Högavlönade pappor tar ut mer föräldraledighet än lågavlönade. För kvinnor råder det motsatta. Detta har Helen Eriksson, forskare vid Stockholms Universitet, funnit.

Hennes resultat, lyckligtvis inte förhindrat av okunskapens riddare, Morgan Johansson m fl, är omtumlande. Tidigare har hävdats att föräldrapenningen är en kvinnofälla, ty hon stannar hemma eftersom familjens ekonomi drabbas mindre av att hon stannar hemma än han.

Nu visar det sig att han visst kan stanna hemma, men det krävs att han tjänar bra. Således kanske det inte är fråga om intjäningsförmåga, utan om något annat.

Kan det bero på kulturella faktorer? Låginkomstmän befinner sig i kulturella miljöer som hyllar mannen som arbetaren som drar hem pengar till familjen. Det är mannen som är försörjaren av materiella saker, medan kvinnan försörjer med omsorg. I höginkomstfamiljerna finns istället den kulturella värderingen att män och kvinnor är jämställda, de är lika i saker som försörjning och omsorg. Det är accepterat i deras sociala miljöer att mannen är hemma med barnen. För att inte säga att det är påbjudet. Medan i låginkomstkulturen finns värderingen att mannen jobbar utanför familjen och kvinnan jobbar i familjen.

Eller är det materiella förhållanden som styr? I låginkomstfamiljer är mannen som arbetskraft betydligt mer konkurrensutsatt. Han kan inte välja mellan hemtjänst och lönetjänst, ty väljer han hemtjänst, skickar han signalen av mindre engagemang i arbetet, förlorar därmed befordringsmöjligheter, både positionsmässigt och lönemässigt. Ja, kanske t o m jobbet. Höginkomsttagaren är mindre konkurrensutsatt och har därför större möjligheter att välja hemmet eller arbetet. Klämd i en konkurrenssituation, tvingas låginkomstmannen välja arbetet.

I denna konkurrenssituation skapas kulturella normer som legitimerar att låginkomstmannen väljer lönearbetet istället för familjearbetet.

Dessa hypoteser om skälen till skillnaderna i föräldraledighet ger helt olika policyförslag. Om det är kulturella värderingar som styr, skall politiker som önskar större engagemang av männen i familjerna försöka påverka låginkomsttagarens värderingar. Om det är materiella orsaker, bör man istället inrikta sig på platsen för det materiella, arbetsplatserna. Där borde fackföreningarna bli uppmärksamma på förhållandena, och påverka arbetsgivaren att inte beakta om en manlig arbetstagare tar föräldraledighet eller ej.

Erikssons resultat tyder på att det är arbetsplatserna och fackföreningarna som man skall inrikta sig på.

Vi måste veta, för att kunna vilja. Så ser den fria forskningens mantra ut.

​Öllsjö den  30 juni 2018

Skall vi undersöka förbrytares etnicitet?

Professor Hans Lööf och lektor Gustav Martinsson, vid KTH, ifrågasätter det meningsfulla i att söka etniciteten hos förbrytarna. De ställer frågan: ”Men frågan är vilka policyslutsatser det ska leda till? ”
https://www.svd.se/problematiskt-fokusera-pa-personers-ursprung

Morgan Johansson, den fördomsfulle justitieministern, har ju tidigare slått fast att vi inte behöver kunskap om kriminalitet som observerar etniciteten. Det är en överraskande attityd för en socialdemokrat som mig, som bär på socialdemokratins övertygelse att samhället kan konstrueras, det som något föraktligt kallas social ingenjörskonst, att en förment socialdemokrat tackar nej till kunskap som kan användas i den sociala ingenjörskonstens namn. Men, då socialdemokratin har lämnat det socialdemokratiska arbetarpartiet, är det kanske inte att förvåna att kunskapen sätts på undantag, medan okunskapen, ignoransen härjar fritt, och lämnar fältet fritt för känslor, vilja och vidskepelse.

Men det är överraskande att de som borde representera kunskapen, en professor och en lektor, ställer sig på okunskapens sida. De som borde företräda den oändliga kunskapstörsten. De som borde säga att vi skall försöka observera allt, så att vi kan få veta. Så länge det finns en lagun av okunskap kvar, borde kunskapens riddare vara där med sin observationslans och försöka få fram kunskapen. 

Men på KTH ifrågasätter man, inte den befinliga kunskapen, utan värdet av kunskap.

De är däremot klara med vilka skäl de har för att ifrågasätta kunskap. De anger skälet som en fråga: Vad skall vi med kunskapen till? Det är således en fråga om vilja. Om det finns en vilja bakom kunskapen, kan den skapas. Finns det en vilja som inte är deras, eller det finns ingen vilja, då finns det ingen mening med kunskapen. 

Här uttalar sig således två, som borde stå på kunskapens sida, mot kunskapen, och de uttalar sig med grund i sin egen vilja, dvs politiskt.

Samtidigt går att läsa Anna Dahlborgs intressanta hypotes i Expressen: ” De gängkriminella har som regel utländsk bakgrund och växer ofta upp i ett ingenmansland mellan föräldrarnas mer traditionella/auktoritära värderingar och den svenska eftergivenheten.” (https://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/placera-gangen-dar-de-hor-hemma-i-fangelset/).

I ignoransens rike, där kunskapen står tillbaka för den politiska viljan, kan hennes hypotes inte prövas, ty justitieministern anser att vi inte behöver kunskapen och de två KTH:arna kan inte se policyeffekterna av kunskapen.

I kunskapens rike undersöker man allt man kan, för att lyckas separera olika förklaringar. Gängkriminaliteten kan befrämjas av sociala faktorer, materiella faktorer, kulturella faktorer och individuella faktorer. Jag antar att Morgan och KTH:arna har samma grundläggande tro som jag har, att det är sociala och materiella faktorer som utgör huvudförklaringen, varför policyåtgärder blir att åtgärda de sociala och materiella förhållandena. Men om det finns kulturella förklaringar, ökar ju precisionen i åtgärderna om de kan riktas till de kulturella miljöer som är speciellt våldsamma. Om de nu finns? Men det vet vi inte, och Morgan och KTH-personerna vill inte att vi skall veta.

Med Upplysningen lämnade vi okunskapens rike. Tro och vilja ersattes av kunskap. Vi skall inte backa tillbaka när vi skall gå in i framtiden. In i framtiden skall vi tåga med kunskapen.

Vi måste veta, för att kunna vilja. Så ser den fria forskningens mantra ut.

Öllsjö den 29 juni 2018   

Jimmy Durmaz är en skicklig fotbollsspelare. Född i Örebro. Spelat i mitt favoritlag MFF. I matchen mot Tyskland, som Sverige förlorade, lär han inte ha varit så bra. Bl a gjorde han ett misstag som gav tyskarna en frispark. Sverige kunde inte stå emot den frisparken, utan den gick i mål, och slutligen vann Tyskland.

De extremt främlingsfientliga gick igång och tyckte att landslagets förlust gick att lastas på Durmaz. Och att hans misstag, på något sätt hade med hans ursprung att göra. Inte att han kom från Örebro, utan från föräldrar, som kom någonstans ifrån.

Vi kan och bör diskutera om en människas agerande kan förklaras och förstås utifrån sociala, materiella, kulturella eller rent individuella faktorer. I fallet med Durmaz och hans agerande som gav en frispark, går det sannolikt inte att förklara med annat än en rent individuell faktor, som kallas misstag.

De främlingsfientligas hot och utbrott är inget annat är glytterier. Vilket är ett bra ord på skånska som i sig laddar barnsligt, tramsigt och dumt.

Ni som var med och som minns. Håkan Mild missade första straffen mot Bulgarien. ( https://www.youtube.com/watch?v=brc8vldYPSY&t=27s ). Någon som tror att man skulle gå till den mycket blonde svenska Milds föräldrar och söka orsaker till hans miss i deras ursprung? Självfallet inte. Han sköt över målet. Ett individuellt misstag.

Men Sverige idag är ett land som jag knappt vill kännas vid. De främlingsfientliga gick igång. De glyttiga.

