​Han kom in på mitt arbetsrum. Han sade att han skulle återvända till sitt hemland och att han enligt sin religion, inte kunde lämna kvar några negativa känslor. Han ville därför att vi skulle bli vänner igen. Jag hade inget emot det utan log mot honom. Vi kramade varandra, tog varandras händer och vi önskade varandra lycka till i våra framtida liv. Han kunde med frid i hjärtat återvända hem till sitt land, utan att det fanns någon negativ frätande syra kvar i Sverige.
J
ag hade något år innan, som ansvarig för forskarutbildningen, avskilt honom från doktorandfinansiering. Jag gick årligen igenom doktorander som finansierades genom universitetsanslag och utvärderade deras prestation. Jag var mycket vänlig och generös i min utvärdering och följde inte mina egna kravnivåer, utan försökte anpassa min värdering till en lägre kravnivå. Men han klarade inte ens den nivån, varför jag beslöt att utnyttja lagstiftningens rätt att avskilja en doktorand som inte framgångsrikt följde utbildningen. 

Det blev ett herrans liv, inte enbart från honom, utan från hans handledare och en del andra personer på institutionen. Det hade ju aldrig skett tidigare. Jag stod på mig, ty jag hade rätt, ansåg jag. Jag hade sett för mycket av slöseri med statens pengar. Jag hävdade att pengarna skulle göra mer nytta hos en mer framgångsrik doktorand. Striden slutade med att prefekten hittade en kompromiss som innebar att den finansiering som jag kontrollerade kunde användas till en annan doktorand, medan den mindre framgångsrike doktoranden fick ett anslag från institutionen. Jag blev nöjd med kompromissen, eftersom jag därmed hade fått fram signalen, att doktorander skall prestera och att doktorandfinansiering inte är ett fyraårigt anslag som man fritt kan förfoga.

Kritiker av systemet med kollegium tycks härvid få vatten på sin kvarn och pekar på att det behövs en chef med hårda nypor för att ta bort slöseriet med favoriter. Men det är emellertid fel, ty den mekanism jag använde, avskiljandet, är inte en hierarkisk mekanism som chefer använder, utan klanens främsta kontrollmekanism, inneslutning och uteslutning. Chefer styr med kommando och regleringar. Ledare av klaner styr genom inneslutning och uteslutning, och låter gruppen och individer däri utforma sitt värderingssystem och prestationer.

Ledaren är den som driver värderingsutveckling i klanen. Men det är en interaktiv process, där alla klanmedlemmar deltar som kollegor. Ledarens enda handgriplighet är främst rekrytering, dvs inneslutning av klanmedlemmar, och, i sällsynta fall, när socialiseringen av klanens värderingar misslyckats, uteslutning.

Mitt agerade var därför klanledarens agerande, kollegiets styrning, av inneslutning och uteslutning.

​Öllsjö den 31 januari 2020  

​I en debattartikel pläderar näringslivsorienterade forskare för att forskningen skall styras av rektorn på en högskola eller universitet. (https://www.dn.se/debatt/acceptera-inte-att-svensk-forskning-blir-allt-samre/) De menar att kollegial styrning befrämjar inavel, internrekrytering och en långsam intellektuell död.

De ansluter till den eviga debatten om universitet skall styras hierarkiskt, som företag, eller som sammanslutningar av lärare och studenter, under en kollegial styrning.

Ser man på förekomsten av framgångsrika organisationer, tycks företagsförespråkarna ha visst stöd. Förekomsten av världsledande företag, med forskningstyngd, är betydligt större än förekomsten av världsledande universitet i Sverige.

De världsledande företagen utmärks dock inte enbart av hierarki, utan även av en hård konkurrens. Universiteten utmärks emellertid inte av hård konkurrens. T o m de mest mediokra högskolor kan fortsätta att existera ty det enda de måste klara av för att överleva, är UKÄ:s intermittenta granskning, som är mycket förlåtande. Klarar de den, får de fortsätta att examinera, och studenter kommer till dem, inte för att få en fantastisk utbildning, utan för att de inte kan få plats på bättre utbildningar och/eller för att de inte värderar en god utbildning så högt, relativt andra värden, som ledighet och närhet till läroanstalten. Lärarna kommer till dem, sannolikt mest för att de inte får arbete på mer prestigefyllda universitet, men även för att platsen är dem kär.

Tidigare fanns en intern konkurrens på universiteten, där man konkurrerade om den högsta positionen, professorstjänsten. Den konkurrensen är idag till största delen avskaffad genom befordransmöjligheten, där man blir professor p g a prestation och inte hur prestationen står sig relativt andras. Samtidigt har man avskaffat professorstjänsterna, som innebar en stor grad av akademisk frihet, vilket inneburit att professorstjänsten blivit en lärartjänst, utan institutionellt ansvar. Det finns därmed inga, högt kvalificerade, som driver institutionernas utveckling. Den har istället glidit över till den administrativa delen av högskolorna, som tenderar att befolkas av akademiskt mediokert kvalificerade personer.

Medan konkurrens kan vara lika kvalitetsdrivande, skiljer sig marknaderna åt. Företagen skall få fram produkter och service som en motpart är villig att köpa. Universitet producerar kunskap, som förvisso skall komma samhället till nytta, men inte nödvändigtvis som produkter och tjänster som har kunder som betalar för dem. Hade universitet haft kunder, då hade varken statens pengar behövts, eller alla dessa donationer.

Men avsaknaden av kund kan innebära att akademikerna ställer sig på den akademiska friheten, och lyssnar vare sig av samhällets eller kunskapsfältets behov. Det kan förvisso delvis vara av goda, eftersom då forskning kommer till stånd som varken samhället eller kunskapsfältet inser kan vara av godo. Samtidigt innebär det att forskningstid går åt till forskning som inte ens får en citering, om den överhuvudtaget publiceras.

Även här kommer jag tillbaka till den akademiskt meriterade. Ju mer kvalificerad, ju mer sannolikt att personen kan erfara vad värdet är av en forskning i ett forskningsfält, och kommer, delvis av fåfänga, att ägna sig åt det.

Jag kan inte skriva en bok här, så jag avslutar resonemanget. Det slutar med att peka ut kollegiet. Men ett kollegium med de som kan försvara vetskapen, som har kvalifikationer och erfarenhet. Som rekryteras genom hård konkurrens.

​Öllsjö den 30 januari 2020   

I Kristianstad finns två bostadsområden som betecknas som utanförskapsområden. I lokaltidningen stod den 27 januari, Förintelsens minnesdag, dagen då vi visar vår respekt för de som mördades under Förintelsen, att en socialdemokratisk politiker, Anders Tell, tillsammans med en moderat, träffat den lokale imamen för att diskutera otryggheten i ett av områdena.
https://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/toppolitiker-traffade-imam-pa-nasby-for-att-fa-stopp-pa-valdet/

En imam är en företrädare för en organisation som baseras på en av de mest vidriga ideologier mänskligheten har uppfunnit, islam, som står sig väl i den hårda konkurrensen med andra totalitära ideologier, såsom nazism, kommunism, kristendom och judendom.

Hur kan en socialdemokrat så reducera och bortse från det som borde vara en socialdemokrats värderingar, att den sätter sig tillsammans med en imam?

Gamlegården är ett mycket oroligt område och kräver insatser. Socialdemokraten hade kunnat stå på sin demokratiska socialism och sagt att det goda samhället skall nu ingripa och göra sitt yttersta. Med samhälle menas de goda, demokratiska krafter som vi har. Men han åkallar de vidskepliga, de totalitära och förtryckande krafterna i islam. 

Är det så, att det goda samhället nu är så försvagat av privatiseringar, avregleringar, främmandegörande, splittringar, skattesänkningar, att man inte klarar sin uppgift utan måste vända sig till mörkare krafter?

Socialdemokraten inser självfallet att han, genom att gå till imamen, legitimerar imamen, hans organisation och hans ideologi, islam. Han ger denna vedervärdiga ideologi en samhällelig plats och acceptans, i ett  samhälle som tidigare var ett socialdemokratiskt folkhem. Denna ideologi som, varhelst den drar fram, skapar samhällen som inte utmärks av god politisk, ekonomisk eller social utveckling, och som utgör material till terror.  

Nästan bisarrt var det att nyheten att en socialdemokrat söker samarbete med dokumenterade antisemiter, islam, skedde på minnesdagen av Förintelsen.

Ny-socialdemokraten legitimerar och normaliserar en totalitär ideologis förtryckande inflytande.

Hur kan detta ske?

Socialdemokratin har en ärorik historia av demokratisering, först den politiska, sedan den sociala och, slutligen, en aning, men ändock lite av ekonomisk demokratisering. Demokrati, jämlikhet och solidaritet har varit idealen. Kampen mot totalitära ideologier har tidigare varit framgångsrik, ty nazismen och kommunismen har aldrig fått starka rötter i Sverige och kristendomen har tryckts tillbaka till sina kyrkor.

Det som har skett är att ny-socialdemokraterna växte fram under 90-talet, De karakteriseras av ett arbetarförakt, som uttryckts genom att företrädare fnyser åt arbetarnas kultur och t o m kallar den för icke-kultur. Arbetarföraktet visas numer genom att de demokratiska socialister som besviket lämnat socialdemokratin, för att bära sin solidaritet och jämlikhet, blir kallade rasister.

Det är ny-socialdemokraterna som normaliserat en rasism genom att använda uttryck som ’vita män’.

Det är de som legitimerar totalitära ideologier genom att i riksdagen säga att de har respekt för dem och aldrig kommer att kritisera dem.

