​Endast den rike har valfriheten att välja mellan att köpa en rödskinnande Ferrari eller att avstå. Den fattige har ingen valfrihet, ty den måste avstå. Om den fattige åtrår Ferrarin då är den fattige oändligt begränsad i sin valfrihet, ty den har inget val, den har ingen valfrihet. Om däremot den fattige inte åtrår Ferrarin, då är den i det avseendet inte begränsad i sin valfrihet.

Men man kan tänka sig en tredje kategori. Första kategorin är den som har råd att välja, och som därför har valfrihet. Andra kategorin är den som inte har råd att välja en Ferrari, och därför saknar valfrihet. Men den tredje kategorin finns också, den som inte känner till den röda Ferrarin, som därför inte kan ha åtrå till den, och som därför inte ens känner till möjligheten att ha eller att inte ha valfrihet.

På Marxistiskt grundkurs I, på SSU i Lund, fick jag lära mig att en grundläggande skillnad mellan högern (som vi kallade liberalerna) och oss, var att högern var för formell valfrihet, dvs att ha möjlighet att välja, medan socialisterna var för reell valmöjlighet, att ha kapacitet att välja.

Den som inte känner till Ferrari, kan inte åtrå en röd Ferrari. Det ser ut som om den har möjlighet att välja, och att den väljer att avstå. Men det som verkligen sker, är att den inte har kapacitet att välja, då den inte känner till Ferrari.

Den som känner till Ferrari och som har möjlighet att välja Ferrari, ser inte den okunniges okunnighet, utan blott att den inte har en Ferrari, dvs att den tycks ha valt att inte ha en Ferrari eller att den inte har råd att välja.

När socialisten kommer och anmärker på detta förhållande, då drar högern sitt avundskort, ty den tror att alla kan välja, men att de som inte har råd, får avstå valet, och de då blir avundsjuka för att de inte kan välja att köpa Ferrarin. Därigenom försöker de dölja, eller kanske de inte förstår att det finns en tredje kategori, den som inte har kapacitet att välja. Den som inte ser valet, ty den kan inte uppfatta alternativen.   

I dessa dagar, med det fria skolvalet, framstår det onekligen som helt obegripligt hur usla skolor kan ha elever. Högern måtte anse att föräldrarna har valt den skolan, i utbudet av olika skolor. Medan socialisten känner av den instängslade människan, som trots att valen är uppenbara, inte erfar valets möjligheter.

Socialisten befinner sig därmed i en knepig situation. Den kan, men rätta, hävda att valfrihet är en myt som de upprätthåller som har kapaciteten att utnyttja valfriheten, ty de ser och kan utnyttja dess möjligheter, medan det finns de som inte erfar valfriheten, och därför inte heller har den.

Två vägar finns för socialisten.

Avskaffa den valfrihet som den resursstarke kan utnyttja, medan den resurssvage inte ens erfar. Gör valet åt alla. När det gäller skolans värld har det en stor samhällelig vinst, då den som gör valet, staten, därmed kan med styrka motverka skolvalets starkt segregerande effekt. De kan skapa ett samhälle där alla träffar alla, och förhindra det som vi i ökad utsträckning erfar idag, ett land där mångfalden motverkas genom det fria skolvalet.

Ge enormt starkt stöd till dem som inte erfar valet. Hjälp folk välja. Varför ta bort en frihet, för att det finns människor som inte erfar friheten? Hjälp dem som inte erfar friheten, att erfara friheten. Detta är en framkomlig väg för somliga socialister som de delar med sina politiska grannar, socialliberalerna.

Medan socialliberalen ytterst sällan kan göra mer än att informera om valfriheten (dock finns undantag, ty den deltar ju gärna i förbud mot droger, trots att de kan väljas bort), kan socialisten tänka sig att all världens information och utbildning ändå inte biter och skapar möjligheter att utnyttja valfriheten, samtidigt som valfriheten, oaktat omfattningen av kunskapen om valfriheten, skapar effekter som är djupt oönskvärda, såsom segregationen och dess våldsamma effekter, varför den går till förbudet.

Det tycks som om valfriheten och den sociala freden står mot varandra. Om det är så, var ställer sig du? Och varför gör du det? Är det i omtanke om dig själv och vilka effekter ditt val har för dig och din familj, eller är det i omtanke om andra? Eller i omtanke om att det ena är er rätt än det andra?

​San Bernardo den 30 oktober 2019  

​De etablerade partierna har undvikit Sverigedemokraterna, först för deras immigrantpolitik, men när flera har närmat sig denna politik, har man kvar det sista, starka kortet för undvikande, partiets nazistiska förflutna. Teorin är rimligen att deras förflutna ligger som ett frö i dem, med risk att det börjar gro om man bjuder in dem. Medan de idag kan se beskedliga ut, kommer de, om de kommer i närheten av makten, att blomma ut med sitt fascistiska förflutna.

Onekligen är det bra att vara försiktig, ty om man inte agerar förebyggande, kan man få en utveckling som man sannerligen inte önskar. Det visar, med all tydlighet, det flyktingmottagande som skett, med brottslighet, både den våldsamma och alla bedrägerier, samt med utanförskapsområden. Ingen ville ha detta, men det kom, utifrån vår aningslöshet. Vi glömde stämma i bäcken. Så skall inte ske, tycks de etablerade partierna anse, med Sverigedemokraterna.

Men finns det någon grund för rädslan?

Se vad som skett med ett annat parti, socialdemokraterna som nu utvecklats till ’socialdemokraterna’. I klippet här ()https://www.facebook.com/lindbage/videos/10157386316346970/)
finns en ’socialdemokrat’ som först talar ganska traditionell socialdemokrati. Men som avslutar med nyrasismens uttryck, ’vita män’.

Under den klassiska socialdemokratin fanns inte tillstymmelse till rasism. Någon gång togs den upp, (https://www.youtube.com/watch?v=mR101_91ch4) men den var så självklart frånvarande, så självklar som en omöjlighet, att vi aldrig diskuterade den. Jag vill minnas, från min SSU-tid, att vi i en studiecirkel läste Martin Luther Kings berömda tal. Men vad jag minns väckte det ingen speciell debatt. Det var så självklart det han sade.  

Hade någon sagt som kvinnan i videoklippet, ’vita män’, tror jag att vi, i SSU-lokalen, först hade blivit stumma av förvåning. Sedan hade någon sagt, ’det var det vidrigaste jag hört, lämna oss’. Att hudfärg skulle vara ett ord med någon som helst relevans var otänkbart. Om något, hade vi sett Ku Klux Klans vita kåpor. Vi hade sett tågen på väg mot Auschwitz. Vi hade sett Sydafrikas apartheid. Kvinnan hade kastats ut.

Idag kastas hon inte ut. Hon förekommer på en video som visas av partiet som en gång var det socialdemokratiska partiet.

Om ’socialdemokraterna’ har ett lik i sin garderob är det den totala antirasismen. Men det hoppar inte ut idag och plockar bort kvinnan. Liket finns där, hos några av oss, som förfasas över kvinnans utsaga. Vi, som numer kallar partiet för ’socialdemokrater’, dvs så kallade socialdemokrater.

Det är fullt möjligt att ha vilka lik som helst i garderoben, men de är just lik, utan betydelse. Ty politiker lever idag, i vår nutid, och som opportunister, med vilja att attrahera väljare. Politiker lever inte i sin historia utan i sin nutid. Liken är lik. De är döda. De skramlar inte. De hörs inte.

Därför, med hänvisning till vad ’socialdemokraterna’ kan göra och säga idag, tror jag inte det finns någon grund för rädsla att Sverigedemokraternas lik väcks till liv.

Sverigedemokraternas nazism är död historia, precis som ’socialdemokraternas’ antirasism.

​Bad Brükenau den 29 oktober 2019 

​Frank Zappa sade en gång, angående utflödet av experimentell pop under 60-talet, att det var risktagande chefer på skivbolagen som gjorde den möjlig. Dessa chefer var inte Woodstock-generationens unga hippa människor, utan åldriga direktörer med cigarr i mungipan.
https://www.youtube.com/watch?v=0M_91_HWK8o

Vad han säger är att de äldre inte visste, så de provade, medan de yngre ansåg att de visste, och därför stoppade experimenten. Den som tror sig veta är mer konservativ än den som inser att den inte vet.

När jag började i akademin lärde jag mig att äldre betygsättare av uppsatser gav högre betyg än yngre. Då trodde jag, och hade väl också fog för det, att det berodde på att de yngre var mer rigorösa, mer vetenskapligt tränade, och därför kunde bedöma uppsatser med större precision.

Idag är jag inte lika säker. Idag tillhör jag de äldre, de som jag då ansåg gav högre betyg. Men jag tror mig inte vara mindre vetenskapligt skicklig än de yngre. Jag tror mig ha vetenskaplig skicklighet att kunna bedöma uppsatser. Men jag vet idag att jag inte kan vara säker på att jag vet. Likt de cigarrökande direktörerna.