Men så glyttigt är Sverige att anti-rasisterna (så kallar de sig själva trots att många av dem inte är anti-rasister, utan är rasister, och att det de är anti, sällan är rasism) gick igång. Anti-rasisterna gick ut, som sig bör, på twitter och i tidningarna, och, där de främlingsfientliga lever, i stark symbios med anti-rasisterna, på internet.
Så glyttigt.

Två tramsgrupper lever av, med, och på varandra. De främlingsfientliga och anti-rasisterna. De vakar på varandra. Minsta knyst från den ena, så går den andra igång. De triggar varandra.

Allt medan vi andra står förvånade och undrar vad de håller på med.

Det finns bara en sak som inte är glyttigt i detta, och det är att Sveriges landslag i fotboll förlorade. För de spelade inte bättre än så.

Allt annat är glytterier.

Och, ni som förfäras av de främlingsfientligas språkbruk. Följ mitt råd. Gå på en fotbollsmatch! Jag har haft den fasansfulla upplevelsen två gånger. Därefter har jag aldrig satt min fot på en fotbollsläktare. Det språkbruk som där finns, trodde jag inte vuxna män var i stånd att ha. De ord som riktas mot domaren, som riktas mot det lag som man av outgrundliga skäl finner så motbjudande, skulle kräva att Sergels torg fylls varje vecka. Fotbollsläktaren är inte platsen för den bildade medborgarens och dess debatt. Det är platsen för det mest primitiva, det mest inhumana. 

​Att upptäcka att en hel del fotbollsfans uttrycker sig på ett vidrigt sätt, just i denna matchen, är glyttigt.

Öllsjö den  28 juni 2018

En syrier och två palestinier döms för hatbrott. Två års fängelse får två av dem, medan en får 1 år och 3 månader. En av dem, som sedan tidigare nekats uppehållstillstånd, utvisas. De andra två utvisas inte.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/tre-man-doms-for-synagogaattack

Brottet? På juridiska är deras brott grovt olaga hot och försök till grov skadegörelse. De har fått strängare påföljd då de har ansetts ha hat som motiv, dvs avsikt att kränka en folkgrupp.

Det de gjorde var att kasta brandbomber, molotovcocktails, mot den judiska synagogan i Göteborg. De har med våld attackerat en judisk församlings heliga rum.

Deras brott, på vanlig svenska, är våldsam antisemitism.

Den har vi sett tidigare. Vi känner deras agerande från Kristallnatten, då nazisterna gick man ur huse för att terrorisera judar och bränna judars hus och synagogor.

Detta hatbrott ger två års fängelse, där den effektiva fängelsetiden sannolikt är betydligt kortare.

Men vad värre är, är att den svenska staten avser att skydda två av dem. De anses ha skyddsskäl, och kan därför inte utvisas.

Två våldsamma antisemiter, vars agerande känns igen från Kristallnatten, åtnjuter svenska statens beskydd.

Läs detta igen: Två våldsamma antisemiter, vars agerande känns igen från Kristallnatten, åtnjuter svenska statens beskydd.

Tack, men vi har våra egna nazister. Vi behöver inte fler. Vi behöver inte skydda andra länders nazister. 

Betänk också att vad som görs, skickar signaler. Det som syns, det noteras. I detta fall signaleras att nazister, våldsverkande antisemiter, kan få skydd i Sverige. Ditt nazistiska hat kan du leva ut, och får då kanske 1-1,5 år i ett svenskt fängelse, med mat och vila och TV-spel.

Vi skall aldrig glömma, har jag hört till leda. Vad är detta, att skydda våldsamma antisemiter, annat än att glömma?

Judarna får inhägna sina kyrkor.

Judarna får bygga skyddsrum i sina kyrkor.

Judarna får ha inhyrda vakter utanför sina samlingslokaler.

Inte ens judarnas barn är fredade från antisemitismen, ty deras skolor har inhyrda vakter.

Detta sker inte i Nazi-Tyskland. Det sker inte i antisemitiska Polen. Det sker i Sverige.

Detta sker exakt samtidigt som man förbereder en demonstration på Sergels Torg, mot främlingsfientligheten som riktades mot en född örebroare, född av invandrarföräldrar. Det som gjordes mot örebroaren var ett flöde av hat genom ord. Inte ett flöde av bensin och eld. De kallar deras demonstration anti-rasism. Samtidigt som de blundar för den våldsamma rasismen. Och staten blundar med ett öga för rasismen.

Det är möjligt att vi inte glömmer. Men vi har lärt oss ingenting.
https://www.youtube.com/watch?v=HxF7opZ1Oxs

Öllsjö den  

Igår visade jag på att den tigandets överenskommelse som jag och Högskolan ingått, förvisso är bräcklig, då blott en av fyra möjliga utfall ger bägge parter starka skäl att tiga. Men jag anförde en tro att tigandet kommer från en kalkyl, med inspiration från de väldiga och meningslösa slagen vid Somme och Verdun, att striden har en kostnad som sannolikt inte står i rimlig relation till förväntat utfall. Vinsterna är så små, relativt kostnaderna för att vinna, att det är bättre för bägge parter att inte blåsa till strid och tala, utan att låta trupperna återvända hem, och där göra vad de är ämnade att göra, utbildning, forskning och samhällspåverkan.

Emellertid, kan vi lära något av historien? Dessa slag under första världskriget var förvisso meningslösa. Kriget slutade, trupperna återvände hem. Och det glada 20-talet tog vid.

Men krigets slut var sådant, att fröet till nästa världskrig var sått. Freden, den länge eftersökta, var sådan att den ena parten, tyskarna, ansåg sig har blivit förfördelade och orättvist hårt drabbat. Från deras sida var det inte en rättvis fred, utan en orättfärdig fred. Den skapade känsla av förödmjukelse. Den gav fröet till demagoger med mustasch som kunde ställa krav på rättvisa, en hämndens rättvisa.

Jag hävdade igår att tigandet i vår hedersöverenskommelse kom av en kalkyl att striden skulle kosta långt mer än vad man kunde förvänta sig att vinna. Men bär hedersöverenskommelsen ett frö av kostnad i sig? Kan den framstå som orättfärdig? Kan överenskommelsen, som tar bort striden, ge upphov till en annan strid? Så som Versaillesfreden gav upphov till erövringar, först under fred som Sudetenland och Österrike, och sedan ockupation genom Andra Världskriget.  

Kan verklighetens dialektik spela ett sådant spratt, att överenskommelsens undvikande av strid skapar förutsättningarna för en strid? Det som skulle undvikas, och som undveks, uppstår p g a undvikandet. Freden som gav kriget. Tystnaden som gav rop.

Om det kan vi inte veta idag, lika lite som fredsförhandlarna kunde veta om utvecklingen efter Versailles-freden. Hade de vetat, hade de säkert agerat annorlunda. Men då visste de inte, utan agerade i god tro. Kanske man kunde skönja något redan vid fredstraktatet, men det var svårt att förutse konsekvenserna. Man kanske var så upprymda av att ha lyckats med freden, att man inte så krigets frö i freden?

Det står skrivet i framtiden.

Därmed avslutar jag, om inget oförutsägbart inträffar, mina reflektioner kring HKr. Likt jag är Persona Non Grata på HKr, är HKr Societa Non Grata hos mig. Det blev ofullbordat, mitt grandiosa projekt att bygga en väldig utbildning och en institution av Jönköpings kaliber, likt Schuberts ofullbordade 8:e symfoni. Men det blev avslutat. Det blev ett slut. Bryskt. Min framtid är en annan. Den inbegriper inte Högskolan Kristianstad. Societa Non Grata. 

Jag hoppas att vårt tigandets fred inte bär fröet till ett skränande krig. Och skulle det vara så, hoppas jag, djupt egoistiskt, att jag inte är den som drabbas eller tvingas delta i fredens blommande krigsfrö.

