​En studie har funnit att män presterar bättre än kvinnor på högskoleprovet, medan kvinnor presterar högre gymnasiebetyg. Det beror sannolikt inte på begåvningsskillnad, utan på motivation och arbetsmoral. (https://www.svd.se/hogskoleprovet-framst-en-chans-for-killarna)

En ryslig hemlighet kan jag röja, med risk för att anmälas för sexism. Men eftersom jag inte har en arbetsgivare, är jag fri att berätta om verkligheten, sådan den erfars av mig.

Jag och några, som är anställda och därför inte bör namnges, har uttrycket: Tjejuppsats. Det är en uppsats som kräver en oerhörd datainsamling, ett evigt harvande och kämpande med en enorm mängd årsredovisningar, med jagande av information på internet. Ett träligt arbete. Blott en människa med hög arbetsmoral och tålighet för ensidigt arbete klarar den typen av uppsatsupplägg. Sannolikheten att ett sådant arbete skall bli framgångsrikt är enormt till fördel för rena kvinnogrupper.

Killgrupper är sådana, att de möjligen klarar en eftermiddag med att ladda ner data, och sedan tar de en så enkel teori som möjligt, så de inte behöver komplicerad datainsamling. Däremot kan de klara flera dagars analys, med komplicerade modeller.

Så, män och kvinnor har liknande kognitiv förmåga. Men i konsten att utnyttja den förmågan, skiljer de sig åt.

(och för er som inte är förliga i statistisk och för er som har en politisk agenda, måste jag säga att detta är tendenser, och att det finns undantag, dvs det finns kvinnor som inte tål hårt, ensidigt arbete och män som tål det)

Frågan som forskarna ställer sig, är om studiebegåvning, dvs den kognitiva och den motiverade förmågan, skall avgöra tillträde till högskolan, eller om, som med högskoleprovet, blott den kognitiva förmågan skall avgöra tillträde. De tycks ju mena att idag är männen inkvoterade genom högskoleprovet.

Jag är man, och var under gymnasiet föga motiverad att studera. Därför fick jag ett betyg som ingen idag skulle kunna använda för att komma in på någon utbildning, förutom lärarutbildningen.

Eftersom jag är allts referenspunkt, tycker jag att varken gymnasiebetyg eller högskoleprov skall avgöra om man får läsa på universitetet. Det är den faktiska förmågan man har till högskolestudier som bör avgöra. Den kan visa sig genom hur man klarar den första terminens studier. Då prövas man i det som är det som skall prövas, hur man klarar högskolestudier. Man prövas inte om man lyckats leva sin ungdom utan oroligheter, som tagit tid från studier, men som lett till att du läst alla Freuds böcker. Man prövas inte i sin kognitiva förmåga under fem timmar på högskoleprovet. Man prövas i det som skall göras, högskolestudier.

Därför skulle jag önska att tillträdet till den första terminen var fritt. Helt fritt. Där prövas man i speciellt prövande kurser. I mitt ämne vore det sådant som organisationsteori, där du får visa din förmåga att hantera begrepp, och i redovisning, där du får visa förmåga att förstå system. Jag tror, men vet ej, att de som klarar sådana kurser, har goda förutsättningar för att klara ett ekonomprogram. Andra program har andra kurser som kan vara utslagsgivande.

Då prövas förmågan, både den kognitiva och den motiverande, för att klara studierna. Då slipper i kvotering.

​Öllsjö den 31 maj 2019

I italiensk statlig TV har ett, för en svensk, upprörande inslag sänts. Det går att se här, på Lega Nords ordförandes twittersida: https://twitter.com/i/status/1132196056261890049. Där hävdas att det finns platser i Sverige där polisen inte går in och som styrs av sharia-lagar.

Enligt Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/skrackinslag-om-sverige-sprids-i-italien) har den svenska ambassaden svarat på inlägget och sagt:” Det sägs exempelvis att 60 kvarter i Sverige är totalt utom kontroll, att polisen inte vågar gå in där och att kvarteren styrs av sharialag. Det existerar inga sådana ’no-go-zoner’ i Sverige.”

Varför skriver svenska ambassaden detta? Ambassaden i Italien skall ju vara en opolitisk representant för den svenska staten. Rimligt är att den företräder det som vi känner till och som är sant.

Själv sitter jag vid frukostbordet i Öllsjö, som ligger 2 kilometer från ett av dessa tragiska områden, nästan helt dominerat av invandrare, där ambulansen har polishandräckning när den skall rädda liv på området, och där polisen mer än en gång har retirerat p g a raketbeskjutning. I Lilla Kristianstad!

Exakt samma dag som jag läser att vi inte har några sådana områden som italiensk TV säger, och som jag tycker liknar två områden i Kristianstad, rapporterar först Radio P4 Sjuhärad, därefter en högersajt, Samhällsnytt, om ett område i Borås som styrs, inte av svenska staten, utan av kriminella och islam: https://samnytt.se/polisen-hemligholl-rapport-om-hur-kriminella-gang-kontrollerar-utsatt-omrade-i-boras/

Denna nyhet kablas sedan ut dagen efter, av SVT. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/hemlig-rapport-natverken-som-kontrollerar-norrby?

En hemlig rapport, som läckts till media, som berättar motsatt vad svenska ambassaden berättar. Eftersom utsagorna är motsatta finns det någon som ljuger.

Jag är böjd, med min erfarenhet och utifrån de rapporter jag tar del av genom media, att tro att den svenska polisens rapport är den korrekta utsagan, varför den svenska ambassadens rapport är den inkorrekta. Inkorrekta utsagor kan kallas lögner.

När jag sedan ser på intresse i informationen, blir jag än mer övertygad. Ambassaden är inte ett sanningsvittne utan en marknadsföringsorganisation för Sverige. Sanning är inte en viktig beståndsdel i marknadsföring, eftersom den är helt konsekvensorienterad. Marknadsföring bedrivs inte för att sprida sanning, utan för att uppnå en medveten effekt. Detsamma gäller propaganda. Vilket svenska ambassaden ägnar sig åt.

Polisen har inget marknadsföringsintresse. Ja, de tycks inte ens ha intresse i att delta i det fria samhällets fria informationsutbyte eftersom rapporten till en början var hemlighållen.
Ser vi inte eroderingen av den svenska staten? Den ena delen, polisen, hemlighåller, i ett land som Sverige, som hyllar transparens. Den andra delen ljuger.

Vi har ett stort problem i Sverige, islam och de primitiva kulturer vi fått med flyktingarna. Det bästa sättet att angripa dessa problem är inte att hemlighålla dem, som polisen gjorde, eller att lögnaktigt förneka dem, som ambassaden gjorde. Det som sker när staten försöker hymla och förneka, är att unga kvinnor får betala ett högt pris i sharia-, förlåt, klanområdena, att vi får ett parti, Sverigedemokraterna, som med dessa lögner och förnekelser som grund, kan få stöd för en politik som inte är svensk. Och vad värre är, att vårt förtroende för staten eroderar. Ty en stat som hemlighåller och som ljuger, är inte värd mitt stöd och min lojalitet. Jag föraktar den som hemlighåller och som ljuger. Och som inte gör sitt yttersta för att befria människorna från förtrycket inom sina gränser.

De kom till Sverige, flyendes från förtryck. Inte fan heller skall vi erbjuda dem…förtryck, hemligheter och lögner.  

​Öllsjö den 30 maj 2019

​Du går in i vallokalen, där du ser att en av valförrättarna har en svastika på armen. Med rätta undrar du vad den figuren har där att göra. Förvisso anses svastikan vara hets mot folkgrupp, men viktigare är att valförrättaren väl rimligen skall vara statens representant. Och representant för det finaste vi har, vår representativa demokrati. Den som sitter där skall inte basunera ut sin ideologi, och definitivt inte den vidriga ideologin.

Du går in i vallokalen, och ser att valförrättaren har ett synligt korssmycke om sin hals. Du reagerar givetvis starkt och hävdar att staten sedan länge är skild från kyrkan, och att religionsfriheten inte får störas genom att en religiös företrädare får bära sin religions symbol när den är valförrättare. Staten är ju utan religion, och skall därför inte företrädas av någon religion, hur smyckeaktigt korset ändå är.

Du går in i lokalen och ser en valförrättare som har en hijab på sig. Vad gör du?

En röstmottagare sade att om någon hade protesterat mot denna hijabförsedda röstmottagare, hade den protesterande fått lämna lokalen, ty röstmottagaren är antirasist.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/rostmottagaren-stod-upp-emot-rasism-i-vallokalen-blev-uppsagd

Det är inte det minsta uttryck för rasism att ha ståndpunkten att staten inte skall företrädas av någon som bär symboler för andra organisationer än den svenska staten. Den kan få ha en svensk flagga som brosch, men inte ett kors.

Det är rakt motsatt, ett uttryck för en djup demokratisk tanke, att staten är utan ansikte, utan annan ideologi än demokrati, och att den representeras av de som blott och enbart bär statens symboler. Man kan vara kristen eller nazist, men man skall inte visa upp den åsikten när man representerar staten.