Flera gånger har jag numer hamnat i konflikt avseende betyg, där jag velat ge högre betyg än mina yngre kollegor. Jag anser mig ha sett innovativa uppslag, intressanta idéer, kreativa sätt att leda saker till bevis. Men fått höra från de yngre att det inte var rigoröst, att det saknade logik.

En uppsats ansåg jag kunde övertygande, om än på lite infallsrika sätt, visa att sättet att organisera revisionsbyråers ägarstruktur, påverkade hur byrån utförde sin revision. Innovativt, men egentligen självklart, när man väl fått höra tanken. Jag ansåg att den skulle ha ett B, dvs näst högsta betyget och det som tidigare kallades spets, väl godkänt. Men så tyckte ingen annan. Flera personer fick den för bedömning, men alla bedömde den fel, dvs fel enligt mig, vilket innebar att jag fick ge mig och den fick ett C. Deras tanke har sedan förkommit i en vetenskaplig artikel.  

Kanske just den uppsatsens bedömning inte är ett bra exempel. Men kanske det finns något, som är svårt att precisera, som kommer med ålders erfarenhet, som öppnar människan till en ödmjukhet, en grundad ödmjukhet, ty allt går inte för sig. En grundad ödmjukhet där man, vis av erfarenhet, ser något suddigt bortom, men som inte går att fånga just nu i all tydlighet.

Kanske Zappa har fel i sin tro att de tog vilda risker. Kanske de såg något, de hade en grundad ödmjukhet inför sin egen kunskap, som innebar att somt kunde släppas igenom, ty där såg de något grumligt, bortom, medan annat stoppades, ty de visste inte vad det var, men de kunde inte heller erfara det grumliga bortom.

Med kunskap kanske kommer en förmåga att erfara det vi inte vet, inte som kunskap, men som möjlig möjlighet. Det kan inte kallas intuition, ty den är referenslös och omedelbar. Denna grundade ödmjukhet har referenser, men oklara sådana, det finns en kontur, en otydlig skugga som erfars.

​Öllsjö den   28 oktober 2019

Handke och hans Nobelpris är under debatt. Det är en ovärdig debatt då priset är i litteratur och inte i korrekta politiska åsikter. Men en av sakfrågorna är intressant, oaktat Nobelpriset.

I Srebrenica, under några dagar i juli 1995 mördades bortåt 8000 bosniska muslimer. Nio år senare bestämde Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien  att massakern var ett folkmord.

Folkmord innebär rimligen att man mördar människor p g a att de tillhör en sorts grupp, som kan kallas folk. Folkmordsbegreppet uppkom när nazisterna skulle fällas för sin ondska. Förintelsen var folkmord. Det var mord utan urskiljning, blott på grund av ras eller religion. Alla inkluderades som var av det folket. Det folket var mindervärdigt. Det folket ansågs skapa obehag och elände. Folkmord är således enbart riktat mot en sak, det folk som utplånas.

Handke tycks ha hävdat att det var frågan om hämnd. Hämnd är ett relationellt begrepp. Den som skall mördas har en skuld att betala till den som mördar. Det finns en relation, som är obalanserad, och som kräver balans genom handling, genom mord. Det är blodshämnd. En sådan angår inte avgränsat den som skall mördas, så som folkmordet gör, utan utgår från mördaren som har en relation till den som skall mördas, som genom mordet skall betala sin skuld, varvid relationen blir balanserad.

Om massakern i Srebrenica enbart var riktad mot människor av manskön, då är det sannolikt en form av hämnd, att de skulle betala en skuld. Kvinnor förödmjukades och våldtogs, men mördades inte. I definitionen av folkmord ingår rimligen att man ser till folket och inte till könet, varför alla mördas, oaktat någon underkategori i folket, såsom barn eller kön. Det var ju just sådant urskillningslöst mördande nazisterna gjorde. Det enda det som avvek från det urskillningslösa var om de kunde arbeta någon tid innan det var dags att mördas. Det var ju detta, det urskillningslösa, som gör Förintelse så ohygglig.   
Därför kan man hävda att massakern i Srebrenica var en hämnd och inte ett folkmord.

Man kan också tänka sig att vara mycket försiktig med begreppet Folkmord. Det var så ursinnigt i sin ondska, så allomfattande, så totalt, att ett geografiskt avgränsat angrepp och mördande, med urskillning utifrån kön, tar bort den grundlösa ondskan från begreppet Folkmord.

Kanske det är juridiskt viktigt att beteckna det som folkmord. Må då så vara.

Vi vanliga människor behöver egentligen inte distinktionen folkmord eller hämnd. Vi har ordet massaker. Det berättar tämligen exakt vad det är. Det pekar på det besinningslösa.
För oss vanliga människor räcker ordet massaker för att låsa in mördarna på livstid.

​Öllsjö den 27 oktober 2019

​Han irrade omkring i skogen. Långt borta ser han ett ljus från ett hus. Han lyckas ta sig fram och knackar på dörren. Han är trött, utsvulten och genomblött av sin flykt.

Dörren öppnas och han bjuds in av en kvinna. Hon ser och förstår hans belägenhet och bjuder honom in i sitt hem. Han får värma sig vid elden. Han ges mat för att stilla hungern. Han bjuds att sova i soffan i köket, där hon själv sover i en säng.

Nästa dag går han till bords. Men bordet står fel, så han ändrar dess plats i köket. Stolen han fick, passar honom inte, så han går in i finrummet och tar där en stol som passar honom. Hon har ställt fram sin frukost, att dela med honom. Han avböjer frukosten och begär annan mat på bordet. Hon sätter fram den mat han önskar.

När hon sätter sig för att ha sin frukost, säger han strängt till henne att inte sätta sig vid bordet, ty han kan inte äta tillsammans med en kvinna. Hon får sätta sig vid ett litet bord vid spisen.

Hon har torkat hans kläder och lagt fram dem på en stol. Han säger till henne att kläderna är smutsiga och måste tvättas. Han måste vila sig efter sin flykt i skogen, varför det är hon som skall tvätta kläderna.

Han säger till henne att hon måste byta sina kläder. Hon har byxor och kvinnor måste ha kjol, säger han med självklarhet. Hon måste också, när han är i hennes närhet, ta på sig en schal, ty det är inte passande för en kvinna att ha utslaget hår.

Sedan ber han henne lämna rummet och helst lämna huset för en stund, då han måste göra vad han måste, och då måste han vara ensam.

Hon lämnar honom och går ut för att göra sina sysslor. Hon matar hönsen och släpper ut sina grisar, som vant sig vid att gå och böka runt huset i skogen. Efter ett tag kommer han ut och med upprörd röst säger att grisarna måste in i stallet, ty han kan inte ha grisar i sin närhet. Hon föser in grisarna i stallet.

På kvällen säger han till henne vilken mat hon skall göra, och är mycket tydlig med att han måste, precis som vid frukosten, sitta ensam vid bordet.

När det är dags att lägga sig, kräver han att hon eldar i finrummet. När det blivit varmt i finrummet, bär han in hennes säng i rummet. Han ber henne vara tyst och inte besvära honom, varpå han stänger dörren. Hon lägger sig i soffan i köket.

Nästa dag, efter att han fått den frukost han begärt, säger han att de måste ordna så att hon kan sova i stallet, ty han kan inte sova under samma tak som en kvinna.

Nu protesterar hon och säger att han är gäst, att hon hjälpt honom, och att han måste finna sig i att han är gäst och därför får finna sig i att leva enligt hennes sätt att leva. Han talar bryskt till henne, om tolerans och om gästfrihet. Att hon är en ond människa som inte kan acceptera honom som den han är. Han mästrar henne med tal om alla människors lika värde, och om tolerans för olikheter. Han är inte som hon, och det måste hon acceptera.

Han ser till att hon lämnar huset och pekar mot stallet. Sedan går han och lägger sig i det uppvärmda finrummet.

Hon släpper ut hönorna från hönshuset och öppnar dörrarna till grisspiltorna, så att grisarna kan ge sig ut i skogen.

Själv tar hon på sig sina stövlar och sin yllerock, och börjar gå på den väg som han kom från.

​Öllsjö den 26 oktober 2019

​Livet i en diktatur är tvådelat för de som inte vill följa diktaturen. Man måste följa diktaturen, varför de som inte vill följa diktaturen måste lära sig att se ut som om man följer diktaturen. De gör om sina liv till Potemkinkulisser. De blir de olydiga följarna, som hemma lever sitt liv i så stor frihet som är möjligt, ty diktaturen kryper in i husen, men utanför huset är de strikt följsamma. I en diktatur lär man sig att lydsamt vara följsam, när regimen kan se. Följsamhet är ordet för att dölja lydnad.

I en skrämmande bok av Azar Nafisi, med titeln ’Reading Lolita in Tehran’, får man följa en kvinnas liv i diktaturens Iran. Samtidigt som förtrycket är skrattretande, att en kvinna som har målade naglar måste bära handskar, hon får inte dansa eller sjunga publikt, blir alla skratten sammantagna till en iskall känsla av ondska, ett förtryck som letar sig in i människan.  

