Free University of Scania (http://www.svencollin.se/FUS.html ) är en akademisk sammanslutning av individer som samlats under devisen Sapere aude, dicere aude, att våga använda sitt förnuft och att våga tala. Den består av en kår av individer, där det finns akademiska medlemmar och hedersmedlemmar.
 
Kåren av akademiker är främst inom företagsekonomi, speciellt inom företagsstyrning, det som även kallas bolagsstyrning, eller med engelskt uttryck, corporate governance. Men det finns även en medicinare representerad.

Kåren av akademiker består av 11 personer. Kåren har 55% kvinnor. Etniciteten i kåren består av 36% svenskar. Kåren har 36% professorer, 36% docenter, 9% doktorer och 18% doktorander.

Kåren av akademiker hade vid datum 181121 sammanlagt 18001 citeringar, vilket ger ett medelvärde på 1636 citeringar per person, med 3370 i standardavvikelse, och med ett medianvärde på 289 citeringar.

Är detta en acceptabel akademisk kår? Är den akademiskt legitim? Är den samhälleligt legitim?

Den har inte den legitimitet som ges av svenska staten, genom att den inte blivit prövad för att erhålla examinationsrättigheter.

Den borde kunna betraktas som samhälleligt legitim då den väl uppfyller de samhälleliga önskemålen på mångfald.

Den borde kunna betraktas som akademiskt kompetent då den har en god spridning på akademisk kvalifikationer, med tyngd på de högre kvalifikationerna, docent och professor.

Den borde kunna betraktas som forskningsmässigt legitim med tanke på vad den kan uppvisa i citeringar. 

I många delar borde således FUS betraktas som akademiskt legitim. Ja, när man ser på både de samhälleliga måtten och på det akademiskt forskningsmässiga måttet och på kårens akademiska kvalifikationer, tordes jag kunna säga att FUS står högre än mången annan svensk akademisk institution.

Det finns många högskolor och universitet som har prövats och getts examinationsrättigheter. Dessa har då statens legitimitet av att vara en akademisk institution genom sin examinationsrättighet. Denna saknar FUS.

FUS önskar inte heller statens legitimitet. Ty det är väl känt att den statliga legitimiteten, utfärdad av Universitetskanslerämbetet (UKÄ) inte korrelerar med akademisk legitimitet.

Därför kan jag hävda att Free University of Scania är en legitim akademisk inrättning, som inte seglar under någon som helst falsk flagg, utan under flaggan av hög akademisk kvalité. Till skillnad från en del universitet och högskolor, vilka jag i omsorg om, inte dem, utan mig, inte nämner.

​Öllsjö den 30 november 2018

Det finns olika sätt att göra motstånd. Man kan göra det högljutt, mer eller effektivt. Och få betala ett högt pris. Arbetsbefrielse. Avsked. Uteslutning. Fängelse. Död. Skalan är lång.
Motstånd kan göras på olika sätt. En kvinna, Marta von Pappen, född 1880 och död 1961, gjorde modigt motstånd mot Hitler på ett sätt som kanske är modigt och det möjliga för en ståndsperson som hon.
 
Hon var född i en mycket förmögen industrisläkt, med franska som modersmål. Hon gifte sig med von Pappen, den olycksalige marionetten som för egen vinning skull lade undan all form av moraliskt beteende. Hans ryggrad var maskens.

Marta tycks däremot ha haft en ryggrad. Så här uttrycks hennes ryggrad i Wikipedias tyska del: ” Unter ausländischen Diplomaten war sie dafür bekannt, Hitler zu verachten und zu verabscheuen sowie den Hitlergruß kategorisch – selbst in der Gegenwart des Diktators – zu verweigern. ” (https://de.wikipedia.org/wiki/Martha_von_Papen )

Hon vågade tydligen visa sin avsmak för Hitler, ytterst genom att inte salutera honom som Führer genom Hitlerhälsningen.

En kvinna från starkt borgerlig uppväxt, sannolikt med inslag av den franska elitistiska attityden, kunde kanske inte protestera genom att vända Hitler ryggen, då hon hade att stå vid sin mans sida. Men hon kunde vägra lyfta armen, vilket var en demonstration som måtte ha synts tydligt och klart.  

Liknande motstånd kan du se på bilden. Den som inte lyfter armen, August Landmesser, syns tydligt. ( https://rarehistoricalphotos.com/august-landmesser-1936/ )


Martas upprepande protest mot Hitler bestraffades aldrig. Kanske för att hon skyddades av sin man, von Pappen. Det är emellertid mindre sannolikt då von Pappen var en nolla som fick ta hand om ambassadörsroller i Österrike innan anslutningen, och därefter Turkiet. Till synes upplyfta positioner, men så var han ju ändå forna kansler av Tyskland. Men en villig nickedocka.

En annan förklaring kan vara att hon var kvinna. Som sådan var hon, enligt nazismens ideologi, känslostyrd. Så länge hon gick hemma med sina barn och följde sin man troget, kunde hon få leva ut sin känslomässiga kvinnlighet. Ja, det kanske t o m var aningen charmigt att så tydligt se hennes känsloliv. Och så länge hennes motstånd inte gjorde det minsta intryck på von Pappen, kunde det få fortgå. Ty så mycket kurage och så stark förmåga att bryta sitt arv hade inte Marta att hon kunde säga till von Pappen att antingen väljer du Hitler eller mig. Kanske ett gott liv i fiendens näste är behagligare än ett liv som landsflyktig. Kanske ett liv i fiendens näste inte kastar barnen i misär.

Oaktat hennes tolerans för ett liv under Hitlers mantel, vågade hon visa sin ståndpunkt. Jag vet många idag som inte har Martas mod.

​Öllsjö den   29 november 2018

Brottsförebyggande Rådet har publicerat en undersökning, där de frågat personer om olika saker, bl a om de utsatts för sexualbrott. Mer än var tredje kvinna uppger att de blivit utsatt.
 
Eftersom de har ställt den frågan tidigare, kan man veta att det har skett en kraftig ökning av känslan att blivit utsatt för sexualbrott hos kvinnor.

En ledarskribent anför att detta är en av dagens största svek. (https://www.svd.se/epidemin-av-valdtakter-ar-var-tids-stora-svek )

Sveket är tvåfaldigt.

Det främsta sveket består i att kvinnor känner sig sexuellt utsatta. Att kvinnofriden, som lagstiftades om för så länge sedan, minskar i samhället.

Men, säger somliga, kanske det är så att kvinnofriden inte alls har minskat, utan det är blott uppmärksamheten mot hoten mot kvinnofriden som ökat. Det är mer en effekt av #metoo och diskussionen kring manliga kändisars beteende. Sexualbrotten har hela tiden funnits där, men nu erkänner kvinnorna och får erkänna sin utsatthet för sexualbrott.

Andra sveket är att acceptera denna hypotes. Man tar fram detta som en förklaring till ökningen. Men det är en hypotes. Det är inte ett empiriskt konstaterande, ty ingen vet om benägenheten att definiera en aktivitet som sexualbrott har ökat. Det är en spekulation, ett hitte-på.

Ökningen i känslan att vara utsatt kan bero på att kvinnornas känslighet ökat eller att deras utsatthet ökat. Att driva spekulationen att det är känslan, men inte handlingarna som ökat, är att förringa kvinnornas situation till en upplevelsevärld, utan god kontakt med verklighetens handlingar.

Jag framkastar då hypotesen att de som odlar hypotesen av ökad kvinnlig känslighet, vill undvika den andra hypotesen, att det har skett en ökning av sexualbrottshandlingar. Ty samtidigt som denna upplevelse av sexualbrott ökar, ökar invandringen enormt, och invandring från samhällen med rent bisarr kvinnosyn. Därför går en del av ökningen att härleda till invandringen av män med bisarr kvinnosyn.

Ännu har vi inget underlag för att testa min hypotes, varför den är av samma dignitet som hypotesen om kvinnors ökade känslighet för sexualbrott. Det är ett hitte-på. Det står med andra ord 1-1 i hitte-på-hypoteser.

Men då framkastar jag ytterligare en hypotes. Så att det står 2-1 i hitte-på-hypoteser.

Invandringen har delvis bestått av kvinnor från kulturer med bisarr kvinnosyn. Min tro är att dessa kvinnor har mycket låg känsla för att uppleva sexualbrott. Följer man koranen någorlunda så är dessa kvinnor kvar i den gamla föreställningen, som förhoppningsvis lämnat oss andra, att kvinnan är skyldig att ge sex till mannen i äktenskap. Att äktenskapet, per definition, inte kan inrymma sexualbrott. Och att en kvinna som blir våldtagen kan mycket väl ha orsakat våldtäkten själv, genom att visa sitt hår.

Således tror jag att dessa kvinnor skulle ha uppgett låg känsla av att vara utsatt för sexualbrott.