Men i det här fallet var det inte en oskyldig symbol för 4-H, eller en motorförening, utan en symbol som representerar islam, dvs en antidemokratisk organisationen, likt den jag först nämnde, nazisterna.

Men saken har ett lyckligt slut. Det tycks som om man har rätt att vägra och rätt att få röstmottagaren utbytt om den demonstrerar för någon ideologi. Däremot, som det står i artikeln, betyder det att man har rätt att vägra få service av en homosexuell? Ja, om den homosexuella bär märket för pride. Nej, om den homosexuella inte bär någon symbol för någonting. En röstmottagare måste få vilka böjelser som helst, ja, t o m vara ålfiskare, utan att det skall påverka dess rätt att verka som röstmottagare. Men den får inte ha hijaben, eller föreningsmärket för ålfiskarnas vänner på sig.

Staten är blott demokrati. Ingenting annat.

​Öllsjö den 29 maj 2019

Sven Melander sjöng sin sång om Berit i ett program från mitten eller slutet av 80-talet. Jag tycker det är en rolig sång, då det är en speciell, tämligen vulgär man, Steve, som sjunger. Lyssna på den här: https://www.youtube.com/watch?v=vuQGIJmRCBw

Man kan inte skratta åt detta, precis som man inte kan skratta åt någonting annat, om man inte känner igen det, och att typen som framför det har likheter med något som man kan tänka sig.

Det är vulgär humor, men ack så roligt, trots att det är enkelt med hans krystade rim, där vi alla förstår hans inre tanke. Den som aldrig haft en liknande tanke, men uttryckt sig som Steve, kaste förste stenen.

Melander har sedan lärt sagt att Steve inte är han, att inget är honom i Steve. Varför har han känt ett behov att ta avstånd från en figur han skapat? Är han inte det minsta förtjust i den, att den säger något om oss alla?

Idag är det otänkbart att något sådant sändes i de större kanalerna. Därför blir en liknande sak en politisk kris, som sprids över landet.

Efter en glad kväll poserade tre politiker på ett föga utmanande sätt, men med referenser så man skall förstå att tanken var utmanande. För dig som gillar Sven Melander och som inte känner dig kränkt eller anser att han sprider kvinnohat, kan du titta på denna bilden: https://i.imgur.com/SXKwuGp.jpg. För dig som tillhör nypuritanismen, och som hyser att grundat folkförakt, kan du titta på denna bild: https://www.aftonbladet.se/a/opwo4R/promo, eller kanske än bättre bör du ta del av detta: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/blekinge/toppmoderaten-i-nytt-blasvader-skamtade-om-gruppsex

Jag tror inte jag är ensam. Det verkar som om jag i alla fall delar politikerns syn, Emilie Pilthammars syn, att de spexar, att det kanske t o m är en ironisk anmärkning mot nypuritanismen.

Varför är Melander rolig, och varför är Pilthammar inte rolig? En antydan till svar kommer av Melander själv, att han tar avstånd från sin figur. Den folklighet som han uttryckte i slutet av 80-talet får inte en chans idag. Inte för att folket försvunnit, utan för att det finns en hegemonisk elit som sätter vad som är acceptabelt. Och varken sången till Berit eller ett fräckt foto är acceptabelt idag.

Aftonbladets krönikör uttryckte sig starkt föraktligt mot de 100000 som skrivit upp sig på bensinupproret. Män, fnyste hon. Två veckor senare var det 500000 människor, varav säkert inte en försvinnande liten del var män. Men även det inlägget var ett uttryck för folkföraktet.

Själv hade jag sannolikt inte gjort det de gjorde. Det ligger inte för mig. Men jag vet andra som gör sådant, som tycker det är roligt. Och som onekligen har vissa likheter med Steve. Men att jag inte gör det, betyder inte att jag inte förstår vad som sker och att jag inte kan uppskatta skämtet.

Jag skrattade när jag såg bilden. Och jag tänkte att det blott är en urstark kvinna som kan göra så. I själva verket underströk bilden den respekt jag känner för Pilthammar. Det är en stark person, en politiker som kan kommunicera. Precis som Åkesson, tycker jag det är synd att de inte är i mitt parti. Men man får lyckönska moderaterna som har henne. Så länge det nu varar.

I Pilthammar ser jag en Lagertha, en sköldmö som kan ta för sig, som kan styra och ställa, och som inte räds något eller någon.

Men när det nu förfasats över detta, över denna bild, och kanske också nu Melanders Beritsång är en sång non grata. Hur kan det då vara att mer eller mindre ren pornografi, ett ohämmat exploaterande av den kvinnliga kroppen, inte bara accepteras utan faktiskt beses helt öppet av den där puritanska eliten? Pilthammar är fullt påklädd och hennes akt är en tydlig ironi, men det här fotot är ren och skär kroppspornografi. Som av outgrundliga skäl accepteras. Nypuritanismen har, vad alla har, hyckleri.

Bilden jag åberopar länkar jag till här, och det åligger dig att hålla barn och andra känsliga tittare från din skärm, om du mot förmodan skulle klicka på länken. Men gör det, och förfasas: http://www.svenskbladet.se/uploaded_images/kullor_zorn440x300.jpg

Fy!
​
Öllsjö den 28 maj 2019

PS Lagertha från Sölvesborg avgick. Inte ens hon. Och hon lämnar all politik. Man får inte ha skoj. DS

Som ung demokratisk socialist var jag, och många med mig, oroade över att socialdemokratin gick åt höger. Feldt och hans kanslihöger var ett blått skynke framför våra röda ögon. I vår enkla genialitet försökte vi värna om vänsterkanten genom att säkerställa att kommunisterna, forna vpk, numera vänsterpartiet, hölls kvar i Riksdagen. De låg ibland farligt nära fyra-procentsspärren. Vår tro var att om de skulle falla bort, skulle vänsterflanken falla, och högerns falang, med sin starka betoning på marknadsekonomi utan den starka staten, skulle sitta i ensamt majestät.

Vi röstade på vpk, och kallades därför för kamrat fyra-procent. Exakt samtidigt som vi slogs med näbbar och klor mot vpk:s ideologi, och uttryckte vårt största förakt för deras kommunism, som blott innebar stängda gränser och folk underkastade diktatur. Vi röstade på dem vi bekämpade.

Man kan oändligt diskutera om det var en framgångsrik strategi. Kanske hade vänsterfalangen blivit starkare av att förlora vpk, och därmed fått än starkare motiv att driva sina vänsterfrågor. Kamrat fyra-procent var kanske ett mer lättjans och det uppgivnas strategi?

Igår, strax efter klockan fyra på eftermiddagen, agerande jag igen som kamrat fyra-procent. I EU-valet, i församlingshemmet i Skepparslöv, lade jag min röst på liberalerna.

Som socialdemokrat, en ortodox sådan, med Per-Albin Hanssons Folkhemstal levande, med Palmes retorik i själen, och med min fars familjs öde levande i mina ögon, kan jag ju inte rösta på det socialdemokratiska (sic!) parti som kramar en fascistisk ideologi, islam. Vänsterpartiet behöver inte räddas, och idag är det ju inte ett vänsterparti utan en nyrasistiskt, ganska vidrigt identitetspolitiskt parti som mer värnar om kvinnors styrelserepresentation i börsnoterade bolag, än om unga kvinnors rätt att få älska den som hennes hjärta valt ut.

Sverigedemokraterna uppskattar jag för att de, likt den gamla socialdemokratin, har krav på folk. Men något snedfördelat mellan invandrare och andra. KD är uteslutet då de ytterst företräder en annan totalitär ideologi, kristendomen. Centern är snarlikt Vänstern och Miljöpartiet.

Men liberalerna, dessa evigt tveksamma och diskussionsglada människorna. De är för en stark marknadsekonomi, men tillräckligt många ser behovet av staten, dvs de är socialliberaler. De gränsar så lätt till socialdemokratins sociala inriktning. De borde därför ständigt stjäla väljare från socialdemokratin. Men socialdemokrater tycks hoppa från s till moderaterna, eller som idag, till SD. Kanske för att liberalerna är otydliga då de ständigt skall väga saker mot varandra och ständigt diskutera. Att vara liberal är att vara kluven, heter det.

Men jag röstade inte bara på liberalerna för att de ideologiskt är närmast min ortodoxa socialdemokrati.

Huvudskälet till att rösta på liberalerna är att det är en skymf mot ett utvecklat samhälle att inte ha ett liberalt parti i parlamentet. Ett samhälle där liberalismen i partiform inte finns representerat, är ett samhälle på dekis, som befinner sig i en utförslöpa. Och kanske också i en farlig riktning.

Min röst på liberalerna var min protest mot det Sverige som växer sig starkare idag, det upp och nervända Sverige. Det var kanske den mest ortodoxa handling en ortodox socialdemokrat kan göra. Att bli kamrat fyra-procent för liberalerna.

Och jag lyckades, ser det ut som, ty de fick 4,1%. Sverige är inte förlorat. Tack vare Kamrat 4-procent!