Azar beskriver hur hon bildar två skepnader, men lyckas behålla ett jag intakt. Hon har den iranska skepnaden, den lydande, där hon bär böjer ner sin blick. Men den är falsk och förljugen.

Det gick ut ett dekret att alla program skulle följa FN:s hållbarhetsideologi. En smidig och klok person fick i uppgift att redovisa hur detta dekret följdes. I den verkliga världen följdes inte dekretet. Men samtidigt gjordes aktiviteter som kunde beskrivas som om dekretet följdes. I undervisningen undervisas ju om vad vi vet om världen, och vi vet att företag t ex har hållbarhetsredovisning, varför vi undervisar om det. Inte för att det är önskvärt, utan för att det är finns. I vår undervisning undervisar vi om vad vi vet, inte om vår vision av världen. Den spar vi till torget och politiken.

Redovisningen gick bra. Den accepterades. Den var sann, ty den återgav vad som gjordes inom det specifika området. Men det var falsk, en Potemkinkuliss, elegant målad, för att visa upp lydnad.

Vi hade utformat ett nytt utbildningsprogram och det var dags att utforma kurser. Jag ansåg då att vi skulle ta ställning till om dekretet skulle följas, inte blott som kuliss, utan i den verkliga världen. Om hållbarhetsideologin skulle ingå i kursplanerna. Jag gjorde misstaget att informera om det förestående ställningstagandet. Jag fick förvisso rådet innan, att inte göra ett explicit ställningstagande, utan att låta allt bero och upprätthålla Potemkinkulisser. Jag fick rådet att inte ta en strid i en sak som var meningslös, ty det var enkelt att verka vara lydig, men att inte lyda. Gör vad du vill, men presentera det så att det ser ut som om du lyder, förlåt, är följsam.

Jag vill leva i en (1) värld, inte i två världar. I akademiska sammanhang, den ideala akademiska världen, finns inte två världar. Det finns ingen lydande värld. I alla fall inte om man, som jag, tror på och njuter den akademiska friheten, där Lehrfreiheit är en grundpelare, dvs lärarens rätt att fritt meddela sin undervisning. Där är det lärarna, och ingen annan, som avgör vad som meddelas i undervisning. I den akademiskt fria läroanstalten kan inga påbud finnas om att något skall följas, annat än den vetenskapliga kunskapen som finns i ämnet. Inte ens FN:s påhitt kan utgöra dekret för akademisk utbildning.

Den 26 februari 2018 skrev jag i Kristianstadsbladet: ” Inte Kungen, Statsministern, Ärkebiskopen och Rektor tillsammans kan ge minsta direktiv till en akademisk lärare, så länge den står stadigt på den akademiska värdegrunden.”

Sedan 1 juni 2018 är jag arbetsbefriad och kommer att tvingas lämna min professorstjänst nästa år. Jag fick veta av avdelningschefen att det ställningstagande jag önskade vi lärare skulle göra om kursutveckling, inte kunde göras och jag förbjöds att ta upp diskussionen. Ja, du läste rätt. I Sverige. På en akademisk institution, förbjöds jag att diskutera och låta lärarlaget ta ställning om innehållet och inriktningen i utbildningen. Några månader senare var jag arbetsbefriad, och snart är min akademiska anställning all.

Det var dumt av mig. Jag borde ha följt Azar, dragit på mig handskar och böjt mitt huvud. Ty den lydande är ofarlig för regimen, för makten, så länge den ser ut att lyda. Ställer den sig däremot på torget, drar av sig sina handskar, lyfter blicken och tittar trotsigt rakt fram och hävdar lärarens rätt att avgöra sin utbildning, då kastas den i fängelse i Iran, eller blir arbetsbefriad på en högskola i Sverige.

Kvar finns de personer som inser och lever Azars visdom, att leva de två liven, ett med lydande, ett med verklighet.

Azar lämnade Iran och åkte till landet där kvinnor får gå med stolt blick och där man inte bara får tänka, utan också ge utlopp för sina tankar, i ord och handling. Hon blev professor i USA.

I Iran idag fängslas kvinnor som går utan sjal på huvudet. Men idag får vi nyheten att de får vara med och se fotbollsmatcher. En liten, liten spricka i lydandet.

Min naiva och rosenskära tro är att ingen diktatur kan överleva. Inga angrepp på våra friheter kan fortsätta, i evighet. Förtryckarna, dekretmakarna, kommer att försvinna.
Men innan det sker, har jag försvunnit.

​Öllsjö den 25 oktober 2019

Handke fick Nobelpriset i litteratur. Samtidigt som han tydligen gjort stor litteratur har han uttalat stöd för serbiernas agerande. Den hegemoniska tanken, som den ser ut idag, fördömer hans uttalanden, och anser att de är så opassande, att det är lika opassande att han fått priset.

Så ser vi att vi lever i en ideologiserad tid. En tid där litterär förmåga underordnas den politiska viljan, där kunskap underordnas viljan, det som kallas fake news, det som finns, det som är kunskap, är det jag vill. Det jag själv erfarit genom min arbetsbefrielse, där jag ansåg att högskolan skall vara fri från ideologi, må vara den är skapad av FN och kallas hållbarhet.

I en bokpresentation skriver Ida Österberg om Sverker Sörlin’s bok ”Till bildningens försvar”. Här skall sägas att jag blott har läst hennes presentation, att jag inte läst hans bok, och att jag, inför alla de böcker som jag vill läsa, inte kommer att läsa hans bok. Utsagor om kvalitéer i hans bok kommer därför från Idas presentation.

Så här står det i presentationen:” Bildning skall, enligt Sörlin, betraktas som ett gemensamt försvar mot invandringsfientlighet, klimatförnekelse och högernationalism. “
https://www.svd.se/ett-stridsrop-mot-samtidens-bildningsbrist

Bildning kan man definiera som att det är människans frihet att ge sig själv form, att bilda sig, att utforma sig, med hjälp av sitt Förnuft, när hon tar del av andras kunskaper och erfarenheter. Detta kan emellertid inte vara Sörlins definition, ty enligt honom anges bildning också av ett specifikt innehåll. Blott den som nått till insikt i sin bildningsresa avståndstagande från invandringsfientlighet, klimatförnekelse och högernationalism har uppnått ett bildat tillstånd.  

Bildning är således inte en process där man utformar sig under frihet, utan där man tillgodogör sig de för tillfället lämpliga attityderna. Mitt begrepp om bildning, där friheten utgör förutsättningen för bildningsprocessen, blir hos Sörlin ersatt av en hegemonisk ideologis förtryck.

I mitt bildningsbegrepp vet man inte var man kommer fram. Man vet bara att man är på väg. Förnuftet bearbetar ständigt de intryck man tar och får under sin bildningsresa genom livet. Det gör bildning så oerhört spännande. Varje bok, varje möte med en människa, ger material till Förnuftet, och formar individen sakta, sakta. Det är det som gör resans möda värd.

Hade jag vetat att jag skulle ända i attityder mot ”…invandringsfientlighet, klimatförnekelse och högernationalism ” hade jag slutat, ty då förlorar Bildningen sin grundläggande motivation i upptäckandet som formar mig.

Bildningen innehåller en klar vilja, viljan att bli vis, att bli insiktsfull, att inte bli följsam utan självständig, att bli autonom. Därmed realiserar man också Bildningens förutsättning, Friheten. Sörlins bildade människa är inte fri, utan underkastad kravet att nå fram till den dagsaktuella hegemonins värderingar. Sörlins individ är Homo Sovieticus. Den är den raka motsatsen till den bildade människan.

Att Sörlins bok anmäls i den stora svenska dagstidningen är ytterligare ett tecken på den kraftfulla ideologiseringen i vårt samhälle. Dock skall sägas att anmälaren, Ida, framför liknande kritik mot hans bildningsbegrepp som jag här framfört. Kanske, kanske är anmälan därför ett tecken på att ideologiseringen motarbetas, genom att avslöjas i en anmälan.

Visst kan jag tycka som Sörlin, att det är lite sorgligt om en människa bildar sig till främlingsfientlighet, klimatförnekelse och högernationalism. Men det är lika fullt ett bildande, av en fri människa, under sitt ansvar att bli Bildad.

​Öllsjö den 24 oktober 2019  

Expressen meddelar att SD är lika stort som s hos LO-medlemmar, beroende på att de nu också fått med sig kvinnorna. 
https://www.expressen.se/nyheter/sd-for-forsta-gangen-ikapp-s-bland-lo-medlemmar/

​Jag ser idag ett arbetarförakt hos ’socialdemokraterna’, ty företrädare för det partiet spottar och fräser idag mot arbetarnas kritik mot flyktingmottagningen. Företrädarna har en moraliserande hållning mot arbetarnas tendens att liera sig med Sverigedemokraterna, istället för en förståelseorienterad hållning.