Nu är det slut. Och jag avslutar med att citera en som jag respekterar mycket. Så här skrev den:”Jag tycker att du har mycket att skriva, som du inte har kunnat, och din akademiska kamp i vetenskapliga journaler är mycket mer produktiv än i realiteten. Jag är glad att du äntligen kommer ut från den akademiska ledningen och har mindre ursäkter från att göra forskning!”  

Öllsjö den  26 juni 2018

Sedan 1:a juni är jag en utköpt professor, dvs jag har en sorts anställning, som innebär att jag får lön under en begränsad, angiven tid, men får inte arbeta, får inte använda högskolans resurser och får inte utge mig för att arbeta för högskolan. För Högskolan finns jag blott som en månatlig utbetalning. I övrigt är jag Persona Non Grata i och på Hkr.

Det måste finnas ett skäl till utköpet. Lokaltidningen, som har journalistens säkerhet, och saknar forskarens ständiga, ’vi vet för lite’, ’resultaten visar inte utan bara antyder’, visste att berätta att orsaken var att rektorns fru och jag hade en konflikt. Det är ju ett märkligt nepotistiskt skäl, både för att avskilja en tämligen hyfsad lärare, men också för att använda så mycket skattepengar. Men det är medialt tilltalande och blir därmed en nyhet.
Utköpet sker dock under en hedersöverenskommelse, att både HKr och jag tiger om bakgrunden till utköpet. Varför har man en sådan hedersöverenskommelse? Och, hur stor sannolikhet finns att den skall hålla?

Vi kan göra en utfallstabell och se på fyra situationer. Antingen tiger högskolan om orsaken till utköpet för att skydda sig själv eller för att skydda Collin. Collin tiger om orsaken till utköpet för att skydda sig själv eller för att skydda högskolan..

​
 
Vi förstår att det starkaste tigandet finns i övre vänstra hörnet, när bägge har skäl att tiga p g a att de bägge har skäl att dölja något. Det svagaste tigandet borde vara nedre högra hörnet, när bägge saknar anledning att tiga, men tiger för den andres skull. Där kan bägge gärna berätta om orsakerna. I de andra två fallen har en part skäl att tiga, och den andre gör det enbart av generositet mot den andre.

Tabellen visar att tre av fyra utfall uppkommer p g a att minst en är generös mot den andre. Varför vara så generös?  

Utköp medför avsevärda kostnader för bägge parter. Högskolan drabbas av den omedelbara kostnaden för månadslönerna då den utköpte uppbär lön utan att utföra arbete. Högskolan får en anseendekostnad, av att misslyckats med en anställd. Å andra sidan får den en anseendeintäkt genom att visa beslutskraft att avskilja en anställd som den inte önskar i organisationen.

Den utköpte får en omedelbar kostnad, som i mitt fall är att misslyckas realisera min vision av en god utbildning och en utvecklande forskningsmiljö. 35 års erfarenhet som inte får användas. Jag får också en anseendekostnad, då utköpets tystnad medför att andra kan misstänka att jag haft oegentligheter för mig. På Linné köptes ju en ut, som hade fällts i domstol för trakasserier, och en annan köptes ut som hade fällts för skattefiffel. Säkert finns det någon eller några som undrar vad den där Collin fifflat med. På sikt drabbas jag finansiellt av risken att inte få uppdrag och därmed inte få inkomster av min arbetsförmåga. Å andra sidan kan jag få en anseendeintäkt, då utköpet kan skapa misstanken att utköpet kunde komma från att jag hade för stränga krav på högskolan.

Inför alla dessa kostnader, varför tiga? Blott i ett fall finns vinster i tigandet för bägge parter, när de bägge har skäl att tiga. I de tre andra fallen kan minst en part finna vinster av att tala.

Varför tiga?

Slaget vid Somme är en ledtråd. Slaget vid Verdun är en annan ledtråd. Enorma slag. Enorma förluster. Och mycket små vinster. Blackadder-klippet, vid ungefär 2.18, visar på slagens meningslöshet.
https://www.youtube.com/watch?v=rblfKREj50o&t=100s

Vinsterna av att tala kan vara små, relativt kostnaderna för att tala. Inför osäkerheten av vinsterna, kan tigandet innebära att trupperna kan åka hem och göra mer meningsfulla saker än att kriga, för att vinna… en meter.

Jag tror således att tigandet inte baseras på generositet, ty det är svårt att vara generös mot någon som gör en illa. Tigandet kommer kanske från en insikt vunnen i skyttegravarna, att striden kostar enormt mycket, medan vinsterna förvisso kan vara ansenliga, men ytterst osäkra. Samtidigt som bägge parter i mitt fall inte har striden som sin huvudsyssla, utan helt andra arbetsuppgifter.

Jag tror därför att vi, jag och högskolan, inte är generösa mot varandra, utan att kalkylen visar att tigandet är mer lockande, p g a att vi då kan arbeta istället för att strida.

I morgon fortsätter och avslutas min utläggning. Då med vad vi kan förstå av effekterna av de ovan refererade slagen.

Öllsjö den 25 juni 2018

I Kristianstadsbladet kunde alla prenumeranter och lösnummerköpare den 12 juni (http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/hogskolerektorns-hustru-anmalde-professor/ ) läsa utdrag av Annika Fjelkners arbetsmiljöanmälan mot mig. I tidningen beskrevs jag, med Fjelkners ord, på detta sätt:

” skickat ut ett massbrev till de kollegor som tillsammans arbetar med kandidatuppsatskursen där han fråntar mig rätten att examinera och ifrågasätter det arbete jag och andra språkgranskare gör. ”

” djupt obehagligt och kränkande” att bli ”uthängd på detta sätt”

” Jag är inte den enda som blivit angripen på detta oprofessionella sätt av Professor Collin. Förhoppningsvis blir jag den sista.”

Dessa ord är citat från den anmälan Fjelkner gjorde för ett år sedan. Jag gjorde två utredningar med anledning av hennes anmälan, för att visa att vad jag gjorde var att läsa kursplanen för henne och de andra betygssättarna. Som kursansvarig försvarade jag kursplanen. ’Massmailet’ var sänt till alla lärare på kursen, och var således inte ett massmail. I den mån Fjelkner kände sig kränkt berodde det på att kursplanen kränkte hennes ambitioner.

Journalisten slog huvudet på spiken och kunde visa att Fjelkners förutsägelse för ett år sedan visade sig vara riktig, att det mailet blev mitt sista. För alltid på Högskolan Kristianstad.

Men idag vill jag uppmärksamma en annan sak än Fjelkners siarförmåga.

Anklagelserna i Fjelkners anmälan är oerhörda. I den citerade texten anstränger hon sig inte att visa att hon har rätt, dvs att hon blivit kränkt i sin rätt som lärare. Tidningen visar inte att hon anför evidens. När hon ges chans till evidens av tidningen, väljer hon att inte ge kommentarer.

Högskolan genomförde ingen utredning av det brott som hon anmälde, min påstådda kränkning.

Att inte utreda anmälans anklagelse står i kontrast till den anmälan jag fick mot mig av Mosad Zineldin på Linnéuniversitet, där jag anklagades för diskriminering på etnisk grund. Linnéuniversitet lät utreda anklagelsen. Det tog dem två utredningar och 320 dagar att komma fram till att det inte förelåg någon grund för Zineldins anklagelse.

I vad som därefter hände, var emellertid Högskolan och Universitetet lika. Ingen av dem utredde Zineldins eller Fjälkners anmälan. De startade inte en utredning som ställde sig frågan om det är i överensstämmelse med organisationens värdegrund att framföra anklagelser på detta sätt och med det språkbruket. Zineldin och Fjelkner kunde således riskfritt framföra en anklagelse. 

Idag, när Fjelkners ordbruk och beteende blivit publikt, där hon grundlöst hänger ut en medarbetare som kränkande, kunde man förvänta sig att högskolan initierade en utredning, för att fastställa om agerande som Fjelkners, som inte bara blir internt känt utan också externt, kan accepteras. Det stärker sannolikt inte högskolans varumärke när man visar tolerans mot medarbetares grundlösa anklagelser, som rimligen också kan anses vara kränkande.