​Öllsjö den 27 maj 2019

​Djävulen eller Satan, den fallne ängeln Lucifer, som försöker förleda människor till synd. Han utlovar guld och gröna skogar, i utbyte mot själen, den som går förlorad från Guds gemenskap, när man ingår sitt förbund med Satan.

Det är inte svårt att göra tolkningen att Satan inte agerar på egen hand. Han är inte en motkraft till Gud som står i ständig strid med Gud. Olikt Asa-tron, där olika krafter står mot varandra, och i Ragnarök gör upp, så är verkligen den abrahamitiska tron Totalitär och Guden är det Enda.

Så totalitär är judendomen, kristendomen och islam, att deras monster, deras gud, inte har en motståndare. Tor stred mot jättar, men monstret Jahve, Gud, eller Allah saknar motståndare. Han har sin Satan, som är det vi ibland kallar djävulens advokat, den som går mot, som försöker förleda. Satan lockar männen till förnedring och synd genom den lösaktiga kvinnans fria hår. I den mån han faller för håret, ser guden, jahve, allah, att mannen är förtappad, och sänder honom därmed till helvetets eviga eldar, att där förbrännas om och om igen.

Satan är en dräng åt guden, som skall pröva människorna. 

Det är i o f s en paradoxal roll, ty det antyder att gud inte själv kan finna ut en människas förmåga att underkasta sig gud, utan han behöver sin absoluta motsats för att finna ut det.
Men denna funktion som Satan har, den nämner jag, mig ovetandes till nu, varje år.

Jag säger till studenterna, inför det sista seminariet, att de där skall vara opponenter. Innebörden i opposition är just att opponera, att ställa sig mot. Deras uppgift är att göra sitt yttersta för att visa att den presenterade uppsatsen inte håller måttet, att tesen den förfäktar, är felaktig och inte vare sig prövas eller bevisas i uppsatsen. Men jag säger också att vi alla hoppas på, opponenterna inkluderat, att opponenterna skall misslyckas. Ty misslyckas de, blir uppsatsen godkänd. Precis som Jesus återvände från öknen där Satan prövade honom och lockade honom, försökte att förleda honom. Men misslyckades.

Opponenten är, precis som Satan, examinatorns utsände, den som förestår kursen. Den vill ju givetvis att alla skall klara sig. Att alla skall visa att de är goda studenter. Men samtidigt vill den att de som inte är värdiga att få godkänt betyg, skall avslöjas. Till det värvet, att avslöja de ovärdiga, skapas opponenten.

Satan och opponenten är således de som upprätthåller kvaliteten, på människorna och på studenterna. Utan Satan och opponenterna, skulle vi snart leva bland syndiga människor och okunniga studenter.

​Öllsjö den 26 maj 2019

​Det finns de som har hävdat att flyktingpolitiken understödjs av en vilja att minska arbetarnas inflytande, både i företag och organisationer, och i lönebildningen. Genom flyktingar skulle det bildas ett trasproletariat som skulle hålla nere arbetarnas löner. Arbetarna inser detta, och bildar ett parti som motarbetar den politiken, Sverigedemokraterna.

Det låter rimligt, men det framstår som otänkbart att det skulle finnas så ondskefulla krafter.

Men så presenteras en undersökning om organisationsgrad i fackföreningar och arbetsgivarorganisationer. https://www.svd.se/djupt-bekymmersamt-att-facken-forsvagas

Organisationsgraden för arbetarna går ner, men även för tjänstemännen. Företagarna har emellertid behållit sin organisationsgrad. Det ser ut som om främst arbetarna binder ris för egen rygg.

När siffrorna delas upp på infödd svensk och utlandsfödd, visar det sig att en betydande del av den minskande organisationsgraden står utlandsfödd för, speciellt i arbetarleden. Enligt artikeln var organisationsgraden lika, på 77% år 2006. Idag är den 63% för infödd, och 49% för utlandsfödd. För tjänstemännen är siffrorna 73% respektive 65%.

Om det är en strategi, så ser den ut att vara lyckad. Arbetarnas förmåga att med organisatorisk styrka möta arbetsgivarna, har minskat, och till stor del p g a att invandrarna inte anslutit sig till fackföreningarna.

Det är lätt att skylla detta på just invandrarnas kultur. Kommer man från klankulturer där gemenskapen inte finns i organisationer och i staten, utan i familjen och klanen, inses inte värdet av att tillhöra en organisation. Det är en onödig kostnad, när man redan betalar ett pris för trygghet genom att ingå i en klan. Egentligen kanske man skulle vara förvånad över att det är 49% som är anslutna, ty med deras kultur som utslagsgivande, kunde den ha varit mycket lägre. Kanske vi skall se 49% som en triumf av den svenska modellen över klanmodellen?

Tyvärr finns inte siffrorna nedbrutna över storleken på företagen. Jag tror, men har ingen annan grund än tron, att organisationsgraden stiger med företagets storlek. I stora företag är facket starkare och det kollegiala trycket hårdare att ansluta sig. Jag tror helt enkelt att stora företag är en verksam mekanism i integrationen, medan mindre företag är en verksam mekanism i desintegrationen.

Det vore intressant att se om arbetsgivarens nationalitet spelar roll för organisationsgraden, där jag förväntar mig att svenska arbetsgivare har högre organisationsgrad.

Den fackliga anslutningen handlar om positionerna i klasskampen. Men den handlar också om vårt svenska samhällssystem, den svenska modellen, Sverige så som vi infödda känner och uppskattar vårt Sverige. Förhandlingar skall ske mellan jämnstarka parter. Ojämlikhet är en styggelse i den kultur som jag känner som den svenska. Jämlikhet är vårt motto och vårt sätt att leva. 

Långsiktigt tror jag inte en begåvad arbetsgivare är intresserad av ett trasproletariat. Okunskap, oförutsägbarhet och på aggregerad nivå, social oro, är ett pris som ingen vettig kapitalist kan räkna hem, inte ens i sina mest egoistiska kalkyler. Starka arbetare ger starka företag. I jämlikhetens land. Det som vi kände som Sverige.

​Öllsjö den 

​Sverige har, eller snarare, hade en öppen flyktingpolitik. Det innebar att rika och starka, de som har råd och kraft att ta sig till Sverige, kom till Sverige. De ensamkommande har blivit mest omskrivna. De utgörs av en förkrossande pojkmajoritet. Självklart för oss som förstår att en riskfylld resa företas lättare, om än svårt, av unga män än svaga kvinnor, hur starka de än är. Ty män kan förvisso våldtas, men det är betydligt lättare att våldta kvinnor. Det är ett faktum som gör kvinnor mindre flyktingbenägna än män. Ett ohyggligt biologiskt faktum.

Det är därför jag anser att Sveriges flyktingpolitik skall kallas Darwinistisk. Ty humanitär, dvs ta hänsyn till varje individ, är den inte. Den utgår och börjar i individens fysiska förutsättningar, men även det som idag kan ersätta fysiska styrka, nämligen rikedom, då de då kan komma via flygplan, och deras kroppars utformning inte är avgörande.

Men lika fullt, Darwinistiskt är det.

I dagens ohyggliga hyckleri så ståtar samma regering med vad de kallar feministisk utrikespolitik. För att undvika hyckleriets stämpel, måste man hålla utrikespolitik och flyktingpolitik helt separat. Ty den svenska flyktingpolitiken hade kunnat vara feministisk, dvs i första hand se till kvinnors behov, eller minst, se till både kvinnor och män och deras förutsättningar.

Om Sverige hade haft en feministisk flyktingpolitik, då hade nyheter som i nedanstående klipp varit mer sällsynt.
https://www.svd.se/kidnappare-satter-skrack-i-flickor-de-stjal-organ

Då hade färre unga flickor gifts bort i jordanska flyktingläger, för att de skall kunna få mat och för att den säljande familjen skall få råd att ge de andra barnen mat.

Då hade sannolikt Sverige också gjort en mycket större vinst, förutom att vara uttryckligen feministisk, ty sannolikt är unga flickor mindre våldsbenägna än unga män, vilket är en icke ringa förklaring till våldet i Sverige idag.

Men svenska politiker, Wallström och Lööf, vill inte ha omtanke om kvinnor i flyktingläger, och om den sociala freden i Sverige.

​Öllsjö den 24 maj 2019

​Skam är inför en eller oftast, inför flera andra. Skuld känner du inför dig själv och dina principer. I artikeln från Svenska Dagbladet tas upp skillnaden mellan att känna flygskam och flygskuld. Eftersom skammen är kollektivistisk, varierar den med kollektivets tillfälliga mode. Skulden sitter däremot i dig, och varierar betydligt mindre eftersom individens principer för rätt och fel inte ändras så snabbt som kollektivets ideologi.
https://www.svd.se/flygskammen-kan-vara-ett-enda-stort-missforstand/i/senaste

Det är en bra distinktion, då den kan förklara den märkliga upplevelse jag har av mitt avsked från Högskolan Kristianstad.

