Fackförbundet ​Transport går vidare med sin uteslutning av en SD-politiker till Europadomstolen. Den uteslutne medlemmen gick till domstol och hävdade sin rätt att få vara medlem eftersom det Transport är ett fackförbund. Transport kontrade och hävdade att en aktiv SD-politiker har en värdegrund som strider mot förbundets värderingar om allas lika värde. Tingsrätten och hovrätten stod på den uteslutnes sida. Högsta domstolen fann inte skäl att ta upp saken. Därmed fanns blott Europadomstolen kvar för Transport att driva sitt uteslutningsärende.
( https://www.transportarbetaren.se/hd-provar-inte-sd-uteslutning/ )

Det förefaller onekligen vara något absurt, ja, bisarrt att en person som vill vara med i den fackliga kampen i Transport blir utesluten p g a sin politiska aktivitet, då det antyder att principen om att alla är lika värda inte omfattar SD-politiker, som är mindre värd.

Transport har förändrats relativt hur det var i fackföreningarnas ungdom. I många fackförbund stod det då heta strider mellan socialister och kommunister. Man vakade på varandra. Man hade slagsmål. Men då kunde man som medlem vara hängiven en totalitär ideologi, kommunismen, utan att det var skäl för uteslutning.

Jag tror inte att det som Transport hävdar som princip, att medlemmar måste dela värderingen om allaslika värde, är en alltid verksam princip i Transport. Ty då skulle Transports muslimska medlemmar ha svårt att få vara medlemmar, i alla fall de som har förtroendeuppdrag i en muslimsk kyrka. I muslimska sammanhang utskiljer man ju tydligt kvinnor och homosexuella som olikvärda.   

I samhället idag är det legitimt att kalla SD:are för rasister. Ja, ibland kallas de även för fascister, vilket ju är ärekränkning, givet vad dagens SD:are säger och gör. Transport är blott en del i den samhällsströmmen, där deras iver att gå så långt man kan i domstolar utgör en veritabel häxjakt på SD-are.

Det lustiga, om man nu kan drista sig till det ordet, är att de som anses av sina motståndare för att vara rasister, dvs SD-are, får nu känna på den förföljelse som rasister utverkat mot de mindervärdiga, om de var mörkhyade, romer eller judar.

Rasisters vana att förnedra de som är objekt för deras rasistiska hat, drabbar nu de som anses vara rasister. Sk antirasister kan vräka ur sig mycket kraftiga anklagelser och omdömen om SD:are. Ja, deras agerande gränsar nära till det som SD:s sk svans anses ägna sig åt, det som kallas hat. Men det tycks som om ’hat’ mot SD är ’motiverat ställningstagande’, medan SD:ares ’motiverade ställningstagande’ är ’hat’.

Vad som tycks ske är att SD:arnas motståndare använder rasisters agerande. Det är sk anti-rasister som agerar som rasister har agerat. Snart kanske vi får det som infördes den 1:a september 1941 i Tyskland, en speciell gul stjärna där det står SD på, som alla SD-sympatisörer skall bära.

Det länder inte Transport någon demokratisk heder att brännmärka en grupp utifrån deras ideologi. Transport är inte en ideologisk organisation, utan en organisation som skall föra facklig kamp. I den mån Transport vill ha en ideologisk grund vari ingår värderingar, skall dessa skapas och underhållas på demokratisk grund och inte genom auktoritära medel. Inför risken att dessa värderingar hotas, skall värderingarna försvaras med demokratins medel, genom debatt och studiecirklar. Inte genom auktoritära brännmärkande medel.

Transport är en auktoritär organisation som saknar en demokratisk värdegrund, varvid organisationen har frigjort sig från arbetarrörelsens stolta demokratiska värdegrund.

​Den 30 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​På det danska konstmuseet Louisiana visas en utställning om konstnärskollektivet Pussy Riot. Där visas de saker och handlingar som Pussy Riot gjort, i protest mot Rysslands styre i allmänhet och Putin i synnerhet. Vi får veta hur den ryska staten svarat repressivt på deras aktioner.
(https://www.svd.se/a/q1BRX1/pussy-riot-pa-louisiana-upplopp-ar-alltid-nagot-vackert )

Man kan i lugn och ro vandra runt och bese deras saker och handlingar och skratta åt maktens enfald. Notera uttrycket ’i lugn och ro’.

I kontrast till detta står Kulturhuset i Borås, som ställde in den del av en konstutställning där man skulle visa ett konstverk som gestaltade kvinnors upplevelse av instängdhet i en muslimsk stat (Iran) som utövade klädestvång gentemot kvinnor och flickor. Skälet var att de ansvariga ansåg att konstverket kunde skapa oro och otrygghet. Senare ändrade de sig och avser att visa konstverket i en lokal som inte är lika lättillgänglig och lättare att säkerhetsmässigt övervaka. Notera uttrycket ’oro och otrygghet’.

Varför denna skillnad mellan ’i lugn och ro’ och ’oro och otrygghet’?

Den märkbara skillnaden är att Pussy Riot’s kritik är delvis förnedrande, men också ett förlöjligande av den ryska makten och Putin, medan den inställda utställningen i Borås är ett symboliskt åskådliggörande av klädestvånget.

Däremot har utställningar likheter genom att bägge utställningar har en kritisk udd mot ett fenomen som har statsmakterna Ryssland och Iran bakom sig. Bägge angriper uttryck i en föreställningsvärld, nationalism och islam, och borde därför beröra nationalistiska ryssar och muslimer.

Varför sker det ena i ’ro’, medan det andra sker i ’oro’? Jag har tre möjliga förklaringar.

1. Statsterrorism. Både Iran och Ryssland är kapabla till statsterrorism, dock något olika. Ryssland tycks ingripa direkt mot individer, med gift, så väl dolt som möjligt. Iran agerar indirekt genom att utlysa fatwor som garanterar en terrorist pengar och en gyllene plats i himlen. Ryssland skulle attackera medlemmarna i Pussy Riot, men knappast utställningen. Iran attackerar inte som stat. Således, risken för statsterrorism är inte skillnaden mellan ’ro’ och ’oro’.
2. Individuell terrorism. Ryska nationalister och muslimska fascister skulle kunna utgöra ett hot mot utställningarna. Hitintills har, vad jag vet, inte någon grupp av ryska nationalister eller enskilda, utfört terrordåd mot individer eller institutioner. Muslimer har däremot visat en frekvent benägenhet att hota med eller faktiskt utföra terrordåd, delvis anförda av muslimska stater, som Iran, följandes deras utsagda fatwor. Det kan förklara Louisianas ’ro’ och Borås’ ’oro’.
3. Beslutsfattarnas ideologi. Spekulativt kan man tänka sig att de som fattar beslut om utställningar på Louisiana antingen drivs av idén att visa samhällskritisk konst, oaktat vem eller vad den riktar sig, eller så leds den av viljan att visa en samhällsaccepterad kritik, där kritik av Ryssland idag är legitim och accepterad, och ryssars upplevelse av kränkande kritik lämnas helt utan beaktande och omsorg. I Borås fall kan beslutsfattarna ha styrts av den samhällsaccepterade tystnaden kring islams repression, och tanken att muslimers upplevelse av kränkande kritik ger muslimer oro i sin trosupplevelse. Min spekulation om samhällsacceptans kan därför förklara Louisianas ’ro’ och Borås’ ’oro’.   

Kan vi från denna analys dra slutsatsen att nationalism relativt religion påverkar mindre genom potentiell eller faktisk fascistisk handling, och att förtryck via religion relativt nationalism är mer samhälleligt accepterad, där religion ges en moralisk amnesti?

​Den 29 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​I en debattartikel förs fram att privata skolor med starka inslag av engelska i utbildningen är varken bra på engelska eller på svenska: ” De är en verksamhet som saboterar grunden för Sverige – vårt gemensamma språk.” Det hävdas att undervisningsspråket bör vara svenska, och en bra svenska.
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/jlA8MA/sprakforsvaret-om-ies-och-engelskan

I en vetenskaplig studie fann man att studenter på en kurs i teknik presterade sämre när kursen gavs på engelska relativt den som gavs på svenska. Fler hoppade också av från den engelska kursen.
https://www.forskning.se/2023/09/14/samre-resultat-nar-studierna-var-pa-engelska/

Trots att jag ståtar med betyget 1 i engelska, dvs det absolut lägsta betyget år 1977, av 5 möjliga, har jag hävdat att kurser på universitet, i alla fall de på avancerad nivå, skall ges på engelska.

Sedan lång tid tillbaka förbereder jag därför mina lektioner på avancerad nivå, t ex mina power-point  bilder, på engelska. Skälet är förvisso praktiskt, eftersom jag mestadels föreläser på kurser där språket är engelska, med utländska studenter, men också för att göra studenterna mer bekväma med engelska och för att lära dem fackområdets engelska termer.

Jag har fått den kritik som nu riktas mot användande av engelska i skolorna, att jag har en dålig engelska och att utbildningsanstalten är svensk, betald av svenska skattebetalare, och därför skall ha svenska som huvudspråk.

Mitt försvar har varit att studenterna kommer att möta engelska i stor utsträckning i sitt arbetsliv, att de behöver engelskan för att kunna tillgodogöra sig den aktuella forskningen inom sitt område, inte bara vid sina studier, utan även i sin framtid yrkesverksamhet, och att engelska möjliggör att ha utländska studenter, vilket berikar kurserna.

Samt, har jag syrligt lagt till, bara för att en lärare pratar och skriver svenska, innebär inte det självklart att läraren därmed har en bra språkhantering, trots att det är lärarens hemspråk. Det finns ju ett outtalat antagande att undervisning på svenska bedrivs med bra språkhantering. Vilket den inledande debattartikeln pekar på är ett orimligt antagande.

Jag, med mitt betyg 1 i engelska, hävdar envetet att en dålig språkhantering i engelska är bättre än ingen språkhantering alls i engelska. Om studenterna och lärarna har en dålig engelska, är inte alternativet att ta bort engelskan, utan att träna studenterna och lärarna i engelska.

