​Centerpartiet beslutade på sin kongress att utreda förbud mot omskärelse. Partiordförande Lööf beklagar beslutet och säger att partiledningen skall analysera beslutet, men tycks redan ha gjort sin analys, då slutsatsen presenteras (enligt Svenska Dagbladet 190930):” – Vi håller ju religionsfriheten högt och för oss är det viktigt att stå upp för de grundlagsfasta rättigheter som finns och att värna minoriteter som finns i Sverige. Det här är inget som vi kommer att skriva riksdagsmotioner om.”

Det förefaller som om kongressens beslut inte kommer att respekteras i den utsträckning som mången kongressledamot hade hoppats på. Samtidigt anför Lööf en princip, religionsfriheten, medan kongressen anförde principen om barns okränkbara kropp.
​
Skeendet kan ses i två ljus, som kombinerat blir fyrfältaren här i texten.

Man kan hävda pliktetik, att man skall agera utifrån en princip, oaktat konsekvenser, eller att man bör agera utifrån konsekvenserna. Det förefaller som om kongressen har vägletts av principen om människans okränkbara kropp. Att det skulle stå i strid mot religionsfriheten, tror jag vägt lätt, då det i det här fallet handlar om en barbarisk sed som inlemmats och legitimerats i några religioner. År 2019 förefaller människans kropp vara närvarande, och därmed principer om den, medan barbariska seder från förr, väger lätt.

Lööf refererar onekligen till religionsfriheten, och därmed religioners rätt att utföra de mest bisarra handlingar. Men jag vill ändock reducera hennes grad av principagerande, dvs plikt, och hänföra hennes ställningstagande mer till omsorg om väljarbasen och dess reaktioner, dvs hon är inte förblindad av en princip, utan ser till konsekvensen av beslutet, minskat väljarstöd.

Den andra dimensionen är hur Centerpartiet ledds. Kongressen ger ett intryck av att Centerpartiet är en demokratisk organisation, där kongressens ledamöter beslutar, vilket sedan partiledningen har att genomföra. Det är svårt att se att ledamöterna skulle ha en annan uppfattning.

Lööf tycks ha en annan inställning, en sorts variant av Führer-principen, där ledaren avgör i slutändan, ledd av sin överlägsna förmåga att agera. Kongressen är inte demokrati, om man med det menar att kongressen har rätt att fatta beslut som partiledningen skall genomföra. Kongressen är istället platsen för medlemmarna att diskutera, inte för att bryta tankar mot varandra, ut mer för att generera goda idéer, som ledaren kan ta intryck av, inför sitt beslut. Som i detta fall, där ledaren Lööf beslutat att INTE ta intryck av kongressen, och inte lägga fram en motion eller initiera en utredning kring avskaffande av rätten att kränka pojkars kroppar genom åverkan på deras könsorgan.

Någon debattör, minns inte vilken, kommenterade Lööfs utsaga om att inte lyda kongressen, att det är svårt att se värdet av en kongress vars beslut inte följs. Det är korrekt synpunkt om man anser att kongressen arbetar under demokratins fana. Men om kongressen är ett organ i ett parti som har en Führer-princip, då är kongressens uppgift blott att generera tankar och eventuellt ta ut svängarna genom att ge förslag. Men beslutet fattas av Führern, helt i enlighet med Führer-principen. Vilket tycks vara Lööfs syn.

Man drar sig till minnes C H Hermansson, som synes ha varit mer demokratiskt sinnad än Lööf, då han kämpade mot stridigheter i partiet genom att ta en strid på en kongress, med de bevingade orden: ”Någon jävla ordning ska’ det va’ i ett parti.” (https://www.oppetarkiv.se/video/2840506/aktuellt) Lööf, med sin Führer-princip behöver inte ta den Hermanssonska demokratiska striden på kongressen, utan kan avfärda kongressens eventuella inbillning om demokrati genom att hänvisa till en analys av beslutet, vilket innebär ett avfärdande av beslutet, förlåt, ett avfärdande av den rekommendation som kongressen skapade till ledningen.

Jag undrar om inte detta är ytterligare ett tecken på att det puttrar i Sverige, och att normalpolitikern har svårt att förstå puttrandet. Ty vem kunde ana för 40 år sedan att ett främlingskritiskt parti nästan gått förbi Socialdemokraterna i väljarstöd, och att Centerpartiet, forna Bondeförbundet, har en ledning som tydligt och klart tar avstånd från sin partikongress’ beslut…, förlåt, rekommendation?

​Öllsjö den 30 september 2019 

Centerpartiets kongress beslutade att utreda möjligheten att förbjuda omskärelse av pojkar.

Omskärelse av pojkar utförs idag av judar, då det anses vara en symbol för Abrahams eviga förbund med Jahve. De flesta muslimer utför också omskärelse, men det har inte samma religiösa innebörd. Ett fåtal kristna grupper utför det, med hänvisning till att deras profet, Kristus ,var omskuren (hur de nu kan veta det).

Omskärelse görs främst med hänvisning till 3 Moseboken, kapitel 12, vers 3: ”Den åttonde dagen skall pojkens förhud skäras bort” (Läs gärna texten runt denna text, och förvånas över att det finns människor idag som håller sådan text för helig). Omskärelsen utgör ett bevis på att pojken för evigt är förbunden med guden och att han underkastar sig guden. Den omskurne pojken bär Abrahams kontrakt vidare, där Abraham lovade att hans folk skulle lyda guden, i utbyte mot att hans folk skulle värnas av guden och ges landet Israel.

Det har också funnits ett mått av förhindrande av sexualitet då man trodde att omskärelse minskade mannens lust. Medicinsk kunskap ger den tron delvis rätt, då det tycks som om omskärelse minskar mannens sexuella behag. Det tycks finnas indikationer att risk för HIV/AIDs minskar för omskurna män.

Trosmässigt är således omskärelse en tämligen vidrig företeelse då den utgör en grund i judendomens rasism, att de utgör ett specifikt folk, och i deras imperialistiska ambitioner, att en landmassa skulle vara deras. Det är sexistiskt, då det blott är pojken, inte den mindre värda flickan, som skall få ett fysiskt tecken på samhörighet med guden.

Utifrån moderna värderingar är det inte svårt att ha starkt motstånd mot omskärelse.

Men Centerpartiets skäl rör inte de ideologiska, religiösa argumenten eller dess religiösa betydelse. Deras argument är tämligen enkelt. Varje individ har rätt till sin kropp, så även barnet. Ingen har rätt att göra ett ingrepp i barnets kropp, förutom om man kan hävda att lidande kan förhindras, t ex vid sjukdom eller olycka som drabbar kroppen. Barnet har rätt till sin kropp, ingen annan.

Det är ett banalt och självklart argument. I Sverige anser vi, och har i lag stiftat, att vi inte får slå barn, oaktat om det medför smärta eller kroppsligt men. Vi borde därför rimligen också anse att man inte får stympa barn kroppsligen.

Någon har anfört att förbudet blott är riktat mot judar och muslimer. Omskärelse är ett förbund med guden, varför alla liknande förbund med gudar borde förbjudas, t ex det kristna dopet. Det argumentet ser då inte att 1.) det är ett kroppsligt förbund, således fysiskt manifesterat, medan dopet blott är lika imaginärt som guden, och därför helt utan verkliga manifestationer, samt 2.) omskärelse är en livstids kränkning av kroppen, då det inte finns ett sätt, vad jag vet, att återfå förhuden, medan den döpte kan lämna kyrkan.

Någon har sagt att det utgör antisemitism och islamofobi. Det är inte korrekt då förslaget inte handlar om religioner, utan om kränkningen av barns rätt att få behålla sin kropp. Vad jag förstår menar Centerpartiet att manlig omskärelse vid myndig ålder inte förbjuds. Möjligen skulle man begära att deras förslag formuleras som att ingrepp på barns kroppar som inte är medicinskt motiverade, inte får göras, annat än om man kan tro att barnet inser vad den gör.  

Någon har sagt att det är ett angrepp på minoriteter och svaga grupper. Inget kan vara mer fel. Vilken annan grupp i samhället har getts rätt att kränka barns rätt till sin kropp? Vilken grupp i samhället, förutom dessa, har rätt att angripa en annan individs könsorgan? Vilken annan grupp har getts rätt att i alla sammanhang bära symboler för sin tro, trots att andra kan uppfatta symbolerna som kränkande? T o m poliser får idag bära symboler för deras tro, om tron tillhör de priviligierade grupperna. Prova det argumentet genom att låta en polis bära svastikan på armen, dvs en symbol för den nazistiska tron, eller det socialdemokratiska partiets ros, dvs symbolen för tron på den demokratiska socialismen, på uniformen. Ingen kommer att tolerera det. Däremot må kvinnliga muslimska poliser få bära sin religiösa symbol, schalen, som för mig är oerhört hotfull och kränkande eftersom hon därmed signalerar att jag skall förtäras i helvetets eldar.

Nej, dessa religiösa grupper är sannerligen inte förföljda minoriteter i detta avseende. Rakt motsatt, har de getts exklusiva rättigheter som inte ankommer andra. De är privilegierade genom att de har rätt att kroppsligen angripa barn och utföra våld mot deras könsorgan.

Därmed inte sagt att det inte finns antisemitism och islamofobi. Men att ta bort rätten till omskärelse, är inte ett fördomsfullt angrepp på dem, utan är att ta bort ett privilegium som dessa religiösa grupper har, och som ankommer ingen annan. Nazisternas våta dröm vore att få ha ett likartat privilegium, att få operera hårväxt på barnets överläpp, under näsan, så barnet mycket tidigt kan ha Hitler-mustasch. Eller David Allen-sällskapet, som skulle önska att deras barn skulle få opereras, så att de alla saknade toppen på vänster pekfinger, likt deras beundrade mästare.

Vad Centerpartiet gör är att föreslå att man tar bort ett privilegium som dessa grupper har haft, rätten att få skända en annan persons kropp, utan den personens medgivande. Det är ett privilegium som skulle ankomma ingen. Inte ens religiösa. 

Öllsjö den 29 september 2019

​Vid årsskiftet ändras kravet på kapital i aktiebolag. Dagens gräns på 50000 kronor i aktiekapital sänks till 25000 kronor. Tanken är att det skall öka aktiebolagets attraktivitet som form för företagande, speciellt för de som är i tjänstesektorn, där kapitalbehov för företagande är mindre än i tillverkande sektorn. Kritiken mot lagen är att det nu blir än lättare för kriminella att tvätta pengar i bolag.

Tanken med aktiekapital är att det skall vara riskpengar. Eftersom aktiebolaget är skilt från den som kallas aktiebolagets ägare, kan inte fordringsägare till skulder som bolaget har, gå till ägarna och kräva att de betalar. Istället anger ägaren, genom sitt aktiebrev, hur stort kapital de bistår med för att täcka skulder.

Ursprungligen tecknade sig aktieägare för denna potentiella skuldförbindelse, dvs de gick i god för att de skulle betala in pengar till bolaget om bolaget gick med förlust.