Ett tecken på ny-socialdemokraternas framfart är att partiets förluster ökat. Väljarstödet minskade från succévalet 1968 (50,1%) fram till 1991 (37,7%) med cirka 0,28 procent per år. Med start 1994 (45,2%) accelererar förluster fram till 2018 (28,3%) med ett fall på 0,631% per år. Idag är partiet inte ens det största partiet.  Enligt DN har s 23% och t ex SD 24% (https://www.dn.se/nyheter/sverige/dn-ipsos-rekordlagt-stod-for-socialdemokraterna/).

Rimligt agerande, om det socialdemokratiska partiet hade styrts av demokratiska socialister, med stolt historia genom Wigforss, Sträng och Palme, m fl., som hade varit grundmurade i sina värderingar av demokrati, solidaritet och jämlikhet, hade startat en uteslutningsprocess, med målet att utesluta Tell från partiet, eftersom han sviker den demokratiska socialismen grundläggande värderingar genom att legitimera en totalitär ideologi.  

Men idag domineras partiet av dessa ny-socialdemokrater, varför det istället blir att de demokratiska socialisterna, som jag, utesluter partiet.

Öllsjö den 29 januari 2020
 
PS. Detta var i början en insändare som jag avsåg att skicka till lokaltidningen där jag bor, Kristianstadsbladet och dess insändaravdelning. Men jag gjorde det inte, utan väljer att enbart publicera mina tankar här. Skälet att inte söka publicering i tidningen är att jag är rädd för en möjlig reaktion från de totalitära, t ex att någon galenpanna tar reda på min adress och kommer och kastar sten på mitt hus, eller än värre. Inför den risken väljer jag att inte offentliggöra min analys av socialdemokratin. Kanske jag har fel i min riskanalys, men jag vågar inte ta reda på om jag har fel. Så är min upplevelse av Sverige idag. För den skäms jag. DS 

​Jag gick i en byskola. Där gick några barn som bodde på en bondgård. De kom från Malmö och hade nog tagits från sina föräldrar. Visst var några av dem tuffa, men de var med alla andra på rasten och blommade aldrig ut i ligistfasoner, utan var som vi andra.
Så ser den goda mångfaldhetsskolan ut.

Arpi stormar mot att använda ’flickkuddar’ som integrationsverktyg. (https://www.svd.se/barn-ar-inte-integrationsverktyg-mp ) ’Flickkudde’ är den elev man satte mellan två bråkiga personer. Oftast var bråkmakarna pojkar och kudden var, som termen säger, oftast flickor. Flickorna förlorade säkert tid och koncentration, och därmed skolgång på att vara ’flickkudde’. Pojkarna kanske vann skolgång genom att inte få utveckla sitt bus.

Miljöpartiet tycks vilja det som jag vill, att det är staten och inte föräldrarna, som anvisar barns skola. I akt och mening att uppnå något stort, ett land där vi är i samhörighet och inte uppdelad på klass eller religion.

En god tanke. Den fungerade i min byskola. Jag vill att den skall fungera likadant idag. I den skolan blandas ungdomar, med många kuddar att sätta in mot de bråkiga.

Idag delas de upp, där kuddarna sätts i en skola med alla andra kuddar, och andra skolor som har ett ohyggligt överskott att bråkstakar, där de kanske inte ens har någon kudde. Ett sådant samhälle är inte ett solidariskt samhälle.

Å andra sidan: Varför skall flickorna vara solidariska medan pojkarna åtnjuter omsorg?

Men en större fråga är den som Arpi väcker. Min byskolas solidaritet fungerade eftersom de potentiellt bråkiga var i distinkt minoritet. Jag minns inte så väl, men kanske en eller två elever på trettio elever. Och totalt kanske fyra eller fem på skolan. Idag kanske det finns skolor där de bråkiga är så många att kuddarna inte räcker till. Och när rasten kommer, är de så många att de kan bilda effektiva gäng.

I studier av bostadssegregation har man funnit att det finns en tolerans för invandrare, men på en låg nivå. Går den över en viss andel i bostadsområdet, börjar de resursstarka svenskarna flytta ut. Kanske det finns samma mekanism i skolor, att en viss andel bråkstakar i varje klass går an, och en viss andel på skolan, men när den andelen blivit för stor, då tilltar buset och föräldrarna flyttar sina barn.

Tänk om det är så att min tanke på samhället där vi är tillsammans, endast är möjligt när vi har en andel avvikande som är likt min byskola? Jag har förfäktat en sådan tanke när jag stred för att en förtätning i mitt bostadsområde skulle bestå, inte av villor, utan av hyreslängor, så att vi fick in en annan grupp, t ex invandrare, än den som dominerar helt i vårt bostadsområde. Min tanke var ’Vi kan bära det’, dvs att vi som är så lika och homogena och stabila, kan ta mångfalden och lära upp de andra, och kanske lära oss njuta deras arabiska kaffe.

Kanske vi, i vårt homogena land som ligger inom det gamla vodkabältet, skall tänka på groggen? En grogg utmärks av att den tar styrka från alkoholen, men den helt dominerande vätskan är blannevanned, dvs den vätska som blandar upp alkoholen och ger smaken av diverse tillsatser. För mycket sprit i groggen, och den blir bara användbar som ett sätt att berusa sig och hamna under bordet.

Har då Arpi rätt, att vi har fått för mycket i vår grogg och att blannevanned inte räcker till för att göra groggen smaklig? För att undvika att våra barn hamnar under bordet, tar vi våra barn ur skolan och sätter barnen i en mer välsmakande skola. Medan miljöpartiet vill ha en grogg som gör att alla hamnar under bordet, vilket onekligen PISA-undersökningarna har antytt.

​Öllsjö den  28 januari 2020

Sex grupper fanns kring Förintelsen. I centrum står de som Förintades, främst judarna och zigenarna. Det är inför deras fruktansvärda öde som vi idag böjer våra huvuden och visar vår respekt för dem.

Sedan står vi raka i ryggen, med höjda huvuden, och blickar ut, för att se vad vi har att lära. Ty vi människor skall aldrig någonsin upprepa Förintelsen. Vilket vi har gjort, och gör, men i mindre skala. Men med samma princip.

I Förintelsens samhälle fanns fem grupper som deltog i Förintelsen, de härskande, de hängivna, de protesterande, de likgiltiga och medlöparna.  

De härskande var Hitler, Himmler och de andra i partiets topp. Det är de som i huvudsak får klä skott för vår ilska, och de som görs ansvariga. Men de hade varit noll och ingenting utan de tre andra grupperna.

Låt oss lägga gruppen av protesterande åt sidan, ty det fanns ett fåtal, men det satte inte Förintelsen ur spel, inte ens satte den i gungning. Men de protesterande fick oftast betala ett oerhört pris, sina liv. Otto och Elise Hampel, Franz Jägerstätter och syskonen Scholl, protesterade, på olika sätt, och blev avrättade.

De likgiltiga var de som gick till jobbet, kanske de deltog i möten och räckte upp sin arm. Men utan engagemang och kanske de smet från vissa saker, inte för att sakerna bar dem emot, utan för att de var likgiltiga. De likgiltiga deltog dock i Förintelsen, om än de motarbetade den genom att missköta sitt arbete. Inte som motstånd, utan p g a likgiltighet.

De hängivna var en hel del av dem som vi får se på filmerna från den tiden, när de glatt och med engagemang lyfter armen för att hälsa Ledaren. De var säkert i olika grad engagerade, men de stod bakom ledaren och den absurda politiken. Utan dem hade det inte funnits en Förintelse. Tack vare dem, sköttes Förintelsen med noggrannhet och inlevelse.

Men det är den sista gruppen jag vill speciellt uppmärksamma. De lismande medlöparna, de ryggradslösa opportunisterna. De som satte fingret i vädret och kände vindarna. Villigt lydde de, utan att tro på det, annat än som ett sätt att skaffa sig själv fördelar, eller i alla fall, att undvika nackdelar. Utan dem, ingen Förintelse.

Jag kan lätt tåla de hängivna, ty de är tydliga och de står för sin hängivenhet. Jag kan lätt tåla de likgiltiga, ty de drar sig undan allt som är möjligt. Ingen av dem säljer sin själ. De har en sorts moralisk hållning som jag kan respektera, eller i alla fall acceptera. Även om deras agerande, i de hängivnas fall med stort engagemang, i de likgiltigas fall med stor smitning, innebär ondska.

Men medlöparna är de opålitliga, de som vänder sig efter vindarna, beroende på om de är förliga för dem. Det är egoisten som saknar annan moral än det som är gott för den själv. Olikt den likgiltige, som saknar hänförelse, har medlöparen hänförelse, när härskaren ser dem och inför härskaren. Den likgiltige bidrar inte att driva ondskan, medan medlöparen ger sitt bidrag, så länge det gagnar den.

Idag, när vi uppmärksammar Förintelsen och de Förintade, låt oss också uppmärksamma medlöparen. Ty utan den lismande medlöparen hade Förintelsen inte varit möjlig.

​Öllsjö den 27 januari 2020

​En berömd studie gjordes av barn som fick sitta i ett rum med en godisbit framför sig. De fick veta att de skulle få sitta där ensamma en kort stund. När man kom tillbaka till barnet, skulle barnet få ytterligare en godisbit om den inte ätit upp den godisbit som fanns framför dem. Man följde upp dessa barn senare i livet och fann att det gått bättre för dem som kunde avstå att äta godisbiten.
https://www.svd.se/ny-forskning-snalla-barn-tjanar-mer-som-vuxna

Människan har hedonistiska drag. Att njuta idag och låta morgondagen få komma som den vill.