Om de överhuvudtaget svarar på enkäter.

Därmed vill jag säga att det, trots #metoo och skandalskriverier, finns en stor grupp av kvinnor, vars känslor inte kommer fram i undersökningen. Siffrorna kan således vara underskattade.

Det ser ut att vara oerhört svårt att få kunskap om hur verkligheten ser ut för kvinnorna. Därmed har vi inte kunskap för agerande.

Men frånvaro av kunskap ger ingen rätt att plädera för något, baserat på hypoteser, baserat i antingen skönmålning eller svartmålning. Mitt mellan de främlingsfientliga, som vill förklara det med invandrarnas primitiva kvinnosyn, och de kulturfientliga, som hävdar att det inte är ett uttryck för kultur utan ett grundläggande manligt beteende, står vi som måste behålla förnuftet och den kritiska hållningen.

​Öllsjö den 28 november 2018     

Idag står att läsa att en näringslivlobby utövar ett starkt tryck på Liberalernas partiordförande, Björklund, för att stödja en alliansregering som beror på Sverigedemokraternas aktiva stöd. Björklund har däremot lovat sina väljare och sina barn att aldrig sitta i en regering som beror på SD:s stöd. ( https://www.svd.se/bjorklunds-varsta-storm--slass-for-politisk-overlevnad )

Historiens vingslag fläktar över dagens politiska situation.
 
Hindernburg, Tysklands president 1925-1934 och Schleicher, militär, försvarsminister 1932 och Kansler under två månader, under den olycksaliga tiden 1932-33, arbetade samfällt, tillsammans med andra, om att skapa ett konservativt styrt Tyskland. Redan med början kring år 1929 började de nedmontering av den radikala Weimarrepublikens demokrati genom att styra landet med nyval och presidentdekret. Den socialdemokratiske kanslern Müller avgick 1930. Det Hitler gjorde när han fick makten 1933 var blott att dramatiskt snabbt nedmontera Weimarrepublikens sista rester.

Hindenburg och Schleicher försökte först undvika Hitler, men efter valet i juli 1932, då nazisterna fick 37,3%, blev det svårt. I valet i november backade förvisso nazisterna till 33%, men Hitler behövde man hantera, om man skulle uppnå avsikten att etablera en högerregering.

Näringslivet stod bakom deras ambitioner. Ja, de t o m stödde nazisterna. De var främst motståndare mot den statliga lönepolitiken som bedrivits under en längre tid. Idag arbetar näringslivet för att Liberalerna skall acceptera SD:s stöd.  

Då såg högern och näringslivet socialdemokraterna som sitt största hot. De hade regerat Preussen, den dominerande staten. De hade stabila 20%. Samtidigt hade kommunisterna kring 15%. Det ansågs bland högern och näringslivet att det fanns ett värde att behålla nazisterna, ty bland dem fanns mången väljare som hade lätt att rösta socialdemokratiskt eller kommunistiskt. De var ju, trots allt, alla tre socialister i namnet, och i vissa värderingar, t ex det klasslösa samhället.

von Pappen, som bland annat jag själv, utmålat som en huvudskyldig, var sannolikt inte skyldig, mer än att vara en villig utförare av vad som helst, så länge han fick en god position och lön. En man utan ryggrad. Ett instrument som utnyttjades av Hindenburg och Schleicher, i syfte att bygga högerstyret.

Idag finns det stöd för en högerorientering, med stöd av SD. Riksdagens talman, hur oberoende han än är, är en högerman. SD har drag av gammal socialdemokrati och har stort stöd från tidigare socialdemokratiska väljare.

I Hörby, där SD ser ut att få ha sin budget, drar man ner på hemspråksundervisningen och ökar pengarna till vakthållning. Mindre integration och mer batong.

Weimarrepublikens demokrati och samhälle var dynamiskt och radikalt, och starkt demokratiskt. Några har förklarat dess fall med att tyskarna var ovana vid demokrati. Vi svenskar, däremot inte våra invandrare, är vana vid demokrati sedan länge. Andra förklarar Weimarrepublikens fall med de styrandes högerambitioner och oron över inbördeskrig. I ett sönderfallande Sverige och med en offensiv höger, finns onekligen likheter.

De släppte in Hitler, med tron att han gick att styra, likt de styrde von Papen. De hade fel. De hade så enormt fel. Hindenburg dog av ålderdom 1934. Schleicher mördades 1934.

Vilka portar öppnas om SD ges inflytande? Vilka flöden, som vi ännu inte sett, kommer att forsa fram? Och vad kommer de att ta med sig?

(Vill du ha en kuslig läsning, där man hela tiden ser sin egen tid, skall du läsa Benjamin Carter Hett’s bok ’The death of democracy’)

​Öllsjö den 27 november 2018

Holbergs figur Jeppe, en suput, han på berget, framför kritik mot sin fördömande omvärld: ”De siger at Jeppe drikker, men ikke hvorfor han drikker”. Han fördöms i sin handling, att supa och somna på gödselhögen. Jeppe önskar att de skulle se orsakerna till hans supande. Då skulle fördömandet mildras och kanske t o m blir en förståelse. Och med förståelse kanske han skulle kunna bli hjälpt från drickandet. Men hans omgivning visar honom ingen förståelse, ingen pardon. Tvärtom, de gycklar med honom istället.

Samma behandling får byggbranschens företagare erfara i Kristianstad. 
 
Bo Berntsson, rektor vid Framtidsgymnasiet i Kristianstad, skriver en svavelosande insändare i Kristianstadsbladet. http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/valjer-byggforetagen-bort-elever-med-utlandsk-bakgrund/

Där beskriver han hur svårt han och hans skola har att få praktikantplatser till en grupp av individer, de med invandrarnamn. Han hävdar att 8 av 10 företag aktivt väljer bort praktikanter med invandrarnamn.

Sedan kommer fördömandet: ”Ni företag inom byggbranschen borde skämmas. Ni har inte för avsikt att lösa återväxten, ni vågar inte ta möjligheter och ni ser inte alla som likvärdiga.”

Som av en händelse publiceras samma dag en insändare av Anders Fredriksson, chef för Sveriges Byggindustrier i Kristianstad/Östra Skåne. http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/foretag-som-diskriminerar-borde-skammas/
Den är liknande till sitt innehåll, och den rymmer också det hårda fördömandet: ” Företag som diskriminerar borde skämmas  -oavsett bransch.”

Likt folket runt Jeppe, bekymrar de sig inte om att få veta vad som ligger bakom detta. De antar att det är fördomar mot invandrare. De redogör dock inte för att så skulle vara fallet, utan det tycks vara ett antagande. En fördom. Således, de angriper fördomar med fördomar.

Tänk om de hade frågat företagen: Varför gör ni på detta viset? Då hade de fått veta varför, och kunnat angripa orsaken.

Jag känner en företagare i jordbruksbranschen. Han skulle kunna framställas som fördomsfull. Inför höstkampanjen anställer han blott en nationalitet. Polacker. Hans argument är att det är ett hårt, intensivt arbete, avgränsat i tid, där själva verksamheten är mycket beroende på att alla kommer till jobbet. Om de är benägna för sjukdom kan han inte vänta in tillfrisknande utan måste då ha fler anställda, för att täcka upp eventuella sjuka. Hans erfarenhet säger att polacker arbetar hårt och är oerhört solidariska med arbetsuppgiften, kanske för att de inte vill ha inkomstbortfallet vid eventuell krankhet. En svensk har svårigheter ha fått jobb hos honom i höstkampanjen.

Visst är det fördomsfullt mot en svensk individ som kanske arbetar som en polack. Men om man inte känner individen, då fungerar det etniska fördomen bättre än att chansa på en svensk, i tron att den arbetar som en polack.

Hans fördomsfulla anställningspolicy är föranledd, inte av något etniskt diskriminerande, annat än det som krävs för höstkampanjen. Hans agerande är helt styrt av omtanken om sin produktion, hans höstkampanj.

Om det är så att det är sant, att byggföretag med 80% sannolikhet väljer svenska praktikanter, beror det då på en genuin fördom, grundat i ingenting, eller beror det på att byggföretagen har erfarenheter som leder dem till den policy de genomför?

Insändarskribenterna påminner en hel del om den fördomsfulle Morgan Johansson m fl fördomsfulla socialdemokrater, som vägrar fråga sig varför nästan 20% röstar på Sverigedemokraterna. De vräker ur sig liknande ’skam’-angrepp mot dem. Trots att många av dem är deras folk, arbetarklass. Utan att göra ett genuint försök att förstå dem, och utifrån den förståelsen angripa orsakerna till att de röstar som de gör.

Med skammens argument kommer man inte långt. Istället riskerar man att fjärma dem ännu mer.   