Min erfarenhet av mina kritiker är att många av dem själva är än sämre i engelska än vad jag är, men att en del därtill också är ovilliga att kämpa med sin engelska och förbättra den. Därför är mitt intryck att kritiken mer är ett uttryck för kritikernas språkmässiga lättja, än en omtanke om språkbehandlingen i undervisningen.

Akademisk utbildning skall erbjuda himlastegar. Kunskap, kritisk förmåga, men också möjligheten att kommunicera med människor som inte har svenska som sitt modersmål, är alla himlastegar som akademin skall erbjuda.

Det finns 10 miljoner svenskar, varav kanske minst 9 miljoner pratar begriplig svenska. Engelska pratas av ungefär 1.200.000.000 människor. Den blir rikligt belönad som kan möta och språka med 1.200.000.000 människor.

​Den 28 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​SVT skall vara ett medium som meddelar absolut seriös journalistik. Vi alla måste kunna ha absolut förtroende för SVT. Speciellt vid kristider måste vi vara säkra på att i alla fall ett massmedium är oförvanskat av intressen och propaganda. SVT är det media som skall ge oss trovärdig och väl balanserad information.

Idag attackeras dock SVT, i synnerhet av den nya högern, dvs SD och till höger om liggande intressen, där angreppet består i att utmåla SVT som anfäktat och t o m dominerat av vänsterkrafter.

Idag berättar jag om ett helt aktuellt fall, som kan tolkas som att den nya högern har rätt.

En moské har, återigen, brunnit i Eskilstuna. SVT rapporterar och skriver att polisen inlett en förundersökning om mordbrand. Varför polisen klassificerar branden som misstänkt mordbrand, redogörs inte för.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sormland/brand-i-byggnad-i-arby--y4412n

Så långt är rapporteringen tämligen neutral.

Därefter kommer ett annat inlägg där en journalist intervjuar en person som berättar att moskén var som ett andra hem för honom och för många. Det ger ett intryck av sorg över att ha förlorat en Bullerbymoské, där lugn och harmoni rådde.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sormland/arbybon-beshir-om-moskebranden-det-ar-mitt-andra-hem--wghgv7

Ytterligare ett reportage visas, där en person som bor i anslutning till moskén berättar, bl a om att han har en oro över vad som kan ha orsakat detta, att ’det är många muslimer men också symboler för islam som skadats”. Det är således en insinuation att det skulle vara ett attentat mot islam.  
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sormland/uppmaningen-till-moskemedlemmarna-efter-branden-ha-talamod--w1tc47

Därmed slutar SVT’s rapportering.

Jag söker av Internet och läser en del artiklar om moskén under 10 minuter. Något journalisten också kunde ha gjort, eller kanske hade gjort. Den sökningen ger en mer mångfacetterad bild av moskén än Bullerbymoskén som ’ett andra hem’.

En företrädare hävdar i en artikel i GP att branden kan vara resultat av en attack mot moskén, där en familj som bor i anslutning till moskén fått hot under ett år. Vilken grund för hoten som fanns, beskrivs emellertid inte i artikeln.
https://www.gp.se/nyheter/sverige/attack-kan-ligga-bakom-brand-i-eskilstunamosk%C3%A9-1.110832979

Moskén har tidigare förekommit i internmuslimska konflikter, med polisanmälningar om urkundsförfalskning, förskingring, bedrägeri, olaga hot, som ibland förknippats med fönsterkrossning. Moskén har också haft hyresskulder och medföljande uppsägningar och hot om vräkning.
https://ekuriren.se/bli-prenumerant/artikel/r005o49r/ek-bd-0kr-dp_week
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/QoWw3A/moskekriget-i-eskilstuna-de-kommer-att-doda-andra-muslimer
https://sverigesradio.se/artikel/kand-imam-polisanmald-muslimska-konflikten-eskalerar

Likt Morgan Johansson, då justitieminister, som snabbt tolkade en brand i den förra Eskilstunamoskén som terrorbrott, men som visade sig vara muslimernas lekande barns olycka, uttalar sig Mikail Yüksel lika grundlöst och fördomsfullt om moskébranden som Morgan Johansson gjorde, att det var ett terrorbrott, trots att det, vid en mycket snabb sökning av internet ger skäl att tro att, om det är attentat, kan det komma från andra grenar i islam.
https://www.expressen.se/nyheter/brand-i-eskilstuna/

Det intressanta med artikeln i Expressen och det sista reportaget i SVT är inte att fördomsfulla personer, likt Morgan Johansson, drar grundlösa och förhastade slutsatser, utan att media finner anledning att ge sådana fördomar luft genom publicering, utan att begära att de visar trovärdiga bevis för deras föraningar.

Det anmärkningsvärda med SVTs bevakning är att det visar upp en Bullebymoské, ett andra hem, och att bevakningen inte tycks vilja fullgöra sitt uppdrag, att ge en så balanserad bild som möjligt, vilket rimligen borde medföra rapporteringar att det stått hårda strider tidigare kring moskén.

Varför denna obalans?

En höger-orienterad tolkning säger att SVT är anfrätt av en islamofobfobi, som innebär att de framställer islam och muslimer som fredliga människor som blott vill leva ett Bullebyliv i sin moské, vilket de nu inte kan göra p g a branden. Journalisten hittade en ledsen man som kunde återge de mänskliga känslor troende kan ha inför deras moskés brand. Journalisten bemödar sig inte att hitta en muslim som såg med fröjd att detta satans tempel, ledd av en villopredikant, äntligen drabbades av allahs rättvisa handling. Det ligger nämligen inte i islamofobifobikernas intresse att visa upp den aggression som ryms inom islam. 

En med beskedlig tolkning av den begränsade rapporteringen kan vara att journalisten inte ville rapportera om de tidigare konflikterna, eftersom en sådan rapportering skulle innebära att man antydde en skuld härledd till tidigare konflikter, som faktiskt ännu inte kan fastställas. En sådan rapportering skulle likna Morgan Johansons och Mikail Yüksels fördomsfulla antydan om orsaker till moskébränder.

Men varför valde då journalisten att intervju blott en människa, en som var starkt positiv till moskén, medan det sannolikt kunde finnas andra människor som kunde ge en annan bild av moskén? Varför lät man en muslim lansera sin fördomsfulla utsaga, som torde vara svår att bevisa, att muslimer angrips och skadas? Kan det enkla skälet vara att journalisten befann sig på platsen och där fanns endast personer som sörjde den brinnande moskén? En sorts lättjefullhetens journalistik där man tar vad man har, oaktat att det innebär att man ger en ensidig, positiv bild av moskén? Eller är det uttryck för en journalistik som är begränsad av en budgetrestriktion där journalister inte har tidsresurser att göra ett balanserat reportage, och därför tvingas till snabba intervjuer.

Den obalanserade bild som SVT ger, beror således på att SVT, i detta fall, antingen är anfäktad av islamofobifobi eller att SVT har aningslösa, lättjefulla journalister, kanske begränsade av resurser. Ingen av de tre tolkningarna är speciellt hedrande för SVT, varför vi har all anledning att granska SVT. Trots att detta blott är ett fall, kanske ett säreget olycksfall i arbetet, finns det anledning att göra som extremhögern gör, att granska och kritisera SVT, för att hela tiden utvärdera förtroendet till SVT.

Att tvivla på SVT, att inte ha förtroende för SVT är oerhört beklagligt, ty vi behöver ett starkt, balanserat SVT. Speciellt i dessa tider av ideologisering, islamofobi, islamofobifobi etc.

​Den 27 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​I facktidningen Universitetet, som saknar en webbsida varför jag inte kan ge en länk som referens, finns en artikel om revolten mot, vad som där kallas, akademins cat walk.

Artikeln handlar om den relativt nystartade Andrèe Högskolan, som har ambitionen att vara i den absoluta framkanten inom akademin. Den är inriktad på att skapa och utveckla innovativ kunskap, som sprids på ett innovativt sätt.

Inom Andrèe Högskolans ’Innovationsenhet för Samverkan och Dynamik’ (ISD), vilket motsvarar ungefär en samhällsvetenskapliga fakultet på de mer traditionella och rigida högskolorna, används innovativa metoder för att skapa kunskap, såsom introspektion, transspektion samt handlingsspektion.

På ISD rekryterades nyligen tre professorer, med ansvar för den innovativa kunskapsutvecklingen. Det nyskapande och innovativa i rekryteringen av professorerna framhålls mycket och med stor emfas på högskolan. Rektorn, Sven Cederholm, är speciellt nöjd, för att inte säga, stolt över att ha vågat vara nydanande.

Ett avgörande urvalskriterium vid rekryteringen var nämligen att ha det innovativa modet att rekrytera professorer som var fokuserade på att utveckla nydanande kunskap och därför medvetet har tagit avstånd från den akademiska cat walken.

Högskolan vänder sig med kraft mot den ortodoxa akademiska cat walken, och gör med rätta narr av sådana traditionalister som Mats Alvesson (https://www.dn.se/debatt/professorer-i-ekonomi-gor-inte-skal-for-sin-lon/), som ständigt och jämt beklagar att det finns professorer som inte anslagit hans ortodoxt traditionella och föga innovativa väg, den akademiska cat walken.

På den akademiska cat walken går forskare som inte bryr sig det minsta om nydanande kunskap, utan blott och enbart går med kråmande och slingrande åthävor på cat walken och visar upp en kulört skylt med en siffra på. Den siffran anger hur många citeringar forskarens publikationer har erhållit.

Högskolan tar med kraft avstånd från den akademiska cat walkens framhävande av citeringar, eftersom citeringar blott visar hur väl anpassad en forskare är till ortodoxin och till en förlegad gammal akademisk tradition. Citeringar visar blott hur många vänner och bekanta forskaren har inom den ortodoxa akademin som citerar forskarens menlösa alster.

Det avgörande urvalskriteriet för högskolan var därför att en professor skulle uppvisa att den inte anammat cat walken, vilket operationaliserades till att en professor maximalt får ha 500 citeringar. Rekryteringen lyckades mycket väl! De trerekryterade professorerna hade 474, 239 respektive 217 citeringar.

Rektorn uttalar sig i artikeln: ”Våra nya professorer är oerhört framgångsrika i att skapa innovativ och utvecklande kunskap som den traditionella ortodoxa akademin inte förstår att upptäcka och uppskatta genom att citera den.”

