglig, men det är ingalunda ett argument för att undvika kunskapen.

Malmö Universitet har därmed visat för studenterna vad en akademisk utbildning är. De har inte befrämjat cancel-kulturen, utan istället motat bort den. De har visat att problemet med cancel-kultur är inte studenterna, utan de mystiska krafter bland akademikerna som skapar och underhåller kulturen, eller genom att fegt böja sig för den.

Min egen erfarenhet av studenter, som jag lyfter fram som förebild, för att därmed visa för studenter vad akademisk utbildning är, kallar jag Sannora.

Sannora var gruppnamnet på en studentgrupp som för mig är förebilden för den perfekta akademiska studentgruppen. Två studenter, som förvisso hade en värderingsmässig bas för sitt examensarbete, att de minsann ville bli uppmärksammade för deras prestation, bli anställda p g a sina förmågor, och inte p g a att de var kvinnor. De tvivlade på kvotering som instrument, och ville undersöka effekter av kvotering. De fann en mycket originell metod för sin undersökning, genomförde den, och fann visst empiriskt stöd för att kvotering inte har positiva effekter.

De vågade tänka själv, sapere aude, och vågade ha en hypotes som strider mot omgivningens starka normativa tryck. Jag, som handledare, befrämjade inte deras värderingar, som ju är likgiltiga i en vetenskaplig undersökning, annat än som en drivkraft för att stå ut med alla arbetstimmar Men jag befrämjade deras hypotes och deras undersökning. Jag understödde dem utifrån Poppers falsifieringstanke. Det som är accepterat som sant, i detta fall, att mångfald ger högre prestationsförmåga, skall granskas. Antingen är det sant eller falskt. Inget kan vara sant som inte kan förkastas genom en undersökning. Hur obehagligt det än är att förkasta det som hålls för sant.

Sannora vågade ställa frågan. De vågade genomföra sin undersökning och dra sina slutsatser. Genom sitt examensarbete förkastade de cancel-kulturen och befrämjade den akademiska kulturen, att våga tänka själva. Min uppgift som akademisk handledare var att hjälpa dem i sin undersökning, att våga och att kunna löpa linan ut, att upprätthålla frågan, utan att blicka på det politiskt och värderingsmässigt önskvärda.

Det är därför de akademiska lärarna som är grund och orsak till om en cancel-kultur etableras. Skyll inte på studenterna. De utnyttjas snarare av cancel-kulturens företrädare bland de akademiska lärarna. Det är bland de akademiska lärarna man hittar de som skapar kulturen. Det är bland dem man finner de som underhåller den genom att acceptera den. Det är bland dem man finner de som böjer sig för cancel-kulturen, kanske för att ha en lugn arbetsplats, utan energikrävande konflikter.

Mot cancel-kulturen står Sannora. Varje enskild akademisk lärare väljer vilken sida den står på.

Jag står på Sannoras sida. Och befrämjar den genom att, tillsammans med de modiga studenterna, föra ut deras resultat till samhället.
https://www.svd.se/kvotering-till-styrelser-kan-ha-for-hogt-pris

​Den 14 juni 2021                  
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag har tyckt att de som var kommunister i sin ungdom och som sedan blev lakejer åt kapitalister eller moderata politiker, är kappvindare som utgör själva mekanismen i hemska samhällen. De står alltid till tjänst, bara de kan få någon vinning av det, som sex, pengar, status.

Det är opportunisten jag talar om. Människan utan annan ryggrad än egoismen. Om den läste jag ett isande citat, från en intervju av Kajsa Ekis Ekman:” I ett samhälle med jämlikhetsideal kommer opportunisten framställa sig som mest jämlik av alla, i ett kapitalistiskt samhälle kommer samma person vilja ha den finaste bilen.” (https://www.svd.se/kajsa-ekis-ekman-feministerna-ar-lurade)

Revolutionen äter sina barn, brukar man säga. Med det kan avses att de som tror på värdena, de som brinner för förändringen, de som bär ideologin, visionen, de är de första att brinna upp, att förtäras av sin egen skapelse.

Medan opportunisten står där, överlevande, ständigt beredd att känna av vinden och vända sin kappa så att den får förlig vind i kappan.