En högskola med en positiv akademisk värdegrund, där värdigt språkbruk och evidensbaserade utsagor utgör pelare, borde ha kungjort publikt att den initierat en utredning av Fjelkners anmälan, där misstanken är att den strider mot högskolans värdegrund.

Vad jag vet, har inte en sådan utredning initierats. Om så, har den inte kommunicerats publikt, vilket den borde ha gjorts då högskolan nu borde kämpa för sitt varumärke.

Men vad betyder det att varken Linnéuniversitetet eller Högskolan Kristianstad ifrågasätter Zineldins och Fjelkners agerande?

Låt oss grundlöst undanta en konspiratorisk förklaring, som säger att somliga medarbetare kan agera tämligen fritt, utan risk för straff och korrigeringssamtal då de, av olika skäl, åtnjuter beskydd i organisationen.

Istället framför jag en annan förklaring, i form av en hypotes: På universitetet och på högskolan kan man bete sig hur illa som helst, bara man gör det i form av en anmälan, ty en anmälan utgör ett skydd från granskning.

Bägge förklaringar innebär att organisationen lämnar beteende ogranskat, som inte borde accepteras och inte borde ges absolution. I det senare fallet innebar beteendet att jag, som kämpade för att en lärare skulle respektera kursplanen, kölhalas publikt, inför alla i det lokalsamhälle där jag bor. Högskolans agerande, eller snarare, brist på agerande, visar att vem som helst på högskolan kan riskera att kölhalas publikt. Det kan ske om man blir anmäld.

Det skapas en stark och tydlig signal att medarbetare bör undvika agerande som kan riskera att föranleda någon att göra en anmälan. Ty den som blir anmäld är skyddslös, medan den som anmäler är skyddad. Det finns således ett first mover advantage, den som först anmäler går fri.

Lägger vi sedan till den grundlösa misstanken att somliga individer åtnjuter beskydd, tillkommer att det, för allt smör i Småland och all raps i Skåne, gäller att undvika att bli anmäld av de personer som åtnjuter beskydd.
​
Därmed kan man också förstå en utsaga i artikeln, som ter sig svår att förstå, som uttalas av en anonym medarbetare: ”Det finns en hotbild i det hela. Man vet inte hur det skall slå”

Min värdering av Linnéuniversitetet vid det tillfället, då de underlät att granska Zineldins agerande, och av Högskolan Kristianstad idag, då de underlåter att granska Fjelkners agerande, när de låter en anmälan bli ett skydd av den anmälande, med publik kölhalning av den anmälde i ett av fallen, är att deras agerande visar en organisation utan ära.

Un'organizzazione senza onore

Öllsjö den 24 juni 2018

Så här inleder en kolumnist, Peter Kadhammar, i Aftonbladet sin kolumn: ”Medborgarna i Tyskland år 1933 var bättre informerade än amerikaner – och antagligen svenskar – är i dag. Tyskarna läste mer, hade bättre tidningar, större koncentrationsförmåga och var nog vidare kulturellt bevandrade.
De var alltså på många sätt mer avancerade än vi och utgjorde därför en stabilare bas för demokratin. 1933 var året då de valde Adolf Hitler till rikskansler.”
(https://www.aftonbladet.se/a/qndybo)

Ordet ’de’ refererar tillbaka på medborgarna i Tyskland.

Det jag vet är att nazisterna gjorde ett fantastiskt val i juli 1932, då de gick fram 19% och fick 37,3% av rösterna. Dock fick de inte regeringsmakten. Hitler erbjöds vice-kansler-positionen av von Papen, vilket han avböjde. I det valet fick socialdemokraterna 21,6% och kommunisterna fick 14,3%. De skulle således ha kunnat erbjuda motstånd mot de nationalistiska strömningarna. Men gjorde det inte.

von Papen, som hade verkat som Rikskansler, utlyste nyval till november 1932. I det valet gick nazisterna tillbaka med 4%, till 33,1% av rösterna. Socialdemokraterna förlorade aningen och fick 20,4%, medan kommunisterna gick fram och fick 16,9%. Återigen skulle de ha kunnat erbjuda motstånd.

Då fick von Papen snilleblixten att erbjuda Hitler Rikskanslerposten. Han lyckades övertyga Hindenburg, presidenten som skydde ’den lilla korpralen från Österrike’, att acceptera hans förslag. Jag klarar att hantera Hitler, hävdade von Papen.

Det var således en kombination av en svag vänster som inte kunde enas, tillsammans med en von Pappen, sugen på makt och med en för stark tilltro till sin egen förmåga, som gav Hitler makten.

Det var inte tyska folket som gav Hitler makten, utan politikerna, de oförmögna på vänstern och den makthungrige von Pappen.   

Aftonbladet far med lögn och förbannad dikt. ’de’ valde inte Adolf Hitler till Rikskansler. Det var politikerna som valde Hitler.

Det paradoxala är att Peter Kadhammar kolumn handlar om hur informerade väljare är. Och den visar hur oinformerad Peter Kadhammar själv är.

Ty, det kan väl inte vara fake news, det som tidigare kallades propaganda? Det kan väl inte vara så att kolumnisten i Aftonbladet, Peter Kadhammar, gör det som nazisterna var så duktiga på, att med lagom dos sanningar och lagom dos lögner, driva en politisk agenda?

Den stora frågan är om Peter Kadhammar är okunnig över det jag beskrivit ovan eller om han vet. Är han propagandist eller okunnig?

​Öllsjö den 23 juni 2018

Midsommar är den enda högtiden som den kristna kyrkan misslyckats med att ta bort eller att ockupera. Det har gjorts försök, både att förbjuda den och att ockupera den. Den kristna kyrkan har försökt att få den till Johannes döpares högtid.
 
Det brukar sägas att midsommar som förkristen festdag är okänt och spekulativt, då källor saknas. Men det beror ju blott på att källor är skriftliga och de kristna bar och monopoliserade det skrivna ordet. Därför tror vi oss veta så mycket om det kristna, att midsommar är Johannes Döpares dag, medan vi vet att vi inte vet om förkristen tid. Det som finns skrivet, är skrivet av kristna, av präster, och därför med blygsam sanningshalt.

Vad vi trots allt vet är att midsommar är kringgärdat med mystik och mystiska fenomen och väsen. Blommor under kudden ger drömmar om framtida man. Rulla sig i daggen ger kraft för året. Dessa väsen och ritualer har motarbetats av kyrkan. Men dröjt sig kvar.

Moses blev förbannad och slog sönder de första tavlorna med budorden när han såg folket dansa kring guldkalven. Folkets fria kraft att sig själv förnöja och sin egen värld mystifiera. Moses lyckades väl ganska väl att bemästra och behärska sitt folk. Sämre gick det för hans sentida bröder och systrar, ty vi dricker vår snaps och söker kroppslig njutning i det svaga nattmörkret. En vanlig födelsedag är 22 mars. Räkna baklänges och du skall finna att midsommarafton också kan kallas konceptionsafton.

Olikt julen, som är en distinkt kristen högtid, dock med avgudadyrkan av grisen, som samlar familjen, så är midsommar en kollektiv samlingshögtid. Midsommarstången, importen från kontinenten under den kristna tiden, skall lövas och dansas kring, helst i samvaro med okända andra.

Grisen, detta orena djur enligt både judarna och muslimerna, förtärs rikligt på den kristna högtiden, julen. Men den är frånvarande på midsommarafton. Istället äter vi idag fisk, i många former, men mest inlagd. Onekligen lika paradoxalt som att vi njuter den orena grisen på julen. På den mest hedniska högtiden njuter vi rikligt av den kristna symbolen för Kristus och hans utfodrande av folket på berget.

Vi har fått många flyktingar till oss idag som bär på förmedeltida föreställningar, vars ursprung är de totalitära och förtryckande idéer som skapades på den arabiska halvön. Med muslimernas krav att få acceptans för sin förmedeltida primitiva religion, känner de andra totalitära rörelserna, judendomen och kristendomen, medvind och stödjer deras önskemål, ty det befrämjar ju deras sak, att få sprida totalitära idéer och skapa mänsklig underkastelse.