Till den akademiska ortodoxin hör också att professorer har erfarenhet av handledning av doktorander. I syfte att understryka det innovativa och nyskapande i högskolans rekrytering fanns därför också ett annat kriterium, att ingen professor skall ha handlett, eller i alla fall, inte handlett en doktorand till disputation. Därigenom kommer professorerna att vara fria från den traditionella ortodoxa kompetens som riskerar att begränsa och lägga ett lock på den innovativa och dynamiska intellektuella miljön.

Rektorn avslutar med att säga: ”Det nya, friska och innovativa kommer aldrig ur det gamla, utan från visionerna om framtiden. Kritiken vi fått från ortodoxa akademikerna visar därför att vi är på rätt väg.”

​Den 26 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Skolverket är ansvarig för skolornas nationella prov. Ett moment i nationella prov är uppsatsdelar i svenska och engelska. Dessa prov kan inte rättas maskinellt utan kräver mänsklig rättning. Regeringen vill att denna rättning inte skall göras lokalt, och därmed riskerar att bli korrumperad av de lokala lärarnas intresse, utan skall göras centralt, av personer utan relation till den specifika skolan.

Regeringen har bett Skolverket att se om de kan införa central rättning ett år tidigare, år 2026 istället för år 2027. Skolverket svarar att det ställer tunga krav på rekryteringen av rättande lärare, där det kommer att krävas så många som 5000 lärare. Skolverket tror sig inte själva vara kapabla att rekrytera så många lärare, varför Skolverket vill ta hjälp av bemanningsföretag.
( https://www.svd.se/a/4oARQe/utmaningen-hitta-tusentals-som-vill-ratta-prov )

Vafalls?

Skolverket är myndigheten som ansvarar för det offentliga skolväsendet. Det torde ha kanaler rakt in i varje skola. Ja, det kanske t o m har register över alla behöriga lärare. Det borde ha en auktoritet och ett förtroende gentemot alla lärare. Därmed borde Skolverket vara den organisation i Sverige som lättast kan finna och rekrytera goda rättande lärare.

Trots detta organisationskapital, trots denna resurs de har, anser de sig inte vara i stånd att utnyttja sitt kapital, sin resurs för att kunna rekrytera rättande lärare. Det är som om en ålafiskare, som har en specialiserad båt för ålafiske, säger att den inte vill använda sin båt för att gå ut och fiska ål.

Skolverket säger egentligen att de inte vill prioritera fisket av rättande lärare, som de har speciell kapacitet och resurser för, utan de vill sälja ut detta fiskeuppdrag till en grupp som har stora trålare till sitt förfogande.

Trålarna kommer förvisso att fånga fisk, men knappast den eleganta fisk som krävs, ålen, utan diverse fiskar, några ålar, men också torskar och makrillar. När Skolverket sedan fått in dessa 5.000 fiskar, kommer också kvaliteten på produkten, dvs rättningen av uppsatserna, att bli därefter. Det är ytterst sannolikt att Skolverkets lättja, dess ovilja att utnyttja sina speciella resurser, innebär en markant lägre kvalité på det arbete som skall utföras.

Därför bör Skolverket, som är ovillig att utnyttja den resurs de har, läggas ner och ett Skolverk med ambitioner att utföra sin uppgift bör inrättas.

Skolverkets ovilja och lättja är upprörande.

​Den 25 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Det var en gång ett väsende. Det fick ett infall att det skulle vara en gud. Väsendet insåg att en gud kännetecknas av tre saker, att kunna skapa allt, att kunna avgöra allt, samt att ha tillbedjare.

Det första, att skapa allt, var det enkla. Det tog bara sex dagar att skapa allt.

Det andra, att kunna avgöra allt, var svårare. Ty i det första hade väsendet skapat de som skulle fullgöra den tredje saken, att vara tillbedjare. Väsendet skapade mannen och kvinnan, människorna, blott och enbart med avsikten att de skulle ha funktionen att vara tillbedjare. Trots att väsendet skulle kunna avgöra allt, dvs den andra saken, gick det på tok när väsendets påbud, att inte ta av kunskapens frukt, bröts av kvinnan, som sedan förledde mannen till samma brott.

Väsendet blev ursinnigt och utövade sin makt att avgöra allt genom att ge mannen och kvinnan två straff, och kvinnan ett speciellt straff. Trots allt vad det ju hon som började bryta påbudet och förledde mannen att göra detsamma. Först straffet var att människorna skulle tvingas att lämna paradiset. Andra straffet var att mannen och kvinnan skulle bara kunna leva om de arbetade i sitt anletes svett. Och sedan, det speciella straffet till den som först bröt mot påbudet och sedan förledde mannen, kvinnan skulle föda sina barn med smärta.

Väsendet var aningen besviket och lät människan vandra på jorden utan att ingripa under ungefär 100.000 människoår, men under arbetets plågor och födandets smärta. Sedan var det dags att realisera den tredje saken.

Den tredje saken, att ha tillbedjare, skapades genom religionen. Väsendet skulle genom religionen identifieras och erkännas av människorna som gud. I början gick det bra. Väsendet lyckades denna gång bättre med mannen än vad väsendets lyckats med kvinnan tidigare. Väsendet förmådde en man, Abraham, att mot all värdig, rimlig mänsklig moral, vara villig att visa sin underkastelse under väsendet genom att lyda väsendets påbud, att mörda sin egen son, Isak. Genom den akten av lydnad kom judendomen till.

Men även om judarna var bättre än den första kvinnan på att underkasta sig och numer tillbe väsendet, var ändock många judar i ständig debatt med väsendet, och visade en bristande foglighet.

Nåväl, tänkte väsendet, jag försöker igen. Denna gång genom att vara på plats, bland människorna, genom att Maria födde honom på plats, bland människorna, i ett stall. Så kom kristendomen till. Det gick aningen bättre denna gång. De kristna blev lydiga och tillbad väsendet som gud och betonade hela tiden att man skulle lyda gud. Men de blandade in kärlek, vilket alltför ofta innebar att människorna förlät varandra istället för att straffa när de inte lydde.

Tredje gången gillt, tänkte väsendet. Men detta fick bli det sista försöket. Därför präntade han in att denna religion är den sanna och den sista. Denna gång valde inte väsendet att själv komma till jorden. Väsendet valde inte heller en fredlig kvinna. Denna gång tilltalade väsendet en ynklig häradsbetäckare med stort våldskapital, en våldsam krigsherre. Speciellt hade väsendet tanken att nu skulle minsann den oregerliga kvinnan sättas på plats. Så kom islam till, där väsendet såg till att själva religionen gavs namnet ’lydnad’, islam.

Nu gick det bra. Mycket bra. Väsendets tillbedjare, som kallades för muslimer, blev lydiga. Mycket lydiga. De kastade sig på mattor och förde pannan till jorden i lydnad och underkastelse. De förde ut väsendet som gud till de som ville ta emot väsendet, men även, med krig och terror, till de som inte ville ta emot väsendet. De som inte lydde kallades hädare och kränkare, och förföljdes med våld.

Med stor förnöjsamhet såg väsendet hur kvinnan straffades hårt i islam genom att hon inte enbart blev underkastad väsendet och hade att lyda väsendet, utan att hon även underkastades den som hon först hade lurat, mannen, som i islam hade rätt att tillrättavisa kvinnan med våld. Till detta fördes ett kanske än värre straff för kvinnan, att kvinnans och mannens njutning av kvinnans skönhet omintetgjordes genom att kvinnan, hon som så gärna vill utsmycka sig, fick klä sig i tältliknande, heltäckande kläder. Hon gavs inte ens friheten att få känna hur vinden tog tag i hennes hår.

Så blev slutligen väsendet en gud. Sagan fick ett lyckligt slut. För väsendet.

​Den 24 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Jag gav järnet. Jag arbetade oupphörligt. Med min forskning. Med min undervisning. Med att skapa en forskningsmiljö. Med att utveckla institutionen. Jag hade en stark vision och en stark vilja.

Det viktigaste för mig var att agera i handling. Handling visar på en verklighet, det är trovärdigt. Dokument, som skrivna planer och formuleringar med de rätta orden, med medföljande eviga, formella möten som ’lyfter’ frågor var oviktiga. Resultat är inte hyllningar, tårtor och ’givande diskussioner’, utan goda forskningsartiklar och böcker, utarbetade studenter som ger lärarna höga utvärderingar och en personal som arbetar 150%, men med sådan glädje att utbrändhet inte finns. Mitt mål var att utveckla högskolans företagsekonomiska institution, dess utbildning, forskning och samhällsrelation till att motsvara det rykte som spred sig om institutionens kandidatutbildning vid 2010-talets början, en av Sveriges bästa.

Jag visste det var möjligt. Jag hade sett mig själv och några andra, på samma högskola, ett tiotal år tidigare, som var på väg att lyckas. I Sverige fanns en förebild, Jönköpings högskola, som lyckats höja sig dramatisk och bli en av Sveriges mest ansedda ekonomutbildningar. De hade en enorm mängd pengar att tillgå, och kunde därför t ex rekrytera mycket goda lärarkrafter. Min högskola hade inte pengarna. Men, som jag sett tidigare, kunde man skapa storverk om man var skicklig i sin rekrytering och i sin process, dvs det dagliga arbetet på institutionen. Samtidigt fanns på institutionen en hel del goda krafter med stor utvecklingspotential. Resurser, i olika former, är därför en förutsättning för att lyfta en institution och dess verksamhet.

Jag hade tidigare besökt Bocconi i Milano, som också lyckats att lyfta sig och nu hade anseende på Europanivå. De hade också gott om pengar. Men där såg jag än tydligare betydelsen av en trovärdig strategi, där trovärdigheten bestod i att uthålligt och utan pardon genomföra strategin. De som inte passade in, gavs en möjlighet till förändring eller gavs besvärliga villkor som tydligt visade att de skulle söka sig annan plats.