Men det finns de som kan spara, som kan lägga undan och inte fullt ut njuta idag, för att kunna äta imorgon. Med risken att det sparade kan förfaras, varför det inte finns något att äta imorgon. Därför tar spararen till metoder för att värna det sparade, så att risken för att det försvinner är mindre.

Men sedan finns det de som inte blott sparar utan som investerar. Likt barnet som stod mot det hedonistiska draget och väntade in den andra godisbiten. Att avstå idag, inte för att äta biten imorgon, utan för att få fler bitar att äta imorgon. Investeringen innebär, likt sparandet, en risk. Om jag har potatisar kan jag välja att äta alla idag, vilket är det hedonistiska. Eller så kan jag lägga undan några och äta dem imorgon. Med risk att de är ruttna. Vilket är att spara. Eller så kan jag gräva ner några, med förhoppningen att de har förökat sig imorgon. Då kan jag och än fler äta potatisar. Men investeringen kräver att jag skyddar min investering och att jag göder den, så att den förmerar sig.

Skillnaden mellan sparande och investering är inte sällan den, att medan sparande inte innebär ett arbete för dig, så innebär investeringen att du arbetar. Potatisen låses in i ett lager. Mer än skydd för det sparande, behövs inte. Gräva ner potatisen kräver dock inte bara att du skyddar den från andra som vill ta upp den och äta den, utan att du tillför gödning och håller undan ogräs. Sannolikt står du än större risk än om du sparat. Å andra sidan, lyckas du får du mer än den potatisen du grävde ner. Investering ger vinster. En godisbit blir två godisbitar.

Protestanterna som åkte över Atlanten, förföljda hemma, som sökte friheten i väst. De var, i alla fall enligt Weber, uppfyllda av investeringstanken. De avstod gärna för att förmera. Avkastningen, förmeringen, den ytterligare godisbiten, var ett tecken på att man förhärligat gud.

Frågan man kan ställa sig till den undersökning som gjordes om de investerande och hedonistiska barnen, är om det är de som skapat sin lycka genom sitt investeringsbeteende, eller om det är sett samhälle inriktat på investering, som premierat investeraren. Skulle ett investerande barn vara lika framgångsrikt i ett hedonistiskt samhälle?

Kanske den kritiken är meningslös eftersom vi inte känner hedonistiska samhällen, och de samhällen som förefaller vara ytterst framgångsrika, är de som baseras på investeringar.

Kanske vi kan säga att människan har ett antal oerhört lyckade innovationer bakom sig. Förmågan att härbärgera elden var en sådan. Hjulet var en sådan. Tämjandet av hästen var en sådan. Det moderna accepterandet av egendom och personlig frihet var ytterligare innovationer. Men kanske högt upp på skalan av betydelsefulla innovationer ligger Investeringen, förmågan att bortse från sitt hedonistiska drag och avstå idag, kämpa under tiden, för att imorgon få sjufalt igen?

Öllsjö den 26 januari 2020

Vilken utbildning är lönsam för studenten? Den frågan ställer sig UKÄ. Om man håller sig till en typ av utbildning, kan även inkomstutvecklingen vara en indikator på utbildningens kvalité. Det är trivialt att inse att den inte mäter utbildningens kvalité, utan att den just är en, av många, indikatorer.

Så låt oss se vad som framkommer när det gäller ekonomiutbildningen.

På sidan 17 i UKÄ:s rapport om inkomster efter avslutad akademisk utbildning, finns en intressant tabell
https://www.uka.se/download/18.1b11a8f316f1aba2e828d2f/1579002182206/rapport-2020-02-14-hur-varderas-hogre-utbildning.pdf

Den visar att bäst ekonomiskt utfall får studenten om den läser på prestigeskolan Handelshögskolan i Stockholm. Därefter kommer de större universiteten, som befinner sig i goda ekonomiska regioner.

Jag tror att platsen en skola får i tabellen beror på utbildningens kvalité, dess förmåga att attrahera individer med karriärsambitioner och universitetets omgivning, ekonomiskt och socialt.  

Med den tron finns det några högskolor som utmärker sig. Jönköpings Högskola, som kallar sig själv Jönköpings University, ligger högt i rankingen, vilket är anmärkningsvärt eftersom det har varit en ganska medioker högskola och som har en föga avundsvärd lokalisering. Det tror jag visar på att en stark strategi, med goda finansiella resurser, kan förändra en medioker högskola till en god utbildningsanstalt.

Eftersom jag varit anställd på Linnéuniversitetet, tittar jag på hur de ligger till. Linnéuniversitetet bestod tidigare av ett nytt universitet, Växjö Universitet, och en liten högskola, Kalmar Högskola. I tabellen ser vi att studenter från Växjö Universitet ligger något över mitten. Det är ju varken bra eller dåligt, utan kanske tämligen förväntat. För Växjö gäller ju att dess region inte är avundsvärd i fråga om social eller ekonomisk dynamik.

Högskolan i Kalmar ligger lågt, vilket kanske är något under förväntat, men de tillhör de lägre högskolornas grupp.

Emellertid visar tabellen att Växjö + Kalmar, dvs fusionen av dessa två till Linnéuniversitetet, inte inneburit ett starkt lyft för studenterna och deras löner. Förvisso måste vi inse att fusionen var ganska nyligen, år 2010, men samtidigt måste vi också inse att ibland kan förändring ge mycket kraft och energi. Men Linnéuniversitetet tillhör den absoluta bottengruppen. Det kan tolkas som att fusionen tagit bort kraft och levnadsmod från bägge organisationerna, och att den riktigt stora förloraren i fusionen var Växjö universitet och studenterna om skulle ha följt den utbildningen. Linnéuniversitetets ekonomprogram visar på den osannolika sanningen, att 1+1<1

Dock, än mer anmärkningsvärt är att se platsen för ett universitet som har förutsättningar som de flesta andra läroanstalter inte kan drömma om. Malmö Universitet befinner sig i en mycket dynamisk region. De har en specialiserad ekonomutbildning, som kanske inte ger högre inkomster, vilket kan förklara deras låga placering.

Dock, potentialiteten i en ekonomutbildning i Malmö är enorm. De befinner sig i en het ekonomisk region, det som ibland kallas Greater Copenhagen (https://www.greatercph.se/), med en enorm flygplats, Kastrup, och ett antal livaktiga städer. De har två stora universitet, Lund och Köpenhamn, varifrån de kan rekrytera goda lärare och forskare. De har en enorm befolkningspotential i alla invandrare i Malmö, men kanske också i att attrahera studenter från Danmark. Att dessa förutsättningar utnyttjas till att ge en ekonomutbildning i absoluta bottenklassen är en enorm negativ prestation och en sagolik förmåga att undvika en möjlighet – för att inte säga skyldighet. Att göra dåligt, likt Linnéuniversitet, är förvisso dåligt, men att inte utnyttja sagolika förutsättningar är än sämre. Ja, det är en skandal, Malmö Universitet.

Öllsjö den  25 januari 2020

​Brå-rapporten, som blivit omdiskuterad p g a att den mer än antyder en politisk styrning av förment vetenskapliga rapporter, har kritiserats och försvarats. Det är ovanligt att en vetenskaplig rapport diskuteras offentligt utifrån dess vetenskapliga kvaliteter. Därför borde vi forskare nappa på möjligheten och överföra våra inomvetenskapliga metoddiskussioner till offentligheten.

Debattörer har sagt att den aldrig skulle godkännas som en kandidatuppsats. Dock utan att påvisa bristerna.

Senast framkom en kritik mot de som försvarar rapporten, att de pratar i egen sak. På Högskoleläckan, en facebok-sida, har en av de bästa renhållare i akademin som jag känner, Daniel Ericsson, noterat att en försvarare, Mats Alvesson (https://www.dn.se/debatt/repliker/bra-rapporten-haller-rimlig-kvalitetsniva/), kanske borde tiga, men att man kan förstå hans försvar, eftersom han talar i egen sak. Han är delaktig i den forskningsfinansiär som finansierar framtagandet av rapporten, och han är en av rapportens främsta referenser. Till Alvessons fördel må dock sägas att han anför exempel på kritik som han inte finner avgörande för rapportens kvalité.

Det som man skulle önska sig är att Brå-rapporten gav upphov till en publik metodstrid. Kanske inte på samma nivå som den berömda Methodenstreit, där den starka teorin, företrädd av österrikaren Menger, stod mot den starka empirin, företrädd av tysken von Schmoller. Men som kanske kan förstärka den svaga kvalitativa forskningen.

Idag hoppas jag att vi är på väg att överge den journalistiska metoden som Brå och Alvesson förestår. Det är en metod där man tror att utsagor om verkligheten låter sig göras, starkare av de som är missnöjda och utkastade, än de som är inomhus och gillade. Med den metoden skulle jag vara ett mer rimligt sanningsvittne över Högskolan Kristianstad än högskolans dekan, som deltog i att avskeda mig. Men än mer sanning skulle komma från en person som för något år sedan pensionerade sig, som har lite distans, men inte glömskans distans, men som saknar den bitterhetens filter som den avskedade kan ha.

I den journalistiska metoden finns också en primitiv kvantitativ logik invävd, där man tror att något blir mer sant om det upprepas av några personer. Något är mer sant om det eller liknande utsagor upprepas av tre personer, än blott en person. Som om utsagan att judar är exploatörer blir mer sann för att Hitlers alla anhängare skanderade den.