Vi minns alla Mona Sahlin, som nog var bland de första ’socialdemokraterna’ som föraktfullt sade att arbetaren, med sin midsommarafton, inte hade någon kultur. Därefter har vi fått ’socialdemokrater’ som anslutit sig till nyrasimen, dvs den perversa varianten av identitetspolitiken där man inte bara accepterar, utan flitigt använder djupt rasistiska uttryck som ’vita män’.

Dessa kallas vänster. De har en likhet med den vänster som fanns på 70-talet. De var radikala och gapade och skrek om arbetarnas revolution, och föraktade reformister som mig. Klassförrädare var jag. Likheten med dagens vänster var att de hade ingen kontakt med och fann ingen förståelse hos arbetarna. De kunde inte ens dricka brännvin och bete sig som folk.

Dagens vänster har inte heller någon kontakt med dagens folk. Däremot har de en betydligt starkare närvaro i press och i politik. På det sättet påminner de om nykterhetsfolket. De var duktiga organisationsmänniskor, varför de kom fram i politiska partier och blev därför överrepresenterade i Riksdagen. Dagens nyrasister m m, har ett medialt genomslag och ett genomslag i Riksdagen som inte motsvarar attityderna hos folket.

Idag, till skillnad från när nykterhetsvännerna var överrepresenterade, har deras överrepresentation lett till politikerförakt och ett fnysande inför Riksdagen. Skälet är sannolikt att nyckerhetsvänner ju blott hade en åsikt där de var avvikande från folket, medan de i övrigt var representativa. Idag kan ingen tänka sig att en figur som Morgan Johansson är representativ för de som han så gärna vill representera, den svenska arbetarklassen.

Det är onekligen riktigt, det som någon, minns inte vem, sade, att det inte är arbetarklassen som övergett socialdemokratin, utan socialdemokratin som övergett arbetarklassen. Socialdemokratin har blivit ’socialdemokratin’, med sitt arbetar- och folkförakt.

’Socialdemokratin’ har fått föra ut sin ideologi, till priset av att ha förlorat arbetarna, främst männen, men numer även kvinnorna. ’Socialdemokratin’ har blivit en förmanande gubbe som hytter med käppen och säger till folket att de inte har en kultur, att de är rasister och att de skall lära sig att välja skola och sjukvård.

En symbol för ’socialdemokratin’ är gymnasielagen, där man gjorde undantag för asylrätten och lät tusentals icke-asylberättigade stanna i skolan istället för att utvisas, med hänvisning till hjärta, som nu har visat sig vara hänsynslös, både mot flyktingarna och mot skolorna som får ta stöten av deras ’hjärta’. Gymnasielagen var ett starkt och hänsynslöst angrepp på den solidariska asylrätten. Ja, läs gärna den sista meningen igen. Där finns ett ord som gått ur ’socialdemokraternas’ ordförråd. Solidaritet. Honnörsord när jag formades politiskt. Bortglömt idag, när man använder enorma mängder pengar och sliter oerhört hårt på skolornas personal och elever, för att ge rättigheter till de som inte har rättigheter enligt den solidariska asylrätten.

Det som kallas dagens vänster får väl kallas vänster, om man med det likställer den med extremvänstern från igår, den som likt dagens vänster saknar kontakt och förståelse för och av folket. Men för allt smör i Småland och all raps i Skåne, tro inte att den ’vänstern’ har något med den forna vänstern, den som kallades klassförrädare, som hade arbetarnas och folkets öron och kraft.   

​Öllsjö den 23 oktober 2019

​”I gräset glöder fortfarande hennes tårar” Så slutade jag mitt förord på min doktorsavhandling. Jag, som inte tycker om att universitet agerar politiskt, skrev med glödgande skrift mot klassamhället, det förbannade samhälle som hindrade min Farmor från att realisera sin förmåga. Hon grät sista skoldagen, för att hon tvingades sluta skolan. Hon som hade så mycket mer historia att lära sig, ty historia var hennes favoritämne.

I förordet kunde jag inte hålla mig från att politisera. Att ange att en av mina huvudkrafter var mitt klasshat, speciellt i slutfasen på avhandlandet, då arbetet med avhandlingen är så tungt och tröstlöst att man vill släppa hela avhandlandet och ta ett jobb, vilket som helst. I det tröstlösa arbetet fann jag min kraft i mitt klasshat, inte hat mot en klass, utan mot klassamhället, som hindrar individer från att realisera de förmågor naturen gett dem.     

Nyligen läste jag i ett förord till en avhandling, en liknande handling, som också angav var doktoranden fått sin handlings kraft från. Lika personligt, men riktat mot akademins huvudsak.

Jag läste följande: ”I have been fortunate enough to keep my positions as a lecturer at Kristianstad University and combine my PhD studies with teaching. For me the days of teaching have been extremely important. Thank you students! You motivate me to learn more, you challenge me and you always make my workweek fun.” (Källström 2019:10; https://portal.research.lu.se/portal/files/68928535/Lisa_K_llstr_m_HELA.pdf)

Som länken anger, texten från förordet finns i Lisa Källströms doktorsavhandling, där hon berättar att hon funnit kraften hos studenterna.

Så talar en akademiker! Så talar en sann akademiker, som följer den akademiska normen att akademin görs av lärarna och studenterna tillsammans. Hon visar en mognad och en insikt som jag inte hade när jag var på väg att färdigställa min avhandling.

Jag känner att min tid som akademiker börjar bli all. Jag rädds för närvarande att akademins normer eroderar under det ideologiska trycket och flamset, där universitet och högskolor blir politiska aktivister, och akademin fördärvas av sk akademiska chefer, som saknar akademins normer och visioner.

I det som ser så mörkt ut, finns emellertid ljus. Jag kan namnge de som jag ser som akademins ljus. Men här nöjer jag mig att namnge en, Lisa Källström. De andra jag ser som ljus, vet att jag ser dem som ljus. Och de som jag ser som akademins mörker vet också att jag ser dem som mörker.

Och i min glädjefyllda, aldrig sinande naivitet, sätter jag min förhoppning till akademins ljus. Ty medan mörker inte kan släcka ljuset, kan ljuset fördriva mörkret.

​Öllsjö den 22 oktober 2019

Flera regionslandsting har ställt in sina operationer, sjukhus har gått upp i sk stabsläge, dvs en krisorganisation. Orsaken är att de saknar viktigt material, för att kunna utföra sitt arbete. Anledningen till att de saknar material är att Apotekstjänst, ett privat bolag, inte har kunnat leverera materialet.

Varför bolaget inte kunnat leverera är höljt i dunkel. Man har precis bytt leverantör, från ett bolag till Apotekstjänst, som vann sitt kontrakt genom att erbjuda distinkt lägre priser. Det enda som kommit fram är att de inte var beredda på anstormningen av beställning. De har angett att de fick 30 % mer beställningar än i avtalet. Samtidigt har man tydligen haft ett system som personalen inte trodde klarade av uppgiften, varför de gått sidan om systemet, vilket sannolikt get ett administrativt kaos, på toppen av bristkaoset.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/svt-avslojar-apotekstjanst-forvarrade-laget-genom-att-valdfora-sig-pa-it-system
En spekulativ orsak till bristerna kan därför vara att personalen på Apotekstjänst försökt se till att materialet kom ut, men kände sig motarbetade av datorsystemet, och därför tillgrepp handgripligheter, vilket snart skapade ett administrativt kaos. Bolaget antyder med sin utsaga om att det blev problem när personalen gick sidan om systemet, att problemet är personalens ovilja att underkasta sig datorsystemet. När det mycket väl kan vara så att personalen var kundorienterad och gjorde allt de kunde, medan det var datorsystemet som inte var anpassat för situationen. Dålig teknisk lösning, helt enkelt.  Till saken hör att bolaget började som en distributör av videofilmer, varför de säkert anser sig ha överlägsen kunskap i logistik, dvs konstens att föra en sak från punkt A till B. Men systemet kanske inte var förberett på den unika kundkrets som sjukhus är?

En grundorsak till problemet synes ha varit volymen på beställningarna. Varför kunde man inte förutspå de stora beställningarna?

Vi vet inte.

Kan det bero på att Apotekstjänst inte bara lovade billigare leveranser, utan även billigare produkter? Om så, är det självklart att man ute på sjukhusen väntade med att beställa tills man kan få både billigare produkter och leveranser. Alla sjukhus vill spara pengar, så de väntar. När den nya leverantören kommer, är lagren låga, och då kommer man in med sina beställningar. Som blir 30% högre än i normalfallet, eftersom man låtit lagren sjunka.

Stora initiala beställningar, för att täcka upp de sjunkande lagernivåerna, borde vara möjliga att förutse. Apotekstjänst borde ha insett att deras förmånliga priser skulle frammana detta beteende. Därför borde Apotekstjänst ha haft stora lager beredda, för att möta den större initiala efterfrågan.

Exakt samtidigt borde upphandlaren ha insett att detta, fullt rimliga rationella ekonomiska beteende, skulle vara att vänta. De skulle därför ha fört in det, om inte i kontraktet, så i alla fall i förhandlingarna.