Medan de förmedeltida religionerna kräver att människan underkastar sig och böjer sitt huvud, som de kristna gör, eller stångar pannan mot jorden, som muslimerna gör, ser du aldrig någon böja sitt huvud i underkastelse på midsommarafton. Istället bär vi våra huvuden högt, i dansen kring stången. Vi höjer våra glas och skålar varandra till. I dungens mjuka säng, lägrar vi varandra och skapar morgondagens människor.

Midsommar är en magnifik motkraft, en hednisk högtid där vi visar på den hedniska kraftens frihet. Midsommarstången blir den guldkalv vi dansar runt, som manifesterar att vi är fria.

Glad Midsommar!
​ https://www.youtube.com/watch?v=FN-n-UzG_dg

Öllsjö den 22 juni 2018

”Men jag förstår att andra som inte kan läsa av vad som sker kan känna sig otrygga” Så säger Thomas Beer, Miljöpartiet, ledamot i stadsdelsnämnden i Rinkeby. Han känner pulsen i Rinkeby, men förstår att det finns människor som kan känna obehag inför skeenden i Rinkeby. Att människor inte ’kan läsa’ innebörden i vad andra människor gör.

Detta är en kommentar angående det som har rapporterats, att fyra tunnelbanestationer utmed Blå linjen i Stockholm är sådana att ordningsvakter och biljettkontrollanter måste ha polisskydd för att verka.
https://www.svd.se/larm-om-no-go-stationer-i-t-banan-splittrar-politiker

Men handlar detta om oförmåga att läsa kulturen? I Sorsele har det skapats två fotbollslag, ett med invandrare och ett med svenskar. Där svenskarna hävdar att de inte står ut med våldsamheterna på träningen och på matcherna.

Frågan är vem det är som inte ’kan läsa’. Är det svenskarna som inte ’kan läsa’ flyktingarnas agerande som engagemang, utan ’läser’ det som brutalitet. Eller är det flyktingarna som inte kan ’läsa’ svenskarnas agerande och anpassa sig efter det agerandet?

Är de två grupperna kanske identiska i intention, men uttrycker intentionen olika?

Jag satt, för fyrtio år sedan, och debatterade Sveriges agerande i en debatt med chilenska flyktingar. En chilensk flykting sade att han minsann skulle mörda Palme. Jag hade vid det lagets umgåtts så mycket med det gänget av chilenska flyktingar att jag kunde ’läsa’ honom. Han menade givetvis inte att han skulle mörda Palme. Hade han varit svensk hade han sagt att Palme var kass. De uttrycken sade samma sak, även om orden var dramatiskt annorlunda för mig.

Men miljöpartisten, som begär att vi skall ’läsa’ deras agerande, tillhör hederskulturens omfamnare. Det agerande det handlar om behöver inte ’läsas’ genom ett kulturraster. Det skall fördömas och motarbetas. Miljöpartistens kulturrelativism är inte rimlig. I fallet med chilenaren gick det att uthärda eftersom det blott var förflugna ord, som inte avspeglades det minsta i hans agerande. Men agerandet i Rinkeby behöver inte ’läsas’ ty även de som borde vara i stånd att ’läsa’ agerandet, värjer sig mot det. Andra i artikeln vittnar om att kvinnor inte vågar gå ut, och att föräldrar inte släpper ut sina barn. Som om de ’läser’ fel.

Nej, det är en inferior kultur, en social spillras våldsamma agerande. Det är underklassens våldsamhet. Förvisso är det korrekt att underklassen blir inte mindre underklass för att statens repression sätter in, med övervakningskameror och fler poliser. Men både civilsamhället och staten måste vara tydlig i sitt värnande om den kultur som säger att alla har samma rättigheter, att alla har rätt att vara glada och att gå på gatorna, att ingen har rätt att förhindra kärlek mellan människor, att ingen får kalla någon för hora.

Det kanske mest intressanta i detta är att antingen skönmålar man, likt miljöpartisten och kräver förmåga att ’läsa’, eller så kräver man fler poliser. Ingen tycks kräva något av civilsamhället, som om det har upphört att finnas.

Men civilsamhället är du och jag. Vill vi, du och jag, att vi skall ha ett gott samhälle, skall vi gå fram till de som miljöpartisten vill att vi skall ’läsa’ och hävda vår kulturs normer. Vi måste varje sekund vara beredda att försvara oss och vår kultur. Det gör vi genom att agera, inte genom att ’läsa’.

Politikerna borde istället uppmana folk att ta ställning och att agera för det fria samhället.

Då kanske barnen snart kan få komma ut och kvinnorna och männen kan få älska den som deras hjärta har valt ut.

​Öllsjö den 21 juni 2018

Så skriver Per Wästberg i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/de-intellektuella-som-blev-medlopare) . Ja det visste vi väl? Eller visste, men inte insåg.

​(https://www.youtube.com/watch?v=kHCmiWaHUCw )

Wästberg går igenom en mängd framstående akademiker, som varit del i verksamheter som kan liknas vid bokbålen. Som hör till bokbålens kategori.

När Förnuftet får ge vika för drömmar och vilja. När svaret överglänser frågan. När dogmen blir viktigare än prövandet och testandet. När Förnuftets ivriga, ständigt prövande verksamhet blir ersatt av en ideologis genomsyrande verksamhet.

Vi ser med fasa på bokbålet och på vänsterns intellektuella under 60-talet, som så villigt stod på massmördarnas sida, Stalin och Mao.

Men vi måste giva akt. Vi måste vara uppmärksamma. Vi har sett hur ny-rasismen, i namn av identitetspolitik, dragit över akademierna. Hur kulturrelativismen förtrycker kritik av företeelser lika vidriga som bokbål. Hur Hållbarhet blivit en ideologi.

Jag har själv, till betydande personlig kostnad, påpekat att FN:s hållbarhetsmål inte skall impregnera och genomsyra en akademis verksamhet (’Den akademiska friheten attackeras inifrån lärosäten, publicerad i Universitetsläraren, 18:2, och ’Ekonomutbildningarna vid Högskolan Kristianstad är akademiska utbildningar’ publicerat i Kristianstadsbladet, 26 februari 2018).

I konsekvenser är dessa företeelser sannolikt inte jämförbart i skala med de riktiga bokbålen. I alla fall hoppas jag innerligt det. Men i sak, i sin essens, är det samma sak, ty det är bokbålets brännande av alternativ. Det är bokbålets förnekande av Förnuftets princip, att pröva och pröva, att se gränserna genom kritik.

Där jag står, som en fåne, som en Don Quijote, och hävdar, likt den mest dogmatiske, nästan med fradga kring munnen, att akademins enda ideologi är Förnuftets, tanken och yttrandets frihet. När bålen tänds, när ideologier skall genomsyra akademin, när kritikerns stol står tom, när kritikern stämplas Persona Non Grata, då är fara på färde.

Då måste vi, inte bara veta, utan framför allt inse att vi måste agera.

För när akademin slutar ställa frågor, slutar vara den som vågar tänka och säga, vem är då kvar? Akademierna består av de hållbara bokbrännarna, av identitetsrasisterna, och av de tysta och krökta. Akademikerna lämnar akademin, blir dissidenter. I somliga länder fängslade. I andra länder Persona Non Grata.

Det tycks som om vi aldrig blir fria nazismen. Ty den har materia som lever. Den har en grund i människan och hennes sociala organisation. Denna materia fick ett groteskt och förödande utbrott i nazismen. Men den är materia som lever i andra gestalter.

Jag har länge vandrat i en naiv dal, under skuggan av vad min naivitet har sagt vara akademins credo, ’våga veta, våga tala’ Sapere aude, dicere aude’. Bryskt har jag skakats om av verklighetens berg, som omger den naiva dalen. Jag har vetat bergen, så som jag vetat bokbålen. Men jag har inte insett bergen, så som jag inte insett bokbålen.

Kanske skall mitt universitet, Free University of Scania, ha ett mer insiktsfullt motto: Våga veta, våga tala, våga inse.