Idag har vi två kvalitativa inriktningar, som behöver växa samman innan vi kan få en rigorös och systematisk kvalitativ analys. Den hermeneutiska analysen innebär att fråga sig varför en person gör en utsaga. Om en person hävdar att Brå låter sig påverkas av statens politiker, då utför man sin analys av den utsaga genom att fråga sig varför personen ger utsagan, och hämtar därvid in information om den personens liv och livsmiljö. En utsaga är en funktion av vem personen är och var den befinner sig. Men man studerar också de utsagor som inte uttalas, ty att tiga är också ett uttryck av en individ.

Till detta skall läggas den analysteknik som växer fram idag, med bas i grounded theory, där man kan ta flera personers utsagor och från dem skapa tema och kategorier, dvs nå föreställningar som inte är enbart subjektiva, utan intersubjektiva.

Men i fallet med Brå-rapportens slutsats, om politisk påverkan, krävs egentligen andra data än de data som Brå-rapporten tycks i huvudsak vara baserad på. En bättre metod är att ta några rapporter och följa dem bakåt i tiden och se hur de utvecklas och försöka fånga interaktioner mellan rapportören och staten. Då kanske man kan se hur utsagor i rapporten och hur presenterade data varierar, t ex före och efter ett möte som involverar en statlig aktör. Än bättre blir den metoden om man kan få alla tillgängliga data som rapporten hade kunnat baseras på, och än bättre, en insikt i all den data som hade kunnat produceras och se vilken data som verkligen producerades. Då hade man kunnat se tecken på gallring, som kan hänföras till påtryckningar eller anpassning.

Det metodologiskt svåra när det gäller en parts inflytande på en rapport är skillnaden mellan påtryckning och anpassning. Det framkommer i en kritik av en bok (http://inbeijing.se/bulletin/2020/01/21/exempel-sa-har-kan-sjalvcensur-om-kina-inom-svensk-akademia-se-ut/? ), där kritikern argumenterar för att författaren undanhåller data, för att vara andra anpasslig. Det är en grannlaga uppgift att visa hur någon undviker data som kan ge andra slutsatser än de som skapats. Men det är nödvändigt för att kunna nå en slutsats om inflytande via påtryckningar och via anpassning. Det räcker självfallet inte att intervjua en person som antingen säger att det är anpassning eller att det inte är anpassning.

Den kvalitativa metodens olika tekniker borde sättas under lupp, men framför allt borde den utvecklas till en högre grad av att vara systematisk och rigorös. Men idag, nej, Brå-rapporten visar inte på någonting annat än på den kvalitativa metodens analytiska fattigdom.   

​Öllsjö den 24 januari 2020

​PS En någorlunda kritik framkommer i denna debattartikel: https://www.svd.se/beklagligt-att-pengar-slosats-pa-brarapporten DS

​Nazisterna må ha haft en primitiv ideologi, men de var i främsta ledet när det gällde metoder att föra ut sin ideologi och att styra sitt samhälle. De såg radion som ett förnämt instrument att få ut idéer och påverka människor. Därför såg de till att radion var billig, så att alla kunde köpa en sådan. Och de såg till att radion svårligen kunde få in andra kanaler än de som nazisterna ville det styrda folket skulle få.

Nazisterna använde också informanter, inte enbart för att få information om enskilda individer, utan hur stämningarna var i samhället.

Idag finns en än mer avancerad teknologi, men med liknande funktioner: Facebook. Den nazistiska radion var billig. Facebook är gratis. Facebook är förvisso öppen för alla att lägga in meddelanden. Men likt nazisternas censur, gallrar idag Facebook i inläggen. Och likt nazisternas observatörer, samlar Facebook in data, som sedan används av mer eller mindre ljusskygga användare.

Facebook är en mer avancerad maskin än den nazistiska. Å andra sidan hade nazisterna hela den tyska statsapparaten bakom sig, med möjligheten att utöva våld. Den styrkan har inte Facebook.

Radion var, trots försöken att hindra folk att få in andra kanaler, en maskin som kunde stå i demokratins tjänst, eftersom det gick att få in andra kanaler. Likaså är Facebook ett instrument i demokratin, trots sina begräsningar, ty inom Facebooks yttrandegränser, kan vi säga vad vi vill. Det är mycket information jag idag får om utvecklingen i Iran, som jag annars hade fått förlita mig på från mina svenska massmedia.  

Givetvis skulle vi ju vilja att Facebook var öppet, ty i en sann demokrati, där medborgarna för det bildade samtalet, kan alla åsikter yppas och debatteras.

Men det som Facebook har stått inför har varit att de har överlämnat sina data till organisationer som använt dem för att producera riktad propaganda. Men så går det när man har med vinstorienterade företag att göra. De har en resurs, all data om individer, som kan betinga ett värde hos andra. Då profiterar de på resursen.

Både radion och Facebook ställer krav på staten. I Tyskland, som inte var demokratiskt, behövde staten, eller snarare, ville inte staten ta det ansvaret. Men i demokratiska länder borde staten erfara kravet. Vi har fantastiska hjälpmedel för demokratin, t ex Facebook, men överhuvudtaget Internet. För att det inte skall bli en propagandamaskin som driver individer till pöbeln och dess fasoner, krävs individer i samhället som har en kritisk förmåga. Därför skall skolorna utbilda varje barn till att vara en kritisk medborgare. Då kan vi utnyttja Internets otroliga kraft, i demokratins namn. Och undgå propagandans pöbel.

​Öllsjö den 23 januari 2020

​Forensisk lingvistik, eller rättslingvistik. Det är, enligt Mikael Parkvall, i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/sprakpolis-pa-riktigt-orden-kan-fria-eller-falla), den vetenskap som förenar språkvetenskap och juridik. Den har så praktiska användningsområden som att avgöra t ex om en person, vid förhör, har pratat som sig själv, eller papegojat förhörsledarens ord. Den försöker finna individens fingeravtryck i personens språk.

Som forskare lever jag i språket. Vetenskap kommuniceras genom det skriftliga och talade språket. Olikt romanens språk, är emellertid föredömet hos en majoritet av vetenskaparna att språket skall sakna subjektivitet, dvs man skall inte kunna se personen i språket. Föredömet är att det inte är personen som talar, utan förnuftet. En forensisk lingvistiker borde inte hitta personen i den vetenskapliga texten.

Som gymnasist stred jag för mitt språk. Det var inte det helt personliga språket jag stred för, utan min dialekts rätt att tala. Svenskundervisningen i skolan handlar ju till icke ringa del att få språket att inta individen och ta bort subjektet, till förmån för det nationella språket. Jag hävdade dock min dialekts rätt att existera i mig. Jag satte mig därför och gick igenom det svenska språkets rikslikare, SAOB, Svenska Akademins Ordbok, för att där finna de skånskt dialektala ord som passerat svenskarnas filter. Jag fann att påg och rälig accepterades, varför jag använde dem flitigt. I början anmärkte läraren på mitt språkbruk, men han slutade snart, då jag stod vid katedern och visade att de minsann var ord accepterade av SAOB.

Jag skrev min avhandling på svenska, men har därefter övergått till att i helt dominerande grad använda engelska. Eftersom jag inte äger engelska som mitt språk, kan jag lättare uppnå föredömet, att subjektet, dvs jag, inte finns i texten jag skriver. Jag förstår och accepterar det föredömet. Men en av mig mycket uppskattad kollega tyckte det var synd att jag övergav svenskan, och därmed det personliga anslaget.

I min avhandling, ’Aktiebolagets kontroll’, finns en textdel som jag fick mycket hård kritik för. I min metoddel skrev jag: ”I allt detta konstruerande och ovetande förespeglas intet annat än konstruktion. Konstruktion av empiri eller konstruktion av teori. Verkligheten ges satan. I den har vi att leva och att njuta. Två världar, den logiska och den existentiella, som inte möts utan som är mer separerade än ägandet och kontrollen. Det är alienation. Men inte på grund av kapital, transaktionskostnader eller andra djävulska krafter. Utan på grund av odjuret Tinget-i-sig och den inskränkta likmasken logiken” (s. 79).

Jag fick hård kritik för utsagan ”Verkligheten ges satan”. Jag tyckte det var glasklart. Om man står på en Kantiansk grund, med Tinget-i-sig, och hävdar att verkligheten når oss via våra a prioriska former, och därmed blir en verklighet så som den framstår för oss, kan vi blott veta det vi konstruerat genom vår föreställning. Det betyder t ex att jag i mina empiriska undersökningar inte hanterar verkligheten, så som den är, utan jag hanterar data, så som den framställs för oss genom observation ledd av teori.

Hade jag nu enbart hållit mig på mattan och skrivit likt det förra stycket, hade en forensisk lingvistiker knappast hittat mig, utan kören av Kantianer. Men genom satsen Verkligheten ges satan, springer subjektet, jag, fram och målar upp föreställningen med kraftord. Tanken är inte att jag skall synas, utan att kommunikationen skall bli tydligare och levande. Eller möjligen fanns det ingen tanke, utan det var blott ett uttryck för det som karakteriserade mitt avhandlande, glädjen och berusningen att skriva, att uttrycka sig, att skapa, inte genom text, utan att skapa text.

Det är lustfyllt att tänka och att skapa text. Det vetenskapliga föredömet är att blott njuta den första lustan, att tänka. Det du just nu läser är uttryck för den andra lustan, att skapa text. Att inte bara få hitta på nya tankar, utan nya sätt, mina egna sätt, att uttrycka mig.

Jag överväger att ta till mig min kollegas råd, att skriva på mitt språk, med mig i språket. Men jag inser samtidigt att jag gör det inte för att premiera kunskap, utan av ren hedonism, att njuta genom att jag är språket.

