Men hur står det egentligen till i Sverige?
Jag var en gång, i mitten på 90-talet, i Chicago på en konferens. Där träffade jag en amerikanska som strålade när hon hörde att jag var från Sverige. Hon sade att hon mycket gärna ville besöka Sverige, som hon föreställde sig var ett land där alla var lika. Hon ville se ett homogent samhälle. Även om jag tyckte att vi var olika, t ex genom att vi fortfarande hade rester av klassamhälle, förstod jag vad hon menade. Coop eller Ica kanske delade oss, men annars var de politiska olikheterna små, inkomstskillnaderna små, och alla gick i samma skola.
Hur är det idag? Har vi blivit ett mångfaldens land, där Chicagokvinnan inte skulle se homogeniteten hos oss?
Vi kan se mångfald genom restauranger som serverar mat från världens olika länder. Vi kan se en mångfald i stadsbilden, i alla fall på sina ställen, där folk med olika klädesdräkt går omkring. Vi har idag fler moskéer, som kan adderas till kyrkorna, de protestantiska och katolska, och ett fåtal synagogor. Vi kan se den svarta hårfärgen hos politiker. Det pekar på mångfald.
Men det är egentligen blott ett sken av mångfald.
Idag bor vi än mer segregerat än tidigare. Vi har utanförskapsområden, vilka kännetecknas av folk från olika kulturer, men absolut inte svensk kultur, ty svenskarna har, med undantag av de fattigaste svenskarna, flyttat till svenska områden. Stadskärnorna i de stora städerna bebos av blott de rika som har råd med insatslägenheter. På Möllevången i Malmö möts svenskarna och invandrarna på torget och på gatan. Men affärerna på första våningen drivs främst av invandrare, medan svenskarna bor på våning två och uppåt, eftersom invandrarna inte kan få de lån som krävs för en bostad på Möllevången. Den mångfald som möter en på Möllevången är blott ett sken.
Friskolorna och det fria skolvalet har inneburit att de resursstarka, främst svenskarna, väljer skolor där andra liknande föräldrar placerat sina barn. En kraftfull homogenisering som var okänd på 60-talet, då staten placerade eleverna.
Jag såg foton från Pridedemonstrationen i Kalmar. En manifestation av mångfald, med den vackra mångfärgade flaggan. Men fotona visar leende, festglada blonda svenskar. Inte en enda människa som genom klädesdräkten eller hårfärgen visade sig tillhöra de nya svenskarna, främst då muslimer och deras kvinnor med höljt hår. Pridedemonstrationen i Kalmar framstår som en manifestation av enfald, av stark homogenitet, där etniska svenskar demonstrerar för mångfald. Chicagokvinnan skulle se det hon önskade i Pridetåget, det homogena folket i Sverige. Det var en uppvisning av mångfalden som sken.
Sverige är inte mångfaldens land. Det är landet med mångfalden som sken.
Öllsjö den 1 oktober 2019