Om du driver en utveckling behöver du andra i ditt drivande. Det finns de som bara gör ett jobb, men inte mer. De är bra att ha, men då de saknar energin, driver de inte utan blott utför, likgiltig inför vad som görs. De som behövs är de engagerade. Där finns två stycken, de som tror på din vision, på saken, och de som är opportunister, som tror på sin egen nytta.

Initialt är de svåra att särskilja, ty båda följer. Men efter ett tag, när visionen börjar ta form, uppkommer slitningar med de som är engagerade i visionen, ty det som blir kanske inte överensstämmer med deras syn på visionen. Det blir debatt, ja t o m opposition.

Den som är engagerad och som opponerar sig, skall du lita på, ty den som vågar ta strid, är den som både har en vision och vågar stå för den, även om det har ett pris. En ståndpunkt som har ett pris är ju mer trovärdig än ståndpunkten som är gratis.

Den som är engagerad, men inte opponerar sig, den skall du ha ögonen på, ty den kan förvisso helt dela din vision och uppskatta helt och fullt den form visionen tagit sig. Men den kan också vara opportunisten som erfar förlig vind och därför följer med.

Därför finns inget behag i att vara i ett rum där alla nickar instämmande, ty i det sällskapet kan finnas en eller flera Brutus. Bara tänk på Ceaușescu, som omgavs av opportunister, som, när folkmassan skanderade mot honom, vände sig mot honom och sköt honom någon timme senare.

Därför måste varje god vision ständigt bli utsatt för opposition inom gruppen, kanske i första hand för att utvecklas som vision, men även för att gallra bort opportunisterna.

​Den 13 juni 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Bolagsstyrelsen var tidigare ett slagfält för kapitalisterna, där de med aktiens rösträtt såg till att de själva eller deras vasaller, fick en plats vid den förmodade maktens bord.

1976 infördes en lag som gav de anställda, via sina fackföreningar, rätt till styrelserepresentation i bolag och ekonomiska föreningar. Den stärktes genom en lag 1987. År 1976 kom Medbestämmandelagen som innebar att arbetstagare gavs rätt till information och medbestämmande i företagen. Detta kallas industriell demokrati.

Tanken på industriell demokrati kan hämta sin motivering från en enkel ekonomisk föreställning som säger att ett företag är en kombination av två produktionsfaktorer, arbete och kapital. De deltar bägge i företagets riskfyllda operationer, och skall därför bägge ha inflytande över verksamheten. Därför skall arbete och kapital ha medbestämmande och styrelserepresentation. Industriell demokrati utgår således från företaget som ekonomisk organisation.

Idag framförs krav på ny lagstiftning om kvotering av män och kvinnor, där styrelsen skall minst bestå av 40% av endera av de två fysiska könen. Tanken är att en styrelse borde bestå av individer som blott väljs utifrån meritokratiska grunder. Det innebär att icke-meritokratiska individuella egenskaper, som högerhänthet, kön, längd, geografiskt och socialt ursprung, etnicitet, hårlängd, mm, som svårligen kan anses vara egenskaper som gör en individ mer förmögen att bära ett styrelseuppdrag, borde vara slumpmässigt fördelade bland styrelseledamöter.

Eftersom vi vet att egenskapen man är överrepresenterad i styrelser, så finns en diskriminering grundat på en icke-meritokratisk egenskap. För att komma undan diskrimineringen bör man säkerställa slumpen genom kvotering.

Det är en god tanke att försöka säkerställa att det är meriter och inte icke-meritokratiska egenskaper som avgör en styrelseplats. Men som jag skrev ovan, det finns en mängd egenskaper som då måste beaktas. Inte enbart kön. Jag, med min upptagenhet vid klass, kan tycka att klass borde vara en sådan kategori där man säkerställer slumpmässighetdvs kvotering utifrån klass. Idag uppmärksammas etnicitet och sexualitet i samhällsdebatten. Även på dessa egenskaper borde slumpmässighet säkerställas genom kvotering.

Men idag är det blott och enbart kön som beaktas. Jag har i tidigare inlägg på denna blogg fört fram tanken att könets primat i styrelsekompositionen beror på att den uppåtstigande medelklassens, numer frigjorda kvinnor, tar plats. Upptagenheten vid könet är således ett uttryck för klasskampen. Det är ingalunda en omsorg om irrationell diskriminering, ty den låter man hålla på, t ex genom att etnicitet och klassbakgrund inte skall kvoteras. Det är den framväxande klassen som skall kvoteras in. Inte de diskriminerade. Kravet på kvotering utgår inte från meritokrati utan från klass.

