Regeringen förbereder en lagstiftning som skulle innebära att statens alla organisationer och anställda skall ha en skyldighet att ange papperslösa.
Papperslösa är de individer som tagit sig illegalt in i landet och inte ansökt om asyl, och de som ansökt om uppehållstillstånd, men fått avslag, Idag har de rätt till viss samhällsomsorg, t ex att deras barn får gå i skola, och att de får tillgång till sjukvård och tandvård.
Regeringen föreslår att om någon i statens tjänst blir varse en papperslös, skall den ange den till polisen och Migrationsverket. Avsikten är att få tag på de papperslösa, men också att minska det skuggsamhälle som de befinner sig i.
Det finns argument mot och för detta förslag.
Argument mot angiveri
De som är mest utsatta, t ex de papperslösas barn, blir angivna, trots att de är oskyldiga till brottet att vara illegalt i landet. Det stigmatiserar en grupp som är utsatta och oskyldiga.
Genom angiveri vågar de papperslösa inte visa sig, inte ens i skolor eller på sjukhus, varför det skapas ett än större skuggsamhälle, med risker för en ohygglig exploatering som är än starkare än idag.
Angiveri strider mot somliga yrkesgruppers yrkeskod, t ex läkares, och strider också mot fundamentet i t ex lärares yrkesutövning, där elevens förtroende för läraren är ett mycket viktigt inslag.
Att upptäcka och fånga in brottslingar, i detta fall, de papperslösa, är främst polisens uppgift. Andra statliga yrkesgruppers uppgift är inte att delta i brottsbekämpning utan består i att läka sjukdomar och utbilda barn.
Staten borde utveckla de repressiva delarna av sin verksamhet, i syfte att fånga papperslösa, och överlåta till de andra delarna att sköta den verksamhet som de har sig ålagda.
Argument för angiveri
Envar, och speciellt statens personal, borde delta i att freda staten, t ex genom att minska den exploatering av staten som de papperslösas rättigheter innebär.
Statens samtliga delar måste vara lojala mot staten. Om staten begär att exploateringen skall minska genom angiveri, borde statens personal vara lojal mot den uppgiften.
Papperslösa utnyttjar statens resurser och förbrukar resurser som hade kunnat komma legitima flyktingar till nytta. Genom att acceptera de papperslösa i den omfattning som sker idag, premieras de som tagit sig till Sverige men inte har rätt att vara i Sverige, medan de räddhågsna och riskovilliga som sitter i ett flyktingläger, går miste om resurser. Angiveri innebär att delvis motverka den darwinistiska flyktingpolitiken, där den starkes rätt går före den behövandes rätt.
Angiveri är inte en ny sak för statens personal. Personal, t ex på förskolor, har anmälningsplikt om de tror att ett barn far illa. Angiverilagen utvidgar blott den uppgiften.
Angiveri underlättar ett etiskt dilemma. Om en lärare i Småland finner att Putins dotter befinner sig i lärarens klassrum, och läraren förstår att det innebär att Putin, denna krigsbrottsling som flytt från Ryssland, gömmer sig i de småländska skogarna, kommer den i ett etiskt dilemma. Skall den ange dottern, och därmed Putin, och öka sannolikheten för att denna brottsling mot mänskligheten fångas in, eller skall den tiga och därmed låta Putin gömma sig i Smålands skogar? Med detta etiska dilemma uppenbaras att det kanske inte finns något principiellt mot angiveri, eftersom det blott är angivarens egen juridiska och moraliska utvärdering av den papperslöses brott som spelar roll.
Debatten om angiveri hade vunnit på att debattörer inte, som en ryggradsreaktion, tog ställning för eller emot, utan att man noga tog fram alla argument, för och emot, och värderade dem, för att slutligen nå fram till en balanserad syn.
Men än bättre vore om man såg problemet med de papperslösa, och försökte skapa en mängd förslag på hur problemet skall reduceras. Där är angiveri en lösning, men andra finns. Polisen och andra delar av statens repressiva organisation kan utveckla sin förmåga att finna och utvisa papperslösa. Den som får avslag släpps inte ut i samhället, utan utvisas omedelbart. Papperslösa ges inga samhällsrättigheter, förutom akutsjukvård. På andra sidan av spektrat finns lösningen med att alla papperslösa ges tidsbegränsat uppehållstillstånd.
Samtliga lösningar innebär nackdelar och fördelar för de papperslösa och för staten. Att väga dessa nackdelar och fördelar är en grannlaga uppgift, men att inte göra det, är att agera irrationellt, med risk för stora effekter framgent, för individer, för staten för statens legitimitet och för migrationspolitiken.