Men man fann också att det var praktiskt att aktieägaren skulle ha begränsat ansvar, dvs den skulle inte betala alla skulder, blott de som uppgick till deras aktiekapital, dvs den summa de lovat betala om förluster skulle uppstå. Blev förlusterna, dvs skulderna som skulle betalas av aktiebolaget större är aktieägaren hade lovat att betala, stod fordringsägarna där med en värdelös fordran. De kunde inte gå till aktieägaren och be att de stoppade in mer pengar i bolaget, för att täcka alla skulderna. Det är det privilegiet som aktieägarna har, som kallas begränsat ansvar. Det är moraliskt sett en tveksam innovation då det är en asymmetrisk form av rättighet, då aktieägaren har rätt till alla vinster, men blott skyldighet till en begränsad del av förlusterna.

Redan på 1800-talet insåg man att kapitalisterna inte var moraliskt högtstående, inte blott att de gärna hade den asymmetriska fördelningen av rättigheter som det begränsade ansvaret innebär, utan att kapitalisterna gärna hade aktier som gav utdelning. Men när bolagen gjorde förlust och det var dags för dem att uppfylla sitt löfte att betala aktiekapital till bolaget för att täcka förluster, då blev de genast generösa och gav bort sina aktier till en fattiglapp. De smet helt enkelt från sin förpliktelse att betala in aktiekapital.

Inför den smitande aktieägaren införde man därför att aktiekapitalet skulle betalas in till bolaget. Det är detta kapital som måste finnas i bolaget, som tidigare har varit 50000 kronor och som vid nyår blir 25000 kronor. För tillverkande bolag, som äger utrustning och kanske fastigheter, är detta ett mindre problem, då man naturligen har kapital, som är bundet i verksamheten. För serviceföretag, som kanske inte har någon utrustning eller fastighet som är en tillgång, innebär det att de måste ha aktiekapitalet på bankbok eller som annan finansiell tillgång.

Vad regeringen gör, är att säga att kapitalisten måste låsa 25000 kronor i någon form av tillgång, för att i utbyte få begränsat ansvar för den verksamhet de bedriver. Kostnaden för att vara kapitalist i aktiebolag är således den möjliga, alternativa avkastning kapitalisten kan få på de 25000 kronorna om den hade kunnat placera dem fritt.

Vad är då begränsat ansvar? Jo, det är en del av aktiebolagets socialisering av företagarrisken. Alla företag har risker. Genom begränsat ansvar, nu 25000 kronor, behöver kapitalisten endast bära 25000 kronor i riskpeng för den verksamhet den bedriver. Blir skulderna högre, får fordringsägarna själv ta skulderna. Risken för företagandet sprids således i ekonomin, istället för att fokuseras på den som skapar risken, dvs företagaren. Denna spridning bör kallas för vad den är, den är socialisering, då risken sprids i ekonomin.

Notera att socialisering i populärt språkbruk brukas användas oriktigt som beteckning för förstatligande, dvs att staten tar över ägandet. Socialisering, som jag använder det här, innebär inte att ägandet sprids eller koncentreras till staten, utan att företagarrisken sprids ut i ekonomin, dvs blir socialt.

Nu är ju detta inget problem om marknaderna är effektiva. I en effektiv kapitalistisk ekonomi, beräknar alla fordringsägare risken de har att inte få betalt för sina skulder och inkluderar risken i priset. Tror man att en företagare har lägre förmåga att betala för sig, får den betala ett högre pris för en produkt eller service. Ett företag som tjänar mycket pengar, får betala ett lägre pris för t ex insatsvaror, än ett företag som ständigt gör förluster. Dåliga företag får därför högre kostnader än goda, vinstrika företag.

Men detta gäller i effektiva ekonomier, där marknaden lätt kan prissätta risken. Men vi vet att marknader inte är effektiva. Det är helt enkelt för dyrbart att samla information och behandla den, för att fastställa ett korrekt pris på risken. Därför chansar man, dvs man tar på sig en risk att företagaren inte betalar för sig, utan att prissätta den risken då det är för dyrbart att prissätta.

Aktiekapitalet innebär därför att man minskar andra företagares ansträngning att prissätta risken. Aktiekapital innebär således att kostnaderna för riskberäkning minskar i ekonomin. Ju större aktiekapital, ju mindre resursförbrukning går åt till att beräkna risker.
Genom att minska aktiekapitalet ökar man därför kostnaderna i ekonomin för riskberäkning, samtidigt som man ökar socialiseringen av risk. Frågan, som regeringen måste ha ett svar på, är om nyttan i ekonomin och för samhället ökar, relativt kostnaderna för risk och för socialiseringen av risken.

​Öllsjö den 28 september 2019

​Det har förvisso skämt ut sig tidigare.

Nu senast genom att Riksrevisionsverket granskat resurseffektivitet och produktivitet på nordiska universitet och högskolor, och funnit att Linnéuniversitetet är det näst mest ineffektiva (se sidan 34:
ttps://www.riksrevisionen.se/download/18.3373103216b691cfbc821376/1560940863445/RiR_2019_21_ANPASSAD.pdf)

Tidigare skämde det ut sig genom att gå med i Pridedemonstrationen i Kalmar.

Nu skämmer det ut sig genom att delta i den globala klimatmarschen.
https://lnu.se/mot-linneuniversitetet/aktuellt/kalender/2019/delta-i-den-globala-klimatmarschen/?

Men är det då inte bra grejor det här då? Ja, inte att vara så ohyggligt ineffektiv, men är det inte bra att vara för sexuellt likaberättigande, och att vara för att vi skall dämpa vår naturbelastning så att vi inte riskerar att koka vår jord?

Jo, det är bra saker. Anser jag som individ. Som forskare och som akademisk lärare, har jag däremot intet att säga om det eftersom jag saknar akademisk kunskap i sakerna. Och hade jag haft akademisk kunskap, hade kunskapen som sådan inte kunnat vägleda mig då jag blott kan vägledas genom kombinationen av kunskap och värdering.

Ett universitet kan således inte ta en positiv ställning, dvs den kan inte säga hur man bör agera. Den kan däremot säga att om man vill ha lägre temperaturökning, då går det inte att hålla på så här. Och sedan kan de föreslå vad man kan göra, inte utifrån värderingar utan utifrån sin vetenskapliga kunskap. Ett universitet kan således inte säga vad man bör göra.

Jag skrev positiv, och med det menade jag inte vardagsbetydelse med positiv, att det är något eftersträvansvärt, utan att det är något som är, att man tagit ställning.

Vad dessa politiska aktivister på det utskämda universitetet inte tycks tänka på, är det negativa ställningstagandet. Genom att ta ställning För något, men inte För något annat, har man sagt vad som är viktigt och vad som är oviktigt.

Genom att INTE uppmuntra sina medarbetare och studenter att beakta och demonstrera och hissa FN-flaggan på FN-dagen, har man sagt att Freden inte är prioriterad av Linnéuniversitetet.

Genom att INTE uppmana till demonstration och flaggviftning den 9:e maj, har man sagt att man inte prioriterar Europas fredsprojekt, EU.

Genom att inte uppmana till deltagande på nationaldagen, har man sagt att Linnéuniversitetet inte prioriterar nationen.

Genom att inte etc o s v ...

Genom att agera på något, men därmed också inte agera på något annat, demonstrerar Linnéuniversitetet en likgiltighet för Freden. En likgiltighet för internationell solidaritet. En likgiltighet för EU. En likgiltighet för Sverige. Däremot ett engagemang och uppskattad värdering av sexuellt likaberättigande och klimatet. Det är viktiga saker för de politiska aktivisterna på Linnéuniversitetet.

Skam över det aktivistiska Linnéuniversitetet.

Linnéuniversitetet skall strunta i sin politiska aktivism, och ägna sin energi åt att sluta slösa resurser och istället bli lite mer aktiva i att bli effektiva. 

Öllsjö den 27 september 2019

​PS Kritiken mot Linnéuniversitetet kommer inte att leda till att jag arbetsfrias då 1. Jag inte är anställd på Linnéuniversitetet och 2. Linnéuniversitetet har mer av universitetskaraktär, där debatt och kritik betraktas som normalt, ja kanske t o m som något positivt utvecklande. Ingen vice-rektor kommer att med fladdrande blick säga: Här i Sverige har vi traditionen att vara lojal mot vår arbetsgivare. DS 

Det har sagts att socialdemokratin och marxismen vann sådant gehör eftersom de gav arbetaren en plats i samhället och i historien. Men det var inte bara en plats, vilken som, utan en uppsatt plats, en viktig plats, en betydande och uppburen plats. Arbetaren var den som, genom sitt arbete var kraftfullt delaktig i att skapa det välstånd som vi sedan använde för att skapa ett värdigt samhälle. Arbetaren var hyllad. Arbetarens overall var uniformen för den gode och den goda samhällsbyggaren.

Det var då. Nu är nu. En annan tid. Där det tycks ha blivit det motsatta.

Nu är arbetaren, ja alla fall den som medger att Sverigedemokraterna har en poäng, och än värre, den som säger sig rösta på Sverigedemokraterna, inte vatten värd. För ett tag sedan var samhällets avskum en dåligt utbildad ung, svensk man. Det var han som var den mest avskyvärde personen i Sverige. Och han röstade på Sverigedemokraterna.

Nu har gruppen av de avskyvärda, de som det är accepterat att avsky, ja, att hata, blivit så oerhört mycket större. Nu är rasismen normaliserad genom nyrasismen, som etablerat sitt rasistiska begrepp ’vit man’ (https://twitter.com/i/status/1172156116530339844), vilken anses vara konservativ och oerhört priviligierad.

På dessa skammens axlar läggs en annan karakteristisk som onekligen ligger nära arbetarklassen, nämligen köttätaren. Köttskammen adderas till den föraktades tidigare kategorier, ’vit’ och ’man’.

Arbetaren, den vite köttätande mannen, kör sannolikt också bil, vilket också blir skambelagt. Speciellt de gamla, dåligt renade bilar som arbetaren har. Teslans miljonpris är ju ouppnåeligt.  

Och på toppen av detta, den gången den ’vite’, ’köttätande’, ’bilkörande’ ’mannen’, åker på semester, så skambeläggs hans Thailandresa, för att den sker med flyg, och för att den går till ett land med stora problem med prostitution och annan exploatering.

Den stortalande opinionen, det budskap som etsar sig fast, som uttalas så ofta, har inneburit en 180-graders vändning. Arbetaren, den som betalar sin skatt, går till jobbet, och röstar, är idag den utskämde, den föraktade.      

Är det konstigt om den bespottade vänder spottarna ryggen och sällar sig till dem som fortfarande håller den för hjälte? Eller som i alla fall, inte föraktar den?