​Öllsjö den 22 januari 2020

Lågaffektivt bemötande innebär att man möter en våldsamhet med lugn och försöker med mjukt mottagande förmå individen att lugna ner sig. Det används i skolor, men har kritiserats för att misslyckas att ta bort det aggressiva beteendet. 

En liknande situation finns i styrelseforskning. Där har man uppmärksammat att företagsledningen, som styrelsen beror på för att få god information, kan bli mindre benägen att lämna god information till styrelsen, ju mer övervakande och sträng styrelsen blir. En sträng övervakare får den information som den begär, om ens det, eftersom det finns risk för manipulation av information, En mjuk övervakare får vad den begär och mycket annan information, eftersom företagsledningen tror sig veta att den ytterligare informationen inte kommer att användas till deras nackdel.  Därför tror vi numer att en god övervakning är den som är lagom, då den därigenom kan få fram information som en hårdare övervakning skulle omöjliggöra.

Finansinspektionen kritiseras i dagarna för att vara för mjuk mot bankerna i sin jakt på penningtvätt. I en artikel visas att en chef ville gå hårdare fram gentemot bankerna än vad som sedan blev fallet.
https://www.svd.se/fi-chefen-sagade-seb-och-swedbank-i-intern-skrivelse

Man går varligt fram för att inte skapa höga murar och incitament till falsifierad information. Lågaffektivt agerande, med tanken att informationskvalité når ett optimum vid en viss grad av övervakning, gör att man inte slår med den hårda hammaren, utan att man resonerar.

Den som inte befinner sig i situationen kan kritisera, så som man gjort mot det lågaffektiva agerandet, att signalen om lydnad aldrig går fram om man inte är tydlig och klar, utan istället framstår som undfallande.

Det kan emellertid finnas en annan förklaring till Finansinspektionens undfallande agerande.

De som är hängivna riktigt konspiratoriska och mörka tankar om människor, kan hävda att det lugna agerandet beror på att Finansinspektionens individuella aktörer vet att de kan få betydligt bättre betalda tjänster i framtiden, t ex i de banker de är satta att granska idag. I omtanke om en framtida lönsam tjänst är de därför milda i sin granskning.

Det är helt enkelt en misstanke om korruption.

Men det är inte en välfunnen misstanke. Ty om en granskare på FI kan misstänkas förbise sitt arbete och sin plikt, i omtanke om framtida anställning, då upphör ju inte den karaktärsbristen när personen går över till en bank. Den som anställer den karaktärssvage vet att den personen inte känner en plikt att uppfylla sin arbetsuppgift, utan fullgör den på så sätt att uppfyllandet kan möjliggöra en än bättre anställning. Den individen är helt enkelt illojal till sin natur. Idag mot FI, imorgon mot den bank som anställer den.

Empiriskt har misstanken svårt att stå emot prövningen i just detta fall. Martin Noréus var vice generaldirektör på FI och var den som skrev det hårt kritiserande PM:et. Han är nu regelchef i Handelsbanken. Sannolikt såg Handelsbanken att han tog sin uppgift på största allvar, varför han säkert skulle vara lika pliktskyldig på Handelsbanken, utan att snegla på framtida anställningsmöjligheter. På FI visade han sig vara den som vågade vara tydlig och hård. En sådan vill vi ha, sade Handelsbanken, likt de män sade som letade efter en tjur till Madrids arena och fann tjuren Ferdinand.

Kanske Handelsbanken tänkte att vi anställer den hårdaste av dem. Då kommer vi alltid ut med agerande som är över ribban. Eller i alla fall kan vi vara säkra på att han kommer att föreslå det hårdaste, varvid sedan banken kan fatta beslut var de skall lägga sig.

Risken med lågaffektivt agerande är att gränsen aldrig blir tydlig, och den blir alltid förhandlingsbar. Utan att ha den minsta kunskap om effekter av lågaffektivt agerande, försöker jag själv alltid vara tydlig i förväg, och tydligt visa markera mot gränsöverskridelser och ge en tydlig reaktion. T ex säger jag till studenterna när uppsatskursen börjar, att blott en mening i uppsatsen som är tagen från en källa som inte är angiven, medför rapport om plagiering. Oaktat om studenten hävdar att det var ett misstag eller att den var stressad eller att den just då hade en problematisk hemmasituation. Jag säger att alla har sina besvär, men det medför inte rätt att bryta mot en grundläggande norm.

​Växjö den 21 januari 2020      

​Nyliberalismens husgud, Hayek, stormade mot den planerade ekonomin och menade att all den information som finns i samhället, kan inte behandlas av en planerare. Därför var alternativet, marknaden, den enda form som kunde hantera informationen, och via priset, kanalisera resurser och produkter. Köerna i Sovjet var ett bevis på att informationen om behov inte nådde producenterna, varför de inte kunde producera det eftertraktade i tillräcklig volym, varvid köer uppstod. 

Det är den tanken som idag omsätts, t ex med friskolor, där man tror att föräldrar kan utvärdera en skolas prestation, varvid deras val medför att den skola som bäst tillfredsställer behovet är den som får elever.

Men den visionen jag redogjort för tidigare om de självkörande bilarna, innebär att man med dagens datakraft och datatillgång, och utan individers agerande, kan få ett transportflöde som tillfredsställer människors behov av transport på ett samhällsekonomiskt och miljömässigt optimalt sätt. Dagens anarkistiska transportsystem, med sina absurda regler, medför höga miljökostnader och stort mänskligt lidande.

Kollektivtrafiken idag har de negativa konsekvenser som Hayek varnade för, där bussen kommer, inte när man behöver den, utan när planeraren bestämt den skall komma. Och den går dit planeraren bestämt, och inte dit individerna vill att den skall åka. Det blir en dålig kollektiv lösning på ett individuellt problem.    

De självkörande bilarna kan emellertid komma när individen önskar, och ta individen till platsen som individen önskar. Dock utan att individen kan påverkar hastigheten eller vägen till målet, vilket möjliggör en optimering av trafikflödet istället för att vara utlämnad åt individers rationalitet, som inte låter sig sammanfogas till en optimal situation, utan kan leda till t ex köer och trafikolyckor.

Köer är ju inte enbart kända i planerade system, utan förekommer ju inte minst i anarkistiska system. Autobahn är ett anarkistiskt system, där envar fattar sina egna beslut, dock under regler som hastighetsbegränsningar och högertrafik. Detta anarkistiska system nära Hayeks vision, leder nästan alltid till att jag fastnar i köer förbi Hamburg.

Det som nyliberalerna, men även kommunisterna, med sin starka tro på planerade system, bortser från är att information måste behandlas och filtreras genom människans rationalitet. Hayek förefaller ha trott att rationella människor och fria marknader, leder till rationella system. Om det hade varit fallet, hade jag aldrig suttit i en kö utanför Hamburg. Med ett centraliserat system, där agerandet går att förutsäga, t ex att individen i bilen QQQ983829 skall från plats A till plats B, så kan systemet se till att vägen går via D, ty då undviks platsen C, som kommer att ha maxtrafik när individens bil skulle passera.

I dagens kollektiva transportsystem kan inte individen välja vägen, ty tåget följer spåret. Men den kan inte heller välja vilken plats den kommer till, ty tåget går blott till förutbestämda stationer. Bilen tar däremot individen till den önskade platsen, så länge bilen har en väg att åka på. Systemet med centralt panerade transporter och självkörande bilar är således ett mellanting mellan dagens kollektiva transportsystem och dagens anarkistiska transportsystem.

Glädjen att få köra som man vill, och friheten att stanna var man vill, som dagens anarkistiska system delvis har, får vi vara beredda att avstå. Och nyliberalismens tro på anarkismen får sig en törn som det kanske inte kan hämta sig från.

Rimligare än anarkism eller planerade system, är att för varje problem se på de planerande möjligheterna, och se vilka fördelar och nackdelar anarkin har relativt det planerade. T ex kan det visa sig att anarkismen är mer fördelaktig när det gäller vilken mjölk jag skall ha och var jag köper mjölken, medan det planerade systemet är mer fördelaktigt i att transportera mjölken hem till mig.

Kanske principen är att det aldrig finns en princip som är den bästa.

​Öllsjö den 20 januari 2020

​Igår skrev jag nedsättande om den självkörande bilen, som en inskränkning av den manliga friheten att med risk för sig själv och andra, njuta den berusande hastigheten. Jag hoppas att den satiriska undertonen var tydlig.

Tekniken med självkörande bilar erbjuder en vision med goda och onda inslag. Du kan begära fram en bil till din adress vid ett visst klockslag och begära att den kör dig till en annan adress. Via det centrala systemet vet bilen vilka trafikströmmar som inte bara finns, utan vilka som kommer att finnas under din transport. Den kan då beräkna den optimala vägen och hastigheten. Det blir en möjlighet till samhällsekonomisk optimering i det system som idag är mer en anarki än ett planerat system. Du avstår friheten att välja väg och hastighet, i utbyte mot att vara del i ett ekonomiskt och ekologiskt inriktat system för transporter.

​Vi känner väl ineffektiviteten i anarkistiska system. Det kallas den gemensamma egendomens tragedi, där individer optimerar sin egen nytta, som leder till förfång för den gemensamma nyttan, där 1+1<2, ja ibland t o m <1. Det är system där opportunism och bedrägeri belönas. Varvid knasiga kontrollsystem byggs upp, som innebär att t ex en av världens mest skickliga förare, Sébastien Loeb, nio år i följd världsmästare i rally, måste köra med samma hastighet som en 90-åring som kör 30 mil per år, ty hastighetsbegränsningen gäller alla och är inte individuellt anpassade.