Som kursansvarig på kandidatuppsatskursen, tillsammans med min medhjälpare Gertsson, drev vi åtgärder för att möjliggöra för studenterna att nå kursmålen, bl a genom rutinen att enkätfrågor skulle lämnas för utvärdering, inte enbart till handledaren, där det fanns handledare utan egen erfarenhet av enkäter, ja, t o m utan forskarutbildning, varken avslutad eller ens påbörjad, utan även lämnas för granskning till en av några forskare med erfarenhet av enkäter. En del av de utan erfarenhet, men som hade de sk chefernas öra, kände sig kränkta och vi fick avbryta rutinen. Därefter tillsatte de sk cheferna en ytterligare person som ansvarig för uppsatskursen. Delat ansvar, med en som inte delade min vision, skulle vattna ur min vision, varför jag lämnade ansvaret.

De sk cheferna, med rektorn i spetsen, hade en vision att ekonomutbildningarna skulle föra ut FN:s klimatpolitik och låta den genomsyra ekonomprogrammen. En person, med svaga akademiska meriter, fick uppdraget att vara politruken som förde ut budskapet och genomförde strategin. Jag motsatte mig det offentligt, med argument om akademisk frihet och att akademisk utbildning inte rör politik utan vetenskaplig kunskap.   

Då fick jag känna av Bocconistrategin, dvs underkasta dig eller försvinn. Några dagar innan 1:a juni 2018 lämnade jag in min dator och mina nycklar och 1:a juni stängdes min e-mailadress av.

Där slutade min akademiska framtid.

Förvisso gjorde jag ett nytt försök, på ett universitet, men min offentlighet, som du just nu tar del av, inte mitt agerande i övrigt, vilket var okänt för den uteslutande sk chefen, rektorn, samt några andra som hade rektorns öra, där en hade grundat skäl att ha agg till mig, innebar att jag förklarades som persona non grata även på den utbildningsanstalten.
Där begrovs definitivt mitt akademiska yrkesliv.  

Jag hade växt upp på företagsekonomisk institutionen i Lund på 80-talet, där sk chefer inte var frekvent förekommande, utan de med sk ledningsuppdrag var främst administratörer, med stora öron, och stor fördragsamhet, ja, med imponerande tolerans för personer med visioner som personerna gärna gjorde offentliga. Det som var möjligt och som tolererades, ja, kanske t o m ansågs vara en del i det akademiska livet, var omöjligt 2018. Min akademiska framtid slutade när transformationen av akademiska administratörer till sk chefer var fullgången och Bocconistrategin tillämpades fullt ut, dvs följ eller flytta.

Nu är jag en stolt morfar som sitter i mitt italienska hus och fördjupar mig i jordbrukets utveckling, för att utröna investeringskategorins betydelse för det mänskliga samhället. Jag har andra framtider, men tyvärr ingen akademisk framtid. Och, trots att jag är anhängare av Jantelagen, är jag så oerhört uppblåst och så hängiven min akademiska vision, att jag inte tror jag att akademin har vunnit på att Sven-Olof Yrjö Collin’s akademiska yrkesliv befinner sig på akademins begravningsplats.

Men, visionen bar frukt. I mitt hjärta bär jag en verbal kommentar på kursutvärderingen av examensarbetena år 2020: ”Hoppas att alla handledare är lika engagerade, utmanande och strukturerade som Collin. Om alla vore det, kommer kursens utvärdering få 100% i betyg för han symboliserar exakt den handledare som man i förväg hoppades att man skulle få genom arbetet.”

Den 23 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Invandringen hyllades av Moderaterna. Öppna era hjärtan, sade moderaten. De moderna marxisterna, som glömt sin materialism och blivit idealister, dvs numer har tron att först kommer tanken, sedan strukturen, vilket styr deras agerande när de kallar kritik mot invandring för rasism.

Idag vaknar de gamla marxisterna, med sin materialism i botten, och hävdar att Moderaternas hävdande var detsamma som skede innan skotten i Ådalen, då de besuttna minsann inte ville öppna, vare sig sina hjärtan, men speciellt inte sina plånböcker, utan istället kallade in strejkbrytare, många från utlandet.

Invandringen hejas på idag av den gamla högern eftersom det skapar ett trasproletariat som kan arbeta för mycket låga löner. Samtidigt sätter invandringen en press på välfärdssamhället, som högern alltid sett med oblida ögon. Det har förvisso monterats ner, även av de som byggt upp det, Socialdemokraterna, men nu tilltar erosionen, under invandringens tryck. En bra pension var tidigare en självklarhet. Idag finns det sk respektavståndet, som innebär att de som varit i Sverige hela sitt liv och arbetat och betalat sin skatt, skall ha tydligt högre pension än den som precis anlänt. Den gamla arbetarklassen har fått erfara hur de knuffats åt sidan av invandrarna. De illegala invandrarna får betala mindre för ett tandläkarbesök än vad de legala får betala, som redan betalat notan en gång, genom sin skatt.

Den begynnande traditionella marxistiska klassanalysen börjar göra sig hörd, efter att ha varit helt frånvarande sedan 70-talet. Nyvänstern, som bildade nyrasismen, där etnicitet och inte klass, var bärande element i samhällsanalysen, är fortfarande oerhört stark, men tradmarxisterna hörs av, ibland. Dessa vill analysera invandringen, rasismen, gängkriminaliteten som ett uttryck för klass. Etnicitet och religiositet blir i den analysen mer av en dimma som döljer att vi idag befinner oss i en klasskamp, där de besuttna lyckats få två grupper i underklassen att storma mot varandra.

​Den 22 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Kants moralfilosofi säger att människan är fri eftersom hon har moralisk förmåga, vilket innebär att hon kan ställa upp plikter för sig, vilka sedan kan testas mot det kategoriska imperativet, att kunna bli en norm som gäller för samhället och inte blott för individen. Det jag vill ta upp idag är friheten, dvs att etiskt agerande blott kan göras av en fri individ, en individ som är autonom.

Många människor har tendens till religioner som rymmer en totalitär, allsmäktig gud, kallad jahve, gud eller allah av judar, kristna och muslimer. Det oerhört paradoxala, ja skrattretande, med dessa religioner är att de hävdar att det var de som bär fram moralen i samhället. De hävdar att utan gud skulle ingen moral finnas. Förvisso är grunden i dessa religioner att människan är fri. Men hon blev fri genom syndafallet, genom att gå emot guden och därför förvisades från Paradiset, eftersom guden blott ville ha lydiga, icke tänkande människor. Hon blev fri genom att trotsa gudens förbud att äta av kunskapen, och därmed moralens frukt. Därefter har dessa tre gudar kämpat med att få människan tillbaka till det lydiga tillståndet innan syndafallet, dvs ett tillstånd där hon skall uppge friheten genom att underkasta sig guden och dennes påbud. Läser du toran, bibeln och koranen blir du varse att lydnad under guden och dess påbud är essensen i dessa religioner.
https://www.bibleinfo.com/sv/topics/lydnad

Men en människa som väljer att utnyttja sin frihet till att underkasta sig en gud och dess påbud är förvisso autonom vid beslutet att underkasta sig. Men därefter, om den följer sitt beslut, är den heteronom. Den väljer bort sin frihet och gör sig ofri. Genom att välja bort sin frihet, väljer den också bort, vilket kanske är ett behag dessa religioner ger, sitt ansvar som moralisk människa att agera etiskt. Den gör sig heteronom och blir därmed icke-moralisk. 

Fördelarna med heteronomi är stora. Man behöver inte reflektera över gott och ont, ty det är givet genom lydnaden. Om mannen finner sin hustru upprorisk behöver den inte överväga vad som är gott eller ont, ty koranen, som man skall lyda, stipulerar i 4:34 att ”…[som sista utväg] tillrättavisa dem handgripligen.” Den ånger, den fundersamhet, både före en handling, och inte minst, efter en handling, om man gjorde rätt, blir den heteronome, den lydande religiöse befriad från ty guden bär ansvaret för handlingen eftersom det är den som stipulerat handlingen genom texten.

En annan fördel med heteronomin är att man ingår i ett stort socialt sammanhang av likasinnade lydiga, där man sitter vid lägereldens lydiga gemenskap, i kyrkan, synagogan eller moskén.

Men autonomin har också sina regler, eller snarare, sina krav. Autonomi med sitt moraliska resonerande kräver att man följer en av autonomins krav, att hela tiden bråka med sina normer och utvärdera dem, att reflektera över dem, att väga dem mot andra normer. Mycken tid går åt till att använda sin autonomi, bl a för att inte riskera att agera med lydnad, dvs att förlora sin autonomi.

Den autonome kan också erfara en ensamhet i autonomin, då den intar en position där den blir utesluten, eller minst, blir inte innesluten i en lydnadens gemenskap.

Autonomin innebär också att man inte blott väljer sin plikt, den norm man följer, utan också att man bär konsekvenserna av sitt val. Den autonome kan inte som den religiöse, smita undan ansvaret för sitt agerande genom att hänvisa till en högre makt, ty det är den autonome som gjort valet, och har därför att bära konsekvenserna av sitt val. Den autonome har, som Kierkegaard skrev, ständig ångest över sin frihet som sin följeslagare.
Autonomins tredje krav, som gör autonomin ytterligare krävande, är att den autonomes frihet kan blott existera i den mån individen erkänner andras frihet. Autonomi är ingalunda en sorts atomistisk ensamhet, där man är avskild från andra, utan är social genom att autonomi innebär att erkänna att andra är lika fria som jag är. Autonomi innebär att individens sociala relationer karakteriseras av ett erkännande av andras frihet.

Autonomi innebär ett ständigt förhandlande och reflekterande över var individen bör begränsa sin frihet eftersom dennes frihet kan begränsa en annans frihet. Autonoma individer är därför i ständig interaktion och förhandling med andra över sina friheters gränser.

Men autonomins krav är inte likt den religiöses lydnad, ty autonomins krav innebär interaktion, förhandling och reflektion med andra. Man kan därför hävda att autonomin förutsätter en sant social individ, som interagerar med andra individer, för att finna en gemenskap under friheten. För att hantera sin autonomi ingår den autonome i sociala relationer med andra autonoma, medan den religiöse har en social relation som konsekvens av sitt lydande.