Att som jag, bli avskedad från en professorstjänst, kan skapa skam. Du förutsätts hyllas som en betydande arbetare, som betytt så mycket för högskolan. Inte att bli utkastad och få lämna högskolan, smygandes ut, gömd av mörkret. Den som avtackas av högskolan, ges kollektivets bekräftelse och dess gillande. Den som lämnar om natten, vars namn snabbt försvinner från dörren, tavlan av den avskedade och två glada studenter försvinner snabbt, det är den som bär skammen av att ha blivit förkastad.

Jag är glad att min far är död, ty för honom hade avskedet varit en skam. Och onekligen känner jag skam. Kanske mest för att avskedets grunder inte gjorts offentligt p g a förvaltningschefens krav på hemlighet. I brist på information kan ju de mest märkvärdiga tankar dyka upp. Ingen rök utan eld, m m.

Men med skuld är det något annat. Skuld känner man inför sig själv, för att man bryter mot sig själv, mot sina principer. Skulden är strikt individuell. Ingen annan än jag kan ge mig skuld.

Skuld känner jag delvis, då mitt misslyckande innebar, delvis, att två docenter, vars betydelse för högskolans ekonomutbildning inte går att rätt uppskatta, lämnade för arbete på andra universitet; att en lovande doktorand lämnade för ett annat universitet, och att andra känner tveksamhet till fortsatt arbete. Jag tog anställningen för att utveckla en god utbildning, och idag är det sannolikt en sämre utbildning.

Men förutom den skulden, som är en skuld mot enskilda personer, känner jag ingen skuld. Jag följde mina principer. Man skall göra rätt för sig. Man skall göra sitt yttersta. Man skall kunna sitt ämne. Man skall ständigt förbättra sig. Man skall ha studenternas kompetensutveckling för sina ögon. Man skall vara akademiker, vilket innebär att man forskar och undervisar med all kraft. Man skall öppet diskutera allt, i syfte att utveckla.

Jag känner därför inte alls skuld över att jag togs undan som ansvarig för en kurs när jag begärde att lärarna skulle vidareutbilda sig så att de kunde uppnå de lärandemål kursen ställde på studenterna. Jag känner ingen skuld att jag följde principen att innehåll ger form, genom att försöka skapa goda exempel på forskningsprojekt innan samverkansprojektet gavs organisatorisk gestaltning. Jag känner ingen skuld för att jag öppet ville diskutera beslut. Jag känner ingen skuld för att jag presenterade min vision av den fria akademin i lokaltidningen.

Jag känner ingen skuld för att jag avskedats av en samling personer som jag ser som anti-akademiker, som kräver lydnad, tystnad, lojalitet gentemot dem och politisk fähighet.

Det är onekligen en märklig upplevelse att bära skam och skuld samtidigt. Alla vill vara älskade och alla vill göra rätt. Livsfrågan är hur man skall väga de två behoven. När skall det ena behov stå tillbaka för det andra? När får det ena överglänsa det andra. En Don Quijote, såväl som en Don Collin, gör det oftast lätt för sig och väger kärleken till sina principer högre än andras kärlek.

Men slutet har ett moment av lyckligt slut. Skammen kom rejält på skam genom händelserna den 18 juni 2018. Chokladfrukost, paddling och grillfest. Och betonandet att det inte var avsked, utan framtidsfest. Den dagen var en magnifik anti-skam-dag. De som var med, liten som stor, finns på ett foto, med paddlar i händerna, paddlande i livet, där en akt inför en annan, för en annan, blir en akt som numer brinner lika intensiv i mig som min farmors tårar brinner.

Och som jag hävdade i början, kollektivets skam är förgängligt. Tider förändras. Måtte de tider som blåste bort mig, förändras, må vindarna vända. Må skammen komma på skam.

​Ferrara den 22 maj 2019

​Jag kommenterade UNHCR:s reklam, med leende människor som relaterade det till Ramadan (https://www.instagram.com/p/BxZwzKCjHBH/?hl=sv)

Min kommentar var: ”Fruktansvärt att göra reklam för en totalitär ideologi som skapat så mycket elände.”

UNHCR svarade: Hej @malterikard. UNHCR är en religiöst och politiskt obunden hjälporganisation vars mandat är att hjälpa människor på flykt. Vi vill lyfta Ramadan som är en högtid av medkänsla, glädje och givmildhet till utsatta människor. I en värld där fler människor än någonsin befinner sig på flykt är dessa värderingar särskilt viktiga. /Vänliga hälsningar, Alina

Jag kan tycka det är aningslöst, ty även nazisterna hade dagar av medkänsla. Och jag frågade dem, men fick inget svar, att vi demokratiska socialister har en högtid av solidaritet, 1:a Maj, som kanske ni också kan uppmärksamma.

Men, som sagt, inget svar. UNHCR är inte politiskt och religiöst obundet när den tar en religiöst knuten högtid, och uppmärksammar den, men uppmärksammar inte andra, liknande högtider. UNCHR är därför en organisation med ytterst tvivelaktig moral som går totalitära lärors ärenden. Den är INTE obunden.

Men jag fick svar från andra. En person, cebrail_adamski_sertcanli, skrev ’Kränkt vit man much? 😁’

Vit man och kränkt har blivit synonymer. När man är som jag, en vit man, då är mina åsikter, min bedömning, mitt hävdande, om det går emot islamkramarna m fl antidemokratiska grupper, utryck för att jag är kränkt.

Nej, jag är inte kränkt. Inte det minsta. Ett leende från en företrädare för antidemokratiska, totalitära ideologier kränker mig inte. Blir du kränkt av dennes leende: https://www.youtube.com/watch?v=d5RpsLiFPqs? Alla människor kan le. Även de som företräder mördarideologier.

Inte heller blir jag kränkt av att FN företräder antidemokratiska, totalitära ideologier. Jag förväntar mig intet annat än hyckleri och illa dolda politiska agendor från den organisationen, som villigt företräder diverse saker men som misslyckas i det som är dess huvudsakliga arbete, fred. Se bara vilken fred vi har i deras egen kreation, Israel och dess närområde.

Men så stark är dagens rasism, nyrasismen, att t o m partiledare med lätthet använder uttrycket. Och så stark är identitetspolitiken att en vit man som uttrycker sig om ny-rasisternas älsklingar, är, per definition, kränkt.

Det är så tramsigt så lågt, så vulgärt, att man inte borde nämna det.

Och varför nämner jag då det? Tja, för att även du skall få ett gott skratt, så som jag skrattade, åt både FN och den där adamski. Men skrattet sätter du i halsen, ty det är inte blott under stenar som detta fenomen finns. Det finns ju även ovanpå stenarna.

Och! Eftersom jag här har uttryckt mig, och eftersom jag är en vit man, så är dessa utsagor, eftersom de är riktade med skratt mot nyrasisterna, ett uttryck för att jag är kränkt.

Om det verkligen är så, att jag är kränkt, då måste jag säga att jag hoppas på mycket kränkande behandling av mig, ty det är ju vansinnigt roligt, om än skrämmande, att bli ’kränkt’.

​Ferrara den 21 april 2019

Den politiska kris som vi kan erfara idag beror på att politikerna säger till väljarna vad de skall tycka, och att de har lätt för att fördöma väljarna. Så hävdar två debattörer.
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/dO74L1/rott-ljus-for-den-nya-vansterpopulismen

De ger oss årets bästa stycke, väl värt att i sin helhet citera: ” Trots sin självbild som outsiders är stora delar av vänstern faktiskt helt överens med ny- och marknadsliberaler i tron att resultatet av att vanliga människor får bestämma – utan tillräckligt stora doser politisk och värderingsmässig ”uppfostring” från ovan – blir en rasistisk, anti-humanistisk katastrof. I takt med att vänstern flyttat ut från folkets hus och in på kultursidorna har denna paternalistiska impuls inte direkt minskat i styrka.”

Mina farföräldrar fick lära sig att lyda. De var statare och som sådan, lydde man storbondens minsta vink. Sedan blev de befriade och började arbeta på en fabrik. Där fick de lön och inte stat. De gick med i en fackförening och lärde sig förstå att de tillhörde en grupp som hade rättigheter, och att de t o m fick säga vad de tyckte. De hade alltid gjort rätt för sig, men nu fick de lön för mödan, och de fick respekt.

Idag får hälften av dem veta att de är ’vita män’ och därför skyldiga till de våldtäkter som utförs, och t o m skyldiga till kriget i Syrien. De förmanas att sluta med det liv de lever. De skall inte flyga till Thailand, de skall inte grilla, och definitivt inte kött, och de skall inte köra sin 173-hästars dieselbil. De skall inte, förutom känna skam. För sin hudfärg och för sitt kön.

Andra hälften finns inte. Undersköterskor och förskolelärare finns inte. Knappt ens finns de flickor i no-go-zonerna som förtrycks av skamkulturerna. Däremot finns kvinnor som ännu inte är professorer eller styrelseledamöter. Och några människor som är födda i fel könskropp.