Visionen kring den självkörande bilen innebär förvisso att din frihet, även Loeb’s, begränsas helt, men till gagn för ett ekonomiskt och ekologiskt system för individuella transporter. Är vi villiga att uppge friheten och glädjen i körandet? Att lämna dagens, i grunden anarkistiska system, med befängda kontrollsystem, för ett helt planerat och kontrollerat system?

Kanske det finns en lucka i systemet? Det kan finnas vägar där även den mest avancerade teknik inte kan övertrumfa människans förmåga att läsa trafiksituationen. På mindre vägar, på skogsvägar, med slingriga kurvor och smala ställen, kanske tekniken inte kan hjälpa oss. Där kan människor som jag, få leva ut vår önskan att fritt framföra vårt fordon. Så fritt det nu kan vara på de smala vägarna och skymda kurvorna.

Jag hör andra muttra, vad är det för frihet att köra som en buse, med dödliga hastigheter, för både föraren och medtrafikanter? En frihet som kostar liv och som kostar hög energiförbrukning. Med visionen av den självkörande bilen, har du friheten att åka när du vill, att få åka dit du vill. Med inskränkningen av din frihet att du inte väljer hastighet eller väg.

Jag påminns om min släkting som sade att han gärna kunde ha en motbok, dvs ett system för att notera och begränsa alkoholinköp, om det ledde till att alkoholrelaterade skador, på drinkaren och på drinkarens omgivning, minskade. Visst minskade min frihet med motboken, men det som vi vinner är så mycket större, hävdade min solidariske släkting. Han såg inskränkningen av sin egen frihet som mindre viktig relativt andras vunna frihet.
Det finns ingen lösning på detta problem, friheten mot det planerade systemet. Det är ju grunden i hela statens problem, att människans individuella frihet inskränks, till gagn för det gemensamma samhället.

Men vi måste också se att vårt anarkistiska individuella transportsystem har en mängd restriktioner på den individuella friheten, till gagn för den samhälleliga effektiviteten. Vi får inte köra med vilket transportmedel som helst. På motorväg får du inte cykla eller köra med traktor. Du måste få statens godkännande av din bil genom besiktningen. Du är underkastad hastighetsbegränsningar. Du måste köra på höger sida. Du måste lämna företräde på olika platser för de som kommer från höger. Du måste erhålla rätten att köra genom att genomgå prov som visar att du kan alla dessa regler.

Det senare är kanske en av de viktigaste aspekter att ta fram till förmån för det planerade individuella transportsystemet genom självkörande bilar. Ty är de sant självkörande, kan en 10-åring, blind och utan armar, själv åka bil från en punkt till en annan. Du avstår en del av din frihet, till mycket större gagn för någon annan. 1+1>2.

Anarki mot planerat system. Allt detta graviterar mot den grundläggande frågan: Vad är vår frihet värd?

Öllsjö den  19 januari 2020

​Jag flög första gången i mitt liv mellan Kastrup och London. Jag var kanske 27 år. Jag fick fönsterplats. När jag tittade ut genom fönstret insåg jag, när planen steg från Kastrup, att det var ett ökat avstånd mellan mina fötter och jorden. Det var mycket obehagligt och jag förstod varför folk hade flygskräck. Där formulerade jag min hart när geniala teori om flygskräck.

Flygskräcken kom av kombinationen av låg säkerhet och frånvaro av kontroll över situationen. Vi hade förvisso bälte, men olikt Volvos tre-punkts-innovation, och rallybilars fyr-punktskonstruktion, var flygplanets två-punktskonstruktion uppenbart enbart där för att hålla liket på plats vid en krasch. Men det avgörande var att man inte kunde göra något själv. Störtade planet satt man där, handfallen, utan möjlighet att ingripa och påverka sin situation.

Min teori reflekterade jag inte över när jag sedan åkte tunnelbanan in till London. Där fanns inga säkerhetsbälten och graden av kontroll var lika liten som på flygplanet. Ändock utvecklade jag ingen tunnelbaneskräck.

Men jag bar vidare teorin om säkerhetskänslan via upplevelsen av kontroll. Om och om igen har jag dragit fram min teori när jag legitimerar min tokkörning på Autobahn. Jag älskar att köra i 180-200 km/h. Andra som kör lika fort vet att förutsättningen för hastigheten är uppmärksamheten. Det är en fröjd att köra bland dessa uppmärksamma bilister. Faran ligger i att inte vara uppmärksam. Är du uppmärksam, har du kontroll. Och då är du odödlig. Skulle fara uppstå, t ex en ouppmärksam söndagsbilist som med långsam hastighet går ut i omkörningsfilen, då finns kontrollen hos mig genom den snabba inbromsningen.

Med min teori om lugnet genom kontrollen, ter sig dagens utveckling av självkörande bilar som ett hot mot min frihet att erfara hastighetens fröjd och kontrollens lugn. En självkörande bil är ju detsamma som flygplanet. Du sitter där, utelämnad, i en transport, utan minsta nöje. Du följer alla andra, i deras tempo, i en kö. Det som Sartre kallade det seriella, en gemenskap blott och enbart bestående av behovet att komma fram. Ingen gemensam glädje. Ingen solidaritet, som i den organiska gruppens gemenskap.

Den självkörande bilen ger mig samma skräck som flyget. Utelämnad, utan kontroll. Bara ett objekt för förflyttning. Inte ett förflyttande subjekt.

Så oerhört omanligt.

​Öllsjö den  18 januari 2020

​Homo sapiens, dvs vi, lär ha börjat i Afrika för 200 000 år sedan. Vi och neandertalaren kanske härstammar från Homo heidelbergensis, som levde i Europa och Afrika för 700 000 år sedan till 200 000 år sedan, ge och ta 50-100 000 år. Vår förfader blev således 500 000 år gammal, och dog sedan ut. Med någorlunda god trovärdighet hävdas nu att förfadern till Homo heidelbergensis, Homo erectus, dog ut på Java för kanske 110 000 år sedan. Den började sitt liv för 1 800 000 år sedan, och blev således bortåt 1 700 000 år gammal.

Evolution innebär att avkomman har en genetisk variation relativt sina föräldrar, dvs mutation, som innebär att artindividerna är olika. Miljön utsätter individerna för selektionstryck, varvid några överlever, och bär mutationen vidare, medan andra dör utan att lyckas fortplanta sig, varvid mutationen försvinner.

Evolutionen, dvs arters uppkomst, utbredning och död, är naturens visa gång för att säkerställa att livet som sådant bevaras. Utan evolution kan vi svårligen föreställa oss att det hade funnits liv på jorden eftersom det hade dött ut ganska snart.

Idag hävdar individer ur arten Homo sapiens, dvs den människosort som hitintills levt kortast tid, knappt 200 000 år, att människan håller på att ta död på livet genom att oerhört många arter dör p g a människans aktivitet.

Är det då så, att människan lyckats skapa ett så hårt selektionstryck i evolutionen att artrikedomen minskar så att vi kanske snart riskerar att ha utrotat allt liv, förutom oss själva?

Mot detta står klimatstormarna, som hävdar att människan håller på att skapa ett sådant selektionstryck att hon inte själv kan överleva. Det borde vara goda nyheter för den andra gruppen, ty med människan borta, minskar selektionstrycket, och fler arter kan överleva.

Artkramarna och klimatkramarna hävdar dock tillsammans att vi, Homo Sapiens, skall göra vårt yttersta för att öka vår egen överlevnadsmöjlighet genom att inte påverka arterna i den utsträckning som vi gör. Det finns t o m de som hävdar att vi skall bli en sorts naturens konservator, som aktivt, med all vår kunskap, förhindrar att arter dör ut.

Det är förvisso en god tanke, men frågan är om just människan är den enda art som skall dra sig tillbaka från att vara delaktiga i evolutionens selektion, genom att påverka miljön för andra arter. Lejonet överväger sannerligen inte sitt bidrag till evolutionen när den jagar fatt mig på savannen och äter upp mig. Den hade ju kunnat övergå till att vara vegetarian. Men även vegetarianer föröder jorden genom att överkonsumera vissa växtarter, som därvid dör ut. Och växter kan flöda över sina bräddar och tränga ut andra växter.

Uppkomst, utbredning och död är evolutionens process, som aldrig kan stoppas. Vi människor har dock en stigande förmåga att påverka evolutionen, livets själva motor. Både påskynda den, och minska den. Vi bör inte säga att vi skall stoppa den och bevara alla arter som råkar finnas just nu. Vi skall inte heller strunta i vår påverkan på evolutionen, och bete oss som evolutionära drullar.

Vi har vårt förnuft, och skall använda det till så klok evolution som är inom vår förmåga.

​Öllsjö den 17 januari 2020

​nazismen är totalitär, då den blott erkänner sin egen lära, och den har en kraft, varifrån allt utgår, der führer.

islam är totalitär då den blott erkänner sin lära, och har en urkraft, allah.

(ursäkta mitt brott mot skrivkonventioner, men det bär mig emot att ge monster stor bokstav.)