En engelsk komiker, Boris, beskriver opinionen, speciellt den märkliga orientering som oegentligt kallas vänster, på sitt sätt: https://www.youtube.com/watch?v=eEaEBmpu-4o&list=RDp9_bI789Gog&index=8

Den 13:e september meddelades det att Sverigedemokraterna fått över 20% i en opinionsundersökning. I Malmö sköts en kvinna i ren avrättning. Då agerade regeringen och kallade till samtal om våldet i samhället. Men de kallade inte på Sverigedemokraterna. De som har 20% av folket bakom sig, och som tydligt har sagt att gängvåldet är inte blott socialt, utan knutet till invandrarna, vilket renderat dem opinionens föraktord, rasister. Våldet är inte underklassens plötsliga uppvaknande till grymt våld, utan tycks vara en hel del knutet till, inte blott underklassen, utan till en specifik del av underklassen, invandrare. (I dessa dumhetens tidevarv får man då tillägga att utsagan inte är rasistisk, dvs den säger inte att alla invandrare är skjutare, utan den säger precis vad den säger, att de flesta skjutare tenderar att ha invandrarbakgrund. Förstått?)

Oaktat hur det är med den saken, så är det inte rasism att peka på siffrorna. Det är inte rasism att peka ut utanförskapsområdena. Det är empiriskt grundat. Utpekandet är inte värderingsgrundat, dvs det är inte rasism. Det är empiri.

I villan i Eslöv sitter en man. Han är vit, men det har han nog aldrig tänkt på. Han äter kött. Inte det heller har han speciellt tänkt på. Han kör bil. Ja, han behöver ta sig fram, säger han. Han har en gång åkt till Thailand, för Conny rekommenderade det. Och han var så uppspelt för han hade råd att flyga. Han tycker man skall göra som han gör, göra rätt för sig. Männen på torget tycks inte ha ett jobb. De bara sitter där och pratar skit och kostar skattepengar. Kvinnorna i sina tält som fladdrar omkring, tycks inte heller vara upptagna med arbete. De gör inte rätt för sig. Och så skjuter man i Malmö, som man vågar numer inte åka in och gå en runda på stan. På toppen av detta får han sedan höra att det är han som är samhällets avskum, den som är efterbliven, samtidigt som han paradoxalt nog är den som är priviligierad. Han, som varje dag klockan 6.30 åker till jobbet. Som inte ligger staten till last. Hans far hyllades som den som byggde landet, medan har bara är en belastning för samhället genom att vara vit man, köttätare, bilkörare och Thailandsresenär.

Med det förakt för folket, och speciellt den forna arbetaren, är det inte konstigt att det forna arbetarpartiet idag blott är 4% större än det forna nazistpartiet, Sverigedemokraterna. Inte p g a rester av nazism. Inte p g a rasism. Utan p g a att man röstar inte på den som föraktar en.

​Öllsjö den 26 september 2019

​Några debattörer, oftast vita medelklasskvinnor (så var den identitetsmarkeringen gjord) anser att män (här börjar nästa identitetsmarkering), speciellt vita (så är vi tydliga i vår rasism) inte skall uttala sig om kvinnor och deras förhållande, ty deras omsorg om kvinnor är endast ett instrument för något annat, speciellt attack på islam, då de vita, speciellt män, är islamofober.

Jag är vit och man, så jag har egentligen, i identitetsteorins skambeläggande, vilket ju är en form av hederskultur, ingen rätt att notera följande. Trots att det i första hand är varken islamofobiskt eller islamkritiskt, utan mer generellt, kritik mot semitiska religioners kvinnoförakt.

I El Salvador, där den katolska kyrkan har starkt stöd, friades slutligen en kvinna, efter att ha suttit fängslad under nästan tre år, för att ha fått vad som framstå som missfall, där graviditeten uppkommit genom våldtäkt. Enligt katolsk tro, vilket följer lydigt den semitiska övertygelsen, är det gryende livet i kvinnan, ett liv som har hart när större rätt än kvinnan själv. Trots allt är hon ju blott en container för att framföda barn, speciellt manliga sådana. När barnet fötts, är barnet omhuldat, medan kvinnan är oren, längre om det var en flickebarn än ett pojkbarn.

Abort är mord, och enligt tron gjorde hon sig skyldig till mord, och skulle därför få sitta 30 år i finkan. För sitt missfall. Så grotesk är katolska kyrkan.   
https://www.svd.se/frias-for-mord-efter-att-ha-fott-dott-barn 

Men detsamma finns i islam, ty det är semitisk tro det handlar om. Det är ökenfolket som skapat dessa normer. Förvisso finns olika strömningar inom de tre semitiska religionerna, där de mer liberala utövarna, kanske för att få religionen att överleva i ett modernt samhälle, accepterar abort.  

Men abort är en funktion av människans sexualitet, det som vi alla känner som en stark drivkraft hos människan, vilket ju är fullt rimligt då det är den som säkrar, inte individens överlevnad, men mänsklighetens överlevnad. Ett sätt att undvika aborten, men att ändå leva ut sin mänsklighet, sin sexualitet, är preventivmedel. Katolska kyrkan är här strängare än islam, då katolikerna inte accepterar preventivmedel.

Men i ett land nära El Salvador, nämligen Venezuela, ser vi en annan, lika fruktansvärd kraft som hotar kvinnan, fattigdomen. Nu berättas om att i det landet som blivit så fattigt, finns en stor brist på preventivmedel som accepteras. Ju fattigare du är som kvinna, ju mindre sannolikhet för dig att få preventivmedel, varför du får välja mellan att föda ditt abrn i armod, att överge din sexualitet, eller att fly landet. Fruktansvärda val, helt ovärdiga en mänsklig civilisation.
https://www.svd.se/de-unga-kvinnornas-val-flykt-eller-hormonspiral

Det finns dock en tredje kraft som är verksam i detta, patriarkatet, som säger att barnen är kvinnans egendom och ansvar, när det passar mannen. Det är mannen som kan välja att försörja barnet eller att avstå. En man kan lämna sitt barn utan att för evigt leva i skam och vanära. Detsamma är otänkbart för en kvinna. En kvinna som skulle överge sitt barn, betraktas som antingen sinnessvag eller kriminell. I vart fall, gående mot sin natur. Trots att det är den kulturella normen i patriarkatet som delvis satt upp gränsen för hennes agerande (jag skriver delvis eftersom det finns biologiska förklaringar till kvinnans större omsorg om det individuella barnet).

Ett värdigt mänskligt samhälle, där även kvinnan har en plats, utmärks därför av avsaknad av abrahamitiska religioner, fattigdom och patriarkala normer.
​
Öllsjö den  s5 september 2019

En debattör ojar sig över jämställdhet och menar att det är orimligt att bägge personerna i ett familjepar skall ha koll på barnens fötters storlek, för att kunna köpa stövlar. Eller att varje individ i paret skall laga mat varannan gång. Det finns tydligen en debatt om jämställdhet som förs på detta vis, att jämställdhet betyder att alla gör samma sak, blott varannan gång.
https://www.expressen.se/ledare/susanna-birgersson/dela-lika-normen-gor-oss-olyckliga/

Jag skrev om Bertil och Birger i inledningen av min avhandling, för att med ett enkelt och konkret exempel visa på huvudtanken i min avhandling. Min avhandling handlade om ekonomiska utbyten, som ju uppkommer som ett resultat av människors arbetsdelning. Det är uppenbart, även för den mest fanatiske jämställdhetsnissen, att arbetsdelning är positivt eftersom bägge parter vinner på det. Jag kan inte sy, men min kvinna kan det. Det är därför rimligt att min kvinna syr, inte jag. Man kan förvisso säga att jag skall lära mig sy, och därefter klara det själv. Men samtidigt är jag starkare än min kvinna, varför det är rimligt att jag gör de tunga lyften. Det är tämligen dumt att säga till min kvinna, gå på styrketräning, så blir du, om något år, lika stark som jag och kan själv lyfta de tunga sakerna.

Därmed är debatten om jämställdhet avklarad avseende att dela arbetsutgifter lika. Det är orimligt och dumt.

I fallet med Bertil och Birger gav jag ett exempel. Bertil hjälpte en bonde med en sak. Bonden var tacksam och tackade för hjälpen. Senare behövde Bertil hjälp med höskörden. Bonden kom och hjälpte till. Efter en viss tid tog bonden upp sin klocka och sade att han nu hade hjälpt Bertil lika lång tid som Bertil hade hjälpt honom, varpå han lämnade höskörden. Bertil hjälpte aldrig mer den bonden. Det bonden inte förstod var detta med omräkningsvalutan. Han ansåg att han hade fått tid av Bertil, och därför skulle han ge tillbaka tid. Som om jag ägnade mig 2 minuter åt att lyfta den tunga stenen och bära bort den, varpå min kvinna hjälpte mig att sy revan i skjortan i två minuter, och därefter avslutade syendet med argumentet att de två minuterna var förbrukade.

Detta är frågan om vilken växlingsvaluta man har, hur man mäter värdet i tjänsten man utför. I marknadens utbyten görs det genom priset. Saken du säljer uppskattas till ett pris, och ger dig möjlighet att köpa en sak som har samma värde i pengar. Helt oberoende av hur lång tid det tagit för säljaren att göra saken.

I hierarkin värderas tiden. Som arbetssäljare, säljer du i huvudsak din tid till arbetsköparen. Under arbetstiden har arbetsköparen rätt att begära att du skall göra ditten och datten. Efter arbetstiden saknar arbetsköparen rätten att kommendera dig. Det var detta som var bondens misstag, att han trodde att han var i en hierarki, där man bytte tid med varandra.

Men vad bonden inte förstod var att Bertil var i brödraskapets värld. Där gav man hjälp när den andra behövde det, och man gav den hjälp man kunde och som önskades. Där kan man byta 2 minuters stenbärande mot 10 minuters syende. I brödraskapet sker utbyten utifrån normer om hjälp, som är svårfångade, men ack så effektiva.

Ett förhållande borde rimligen inte vara en hierarki, där man byter tid med varandra, eller marknad, där man byter utifrån ett pris. Utan just ett brödraskap, där man byter behov och förmåga med varandra.

Marknad, hierarki och brödraskap har olika sätt att se till att man håller sig till utbytets regler. Brödraskapet har ett ohyggligt sätt, nämligen inneslutning och uteslutning. Den som agerar enligt brödraskapets normer, blir innesluten, den får vara med. Den som bryter mot normerna, som bonden i mitt exempel, blir utesluten.  

Det innebär inte att exploatering inte kan ske. Det sker exploatering i alla tre former av utbyten. Typiskt nog, den som är mest beroende av utbytet, blir den som lättast kan exploateras. Det är den mörka sidan av människan, som dessa utbyten har svårt att hantera. Men denna mörka sida får inte fördunkla arbetsdelningens ljusa sidor. Ty som med exemplet stenen och syendet, risken att bli exploaterad skall inte medföra att den ene får lära sig sy och den andra går på styrkegympa. Det är primitivt och ett oerhört förslösande av mänsklig energi.