Då var politiken ett givande, man gav folket bröd, skådespel, trygghet, och, inte minst, värdighet. Nu skall det folket skämmas och betala, och uppge sina tillkämpade rättigheter. Nu får man inte ens benämna sin favoritkaka dess namn. Ty över folket står de dömande. De som vet hur saker skall vara och som anser sig ha rätten att inte bara förmana och undervisa, utan att kräva underkastelse. De som vet vad som är rätt och fel. Vad som är kränkande. Vad som är skam.

Storbonden är tillbaka. Den kräver, då som nu, tystnad och lydnad. Kravet baseras på att storbonden är upplyst, och att storbonden har rättigheten. Inte för att den är upplyst, utan för att den har de rätta attityderna. Kunskap är inte makt. Attityd är makt.

Men anden är befriad från sitt fängelse. Den går inte att hålla tillbaka och stoppa tillbaka i flaskan. De som släpptes ut reagerar med obstruktion, ja, somliga reagerar med nästan barnsligt uppror.

Vi har återfått vårt gamla klassamhälle. Det som idag kallas för vänstern (sic!), är dagens kulturella överklass, med självpåtagen rätt att fördöma, förkasta, utbilda och avkräva underkastelse från den avskyvärda arbetarklassen, som är så vidrig att den är rasistisk, eftersom den röstar på Sverigedemokraterna, och utgör det stora klimathotet, med sina badresor via flyg till Thailand. Istället för den insiktsfulla och ansvarstagande överklassen som har möjlighet att inom ramen för sitt fria yrke, åka tåg till Milano, och där äta mat på en fashionabel slow food restaurang, köpa en enkel ryggsäck på Chanel, avnjuta operan på La Scala och i sena timmen enas över att Valpolicellan från 2011 är aningen sämre än den senare, från 2013, och att det numer är svårt att vara svensk, eftersom man, förlåt, hen inte kan vara stolt över ett land med 18% Sverigedemokrater.

Förakt har aldrig lett till gemenskap. Dagens vänster förödmjukar begreppet ’vänster’ genom sin gammalpaternalistiska borgerliga attityd. Deras skamkultur, där de belägger den gamla arbetarklassen med skam, är vidrig. Det är inte svårt att misstänka att det egentligen är högern som sätter etiketten vänster på dessa paternalistiska borgare. För, att som de alltid har gjort, misskreditera vänstern.

Men den riktiga vänstern, som vi kanske skall kalla den ortodoxa, är inte nyrasister, identitetspolitiker och sexister, som dagens sk vänster är. Den, som har viljan till jämlikhet och rättvisa, skambelägger inte sin klass.

Den bekämpar ett tvåfrontskrig, mot högern och nyvänstern. Men den är inte framgångsrik. Den står ensam, med ungdomens knutna näve och omfamnar den tid som sedan länge flytt, där mossa och förfall är pinsamt synligt. För den som ser. För den som vill se.

Medan den kämpande, som inte ser och kanske inte heller vill se, trots att han har glasögon, står där i sin oerhörda ensamhet. 
​
​
Ferrara den 20 maj 2019       

​En företagsledare som betalade 20 miljoner i skatt, frågade uppmanande angående skatteinbetalningarna: Vad fan får jag?

Det är en befogad fråga. Även om man betalar av solidaritet och inte egoism, vill man veta vad man får för sin solidaritet.

Tänk om dagens invandringskritiska röster har samma fråga: Vad fan får jag av dig, invandrare?

Invandrare, Sverige ger dig tak över huvudet, fred, mat, skola och pengar. Vad får vi av dig?

Vi inser att det är svårt att bidra meddetsamma. Men vi inser också att det ligger på dig att ditt bidrag i alla fall inte blir minus.

Men jag ser att det blir minus. Att vi förlorar på dig.

Du begär att ditt sätt att tillreda mat skall accepteras. Du begär att vi skall acceptera ditt kvinnoförakt. Du begär att badtiderna skall vara könsåtskilda. Dina unga pojkar är aggressiva och kastar smällare på polisen. Ditt folk skjuter i städerna.

Det jag ser är att du drar det samhälle som tog emot dig bak i tiden.

Om man har den synen, som säger att invandrarna inte blott kostar pengar i en akt av solidaritet, utan att invandraren också förstör det samhälle som tog emot invandraren, då är det lätt att inse att invandringen måste upphöra.

Vi kan ju inte ha ett samhälle som äts upp av invandringen. Samhället skall utvecklas, bli rikare, starkare, lyckligare. Förvisso kan en tillfällig stress accepteras, men nästan omedelbart måste vi erfara att invandringen inte leder till ökad oro, brott, kvinnoförtryck, skamrelaterad aggression mot unga kvinnor o s v. Utan att vi utvecklas, att vårt samhälle anslår en än mer framgångsrik väg än den som samhället hade tidigare.

Så, jag frågar, vad fan får jag av dig invandrare?

Jag handleder studenter, varav en del varit invandrare. De har inte varit speciellt framstående. De har varit om studenter är, om än något mer ödmjuka och värdiga. De har varit goda människor och bra studenter. De tillför inget speciellt, vad jag kan bedöma. Men vad jag ser, drar de inte ner det samhället som tagit emot dem. De ligger således inte på plus, men de medför inte minus. De tar sin plats och gör sitt jobb. De är goda människor i ett gott samhälle. Varken mer eller mindre. Som folk är mest.

Men jag vet också flyktingar som fortfarande kostar, som inte ser ut att inordna sig, och som drar vårt samhälle tillbaka. De tillför inte anmärkningsvärt. Ja, de står inte ens på plus minus noll. De står på minus. De är en belastning för samhället. Trots att de hade kunnat komma på noll. Mot dem har jag inget problem att säga, att nu är det lugnt i Syren. Återvänd. Jag vill inte ha dig och dina hemskheter i mitt land. Vi hade det inte innan, ty vi har blivit av med det. Med dig kommer det åter. Det vill jag inte. Ta din förmedeltida värld och återvänd.

Slutsatsen är att det finns olika positioner när det gäller vår invandring. De oförbehållsamma, som ser med glädje på den samhällsomvandling som sker, under mångfaldens sol. På den andra sidan, de som inte önskar förändring, och därför stänger gränserna. Och det som jag tror är folkflertalet, kontroll över antalet så att samhällets infrastruktur kan ta emot och göra ett gott arbete, och med tydliga krav på invandrarna att delta, och att absolut inte dra tillbaka samhället. På den ena sidan, mångfald till varje pris, på den andra sidan, enfald, till visst pris, och mitt i, de moderna, som vill ha mixen för utveckling.  

​Ferrara den 19 maj 2019

​En person knivskar mycket svårt en annan person. Den fördes till sjukhus och efter omfattande operationer framstår det som om personen överlever, och den kan nu meddela sig med omvärlden. Personen som knivskar har troligen hittats och förts till polisen.
Detta är vad som verkligen har hänt.

​Vi får senare veta av en tidning, att det kan vara ett dåd utfört under vansinne, ty det är en person med psykiatriska problem, som farit ut och in från sjukhus, som hör röster och känner sig förföljd. Mamman till personen tycker det är obegripligt att sjukhuset släppte ut personen dagen innan personen begick dådet.
https://www.expressen.se/kvallsposten/han-slapptes-fran-psyket-dagen-fore-mordforsoket/

Det tycks som om dådet utfördes av en vansinnig och därför saknar annan förklaring än vansinne och möjligen en indikation på svag sjukhusvård.

Men några timmar efter dådet började produktionen. Ideologiproduktionen. Det smaklösa utnyttjandet av en tragedi.

Det framkom att den angripne var en kvinna och angriparen av en man. Då kan man förvänta sig att feministerna går igång och lägger in dådet i deras kontext, mäns våld mot kvinnor, och har funnit förklaringen till dådet, mäns våld mot kvinnor.

Men feministerna hördes inte, i alla fall inte i mina öron.

Det framkom att kvinnan var judinna, och en framträdande representant för den judiska församlingen i staden. Då gick produktionen igång. Plötsligt kunde man ana motivet till dådet. Det var antisemitism som drev en kniv in i en jude. Israels premiärminister gick ut och pekade på att Sverige har problem med antisemitism.

Jag håller med om att Sverige har problem med ökande antisemitism. Judarna är utsatt för ökad press och aggression. Synagogan i Malmö har speciellt polisskydd, och synagogan i Göteborg blev utsatt för en brandattack.

Vi skall vara uppmärksamma på antisemitism och slå till hårt och utan tvekan där den dyker upp. Men här utnyttjades ett illdåd, utan heder och smak, grundlöst och på ett vidrigt sätt, för att befrämja en sak. Ren propaganda, visade det sig, ty det är sannolikt vansinne, inte antisemitism, som var motiv till dådet.   

Det framkom att mannen kunde betecknas som muslim. Då gick andra ideologiproducenter igång. Nu var det de invandringskritiska som gick igång. De som utmålar Sverige som utsatt för invandrarnas, och då främst muslimers, oerhörda våld och aggression.

Jag håller med dem också. Brott och våld, och aggressivt beteende, förekommer oproportionerligt hos invandrare. Att det kan förekomma med större inslag hos muslimer kan jag förstå, eftersom islam är en våldsam ideologi, nästan på samma aggressiva nivå som nazismen och kommunismen.