Bägge parter är överraskade. Om min spekulation är korrekt, kan man bara säga: Hur dum får man vara?

En inköpare hyllas av sin sjukhusledning. Hon tänkte att det alltid blir inkörningsproblem. Det kommer att uppstå trögheter och brister. Så hon köpte på sig mycket extra material. Idag hyllas hon. Hennes agerande har nu fått namn efter henne: Lex Maggan. Hon litade inte på skönsången. I efterhand var hennes agerande klokt. Trots att det måste ha kostat sjukhuset mer pengar eftersom det var från den tidigare, dyrare leverantören.

Visdomen är enkel. Vill man utnyttja marknadsekonomin, måste man vara duktig kund, dvs ha en mycket god inköpsavdelning, som kan förhandla goda kontrakt och välja goda leverantörer. Det har man misslyckats med.

Om mina spekulationer är korrekta är slutsatsen: Lägg ingen skuld på Apotekstjänstbolagets personal, utan all skuld vilar på inköparna som gjorde kontraktet och valde Apotekstjänst. Givetvis bär ju bolaget Apotekstjänst också en skuld, men de får, måste vi anta, bära en betydande kostnad, helst kontraktets avslutande, eftersom de inte har den flexibilitet man förväntar sig av ett företag som vill tjäna pengar. Dåliga kapitalister avskedas med konkurs. 

Öllsjö den 21 oktober 2019

Idag får du läsa min reaktion på en insändare i lokaltidningen, Kristianstadsbladet, där företrädare för totalitära vidskepelser skrev http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/vart-sprak-paverkar-bade-var-omgivning-och-ocksa-oss-sjalva/. I mitt svar till dem menar jag att de skall inte ta starka ord i sin mun om behovet att sköta språket, med tanke på de ord de själva har och har fräckheten att kalla heliga: http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/det-behovs-en-ny-upplaga-av-de-religiosa-skrifterna/

Jag hoppas att texterna inte är spärrade, så du kan ta del av den lokala debatten i Kristianstad,

Öllsjö den 21 oktober 2019

​Mireille Mathieu föddes 1946. Hon började sin karriär som sångerska 1965, som 19-åring. Då sjöng hon om sin tro, om tron på kärleken, i sången Mon credo: https://www.youtube.com/watch?v=lAdId1FLScU

Hon sjunger fortfarande, som du kan se på en video från Moskva, som 73-åring. 
https://www.youtube.com/watch?v=QnZI7coEm3c

Hon hade Edith Piaf som sin början och som sitt föredöme. Mireille är kortväxt som Edith. Mireille har kanske än mer vackra ’r’ i sin sång är vad Edith hade.

Mireille har under hela sitt liv sjungit om kärleken, om den ljusa och den mörka, om dess glädje och om dess sorg. Vi har alla fått veta om hjärtat, känt dess rytm, och dess smärta, i hennes sång.

Mireille är fortfarande ogift. Hon lever inte med en man, och vad skvallerpressen har rapporterat, har hon inte gjort det. Hon har inga barn, som vi ofta förknippar med stark kärlek. Trots intensiv mediabevakning, har vi inte fått läsa om hennes intensiva kärlekar.

Mireille har intensivt sjungit om kärleken, men tycks själv inte varit lika intensivt drabbad av kärleken.

Hon har haft en kärlek till att besjunga kärleken. Kanske en så intensiv kärlek till sången om kärleken, att hon själv avstått från kärleken? Likt Jesus, som predikade om kärleken, som lärde oss om mänsklig kärlek, men som själv fick korsets lidande.

Är en människa, likt Jesus och Mireille, mer trovärdig i sin förkunnelse, i sin sång, när den predikar och besjunger kärleken, den kärleken som den själv inte fick?

​Öllsjö den 20 oktober 2019

​Med anledning av att jag betalt ett högt pris för mina ståndpunkter, redogör jag för några här, på det att jag skall kunna åberopa dem som gjorda publika, om framtiden bär sådant behov i sitt sköte.

Akademisk Frihet: Läraren har rätten att själv avgöra vad den meddelar, så länge undervisningen baseras på vetenskaplig kunskap. Den skall däremot undvika att föra fram politiska program eller propagera för speciella ideologier. Enda undantaget är de två normer som lärarens verksamhet baseras på, yttrandefrihet och tankefrihet. Våga tänka, våga tala, är ledorden.

Yttrande- och tankefrihet: Ett gott samhälle finns när alla får tänka och tycka vad de vill. Därför är jag motståndare, inte mot förtalsparagrafen, ty den innebär inte en inskränkning på någon av dessa rätter, men däremot paragrafen, hets mot folkgrupp, som leder till sådana absurda saker som att svastikan inte får bäras, men däremot det kristna korset, trots att de bägge är symboler för ideologier som skapat omfattande våldsamheter och floder av blod.

Asylrätt: Rätten är en del av vår civilisation och innebär att den som är förföljd, eller den som måste lämna sitt hem p g a krig eller andra våldsamheter, skall ges asyl, vilket innebär tillfälligt uppehållstillstånd, mat och logi, rimlig sjukvård och skola för barnen. Flyktingar är just flyktingar och inte emigranter, där de senare är de som skall assimileras in i landet och dess kultur, medan de förra är just flyktingar och förväntas och hoppas på att få återvända till sina hem. Med denna ståndpunkt blir Gymnasielagen det grövsta angreppet på asylrätten som något parti lyckats utöva.

Ateism: Som ateist strider jag mot alla religioner, speciellt de totalitära abrahamitiska, judendom, kristendom och islam. Jag är sannerligen inte islamofob, då fobi är en grundlös rädsla. Det finns all anledning att vara rädd för islam, men även för kristendomen. Ingenstans finner du en utvecklad demokrati och välfärd som den i Sverige, där någon abrahamitisk religion haft något inflytande.

Pride: Sexuellt likaberättigande är självklart. Jag deltar dock inte i demonstrationerna eftersom frekvensmässigt finns förtryck som är mer omfattande än det faktiska förtryck som fortfarande finns kring individer som avviker från den mest frekventa sexuella orienteringen. Jag prioriterar uppmärksamhet på det förtryck som klassamhället skapar.

Aktivism: Det finns en hegemonisk ideologi idag, som yttrar sig genom t ex att det stormade kring att Prideflaggan togs ner från kommunhuset i Sölvesborg och att Linnéuniversitet oblygt deltar i klimatdemonstrationer och Pride. Jag är både för Pride och för ett starkt klimatarbete, men jag anser att Linnéuniversitet som organisation skall inte ta sådan politisk ställning, inte heller skall en kommun ta sådan politisk ställning. Ty varje form av aktivism blir självfallet också uteslutande. Hissar man Prideflaggan bör andras flaggor också hissas. Hissas inte de, blir det ett avståndstagande från dem.

Gör din plikt, kräv din rätt: Varje individ i samhället, oaktat dess etnicitet, dess grad av funktionalitet, kön o s v, skall göra sin plikt, dvs bidra. Den som inte bidrar, men som tar ut, t ex genom sjukvård och skolgång, är en parasit. Alla kan delta. Givetvis på olika nivå och med olika saker. Och detta deltagande bestäms inte av individen, utan av samhället. Det är samhällets behov som avgör vad som är bidrag, inte individens upplevelse av att göra nytta. När man gjort nytta, när man gjort sin plikt, när man deltagit, då kan man höja sin röst och begära sin rätt. Men innan dess, håll flabben. Samhället gör vi tillsammans. Tillsammans! Alla!

Klassbehandling: Människor delas upp, främst genom ekonomins produktionsförhållanden, men även genom kulturella faktorer. All uppdelning är av ondo. Nudisten är den som förstått detta, då de är alla tillsammans. Segregationen är idag vårt främsta kortsiktiga hot mot ett gott samhälle. Skol- och bostadssegregationen är de tydligaste. Den förhindrar att människor får möjlighet att utveckla sina inneboende förmågor. Klassbehandlingen måste göras på övernationell nivå, nationell nivå, regional nivå, organisatorisk nivå, och individuell nivå. Alla måste med.

Miljöbehandling: Människan påverkar miljön, och bör därför försöka minimera sin påverkan, eller påverka på ett sätt som gynnar henne själv och miljön samtidigt. I detta finns förvisso klimathotet, men även annan miljöpåverkan måste samtidigt beaktas. Miljöbehandlingen måste göras på övernationell nivå, nationell nivå, regional nivå, organisatorisk nivå, och individuell nivå. Alla måste med.

Demokrati: I grunden finns en tro på Förnuftet, som uttrycks och förs till torget i den process som kallas demokrati. Där alla skall vara med. Alla. Tillsammans, i glad oenighet, når vi längre.  