Men tänk om styrelsen inte är maktens plats? Eller att den förvisso är maktens plats, men att makten ser till att reservera makten till eliten, som alltid styrt företagen, delvis genom styrelsen?

Jag må medge att jag inte sett studier som visar att arbetarna fått starkare inflytande genom sin styrelserepresentation. Men jag har viss grundad tro att arbetarnas deltagande inte på ett avgörande sätt gett arbetarna ökad makt. En kvotering, oaktat vad den avser, kan mötas av eliten genom att representanterna förvisso ges en plats, men en obetydlig plats. Eller så möts voteringen av att man rekryterar de som har den kvoterade egenskapen, men framför allt, delar elitens värderingar och vision av bolagets strategi. Eller så förlorar styrelsen sin maktposition i bolagsstyrningen. Den blir en symbolisk grupp, medan den egentliga makten flyttar till en annan del av bolaget. Därför kan kvotering leda till att makten blir osynlig, utförd och realiserad i än mer hemliga rum än styrelsen.

​Den 12 juni 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

Klass är ett marxistiskt begrepp, som säger att människor får plats i samhället, och grupperas i samhället, utifrån dess position i ekonomin. De demokratiska socialisterna har haft klass som begrepp, med den politiska viljan på lång sikt att förgöra klassamhället. Men kortsiktigt har man försökt reducera betydelsen av klass genom kravet på jämlikhet. Borgarna har kallat detta för Jantelagen, att ingen får sticka ut, medan socialisten menar att det innebär att ingen sticker ut, ty vi är alla lika och har lika andel i människans värdighet och rätt att få respekt av andra.

På 60-talet stred medelklassens ungdomar i olika kommunistiska föreningar, där de hyllade arbetarklassen, den de saknade beröring med, som de, enligt sin tro, satte förhoppningar på, skulle göra revolution. En makalöst stor brist på insikt i det faktum att arbetarklassen redan 1917 sade att de fördrog reformism, och att bli lika med andra genom att få bra betalt och bra bostäder, få ledighet och goda arbetsvillkor, samt bli erkänd som en av alla viktiga samhällsmedlemmar.

Medelklassens ungdomar övergav arbetarklassen och vände sin rygg till dess krav på t ex arbetsmiljö. Nu har de vänt sitt omsorgsbehov till andra grupper. Och de har också förändrat sin grundsyn på människan. De har blivit identitetsteoretiker och hbtq-are och feminister (eller hur många bokstäver det finns för tillfället).

Klass innebär att det finns individer, men deras medvetande formas genom klassamhället. Tar man bort påverkan på klassamhället, kan individen blomma ut.

Identitetsteorin säger istället att individer inte är individer, utan de är personer med olika essenser. Somliga är kvinnor, andra är homosexuella, några är transexuella, några är svarta. Allt detta är essenser, något som finns i individen. Några av dessa essenser, t ex den vita hudfärgen, innebär att man har privilegier, medan en annan essens, t ex kvinna, innebär att man är eftersatt i samhället. Den politiska striden handlar om att erkänna essenserna och att ge dem jämställdhet, dvs lika värde. En som har essensen svart, skall inte bli annorlunda behandlad än en som har essensen vit.

Medan socialisten kan erkänna att samhället identifierar, ja, t o m skapar olika kategorier och kan ge dem olika prioritet, t ex att bostadssökande med utländska namn har svårare att få svar från en potentiell hyresvärd, så kan inte socialisten stå ut med tanken på essens. Förvisso har kvinnor och män olika fysiska kroppar, och vi har olika sätt att agera, mestadels p g a samhällsnormer och inte p g a biologi, men som samhällsmedlemmar är vi likvärdiga. Manligt och kvinnligt är en meningslös distinktion i samhället. Därför är sådant som kvotering absurd, ty det antar att det finns en essens och inte en individ. Medan identitetsteoretiker stirrar på könet, socialt eller biologiskt, ser socialisten individen.

Idag förs kvoteringshävdanden fram. Det är identitetsteorin, den om att individen inte finns, utan att det finns essenser, som kön, sexuell läggning m m. En person identifieras, inte som individ, utan utifrån vad socialisten skulle kalla samhälleliga kategorier, men som identitetsteoretikerna hävdar är personliga essenser. För identitetsteoretikerna är det inte en individ som skall ges plats, utan en essens, en kvinnlig essens, en homosexuell essens och så vidare.