Joppe dricker inte mindre, utan kanske mer, när man hytter finger åt honom och säger: Skäms för att du dricker.

​Öllsjö den 26 november 2018

Skulle du anlita en byggare, som samtidigt bygger en stor fin möteslokal för den nynazistiska rörelsen, där du vet att byggarna vet att en del av finansieringen av bygget kommer från en rik och mäktig nazistisk organisation?
 
Jag tror att jag hade avböjt byggaren med argumentet att den inte passar in i mitt värderingssystem. Ja, jag tror t o m att jag hade hävdat att byggaren var omoralisk och blott ser på att pengarna inte luktar.

Men pengar luktar. Och det som kommer från byggandet av en nynazistisk lokal är en odör.

Det ser nästan ut som att det finns byggare som håller sig med ett värderingssystem likt mitt. Så här skriver NCC, ett av de stora byggbolagen i Sverige:

”På NCC stöder och respekterar vi internationella konventioner om mänskliga rättigheter och främjar mångfald och jämställdhet. Lika behandling och samma möjligheter ska gälla oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, etnisk tillhörighet, trosuppfattning, funktionshinder eller ålder.” (https://www.ncc.se/hallbarhet/var-uppforandekod/manskliga-rattigheter/)

Det framgår inte riktigt klart om det avser deras egen organisation, eller om de värderingarna även vägleder dem i deras byggande. Kan de bygga åt en organisation som kränker de mänskliga rättigheterna, mångfald och jämställdhet?

Ja, det kan de. 

Det har avslöjats en härva av ekonomisk brottslighet kring personer som har inflytande över muslimska friskolor, växlingskontor samt en stiftelse som vill bygga en moské.

NCC satt och räknade på bygget av moskén´. Tills dessa oegentligheter kom i dagen. Då slutade de. Men innan dess hade de inga skrupler, inga betänkligheter, inga moraliska värderingar som hindrade dem att bygga en moské, utan de satt och räknade på bygget.
” Vi sitter med det arbetet nu och räknar på vad man kan bygga, givet den budget stiftelsen har, sa NCC:s presschef Tove Stål”
https://www.svd.se/foretradare-for-planerade-rinkebymosken-haktade

Vi kan diskutera huruvida en moské kränker de mänskliga rättigheterna. Jag hävdar det. Men lättare är att se att en moské kränker värderingen om jämställdhet då kvinnor och män hålls separerade i lokalen.

NCC har inget problem med den verksamhet de bygger lokaler för. Likt pengar, luktar inte lokaler. Det är verksamheten i lokalen som luktar. Och den värderar inte NCC. Den ingår inte i deras moraliska kodex.

För mig räknas den. Likt Stadium som legitimerar det gigantiska muslimska kvinnoförtrycket genom sin försäljning av skamplagg, legitimerar NCC den totalitära ideologien islam genom att uppföra deras moskéer.

I ett fritt land kan en NCC bygga en moské och jag kan bojkotta NCC och driva debatt mot NCC. Eftersom vårt land inte karakteriseras av den verksamheten som NCC vill bygga ett hus åt.

​Öllsjö den 25 november 2018

Tänk på två situationer: Inbjudningen, där du blir bjuden till en vän att stanna, utan att det är klart hur länge. Kapsejsningen, där du har kapsejsat, anledning ovidkommande, men du är bara övergiven och behöver en plats att hämta dig på.
 
Vad gör du när du är mottagen som inbjuden respektive som kapsejsad?

Som inbjuden känner man sig aningen fri, ty man är ju inbjuden som gäst. Man är önskad. Man stannar och ger dem lite av det som de önskade, sig själv. Förvisso känner man att man måste hjälpa till, ty ett hushåll sköter sig ju inte själv. Så du hjälper till, så där lite, som en generös gör.

Som kapsejsad är det de som låter dig stanna. Du är inte inbjuden, du är inte gäst utan du är given rätten att stanna, som en generös gest. Då känner du stort behov att gälda generositeten. Du insisterar på att få diska. Du deltar i inköpen till måltiderna och du deltar i tillagningen. Du vet att du är en börda, och vill därför lätta på den så mycket som möjligt.

Avsikten med dessa två situationer är att visa att sociala rättigheter och skyldigheter i en relation beror på situationen. De är inte absoluta, alltid giltiga på samma sätt. Men jag vill också visa att det sällan finns rättigheter utan skyldigheter. Denna kombination kommer sannolikt från vår natur som människa, att vi alltid tenderar söka balans i utbyten, på det att skulder inte skall uppstå. Likt vad Persson skaldade: Den som är i skuld är icke fri.

I en berömd analys av gåvan (boken heter ’Gåvan’), visar Marcel Mauss hur en gåva skapar en känsla av skuld, en belastning och obalans, som måste motbalanseras, en belastning av skuld som måste lösas genom något som avlastar, som gäldar skulden.

Detta sätt att tänka saknas hos Amnesty. I en rapport från Amnesty slår organisationen fast att Sverige inte följer de mänskliga rättigheterna, då Sverige förvägrar romerna ”tak över huvudet, vatten, sanitet och subventionerad sjukvård”. Här finns en ensidighet. En människa har rättigheter, oaktat vem den är, var den kommer ifrån och vad den gör. Den har rätt att få tak över huvudet, att läska sig och att få sjukvård.

Det Amnesty begär är total välgörenhet utan beaktande av situation, dvs utan någon rätt att förvänta sig motprestation. Dessa är rättigheter som förnekar den mänskliga tendensen att gälda. Romerna avhumaniseras till parasiter, utan den mänskliga tendens att gälda, att vara den som lever på någon annan, som skall ha, men inte ge.

Till detta kommer det socialt och samhälleligt oacceptabla i Amnestys krav. Samhälleligt är det lätt att se strömmen av människor som kommer till härbärgen, där de får mat, vatten husrum och sjukvård. Samtidigt som de under sin stora lediga tid, då de inte behöver bidra till härbärget, kan försöka tigga eller panta burkar. Kost och logi gratis, är Amnestys krav. En stor börda på samhället, främst då kommunerna, att bistå med fri sjukvård, kost och logi.

Socialt är det än lättare att se den mörka sidan på Amnestys krav. Då de flesta människor har den humana tendensen att vilja gälda, väcker den rena välgörenhet ont blod. Själv vill man inte vara parasit. Men man vill inte heller försörja parasiter. Den som har kapsejsat förväntas bidra, efter förmåga. Blir det då en grupp av människor som beter sig som parasiter eller som föses in i ett beteende som är parasitärt, kommer folkets ilska att drabba dem. Var sådan ilska kan ta oss, vet vi, vilket är skäl nog att undvika åtgärder som skapar eller stimulerar parasitärt beteende.

Amnestys krav är därför asocialt, inhumant och samhälleligt farligt.

​Öllsjö den 24 november 2018

Jag blev utvald, kallad som professor. Men på plats hade jag ett beteende, ett agerande, som inte passade gruppen som hade makt över anställningar och budget. Jag skildes ut och fick lämna.
 
Så selekteras individer i organisationer, så att en grupp, med det lämpliga agerandet stannar kvar, och de individer som agerar olämpligt, selekteras ut.

Det är en kontrollmekanism som är oerhört kraftfull. Kvar i organisationen blir de som agerar enligt maktens män och kvinnor i organisationen. Skulle det finnas någon som skulle kunna tänka sig att agera på det sätt som den som blivit avskild, förstår den att undvika den typen av agerande, eftersom det leder till avskiljning. Organisationen får två typer av individer, de som agerar självständigt på det korrekta sättet enligt maktens män och kvinnor, och de som lydigt underkastar sig det rätta sättet att agera.

Idag finns det starka instrument som kan utforska människor och göra att organisationen minskar sin rekryteringsrisk, och säkerställer att de korrekta individerna blir anställda. medan de inkorrekta inte ens kommer in i organisationen. Beteendevariationer i organisationer minskas. Man kontrollerar individer genom att välja ut de individer som agerar som man önskar, antingen av egen vilja eller av lydnad.

Väl på plats i organisationen finns ytterligare kontrollinstrument. Belöningssystemet är ett viktigt instrument. Det skall vägleda individen genom Pavlovs hund-mekanismen. Gör du detta, får du löneökning. Gör du detta, får du korrigeringssamtal. Belöning och sanktion.

Jag har handlett ett antal uppsatser som försökt förstå varför banker gör sådana misstag, att de deltar i penningtvätt och skattesmiteri. Det pekar bl a mot att bankerna väljer ut människor med en specifik riskprofil, som gör dem benägna att ta de risker som penningtvätt kan innebära. Till detta kommer att de väljer personer som reagerar positivt på bankens belöningssystem, vilket mer kraftfullt är orienterat mot att göra profitabla affärer än att undvika omoraliska affärer. Sedan kan de ha hur mycket skrivna policydokument avseende penningtvätt som helst. Selektionen och belöningssystemet övertrumfar dessa dokument.