​Öllsjö den 20 juni 2018

En chef beslutar en sak som inte är rimlig för verksamheten, men som chefen vet, faller makten i smaken. Fel för verksamheten, rätt för makten. I Belarus är det att förvänta. Ingen chef med vett i behållning, agerar mot makten. Den agerar för makten, oaktat vad det betyder för verksamheten.

Men tänk dig då om någon i verksamheten ser det uppenbara, att beslutet är fel för verksamheten, och säger det, inte blott till chefen, utan högt och ljudlig så att alla kan höra. 

I Belarus förvinner den personen från organisationen. Den personen blir utkastad. Den personen förlorar nycklarna. Den personens namn blir borttaget från organisationens lista av anställda. Den personen blir Persona Non Grata.

I Belarus.

Inte i Sverige. Ty i Sverige bekämpar vi inte varje individs rätt att yttrat sig. Och skulle det röra en statlig myndighet, ja, då t o m uppmanar vi personen att tala. Det kallas meddelarfrihet.

I Sverige är det helt otänkbart att man i statliga lokaler får höra en chef säga till en anställd: ’Vi följer svensk arbetsmarknadstradition, att den anställde är lojal mot arbetsgivaren.’

Förvisso finns ett visst mått av lojalitet, men den anställde i staten har ingen lojalitet till cheferna, utan till myndigheten och statens uppgift, att tjäna folket. En chef som avviker från sin uppgift, att tjäna folket, skall och kan i Sverige få sina fiskar varma. Tack vare meddelarfriheten. Läs gärna forne Justitiekanslerns utläggning i saken: http://goranlambertz.se/articles/offentlighet-och-lojalitetsplikt-hur-viktiga-ar-reglerna-om-meddelarskydd/).

En anställd i staten har rätt, ja, borde ha skyldighet, att offentligt påtala brister i statliga chefers arbete.

Emellertid finns det de som inte läst. Det finns de som inte vet. Det finns de som är så förblindade av sin egen makt, eller så förblindade av den politiska korrektheten, att de avskedar två män, som offentligt beklagade sig för att chefen anställde personer, inte p g a deras kompetens, utan p g a sexistiska och rasistiska motiv, att anställda med grund i kön och etnicitet, och inte förmåga att släcka bränder ( https://mitti.se/nyheter/kritiska-brandman-sager/ )

Justitiekanslern uttalar sig tydligt och klart: ”Att en myndighets anställda utanför tjänsten offentligt debatterar verksamhetsfrågor av det aktuella slaget utgör enligt min mening ett gott exempel på vad yttrande- och meddelarfriheten syftar till”

Belarus finns således även i Sverige. Men Justitiekanslern slår ner på försöken att leva Belarus i Sverige. I Sverige kan ingen förlora sitt jobb för att den är kritisk mot statliga chefer. Det händer så sällan att det nästan är så osannolikt att det egentligen inte finns, som Tage Danielsson skulle ha sagt.

Även den som anser sig drabbad av att blivit Persona Non Grata p g a kraftfulla uttalanden, som cheferna ansåg brista i lojalitet, måste inse att Belarus inte finns i Sverige, varför den upplevelse den har är så osannolik att det som hände sannolikt inte har skett. Att den händelse som hände faktiskt inte hände. Att den är falsk. Därför borde brandmännen betvivla att det som hände, verkligen hände.  

​Öllsjö den 19 juni 2018

En kvinnlig turist i Egypten uttryckte sin irritation över hur hon blivit bemött och vad hon såg i Egypten. Hon uttryckte sig inte verserat. Men vad jag ibland får höra, är det inte så ovanligt att man önskar gudar och andra väsen över sina ovänner.

Men yttrandefrihet innebär att man får acceptera att alla inte är poeter.

Men så icke i Egypten. Turisten är fängslad och kommer att dras inför domstol. Oklart i tidningen vad hon anklagas för. Men sannolikt för att hon yttrade sig
https://www.svd.se/turist-la-ut-klipp-om-sexuella-trakasserier--fangslas

Så ser totalitära samhällen ut. Så ser det ut där yttrandefrihet är begränsad. Där människor inte får meddela vad de ser. På det språk de har tillgängligt.

Själv satt jag med Facebook uppe, en kväll i Minsk, och tänkte berätta vad jag varit med om. Men jag drog mig till minnes att jag var i en diktatur, Belarus, där yttrandefriheten är begränsad, där man inte meddelar vad som helst. I alla fall inte om de som har makten. Utan att betala ett pris.

Jag stängde ner Facebook. Jag förbannade mig själv, att jag låtit diktaturen krypa in i mig och förmå mig att vara tyst.

Men sådant händer i Belarus. Ty i Belarus försvinner folk som talat. De som meddelar vad de ser och värderar vad de ser. De försvinner. De tystas.

I de riken som har sådan diktatur är människorna tysta. De vet att tiga.

Men makten vet också vilka risker de utsätter sig för. Ceausescu’s öde 1989 borde vara närvarande i deras minne. När de tysta börjar ropa. Inte med diktatorn, inte med dem som förbjuder yttrandet, meddelandet, utan mot diktatorn. När tystnaden övergår till muttrande, då gäller det att lyssna, ty övergår muttrandet till rop mot diktatorn, då måste diktatorn ha en flyktplan.

Därför slår diktaturen till mot muttrandet, på det att de inte skall riskera att behöva fly för ropen. En sida på Internet, en Facebooksida, är tillräckligt muttrande för diktaturen. Då slår diktaturen till. Då försvinner den muttrande. I Egypten. Och i Belarus. 

Öllsjö den  18 juni 2018

Lekmän skall sitta i svenska domstolar. Folket är den som stiftar lagar genom sina representanter i Riksdagen. Men folket måste säkerställa att lagarna följs, även av de som skall döma. Därför sitter folkets representanter i domstolarna, på både tingsrättsnivå och hovrättsnivå.

Dock har nämndemannainstitutionen kommit i blåsväder då det uppdagats att nämndemän hellre dömer utifrån sina egna fördomar, än baserat på Förnuft och Lag. Två skandaler har kommit till ytan, där miljöpartister, centerpartister, sverigedemokrater och sossar funnits ha tveksamma argument i sina domar.

Men nu visar det sig att nämndemännen själva är kriminella. 273 nämndemän har fått ut mer än 2000 kronor per dag. Av dessa, enligt Kalla Fakta (https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6969857 ), har 40% fått ut för hög ersättning.

Ersättning skall utgå utifrån inkomtsbortfallsprincipen, det man förlorar att sitta ting, skall staten ersätta. 40 % av en subpopulation av nämndemän tycks ägna sig åt det kriminella gärning som det innebär att uppge fel inkomstbortfall.

Nämndemän är folkets representanter, med uppgift att se till att folkets anda kommer till uttryck även i rättsskipningen. Det tycks dock som om de inte agerar med nit och redlighet i Rikets tjänst.

Att nämndemännen dömer tveksamt kanske kan ursäktas med att de just är lekmän. Men de är inte lekmän när det gäller en så tydlig regel som inkomstbortfallsprincipen. Denna princip är inte en ohyggligt svårtolkad utsaga av Hegel, utan en enkel regel, det du förlorar får du ersättning för.

Lekmannadömandet är en god princip. Men genom Kalla Faktas avslöjande borde lekmännen ifrågasättas. Inte institutionen som sådan, att lekmän deltar i dömandet. Utan hur de rekryteras och hur de övervakas.

Varför inte låta det vara en medborgerlig plikt att delta i domstolarna? Låt staten välja ut lekmännen, utifrån några principer, t ex att de är medborgare och att de har rösträtt. Därefter sker ett slumpmässigt urval, kanske baserat på ytterligare kriterier som säkerställer en mångfald av lekmän.

Värnplikt innebär att varje medborgare har skyldighet att ställa upp när staten kallar. Den värnplikten är inriktad på Rikets säkerhet gentemot främmande makt. Låt oss ha en värnplikt som är riktad mot Rikets interna säkerhet. Där rättssäkerhet utgör målet.