Men socialisten lutar sig tillbaka, ty den kan med sitt begrepp förstå, i alla fall en del av detta. Ty när medelklassens individer, de som bär kvinnans kön, skall ta sig fram, befriad från sitt samhälleliga fängelse i hemmet, då blir det feminism, men en medelklassfeminism. Kvotering blir ett medel för att få plats. Men inte vilken kvotering som helst. Ingen feminist strider för lika könsfördelning hos renhållningsarbetare. Ingen feminist strider för lika fördelning av män och kvinnor i barnomsorgen. Däremot strider man om platser i riksdagen och i bolagsstyrelser. Det är medelklassens kvinnor som tvingar sig in makten genom kvotering. Så ser en del av dagens klasskamp ut. Och då kan t o m de som en gång var socialister, Socialdemokraterna, kasta klassbegreppet över ända och inta medelklassens identitetsteorier. Som ju är så behaglig då den döljer sin klass.

Identitetsteori, och därmed dagens sk vänster, går hand i hand med de gamla liberalerna, de som fnyste åt klassbegreppet. Bägge gör vad de kan för att dölja klassamhället. Medan, paradoxalt nog, den gamle socialisten, med sitt klassbegrepp, egentligen har mer likheter med liberalen, ty de har bägge en individ i botten, medan identitetsteoretikerna har sin essens.

​Den 11 juni 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Riksrevisionen har granskat den numer privatiserade besiktningsbranschen. Man har funnit att priserna gått upp rejält, att tillgänglighet ökat, på vissa platser, och att valmöjligheten ökat från en till tre aktörer, på vissa platser.

Det är helt enligt en normaltänkandes förnuft. Få aktörer leder till oligopolprissättning, med höga priser, och till etablering blott på platser där man kan göra en god förtjänst, vilket sannerligen inte är i glesbygd.

Men var det verkligen tillgänglighet för de i tätbefolkade delar i Sverige som var själva poängen med privatiseringen?

Avsikten kan inte ha varit lägre pris, ty man visste att avregleringen i Finlandmedförde högre priser.

Samtidigt är det väl inte lägre pris man borde vilja komma åt när det gäller en produkt som handlar om trafiksäkerhet, om människoliv? Risken finns ju att det lägre priset kommer av att leverantörerna tillhandahåller service med lägre kvalité.

Och här kommer själva poängen.

Riksrevisionen avslöjar, mest en passant, att man har ingen tillsyn av besiktningen. Ja, läs det en gång till. Man har ingen granskning av den tjänst som utförs.

Nu kan man tänka sig att det skulle finnas konsumentmakt. Den som säljer billig, sur mjölk, försvinner från marknaden.

Men det besiktningsbolagen säljer är trafiksäkerhet, en service som är mycket svår att värdera. Och som kan värderas olika av personer. När jag var ung var besiktningen en plåga. Måtte de inte hitta det där rosthålet, tänkte jag. Idag hoppas jag att de hittar alla fel, ty idag har jag mer råd att bry mig om min och andras säkerhet.

Riksrevisionen har funnit att andelen underkända bilar gått ned. Det kan bero på att dagens bilar har högre kvalitet, varför den allmänna tendensen är att bilar är bättre och därför underkänns mindre.

Men den hemska misstanken, som inte kan förkastas, är att privata besiktningsföretag, väl medvetna om att deras service inte granskas, ger mer godkännande, på det att kunden glatt skall komma tillbaka, än underkännande och därmed stimulera kunden att åka till ett annat företag, i förhoppning att få igenom bilen.

Vinsterna är så små, kostnaderna är så stora, och riskerna har ökat. Blott en marknadsfundamentalist kan finna att privatiseringen av besiktningen var en god sak.

Till detta kommer mitt huvudargument. Blott staten skall ha rätten att påverka min äganderätt. Inget privat företag skall ha rätten att avhända mig rätten att använda min egendom. Inget privat företag skall ha rätten att utfärda körförbud på mitt fordon, ty det är ett allvarligt ingrepp i min egendomsrätt. Ett ingrepp som blott staten skall ha rätt att utföra.

​Den 10 juni 2021
Sven-Olof Yrjö Collin