Några av dessa uppsatser har därför föreslagit att banker skall mildra sina belöningssystem, men framför allt, selektera individer utifrån deras riskbeteende. Inte sällan leder detta till slutsatsen att andelen kvinnor borde öka, då dessa reagerar svagare på belöningssystem, de är mer benägna att följa regler och de har lägre riskprofil

​Öllsjö den 23 november 2018

Återigen förekommer jag i lokaltidningen på ett sätt jag gärna sett inte hade skett. Återigen skriver Kristianstadsbladet att jag ’går hemma’, med 26 månadslöner, till en kostnad större än 2 miljoner. (http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/hogskolan-betalar-miljoner-till-anstallda-som-gar-hemma/ )
 
Förra gången förklarade de att jag ’gick hemma’ eftersom jag blivit osams med rektorns fru. I trots med det gentlemannaavtal jag har med högskolan, att vi inte skall uttala oss om avtalet, sade personalchefen att den förklaringen inte var korrekt. Min åsikt i saken försöker jag inte yppa då jag försöker, allt vad jag kan, att hålla gentlemannaavtalet, att intet kommentera de skäl som högskolan har att fördriva mig från min arbetsplats.

I den senaste artikeln förekommer jag med namn angivet. Alla de övrigt nämnda i artikeln som utköpta sedan 2015 förekommer endast med tjänstetitel och antalet månader. Jag, ingen annan, anges med namn.

Ja, det är nästan sant att jag blev utköpt med 26 månadslöner. Nästan, eftersom jag vid tidpunkten när jag tvingades lämna min arbetsplats, hade jag mellan 4 och 5 månader inarbetad tid.

Men, det finns också annat som är sant. Som jag håller för sant. Som det bär emot mig att berätta, då jag tycker så illa om folk som slår sig på bröstet. Men nu slår jag mig för bröstet. För att visa att det finns andra sanningar som man kan berätta.

Högskolan fick en rejäl dusör av pengar när Universitetskanslersämbetet hade utvärderat ekonomernas kandidat- och magisterutbildningar, och fann att Kristianstads kandidatutbildning höll högsta klass, tillsammans med blott Jönköpings Högskola och Handelshögskolan i Stockholm. Det väckte berättigat prat bland alla Sveriges företagsekonomer. Det väckte förvåning i Kristianstad, bland många. Snart började det sticka upp, än den ena och än den andra, som pretenderade vara delaktig i framgången. Misslyckanden lyckas sällan dra till sig många som anger sig som skyldiga. Men vid framgångar tycks det finnas ett nästan oändligt antal medskyldiga.

Denna utmärkelse gav rejält med pengar. Som du förstår, om du läser nedan, lustigt nog för att indirekt möjliggöra att rektorns fru, den som anmälde mig som arbetsmiljöproblem, kunde arbeta på en avhandling. Lustigt nog för att, återigen indirekt, möjliggöra att ett barn till en signifikant anställd med inflytande kunde doktorera. Det är sådana saker i verkligheten som får en att gapskratta åt hur lustig verkligheten kan vara. Hur vindar känns från några Clemens och kanske speciellt Innocentius VI. Men också hur orättvis verkligheten är, när den hanteras av … människor, med sina intressen och drömmar. 

Nu säger jag det som för mig är det förbjudna.

Utan mig är det mer sannolikt att Kristianstad inte förekommit i den bästa gruppen. Och därför inte fått sitt renommé. Och därför inte fått pengarna.

Så var det sagt.

Jag förstår det sticker i ögonen hos dem som generöst tagit på sig att bära bördan av triumfen. Och att det kan ses som en efterhandskonstruktion. Men envar har sin sanning och detta är den sanning jag bär. Andra, är jag övertygad, bär en annan sanning.

De som på ett dominerande sätt var direkt delaktiga i triumfen, Broberg, Smith och Umans, var till stora delar bärare av den modell för handledning av examensarbete som initierades av mig i början på 2000-talet, när jag kom till Kristianstad. Den utvecklades först med Tagesson, och därefter med de tre tidigare nämnda. Jag gav den namnet efter platsen där den utvecklades, Kristianstadsmodellen (beskriven här: http://svencollin.se/Kristianstad%20model.pdf ).

Tre andra förutsättningar skall också nämnas. En generös resurstilldelning som möjliggjorde den intensiva handledningen. För det andra, en atmosfär av närhet till studenten, mycket underhållen av två andra gestalter på institutionen, Valdén och Thillman. Och slutligen, inga lärare och sk chefer som starkt motarbetade utvecklingsarbetet.

Då blev vi kritiserade för att inte vara inkluderande. Det var inte sant. Det gjordes försök att inkludera, men då modellen kräver högt engagerade, mycket arbetsvilliga och intensivt lärande personer, blir de exkluderade som genom låg prestation, lågt engagemang och liten insats, inte kan uppfylla modellens krav.

Men jag tog åt mig av kritiken, och när jag gav upp en bättre och mer avlönad professorsposition på Linnéuniversitetet, för att återgå till Kristianstad och där vara delaktig i att bygga en fantastisk utbildning och forskning, med tät kontakt med omgivande samhälle, hade jag föresatsen att vidareutveckla modellen, med stark betoning på inkluderande (strategin beskriven här: http://svencollin.se/Togetherness.pdf )

Men denna gång gick det inte alls. Trots att det denna gång fanns fler personer som kunde leva upp till Kristianstadsmodellens krav på engagerad handledare. Trots att två av de tre andra förutsättningarna fanns. Det stöp på den tredje förutsättningen.

Då Kristianstadsmodellen, som utvecklades 2001-2005, inte gick att genomföra i Kristianstad 2017, har jag namnändrat den till Engaged Collegium model (EC-modellen). Idag återfinns den, i variationer, på andra universitet. Men inte i Kristianstad, vad jag förstår.

En mer rättvis beskrivning av lokaltidningen skulle därför vara att jag förvisso drar de resurser som de skrivit om, men att jag skapat resurser. Samtidigt kan det också vara så att högskolans agerande idag kanske kostar betydligt mer för studenterna än de pengar jag får i avgångsvederlag.

Ty! En högskola har inte kostnader för att avlöna lärare eller för att arbetsbefria professorer, utan för att ge studenterna en fantastisk utbildning, för att skapa en internationellt erkänd forskning, och för att påverka samhället genom sin vetenskapliga kunskap.

Den väg högskolan valt idag, som givit dem de kostnader lokaltidningen skriver om, t ex kostnaden för min arbetsbefrielse, kan endast motiveras, helt och enbart, genom att utbildningen, forskningen och samverkan med samhället blir så mycket bättre än det hade blivit med de arbetsbefriade i arbete.

Dagens studenter måtte idag erfara en markant bättre utbildning, än den som gavs studenter tidigare, då jag hade tillträde till högskolan.

När Universitetskanslersämbetet utvärderar utbildningen nästa gång, då skall Kristianstad återigen sälla sig till de absolut bästa. Endast så kan dagens kostnader motiveras.

Så ser Högskolan Kristianstads sanning ut.

​Öllsjö den 22 november 2018

Han, Wiktor, och en kvinna, samlar folksånger efter kriget och lär upp en grupp unga människor, som åker runt i Polen och sjunger sångerna. Sångarna blir så framgångsrika att de drar till sig diktaturstatens uppmärksamhet. Staten ber dem förstå att deras framgång skulle bli så mycket större om de besjöng jordbruksreformerna, och speciellt hyllade Stalin. Kvinnan anmärker att dessa sånger inte är folksånger. Statens representant klargör att det vore bra att besjunga Stalin.
  
Han, Wiktor, som samlat upp sångerna med kvinnan, slår ner blicken. Tiger.

Han låter sånggruppen besjunga Stalin. Kvinnan lämnar i vredesmod gruppen och försvinner från berättelsen.

Han, Wiktor, har böjt sig för repressionen. Kanske för sångens skull. Eller för brödets skull

Under tiden drabbas han av en bottenlös, ursinnig kärlek till en kraftfull kvinna i sånggruppen, Zula.

Han flyr emellertid till Paris och lever på att arrangera och framföra musik. Kvinnan Zula, som drabbat honom, besöker honom i Paris. De kan inte leva utan varandra. De kan inte leva tillsammans. Den vackra och smärtsamma historien om den hopplösa kärleken.

När kvinnan Zula följer med honom för att träffa människor som styr och ställer i musikens Paris, får hon veta att hon bör vara snygg och inställsam. Han själv sitter och smilar med när en av potentaterna lägger ut sin text. Senare får man se att även hon sitter och skrattar med potentaten. Kanske för kärlekens skull. Den hopplösa kärleken.