​Öllsjö den 16 juni 2018

Judar och samer är inte svenskar utan är en minoritet i Sverige, säger Sverigedemokraten Söder. De är minoriteter just genom att inte vara svenskar, säger han enligt Aftonbladet (https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/XwAgGn/hetsigt-brak-om-minoritetsgruppers-svenskhet ).
 
Landsbygdsministern, Sven-Erik Bucht (Privilegiedemokraterna, tidigare kallat Socialdemokraterna) uttalar sig bondskt hårt: ”Vilket skitsnack. Jag tillhör själv minoritetsgruppen tornedalingar och känner mig lika mycket svensk för det.” Och för att bevisa att han har kontakt med landsbygden säger han: ” Nu får det vara slut med sådan dynga, sverigedemokrater.”

Man undrar stillsamt följande: Om tornedalingarna är en minoritet, men de är samtidigt svenskar, och samma gäller för andra minoriteter som samer, judar, finnar, romer, vad är då majoriteten?

För att kunna tänka ’minoritet’ måste man tänka ’majoritet’, ty minoritet definieras ju genom att vara negationen av majoriteten, att inte vara majoriteten. Således måste det alltid finnas en majoritet för att minoriteter skall kunna finnas.

Vem i all sin dar är då majoriteten? Ja, en sak vet vi. Svenskar är inte majoriteten, ty alla minoriteter är svenskar. 

Vi har alla hört om den tysta majoriteten. Men nu har vi den frånvarande majoriteten. Majoriteten utan namn. Den finns, ty utan den skulle inte tornedalingar finnas som minoritet. Men vi vet inte vem majoriteten är, och vi har inte ett namn på majoriteten.

Vad vi ser här, är identitetspolitiken i all sin intellektuella svaghet. Bucht kan med enkelhet identifiera minoriteter. Så som identitetspolitiken identifierar minoriteter. Och som i all identitetspolitik, finns det människor som villigt och generöst påstår sig företräda en minoritet, som i det här fallet, tornedalingarna, och de utmålas som kränkta, ty de utesluts från samvaron i svenskarna.

Vad Söder gör, vilket man kan ha synpunkter på, är att särskilja, och nu använder jag en stor ledares vokabulär, Hitlers, på nation och medborgarskap. Ty Hitler skrev om judar som ett folk utan land. Juden var en nation, dvs ett folk, men som saknade land. Tyskarna var också en nation, men de hade land. För lite förvisso, men det skulle de ju snart ändra på genom Anschluss och erövringskrig.

Jag tror att en liknande föreställning rör sig i Söders huvud, att alla är svenska medborgare, men nationsmässigt, dvs etnicitetsmässigt, dvs identifierat som Folk, är samer samer och inte svenskar, och svenskar är inte samer. Samer tillhör folket samer, så som svenskarna tillhör folket svenskar. I Söders huvud finns ett folk, svenskarna, som är majoritetsfolk i Sverige, där det finns minoritetsfolk, som samer och judar.

Och någonstans här förenas Hitler, Bucht och Söder, ty de är lika goda kålsupare att identifiera minoriteter. Det är en mycket meningsfull kategori för dem bägge. Identitetspolitikern och nationalisten. Men nationalisten har i alla fall den intellektuella hedern att identifiera och namnge majoriteten, medan identitetspolitikern i Privilegiepartiet smusslar undan majoriteten. Majoriteten utan namn, men med existens.

Bucht tillhör ju Privilegiepartiet, det som identifierar grupper och ger dem privilegier, varför identitetspolitik i Buchts anda är rimlig. Borta är den gamla socialdemokratin som hyllade Jantelagens jämlikhetsiver, att vi alla är lika. Visst finns det tornedalingar, likt det finns MFF:are. Men den kategoriseringen är obetydlig relativt mantrat att vi alla är lika.

Så blir det som så ofta, i dialektikens värld, att de som förefaller vara vandras motsats, sammansmälter i en gemenskap, en som jag kan kalla ny-rasismen, där särskiljandet totalt dominerar. Där särgrupperingar, där identiteter, mer eller mindre existerande, där grupper identifieras och ges privilegier. Och där majoriteten får betala, både genom skatter och genom att inte ha ett namn. Den finns, ty utan majoriteten finns inga minoriteter. Men den har inget namn. Blott skattekraft.

Därför är min bedömning av Bucht, med hans ord, inte mina, att han är dynga. Ty man bygger inte ett folkhem, ett samhälle av sammanhållning och samhörighet genom att särskilja, utan genom att sammanfoga. Vi är alla i båten, vi är alla lika i att vara olika. Vi har alla samma rättigheter och skyldigheter. Ingen är förmer än någon annan.

​Öllsjö den 16 juni 2018

På en akademisk utbildning norröver har man infört mycket visa normer. Man utgår från att alla studenter skall ges så exakta lika förutsättningar som möjligt. Ingen skall få förmer och ingen skall få för lite. Alla skall få lika.

Som man säger, eftersom alla är lika, skall alla lika få.

Det innebär att man vid föreläsningar, inte tolererar frågor vid rasten. Ty då får en student förmer än en annan.

Det innebär att man vid vandring på den akademiska anstaltens område, inte får besvara frågor som rör utbildningen. Ty då får en student förmer än en annan.

Det innebär att handledare av examensarbeten måste ge exakt lika mycket handledningstid som alla andra. Man har därför infört en minimigräns för handledning. Men också en maximigräns för handledning. Ty ingen student skall få förmer än en annan.

Det har inneburit vissa problem ty det finns illojala lärare som inte förstår denna likabehandlingsprincip. De kallar sig för vackra namn, som t ex 'engagerade' lärare, och vill med det namnet få rätten att ge mer till studenterna än vad som är bestämt.

De tar t o m till sådana avskyvärda argument, som att förbudet mot handledning och att besvara frågor. beror på de andra lärarnas lättja, likgiltighet, ja, de hävdar t o m något så groteskt som att det skulle bero på att somliga lärare inte har kunskap, t ex att de inte vet varför man normalitetstestar residualen.

I själva verket försöker dessa, sig själv benämnda, ’engagerade’ lärare, att bortse från den viktigaste principen, allas lika behandling.

Principen om lika behandling grundar sig i den viktiga principen om allas lika värde. Det innebär att alla är lika. Skulle det då bli att examinationen visar att det finns skillnader, då beror det helt och uteslutande på att studenten inte fått en lika behandling. Skolan skall därför kompensera den studenten. I första taget innebär det att den får ytterligare hjälp, eftersom den inte fått den dos den hade rätt till. Blir den då inte lika behandlad, dvs får godkänt, ges den en lärare som är erkänt duktig på att likabehandla studenter, dvs att ge dem godkänt.

Så ser den goda akademiska anstalten ut idag. Den baseras på allas lika värde och på allas rätt till lika behandling och därmed på allas rätt till lika resultat.

​Öllsjö den 15 juni 2018

I ETC (13 juni) rapporteras om Gunnar Persson, kyrkoherde i Ludvika, som bjöd in samtliga partier som var representerade i kommunfullmäktige, för ett politiskt samtal i kyrkans regi. Det innebar att även Nordiska MotståndsRörelsen (NMR), som har ett mandat i fullmäktige, blev inbjudet. Det väckte en storm ty NM är en organisation som företräder nazistiska värderingar. Kyrkoherden beslöt att lägga ner hela intervjuserien.

En socialdemokrat, Mattias Irving, som företräder det socialdemokratiska förbundet Tro och Solidaritet, dvs de kristna socialdemokraterna, är lättad och säger, enligt ETC, ”Vilka signaler skickar det till nazismens offer och till oss som är utsatta för deras hatkampanjer”. Vidare säger han ”Kyrkan är min trygga plats, men NMR vill hänga mig som funktionshindrad och aktiv antirasist från en lyktstolpe. Kyrkan skall självklart välkomna alla människor, men inte alla ideologier.”

Om man saknar historisk återblick och om man inte likt mig är yttrandefrihetsfundamentalist, då låter detta rimligt. Nazism är en vidrig ideologi och nazister har i historien visat vad deras ideologi går för. De behöver inte ges en ny chans.
Emellertid! Jag undrar: hur lång är terrorns halveringstid? Hur lång tid skall det gå, innan man förlåter terrorns ideologi för sin terror?