Om dessa värderingar, och de uttryck de tar sig, innebär att jag utesluts från arbetsplatser, att jag ombeds tiga, att jag utesluts från samhälleliga sammankomster, så får det vara så. Ännu har ingen lyckats övertyga mig om att dessa ståndpunkter är fel. Jag tar däremot gärna emot argument mot dem, ty det är just den sista punkten, demokratin, den eviga debatten, där Förnuftet prövar varje nytt argument, som gör att vi är mänskliga, som gör att vi kan bygga ett mänskligt samhälle, där alla kan och får vara med. I väntan på det sker uteslutningar, utestängningar och arbetsbefrielser.

​Öllsjö den 19 oktober 2019   

Det tycks som om världens består av två grupper. En är klimatundergångarna, med Greta som frontgestalt. De hävdar att vetenskaplig kunskap visar att vi har maximalt 11 år på oss, varefter det är för sent och vi är i en irreversibel process på väg mot mänsklighetens kollaps. Extrema varianter av detta är flygskam, köttskam, och numer t o m barnskam, med tanke på vilken oerhörd belastning på naturen som varje människa är. Just barnskammen är kanske det lustigaste inslaget eftersom vägran att göra barn just innebär mänsklighetens försvinnande långt innan naturen tar kål på oss.

Mot denna grupp står klimatförnekarna. De hävdar att forskningen är inte alls entydig, och att klimatförändringar är naturliga. Vi hade en lång nedkylning, så nu väntar en upphettning. Sådan är naturen. De tramsar sig på sitt håll och beställer in en stor köttbit, grillar med tändvätska och tar gärna en extra flygtur, blott för att med 7-åringens strulighet visa sin ståndpunkt.  

Idag kunde man läsa ytterligare ett tramsinlägg, denna gång från klimatundergångarna. I Svenskan (https://www.svd.se/klimatkollen-erfarna-klimatexperter-har-kopplingar-till-fossilindustrin) skriver en aktivist om klimatförnekarnas brev, där han noga går igenom, inte deras argument, utan vem de är, och med konspirations- och intresse-teorins hjälp säger att de har fel. Han bevisar det som Greta så vist sade, att när motståndarna ger sig på personen, vem personen är och hur den är, ja då har argumenten hos dem sinat.

Men det finns en tredje ståndpunkt. Den innebär att man visst kan flyga och att man visst kan samla upp all plast och helst försöka undvika den. Den tredje ståndpunkten säger det uppenbara, som vi inte behöver vetenskaplig kunskap för att förstå. Människan påverkar naturen.

Så lätt var det. Människan påverkar naturen. Om det kan ingen tveka.

Sedan kommer nästa utsaga, som kan vara mer kontroversiell. Vi kan påverka vår påverkan på naturen. Det är förvisso okontroversiellt vid första blicken, men frågan är hur vi kan påverka vår påverkan? Här kommer vetenskapen in och kan peka på att om jag gör si, så händer, med viss sannolikhet, så.

Detta med sannolikheten är kanske en grundorsak till debatten. Ty all vetenskap rymmer, precis som Danielssson en gång sade (https://www.youtube.com/watch?v=mCl6ILcocf8), inte sanning utan sannolikhet. Det tillhör vetenskapens etos, dess goda sida, att alltid vara vankelmodig inför sina upptäckter. Detta är ödmjukheten i den vetenskapliga kunskapen. Ty den som säger att vi vet, den är inte seriös vetenskapsperson. Den är sannolikt en politiker.

I socialvetenskapen har vi höga grader av osäkerheter, och därför av sannolikheter. Ja, det finns ju de som hävdar att t ex ekonomi inte är en vetenskap eftersom den inte kan förutsäga, blott förklara, och knappt ens det. Men notera då att medan socialvetenskaperna försöker förklara humana förlopp, där dynamik är ett givet, så försöker naturvetenskapen förklara ett förlopp i en omgivning som är något mindre dynamisk. I Wanås skog står en ek, som stått där sedan långt innan snapphanekrigen. Den är fortfarande ett träd, med rötter och löv, något åldrat, men i huvudsak densamme, och lever på samma sätt som då. Men vi som går omkring eken lever i ett samhälle som är kvalitativt annorlunda. Naturen är långsam och har tydligare lagar, därav kan vi finna lagar som ger förutsägelser med högre sannolikhet. Men inte med sanningar.

Vi har därför att ta till det vi tror oss veta och agera utifrån det, i vår vardag, och försöka behandla vår påverkan på naturen. Att göra vårt yttersta, inom rimliga gränser, för att inte påverka mer, utan mindre. Därför överväger du två gånger innan du köper den där speciella grillen, ty du kan tänka att du kan göra nästan samma sak på din vanliga grill.  

Den tredje ståndpunkten säger helt enkelt, precis som Greta säger, informera dig. Men den säger sedan inte att du skall skämmas och att du skall vänta på nästa segelbåt som kan ta dig över Atlanten. Den tredje ståndpunkten säger att du skall tänka dig för, med hjälp av den information du har, och det förnuft du har.

Men du behöver inte vara fanatikern, som antingen knappt ens äter gräs, eller den som grillar Flintastekar. Du kan vara den som gör sitt till, genom att vara en aktsam människa, med respekt för naturen och människan.

​Öllsjö den 18 oktober 2019

​Det förefaller vara okontroversiellt att hävda att merparten av våldkriminaliteten skapas av invandrare, i första eller andra generationen. Det är inte en underklass eller ett gäng av kriminella, som alltid funnits, som plötsligt börjar skjuta och kasta bomber. Det är ett nytt fenomen, knutet till invandrarna.

Varför är det så?

Några hävdar att det är uttryck för underklassens villkor. Den som är utanför, fortsätter att vara utanför, genom bl a sin kriminalitet. De är förvisso underklass, men den tidigare underklassen var förvisso underklass, men den var inte utanför, utan var innesluten, om än på botten av samhället. Dagens invandrade underklass är under, men de är under utanför.

Men den förklaringen kan rimligen blott förklara kriminalitet, och inte skjutande och bombande.

Några har sagt att skjutandet och bombandet kommer från Jugoslaviens sammanbrott och de stridigheter som sedan skedde där. När nu freden kommit, kommer deras våldsmaskiner ut i samhället. Utbudet av pistoler, gevär, handgranater och bomber är helt enkelt större och mer lättillgängligt.

Förvisso kan det vara så, men det förklarar inte varför de kriminella tar till dessa instrument, ty de kan ju lägga band på sig och bete sig som normala brottslingar.

Finns det kanske individer som har ett större våldskapital, där de ser skjutvapen och bomber som rimliga metoder för att hantera situationer? Var kommer det våldskapitalet från?

En tredje förklaring kan röra våldskapitalet och säger att dessa individer kommer från och/eller är bärare av en kultur där det är mer naturligt och t o m mer accepterat med större våldskapital. Det är helt enkelt en mer våldsam kultur, där man med större lätthet tar till grovt våld. Den skandinaviska kulturen hanterade den stora konflikten mellan Sverige och Norge, förvisso genom militär mobilisering, men utan någon som helst militär strid, varpå unionen upplöstes helt fredligt 1905. Den semitiska kulturen hanterar gränskonflikterna mellan Israel och Palestina på annat sätt, med krig, bomber, terrordåd och många, många dödade. Kanske det finns en skillnad mellan kulturerna hur de hanterar konflikter med våldsmedel?

En fjärde förklaring, som är möjlig, men som jag aldrig hört, hävdar att det är frågan om urval av våldsamma individer. Sverige har mottagit flyktingar. Några flyr, andra flyr inte. De som flyr har karakteristiska som skiljer dem från dem som inte flyr, och som förklarar varför de flyr. Kanske de som flyr är sådana som är villiga att ta större risker, de är säkert rikare, men de kan också vara sådana som har större förmåga till aggression, vilket ger dem kraft att fly. Det är helt enkelt en fråga om selektion, där aggressiva personer är mer sannolika bland de flyende.

Om den sociala förklaringen är giltig, då måste vi försöka bryta deras utanförskap, t ex genom arbete i svenska miljöer. Om det är tillgången på bomber och skjutvapen som förklarar, då är det tullen som skall ges kraftfulla resurser. Om det är kulturen som förklarar, då måste vi satsa hårt på assimilering, t ex genom att inte acceptera muslimska eller judiska friskolor. Om det är selektionen som gjort sitt jobb, då sitter vi där utan instrument, ty dessa är till sin individuella natur aggressiva. Dessa kan man blott hantera genom att låsa in. Om man inte tror och kan bevisa att man kan reducera individers aggressionsnivå.

​Öllsjö den 17 oktober 2019   

​Är doktorander på läroanstalter mål eller medel? Är läroanstalten till för dem, eller är de ett medel i läroanstaltens arbete, för att nå sina mål? Eller är kanske doktorander ett medel för deras handledare, att nå mål som handledaren har? Eller är det tvärtom, att handledaren är ett medel för doktorandens måluppfyllelse, att skapa en god avhandling?

Jag lämnade Lunds Universitet 2001 av några orsaker. En orsak var att jag var innerligt trött på doktoranders, och andras, eviga diskussioner om sanningens relativitet och verkligheten som social konstruktion.