När Zula sedan inte vill sjunga en speciell sång, får hon veta av Wiktor, att det är så sången är, att den är skriven av en viktig poet, och att ’man’ vill att den skall sjungas så.

Han har återigen böjt sig för repressionen, för trycket om hur saker skall vara. För sångens skull. Eller kanske för brödets skull.

Repressionen förmår Wiktor att böja sig. Stalins och den parisiska kulturelitens repression.

Detta är skärvor från en film, Cold War, regisserad av Pawel Pawlikowski, han som gjorde Ida, filmen om nunnan i Polen, som fick Polens regering att bete sig som den gamla Stalinregimen.  

Repressionen finns alltid nära. I Polen, då och nu. I Paris.

Jag känner igen den från min egen lilla värld. Det gick ut ett påbud att utbildningen skulle genomsyras av en specifik föreställning, den som kallas 'Hållbarhet'. Jag gjorde inte det smidiga, det som Wiktor gjorde i Polen och i Paris. Han som böjde sig. Han som slog ner ögonen. För sångens skull. Eller för brödets skull.

Jag stod rak i ryggen, med mina ord, med mina argument, att akademisk utbildning endast kan vägledas av Upplysningens ’Sapere aude’, ’Våga tänka själv’ och av kunskap vunnen med vetenskapliga metoder.

Jag är idag omskriven i lokaltidningen som den till hutlösa kostnader utköpte professorn.

Jag förstör kanske din filmupplevelse genom att yppa att filmen tilltalar min romantiska själ, att den hopplösa kärleken övervinner repressionen. Alla repressioner. Även det hopplösa i den hopplösa kärleken.

Från en blogg hörs det borttynande ljudet av en dröm. Den hopplösa drömmen.

Öllsjö den  21 november 2018

Skjutandet i Sverige har tilltagit. Merparten av skyttar och skjutna är unga män, invandrare, från de socialt oroliga områdena. Frågan är, hur mycket av kulorna förklaras av att de är män, att de är unga, att de kommer från socialt oroliga områden, att de är invandrare, att de kommer från vissa kulturer?
 
Ryggradsförklaringen i dagens samhälle är att avtryckaren sitter i de socialt oroliga områdena. Det är underklassen som skjuter. Man lever ut sin vrede, sin underkastelse genom våld. Märkligt nog inte mot de som skapar underkastelsen, utan mot de som är lika underkastade.

Men man kan tänka sig andra förklaringar.

Unga män är en förklaring. Det förklaras genom att de är styrda av sina gener, som säger till dem att det gäller att ta sig högt upp i den manliga hierarkin, då de får fler kvinnor att befrukta. Likt hästarna, som snabbt gör upp hierarkin när de släpps samman i en hage, gör de unga männen upp sin plats i hierarkin. Äldre män behöver inte göra det, ty de har sin plats. Kvinnor, unga som gamla, behöver inte göra det, då det är de som ger acceptans till befruktning för de hierarkiskt höga männen.  

Invandrare är en förklaring. Det förklarar våldsamheten genom att de som brutit upp, som gett sig ut på vägarna, som vågat ta sig från sitt hem, till en hägrande framtid, är starka individer. En del i styrkan är aggressionen. Hos några är aggressionen aningen mer än rimlig. Kvar i flyktinglägren, i de fattiga samhällena befinner sig de timida, de lugna, de som saknar mod, de som inte har den aggressiva ådran som ger möjlighet till flykt. I alla folkgrupper finns mer eller mindre aggressiva personer. Men vid flykt, är det de aggressiva som är överrepresenterade bland dem som vågar fly. Därför är aggressiva personer överrepresenterade bland invandrare.

Kulturen är en förklaring. De normer och värderingar som individerna är uppfödda med, kan innehålla aggressiva moment, som i den kultur där de kom från, kontrolleras med mekanismer som saknas i den kulturen de anländer till. Därför är kriminalitet och speciellt våldsdåd ojämnt fördelade mellan individer, där de aggressiva momenten i kulturen, som inte kontrolleras i den mottagande kulturen, förklarar skotten.

Givetvis är verkligheten inte så dum att den blott har en faktor som sann. Men vi som människor vill ju gärna se en orsak. Och helst en orsak som vi kan göra något åt.

En enkel åtgärd för att reducera skjutandet, är utgår från förklaringen ’unga män’. Därför blir åtgärden att förvägra unga män rätten att stanna i Sverige om de kommer som flyktingar. Vi granskar inte deras flyktingskäl, utan avvisar dem med hänvisning till unga mäns sannolika evolutionära beteende.

En annan åtgärd är att avvisa de unga män som kommer från kulturer, där vi sett i undersökningar att de är överrepresenterade.

En dramatisk åtgärd är att stänga möjligheten för aggressiva att komma till landet genom att helt enkelt stänga gränsen. Istället åker migrationsverket till flyktinglägren, och finner sina flyktingar där, ty då är de ännu inte evolutionärt selekterade genom modet att fly.

Det som vi måste veta, innan vi vidtar så dramatiska åtgärder, är vem det är som skjuter. Därför måste forskningen våga och ges rätt, att formulera alla hypoteser som kan formuleras, hur hjärtlösa de än är. Blott kunskap kan ge svar på vem som trycker på avtryckaren.

​Öllsjö den 20 november 2018  

På Sergels torg hölls en protest mot mördandet genom skjutningarna som försiggår i Sverige. Sedan 2015 har 50 skjutits. Det är ett ansenligt antal. Det är ohyggligt att så många människor fallit offer för mördares kulor.

På demonstrationen samlades människor. Jag har inte funnit något exakt antal. Tidningar uppger några hundra. Det kan vara mellan 200 till 400. Låt oss säga att det var 300.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/offrens-mammor-manifestera-pa-sergels-torg-mot-valdet
 
Om det var 300, då kom 6 personer från familjen till den mördade. Och ingen annan. Eller så kom folk som inte hade med de mördades familjer att göra. Då kom än färre från de mördades familjer.

Den stora frågan är, om det är ett stort problem med så många mördade, varför var det inte större uppslutning?

Vid terrordådet i Stockholm på Drottninggatan, gjordes en manifestation på samma plats, Sergels torg, några dagar senare. Fyra människor mördades. På manifestationen deltog tusentals människor, som du kan se i detta reportage.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Ba5r9/tiotusentals-samlades-for-att-visa-sin-karlek

4 dödade, 10.000 i demonstration. 50 dödade, 300 i demonstration.

Visar denna skriande skillnad på rasism? De dödade var invandrarkillar, vilket inte rör oss så mycket. Och de var oftast kriminella och därmed rör de oss än mindre.

Visar denna skriande skillnad på kulturolikhet. Svenskar har i sin kultur en stark känsla för samhället, för en gemensam solidaritet. När några av oss drabbas, så sluter vi oss samman. De flesta invandrare kommer från samhällen med svaga statskulturer, men utvecklade klankulturer. Där sluter man sig samman, inte i samhället, utan i klanen. En samhällelig manifestation spelar därför ingen roll. Därför kom kanske inte ens släktingar till de mördade på manifestationen.

Oaktat förklaring, visar den stora skillnaden i antal, den stora klyftan vi har i samhället idag.

​Öllsjö den 19 november 2018

Ett samlag betecknas som våldtäkt då kvinnan hävdar att hon inte ville, men mannen genomför samlaget. Emellertid fann en domstol på Irland att det som synes vara en våldtäkt inte var det, då hon hade gett sitt medgivande till samlag genom sin klädedräkt. Hon hade stringtrosor med spets på sig. 
https://www.svd.se/trosprotest-pa-irland-efter-valdtaktsdom
 
Evolutionärt är mannens beteende begripligt. Mannen kan sprida sina själviska gener i stor omfattning eftersom han kan göra några kvinnor gravida varje dag. Kvinnan är däremot betydligt mer begränsad då hon kanske kan bära 20 barn under sin levnad. Därtill kommer att hon begränsas i sin egen överlevnadsförmåga under graviditeten. Kvinnan är därför betydligt mer noggrann i sitt val av fortplantare än mannen är av den som skall bära hans gener vidare genom barnet. Man brukar ju säga att kvinnan kontrollerar fortplantningen.

Evolutionärt är det därför riktigt att säga att mannen vill, och kvinnan accepterar. Mannens lust går att förklara. Kvinnans acceptans går att förklara.

Men våldtäkt är i detta perspektiv att förvägra kvinnan hennes evolutionära rätt och skyldighet, att acceptera mannen. En våldtäktsman sprider därför evolutionärt orätt sina gener.

Men kvinnan har ju också lust. Vad menade naturen med att ge henne lust? Hon skall ju bara värdera hannen och acceptera i den mån hon tror att hans gener ger kraft åt hennes barn, och avvisa den som inte är god nog. Så tycks det inte fungera, ty även kvinnan känner lust. Man kan undra om denna lust utlöses av acceptansen, att kvinnan, medvetet eller omedvetet, utvärderar mannen, och lustkanalerna kopplas på vid acceptans.