Bägge är antisemitiska. nazismen såg judarna som mindre värda och ville fördriva dem. Det gick inte, varför de började döda dem istället. islam är aningen mer imponerade av judarna, och kallar dem bokens folk, men bokens folk har missuppfattat saker, och när dagen kommer, då kommer judarna att gömma sig bakom träd, som emellertid kommer att avslöja för muslimerna deras gömställe, så att de kan dödas. muslimer har dock kunnat leva i fler än ett samhälle, relativt nazisterna, som blott fick ett samhälle på sig att visa sig. I en del av dessa samhällen har det visat sig att ibland kan muslimer leva i fred med judarna, så de tycks vara något mer toleranta mot dem. Så länge de betalar sin pizzo, skyddsskatten som de kallar jizya, sin speciella skatt, som alla män (ja, inte kvinnor) som inte är muslimer skall betala.

Bägge är imperialistiska, dvs de vill välla ut över världen. De gör det gärna med våld. muslimerna har sitt jihad asghar, medan nazisterna har sitt lebensraum.

Bägge är i sin politik totalitära genom att de skall dominera och penetrera samhället. Ingen vrå i samhället undgår dem, inte ens medvetandet. Man må endast tycka och tänka som de gör. Den fria tanken är bannlyst. nazisterna bränner böcker, islam jagar och dödshotar författare.

Bägge framhåller lydnaden som viktig. Ordet islam betyder lydnad, underkastelse. I nazismen skall man underkasta sig partiet och främst der führer.

Deras betydelse för välståndet i sina samhällen skiljer sig dock åt. Notera dock att nazisterna har blott haft ett tillfälle att visa sin betydelse för välståndet i ett land, medan islam haft många tillfällen. I modern tid lyckades nazisterna väl, då de snabbt anammade den expansiva statens agerande och stal friskt från judarna, vilket tryckte bort arbetslösheten och gav ett välstånd. Där islam förekommer idag är välståndet lägre än motsvarande länder, varför man kan säga att islam har sämre välståndsgenererande betydelse.

Bägge har sina grundböcker, ’min kamp’ för nazisterna och koranen för muslimerna. Personligen föredrar jag ’min kamp’ då den innehåller några intressanta reflektioner, och är betydligt mindre aggressiv och blodig relativt koranen.

Bägge ger upphov till våldsamt beteende och kan motivera våldsagerande. Både hitler och islam vill gärna framställa sig som fredens duvor, men varhelst de förekommer, förekommer våld grundat i deras lära.  

Så kan vi fortsätta att ställa dem sidan om varandra.

Den mest markanta skillnad jag kan finna, är att islam vunnit en sådan legitimitet att t o m en demokratisk statsminister, Löfven, sagt att islam inte skall kritiseras, medan nazismen jagas med blåslampa, och folk som hade samröre med nazism för 30 år sedan, jagas idag med blåslampa. Socialdemokrater vill inte ens prata med dem som haft samröre med nazismen för 30 år sedan, medan de t o m initierar toleranssamtal (sic!) med företrädare för islam idag.

islam tolereras, trots alla de likheter de har med nazismen, medan nazister inte tolereras, trots alla deras likheter med islam. Varför är det så?

Idag finns det många muslimer, medan det finns ett fåtal nazister. Kan förklaringen till acceptansen för islam ligga enbart i mängden muslimer, relativt de fåtal nazisterna? Ty i dess läror och i lärornas praktik kan vi inte finna en förklaring.

Eller beror acceptansen på att medan nazisterna gjorde Förintelsen när de fanns på jorden, har muslimerna förvisso ägnat sig åt att döda judar, men inte på det totala sätt som de lovar att de skall göra när den yttersta dagen kommer? Är således nazisterna värst då muslimerna blott lovar Förintelsen i en avlägsen framtid, men blott dödar och terroriserar några få judar idag?

​Öllsjö den 16 januari 2020

Jag stod med darrande, ja, skälvande kropp, och tittade ut genom hotellets fönster. Det var ett billigt hotell, men rent och fint. Fönstret vette mot järnvägsstationen, dit jag kommit kvällen innan, efter en lång resa genom halva Sverige. Jag tittade på stationen, såg dess spår, tavlan med en destinationsort, de väntande resenärerna. Jag tänkte att jag skulle avsluta telefonsamtalet, packa min väska, gå till järnvägsstationen och ta första tåg söderut. För att aldrig mer återvända.

Jag hade kommit dagen innan, övernattat på hotellet och ätit den enkla frukosten på morgonen. Jag hade gått genom den lilla mellansvenska staden, till universitetet. Där höll jag, tillsammans med den andra läraren som skulle ha föreläsningar på kursen, i introduktionsmötet. Allt gick väl, läraren och jag gick därifrån. Jag hade roligt med henne för hon var en rolig människa. Jag gick ner till hotellet och arbetade med annat, ty varje lektion jag skulle hålla på kursen, under en månads tid, var minutiöst förberedd. Det var en kurs i redovisningsteori, som jag har stor respekt för, men inte känner mig så hemma i.

På kvällen, när mörkret hade lagt sig, kom telefonsamtalet. Jag vet inte varför jag hade rest mig upp och stod vid fönstret när jag svarade på samtalet. Men jag stod vid fönstret och såg stationen när jag svarade på ringningen.

I telefonen fanns den kursansvarige, en professor som jag innan samtalet hade haft stor respekt för. Han undrade vad jag hade sagt angående gruppers prestationsförmåga på introduktionsmötet. Det tog ett tag innan jag förstod. Det som hade skett på introduktionen var att jag, när gruppindelning kom på tal, hade sagt att jag och mina kollegor gjort en studie som visade att könsmångfald ökar en grupps prestationsförmåga, medan etnisk mångfald minskar den. I salen hade en student på kursen och en doktorand, som var där för hon skulle ha ett moment i kursen, blivit mycket uppretade för att jag stått där och sagt vad de uppfattade som åsikter. Jag förklarade i telefonen att det inte var åsikter utan publicerade vetenskapliga resultat, att jag hade refererat till vår studie, så det klart framgick att det var resultat, men att jag gärna skulle vilja tala med de kränkta, för att klargöra detta. Men också för att själv förstå hur de kunde uppfatta min utsaga som åsikt och inte resultat. Den kursansvarige sade att de inte ville träffa mig, och att han inte ville att jag skulle försöka träffa dem. Och så bad han mig att ta det lugnt med utsagorna framgent.  

Jag skakade i kroppen. Jag tittade på järnvägen och önskade mig bort från allt. Sex månader tidigare hade avdelningschefen på den högskola som jag nu var arbetsbefriad från, förbjudit mig att diskutera om FN:s hållbarhetsideologi skall penetrera utbildningsprogrammet som jag då var ansvarig för. Då skakade jag också i kroppen.

När samtalet var över och jag slutligen slutat att skaka i kroppen och tänkt över situationen, bestämde jag mig för att fullgöra min plikt, genom att göra den undervisning som vi kommit överens om. Därefter skulle jag fullgöra den större plikt jag har, att företräda den akademiska friheten, vilket innebär att jag inte befattar mig med akademins dödgrävare. Där och då, första dagen på en termins engagemang, bestämde jag mig för att göra min plikt, men sedan aldrig återvända till det universitetet eller att ha kontakt med den professorn.

Då trodde jag att den kränkthetskulturen och den kraftiga inskränkningen på den akademiska friheten jag blivit utsatt för, blott rörde svaga akademiska miljöer, som högskolor och nya universitet. Men med en ledare i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/universitet-har-listor-pa-ord-som-aldrig-far-uttalas), och erfarenheter från demonstrationerna mot en föreläsning på Goebbels Universitet, GU, gemenligt kallat Göteborgs Universitet, visar att även starka universitet nu intagits av De Kränkta, de som känner sig kränkta och de som kränker den akademiska friheten.

Jag gjorde vad jag skulle. Jag höll mina föreläsningar och handledde mina studenter, med min kritiska ådra och mina utsagor. Skulle jag sluta föreläsa, skulle det ske genom att man sparkade ut mig, så som de gjort tidigare på högskolan. Det skedde inte. När sista handledningen var gjord, gick jag till järnvägsstationen, vände mig om och tittade. Det är den stad där en av de mest citerade studenterna i externredovisning bor (hon har idag 424 citeringar). Vars kandidatuppsats och magisteruppsats mina kollegor, och ytterst lite jag, transformerade till vetenskapliga artiklar. Hon, som för mig är det vackraste exemplet på god akademi. Hon var i staden jag lämnade för gott, p g a att akademin inte finns där.

Jag böjer mig inte, men världen böjer sig. Därför sticker jag ut och snart ramlar jag av.

​Öllsjö den 15 januari 2020

​Två entusiastiska lärare presenterade ett förslag på uppdragsutbildning. De hade varit i Kina och där fått uppslag att vi, högskolan, skulle erbjuda kinesiska statliga tjänstemän uppdragsutbildning i ekonomi och svensk statsförvaltning.

Min tanke var enkel. Kinesiska statstjänstemän är administratörer av en hård diktatur. De är förtryckets lakejer. De skall vi självklart inte hjälpa att bygga en förtryckande stat.

Jag framförde min tanke. En av lärarna sade: ”Varför skall du alltid vara så negativ, Collin?”

En del av den fortsatta debatten rymde tanken på detta med att utbilda diktaturens administratörer. Det starka argumentet var dock pengarna som skulle trilla in, och hur pengarna skulle hjälpa institutionen med olika saker.

Beslutet blev att starta uppdragsutbildningen, men att studenterna skulle ha ett studiebesök på Kristianstadsbladet, så de kunde få erfarenhet av den svenska pressfriheten.

Jag, den negative, muttrade, och tänkte: När blir det sanna sant?

Idag har Kina kommit på tapeten igen. Moderatledaren anser att vi skall sätta hårt mot hårt i vår kamp för yttrandefrihet. Marcus Wallenberg, som likt institutionens grundläggande argument, står för ekonomin, anser att vi skall kommunicera.