​Öllsjö den 24 september 2019

​I lokaltidningen Kristianstadsbladet den 10 september (bakom betalvägg http://www.kristianstadsbladet.se/ostra-goinge/nya-rutiner-for-specialkost-i-skolan/) fanns en stor artikel om nya rutiner för specialkost i Östra Göinges skolor (Östra Göinge är en egen kommun, och har, med viss rätt, en stolthet över att vara forna snapphaneland).
Där står ordrikt om de ganska omfattande rutiner man har för att tilldela elever rätten till specialkost. Det räcker inte med att eleven kräver specialkost. Det räcker inte med att föräldrarna kräver specialkost. Det krävs intyg från läkare eller dietist, beroende på de medicinska skäl som finns. Intygen skall förnyas med olika periodicitet, beroende på medicinsk grund, förutom laktosintolerans, vilket betraktas som livslångt.

I sista stycket av den långa artikeln om rutinerna och intygen skriver journalisten, nästan en passant: ”Annan kost som vi kan erbjud alla är till exempel fläskfritt eller vegetariskt som finns tillgängligt varje dag, säger kostchefen”

Vegetariskt kan förstås rationellt då det finns tillräckligt med undersökningar som visar att det är ett resurssnålt alternativ, som minskar belastningen människor gör på naturen. Sedan kan det förvisso finnas irrationella, ideologiska skäl, som att man inte skall äta dödade djur. Det har också blivit institutionaliserat, dvs en samhälleligt accepterad begränsande norm i kosthållningen. Men det senare borde inte vara skäl för skolan att servera vegetariskt, då skolan måste se till att barnen skall få den kost som behövs för skoldagen, och att se till sina kostnader, där föräldrars och barns ideologi inte borde vara styrande för skolans resursförbrukning.

Men ’fläskfritt’ är blott och enbart en acceptans för en speciell ideologi som emanerar från de abrahamitiska ideologierna, judendom och islam, där fläskköttet anses vara orent, och förbjudet av deras gud, jahve eller allah. Det finns, vad jag vet, inga rationella skäl för fläskfritt. Det de gör är blott och enbart att böja sig och anpassa sig till irrationella ideologier.

I Östra Göinge har man normaliserat ett beteende som härrör från totalitära irrationella läror, sprungna från samhällen som blott kan karakteriseras som totalitära och förtryckande. Det krävs inte ens ett intyg från imamen eller rabbin, som säger att eleven måste ha fläskfri mat, ty annars är eleven dömd till de eviga eldslågorna i livet efter detta.

​Sverige gick igenom en omfattande rationalisering av samhällslivet efter kriget, där den helt dominerande religionen, kristendomen, blev satt på undantag, för att vi skulle kunna bygga ett gott samhälle. Kvinnan blev befriad. Hon kan idag gå in i kyrkan utan att skylla sitt hår. Elever tvingades inte längre stå upp vid skoldagens början och sjunga en psalm och be en bön. Korset med den dödslidande mannen togs bort från väggen. Vi byggde ett land på rationella grunder, med kunskap, utan vidskeplighet.

Den tiden är nu förbi, när vidskepligheten normaliseras genom islams intåg via flyktingarna. Det rationella Sverige har böjt sig för en ideologi vars historia är bestrött med förtryck och död. Vidskepligheten från inferiora kulturer har normaliserats i Östra Göinge. Utan debatt. Utan kritik. Utan eftertanke om vad detta kan innebära på sikt.

Toleransen, att var och en får leva sitt liv, har blivit undfallenhet för vidskeplighet, där samhälleliga resurser förbrukas för att människor inte skall få leva sina liv som det passar dem i sina liv, till att bli att samhället skall anpassa sig till deras sätt att leva.

Principen i ett rationellt, tolerant samhälle borde vara att samhälleliga resurser kan användas för det som individen inte kan välja, dvs medicinska skäl, medan det som individen kan välja, t ex sin vidskeplighet i religioner, får de själva bekosta. Det rättvisa borde därför vara att skolorna i Östra Göinge erbjöd fläskfritt alternativ, men där merkostnaden för kostalternativet betalades av föräldrarna som önskar fläskfritt. Precis som anhängare till Särimnerkyrkan, vi som måste äta fläsk, skulle vara beredda att betala den extrakostnad som det innebär för skolorna att erbjuda fläskrätter varje dag.

Det är inte tolerans att erbjuda specialkost baserat på vidskeplighet. Det är exploatering av samhällsresurser, till gagn för de vidskepliga. Det är att normalisera vidskeplighet, med kommunens resurser.

Det som Östra Göinge gör, är att undergräva det rationella Sverige, det samhälle som skapades och som gav de resurser som idag ges, bl a till flyktingarna.

​Öllsjö den 23 september 2019

​Jag har levt mitt yrkesliv på att leverera förklaringar till fenomen i företagsekonomins värld. Dessa förklaringar utgår från antagande om människans motiv till agerande. Jag har oftast använt endera av två motiv, egoism och institutionalism.. Egoismen säger att människan agerar för att maximera sin egen nytta. Institutionalism säger att människa agerar så att agerandet stämmer med normer i samhället.

I undervisningen har jag adderat två motiv, som jag aldrig använt i min forskning, men som jag inser och anser borde föras in i vår förklaringsvärld, omsorg och plikt. Omsorgen säger att människan agerar till gagn för en annan, närstående person. Plikt säger att människan agerar för att realisera en norm som den anser vara rätt.

Onekligen pompöst att påstå att jag kan förklara mänskligt agerande utifrån människans motiv. Ja, det kan ju sägas vara rent och skärt skojeri. Följande historia bevisar det:

Den 1 juni 2018 blev jag arbetsbefriad från min tjänst under 26 månader. Arbetsköparens skäl till arbetsbefrielsen bad arbetsköparen skulle vara hemliga, medan jag har min egen tro om de egentliga skälen. 21-22 månader av dessa månader var ett sorts skadestånd för anställningens upphörande, medan de återstående 4-5 månaderna var innestående lön, för tidigare utfört men ej ersatt arbete.  

Lokaltidningen skrev att nu kunde Collin - ja, till skillnad från brottslingar som får njuta anonymitetens behag befanns jag inte vara värdig anonymitetens behag utan namngavs tydligt och klart – gå hemma under 26 månader, implicit skrivandes att Sven-Olof Yrjö Collin fick en 26 månaders semester. Inte dåligt. Otaliga har sagt med avund att jag nu gick hemma.

Inget hellre har jag velat, än att lära mig att tänka dialektiskt, varför jag nu hade möjlighet att under 26 månader sitta i mitt hem och i min trädgård och läsa Hegels ’Andens fenomenologi’ och kanske, kanske, lära mig Hegels sätt att tänka dialektiskt. Se där ett egoistiskt motiv för en handling.

Läsåret 2018-19, dvs det som börjar en månad efter min arbetsbefrielse, den 1 juli och slutar den siste juni 2019, arbetade jag 2077 timmar. Hegels ’Fenomenologi’ står kvar i bokhyllan, där den stod den 1:e juni 2018. Orörd.

I juni 2018, som arbetsbefriad, började jag läsa in mig på redovisningsteori, den positiva, dvs den som försöker förklara varför vi har den redovisning vi har. Jag gjorde tio föreläsningar om redovisningsteori. Jag genomförde kursen i redovisningsteori. Jag handledde mina doktorander. Jag handledde studenter på kandidatnivå och på magisternivå. Jag genomförde forskning, skrev paper och publicerade, vill jag minnas, en artikel i en journal och minst tre bokkapitel. Jag utförde reviews för flera vetenskapliga tidskrifter. Och debatterade i facktidskrifter och dagstidningar. Jag utförde mitt arbete, precis som tidigare, förutom att jag inte deltog i ’slita-röv’-möten, dvs deltog inte i någon institutions interna organisationsarbete. Business-as-usual således, förutom ’slita-röv’.

Låt oss nu förklara Sven-Olof Yrjö Collin’s agerande som arbetsbefriad. Egoismen säger att jag gjorde det för att jag finner behag i att utforma och genomföra föreläsningar om hållbarhetsredovisning och att handleda unga människor. Institutionalismen säger att jag utför mitt sedvanliga arbeta för att det är en rutin i mitt liv. Omsorgen säger att jag arbetade för att andra, mig närstående, hade nytta av mitt arbete. Plikten säger att jag utförde det för att det är en korrekt agerande för en professor i företagsekonomi.

Vilken förklaring är korrekt? Jag, om någon, borde vara förmögen att finna ut vilket motiv som styrde Sven-Olof Yrjö Collin’s agerande eftersom jag är Sven-Olof Yrjö Collin. Det är jag som valt att agera som jag gjort, och jag borde därför vara förmögen att förklara mitt eget agerande. Ingen har sådan exklusiv tillgång till Sven-Olof Yrjö Collin’s motiv som han själv, dvs Jag.

Svaret på frågan varför Sven-Olof Yrjö Collin arbetade 2077 timmar som arbetsbefriad är att han … är att han…är att… är…

Jag ser Hegels bok i bokhyllan. Den som står där den stod när arbetsbefrielsen började. Och en hårdare fråga drabbar mig: Vem är väl jag att förklara andra människors agerande, när jag inte kan förklara mitt eget agerande? Jovisst, jag kan uppfinna hypoteser om mitt agerande. Fyra stycken hypoteser: egoism, institutionalism, omsorg, plikt.

Den jolmiga organisationsteoretikern skulle säga att motivkretsen är komplex och att motiven interagerar och konkurrerar och är samtidiga. Men jag lär mina studenter att ordet ’komplex’ är den lättjefulla tänkarens uppgivenhet inför vårt krav att förklara. ’Samtidighet’ är ett ord av uppgivenhet inför vårt krav att hitta förklaringen. Förnuftet kräver en förklaring, en orsak. Inte en soppa av motstridande orsaker, som blott stannar på hypotesernas obevisade nivå. Vi lär oss inget genom hypoteser, utan genom hypoteserna prövning, där en är sann och andra är falska.

Jag har således varit en pompös vetenskapsman som levt på illusionen hos mig och andra på att jag kan förklara. Men kan jag hävda att jag kan förklara när jag inte ens kan förklara mitt eget agerande? Vem är väl jag, när jag inte ens kan förklara mig själv?

Men så tittar jag på Hegels bok igen. Dialektik är motsatsernas enhet, eller mer precist uttryckt, dialektik är motsägelsernas enhet, deras absoluta samtidighet i en enhet, och som är förklaringen till rörelsen, till förändringen.

Kanske kan jag förstå mitt agerande, om jag lär mig dialektiken som Förnuft, som principers skapande. Om jag lär mig dialektiken kanske jag kan förklara mitt agerande. Då är jag inte längre en skojare i vetenskapens land. Då är jag inte en pompös skojare utan en rationellt agerande individ.

En befriande tanke. Dags att ta ut Hegels bok och förstå den.

Eller att med ett gott bullrande skratt erkänna att jag är en pompös skojare.

​Öllsjö den  22 september 2019

Rasismen har alltid funnits. Hos ett fåtal. De som sagt att judarna skall mördas. Att svarta skall mördas. Det har sagts i skumma lokaler. Hemma hos någon medan de dricker öl. Rasismen har dock aldrig spelat någon roll i Sverige.