Har då domstolen på Irland rätt, då de tycks hävda att kvinnan hade lust, vilket uttrycktes, inte genom hennes nekande till samlag, utan genom sina spetstrosor? Menar domstolen att kvinnor skall ha med sig olika plagg, och snabbt byta från spetstrosans acceptans, till vanliga trosor, och på så sätt visa sitt nej till acceptans? Medger domstolen att de extrema muslimerna egentligen är föredöme, där kvinnan, blott genom sin existens är inbjudande, och därför måste allt av henne försvinna, så att blott en stor fladdrande duk avslöjar att det kan finnas en hona under duken?

Domstolen i Cork visar ett förakt mot det självklara, att kvinnan är mannen likvärdig, båda är människor. Man vill gärna förklara det evolutionärt, att mannen har drifter som kvinnan skall kämpa mot. Men för att evolutionen skall fungera, att kvinnan får acceptera eller avvisa, för sina barns framgångs skull, måste det finnas ett element av social kraft, att mannen förhindras, av sitt eget samvete och anständighets skull, eller ytterst, av de mänskliga domstolarna, så att ett nej är ett nej, oaktat kläder och rörelser.

Öllsjö den 18 november 2018

Jag har två foton. De är foton av två kvinnor. Två kvinnor som utnyttjar sin självklara rätt att sig själva beklä. Envar skall ha rätten att uttrycka sig genom sin klädedräkt. Det är ett uttryck för tanken om allas lika värde. Ingen är förmer än någon annan. Ingen är för mindre. Alla är lika och har exakt lika rättigheter. Som rätten att själv få välja sin klädsel.
 
Eller hur?
 
Vad som ligger bakom klädesdräkten spelar ingen roll. Om nu kvinnan har valt sitt uttryck, är det hon och hennes bevekelsegrund som skall respekteras.

Vad du, betraktaren ser, är egalt. Ty kvinnans klädesdräkt är valt av henne, och utifrån hennes världsbild och uppfattning. Vilken den är kan vi inte veta. Det enda vi kan veta är det vi ser.

Men vi tror oss veta mer. Vi tror oss se att kvinnan till vänster bär en svastika. Den är förbjuden i många länder att bära. Man hänvisar till ’hets mot folkgrupp’, att svastikan uttrycker, som tingsrätten i Stockholm säger ” ett meddelande som uttrycker hot och missaktning för andra folkgrupper”. (https://www.metro.se/artikel/d%C3%B6ms-f%C3%B6r-hakkors-xr). Tingsrätten bryr sig således inte alls om bärarens avsikter, utan lägger hela brottet i betraktarens ögon. Om betraktaren ser missaktning, då är det missaktning, oaktat kvinnans avsikter och åsikter.

Låt oss då gå till den andra kvinnan. Här vet vi inte heller ett dugg om hennes avsikter med sin klädsel. Somliga av oss tänker likt som tingsrätten, att hennes klädsel är ett uttryck för ett förakt mot kvinnan. Det är också en muslimsk symbol, där vi som är belästa vet att muslimers heliga bok är ett aktivt dödshot mot oss ateister. Således anser jag att hennes klädsel är ett hot mot människoliv, t ex mitt, att det uttrycker missaktning mot oss, de som hennes klädedräkt kallar de ogudaktiga.

Men vi förstår alla att medan den vänstra kvinnan skulle fällts i domstol, och därmed förvägrats rätten att sig själv bekläda, skulle den andra kvinnan gå fri. Ja, hennes klädedräkt skulle t o m kunna köpas i svenska affärer, Stadium.

Allas lika rätt gäller således inte. Kvinnor har inte rätt att klä sig som de själva vill. Det är en chimär. Rätten till klädedräkten ligger inte hos individen, utan hos betraktaren.

Därför blir nästa fråga, varför man inte accepterar den vänstra kvinnans klädedräkt, medan man acceptera den högra kvinnans.     

Är det p g a denna befängda tradition som folk tycks ha, att oaktat det groteska i en ideologi, om man på dess högsta punkt sätter något man inte kan se, dvs en gud, då accepteras den, medan om man kan se den, t ex Führern i nazismens fall, eller partiet i kommunismens fall, då är den förhatlig?

Är det för att människans minne är så ohyggligt kort, att terrorn som judendomen, kristendomen och islam utverkat, är bortglömd, medan den senaste, nazisternas och kommunisternas, är så nära att vi minns dem?

Eller är skillnaden mellan bilderna blott ett uttryck för rasism? Att en vit kvinna är självständig och fri, och borde ha vett att inte bära den hemska symbolen, medan kvinnan till höger tillhör ett underutvecklat folk, och är underkastad ett groteskt patriarkat, varför hon, i sin nöd, ofrihet och underkastelse, inte kan läggas till last för sin missaktning?

​Öllsjö den 17 november 2018 

Jag är född med klassamhällets ryggsäck. Som alla är. Föga kunde jag ana att man inte tog i vinglasets kropp, utan greppade om den försvinnande lilla halsen. Däremot lärde jag mig hur man slog en enkel slipsknut. Jag spelade ju klarinett och cymbal i ABF:s ungdomsorkester i Hörby, där vi hade gröna uniformer med brun slips, varför den oegentligt kallades gröna gossar, trots att det fanns flickor med i orkester, varav två som jag var så förälskade i att jag fortsatte spela trots att jag förlorat spelintresset.

Det förbannade klassamhället gav mig stenar i ryggsäcken. Politiskt är jag därför socialist, den som vill lyfta bort stenarna.

Men idag inser jag att jag även fick helium i min ryggsäck. Helium som lyfter bäraren av ryggsäcken. Stenarnas tyngd var där, men ryggsäcken blev lättare. Ja, ibland har tyngden av stenarna helt motverkats av lyftkraften i heliumet.

Heliumet fyllde min ryggsäck under den tid som kallas barndom. Den varar än. Förvisso fylls den på ytterligare under livets gång. När jag pratar med mina barn. När jag möter min kvinna i köket på morgonen. När jag träffade mina kollegor och vänner den 17 juni 2018.

Men styrkan i heliumet kommer främst från barndomen. Den stora lyftkraften fick jag av den som idag vilar för evigt på kyrkogården i Södra Rörum. Min far. Jag fick den av den som idag lukar sina rabatter i Höör. Min mor. Jag fick den av den som jag retade till vansinne. Min syster. Jag fick den av den som berättade om det förtryck som försvann och som alltid hade en påse Twist i kylskåpet. Min farmor.

Jag blev en annan än de var och är. Men att det blev så beror på att mitt hjärta bars av dem. De har hållit mitt hjärta och låtit min själ bli den som den blev. De gav mig det helium som burit mig.
https://www.youtube.com/watch?v=k0s9OBza0FM

Med dem har jag blivit den jag är.
Till dem har jag tacksamhet.
Till det stora i detta är att de inte begär min tacksamhet.
Vad jag hoppas, men inte vet, är att också jag har gett det jag fått.

Sundsvall den 16 november 2018

Sedan 1983 har jag arbetat på Lunds Universitet, Linneuniversitet, Mittuniversitetet, Högskolan Kristianstad och Högskolan i Halmstad. Jag har varit delaktig i att utvärdera utbildning på Karlstads Universitet och Högskolan i Gävle. Jag har indirekt erfarenhet från andra svenska läroanstalter. Jag har undervisat på ett antal utländska läroanstalter.
 
Jag har sett goda utbildningar. Jag har sett dåliga utbildningar. Jag har sett utbildningar som borde stängas. Jag har sett utbildningar som omedelbart borde ha stängts.

Jag får tårar av ilska. Kroppen spänns till en kraft som skulle vilja bryta genom alla dessa Potemkinkulisser av ’läroanstalt’, för att visa upp misären bakom den. Misären där man blott producerar godkända betyg och avlönade lärare, men ingen kunskap. Och absolut inte det som skall utmärka en akademiker, den kritiska förmågan.

Jag får tårar av sorg. Kroppen blir slapp och uppgiven inför alla dessa studenter, dessa unga människor som inte får det som de skall ha, en god utbildning och god bildning. En god förmåga att vara en kritiskt agerande individ i samhället och i organisationer. Hur illa man behandlar de som är värda den bästa behandlingen.

Olof Arwidi, numer professor emeritus vid Lunds Universitet, hävdade att utbyggnaden av högskolorna inte var bra för utbildningen, eftersom det inte fanns goda lärare till alla dessa skolor. Jag, som just då lämnade Lunds Universitet, delvis för att jag tyckte att delar av utbildningen var för dålig, för en anställning på en högskola, hävdade att han hade fel, ty god utbildning beror på lärarna, inte storleken på skolan, eller om skolorna var högskolor eller universitet, dvs hade rätt att ge doktorsexamen eller ej.