Liknande problematik fanns med Sydafrika, under apartheidregimen, skall vi ha handel med den rasistiska regimen, och genom handeln försöka påverka dem, eller skall de isoleras?

Tänk dig nu årtalet 1935. Den svenska högskolan erbjuder utbildning i ekonomi och statsvetenskap till tyska statliga administratörer. Företrädare för den nazistiska regimen. 1935 gick det bra för Tyskland. De hade lyckats vända depressionen till expansion. Det var förvisso en diktatur, men hade starkt folkligt stöd. Blott judarna, socialisterna och kommunisterna var tydligt förföljda, där judarna hade speciella raslagar riktade mot sig, Nürnberg-lagarna.

Det hade nog accepterats, utan knott. Utan en negativ Collin.

I början av 1939 hade det nog blivit annat ljud i skällan. Annekteringar och ökat förtryck i Tyskland, och en krigsrustning som uppenbart kunde leda till krig. Men det kunde nog accepteras. Men med knott. Collin hade nog inte avspisats så omedelbart som negativ.
Från krigsutbrottet 1 september 1939 var det nog oacceptabelt, och när rapporterna om Stalingrad och Förintelsen kom, var det nog självklart att man inte skulle utbilda diktaturens och krigshetsarna administratörer.

När filmerna började spridas om utrotningslägren 1945 började nog opinionen svänga, och man kanske började undra, vem var det som tog initiativ till att utbilda dessa förbannade mördare?

1946 var det klarlagt, allt det som hänt. De som tog initiativet 1935 var då sannolikt tysta om sitt initiativ, och de sågs som personer som hade befläckat högskolan med sin utbildning av Förintelsens tjänstemän.

Det skulle således ta 11 år innan det som var sant, blev sant.

Idag är en av de som tog initiativet till utbildningen av diktaturens tjänstemän moderat ordförande i en kommuns kommunfullmäktige. En av de mest förnäma poster man kan ha i det demokratiska Sverige. Medan den negative Collin är avskedad.

Ty det som är sant, har ännu inte blivit sant.

​Öllsjö den 14 februari 2020

De som vet, som vet, som vet: Det vulgära ovärdiga samtalet

Det initierade, värdiga samtalet, sker sällan i vår massmedia. Det har inte riktigt den attraktionskraft hos publiken som massmedia lever på. Det är omöjligt att ha en kvalificerad debatt om antalet lyssnare än knappt fler än de som deltar i debatten.

Det verkar som om rallarsvingar, dvs ett ovärdigt sätt att dela ut slag, är publikknipande. Då ser och hör folk det, och engagerar sig som publik. I alla fall under den korta stund som rallarsvingen pågår. Och noterar då blott rallarsvingen. 

Alla är säkerligen lagda för att uppmärksamma rallarsvingen. Skillingtryck var en gång populära, och de var mästare i rallarsving, emotionella sådana.

Kvällstidningarna är dagens stora rallarsvingare. Deras nyhetsrapportering är nästan enbart rallarsvingar, ju mer skandal, ju mer utrymme.

På samma nivå finns delar av tidningars ledarsidor, som ju borde kunna vara mer initierad och värdig i sin debatt. I min nuvarande hemstad, Kristianstad, finns en lokaltidning, Kristianstadsbladet, som under många år haft en rallarsvingande vid Nils-Eric Sandberg. Han vet, med 100% säkerhet, att skatter är dåliga och han vet, med 100% säkerhet, att speciellt vänstern inte begriper och sällan har läst en bok, i alla fall de böcker han har läst. Hans retorik är på en sådan barnslig nivå, ’jag vet, andra vet inte, men varför lyssnar de inte’, att det är märkligt att han erbjuds utrymme på en sida som borde vara mer seriös. Men han appellerar sannolikt till en betydande grupp av läsare av lokaltidningen, som om och om igen vill läsa om skatters skadliga åverkan på samhället, varför han får hållas med sin barnsliga retorik.

Idag (200112) föll en från mitt podium av värdiga debattörer. I Svenska Dagbladet finns en professor i spanska, Inger Enkvist, som ofta debatterar initierat om skola och lärande. Men den 12 januari tog hon ett steg ut i det ovärdiga, och föll från min piedestal. Hon vill befrämja en författares (Thomas Sowell) empiriska undersökningar, varvid hon skriver: ” Thomas Sowell (f 1930) var marxist som ung, ”som alla andra”, men ändrade sig. Varför? Jo, han upptäckte fakta.”
(https://www.svd.se/han-forklarar-varfor-pk-kan-vara-fel)

Det är ett kärt ämne, att hävda att just marxister skulle vara välvilligt inställda till politisk ideologi och med kraft bortse från data. Det är en sorts antisemitism i vetenskapen, där man utifrån en fördom om en inriktning, dömer forskningen och forskaren. Men det är rimligt att anta att kritiken har en politisk grund, dvs den grundar sig precis i det som den hävdar den strider mot, politiseringen.

Den som läst sin Marx, sin Hilferding, sin Hermansson (för att nu vara lite lokalpatriotisk) vet att data sannerligen inte är något frånvarande i dessa marxisters verk. Hennes utsaga är således obildad.

Den som läst sin Myrdal vet också att ekonomivetenskapen är indränkt i ideologi. Hennes utsaga är således obildad.

Den som gjort sin forskarutbildning, och därvid konfronterats med så gamla tankar som Kants Tinget-i-sig, vet att data inte står för sig själva, utan är skapade och selekterade genom en process, driven av föreställningar hos människan, om de nu är ideologiska eller mer grundläggande, som Kants a priori-kategorier. Således, hennes utsaga är obildad.

Det är onekligen lustigt att kunna göra minst tre snabba, enkla noteringar över att hon är obildad. Hon som vill framhäva datas förtjänster, gör själv en utsaga renons på data.

Men sådan är medias logik. Det värdiga, kunskapsmättade samtalet kan inte finnas där. Hon behövde, precis som alla andra debattörer, dela ut rallarsvingar, för att texten skulle fyllas med den syra som krävs för att fräta sig fram till uppmärksamhet. Därför får vi aldrig det värdiga samtalet.

Öllsjö den 13 januari 2020

Aktiebolagets är en av mänsklighetens främsta innovationer. Det möjliggör att stora kapital kan samlas, genom det gemensamma ägandet, och företaget som kapitalet satsas i, kan ta betydande risker eftersom blott kapitalet riskeras, dvs ägarna har begränsat ansvar. På ena sidan, människor som kan avstå lite kapital, om avkastning kan utlovas och man slipper gå från hus och hem om företaget misslyckas, och på andra sidan, ett stort företag, med stora affärsrisker.

Men bolaget kan missbrukas. Det kan exploateras av mindre nogräknade individer. En sådan beskrevs i lokaltidningen Kristianstadsbladet. (http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/tomas-ekberg-har-begart-sina-bolag-i-konkurs/) 

I tidningen går att läsa att NN har begärt några av sina aktiebolag i konkurs. Enligt Kristianstadsbladets reporter, Matti Stenrosen, säger NN att bolagen inte bedrivit verksamhet på några år. Journalisten hävdar att de skulder som fanns i bolaget var ’till det allmänna’ dvs staten, och uppgick till 58.000 kr för det ena bolaget och 112.000 kr för det andra. Journalisten anger att bland dessa skulder finns bl a förseningsavgifter till Bolagsverket för icke inlämnad årsredovisning.

Aktiebolagets begränsade ansvar för bolagets skulder skapades för att hantera stora affärsrisker. Det begränsade ansvaret gjordes inte för att bolaget, och bolagsägaren, skall kunna smita undan enkla företagsskulder, som att betala förseningsavgiften till Bolagsverket. Det NN gör är att exploatera aktiebolaget som institution, på ett omoraliskt sätt.

Till detta skall läggas att ett bolag har att ge in sin årsredovisning. Det är en oundgänglig del i själva aktiebolagets konstitution, just p g a att ägarna åtnjuter begränsat ansvar. NN lyckas, genom sitt omoraliska användande av konkursinstitutet och det begränsade ansvaret i aktiebolaget, undvika kostnaden för just den formen, aktiebolaget, som möjliggör hans smitarbeteende. Detta är ytterligare att agera ansvarslöst och moraliskt förkastligt.

Hans agerande är således direkt fientligt mot aktiebolaget som institution, och sätter aktiebolaget i dålig dager, dvs han undergräver den samhälleliga tilliten till aktiebolaget som företagsform. 

Vem är då denna NN? Är han en försupen skrothandlare i samhällets utkanter som ägnar sig åt grådaskig företagsamhet? Nej. Han har drivit några betydelsefulla klädesbutiker i Kristianstad och han är Handelsstadens ordförande. Handelsstaden är ett bolag med syfte att: ”….skall verka för ett starkt, levande och attraktivt centrum i Kristianstad.” och ägs av handlare, fastighetsägare och Kristianstads kommun. Han är ordförande i ett bolag som borde ha samhällelig acceptans och legitimitet som framskjuten och helt odiskutabel strategi.

NN må agera på sitt sätt. Men hans omoraliska affärsbeteende, som undergräver förtroendet för aktiebolaget, borde förpassas till den grådaskiga delen av näringslivet och inte accepteras av de som borde vara samhällets stöttepelare, affärsidkare och kommun. Genom att de inte förpassar NN till det grådaskiga genom att avsätta honom som ordförande, accepterar de ett affärsliv där företagare kan som bete sig omoraliskt och undergräva den samhälleliga tilliten till aktiebolaget.

​Öllsjö den 12 januari 2020