Förrän nu. Nu när nyrasismen kommit fram upp ur källaren och etablerat sig. Ja, t o m normaliserats.

I svensk statstelevision är nyrasismen accepterad.
https://www.youtube.com/watch?v=CdZNtjEi8EI

På internet framförs rasistiskt hot, som, om vi hade varit på 70-talet, sannolikt hade gett domstolsprövning för hets mot folkgrupp. Men idag tillhör det något normalt, även om just detta klipp är något extremt.
https://youtu.be/xp_0Z5w-3_k

Skräpet, det som tidigare dväljdes i källaren, har kommit upp.

Exakt samtidigt skräpar socialdemokratin genom att inte bara vilja prata med, utan även tillkännage att de aldrig kommer att kritisera en ideologi som inte ens framstår som förmedeltida, medan de absolut inte vill prata med företrädare för ett stort parti i Sverige, som likt andra partier har ett mörkt förflutet, men som idag är vida överlägset i fråga om viktiga värderingar, som t ex lika värde. Jag avser självfallet det anti-semitiska, sexistiska islam och Sverigedemokraterna.

Men med Sverigedemokraterna kommer också skräp från källaren. De skall begränsa den konstnärliga friheten i Sölvesborg, förmodligen genom ändlöst antal reproduktioner av Mona Lisa på väggarna, och med många David-statyer utplacerade på gator och torg.

Källarens invånare och dess material kommer upp. Några har hävdat att detta beror på Internet, ty genom internet har källarens folk kommit till tals och fått bilda opinion, som tidigare hölls borta genom elitens kontroll av det offentliga rummet. Vi i eliten, har alltid haft tillgång till det rumsvarma materialet genom våra böcker och att vi haft råd att prenumerera på Svenska Dagbladet. De som idag framträder som nyrasister, med sitt hatbudskap, kom inte fram och lyckades inte sprida sitt hatiska gift tidigare. Vårt samhälle har således fått in nyrasismen genom att de tidigare utestängda kommit upp från källaren och via Internet nu väller ut.

Visst kan Internet verka understödjande, men notera de två klippen jag har, och notera var du läser det som du precis nu läser. Jag kommer till tals på min blogg genom Internet. Och, kanske i brist på självkritik, så ser jag mig inte själv som någon som likt de två i klippet ovan, är sprungen från källaren. Notera de två i klippen. Den ena står på scen i Sverige, och når således ut utan Internet, och den andra uttalar sig i statstelevisionen, dvs den som har som uppgift att vara opartiskt och utan kommersiella intressen.

Nej, Internet är precis som Torget, som får klä skott för värderingsförändringar, där man pekar på instrumentet och inte på kraften. Mediat pekas ut, och inte ursprunget. Det är inte Internet som skapat den trappa som källarfolket utnyttjat för att komma upp.

Det är villigheten att ta emot budskapet som gjort att det har kommit upp från källaren och lyckats stanna kvar. Precis som med nazismen, hade budskapet aldrig kunnat framföras om det inte fanns en publik. Skyll inte källarskräpet på källaren. Inte heller på dess invånare. Inte på de trappor som finns. Utan på den villiga publiken, ovan jord, som accepterar och därmed legitimerar nyrasismen.

Nyrasismen är i sig inte farlig. Källarens invånare, de två på videoklippen, är inte farliga. Vare sig i sig eller för sig. Möjligheten till spridning via Internet är inte farlig. Det är publiken som är farlig. Ty det är de som tar emot, det är de som accepterar, som legitimerar, som normaliserar källarens skräp.

Det är du och jag och alla ovan jord som är skyldiga till hatet, till nyrasismen. Det är opinionen, publiken, lyssnarna som är skyldiga till att källarens invånare kommer upp och sprider sitt skräp.

​Öllsjö den 21 september 2019

​För 30 år sedan föll muren i Berlin. Ut på autobahn kom Trabanterna, med sitt knatter och sin rök. Vi andra tittade och vinkade, och hälsade dem välkomna till vår frihet. Murens folk hade blivit fria.

Idag, 30 år senare, byggs nya murar. Svårare murar än Berlinmuren, eftersom Berlinmuren var så tydlig. Den gick att besegra, även om det var svårt.

Men dagens murar är svårare att se. Eftersom de är nästan osynliga. De är omöjliga att klättra över. Inga luftballonger kan ta någon innanför muren och låta den driva över till friheten. De bevakas inte av soldater med gevär. Murarna uppförs och bärs av människorna. De innanför slår sina huvud blodiga på muren.

I Kristianstad skall ett nytt badhus byggas då det gamla är utslitet. Politikerna och deras tjänstemän har funnit en plats. Det ligger någon kilometer från centrum, där högskolan ligger Men också där Gamlegården ligger, ett utanförskapsområde där polisen ibland har svårigheter att ta sig in och där bilar brinner.  

Mången debattör vänder sig tydligt, andra mindre tydligt, mot att bygga ett badhus vid ett utanförskapsområde. Man hävdar att badet kommer att ockuperas av de unga killar som är de främsta utanförskapare i området. Ingen annan människa, speciellt inte kvinnor, kommer att ta sig till badet, då de riskerar trakasserier, och kvinnorna sexuella sådana.

Det finns en mur kring det området. Den muren blir så tydlig när man debatterar badhuset. Den muren kan riskera att förhindra badhuset.

Muren förstärks oavsiktligt av de politiskt korrekta, de som hävdar att det inte finns några problem med Gamlegården och att det inte blir något problem. Att oron över besökarna är rasism.

Må så vara vad grunden för oron är, men det är ett faktum att många badhus har problem, speciellt med unga invandrarkillar. Men det borde inte vara något större problem. En orosanstiftan, och ut med killen för ett år. Och varför inte ta i lite? Man har börjat med sexistiska bad, dvs badet är avstängt för det manliga könet. Det är en anpassning till sexistiska kulturer. Om man gör det, kan man också stänga av badet för pojkar som är invandrad eller som är från en familj av invandrare. Visst är det rasistiskt, men det är inte annorlunda än att stänga av badet för alla män.

Ta i! Visa upp de problem som finns och ta i med hårdhandskarna, utan trams med anklagelser om rasism. Ty att lägga badet vid utanförskapsområdet borde innebära att man skapar en spricka i muren. Det är inte murar som bygger samhällen. Det är människor som i samverkan bygger samhällen. Inte under acceptans av varandras olikheter, ty vi skall aldrig acceptera invandrarkulturernas sexism och kvinnoförakt. Aldrig. Inte heller deras fåniga hederskultur, dvs skamkultur. Det är således inte mångkultur. Men murens fall 1989 var inte för mångkultur, utan att nå samverkan.

​Öllsjö den 20 september 2019

PS Man beslutade i veckan att bygga badhuset, nära utanförskapsområdet. Måtte det nu innebära en spricka i muren. DS

​Greta gör ett gott arbete för att peka på att vi måste hantera klimatkrisen. Men hon började med att strejka på fredagar, när hon skulle vara i skolan och göra sin plikt, mot sig, mot skolan, mot staten, att delta i utbildningen. I det var hon omoralisk.

Kakabaveh, den modiga vänsterpartisten som vågade ta upp skamkulturen, där de goda framställde sådan kritik som rasism, och som nu utesluts från vänsterpartiet, säger att hon mobbades på sin arbetsplats, varför hon alltid sjukskrev sig varje gång riksdagsgruppen har sammanträde. I det var hon omoralisk.

En flykting från Irak arbetar på en gård och gör ett förhållandevis gott arbete, även om han hade kunnat vara aningen snabbare. Men det krävs inte mycket krasslighet för att han skall sjukskriva sig. I det är han omoralisk.

Du skall göra rätt för dig och arbeta i ditt anletes svett, det är din plikt, din skyldighet som sedan ger dig rättigheter. Det är en moralisk hållning som innebär att Greta, Kakabaveh och irakiern framstår som omoraliska.

I undersökningar har visats att den moralen eroderat sedan 70-talet. Det är således inte enbart individer som kommer från inferiora kulturer som sviker den goda arbetsmoralen, utan den tycks hänga samman med välfärdsstaten.

I den arbetarklass som jag är född i, fanns en stolthet att gå till jobbet, helst komma en halvtimme innan, och att betala sin skatt. Att man genom sitt arbete och sin skatt drog sitt strå till stacken. Det var inte blott en altruism, att göra gott för andra. Min far, som var på jobbet en halvtimme innan jobbet började, sade att alla mina studieår skulle aldrig han och min mor kunnat betala, utan det är tack vare staten, dvs välfärden, som mina studier var möjliga. De gjorde vad de kunde och därmed hade jag rätt att studera. Därför är jag tacksam mot mina föräldrar och mot staten, ty de gav mig himlastegen.

Men med stigande välfärd har den självklara kopplingen mellan insats och uttag slitits av. Skyldigheten, som är förutsättningen för rättigheten, har eroderat. Kvar finns rättigheterna.

Kanske därför har den extrema nyliberalismen fått fäste, där man vill individualisera rättigheterna. Du skall själv spara till din pension. Du skall ha en egen sjukförsäkring, som betalar din sjukdom. Du och du och du, eftersom vi inte finns längre.

Inför exploateringen av staten finns individualiseringen som motmedel, dvs de allmänna rättigheterna har blivit individuella rättigheter, direkt kopplade till din insats. 

Ett annat sätt att hantera den avslitna kopplingen mellan skyldighet och rättighet, är att hårt granska rättighetsutnyttjandet. Försäkringskassan jagar de som exploaterar sjukförsäkringen. Välfärden äts delvis upp genom alla kontroller som staten måste utföra för att hålla nere exploateringen.

I grupper finns moral som underhåller gruppens sammanhållning och produktiva förmåga. I en forskargrupp som jag tillhörde, fanns en solidaritet som innebar att man hjälpte varandra när de behövde hjälp. Där bidrog man efter förmåga. Men moralen underhölls genom sanktioner. Bidrog man inte, fick man veta det, och de som uppenbart inte var delaktiga i solidariteten, blev så småningom uteslutna. Kopplingen mellan skyldighet och rättighet upprätthölls ytterst genom uteslutningen.

I samhället hade samma mekanism kunnat finnas. Greta hade kunnat kritiseras hårt och bestämt för att svika sin plikt. Kakabaveh hade kunnat fara gatlopp för sin exploatering av sjukförsäkringen. Irakiern hade kunnat sanktioneras genom kritik av sitt agerande.

Men så sker inte. Det finns inte ett socialt pris för den som sviker sina skyldigheter. Vi, människorna i välfärden, tar inte vårt moraliska ansvar för välfärden. Genom att inte moraliskt sanktionera de som inte fullgör sina skyldigheter, är vi delaktiga i erosionen av välfärden och av samhällskontraktet.

​Öllsjö den 19 september 2019

​USA är känt för att vara individualistiskt. Det förvånar mig inte, då jag tycker att amerikanarna väl representerar uttrycket’I, me and myself’. Det är också från dem som merparten av den ekonomiska teori kommer, som är ihärdig i att utgå från att människan är egoistisk.