Idag tror jag mig kunna säga att jag hade rätt. Men Olof Arwidi hade också rätt. Och han hade mer rätt än jag.

Kvaliteten på ’läroanstalternas’ utbildning beror på lärarna. Engagerade akademiska lärare, dvs de lärare som är engagerade i utbildning och forskning, är det som ger god utbildning. Duktiga forskare ger inte bra utbildning, ty de kan mycket men lär inte ut. Duktiga lärare ger inte bra utbildning, ty de lär ut, men de vet för lite. Det är det samtidiga engagemanget som ger den goda utbildningen.

Precis som jag hävdade. Och som jag hade tur och skicklighet att under några lyckliga professionella år kunna bevisa genom att vara medlem i en grupp av engagerade akademiska lärare. Elin, Pernilla, Timur, Tobbe och jag är beviset för det korrekta i min tes.
Men det var ju det som Arwidi hävdade. Dock med hans tillägg att dessa personer var mer sannolika på universitet än på högskolor. Universitet och högskolor kan vara lika dåliga, och ibland kan högskolor vara bättre. Men överlag attraherar universitet fler av de goda akademikerna, de som är engagerade i utbildning och i forskning. Därför är sannolikheten större, men inte lika med ett (1), att universitet ger bättre utbildning än högskolor.

Min grupp har sprängts. Två av dem återfinns på universitet. En på en läroanstalt med universitetsrättigheter. En, jag, har bildat mitt eget universitet. En väljer sig egen väg.

Jag hade rätt. Men mer rätt hade Olof Arwidi.

Men vad hjälper det att ha rätt?

Vad hjälper det att Arwidi hade än mer rätt?

Tårarna är lika salta.

Sundsvall den 15 november 2018

Det finns ett begrepp som heter nolltolerans. Man kan ha nolltolerans mot diverse saker, som mobbning, rasism, diskriminering.

Nolltolerans innebär att inte acceptera något som helst inslag av det man har nolltolerans mot. Minsta tecken på saken, och man slår till.
 
Nolltolerans kan ses som ett hot mot demokrati. Om man har nolltolerans mot t ex sexism, då får ingen agera, ja, knappt yttra en tanke att t ex kvinnor bör tiga i församlingen. Man kan, under nolltolerans mot sexism, inte yppa tanken och vilja föra en diskussion om kvinnan skall tiga. Den tanken är förbjuden.

Frågan är då om en demokratisk organisation eller ett demokratiskt samhälle skall ha nolltolerans mot antidemokratiska tankar. Skall nazisterna få lov att existera? Eller för den delen, kommunisterna, som ju önskar ersätta det demokratiska samhället med partiets diktatur?

islam, som idag i ökad grad penetrerar det svenska samhället, är en antidemokratisk rörelse. Den utgör ett hot mot vår demokrati och vår frihet. Det är en totalitär rörelse, som kräver underkastelse under ett monster som kallas allah, med människor som påstår sig företräda monstret, kallat imamer. 

Frågan är då på vilket sätt vi skall tolerera denna totalitära rörelse.

Skall vi ha en nolltolerans? Inte den minsta ficka av islamism skall tolereras. Den är ett virus som strax sprider sig och skapar de samhällen som våra flyktingar flytt från. Vi vill själva inte komma i den sitsen att vi, likt dem, skall fly från totalitära samhällen. Vi skall beskydda vårt samhälle, vilket vi gör genom nolltolerans. Vi har lärt vår läxa. Vi var en gång toleranta mot den andra semitiska, totalitära ideologin, kristendomen, och se hur det gick. 1000 år av förtryck, kvinnoförnedring och motverkande av vetenskap.

Eller kan vi tro på vår demokrati, att den är så stark att vi tolererar islam, så som vi tolererar de kristna, judarna, kommunisterna och nazisterna? Låt dem hållas. Men! Inget av deras tankegods skall få komma in i samhället. Vill de hata de ogudaktiga och döda judar, får de tycka så. Men vi vill inte ha det i samhället. Dessa vidrigheter får de göra i sina synagogor, kyrkor, partilokaler och moskéer.

Skulle den krypa ut, den totalitära ormen, står vi beredda med all vår demokrati och bekämpar deras ideologi med våra argument.

Men en del av vår demokratis kamp mot det totalitära måste vara intolerant. Vi kan inte acceptera att kött skall vara rituellt slaktat. Vi kan inte acceptera att badtider delas. Vi kan inte accepteras att unga kvinnor hålls fängslade inom släkten. Vi kan inte tolerera att vår gudlösa stat representeras av människor som bär symboler av någon totalitär läran.

Därför måste vi försöka klara att göra åtskillnad mellan vår demokratis tanke- och yttrande-frihet, att allt må yppas, allt må diskuteras. Och vår demokratis handlingsfrihet, ty den måste begränsas genom våra demokratiska värderingar.

Därför kan vi vara vi toleranta i tanke och utsaga mot islam, och andra totalitära föreställningar. Men vi måste ha en nolltolerans i agerande.

Vi har inte kämpat ner en semitisk religion och dess förtryck, för att bli underkastade en annan. Frihetens arbete skall inte ha varit meningslöst. Därför skall vi ha nolltolerans i handling gentemot islam, och de andra totalitära ideologierna, kommunism, kristendom, nazism, judendom.  

​Sundsvall den 14 november 2018   

I dagarna uppmärksammade vi Första Världskrigets slut. Vi uppmärksammar de våldsamma konsekvenser kriget hade. Mest uppmärksammas freden, som var alla Totala krigs moder, hur grunden för Andra Världskriget lades genom den olycksaliga freden i järnvägsvagnen i Versailles. Den som förstördes 1944 i Berlin.
 
Men slutet av kriget såg utbrott av olika former av revolutioner. Mest uppmärksammad är den ryska som ledde till bolsjevikernas terror och sedan diktatur och underkastelse av halva Europa, till dess sammanbrott i slutet av 1980-talet.

I Tyskland innebar revolutionen den ödesdigra delningen av arbetarklassen i en försvagad socialdemokrati och en våldsam kommunism, där den senare inspirerade Hitler till att ta sig fram med hjälp av våld.

I Italien kom Mussolini till makten, med sin fascism.

Vi i Sverige fick förvisso hungerkravaller. Men socialdemokratin lyckades hålla kommunismen stången och lyckades samverka med borgerliga partier. Med tankegods som skapade terror i Tyskland, skapades en av de största framgångarna, folkhemmet.

Då var socialdemokratin mycket tydlig, för att inte säga aggressiv mot anti-demokratiska tendenser. Under kriget t o m fängslades kommunister. Likt Hitler, som gick hårt fram mot kommunisterna, bekämpade socialdemokraterna bolsjevikerna i Sverige. Men medan Hitler bekämpade kommunisterna med sitt eget vapen, våld och en totalitär ideologi, drev socialdemokraterna en demokratisk ideologi.

Medan fasa skapades i Sovjet, Tyskland och Italien, skapades ett samhälle som snart blev genomsyrat av demokrati.

Idag står vi inför en ny ideologi, lika totalitär som nazismen, fascismen och kommunismen. islam.

Men idag verkar socialdemokratin inte kunna stå emot de totalitära tendenserna. Det avslöjas att socialdemokratin infiltreras, och låter sig infiltreras av islamistiska personer och islamistiskt tankegods, såsom kvinnoförtryck och antisemitism.

Socialdemokraterna reagerar inte med den tidigare aggressiva hållningen, som de visade kommunisterna. De mumlar i skägget. Den socialdemokratiske ministern, som för en feministisk utrikespolitik, stormar mot en vetenskapsman från Kanada och anbefaller att han skall krypa ner under sin vetenskapliga sten. Den inre rötan, den kvinnofientliga islamistiska tendensen, utbredd i skånska SSU, ombeds inte krypa under en sten. Den lämnas okommenterad. Det är oroväckande när ledande socialdemokrater inte tydligt och klart, och med lätt aggressiv hållning, likt den som användes när kommunismens bekämpades, tar ställning mot den islamistiska fascismen. 

SSU tycks idag vara så svag i sin ideologi att den inte genomsyrar verksamheten. Den är så svag att den måste skrivas ner på en blankett som alla skall underteckna. Men vi känner alla igen detta undertecknande. Hur många av oss har inte signerat kontrakt utan att läsa dem. Varje dag får man intyga att man tagit del av än det ena och än det andra, som villkor för att man skall kunna genomföra ett köp på internet. Vi har idag lärt oss att intygandet är ett spel för galleriet, gjort, inte för att vi skall lära oss om villkoren, utan för att ha om något går åt pipan.