Förvisso skall vi vara uppmärksamma på invandrarnas oproportionella våldsamhet, och definitivt på islams inflytande på individers aggressiva beteende. Men lika fullt, här utnyttjades ett vansinnesdåd av invandrarkritiska, mörka krafter för att bevisa deras tolkningsmönster, att invandrare, och speciellt muslimer, är våldsamma.

De tror de upplyser. Och det gör de gentemot mig. Men inte på det sätt de avser.

Jag har det största förakt för israels premiärminister, som deltar i produktionen av lögner. Jag föraktar invandrarkritikerna för deras produktion av lögner.

Men viktigare att inse är att deras insats för att uppmärksamma antisemitism och invandrares oproportionerliga brottsbenägenhet, vilka båda är viktiga att uppmärksamma och agera mot, underminerar dessa två saker, genom att deras agerande visar sig vara grundlöst och bara ren och skär falsk propaganda. En sak som behöver dessa lögner, kanske är en sak inte värd att uppmärksamma.

Ferrara den 18 maj 2019

Tankar på, inte bara bevarande utan också utvecklande av kärnkraften har väckts idag. 

Jag har en kamrat som deltar i förberedelserna för kärnbränsleavfallets slutförvaring. Observera ordet: Slutförvaring.
 
I kopparförslutningar skall avfallet grävas ner i en berggrund som inte skall påverkas under de 100.000 år det tar för avfallet att bli ofarligt. Han arbetar med fascinerande simulationsmodeller, där de bl a tycks beakta 2 istider. Jag blev lite harmsen på honom, för han modellerar ju med att mitt hus skall skövlas, inte en gång, utan två gånger av en väldig ismassa. Men med dagens klimatångest kanske mitt hus räddas då uppvärmningen rimligen borde innebära att isen aldrig kommer.

Arbetet med den fysiska slutförvaringen är nödvändig. Man skall inte lägga skiten där berggrunden rör sig och förstör kapslarna.

Men ovan jord finns en rörelse som aldrig kommer att stanna av, förrän människan är utdöd. Det sociala livet.
https://www.svd.se/orealistiska-planer-pa-slutforvar-av-karnbransle

Vad jag vet, har de bara modeller för den geologiska tiden. De har inga modeller för den sociala tiden.

Jorden lär vara 4500000000 år gammal. 100000 år av den tiden är 0,002% av tiden. Inte mycket. En bråkdel av jordens tid.

Människan, dvs Homo Sapiens, uppkom i Afrika för 200000 år sedan. De 100000 år som avfallet skall skyddas utgör halva hennes existens. Hon lämnade Afrika för 70000 år sedan. Hon uppfann jordbruket för 10000 år sedan. Den tid vi levat under mer civiliserade former utgör således blott en tiondel av den tid som förvaret skall vara och beskyddas. Den form av social organisation som vi idag har och som vi, i alla fall många av oss tror enormt mycket på är 100 år gammalt, dvs demokratin. Vår form av social organisation har funnits under 0,1% av den tid som krävs för att skydda avfallet.  

Kanske slutförvaret är säkert geologiskt sett. Men en sak bör vi inse. Slutförvaret är inte säkert socialt sett. Vi, som har svårt att föreställa oss vårt samhälle om 100 år, kan absolut inte, med dagens kunskap och sociala teknologi, hävda att slutförvaringen är socialt säker.

Berggrunden kan vara stabil. Men ett vet vi, och det är att människans sociala organisation är inte stabil. Därför kan vi inte kalla förvaringen av utbränt kärnbränsle för slutförvaring. Förvaringen kan vara en geologisk slutförvaring, men är blott en temporär social förvaring.

​Ferrara den 17 maj 2019

​Hållbarhet brukar röra sig om klimatet, plats och sömmerskors löner i utvecklingsländer. Men det finns också en liten skärva av social dimension i hållbarhetsideologin. Den som bland annat säger att företag skall låta sig bli beskattade där värdet skapas.

Skatt kan man se som en avgift företag och individer betalar för det samhälle de lever i. Den som inte vill betala skatt, kan söka sig till en plats där den inte behöver betala skatten. Och skall då givetvis också dra sig bort från det samhälle som den inte vill delta i, genom att betala skatt.

Svt uppmärksammade att Biltema gör likt IKEA, har en mellanhand utanför Sverige, där vinsterna samlas upp, långt från den svenska företagsbeskattningen. (https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/ett-av-sveriges-snabbast-vaxande-foretag-sa-ser-biltemas-aggressiva-skatteplanering-ut ).

Hållbarhetsideologin går mot detta mellanhandsagerande. Man hävdar att värdet skapas genom att svensken betalar för Biltemas produkter. Därför skall vinsten beskattas där värdet skapas, i Sverige.

Men, är detta riktigt? Var skapas det värde som skall beskattas?

Tänk på de norrländska vattenfallen och det som blir vattenkraft, och därmed vinster. Vattenfallen finns i Norrland. De ligger där och har legat där. De har kunnat exploateras. Och de exploaterades, i stora delar av t ex Göteborgskt kapital. Den som gjorde något, var exploatören i Göteborg. Inte norrlänningen. Den satt vid sin älv och fiskade.

Om hållbarhetsargumentet skall gälla, då borde väl norrlänningarnas ständiga argument vara giltigt, att det är deras vatten, varför värdet av exploateringen skall komma dem till del. Vinsterna skapas när vattnet flödar genom turbinerna. Därför skall vinsten stanna i Norrland.

Men detta är ju aristokratins argument. Det som borgarna stormade mot. Att aristokratin blott äger, men utan insats och engagemang. De blott sitter på sina rikedomar, och när någon kommer med idéer om att utnyttja dem, då skall aristokratin ha en beskattningsrätt, blott p g a att de sitter på egendomarna. Den besuttnes beskattningsrätt. Utan annan insats än att vara besutten.

Men egendomarna har inget värde. Deras värde uppstår först vid exploateringen. Vattnet är värdelöst, innan det fångas av turbinerna. Därför hävdar borgaren att blott den som arbetar, blott den som investerar, den som exploaterar skall ha värdet, ty det är exploateringen som skapar värdet. De besuttna skall intet ha, ty de skapar inget värde.

Kan inte detta argument anföras i Biltemas fall? Värdet av Biltema uppkommer inte genom att konsumenterna köper Biltemas produkter, utan när Biltema, med framgångsrik logistik och uppköpsorganisation, kan ge konsumenterna det som de önskar. I så fall skall man lokalisera var logistiken skapas och var inköpsorganisationen är. Det är där exploateringen sker. Det är där värdet skapas. Och det är där företaget skall ge tillbaka genom skatt.

Det är dock ett imperialistiskt argument. Det motiverar dränering av utvecklingsländernas resurser. De själva saknar förmåga och kapacitet att exploatera sina tillgångar. Kapitalisterna kommer till dem, exploaterar resurserna och tar vinsterna till platser utan beskattning. Argumentet som användes mot aristokratin förefaller inte lika gångbart, ty det är ju nödvändigtvis inte besuttna som sitter och vill beskatta entreprenörerna, utan människor och samhällen som utgör en förutsättning för entreprenörens exploatering. Som i Biltemas fall kunde man hävda att Biltema hade inte lyckats sälja en pryl, om det inte hade varit för Sverige. Därför deltar Sverige i värdeskapandet. Och skall därför ha del i vinsten genom skatten.

​Ferrara den 15 maj 2019

​I akademiska kretsar i Italien låter det om Berlusconi som om Åkesson i Sverige, Usch. Men Usch:et mot Åkesson kommer från hans politik och inte hans uppträdande, medan det förefaller vara mer Berlusconis vulgära agerande som gör akademikernas utsaga: Usch.

På gatorna i Ferrara syns väldigt få kvinnor som demonstrerar sin religiösa och kulturella tillhörighet. Det enda av flyktingsituationen som är synligt, är de mörka männen. De yngre håller till i parken vid järnvägsstationen, där man lär kunna köpa vad man önskar i form av droger och kvinnor. De något äldre står utanför somliga butiker och säger god morgon. Ingen mugg, ingen utsträckt hand, ingen skriven skylt om handikappade barn. De är tiggare, som tar mot pengar om man ger dem. Men de är också villiga arbetare, som kan följa med dig om du har ett jobb till dem. Äldre damer använder dem för att bära hem deras varor, om de köpt mycket. Min hyresdam har funnit en villig arbetare på det viset, som då och då hjälper henne med hennes jordlott utanför Ferrara.

Italienarna har alltid EU:s flagga sidan om sin egen. De har ett EU-kritiskt och invandrarkritiskt parti, Lega Nord, men det skulle aldrig komma på tanken att vilja lämna EU. Trots, som det sägs, att italienarnas kunskaper om Europa är grunda, är det för EU.
https://www.svd.se/ingen-tror-att-lega-far-under-30-procent

I EU-valet förutspås Lega Nord få mer än 30% av rösterna. Men det är inte så mycket för att de är invandringskritiska. Medan vi i Sverige som har en opinion som är mot slöjor och invandrarmän som driver omkring och jäklas med bomber, och rädsla för att välfärden skall ätas upp av de nytillkomna, så är opinionen i Italien mer mot sina politiker.