Men svenskar är också oerhört individualistiska. Vi kommer alltid högt på mätningar över individualism. Men vår individualism är annorlunda. Eller kanske man skall säga, att den har varit annorlunda.

Olikt USA är familjen i Sverige svagare. Visst tycker vi om vår familj, men när mor börjar bli gammal, då är det hemhjälp och sedan ålderdomshem som väntar. Betald till stora delar av staten, och ofta producerad av staten. När barnen kommer, då blir det familjen, oftast kvinnan, men mer och mer även mannen, som är med barnet. Men efter ettårsdagen väntar institutionerna, förskola, skola och högskola. Själv flyttade jag hemifrån när jag var 16 år, för att slippa sitta på buss till Eslövs gymnasium i fyra timmar per dag.

Var och en klarar sig själv, med starkt bistånd av staten, finansieringsmässigt och ofta även med service producerad av staten. Det är den befrielse av individen som staten gett oss.

Erlander och Palme, enligt Palmes levnadstecknare, Henrik Berggren (’Underbara dagar framför oss’, heter boken, som är oerhört läsvärd då den inte bara tecknar Palmes historia, utan även en del av vår moderna historia), insåg redan i början på 60-talet att välfärden, som de höll på att bygga ut, skulle befria individen, men också skapa en individualism som satte hårdare och hårdare krav på staten, allt efter att människorna blev friare.

Det är vår välfärd som befriat oss och som gjort oss till individualister, vilket står i kontrast till USA, som till stora delar saknar vår välfärd.

Blir du gammal? Lugn, staten ger dig pension.
Blir du så gammal att du inte klarar dig själv? Lugn, staten ger dig ålderdomshem.
Får du barn? Lugn, staten, främst i form av kommunen, ger dig dagis, förskola och skolor på alla nivåer.
Blir du sjuk? Lugn, staten, i form av landstingen, ger dig sjukvård.
Vill du spela fotboll eller ägna dig åt ridsport? Lugn, staten ser till att det finns föreningar med gräsmattor och ridhus.
Vill du ha lägenhet? Lugn, staten i form av kommunerna har kommunala bostadshus.  

Många av de risker som följer av att vara människa, står staten beredd att ta hand om. Därav vår individualism, som gör oss fria, men genom statens försorg, därav uttrycket den etatistiska individualismen.

Men har då inte individualismen idag slagit över, kanske just p g a individualismen? Staten, i alla fall som producent, drar sig tillbaka. Individerna skall nu välja sina skolor, sin sjukvård, sina ålderdomshem. Konsekvenserna känner vi, segregation, ty somliga är mer förmögna att välja än andra.

Valet, i form av marknaden, blir det nutida uttrycket för individualismen, som i mångt och mycket liknar den amerikanska individualismen, har sedan 80-talet dragit fram över Sverige. Och därmed har vi blivit mer lika USA, med kraftigt segregerade bostadsområden och skolor, och snart nog, också sjukvård.

Samtidigt har vi också fått en värderingsförändring. Tidigare ansågs det vara orätt att bedra staten. Det var en skam att ha socialbidrag. Var man sjuk, fick man inte sticka ut näsan från bostaden, ty man skulle kurera sig snabbt och gå tillbaka i produktionen. Idag är det betydligt mindre stigmatiserande att bedra staten. Bidrag, som idag kallas avdrag, framställs nästan som en social välgärning då det gör det möjligt för invandrare att snabbt få jobb.

Staten, den som befriade oss och gjorde oss till starka individualister, där vi i lugn och ro kunde leva våra liv eftersom mycket av våra mänskliga risker var förstatligade, har nu dragit sig tillbaka, samtidigt som den blir utsatt för hårda angrepp.

Idag säger man inte på frågan: ’Blir du gammal?’ ’Lugn, staten ger dig pension’, utan man säger, ’Var lite orolig, för staten ger dig förvisso pension, men den är så liten att du behöver eget pensionssparande’. Så transformeras den etatistiska individualismen till egoismens individualism, där envar finner sig ensam, och risken med att vara människa kommer återigen på individen. Individualistiskt sparar då individen själv, i någon lämplig pensionsfond som saluförs på marknaden.  Om den har inkomsten och vett att spara. Annars står fattigpensionärstillvaron för dörren. Och vi som hade inkomsterna och som hade vettet, tittar anklagande på fattigpensionären och säger, varför tog du inte hand om dig?

Detta kommer självfallet att skapa aktiviteter hos individerna, i syfte att skydda sig. Med inkomsterna kommer förmåga att köpa sig skyddet. De med svagare inkomster, söker sig andra vägar, kanske genom starkare familjeband, där familjen blir skyddet. De invandrade flyktingarna är vana vid sådant samhälle. Hos dem finns familjen och klanen. De är således kanske bättre utrustade för det nya Sverige, där individen står svagare p g a den svagare staten.

Framför oss ligger därför kanske familje- och klansamhället, där familjen och klanen tar riskerna, kombinerat med ett marknadssamhälle, där de med goda inkomster köper sig skyddet från riskerna som kommer från att vara människa.

Allt medan den ortodoxa socialdemokraten, den som fortfarande stolt säger sig vara demokratisk socialist, säger att staten måste vara stark, inte bara på finansieringen utan även som producent, för att ge människorna friheten, och, idag inte minst för att hålla klansamhällena stången, och helst omintetgöra dem, ty individen dör i klanen.

​Öllsjö den 18 september 2019

Den konstnärliga friheten och den akademiska friheten är, eller låt oss säga, har varit grundbultar i det moderna Sverige. Det finns många aspekter som kan beaktas. Här tar jag blott upp en, i vilken mån konstnären och akademikerna skall ha rätt att själv utforma det som finansieras av staten, vare sig det är staten på nationell nivå, regional nivå, dvs landsting, eller på lokal nivå, dvs i kommunerna.

Den konstnärliga friheten har bestått i att staten låtit konstnärer ha ett avgörande inflytande över vilka konstverk som skall köpas in och presenteras. I Sölvesborg, som jag skrev om igår, som tycks ha en tradition av principlösa despoter, har man nu inskränkt denna konstnärliga frihet genom att ha en folklig inköpspolicy, där konsten skall vara ’klassisk och tidlös’. Med rätta reagerar frihetligt sinnade politiker, och gör snabbt referens till totalitära stater, där konsten är ett instrument, inte för demokratin och utvecklingen, utan för de styrande (https://www.svt.se/kultur/kulturministern-solvesborg).

Den akademiska friheten har bl a bestått i det som kallas Lehrfreiheit, dvs att det är den akademiske läraren som avgör innehållet i utbildningen. I Högskolan Kristianstad åsidosätts den principen genom att lärarna måste beakta och integrera en organisations målsättningar i sin utbildning och låta den organisationens mål leda utbildningen: ”Högskolan Kristianstad är PRME Champions vilket betyder att hållbarhet, med koppling till FN:s 17 Globala mål för hållbar utveckling, integreras i utbildningen.” (https://www.hkr.se/program/ekonomprogrammet-bankochfinans).

Jag fick själv erfara innebörden i inskränkning av den akademiska friheten genom den ideologiska styrningen när jag förbjöds av en avdelningschef på högskolan att diskutera målsättningens relevans för den akademiska utbildningen inom bank- och finansväsen. Jag tror också, men vet inte, att min sorgliga arbetsbefrielse från professorstjänsten inte var helt orelaterad till mitt försvar för den akademiska frihetens Lehrfreiheit genom en debattartikel (http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/), där jag bemötte en kollegas kraftfulla angrepp på den akademiska frihetens Lehrfreiheit (http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/hogskolan-kristianstad-far-nyckelroll-i-fn/)

Är då det gamla Skånelands östra hörn, där Kristianstad och Sölvesborg ligger, en speciell avkrok av Sverige där de traditionella friheterna sitter trångt? Varför tycks upplysningens landvinningar och den tyska bildningstraditionen vara utsatt för angrepp just här? Är det inte besynnerligt då det hörnet en gång i tiden var platsen för en folklig frihetlig gerilla som inte ville låta sig ockuperas av svensken. Har snapphanarna glömt sin frihetstörst?

Min tro är att begränsningen av den akademiska friheten lättare görs där den akademiska kvalifikationsnivån är låg och den akademiska kulturen är svag eller frånvarande. Angreppet på den akademiska friheten, som så framgångsrikt tycks genomföras på Högskolan Kristianstad, är inte en specialitet för de forna snapphanarna, utan finns sannolikt på alla svaga akademiska institutioner. Denna svaghet kommer av den kraftfulla utbyggnaden av högskolan, där tid och kompetens för akademisk utveckling aldrig gavs utrymme, och tycks därför oundviklig. Upplysningens frukter utvecklas inte, då dess knoppar inte finns.

Min tro om angreppet på den konstnärliga friheten är liknande, att politiken eroderat som profession, varför konstnärlig frihet, som del i de demokratiska friheternas uppsättning, eroderar. Politikerna, som förvisso har för vana att pilla i mycket, har tidigare haft respekten för den konstnärliga friheten, då den varit ett fundament för det moderna demokratiska samhället. Det har de inte längre, vilket Sölvesborg visar.

Kanske bägge händelserna också sammanhänger med en allmän trend av avprofessionalisering. Politiker åtnjöt respekt, och höll sig inom sina ramar. Precis som de akademiska lärarna fick respekt genom att skapa och förmedla vetenskaplig kunskap. När nu lärarna blir megafoner för organisationers ideologier, tappar de självfallet respekt. Och politikerna känner sig fria att överge sitt härad och ta sig in i det som tidigare var en professionell verksamhet, den konstnärliga.

Men är det då inte bra att man tar ner akademikern från sin upphöjda och fria position och ser till att den meddelar det som finansiären, representerat av rektorn vid högskolan, vill ha meddelat, dvs FN:s hållbarhetsmål? Är det inte rimligt att den som betalar för konstverket, får välja konstverket? Är det inte rimligt att det populära, dvs det som dagens opinion håller för sant, skall styra? Är det inte djupt demokratiskt att låta dagens mode styra?

Nej. Ty utan frihet från den allmänna opinionen, får vi fenomen som det allmänna rastänkandet i Nazityskland och Lysenkos genetik i Sovjetunionen. Utan dessa friheter, och några till, etableras totalitära regimer. Akademisk frihet och konstnärlig frihet är domäner där den populära opinionen utmanas genom den vetenskapliga friheten och konstnärens temperament. De torde vara lika fundamentala för ett demokratiskt, och inte minst, ett upplyst samhälle, som tanke- och yttrandefriheten.

Friheterna har dock sina baksidor. Somlig vetenskaplig kunskap känns inte riktigt så angelägen, dvs kostnaderna för den känns bortslösat, som t ex att antalet ord i företags årsredovisningar avseende miljö är positivt korrelerat med företagets miljöpåverkan. Somliga konstnärliga föremål, bekostat av skattebetalare, känns inte riktigt så angelägna och upplysande eller behagliga, som t ex konstverket Snäckfågeln i Eslöv (https://sv.wikipedia.org/wiki/Sn%C3%A4ckf%C3%A5gel). Men det är variationen i verksamheten, som man kan kalla verksamhetens risk, och som är en oundgänglig del i friheten.