Den religiöse vilar lugnt i sin lydnad, fri från ångesten över om den gör rätt, medan den autonome, med sitt moraliska agerande, är i ständig reflektion över sitt och andras agerande, och med ständig ångest över om den gör rätt.

Autonomi är ansträngande, medan religionen bjuder individen en vila från ansvar.

​Den 21 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Det finns, minst, två typer av medlöpare, den som drivs av ideologi och den som drivs av egoism. De har beskrivits av två tyska författare, bägge med namnet Mann.

Thomas Mann, Nobelpristagaren som debuterade med boken ’Buddenbrooks – en familjs förfall’ hade Heinrich Mann som sin bror och Klaus Mann som sin son.

Heinrich Mann beskrev i boken ’Undersåten’ (skriven innan världskriget men utgiven först 1918) en ideologiskt övertygad, blint insmickrande typ av medlöpare, Diederich Heßling. Boken är närmast en satirisk komedi som visar hur makten och dess understödjande ideologi skapar lismande medlöpare. Då riktades boken mot tron på Kejsaren och fick Heinrich åtalad för majestätsbrott. När Hitler kom till makten lades boken självklart på bokbålen, trots att han inte var jude.

Den ideologiske medlöparen motsvaras idag främst av de, som ideologiskt övertygade att de gör de svaga rättvisa och försvarar dem, ställer sig bakom muslimerna, som de uppfattar som förföljda och marginaliserade, och deltar därför i den särbehandling och positiva diskriminering som makten ger dem. De tror sig beakta mänskliga känslor av kränkning när de i själva verket understödjer islams hädelseförbud genom att medlöparna stänger konstutställningar och utrycker förakt och förkastelse mot de konstnärer som i sin konst diskuterar konstens gränsdragningar.

Klaus Mann, som var jude på moderns sida, skrev en mer allvarlig bok, ’Mefisto’, (1936), som aldrig brändes i nazityskland eftersom den först publicerades i Tyskland på femtiotalet. Den boken beskriver Hendrik Höfgen, en skådespelare som är en medveten och rationell medlöpare, som genom sitt egoistiska medlöperi befrämjar sin position och status.

I Sverige idag har jag träffat på ett antal Höfgen, typiskt nog mellanchefer, som oaktat eventuella moraliska betänkligheter, agerar på ett sätt som främst kan förklaras genom behovet hos medlöparen att få behålla eller eventuellt erhålla en högre position.

Frågan är vilken medlöpare som är lättast att stå ut med. Den ideologiske medlöparen drivs av en övertygelse, och är därför nästan omedvetet ond, medan den egoistiske medlöparen drivs av en egoistisk kalkyl. Dock leder deras agerande till liknande resultat. Yttrandefriheten kläms åt av den ideologiske medlöparen för att värna de som deras ideologi pekar ut som utsatta, medan den egoistiske medlöparen klämmer åt yttrandefriheten i den mån yttrande drabbar den som gett eller som kan ge medlöparen en position.

Det goda med dessa två typer av medlöpare är att man, så fort man förstått vilken typ av medlöpare det är, kan rimligt förutsäga deras agerande. Det var inte så svårt att förutsäga repressiva handlingar från de egoistiska medlöparna när jag avfärdade rektorns beslut om integration av hållbarhet i ekonomprogrammen som en attack på den akademiska friheten. Kulturföreträdares och opinionsmakares krav på lagstiftning mot att uttrycka kritik mot islam genom att bränna koraner är inte heller överraskande, speciellt inte när det agerandet lindas in i det ideologiskt skarpa uttrycket ’rasism’.

Det är inte heller överraskande att jag, avskild från en professorstjänst p g a ’bristande följsamhet’ och som inbiten religionskritiker, vari ingår kritik av islam, inom loppet av ett år stöter på och läser de två böckerna, ’Undersåten’ och ’Mefisto’. De ger ju mig en litterär tolkning som inordnar dessa två delar av mitt liv till en sak, min erfarenhet av medlöpare.

​Den 20 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

Scandinavian Journal of Management är en tidskrift för ledarskaps- och organisationsforskare, driven av människor, ofta från Skandinavien. Redaktörer är J. P. Ulhøi och J. K. Verduijn. Beklagligtvis kan jag inte beskriva dessa två mer ingående, t ex vilken etnicitet eller vilken ras de tillhör/identifierar sig med. Den informationen finns tyvärr inte på tidskriften hemsida.
(https://www.sciencedirect.com/journal/scandinavian-journal-of-management/about/editorial-board )

Det är ju fullständigt självklart att den informationen inte finns, då den är meningslös för en vetenskaplig tidskrift, och, när det gäller ras, absurd, ja, t o m anstötlig då ras är något som är meningsfullt för Alfred Rosenberg m fl.

Emellertid!

Jag fick en förfrågan förra veckan om att granska en artikel för tidskriften. Jag svarade ja, av lojalitet till ’min’ tidskrift. Därefter bad tidskriften mig svara på några frågor om mig själv. Det var dock inte frågor som var relaterade till min professionalism, t ex hur många citeringar jag har, inom vilket fackområde jag identifierar mig som expert, hur många publikationer jag har.

De ställde frågor som jag inte kan se har någon som helst relevans för arbetsuppgiften att bedöma det vetenskapliga värdet av ett paper. 

Först kom frågan om kön, med de numer multipla svarsalternativen.

Sedan blev det värre, ty därefter frågade tidskriften mig om etnicitet.

Slutligen kom Rosenbergs och Goebbels fråga.

Följande är frågan och svarsalternativen citerade:
"How would you identify yourself in terms of race?
Select all groups that apply to you.

• Asian or Pacific Islander
• Black
• Hispanic or Latino/a/x
• Indigenous (e.g., North American Indian Navajo, South American Indian Quechua, Aboriginal or Torres Strait Islander)
• Middle Eastern or North African
• White
• Self describe
• I prefer not to disclose"

Som med all rasism jag möter, framförde jag mitt fördömande, bad tidskriften ta bort mitt namn från tidskriften, så att jag varken kontaktas av den mer, eller att mitt namn finns i samband med den rasistiska tidskriften. Jag bad dem återkomma när de vänt sin nya rasism ryggen.

Att en tidskrift som har ordet skandinavisk i sitt namn, där Skandinavien framstår som ett område där rasismen aldrig fått starkt fäste, börjat ta efter den amerikanska rasismen, är ett tecken i tiden att rasismen nu även etablerat sig, inte bara i politiken och på ljugarbänkar som forna twitter, numera X, utan även i sammanhang där den inte borde kunna förkomma. Där förnuftet och vetenskapens kritiska attityd skall råda.

Inspektera listan av personer som tillhör redaktörerna och editorial board i länken ovan. Dessa människor representerar idag en tidskrift som står för rasism. Dessa personer deltar i att göra rasismen rumsren. 

Personligt må jag erkänna att min långsamma pensioneringstakt nu accelererar p g a att akademin, så som jag vill ha den, och så som jag upplevt den under lång tid, eroderar.

Personligt är jag glad över att slippa hamna i de etiska konflikter som t ex denna rapporterade rasism rimligen ger de yngre som gärna vill sprida sina artiklar i Scandinavian Journal of Management.

Personligt berör det mig dock starkt, ty jag är ledsen och betryckt över de som jag rekryterat till akademin, och som idag får röra sig i en miljö som inte är akademisk. På det sätt jag vill att miljön skall vara. Stackars er.

Emellertid. Stå upp för dina värderingar och sök dig till tidskrifter som inte värdesätter information om din ’ras’!

​Den 19 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin  

​En debattör, Erik Hedlund, är kritisk mot att en akademisk uppsats är kröningen av en akademisk utbildning:
”Införandet av examen på grund- och avancerad nivå har i Sverige tolkats som en teoretisk uppsats i slutet av utbildningen, vilken liknar en vetenskaplig uppsats. Denna examinationsform anses vara passande för teoretiska och forskningsförberedande utbildningar, men den är mindre lämplig för professionsinriktade utbildningar. Fokuseringen på en sådan examinationsform missgynnar de elever som har mer praktiska färdigheter och inlärningspreferenser. Resultatet kan bli att en sjuksköterskestuderande, en lärarstuderande, en officer eller en socionom efter flera års studier inte kan ta sin examen på grund av att de inte har kunnat skriva en teoretisk uppsats, trots att de i själva verket är synnerligen lämpade för sina yrken. Detta är inte bara orättvist – det strider också mot Bolognaprocessens mål om livslångt lärande och ökad anställningsbarhet.”
https://www.svd.se/a/l3kaPA/yrkeskunskaper-maste-varderas-hogre-skriver-erik-hedlund

Om man bortser från hans användande av ordet ’teoretisk’, där han förmodligen avser vetenskaplig, eftersom examensarbeten måste vara vetenskapliga, men sällan är blott teoretiska utan är även, och framför allt empiriska, anser jag att han är korrekt i önskemålet med en eftergymnasial utbildning som kan vara inriktad på praktisk kunskap och mer blygsamt inriktad på vetenskaplig kunskap. En sådan praktisk utbildning kan då ha som examensarbete att man identifierar ett praktiskt problem och föreslår en eller flera lösningar och sätt att implementera lösningarna.

Det hade möjliggjort att jag hade kunnat ge ett tydligt svar till den student som irriterat ifrågasatte mina krav på honom när han gjorde sitt examensarbete: ”Varför skall jag lära mig deducera hypoteser från agentteorin och hur man tolkar beta-värdet från en regressionsanalys. Jag skall inte bli forskare utan redovisare i ett företag.” Mitt svar hade blivit: ”Du har valt fel utbildning. Du skulle valt professionsutbildningen ’Redovisare’, på högskolan X.”

På så sätt hade vi kunnat skilja ut de med akademisk studiebegåvning och med intresse att inte blott lära sig hantverket i professionen, utan att utveckla professionens arbete, från dem som kanske saknar den akademiska begåvningen, men framför allt blott vill lära sig att utföra professionens arbete.