Italienarna röstade ju in skojaren i Femstjärnerörelsen, Beppe Grillo, i tron att han och rörelsen skulle ändra. Så som de röstade in Berlusconi, för att han skulle ändra. Ändra det förbannade maffiasystemet, korruptionen, att ge positioner till släktingar, mot nepotism. Men med makten kom skandalerna, som om nepotismen och korruptionen är en genetisk del av Italien.

Som utomstående får jag känslan att det inte finns den dogmatiska invandrarhetsen i Italien, den som gör att det finns blott två positioner i Sverige, fullständigt för och fullständigt mot. Aldrig jag hör de indikationer av åsiktsförtryck som vi har i Sverige: ”Jag är inte rasist, men….” De som jag pratar med ursäktar inte att de har stränga krav på invandrare. De ursäktar inte att de beklagar att kvinnor återgår till den gamla sedan, att dölja sitt hår. Dessa attityder tillhör inte, har inte blivit appropierade till en rasistkontext. De är självständiga åsikter.

Om något, riktas italienarnas ilska, men också uppgivenhet, till sina egna, inhemska politiker, som, så fort de får makt, börjar missbruka den, för sina egna syften, för sin familjs syften, för sina bekantas syften.

Jag får känslan att italienarna är arga på sig själva. Att de aldrig tycks kunna bli av med det som vi känner dem mest för, La Famiglia.

​Ferrara den 14 maj 2019

​Krossa sionismen, skanderade SSU. Det har de gjort så länge jag vet, dvs sedan 1979. Sannolikt skanderades orden innan dess. I år väckte däremot slagordet debatt. Ja, SSU har nu farit runt i tidningarna och debatterats. Den lokale partipampen i Malmö hävdar att de orden skall aldrig mer uttalas, och SSU har t o m blivit anmäld för hets mot folkgrupp.

Vad är det som har hänt? Idag, när företrädare för regeringsunderlaget, Centerpartiets ordföranden kan uttala sig tydligt rasistiskt, dvs skriva om ’vita män’; när tidigare bekämpare av totalitära läror, socialdemokraterna, skapar religiösa råd, där företrädare för kristendomen och islam skall beredas plats och därmed legitimeras. Idag, när vi har en regeringsbildning som främst motiveras av att hålla ett riksdagsparti från inflytande. Idag, när vi har en konstnär som lever i hemlighet och med ständigt polisskydd p g a att han målat en hund med en profets huvud.

I dessa tider av nyrasism och islamkramande, får man inte säga ’krossa sionismen’. Varför?

SSU hävdar att uttrycket innebär att man vänder sig mot två saker i sionismen, att Israel skall vara en rasistisk stat, dvs en judisk stat, och att Israels landmassa inte skall vara det av FN tilldelade, utan det gamla Palestina, dvs sionism innebär ett accepterande av Israels folkrättsvidriga ockupation.

Belackarna menar att ’krossa sionismen’ betyder att man tar ställning likt islamisterna, likt Hamas, mot Israels rätt att existera. SSU menar att man visst inte alls menar det.

Vem har rätten till ett ords innebörd? SSU menar att de har rätten att definiera ordet ’sionism’ på sitt sätt. Merparten anser att de inte har den rätten, utan den rätten ligger hos andra, de som anser att ’krossa sionismen’ betyder ’krossa Israel’.

Detta är inget annat än en modern form av hädelse. Man må inte säga att sionismen är numer en aggressiv hållning som används för att legitimera Israels judiska orientering och dess ockupationspolitik. Det är att häda, och som sådant, en skymf mot det heliga, i detta fallet, de som tolkar SSU:s krav som Israels upphörande.

Vad är tillåtet att säga, som inte är den moderna formen av hädelse? För 40 år sedan var det inte tillåtet att säga ’vita män’.  Då hade man betecknats som rasist, som en sorts inverterad apartheid och folk hade mumlat om 30-talets Tyskland. Då skanderade SSU att sionismen skulle krossas och Palme omfamnade Arafat, företrädare för en socialistisk gren i Palestina.

Idag mumlar många högt, t o m sådana som får sin utkomst från yttrandefriheten, att konstnären inte skulle ha målat sin hund, ty därmed kränker han muslimerna. Där rätten att tolka innebörden i konstverket ligger hos de som är kränkta.

Så ser hädelse ut. Så har vi fått tillbaka det vi trodde att vi blivit av med. Hädelse. Det vi gjort oss av med, till gagn för yttrande- och tanke-frihet.  

Så flyter tidens ström. Och den är onekligen, som alltid, motsägelsefull. Medan islam normaliseras i Sverige, och man blundar för dess betydelse för den svenska antisemitismen, tar samtidigt opinions-Sverige avstånd från utsagor som kan tolkas in i islamorienterade Hamas aggression mot staten Israel och därmed, mot judar.

I grunden ligger återkomsten av det vi känner igen från det religiösa förtrycket, det som kallas hädelse, där prästerskapet, inte den fria debatten, får definiera ordens innebörd.

Som 'Mr Bean' säger, striden mot utsagor går inte via förbud av utsagorna, utan via utsagor. https://www.youtube.com/watch?v=nVqD4uATo1o

Visa att SSU har fel. 
​
​Ferrara den 13 maj 2019

​En nyhet kablades ut, att en professor på Linnéuniversitetet trakasserade kvinnor med sexuella utsagor. (https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Jo7QX7/professor-anklagas-for-sextrakasserier) Utsagor med sexuellt innehåll kan förvisso vara motiverade i somliga undervisningssituationer, men i det här fallet förefaller det ha funnits en systematik som inte gick att hänföra till undervisningens behov. Låt oss därför tro att anmälan är riktig, att det var utsagor utan relevans för utbildningen, och därför trakasserande.

Det sägs att rektorn vidtagit åtgärder så att det inte skall ske igen. I artikeln står det dock att problemet uppkom och rapporterades första gången 2002. För 17 år sedan. Vad kan det vara för åtgärder som vidtagits 17 år senare, som medför att det aldrig mer sker igen, och varför användes inte de för 17 år sedan?

Det intressanta med detta fall är att sexismen utförts och accepterats under 17 år på ett aktivistiskt universitet. Där uppmanar man anställda att gå i demonstrationståg, inte på nationaldagen, inte på 1:a maj, utan i pridefestivalen, dvs den festival som främst är riktad till gagn för lika sexuella rättigheter. (Se på universitetets förstasida, https://lnu.se/ , med raster av pridefärgerna. Så ser ett aktivistuniversitets marknadsföring ut 2017. Föreställ er den röda färgen och svastikan i bakgrunden på exakt samma universitet, men lokaliserat i 1935-års Tyskland. Aktivismen reflekterar den dominerande ideologin. Då som nu)  

Kan vi av detta dra slutsatsen att lika sexuella rättigheter står över jämställdhet? Idag slår man fast hårt och aktivistisk de sexuella rättigheterna, medan man är mildare i att bekämpa sexism. Är det Linnéuniversitetets prioritering, inte i ord, men i handling?

Utifrån min egen erfarenhet finns en variabel som inte nämns i artikeln, och som kan vara avgörande. Förövarens nationalitet nämns inte. Jag har själv erfarenhet av att sexism, dvs sexuella trakasserier, inte beaktades, där skälet för undvikandet torde ha varit att inte riskeras att dras in i en diskussion om ’rasism’, om invandrardiskriminering. Den erfarenheten gav mig intrycket att undvikande av rasismanklagelse stod högre i prioritet, än att motverka sexuella trakasserier.

Om något har kunnat försiggå under 17 år, och som drabbar kvinnor, måste det finnas något som är högre prioriterat än jämställdhet, som gjort att man agerat svagt gentemot den som trakasserade, och därmed inte till gagn för de trakasserade kvinnorna. Eftersom vi sett vad universitetets aktivism riktas mot, sexuella rättigheter, så kan en förklaring till universitetets passivism vara att förövaren är homosexuell, eftersom lika sexuella rättigheter tycks vara överordnat jämställdhet.

Men min misstanke, som i brist på data från rapporteringen om sexismen, är att professorn mycket väl kan vara invandrare, vilket förklarar varför det tog 17 år att reagera kraftfullt. Ty på samma prioriteringsnivå, eller kanske t o m högre, står invandringsfientlighet, eller det som slarvigt kallas rasism. Om professorn varit icke-svensk, kan man ha valt mildare åtgärder, för att inte drabbas av risken att kallas rasist.

Låt mig därför framkasta prioriteringsordningen i agerande och aktivism: 1. Rasism, 2. lika sexuella rättigheter, 3. jämställdhet. Invandrare är överordnade homosexuella, som är överordnade kvinnor.