Det tog dock inte lång tid, knappt ett år, innan jag stötte på en student som jag drog in i mitt främsta projekt någonsin, företagsstyrning av hästklubbar. Hon blev doktorand, och därefter kom andra doktorander in i mitt liv.

Doktorander är en oundgänglig del i en akademikers liv. Precis som studenter är. Jag kan inte exakt förklara varför. Men jag tror att det beror på akademikerns grundläggande undran, och insikten att yngre, de som står inför ett forskningsprojekt, kan inte bara stilla akademikerns undran, vilket är ett fåfängt stillande, ty bakom varje svar döljer sig en än större fråga, men även att de yngre, doktoranderna och studenterna, kan undra på ett sätt som akademikern inte kan, varför akademikern blir klokare, inte bara genom den fåfänga stillandet av undran, utan också genom sättet undran stillas.

En doktorand är ett medel för akademikern att hålla sig vid liv.

Men exakt samtidigt är akademikern som handledare ett medel för doktoranden. Den gör sitt livs investering och behöver stabilitet för trygghet och konfrontation för utveckling. I det slutna rummet konfronterar handledaren doktoranden, ställer frågor och ställer krav. Men när dörren öppnas och omvärlden kommer in, strider handledaren för doktoranden och försvarar doktorandens görande. Doktoranden är målet, och handledaren är instrumentet.

En handledare är ett medel för en doktorand, för att lyckas med sin avhandling.

Emellertid! Detta gäller i den ideala världen. Där vi inte lever.

Universiteten har blivit incitamentsstyrda. För att komma upp sig i den akademiska världen krävs att man har ett CV som innehåller en del saker. Den som vill komma upp sig skall publicera artiklar. Strunt samma om den har något att rapportera, om den i sin forskning funnit något värt för andra att få veta. Den skall publicera. Punkt slut.

Den som vill komma upp sig skall ha undervisningserfarenhet. Om den har något att lära ut, om den kan lära ut, och än hellre, lära in, är av mindre betydelse. Viktigast är att uppvisa två saker, att den deltagit på de pedagogiska kurserna och att den bedrivit egna kurser. Punkt slut.

Den som vill komma upp sig skall ha handledningserfarenhet. Här kommer då doktoranden in. Doktoranden är en viktig rad på en uppåtsträvande akademikers CV. Ja, doktoranden är en rad på CV:et. Ingenting annat. En rad.

Därför blir doktorander en handelsvara på universitetens institutioner. Kommer det någon in som doktorand, blir det en huggsexa om doktoranden. Inte för att ta hand om den och hjälpa den till en god avhandling. Utan för att bli handledare, helst ansvarig handledare, så att den raden på CV:et kan fyllas i. Någonstans sitter en eller flera professorer och fördelar ut doktorander till de som de vill se vandra sin väg upp i den akademiska hierarkin. Ingen omtanke finns om doktoranden, om dennes avhandlingsprojekt, om dess lycka. Doktoranden är blott och enbart ett ting som skall fördelas ut till de som man vill se vandra upp i den akademiska hierarkin. Doktoranden blir blott ett ting, ett medel i en annan människas karriär.

Exakt samtidigt sneglar studierektorn på doktoranden. Den ser ut att ha all tid i världen för undervisning då den mest bara sitter och hänger över datorn eller läser en bok. Studierektorn kan locka med pengar och ökad social acceptans på institutionen. Doktoranden inser att den kan göra en social investering. Åtar den sig undervisning, närhelst den blir tillfrågad, blir den en organizational wo/man, vilket blir ett kapital den kan utnyttja i framtiden.

Doktoranden blir ett medel för institutionen, att fylla ut de luckor som kan uppstå.

En god organisation är tydlig med hur den ser på och kommer att behandla doktoranden. En god akademisk institution klargör genom sitt agerande att doktoranden är ett mål i sig, dennes utbildnings och bildnings gång är målet, samtidigt som doktoranden är ett medel för handledarens akademiska utveckling.

En ond organisation använder doktoranden, utan att klargöra det, som ett medel för handledarens meritering och för anstaltens utbildning.

​Öllsjö den 16 oktober 2019

Sverige har tagit emot många flyktingar från länder karakteriserade av klankultur och islam.

Klankultur innebär att den större familjen, dvs klanen, är grunden i samhället. Det är där personen finner sin vila, omsorg, tröst och utvecklingsmöjligheter. Det innebär att man har starkt förtroende inom klanen, och misstänksamhet utanför den. Man är uppoffrande inom den, och exploaterande utanför den. Det innebär att personen blir en klanmedlem.

Klankultur är i huvudsak motsats till den svenska kulturen, som vi kan kalla etatistisk. Förvisso har vi familj där vi finner stöd, men än mer står staten (eller kanske man skall skriva i imperfekt, förgången tid?) för omsorgen av personen, från vaggans barnmottagning på öppenvårdscentralen, till ålderdomens ålderdomshem. Det innebär ett starkt förtroende till staten, som ju ger och garanterar personen frihet, frihet från familj, från närsamhälle och från arbetsgivare. Personen blir en ensam, självständig individen. Samtidigt tycks det ge ett starkt förtroende, inte bara till staten, utan till samhället och till främlingar.

Klankultur går inte att integrera i en etatistisk kultur. Etatisterna ser inte klanmedlemmar, utan individer, och litar på att de gör sin tjänst i samhället och bidrar, medan klanmedlemmen ser samhället som en källa till resurser för klanen. Ett etatistiskt samhälle som rymmer klanmedlemmar måste därför bygga ut en omfattande kontrollapparat för att stävja klanens exploaterande hållningen mot staten. Etatisten ser denna kostnad som misshushållning. Samtidigt, om staten misslyckas i sin kontroll, som idag assistansindustrin ger exempel på, tappar etatisten förtroendet för staten.

Så eroderar etatismen, och därmed förtroendet. Alternativet till etatismen blir då familjen, dvs etatisten retarderar till en klankultur, där det gäller att ta hand om sig själv och sina telningar. I Sverige möjliggör det fria skolvalet denna retardering av etatism till klansamhälle.

Islam innebär lydnad och kvinnoförtryck på en nivå som knappt har förekommit i Sverige, inte ens före Sveriges bildande. Förvisso har svenskarna sedan medeltidens slut haft kristendom, som är en liknande ideologi, med samma ursprung och med liknade förtrycksmekanismer och ett liknande kvinnohat. Men under modern tid, dvs med ingång av 1900-talet, eroderade det kristna inflytandet och sedan slutet av 60-talet har samhället i stigande grad varit befriat från kristendomens inflytande.

Det profana samhället som etablerades så tydligt på 70-talet är inte kompatibelt med islam, eller med någon annan totalitär religiös föreställning. För den profane är det en omöjlig tanke att husen skall ha persienner så att fönstret kan mörkläggas när kvinnan i huset vill gå med sitt hår fritt. Det är en omöjlig tanke att badhuset skall avlysas för män, för att kvinnor skall bada. Det är en kränkning av individen att skända dennes kropp i unga år, för att offra förhuden som tecken för underkastelse. För den profane är detta barbari på en nivå som vi inte ens känner igen hos de som andra kallar barbarer, dvs vikingarna.   

Slutsatsen av detta blir att integration inte är möjlig, ty klanmedlemmar och muslimer kan inte ingå i den svenska etatistiska profana kulturen. Assimilation är det enda möjliga, dvs en kultur får ge vika för den andra kulturen.

Krafterna för en profan, etatistisk kultur försvagas idag. Muslimerna som hävdar sin religions rött att finnas i samhället, utanför moskéerna och hemmen, avregleringen, privatiseringarna, valmöjligheterna i skola, identitetspolitik och nyrasism, innebär alla att staten förlorar sin roll, att förtroendet för samhället och staten eroderar, och kvar blir, inte individen, ty den klarar sig inte själv, utan grupper, främst familjen eller klanen.

Spelet för ett solidariskt, värdigt samhälle, fritt från förtryck, som vi vann med stigande styrka fram till 70-talet, är i ökande grad på väg att förloras.

​Öllsjö den 15 oktober 2019

​Idag står platser lediga på lärarutbildningen. Man har inte ens sökande till de platser som finns på vissa lärarutbildningar.

Kvalifikationen på de sökande till lärarutbildningen är låga. Förvisso finns det sökande med höga betyg, men det finns också de som söker, och som kommer in, som har lägre poäng på högskoleprovet än man skulle få om man svarade slumpmässigt på frågorna.

Lärarutbildningarna är till 48% underkända som akademiska utbildningar. Universitetskanslersämbetet har granskat dem och funnit att knappt hälften inte uppnår den kvalitetsnivå som krävs för att vara en godkänd, dvs inte mycket bra, utan blott godkänd, utbildning.

Skolorna i Sverige har genom PISA-undersökningarna visat sig ha en tydlig nedangående trend avseende dess förmågor att utbilda sina elever.