Denna urskiljning skulle inte blott tjäna studenterna, utan även lärarna och, inte minst högskolorna och deras budget. Högskolor med professionsutbildning skulle kunna anställa lärare med praktisk kunskap, men utan akademiska kvalifikationer. För anställning skulle inte krävts en doktorsexamen, men kanske 20 år som praktiskt verkande redovisare. Det hade onekligen underlättat rekryteringen. Samtidigt skulle universiteten, som skulle ta hand om den akademiska utbildning, inte behöva konkurrera så hårt om de fåtal disputerade som sker idag, i alla fall inom företagsekonomins område.

Budgetmässigt skulle kostnader för forskning kunna mildras då lärarna i professionshögskolorna blott skulle behöva utvecklingsresurser till lärarna för att läsa in relevant ny kunskap, medan forskningsresurserna skulle finnas på universiteten, för att upprätthålla den vetenskapliga kompetensen hos lärarna, samt driva den vetenskapliga kunskapsutvecklingen.

Den akademiska kunskapsutvecklingen skulle sannolikt också tjäna på denna uppdelning då det idag utförs och publiceras artiklar och böcker som måste produceras p g a att den akademiska läraren måste prestera forskning, men där kvaliteten på forskningen är låg. Det problemet som nyligen påvisades av Alvesson och Sjöholm, att en tiondel av ekonomiämnets professorer står för hälften av ämnets citeringar, skulle därmed reduceras, eftersom lågciterade forskare skulle hänvisas till högskolorna, avlövas sina forskningsresurser, och därmed inte publicera artiklar som ändå inte läses och därför inte heller citeras. 
https://www.dn.se/debatt/professorer-i-ekonomi-gor-inte-skal-for-sin-lon/

Det skulle också innebära att speciellt universiteten skulle bli en anstalt för livslångt lärande, eftersom de som gått en professionsutbildning, efter några år i yrket skulle vilja uppgradera sin kunskapsnivå till en akademisk nivå, varför universiteten skulle få, inte bara studenter från gymnasiet, utan även något äldre studenter med praktisk yrkeskunskap, vilket onekligen skulle erbjuda lärarna en hälsosam utmaning. 

Det skulle också innebära att den urvattning som idag skett på titelsidan, där alla erhåller akademiska kompetenstitlar, som kandidat, magister, master, oaktat om utbildningen i realiteten motsvarar dessa kompetensnivåer, skulle försvinna. I företagsekonomi skulle det därför vara möjligt att högskolor ger professionsutbildning, där t ex titeln blir Civilekonom, medan universiteten behåller de traditionella akademiska titlarna, med krav att de motsvarar den akademiska nivå de indikerar.

Det förefaller därför som att förslaget borde kunna vinna gehör då studenter kan söka sig till de utbildningar som passar dem, lärarna skulle kunna utföra det arbetet som passar dem, budgeten för forskningsmedel skulle kunna riktas till de med bäst forskningsförmåga och, inte minst för folk som mig, som har att ta sig igenom denna uppsjö av artiklar, skulle vi spara in en del tid som idag går förbrukas på att gallra undermåliga artiklar från de goda artiklarna.

Men förslaget har inte vunnit gehör. Den cyniske må hävda att det beror på den mängd av lärare som idag får njuta den akademiska statusen, utan att egentligen göra rätt för den.

​Den 18 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin  

​Som barn luras man till att tro på tomten. Det är viktigt att vara snäll, ty då får man julklappar. Sedan kommer han, egentligen oberoende av vad man gjort, och ger sina presenter.

Vuxna ser på hur barnen beter sig när tomten kommer och skrattar åt barnen, men de ler också, eftersom de minns hur de själva hade en blandad skräck och kärlek till tomten.

Tomten har en oerhörd fördel relativt andra fenomen som skall reglera barns agerande, som t ex näcken och änglar, ty han syns och kan beröras. Han är påtaglig.

De vuxna, i den mån de är religiösa, dvs har samma tro som barnen, men till en gud, ler mot barnen. Men de skrattar inte åt sig själva, vilket de borde. Vi andra borde också skratta åt de religiösa, eller i alla fall le.

De religiösa har också en tomte, men som skiljer sig åt på några viktiga delar. Medan tomten alltid är god, så straffar gud. Medan tomten visar sig varje år, visar sig aldrig gud. Medan tomten aldrig lierar sig med mänskliga makter, möjligen föräldrarna, så lierar sig guden alltid med de världsliga makterna. Medan tomten inte styr och ställer, utan blott belönar för gott uppträdande, styr och ställer guden. De religiösa tror t o m att guden är allsmäktig. Tomten har inte, som de religiösa, enorma organisationer av folk och stora byggnader, som kräver pengar. Han har sin tomteverkstad, som inte kostar någon något. Medan guden vill ha sitt tionde, nöjer sig tomten med lite dricka när han är på besök.

Det finns likheter mellan tomten och gud. Barn tror på tomten och religiösa tror på gud. Tomten och guden befrämjar gott handlande genom belöningar.

Men skillnaderna är enorma. De religiösas troende på en gud har påtagliga effekter i samhället, där effekterna sannerligen inte blott kan samlas under ’godhet’, utan också under ’ondska’. Det är ytterst tveksamt om en summering av det goda och det onda slutar positivt. Det är föga troligt att tomten ger presenter till den som mördat 20 personer i ett terrordåd, medan guden i muslimsk version utlovar paradiset och jungfrur. Varken tomten eller något barn kan förstå den logiken.

De religiösas troende är uppenbart absurt. Graden av absurditet har tilltagit sen religionerna skapades eftersom vetenskapen har vandrar fram och förstört de troendes påhitt. När Darwin framförde en teori som innebär att människan inte skapades av guden utan av evolutionen, då borde de troendes förnuft har gripit in och dödförklarat troendet. Människan är inte skapad till guds avbild, som sagoboken säger (1:a Moseboken, 1:27) utan är sprungen ur aporna. Om nu inte gud är en apa…

Men troendet, som barnet överger, har inte försvunnit, trots att troendet är, likt tron på tomten, falskt, absurt och löjeväckande. Barnet har inte tillgång till förnuftet, vilket befrämjar tron på tomten. När förnuftet etableras hos barnet, försvinner tomten och blir en utklädd man. De religiösa har förnuftet genom sin ålder, men väljer bort förnuftet. Många av de religiösa kräver sedan att vi andra, inte blott skall acceptera att de väljer bort förnuftet, utan kräver t o m respekt för deras val. De kräver en förnuftsamnesti. Omgivningen förväntas ge de troende en förnuftsamnesti.

Den förnuftsamnestin ger vi inte barnen. Vi förväntar oss, vilket alltid tycks ske, att barnet utvecklas i sitt förnuft och slutligen, kanske vid en ålder av 5 till 7 år, inser att tomten är ett påhitt av människan. Det sammanfaller med att barnet blir mer mänsklig, i betydelsen, moraliskt reflekterande. Barnet tar inte sin kompis’ godisklubba, men motiveras inte av risken att inte få presenter av tomten, utan för att det är orätt. Barnet har blivit en moraliskt agerande individ.  

Det synnerligen skrattretande i religionen är att den primitiva tomtemoralen, att agera för att få presenter, bevaras hos de som inte lämnar barnstadiets primitiva belöningsmoral, utan som förväntar sig att deras tomte, guden, skall belöna dem med paradiset. Själva påhittet med paradiset, att människor skulle motiveras av paradiset, att det är en betalning för godhet under jordelivet, är enkel tomterationalitet, riktat till människor utan moralisk förmåga, blott med en förmåga att lyda för en belöning.

Det djupt tragiska i denna lustiga historia om de gamla barnen, de religiösa, är att de religiösa inte blott begär och får förnuftsamnesti, utan att de också begär och får moralamnesti, dvs att de skall vara befriade från ett förnuftsresonemang om vad som är rätt, och vi skall acceptera att de lyder gudens påbud.

När barn växer upp förväntar vi oss att de blir människor med moralisk förmåga, dvs vi ger inte barnen längre den förnufts- och moralamnestin de hade när de var små och trodde på tomten. Men till människans tragiska historia, som kostat mänskligheten oerhört mycket blod och försenad utveckling, hör att vi tillämpar förnufts- och moralamnestin på vuxna människor. De vi kallar religiösa. 

​Den 17 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Finlands regering lägger fram ett förslag som bl a innehåller en lag som förbjuder förnekelse av Förintelsen. Sådan lag finns redan i några andra länder, t ex Tyskland.

De flesta av oss anser oss veta, genom att få fått presenterade bevis, att Förintelsen har skett. Jag har själv besökt Auschwitz och sett ondskans plats. Förvisso kan den vara uppbyggd efter kriget av de som vill svärta ner nazismen, men det är en konspirationsteori på samma nivå som den som hävdar att månlandningen inte ägde rum, utan filmades i öknen i Arizona.

Man kan fråga sig vad värdet av ett förbud är. Så länge man får förneka Förintelsen, krävs att bevisningen upprätthålls och att Förintelsen är en levande historia. Om det blir ett förbud, behövs ingen bevisning längre, eftersom det inte finns en konkurrerande idé, samtidigt som dessa konspirationsteoretiker får luft under vingarna då ett förbud ’uppenbarligen’ finns för att gömma undan sanningen.

Men varför stanna vid Förintelsen? Varför inte förbjuda en misstro mot den förintelse som skedde innan Förintelsen, Holodomor, mördandet, eller snarare, svältandet till döds av mellan 3-6 miljoner ukrainare. Här finns ståndpunkten att det var kommunistpartiets strävan att slå två flugor i en smäll, att vinna investeringsmedel till den tunga industrin, och att mörda den ukrainska frihetslängtan. Holodomor var därför ett folkmord. Men en annan ståndpunkt hävdar att det var ett ledningsmisslyckande, lite otur, där Ukraina, men även andra delar av Sovjetunionen, drabbades av sällsynt dåliga skördar. Den ståndpunkten skulle vara förbjuden om man hade en lag som gjorde det olagligt att hävda att Holodomor var ett folkmord.