Den 25 augusti 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Papperslösa är de individer som tagit sig illegalt in i landet och inte ansökt om asyl, och de som ansökt om uppehållstillstånd, men fått avslag, Idag har de rätt till viss samhällsomsorg, t ex att deras barn får gå i skola, och att de får tillgång till sjukvård och tandvård.
Regeringen föreslår att om någon i statens tjänst blir varse en papperslös, skall den ange den till polisen och Migrationsverket. Avsikten är att få tag på de papperslösa, men också att minska det skuggsamhälle som de befinner sig i.
Det finns argument mot och för detta förslag.
Argument mot angiveri
De som är mest utsatta, t ex de papperslösas barn, blir angivna, trots att de är oskyldiga till brottet att vara illegalt i landet. Det stigmatiserar en grupp som är utsatta och oskyldiga.
Genom angiveri vågar de papperslösa inte visa sig, inte ens i skolor eller på sjukhus, varför det skapas ett än större skuggsamhälle, med risker för en ohygglig exploatering som är än starkare än idag.
Angiveri strider mot somliga yrkesgruppers yrkeskod, t ex läkares, och strider också mot fundamentet i t ex lärares yrkesutövning, där elevens förtroende för läraren är ett mycket viktigt inslag.
Att upptäcka och fånga in brottslingar, i detta fall, de papperslösa, är främst polisens uppgift. Andra statliga yrkesgruppers uppgift är inte att delta i brottsbekämpning utan består i att läka sjukdomar och utbilda barn.
Staten borde utveckla de repressiva delarna av sin verksamhet, i syfte att fånga papperslösa, och överlåta till de andra delarna att sköta den verksamhet som de har sig ålagda.
Argument för angiveri
Envar, och speciellt statens personal, borde delta i att freda staten, t ex genom att minska den exploatering av staten som de papperslösas rättigheter innebär.
Statens samtliga delar måste vara lojala mot staten. Om staten begär att exploateringen skall minska genom angiveri, borde statens personal vara lojal mot den uppgiften.
Papperslösa utnyttjar statens resurser och förbrukar resurser som hade kunnat komma legitima flyktingar till nytta. Genom att acceptera de papperslösa i den omfattning som sker idag, premieras de som tagit sig till Sverige men inte har rätt att vara i Sverige, medan de räddhågsna och riskovilliga som sitter i ett flyktingläger, går miste om resurser. Angiveri innebär att delvis motverka den darwinistiska flyktingpolitiken, där den starkes rätt går före den behövandes rätt.
Angiveri är inte en ny sak för statens personal. Personal, t ex på förskolor, har anmälningsplikt om de tror att ett barn far illa. Angiverilagen utvidgar blott den uppgiften.
Angiveri underlättar ett etiskt dilemma. Om en lärare i Småland finner att Putins dotter befinner sig i lärarens klassrum, och läraren förstår att det innebär att Putin, denna krigsbrottsling som flytt från Ryssland, gömmer sig i de småländska skogarna, kommer den i ett etiskt dilemma. Skall den ange dottern, och därmed Putin, och öka sannolikheten för att denna brottsling mot mänskligheten fångas in, eller skall den tiga och därmed låta Putin gömma sig i Smålands skogar? Med detta etiska dilemma uppenbaras att det kanske inte finns något principiellt mot angiveri, eftersom det blott är angivarens egen juridiska och moraliska utvärdering av den papperslöses brott som spelar roll.
Debatten om angiveri hade vunnit på att debattörer inte, som en ryggradsreaktion, tog ställning för eller emot, utan att man noga tog fram alla argument, för och emot, och värderade dem, för att slutligen nå fram till en balanserad syn.
Men än bättre vore om man såg problemet med de papperslösa, och försökte skapa en mängd förslag på hur problemet skall reduceras. Där är angiveri en lösning, men andra finns. Polisen och andra delar av statens repressiva organisation kan utveckla sin förmåga att finna och utvisa papperslösa. Den som får avslag släpps inte ut i samhället, utan utvisas omedelbart. Papperslösa ges inga samhällsrättigheter, förutom akutsjukvård. På andra sidan av spektrat finns lösningen med att alla papperslösa ges tidsbegränsat uppehållstillstånd.
Samtliga lösningar innebär nackdelar och fördelar för de papperslösa och för staten. Att väga dessa nackdelar och fördelar är en grannlaga uppgift, men att inte göra det, är att agera irrationellt, med risk för stora effekter framgent, för individer, för staten för statens legitimitet och för migrationspolitiken.
Den 25 augusti 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