Kvaliteten på skolorna varierar i hög grad, främst beroende på det fria skolvalet och friskolorna. Vi har en betygsinflation, vilket försvårar en effektiv allokeringen av individer utifrån deras studiebegåvning. Det är som Peps sjunger, sicket elände: https://www.musixmatch.com/lyrics/Peps-Persson/Sicket-el%C3%A4nde)

Ni ser flödet av uselhet. Oattraktiva utbildningar, låg kvalifikation på de sökande, låg kvalité på lärarutbildningen, låg kvalité där lärarna arbetar, dvs skolorna, men försämrad allokering av studiebegåvningar.

Flödet av uselhet skapar en känsla av tröstlöshet. Det finns inte en kedja med en svag länk, utan en kedja av svaga länkar. Vi kan inte inrikta oss på en av länkarna, den svaga, ty alla länkar är svaga. Hur i all sin dar skall man kunna börja, då det krävs att vi börjar överallt.

Alla länkar måste stärkas. Onekligen krävs det en enormt stark och kunnig smed, som skall kunna förstärka alla länkarna i kedjan.

Man föreslår höjda löner och höjd status för lärarna. Då blir det attraktivt att söka till lärarutbildningen och att vara lärare. Men det motverkas av den strömning vi har av avprofessionalisering. Inte blott av lärarna i slutledet, utan av deras utbildning, högskolorna och universiteten. Det är ju inte enbart lärarna som avprofessionaliseras, utan även deras utbildningsplats, universiteten och högskolorna.

Europa låg i ruiner efter Andra Världskriget. En enorm insats av människorna, av de politiska institutionerna, eldade av Marshallhjälpens pengar, skapade ett Europa som blev starkare än det var innan kriget.

Vi har haft kriget. Det började på 70-talet och idag ser vi ruinerna. Nu krävs det en skolans efterkrigsstrategi.     

Öllsjö den 14 oktober 2019

​Jag gjorde observationer när jag besökte Kristianstads centrum och den relativt nya galleria i förfall som finns i stadens centrum. Därefter åkte jag till den nya gallerian som finns i Kristianstads utkant. Jag noterade beslöjade kvinnors förekomst.

Jag kallar dem beslöjade kvinnor, ty det är fel att kalla dem muslimska kvinnor, då det finns kvinnor som är muslimer som inte är beslöjade, samtidigt som det finns beslöjade kvinnor som är beslöjade av tradition och kultur, utan att vara troende muslimer.

I centrum såg jag många beslöjade kvinnor. De gick i grupper av kvinnor, där de flesta, men inte alla var beslöjade. Det var många unga kvinnor, men även grupper av äldre kvinnor.

På gallerian i Kristianstads utkant fanns signifikant färre beslöjade kvinnor, och de flesta var tillsammans med barn och en man.

Om detta är en riktig observation, vad kan vara skälet till denna olikhet i förekomst av beslöjade kvinnor?

Jag tror att det finns en kulturell förklaring. Beslöjade kvinnor har lägre tillgång till eget körkort och än mindre tillgång till bil, samtidigt som de ogärna rör sig ensamma. Till stadens centrum är det enklare att komma med kollektiva färdmedel. Det möjliggör att de beslöjade kvinnorna enklare kan komma till centrum än till stadens utkant. De rör sig i sällskap med varandra, varför de kommer i grupper till stadens centrum.

Till stadens utkant kommer blott de kvinnor som med mannens bilkörning kan komma dit, och då i sällskap med mannen, och därmed med familjen, med sina barn.

Jag anser mig därför ha observerat en manifestation av ett kulturellt betingat beteende, där deras patriarkala kulturs kvinnoförtryck manifesteras genom kvinnors frekvens och vilket sällskap kvinnorna har.

Det är en sorglig syn för en demokratisk socialist, med jämlikheten, och därmed jämställdheten som rättesnöre.

Och jag tänker: ”Inte i mitt land.”

​Öllsjö den 13 oktober 2019

Finansinspektionens (FI) chef för banktillsynen, Martin Noréus, lämnar sitt jobb för ett arbete i Svenska Handelsbanken. När det blev känt att han hade fått jobbet, sattes han i karantän. Tanken är att det finns risk för jäv, dvs att han skall agera utifrån andra motiv än de som han är satt att utgå ifrån i sitt arbete. Debatt förs nu om han inte borde ha satts i karantän redan när han började diskussionerna med Handelsbanken. Tanken är att han redan då, när han diskuterade med Handelsbanken, skulle kunna riskera att agera i sin position som chef på FI på ett sätt som var fördelaktigt för Handelsbanken eller för hans möjligheter att bli anställd.

Det finns ett exempel som visar på detta med jäv och risk för lojalitetsbrott. En högt uppsatt bankman i Wallenbergs bank mötte en företrädare för den Wallenbergska argaste konkurrenten, Handelsbanken, i Kungsträdgården i Stockholm. Handelsbanksmannen erbjöd honom arbete i Handelsbanken. Personen skrattade, tackade för erbjudandet och sade att han hade det bra i den Wallenbergska banken. När han kom in i banken träffade han Marcus Wallenberg, den gamle Marcus, som tillsammans med sin bror Jacob, låg bakom mycket av svensk storindustris utveckling under 1900-talet. Personen berättade gladlynt om intermezzot i Kungsträdgården. Marcus lär ha svarat honom snabbt: Du har fem minuter att packa ihop ditt skrivbord.

Att nämna intermezzot var en indikation på att lojaliteten inte var fullständig, varför han fick lämna sitt arbete, som i Marcus värld krävde fullständig lojalitet. Personen kunde riskeras att agera på ett sätt som inte fullständigt och helt var inriktat på att göra den plikt Marcus ansåg han skulle göra.

Jäv och denna historias lojalitet säger att man inte kan lita på folk när de kan befaras vilja se till något som inte skall finnas i deras bedömningar och beslut. Det handlar inte alls om att de verkligen gör det, utan om att det finns en risk, en sannolikhet att de skulle avvika.

Jäv och bristande lojalitet innebär att man misstror människan för att vara professionell, dvs att den inte är helt och enbart uppfylld av och vägledd av professionens normer. Jäv och anklagelsen om den bristande lojaliteten är i själva verket oförskämt mot personen eftersom det säger att vi inte tror att du kan vara fullt ut professionell. Jag kan se mig själv, sittande på stolen i FI och få veta att jag är satt i karantän p g a jäv. Högt hade jag protesterat: ”Ni misstron min professionalism, den som ni haft sådan nytta av, den som gett mig erbjudandet om ett annat jobb. Den som är jag”

När en av mina doktorander skulle disputera vad det jag som föreslog opponent, och som sedan fixade så att opponenten ville vara opponent och att hon kom till Lund, för att opponera på doktorsavhandlingen. Detta borde vara ett uppenbart fall av jäv, som inte skulle accepteras. Jag borde misstänkas för att vilja ha min doktorand godkänd, varför jag skulle föreslå en opponent som jag visste skulle fara fram försiktigt och inte göra ett bra jobb som opponent, dvs med all sin förmåga kritiskt granska avhandlingen.

Mitt förslag på opponent var en av världens främsta forskare i området. Bl a var hon en tid redaktör för vårt ämnes främsta vetenskapliga tidskrift. Nej, ingen skulle kunna anklaga mig för jäv, att göra livet enkelt för min doktorand. Snarare kunde jag anklagas för hybris, att ha en stor tilltro till avhandlingens kvaliteter och doktorandens kapacitet att möta världens främsta forskare.

Men jäv kanske inte handlar om misstron mot professionalismen, utan om insikten om människans skröplighet. Ty oaktat hur stor professionalismen än är, är en människa en människa. Det är den skröpligheten som kommer till uttryck i Jesus ord: Att den utan synd kaste förste stenen.

Vi har våra lagar, våra normer, våra principer, vår professionalism. Men människan har också sitt hjärta, som lurar henne, som bedrar principerna, som får henne att göra obegripliga saker, som kan uttryckas med Paulus förtvivlan i Romarbrevet 7:15: “Jag kan inte fatta att jag gör som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag.”

Kant hävdade plikten, det autonoma agerandet, att människan med det praktiska Förnuftet sätter upp principer för sitt agerande, och sedan följer dem, oaktat dess konsekvenser, vare sig för den agerande eller andra. Om människan alltid agerar autonomt finns inga risker, då finns inget jäv, ingen brist på lojalitet. Det autonoma är det perfekta, en människa som följer sitt Praktiska Förnufts principer. Men det är utopiskt, ty vi har alltid Paulus förtvivlan.

Människan är utrustad med den utopiska förmågan, Förnuftets oerhörda förmåga och kraft. Men utopier, lär oss religionernas och de totalitära ideologiernas blodiga framfart, kan vara föredöme, men får absolut inte vara utan revor, utan den spricka, där människan i sin helhet kan smita ut och vara människa. I all sin skröplighet.

Därför är jäv inte en misstro mot professionalism, utan en insikt i att människan är en människa. Jäv blir därför ett uttryck för självinsikt, för vår kärlek till oss själva som människor.

​Öllsjö den  12 oktober 2019