Men varför stanna vid detta? Muslimer har Mohammed (frid över hans död) som den stora profeten, som den största människan som levt. Lite smolk i den glädjebägaren är att det finns människor som pekar på att han penetrerade en flicka, Aisha, som var 9 år gammal, varvid de ger Mohammed (frid över hans död) beteckningen pedofil. I västvärlden är pedofili inte blott olagligt, utan oerhört starkt fördömt och avskytt. Därmed framstår Mohammed (frid över hans död) inte som en mönstermänniska utan som en monstermänniska. Det utgör en oerhörd kränkning av muslimers känsloliv och tro. Försvaret av hans agerande hävdar att Aisha mognade snabbt till kvinna (vilket vi inte vet något om), eller att han följde de traditioner som fanns då (dvs inte var en mönstermänniska utan blott följde tidsandan). Denna kränkning och diskussionen om Aisha var tidigt mogen kan försvinna om man lagstiftar mot hävdandet att Mohammed (frid över hans död) var pedofil.

Således, det är förbjudet att hävda att Förintelsen och Holodomor inte skett, samt att Mohammed (frid över hans död) var pedofil.

Frågan är, om dessa förbud är uttryck för en oerhörd sanningslidelse, eller om de helt enkelt blott är uttryck för mäktiga intressens behov att somt skall uttryckas på ett speciellt sätt, där man inte har den minsta tillit till vetenskapen och allmänhetens förmåga att hantera sanningen.

​Den 16 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Vid upploppet nyligen på Rosengård, där våldsverkare brände bilar och kastade sten och cyklar på polisens bilar, kritiserades polisen för att vara passiva. En representant för polisen sade att hon var nöjd med att ingen kom till skada utan att det blott blev materiella skador.

Kritiken mot polisens passivitet har varit hård. På X, forna Twitter, hudflängs polisen och man begär att polisen skall stå för sin främsta funktion, att ha monopol på våld. Man hävdar att polisen skulle gå ut ur sina bilar och använda batongen, vattensprutor och t o m skjuta mot våldsverkarna. Vad är det för stat där polisen inte använder sitt våldsmonopol, utan istället ger våldet till våldsverkarna?

Mot den kritiken kan man anföra att statens våldsmonopol har olika uttrycksformer. En form är den omedelbara våldsamma handlingen, att skjuta med pistolen och slå med batongen. Det är en tydlig form av våldsutövande. Kritikerna av polisens agerande vill se detta omedelbara utövande av våld.

Med våldsmonopolet kan utövas på annat sätt. Det innebär också att staten är den enda enhet som har rätt att frihetsberöva människor och, genom domstolars försorg, har rätt låsa in en människa i fängelse under en tid.

Den typen av våld förefaller den malmöitiska polisen begagna sig av. De har redan fångat in en person, som de har frihetsberövat som misstänkt för våldsamt upplopp. De går igenom filmer och försöker sannolikt identifiera ytterligare personer. Det kan bli fråga om blåljussabotage, en lagstiftning som någorlunda framgångsrikt använts vid de senaste koranupploppen, med flera fällande domar med fleråriga fängelsestraff.

Med den typen av våldsanvändande undgår polisen att skada personer fysiskt, medan våldsverkarna får betala, inte med fysisk smärta, men med sin frihet under några år.

Således frångår inte staten sitt våldsmonopol. Den utövar våldsmonopolet blott på ett, om man så kan säga, mer fredligt, civiliserat sätt, att via domstolarna utnyttja det statliga våldsmonopolet som ger staten rätt att beröva människor sin frihet under några år.

Om det är en framgångsrik strategi återstår att se. Men jag tycker att den formen av våldsmonopol ansluter bättre till den svenska fredliga traditionen. Kanske finns fortfarande skotten i Ådalen 1931 levande i staten, som ett tragiskt och misslyckat ingripande. I Sverige skjuter inte staten mot folket. Sådan är vår moderna, fredliga tradition. Den som kräver mer av det omedelbara våldet tycks vara närmare de staters agerande som vi vanligen kritiserar för sin våldsamhet.

Vill vi bevara Sverige svenskt, skall vi pröva alla former av traditionellt svenskt fredligt våldsutövande.

​Den 15 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​En journalist på Riks fick lämna sitt arbete efter att hon kommenterat Anne Franks dagbok på ett sätt som hade textmässig korrekthet, men som, i dessa tider av kränkningar, kränkte den upphöjda status Anne Frank har.

I debatten om den sk angiverilagen, dvs att statens alla anställda skall rapportera om de misstänker att en papperslös kommit till dem, sade en motståndare till angiverilagen följande: ” – Dagboken fick ett abrupt slut när hon angavs av någon som följde lagen. Generationer svenskar har läst och frågat sig varför de här människorna inte visade lite civilkurage och hjälpte barnet istället, hur de kunde hänvisa till en lagstiftningen och låta henne dö.”
( https://www.gp.se/nyheter/sverige/m%C3%A4rta-stenevi-mp-angiveri-h%C3%B6r-hemma-i-diktaturer-1.109751308 )

Anne Franks familj hade flytt från Tyskland, undan judeförföljelse. De fastnade i Nederländerna, med sina papper och legalt. Där gömde de sig när Nederländerna ockuperades och nazityskland tog bort medborgarskap för alla judar. Slutligen angav någon dem, inte som papperslösa utan som judar, för den tyska ockupationsarmén, som tog dem till ett förintelseläger.

Liknelsen med en möjlig angiverilag i Sverige idag haltar betänkligt och överträffar vida den osmaklighet som journalisten gjorde. Dock, eftersom denna politiker står på de godas sida, blir inte politikern kölhalad, annat än av de som tycker att människor har lika värde och därför skall behandlas lika.

Skälet till att Anne Frank gömde sig var inte att de var papperslösa, dvs saknade uppehållstillstånd. Skälet var att de var judar.

De papperslösa i Sverige är sådana som inte granskats av migrationsverket, eller sådana som granskats och inte erhållit uppehållstillstånd, sannolikt p g a att de saknar flyktingskäl. Det har bedömts att de kan återvända till sina länder. Anne Frank kunde inte återvända till Tyskland, ty även där var hon judinna.

Lagen som borgarna funderar på, är en lag som skapas av svenska riksdagspersoner, de som valts i öppna och hemliga val. Lagen som rådde i Nederländerna var en ockupationsmakts lag, helt utan demokratisk legitimitet.

Angivaren i Franks fall har det spekulerats om. Man tror att det var en person som såg en möjlighet att vinna fördelar genom angiveriet. I det svenska fallet har ännu inga belöningar för angiveri angetts, utan snarare, att det är en plikt som skall utföras.

Man kan tycka vad man vill om angiveritanken. Jag har tidigare på denna plats sagt att angiveri är en repressiv akt, och därför skall hanteras av de repressiva delarna av staten. Mängden papperslösa i Sverige antyder att den repressiva delen av staten inte kan fylla kostymen för sin uppgift.

Men att likna angiverilagen vid Anne Franks förhållanden är att upprepa hotelldirektörens ord: This is exactly how Nazi Germany started (https://www.youtube.com/watch?v=Cr7hg7zDOQk) Det är ett panikuttalande av en människa med svag moralisk bas, som smaklöst utnyttjar Anne Franks upphöjda status. Det borde ha föranlett ett ramaskri, att politikern fick gå på landgången, att politikern kölhalades. Och slutligen att politikern fick en administrativ tjänst på en TV-kanal, motsvarande journalisten som fick en administrativ tjänst på ett parti.

Men, normer och principer i politiken är inte generella, utan beror på. Lika värde gäller i talarstolen, men inte när man lämnat talarstolen. Den smaklösa exploateringen och orimliga liknelsen fick inga andra konsekvenser än att jag ödslat din tid med denna text.

Dock, jag är inte ensam: 
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/jljzX9/ungdomsforbundet-rasar-mot-stenevi-relativisering-av-forintelsen

​Den 14 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Ryssofobi kan definieras som en åskådning som i landet Ryssland ser all ondska, utan att tillämpa kriterierna för ondska på andra aktörer.

Ryssofobin excellerade den 1-3 september 2023 i Sverige.

Nobelstiftelsen bröt mot tidigare praxis när de förra året valde att inte bjuda in Ryssland, Belarus och Iran, med hänvisning till det illegala kriget Ryssland utför gentemot Ukraina. Nu beslöt stiftelsen att återgå till tidigare praxis och bjöd in dem. Ryssofobin exploderade i en mängd fördömanden mot Nobelstiftelsen. Partiledare skulle vägra delta, pladdrarna på X twittrade frekvent, tidningarnas pratmakare, deras krönikörer, fördömde inbjudan.

Slutet på dagen den 2:e september infann sig en relativt lugn genom att Nobelstiftelsen tog tillbaka sin inbjudan till de förhatliga regimerna. Som argument för inbjudan hade Nobelstiftelsen hävdat att de ville verka mot polarisering, t ex den idag avskydde VD:n för stiftelsen sade: ”Det är tydligt att världen alltmer delas upp i sfärer där dialogen mellan oliktänkande reduceras. För att motverka den tendensen inbjuder vi nu brett att fira och förstå Nobelpriset och betydelsen av fri vetenskap, fri kultur och fria, fredliga samhällende”. Genom opinionsstormen föll tydligen argumentet att motverka polarisering, och Nobelstiftelsen slöt upp bakom bojkotten av de avskyvärda länderna.

Att bojkotta Ryssland och utestänga dem från all form av samarbete, förefaller rimligt med tanke på det folkrättsliga kriget i Ukraina. Men det är ett hycklande och utgör en principlös hållning som förefaller vara färgad av Ryssofobi.

Det fanns ett annat krig som, likt Rysslands krig mot Ukraina, var ett brott mot folkrätten. Det var den sk alliansens angrepp på Irak år 2003, där bl a USA, UK och Danmark var angripare (här finns en lista på de brottsliga länderna: https://sv.wikipedia.org/wiki/Multinationella_styrkan_i_Irak ). Kriget störtade förvisso en grym diktator, men kastade landet in i en kaotisk situation som det ännu inte hämtat sig ifrån.

Förvisso fanns det kritik mot kriget. Men då genomfördes ingen bojkott, än mindre ställdes krav på bojkott av varor från alliansens länder. Då beslöt inte Nobelstiftelsen att alliansens länder inte skulle få delta i Nobelfestligheterna. Då stormade inte tyckar-etablissemanget mot Nobelstiftelsens inbjudan av representanter för de länder som flagrant bröt mot folkrätten. Överskuggades brottet mot folkrätten av att kriget störtade en vidrig diktator? Men i så fall borde alliansen ingripa mot alla vidriga diktatorer. Ursäktades alliansen relativt Ryssland med att de angrep araber, medan Ryssland angrep européer? Ursäktades alliansen för att angreppet skedde långt från Europa, medan Ryssland angrep Europa?