Slutsatsen av denna trista genomgång av angreppet på Upplysningen och den tyska frihetliga utbildningstraditionen är att de samhälleliga processerna, just nu (skriker hoppets röst inom mig), befrämjar angreppen.

​Öllsjö den 17 september 2019

Sölvesborg har nått nationell nivå igen. Först för att Åkesson kommer därifrån. Nu för att Sverigedemokraterna och Moderaterna har beslutat att traditionen, instiftad av ett ’socialdemokratiskt’ (sic!) kommunalråd, att hissa Prideflaggan på kommunhuset vid Pridedagen.

De politisk korrekta i alla läger, speciellt de nationella, vänder sig mot att flaggan halas. Pride har beslutat sig för att ha en speciell demonstration.

Jag, den siste socialdemokraten, som ofta finner mig ha samma slutsats som högerfolk, och ibland också, som nu, hos högerextrema, anser givetvis, precis som högern, att det är helt korrekt att hala flaggan.

Skälet jag anför att flaggan skall halas är emellertid att Prideflaggan på kommunhuset utgör en ryggradslös principlöshet. Att en ’socialdemokrat’ kommit på det, visar ytterligare på upplösningen av socialdemokratin.

Man måste agera med principer. Man kan inte hålla upp fingret och känna hur det blåser. Som Jane Eyre säger, när hon står inför sin älskade, som önskar att hon skall följa med honom, trots att det strider mot hennes normer: ”Laws and principles are not for times when there is no temptation; they are for such moments as this, when body and soul rise in mutiny against their rigour; stringent are they; inviolate they shall be”.

Hon säger att man inte skall ge upp sina principer, för att det är bekvämt, för att man kan vinna tillfälliga vinster, för att man känner behag. Principerna har man för att följa dem.

När ’socialdemokraten’ hissade Prideflaggan stadfäste hon en princip, att man kan hissa flaggor andra än kommunens och Sveriges flagga på kommunhuset. Men varför kan man hissa en flagga? Är det för att kommunalrådet känner för det? Om det accepteras som skäl och princip, då kan Sverigedemokraterna hissa sin flagga. För att det Sverigedemokratiska kommunalrådet känner för det och för att just det kommunalrådet anser att det är gott för kommunen, för Sverige, för världen. Tänk om det tar fyr i Sölvesborg och de gamla nazisterna får in ett kommunalråd som vill hissa, ja, inte en flagga med svastika, eftersom den är förbjuden, men en liknande? Då kan ingen komma rusande och kräva flagghalning, ty man följer ju principen att kommunalrådets känslor avgör. Vare sig den är ’socialdemokrat’ eller nazist.

Eller har man principen att man hissar flaggor som är allmänt erkända och som uttrycker positiva attityder? Mja, det finns många präster och en stor del av den muslimska befolkningen som inte tycker att Pride-flaggan utrycker något positivt. Hos dem skapar flaggan en konfliktgräns, där de står på andra sidan gränsen. Flaggan har blivit en mur.

Men låt oss då acceptera konflikt vid flagghissandet, men vi säger att det är accepterat att hissa en betydande minoritets eller helst en majoritets flagga. Men då skulle ju FN’s flagga hissas på FN-dagen, eller hur? Och EU’s flagga skulle hissas. En kvinnoflagga skulle hissas på kvinnodagen. Och så vidare, i all oändlighet. Som uppfinnaren i Lorry brukar säga: Många flagghissningar blir det.

Nu görs inte detta frekventa flagghissande. Varför inte? Jo, för att Sölvesborgs styrande politiker har varit principlösa i sin politiska korrekthet. De har inte tänkt på att de borde agera, inte känslostyrt eller av opinioner, utan genom principer. De beter sig inte ens som upplysta despoter, utan som genuina despoter: Mitt infall är lagen, är deras, och alla despoters princip.

​Öllsjö den 16 september 2019

Sexualisering av flickor sker i många samhällen. Längst ner ser du två bilder som visar flickors sexualisering. 

I den ena bilden ser du två flickor som går med högklackade skor. De lyckas med olika framgång gå med skorna. Högklackat är ett typiskt och mycket feminint skodon. Medan skorna kanske är vackra som sådana, så lär skornas höga klack innebära att benen sträcks ut, vilket kan vara tilltalande, och att ändans rörelse framhävs, vilket är en sexuell signal.

I den andra bilden ser du förvisso den leende flickan, men du ser också flickorna som bär hijab. I somliga muslimska grupperingar skall flickan ha hijab när hon börjat menstruera, ty då är hon kvinna. Funktionen med hijaben är att dölja hennes hår, så att männen i hennes omgivning inte blir attraherade genom sexuella lustar.

I bägge fallen är det sexualisering. I det första, att sexuellt attrahera mannen, i det andra att inte sexuellt attrahera mannen.

Man kan se bägge bilderna som att flickorna känner av vuxenvärlden. Genom de vuxnas sätt att klä sig, erfar barnet, precis som den gör genom lekar, hur vuxenvärlden är och hur man skall agera. De är lyckligt ovetande om funktionen hos skorna och hijaben, utan blott provar på hur det är att vara vuxen kvinna.

Men debatten i Sverige om barns bärande av hijab är inte om dess plats i leken. Det är om dess plats i samhället, och i speciellt ett av de rum som är en viktig del i samhällets skapande av medborgaren, skolan.

Om vi hävdar principen att barn skall vara barn, och att barn inte skall sexualiseras, då måste skolan ha en princip som riktar sig mot generellt mot sexualisering. Det är helt riktigt att ett förbud blott mot hijaben förefaller mer vara riktat mot muslimer, än mot sexualiseringen. Skall en skola ha en klädeskod, med syfte att hindra sexualisering, då skall koden formuleras som just så, en klädeskod mot sexualisering. Då får flickorna med hijaben lägga av den när de kommer till skolan, och flickorna med högklackat får ta på sig vanliga skor.

Sedan tillkommer dock en sak, som jag som ateist och demokrat är känslig för. Högklackade skor är blott sexuella och sensuella. Hijaben är förutom ett medel mot sexualiteten, även en symbol för en vidrig ideologi. 

Jag kan därför tänka mig att vi hävdar att skolan är en plats för att lära upp individer till medborgare med kritiskt tänkande. Det innebär att skolan skall vara fri från ideologiska demonstrationer, som t ex bärande av symboler för ideologier. Svastikan, kippan, korset, hammaren och skäran, och hijaben är alla symboler för ideologier, och kan förbjudas på skolans mark med argumentet att skolan inte accepterar ideologiska symboler. Barnet får gärna vara nazist eller muslim eller kristen, men det får inte torgföra sin ideologi med symboler, utan får ta upp sin ideologi i klassrummet, för debatt och granskning.

Öllsjö den  15 september 2019

Som ateist och sträng kritiker av totalitära, dvs monoteistiska, religioner, har jag det förvisso mycket enkelt med judendomen och med islam, eftersom de är så brutala, så tyranniska, så blodtörstiga. Guden i dessa religioner är så liten, så gnällig, så svartsjukt krävande av sina tillbedjare, att guden, med emfas och stränghet, kräver av varje tillbedjare att de skall vara så fanatiska som Abraham var när han var villig att mörda sin egen son för att lyda guden, dvs monstret. Detta monster står i kontrast till guden som finns i kristendomen, som inte är så krävande, utan bara begär att man bör anstränga sig. Men går det åt pipan, så finns ingen som kan kasta straffets sten på syndaren, utan förlåtelsen finns omedelbart där, men med uppmaning att försöka göra rätt. Guden i kristendomen är i själva verket hårdast mot sig själv, ty han låter ju människorna ta död på honom själv, på Kristus.

Varför finns denna markanta skillnad, mellan den svartsjuke, hårt krävande, hårt dömande och mordiske guden i judendomen och islam, och den ganska varma guden, som är hårdare mot sig själv än mot dem som skall tillbedja honom?

Det finns en markant skillnad mellan judendomen, islam, och kristendomen. Monoteismen är inte helt övertygande i kristendomen, ty där finns tre-enigheten, Fadern, Sonen och den Helige ande. Mot den föreställningen stormar judarna och muslimerna. De är strängt monoteistiska. Deras stridande gud kommer inte ner till människorna, varken som Kristus eller som den Helige ande som utgjuter sig. Deras gud är långt borta.

Nu kan man ju förvisso se treenigheten som ett ex post fenomen, att Kristus skulle framställas, inte som profet, utan som gud, vilket krävde lite begreppslig innovation. Å andra sidan får ju den kristne guden ett mer mänskligt ansikte just genom att komma ner till människorna.

Skillnaderna kan inte förklaras genom en sorts linjär utvecklingslära, där man går från den sant monoteistiska, den totalitära, stränga primitiva guden, långt borta, som sakta närmade sig människorna och som till slut fick mänsklig gestalt i Kristus. Ty judendomen skapades långt innan vår tideräknings början, medan islam skapades på 600-talet efter vår tideräknings början. Kristendomen initierades av Kristus, död cirka 30-33 e Kr, men utvecklades främst av Paulus ungefär kring 45-50 e Kr, när han for omkring runt Medelhavet, för att slutligen mördas i Rom. Han tycktes också överge sitt judiska namn, Saulus, och använde sitt grekiska namn, Paulus.

Kan man få kasta fram den obildades hypotes, att likheterna i judendomen och islam, och olikheterna med kristendomen, kommer av att de första skapades och utvecklades i semitiska samhällen och deras kultur, medan kristendomen utvecklades, och kanske också anpassades till grekisk och latinsk kultur?

Islam hade möjligheter att etableras i Europa, genom sitt fotfäste i Spanien, men fördrevs och lämnade ingen stark grupp av tillbedjare efter sig. Islam har förvisso fått ett smärre fotfäste på Balkan, men i övrigt har den inte etablerats i Europa. Detsamma gäller judendomen. Den begränsas förvisso av att inte vara en missionerande religion, men den hade kunnat få spridning genom konvertiter. Så har inte skett, utan Europa har dominerats av kristendomen. Kanske för att kristendomen så väl har anslutit sig till den grekiska och latinska kulturen.

Intressant att notera är att kristendomen spreds norrut i Europa, och nådde Skandinavien kring 1000 e. Kr., men den har också dragit sig tillbaka från samhällsinflytande, med början i de sista länderna de erövrade, de nordiska länderna.

Skåda den okunniges hypotes, att den minst semitiska abrahamitiska religionen, reducerad i semitiska kulturmoment genom att vara påverkad av och anpassad till det som var kulturer i Europa, är den som fått fotfäste i Europa.

Frågan man då kan ställa sig, är om de totalitära religionerna, de semitiska, främst då islam, kommer att få fotfäste i Europa? Eller står vår kultur så stark, som den tidigare har gjort, och håller stången mot mordiska gudar som kräver underkastelse och lydnad, där stenar villigt kastas, oaktat den syndige kastaren?