Så kan det aktivistiska universitetets diskrimineringsordning se ut. Detta tror jag, utifrån svaga data och egen erfarenhet. Så behandla min hypotes som just en hypotes. Skulle den bli känd av Linnéuniversitetets ledning, skulle den givetvis förnekas. I ord. Men ord kostar så lite, medan handling röjer faktisk prioritering.

När en invandrad lärare bedrägligt kan ta pengar ur universitetets kassa, utan att ens den misstänkta gärningen utreds, medan anmälaren, en ’vit man’, utreds för rasism genom den anmälan som den invandrade läraren gjorde, och som fanns öppen under 320 fruktansvärda dagar för den ’vite mannen’, då röjs diskrimineringsordningen obönhörligen i handling, som inga ord i världen kan förneka. Ty längst ner på diskrimineringsordningen står, i dagens nyrasism, ’den vite mannen’. Även om han är skåning med finskt blod. Även om han har en kvinnlig ådra som röjs genom att hans mest uppburna bok är Jane Eyre.

​Ferrara den 12 maj 2019

​Riksbankschefen säger att vi får leva med att semestern i utlandet blir dyrare, eftersom kronan är så lågt värderad. Å andra sidan leder den svaga kronan till att företag som säljer sina produkter utomlands kan konkurrera med priset.
https://www.svd.se/ingves-dyrare-semester-far-man-leva-med

Kritiken mot riksbankschefens resonemang är att det riskerar att urholka vår konkurrenskraft då det tar bort omvandlingstryck. Är det lätt att sälja sina produkter, tack var ett lågt pris, då förslappas man och gör inte de förbättringar som kan ge långsiktig konkurrenskraft.

Tanken att hårda förutsättningar ger en bra verksamhet fanns också i den solidariska lönepolitiken. Tanken var att alla som utförde samma jobb, skulle ha samma lön. Företag som var sämre skötta fick då lägre vinst, varför kapitalisterna gavs skäl att förbättra bolaget. Eller att se det gå i konkurs.

En professor i Phoenix, Arizona varnade mig när jag sade att jag skulle åka ut i ökenlandskapet. Tuffa miljöer skapar tuffa djur, sade han, och refererade förmodligen till skorpionerna.

Den som vill bli bäst, får jobba som en häst, arbeta mest och stå mot den hårdaste test.

På mitt senaste jobb, som jag blev ’avskedad’ från, hade jag ambitionen att bygga en fantastisk utbildning. Kunde Jönköping, kan den här högskolan, tänkte jag, med insikter hämtade från Bocconi, ett italienskt universitet som visat hur det går att omvandla ett sömnigt, dåligt universitet till ett ledande europeiskt universitet. Det fanns förutsättningar genom att det fanns en hel del duktigt folk på plats, E, T, P, Z, L, N, D, G, A, m fl. Ja, ett tag fanns det t o m möjligheter att börja planera för att erhålla universitetsrättigheter i ett företagsekonomiskt ämne, dvs ha rätten att ge doktorsdiplom.
Det var en högskola som befann sig på den nedre delen i både officiella och inofficiella rankingar. Den var en högskola som levde på att vara en restutbildning, i det fall man inte kom in på det stora universitetet. Omvandlingstrycket kunde därför se ut att vara svagt, även om en annan lokal högskola skulle ha kunnat erbjuda sådant hot, om de bara hade tagit sitt regionala ansvar.

Mitt största problem, trodde jag, vara inte den arbetskraft som inte höll bästa akademiska standard, ty de vill ju höja sig och få mer av det söta som kommer med god akademisk standard. Problemet var, trodde jag, var att få med E, T, P, Z, L, N, D, G, A, m fl i att hjälpa de andra, så att vi tillsammans höjde utbildningen, och var på väg mot Bocconi-standard, eller i alla fall Jönköping-standard.

Så övertygad om min strategi var jag, att jag skrev ett paper om den och presenterade på en vetenskaplig konferens i Ukraina. ( http://svencollin.se/Togetherness.pdf )

Förvisso gjorde jag många misstag. Ett misstag, som är obegripligt att jag gjorde eftersom de på Bocconi om och om igen betonade att deras framgång låg mycket i att ledningen var helt hängiven strategin att höja universitetet, och att de inte backade en tum, oavsett vilket motstånd de mötte. Jag brydde mig inte om ledningen, utan inriktade mig på att vinna E, T, P, Z, L, N, D, G, A, m fl, ty det var ju de som skulle lyfta utbildningen.

Men det andra stora misstaget var Riksbankschefens misstag, att det är gott att leva i en värld med mindre krav än med större krav. Det är behagligt med en svag valuta, ty då behöver man inte anstränga sig. Kan man undvika omvandlingstryck, väljer man undvikandet. Jag stod i föreläsningssalen och berättade om den ekonomiska teorins antagande att människan är lat, att den hellre undviker ansträngning än anstränger sig. När jag gick ut från föreläsningssalen, lämnade jag den ekonomiska teorin och gick in i min egen fantasivärld, den som är befolkad med Don Quijotar, som hellre anstränger sig för det rätta, än som vilar sig.

Jag lade fram ett förslag om kvalitetssäkringssystem. Det blev uppror. Inte från dem som skulle lida under det, dvs de som skulle jobba och vara kvalitetsgaranterna, utan från dem som skulle höjas i sin kompetens genom systemet. Tillsammans med min amanuens lade vi fram ett förslag om kompetenshöjning. De som jag hade undvikit, de som Bocconierfarenheten pekar ut som avgörande för förändring, kallade på mig, med effekt att jag blev avsatt som kursansvarig. Mitt naiva antagande, trots mina föreläsningar i den ekonomiska teorins grundantaganden, att alla vill bli bättre och vill förbättra den akademiska utbildningen, visade sig handgripligt vara fel. Kan man leva med en svag krona, lever man det behagliga livet med den svaga kronan. En uppvärdering, som innebär hårdare omvandlingstryck, var inte efterlängtat. Ja, det var t o m så avskytt, att jag fick lämna min plats.

Sveriges regering och den svenska Riksdagen skall därför agera för att öka omvandlingstrycket. Det är inte de lata, de oambitiösa, de som vill undvika ansträngningen, som skall leda. Ty, inte nog med att man då slutar anstränga sig, utan att man även förlorar de som vill anstränga sig. Jag tvingades lämna, och två docenter har tills idag lämnat frivilligt. Återstår att se om tappet fortsätter. Jag tror inte, även om jag hoppas ha fel, att den högskolan inte kommer att vandra upp i rankingarna.

Tiden får visa om jag har fel. För studenternas skull, för Irina, Emma, Ismael och Gunnars skull, hoppas jag innerligt att jag har fel.

​Ferrara den 11 maj 2019

En krönikör på Aftonbladet skrev:” Men jag läste inga uttalanden från politiker, ingen höll någon tyst minut. Inga ljusmanifestationer, inga politiska ställningstaganden från kändisar eller influencers. Vem bryr sig om pojkarna och männen som mördas i förorten förutom förortens egna?” (https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/dO74dB/hur-manga-unga-ska-skjutas-i-vara-fororter-i-ar).
 
Det kan ställas mot den manifestation som genomfördes på Sergels torg efter ismalistens terrorattack på Drottningsgatan.

Men kan förvisso, som krönikören, fråga sig varför morden i Malmö, Göteborg och Malmös förorter inte väcker demonstrationer.

Men kanske en än starkare fråga är varför de inte väcker behov av manifestationer bland de som drabbas? Varför samlar sig inte förortens folk för en manifestation?

Samma förbryllande fråga kommer upp när man ser på några andra fenomen.

En högerextrem gav sig på bedjande i två moskéer på Nya Zeeland och mördade mer än 50 personer i de rum som skall vara helgade friden och bönen. Vad jag vet, har det inte lett till dramatiska demonstrationer eller ens samlingar, annat än den som Nya Zeeländarna arrangerade. Inga dramatiska demonstrationer i Pakistan.

Det står i bjärt kontrast till reaktionen när några danskar gjorde några roliga karikatyrer av islams profet, mohammed. Då strömmade man ut på gatorna. Man demonstrerade och brände vad man kunde. Danmarks ambassad i Beirut angrepps.

Det står i bjärt kontrast till reaktionen på en bok, skriven av Salman Rushdie, Satansverserna. Den boken drev muslimerna ut på gatorna. Ja, t o m utfärdades ett dödshot mot honom, som fortfarande är verksamt.

Det står i bjärt kontrast till reaktionerna på den danske juristens något barnsliga demonstration mot islam. Han står och kastar koranen på marken, eller bollar den mellan sig och en annan person. Då kommer pöbeln ut på gatorna och tänder eldar och bränner bilar. (https://samnytt.se/dansk-politiker-kritiserade-islam-invandrargang-svarade-med-upplopp/)

Jag tycker mig se ett mönster. Angrepp på människor lämnas därhän, medan bildstormande skapar enorma demonstrationer. Som om människoliv är mindre värda än den bild muslimerna skapat av sin egen livsångest, det som kallas gud, i deras fall allah och mohammed.

Jag har därför ingen anledning att förändra en av mina främsta politiska slagord: Bekämpa islam. För människornas skull.

​Ferrara den 10 maj 2019