Eller är det en månghundraårig rädsla för Ryssland, inte sällan välgrundad, t ex Ribbentrop-Molotov-pakten, och en tolerans mot USA:s stormaktsbeteende, som ibland kan vara mycket gillat, som deras engagemang i de båda världskrigen?    

Man hävdar att ingen vill sitta sidan om en representant för en regim vars ledare, Putin, är eftersökt av den Internationella brottsmålsdomstolen i Haag. Men i denna hyckleriska atmosfär är det helt acceptabelt att sitta sidan om en representant för en regim som inte deltar, och därför inte heller erkänner domstolen, dvs USA (och ja, inte heller Ryssland erkänner den).
https://tidningensyre.se/2022/25-mars-2022/usa-vill-att-icc-utreder-krigsbrott-men-vagrar-sjalva-att-utredas/

Jag såg nyligen en dokumentär om Chrusjtjov (https://www.youtube.com/watch?v=3WBUaCbQ0g8&t=2s) , där Kubakrisen givetvis togs upp. Där framstod det som att Chrusjtjov böjde sig för Kennedys krav att Sovjet inte skulle ha atombombsbärande raketer på Kuba. Vad dokumentären inte sade var att det nära hotet från NATO fanns gentemot Ryssland, genom raketer stationerade i Turkiet. Chrusjtjov lät dra tillbaka sina raketer i utbyte mot att USA drog tillbaka sina i Turkiet. I propagandan vid den tiden framstod Sovjet som aggressorn. Trots att vi idag vet mer, kan ändock den gamla historian berättas. Ryssofobin dröjer sig kvar.

På 60-talet invaderade Sovjetunionen Tjeckoslovakien. Olof Palme fördömde invasionen mycket hårt. ( https://www.youtube.com/watch?v=rdi2Do-y46w )

Samtidigt förde USA krig i Vietnam. Olof Palme fördömde USA:s krig oerhört hårt ( https://www.youtube.com/watch?v=Y4UADEes3iE ), med effekt att USA surnade till så mycket att de kallade hem sin ambassadör.

Det är således möjligt att undvika hyckleri. Det är möjligt att stå upp för folkrätten. Det är möjligt att fördömda orättfärdiga, lagstridiga krig. Utan att vara ryssofob eller USAofob. Men den möjligheten utnyttjas inte idag utan den unkna ryssofobin får härja fritt.

​Den 13 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​10 ICA-handlare och 8 andra personer står åtalade för att ha köpt ICA-aktier med grund i en information som inte hade kommit till marknaden när de handlade. De agerade på information som läckt från bolaget som skulle lägga budet på ICA, varför misstanken är att de ägnat sig åt insiderhandel.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/blekinge/hor-ica-handlarens-mangmiljonkop-trots-bankmannens-varning

De flesta torde känna till att insiderhandel är olagligt. De flesta torde också vilja ha en aktiehandel där de själva inte säljer till någon som har information som innebär att aktiens värde kommer att gå upp. Det är oetiskt agerande på alla sätt och vis. De flesta vet om att börsen har övervakning i syfte att avslöja insiderhandel. Men, de flesta vet sannolikt också att risken att dras till fällande dom för insiderhandel är liten. Trots moraliteterna, men kanske p g a liten risk, var de 18 sugna att tjäna en hacka på en förmodat illegal handling. Detta trots att några av personerna, som man får veta den ekonomiska ställningen om, redan var förmögna.

Och nu till något helt annat (https://www.youtube.com/watch?v=0hYZaqYCZyQ )

Jag gick en gång från en intervju med en ledande företrädare i svensk ekonomi. Jag hade pengar på banken. Jag hade kunnat ringa banken och be dem köpa en viss aktie. Jag hade nämligen fått värdefull information som gjorde mig till insider.

I intervjun hade vi bägge blivit oerhört engagerade i att rita och göra boxar och dra pilar och diskutera kring, låt oss kalla det företagsstruktur och möjliga ’affärshändelser’, för att därmed behålla maximal anonymitet. Det var oerhört lärorikt och stimulerande för mig. Personen jag intervjuade hade också blivit mycket engagerad, varför den kanske glömde bort att somt tiger man om. I diskussionerna fanns en kommande ’affärshändelse’ som, om man handlade aktier på informationen, skulle man ytterst sannolikt kunna göra sig en hacka. Diskussionen hade gjort mig till insider.

I slutet av intervjun, när vi bägge hade landat efter diskussionen, insåg personen att den egentligen hade pratat för mycket, och sade, ’ja, detta är insiderinformation, herregud’, och tittade på mig. Jag sade lugnt till hen att jag var forskare och inte aktiehandlare, så lita på min forskarintegritet. Vilket personen uppenbarligen gjorde.

När jag gick därifrån hade jag ingen tanke på att det skulle vara olagligt att handla på den information jag fått. Jag hade ingen tanke på att det skulle vara oetiskt. Jag blott tänkte, attan också att man är forskare. Ty en forskare äger inte den information den får vid intervjuer. Det gör respondenten. Vill man utnyttja informationen från en intervju måste man ha respondentens samtycke. Det är en del i forskarens forskningsetik

Således hindrades jag inte av det olagliga eller det allmänt oetiska, utan före dessa kom en definitiv spärr, forskaretiken.

Då var jag tämligen oerfaren, vilket kan förklara varför jag inte hindrade diskussionen. Jag förstod ju redan när vi var uppe i diskussionen att jag inte skulle kunna använda informationen i mitt forskningsprojekt, varför tiden som lades ner på diskussionen var spilld tid för projektet. Och kanske även för respondenten. Men det var sannerligen inte spilld tid för mig, som vann insikter som utvecklat mitt tänkande om företag och företagsstyrning.

Till saken hör att insidertipset var så meningslöst för mig, att jag inte följde upp det genom att se om ’affärshändelsen’ skedde, om den innebar ett kurslyft, och om jag därför, om jag frångått forskningsetiken, olagligheten och det allmänt oetiska, hade tjänat en hacka.

Jag kan därför principiellt moralisera över de giriga ICA-handlarna, men jag vet inte hur jag själv skulle ha agerat, eftersom min enda erfarenhet från möjligheten att tjäna pengar på att begå ett insiderbrott förhindrades av min forskaretik.

Dock är jag oerhört tacksam till respondenten, som gav mig en lektion i företagsekonomi, speciellt strategi och företagsstyrning, som jag aldrig fått, varken före eller efter.

​Den 12 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Ett moderat kommunalråd ansåg att’ bortskämda kulturkonsumenter’ skulle kunna betala mer än de 10% som de betalar av kostnaden för symfoniorkesterns konsert. Det var nästan ett eko en marxists hävdande av utsugning, där folket sugs ut för att betala för kulturelitens kulturkonsumtion.

När kultureliten besöker konserthuset för att höra Haydns symfoni med pukslaget (https://www.youtube.com/watch?v=apcXKjzrar0) betalar folket utanför lokalen 90% av kostnaden, medan när folket lyssnar och dansar till sin musik (https://www.youtube.com/watch?v=UCBcJqY8fNc ), står inte kultureliten utanför och betalar någonting. Folket får betala 100% av kostnaden, och blir nedgjorda genom att finkulturens folk fryner på näsan vid restaurangborden och pratar om vulgaritetens bedrövliga parfymlukt.

Kulturen är uppdelad i ett A-lag och ett B-lag. A-laget, det som B-laget karakteriserar som de fisförnäma, är inte sällan välutbildade, som förvisso har sina fasoner som definierar dem som kulturelit, men som ändock ofta har en reflekterande attityd till världen. B-laget, det av A-laget karakteriserat som det vulgära, har mer sällan en kandidatexamen, men även de har fasoner som gör att de känner igen varandra, och de säger oftare om en sång, att ”den sajer precis som de’ e’ ”.

De som hörs och syns är kulturens A-lag, medan kulturens B-lag inte ens förekommer på X (forna twitter).

Det gäller kulturen. Däremot, när det gäller politiken förefaller det nästan vara raka motsatsen. Där finns ett A-lag, de kunniga, de reflekterande, med historisk kunskap, som är rysligt tysta, som blott kommunicerar i media som vi andra knappt känner till, och som därför är frånvarande i offentligheten. Medan det finns ett B-lag, det folkliga, dvs det vulgära, som käftar på med vulgariteter, trams och hyckleri, med en stark närvaro på X, där vidden av en tanke är begränsad till 140 tecken. Någon distinkt analys finns det inte plats till, eller förmåga till. Däremot finns plats till vulgära slagord, som ’människors lika värde’ eller ’Sverige åt svenskarna’.

Om man hävdar att kultureliten är bortskämd, måste man i ärlighetens namn också hävda att politikens A-lag är bortskämd, där de får svänga sig med plattityder och påståenden om principer, som aldrig visar sig vara principer utan som gladeligen bryts, utan att de får hycklarens berättigade kölhalning.

Kanske det främsta exemplet, i alla fall för mig som ortodox socialdemokrat, rör socialdemokratin. De var tidigare tydliga och klara med sin demokratiska grund och sina demokratiska principer, där de med emfas och hårda ord tog avstånd från totalitära ideologier. Idag försöker de inte ens mumla acceptans, utan, i strid med sin forna ideologi, om de fortfarande har rester av den kvar, inte blott accepterar, utan t o m respekterar totalitära ideologier.  

Här finns ett klipp där de är tydligt motståndare till odemokratiska ideologier:  https://www.youtube.com/watch?v=bj63piW6mP0&list=PLvZJtFVc81Vl8uFKAmUCzxvTK47Cc2Ysg

Här finns ett klipp där de oblygt förnekar sin demokratiska grund: https://www.youtube.com/watch?v=rBM7AzBwZfY

B-laget i politiken är bortskämt med att få säga saker som strider mot vad som rimligen borde vara deras grundläggande ideologi.

​Den X
Sven-Olof Yrjö Collin