Öllsjö den 14 september 2019

​Om du hade ett företag, där det behövdes arbetskraft, och en sökande var en man som bar turban och en annan var en kvinna som bar hijab. Vad skulle du göra?

Jag har en politisk övertygelse om demokrati. Jag är ateist. Och jag förfäktar tankefrihet och yttrandefrihet.

Skall jag anställa människor som går mot mina övertygelser? Människor, som i min värld står för rakt motsatta ideal? Människor, som jag tror, om de får utrymme, kommer att ta bort de friheter jag tror på? Människor som uttrycker ideologier som i sig rymmer mordhot mot mig och som ger mig en plats i ett brinnande helvete när jag dör?

Rannsaka dig själv, vad hade du gjort?

Jag tror att jag hade funnit sakliga skäl, dvs svepskäl, för att inte anställa mannen med turbanen eller kvinnan med hijaben.

Kanske inte för att den bar på dessa idéer, utan för att den gör reklam för dessa idéer.

Om jag rannsakar mig själv, tror jag att jag hade anställt en människa som bar på vidriga ideologier, men inte en som gjorde reklam för dem. Jag tror att jag hade anställt en nazist eller en muslim, trots att de bär på de mest ohyggliga ideologier. Om jag var säker på att de inte gav uttryck för dem, och om jag var säker på att deras ideologier inte kom fram i deras agerande. Tanken må du ha, men den får inte yttras i handling i mitt företag. Om muslimen eller nazisten gett uttryck för sin tros’ antisemitism, hade min rekrytering varit ett ohyggligt misslyckande.

Rannsaka dig själv och var uppriktig. Ty det är världens lättaste sak, om man slipper fatta besluten, att säga att man blott ser till individen, inte till plagget individen bär.

Men bör inte principen vara att man dömer människor för vad de gör och inte för vad de tycker? Turbanen och hijaben är inte en tanke utan ett uttryck. Minns Martin Luther King, som sade: ” I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin, but by the content of their character.” Med det menade han att färgen på huden väljer man inte, men man väljer sitt sätt att vara, att uttrycka sig, att agera.

Det är rasism att utesluta någon för deras hudfärg, deras förmåga att gå och stå, ty det är egenskaper som individen inte valt. Men det som ligger inom en individs val, må den stå för, och må andra döma den för.    

Den som väljer turbanen eller hijaben har gjort sitt val. Och jag väljer bort dem, ty jag vill inte delta i normalisering av totalitära läror. Det är inte diskriminering, utan att döma folk för vad de gör.

​Öllsjö den 13 september 2019

​Idag tar speciellt högerfolk upp den tendens som kan skönjas, att invandrare röstar i grupp, sk klanröstning. Om imamen eller annan potentat i dessa grupper rekommenderar en person eller parti, följer de lydiga medlemmarna i gruppen rekommendationen, och vips, kan en person komma in i en församling.

Klanröstning är ett flockbeteende, och kritiseras av det som idag kallas höger, men som väl rimligen borde kallas mitten, ty klanröstande borde inte vara främmande för de konservativa, ty där röstar man inte för individuell frihet per see, utan för nationen, kungen och yrkan, alla kollektiva fenomen.

Kritiken är inte lika stark från socialdemokratin. Av ganska förklarliga skäl. I första hand för det rena röstfisket. Socialdemokraterna är helt dominerande i islamistiska, muslimska miljöer. Där kvinnorna ilar med matkassar och barn, iförda mer eller mindre heltäckande kläder och männen sitter och hänger vid caféet, där är sossarna starka.

Men socialdemokratin har också ett mer historiskt arv och en teoretisk anledning att inte kritisera det som klanröstning utgör, ett kollektivt röstande.    

Klassröstning var tidigare ett begrepp, att individer tenderade att rösta enligt klasslinjer. Var man arbetare, då röstade man på socialdemokraterna, ty det var, per definition, arbetarens parti. Även om det tycks finnas kvar rester av det beteendet, tycks det ha minskat, starkt på 60-talet, för att stanna upp under det radikala 70-talet, och därefter, samtidigt med marknadsfieringen och socialdemokratins förluster, ha fortsatt nedåt. https://valforskning.pol.gu.se/digitalAssets/1689/1689422_alfords-klassr--stningsindex-1956---2014.pdf

Idag finner arbetaren, i alla fall den svenske av börd, sig mer hemma hos Sverigedemokraterna. Men klassröstning kan fortfarande vara ett argument, att oaktat hur mycket som enskilda socialdemokrater stormar mot den traditionelle arbetaren, så är ändock socialdemokraterna arbetarnas parti och skall blint stödjas.

I grunden kan också ett marxistiskt argument finnas. Där är samhället ett klassamhälle, där det finns proletär och kapitalist, en som utför arbetat och en som profiterar och kontrollerar arbetet. Eftersom marxismen ytterst är en ekonomisk teori, känner vi igen tanken att individens plats i ekonomin, formar individens intresse, dvs det finns ett objektivt klassintresse. Individen kan förledas, genom t ex den ledande klassens hegemoniska idésystem, att ha ett subjektivt intresse som avviker från det objektiva. Men eftersom det objektiva finns där, så har den individen ett falskt medvetande. Den ser inte, och den inser inte, vilket intresse den har utifrån sin plats i ekonomin.

För vanligt folk, de som är obildade i ekonomi, kan detta låta lite … anti-individualistiskt. Jag känner mig däremot hemma i det. Jag utbildades först i marxistisk teori genom Marxistisk grundkurs I och II hos SSU. Därefter utbildades jag i traditionell ekonomisk teori på universitetet och skrev min avhandling med stark hjälp av agentteori och transaktionskostnadsteori, som just antar att individens intresse formas utifrån dess plats i ekonomin. En företagsledare utför de handlingar som befrämjar dennes lön och bonus, inte de som utvecklar bolaget. Därför måste företagsledare ha ersättningssystem som leder den egoistiske individen till att arbeta för bolagets bästa. I den världen finns ingen moral, ingen plikt, ingen omsorg om något annat än individen, vars välstånd ges genom hur dess position är utrustad.

Därför är mitt råd till dig som vill storma mot klanröstning, att nogsamt notera alla former av röstning som följer kollektiva strukturer, som klan, klass och plats i det ekonomiska systemet. Idag, när den besuttna medelklassen stödjer ROT, RUT, friskolor och den sk valfriheten, då är det kollektiva röstandet tämligen starkt, och de som röstar enligt Kants diktum, det kategoriska imperativet, är sällsynta.

​Öllsjö den 12 september 2019

​Klass finns inte, säger en tydligt klassanfrätt kvinna i TV. https://www.youtube.com/watch?v=MY7bhcB-UyI.

Hennes återhållna läpprörelser indikerar överklass för mig. En annan person, som har samma återhållna läpprörelser, men som är van vid att observera och beskriva människor och sociala situationer, Jan Guillou, beskriver klassindividerna på ett för mig igenkännande sätt: https://www.youtube.com/watch?v=HDw33iLMKS8&t=62s

Klassen sitter i kroppen, i språket, i ditt agerande.

Klassens språk får du när du växer upp. Även det intar dig och besätter dig. Men det tycks vara aningen lättare att variera sitt språk. Jag svär mycket. Men ytterst sällan när jag föreläser. Jag har lärt mig att använda språket, någorlunda, för att ta bort språket som hinder vid kommunikation.

Som Guillou säger, kläderna röjer dig. För att göra det enkelt för mig, kläder jag mig i kostym när jag möter studenter i föreläsningssalen. Kanske min kostym ändå röjer min klass, men den tar i alla fall bort de skarpaste kanterna.

Musiken kan röja dig och ditt ursprung. När jag gick på gymnasiet, i en gymnasieklass där var och varannan var barn från lärarfamiljer, satt jag på biblioteket i Eslöv och lyssnade på Beethoven, för att komma på vad det var som låg i deras musik, den övre klassens musik. Idag sitter jag och skriver detta, och lyssnar samtidigt på denna låt: https://www.youtube.com/watch?v=t3217H8JppI&t=41s, där jag tycker om den försiktiga, nästan tveksamma början, och det magnifika, övertygande, engagerande slutet. Jag lyssnar däremot inte på detta: https://www.youtube.com/watch?v=KawSrus8Sek, även om jag kan höra min mor säga: Vad trevlig musik.

Likt Guillou kör jag Citroën, med de där prickarna på e:et. Det är befriande, eftersom det känns som om man lämnat den strikta klasshierarkin och kör lite sidan om klassamhället.

Jag har arbetat länge på ett universitet som rekryterar mycket från överklass och från studievan medelklass. Men jag har också arbetat på högskolor som rekryterar från underklassen, från invandrarnas ungdomar. Jag har viss vana, om jag må skryta, att agera olika, beroende på vad jag uppfattar är studentens klassursprung. Ty klassen bor i varje individ.

Överklassens beteende är det korrekta, det som går överallt. De behöver inte lära sig att agera olika, beroende på situation eller människa. Deras beteende är ju det korrekta. De går med självklarhet med skor inomhus, som Guillou säger och som han gör i videon. Det behöver inte förklaras. Om det uppmärksammas, blir det blott en pinsamhet för den som uppmärksammar det, ty det röjer ens klassursprung. Den som påtalar skorna inomhus röjer sin underklass. De som går med skor inomhus röjer inte någon klass.

Du föds in i din klass, och den lämnar dig aldrig, hur mycket du än försöker lära dig den andra klassens agerande. Den lever i dig, även om du ibland försöker lyckas att sätta på en högre klass’ agerande, som en fernissa, men en ganska genomskinlig sådan, som ändock röjer vad som finns under fernissan.

Jag är arg (jag hade tänkt skriva ’förbannad’, men då hade jag än mer röjt mitt klassursprung) över flyktingdebatten, där man glömmer de svaga unga kvinnorna i flyktinglägren. Jag är förbannad (oups, där kom klassen) på Pride, för det är att uppmärksamma förvisso åsidosatta minoriteter, men som tar bort ljuset från klassamhället, och därmed från en än större, men likafullt åsidosatt minoritet.

Jag ser en kavatt, svarthåring kille gå med sin slöjförsedda mamma, utanför Charlottenborg, ett invandrarområde i Kristianstad med starka sociala problem. Han kan vara en Sven-Olof, med förmågor som kunde blomma ut i ett gott samhälle, och som kunde ge honom ett lika gott liv som jag har haft och har. Men som kanske idag, med det starka klassamhället vi har fått tillbaka, med det starkt segregerade samhället vi har idag, aldrig får en chans.

Klassen intar honom och bosätter sig i honom, denna svarthårige Sven-Olof. Det är samhällets förbannade (nu skiter jag i klassmarkörerna) plikt och skyldighet att se till att klassen, den bosättaren i honom, inte tillåts hålla tillbaka honom, utan att samhället, alla, ger honom en chans att utveckla de förmågor han har och ge honom ett gott liv.

​Öllsjö den  11 september 2019