Så har socialdemokratin idag penetrerats av antidemokratiska element, och en längtan att få islamistiska röster, att de inte klarar av att freda sig från den totalitära ideologin. Och den ideologi som skulle stå mot denna invasion, är så svag att den blott finns på papper.

Vad värre är, är att socialdemokratin idag är röstmässigt så försvagat, att de kan se islamistiska röster som en räddning, undan skammen att få mindre än 20% av rösterna. Därför riskerar vi att få ett parti som är tolerant för antidemokratiska strömningar. Demokratin hotas således genom ett partis strävan att behålla forna glansdagar, till priset av acceptans genom inaktivitet, mot totalitära strömningar.

​Sundsvall den 13 november 2018

Digerdöden var en invasion som började på 1300-talet, och hade sedan sporadiska utbrott under några hundra år. Den påverkade samhället starkt. Men långt ifrån lika starkt som den betydligt mer förödande invasionen vi fick på 1000-talet.

Myten pekar speciellt ut Ansgar, en munk som kom med kristendomen på 800-talet. Men invasionen av kristendomen kom inte blott genom munkar och andra resande. Den togs hem av de resande vikingarna.

Den religion som kristendomen stötte på, Asa-tron, var en rik religion. Mängder av gudar levda runt och härjade, mycket likt den forna grekiska mytologin, där olika gudar bar olika egenskaper. Himmelriket var minsann inte en uppsättning heliga, vita personer och 72 oskulder. Nej, där slogs man och kopulerade och sov ruset av sig, för att börja med allt omigen, dagen efter, när Särimner hade återuppstått. Beroende på vem man var och vilket känslotillstånd man befann sig i, fanns det alltid en gud tillgänglig, att diskutera med, kanske tillbe, eller frukta.

I detta myller av gudar, kommer en ny, Jahve, vandrande. Vikingarna hade en öppen och tolerant religion, varför det inte var så svårt att bjuda in en gud till, till det eviga gästabudet bland gudar och fallna krigare. En polyteistisk religion är en mångfald, och tycks kunna vara en inbjudande religion.  

Men den som bjöds in var en gud av enfald. Det var en monoteistisk gud som inte ville leva med andra gudar. Det första budordet, det första som kommer överst på tavlan, säger det klart ut: Du skall inga andra gudar hava jämte mig.

Den monoteistiska guden knuffade ut de andra gudarna. Från tolerans och inkluderande, gick man till intolerans och exkluderande. Ett totalitärt förtryck. Som alla semitiska, monoteistiska religioner.

Denna förbannelse har vi levt under, fram till början av 1900-talet, då gudens förtryck började lätta. Under 50-talet utvecklades samhället så starkt att monoteistiska föreställningar förvisades till hemmet och kyrkorna på söndagarna. Den kristna ideologins dominans började erodera, även om de kristna påstod att vårt samhälle vilade på kristna värderingar. Shit no! Den semitiska kvinnosynen började erodera och kvinnan återfick den plats i samhället som hon hade innan kristendomens invasion. Moral började bli något man hade för att det var rätt, inte för att man fruktade monstret gud.

På 1980-talet kunde vi konstatera att 1000 år av kristet förtryck hade släppt. År 2000, så lång tid tog det ändå för allt att verka ut, skiljdes kyrkan från staten och Sverige var till stora delar befriade från det kristna förtrycket.

Men strax därefter kommer en ny invasion. Människor som flyr från krig, förtryck och fattigdom, kommer till oss. Vi är ett öppet och tolerant samhälle, likt vikingarnas religion. Vi öppnar dörrarna och våra hus för flyktingarna.

Men de bär med sig en liknande smitta som invaderade oss för mer än 1000 år sedan, och som det tagit 1000 år att bli av med.  Exakt detsamma som då invaderade oss. En semitisk religion. En intoleransens och förtryckets religion. Speciellt tydligt synligt i dess ohämmade och monstruösa förtryck av kvinnan. I sin monoteism, och därav sin monumentala intolerans. I sitt ohämmade krav på underkastelse. Och i ett fullständigt förnekande av demokrati, dvs att det är vi som bestämmer. Att i vårt hus, bestämmer vi.

allahu akbar, gud är större, är mottot i denna intoleransens och underkastelsens religion. Det är inte demokrati, det är inte vi, utan det är den enväldige, intolerante guden som är större.

Den andra semitiska religionen, som sett sin makt erodera, nappar tag i invasionens valspråk och gör det till sig eget. Ärkebiskopen har numer som valspråk: Gud är större. En total förnekelse av fundamentet i vårt samhälle, demokratin. Hos oss demokrater är ju valspråket, Folket är större.

Frågan jag ställer mig är om vi nu skall erfara 1000 år av ett nytt semitiskt-ideologiskt  förtryck? Skall vi nu lida under islam? Eller under en samverkan av de två totalitära religionerna, islam och kristendomen? Vilket fasansfullt samhälle.

Vi vet vad de semitiska religionerna innebär. 2000 år av bevis för den ena, 1400 år finns av den andra. Förtryck, kvinnoförakt, förakt för vetenskap och förnuft, intolerans. Stelnat blod.

Skall vi erfara hur vår tolerans 2015 belönas med intolerans och förtryck under 1000 år, så som skedde med vikingarnas samhälle?

​Öllsjö den 12 oktober 2018

Skolvalet leder till segregation, där lågutbildades och underklassens barn är på skolor som inte lyckas utbilda dem till goda betyg.

Mängden av undersökningar som visat på detta gör att vi med stor sannolikhet kan hålla det för sant att skolvalet bidrar till segregationen i samhället genom att tidigt påverka individer till vilken klass de sedan skall höra till. Ytterst sannolikt den klass de är födda i.
 
Politiker slår näven i bordet och säger, antingen att alla skolor vara likvärdiga, vilket är ett tomt normativt uttalande, eller så visar de sin valfrihetsfundamentalism och säger att alla föräldrar skall tvingas att välja.

Blott Vänsterpartiet pekar på det uppenbara, att det är det fria skolvalet som ger segregation, varför de vill avskaffa valet.

Inget annat parti vill avskaffa det som alla undersökningar visar producerar ett utfall som, antar jag, få vill ha.

Varför?

Någon hävdar att det är att likna vid alkohol. Vi vet att alkohol skapar många trafikolyckor, kvinnomisshandel och mänsklig misär. Ändock har vi alkohol, men försöker dämpa de negativa effekterna genom olika sociala åtgärder. Det fria skolvalet har så positiva effekter, att vi borde behålla valet, men möta de negativa effekterna, likt vad vi gör med alkoholens effekter.

Vilka positiva effekter har då det fria skolvalet, förutom att medelklassens medvetna gren kan välja bort de skolor som genom det fria skolvalet blir sämre och sämre? Undersökningar har, återigen, visat att friskolorna, efter att ha rensat från deras tjuvstart genom att barnen har föräldrar som ger dem stöd, inte lyckats bättre. Sverige blir inte en bättre kunskapsnation, utan en sämre, med friskolorna.

Alkoholens positiva sidor, gemytet och smaken, finns helt enkelt inte i det fria skolvalet. Dess enda positiva effekt är just det som är dess negativa effekt, segregationen, där den medvetna medelklassen kan undvika de skolor som är på utförslöpan p g a det fria skolvalet.

Men då borde det väl finnas en majoritet för att avskaffa valet?

Kanske den finns, men får den möjlighet att slå igenom?

De främsta producenterna av opinion, journalisterna, tillhör sannolikt den medvetna medelklassen och gör sina val.

Den andra gruppen av opinionsproducenter, de engagerade politikerna, tillhör sannolikt samma grupp som journalisterna.

Den enda spricka som finns i denna kompakta opinionsmur är de forskare som, vägledda av Förnuftet och Kants valspråk, Våga tänka, tar fram data, analyserar data och presenterar vad de ser, segregation.

Till journalisternas ära skall då sägas att de rapporterar om undersökningarna.

Men! Se på antalet ungdomar, vars möjligheter att realisera sina förmågor förspills genom det fria skolvalets effekter, och se på t ex antalet ensamkommande. Hur mycket har det skrivits om ungdomarna vars möjligheter har förspillts, och hur mycket har det skrivits om de ensamkommande? Hur mycket lagstiftningsengagemang har ägnats åt de ungdomar vars förmåga förspills, relativt de ensamkommande?

Alla de som kämpat och arbetat för de ensamkommande, som kallats godhetsknarkare, var är de när Mohammeds och Irinas möjlighet att realisera sina förmågor förspills? Varför finns inget godhetsnarkotikum till gagn Mohammed och Irina?

För att det fria skolvalet står över godhetsknarket. Oviljan att vända på segregationsskutan har sin grund i egoismen i det fria skolvalet. Godhet finns på avstånd.

​Öllsjö den 11 november 2018