Irving hänvisar till att han är funktionshindrad och därför lägre sedd av NMR. Jag är vetenskapsman. Skall jag räddas Irving?

Giordano Bruno avrättades av en kristen kyrka för 418 år sedan, år 1600, där vi tror att en del i skälen till att kyrkan mördade honom var att han hade en modern syn på universum. Galilei dömdes till livstids husarrest 1633 på grund av hans övertygelse om korrektheten i Copernicus världsbild.

Den kristna kyrkan stod som hinder för den rationella tanken och mördade villigt och engagerat de som hotade kyrkan. Det gör de inte längre. Jag löper ingen risk att mördas av Irving, trots att han företräder en ideologi, kristendomen, som mördat och lemlästat och hindrat den förnuftiga revolutionen och avkrävt människor stora blodsoffer för att få Upplysningens ljus att lysa. Irvings föregångare mördade människor som mig. Idag vill de framstå som goda, och många framstår som goda. Således tycks det finnas en terrorns halveringstid på 400 år, där terrorns kraft i kristendomen så försvagats att den inte utgör något hot längre. Eller, i alla fall, idag utgör kristendomen inte något hot. Eller, just nu, i alla fall.

Kommer nazismen att ha samma halveringstid, 400 år?  Kommer en nazist att göra som Irving, och stödja att man förbjuder en annan grupps inträde, med hänvisning till den gruppens vidriga ideologi? Men nazisten är accepterad, så som den kristne är accepterad?

Sverigedemokraternas bruna historia tycks numer vara någotsånär glömd. Det bruna Centerpartiet är helt glömt. Moderaternas kamp mot demokratin minns ingen. Ja, t o m Vänsterpartiet är på väg att vrida sig ur sin totalitära historia. Halveringstiden är således betydligt kortare för organisationer, medan den är längre för ideologier. Så som de kristna och muslimerna går på, att hävda att man skall förstå allt i sitt historiska sammanhang och vidrigheterna i deras heliga böcker skall förstås i sammanhang, kommer sannolikt kommunisterna och nazisterna att göra om 200 år. Floderna av blod som de skapade, likt islam och kristendomen, kommer då att ha glömts bort, eller som dagens totalitära företrädare gör, relativiserats. Irving må vara en hygglig man, som finns i en organisation med en ideologi som, för stunden har passificerats. Men vi humanister och demokrater måste hålla våra ögon öppna, ty det de har gjort, kan de upprepa. Ty terrorn finns i deras gener. Om du inte tror mig, läs deras heliga böcker. Där finns det gift som idag blott ligger som kuriosa, men som imorgon kan användas för att ånyo mörda.

De, Irvings föregångare, tystade Bruno. Förnuftets budbärare. Nu tystar de nazisterna, oförnuftets budbärare.

Tystnad är aldrig bra. Våga tala. Våga lita på människornas Förnuft.

​Öllsjö den  14 juni 2018

Gothia Cup har tidigare varit en stor fotbollsfest, där tanken är att ungdomar förenas över alla gränser, för att spela fotboll. Då var den en manifestation av tolerans och mångfald, under fotbollens helt unika helande och enande kraft.

Så är det inte längre. Gothia Cup representerar idag en förmedeltida vidskeplighet, en intoleransens och enfaldens bålverk.

På deras hemsida, https://www.gothiacup.se/ , skriver de: ”Eftersom vi har många muslimer som kommer till turneringen har vi valt att inte servera griskött.”

Det finns människor av olika schatteringar, med olika böjelser och traditioner. En del av dessa olikheter kommer från att de tillhör religioner. En av dessa religioner är islam, en förmedeltida skapelse, känd likt de andra abrahamitiska religionerna, för sitt kvinnoförtryck och våldsamma historia.

Gothia Cup hade kunnat säga att vi skall lägga skillnader mellan oss åt sidan, för att fokusera det som vi har gemensamt, kärleken till bollen. De hade kunnat säga att vi visar toleransens och mångfaldens styrka.

Men det gör de inte. De företräder nu en intolerans och enfald, där de speciellt lyfter fram en totalitär ideologis vidskepliga föreställning och accepterar en av deras djupt rotade vidskepligheter, att grisens kött inte kan ätas.   

Denna underkastelse till en förmedeltida, religiös föreställning sker i det profana Sverige, där Förnuft och tolerans har varit i högsätet. Dessa, våra så stolta svenska traditioner, kastas ur högsätet, och en vidrig förmedeltida förtryckande religions föreställningsvärld tillåts inte blott existera, utan också diktera Gothia Cup.

Detta utgör religionens penetration i svenskt samhällsliv. Det utgör en återgång till en förmedeltida föreställningsvärld. När Gothia Cup 2018 skulle vara Gothia Cup 2018, är det istället Gothia Cup 650.

Upplysningens triumf. Socialdemokratins triumf. Det rationella samhällets triumf. Allt detta vittrar inför Gothia Cups acceptans av förmedeltida religiös penetration.

Därför uppmanar jag den som står för Upplysningens ideal, våga tänka och agera, att bojkotta Gothia Cup 650 och att försöka påverka människor i din omgivning att bojkotta Gothia Cup 650. På det att vi fortsättningsvis skall leva i ett samhälle som inte penetreras av vidriga förmedeltida vidskepligheter.

Öllsjö den 13 juni 2018

I en nästan halvsidesartikel i dagens Kristianstadsblad (http://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/hogskolerektorns-hustru-anmalde-professor/ ), som du inte kan läsa utan prenumeration, står om en konflikt mellan mig och läraren Fjälkner, som hävdas i artikeln vara början på tumultet på Högskolan Kristianstad, vilket mindre än ett år senare ledde till att jag köptes ut. Det framkommer att jag kommunicerar ’kraftfullt’, att jag misslyckats, men också att det finns en sorts signal skapad, att bråkar du med Fjälkner, som är rektorns fru, ligger du illa till. Slutligen citeras ur arbetsmiljöanmälan, där jag får mina fiskar varma, som varande kränkande och destruktiv.

Jag skulle önska att journalisten hade gett en saklig beskrivning av händelseförloppet, och ymnigt citerat från det beryktade kränkande och destruktiva mailet. Jag anser att jag agerade för att upprätthålla respekten för kursplanen, att språkvetarna examinerar utkast på uppsatsen, medan företagsekonomerna examinerar uppsatsen. Jag anser också att mitt meddelande till lärarna var lugnt och sakligt, utan kraftfulla ord, ja t o m utan mina älskade metaforer eller med dramatiska jämförelser.   

Journalisten betonar konflikten mellan Fjälkner, som varande rektors fru, och mig. Det är inte att det är Fjälkner som är skälet till utköpet, utan att Fjälkner är fru till rektor. Det är inte Fjälkner som lärare eller som person som är orsaken, utan att Fjälkner är fru, men inte fru, vem som helst, utan fru till rektorn. Det är således en antydan om nepotism som skulle utgöra grunden för utköpet. Denna nepotistiska hypotes förnekas av både rektorn och av HR-chefen.

Låt oss se på det nepotistiska.

Men först vill jag göra dig besviken. Jag hade kunnat lägga in saker i denna historia som pekar åt något håll. Men jag har lovat att tiga, och därför tiger jag.

Men mitt resonemang bygger på att rektorn och HR-chefen inte tiger likt mig.

Låt oss se på möjligheterna enligt tabellen. Det kan vara så att rektorns fru, som jag inte namnger ty hon som sådan, som individ och person och lärare, är ju inte väsentlig i den nepotistiska hypotesen, utan hon är ju blott rektorns fru (man behöver inte vara feminist för att bli aningen irriterad över detta).
   
Det kan vara så att rektorns fru är orsaken till utköpet eller så är rektorns fru inte orsaken. Det kan vara så att jag vet vilket som är fallet, eftersom jag varit med i förhandlingarna och faktiskt är den utköpte. Eller så vet jag inte. Det finns en utfallsrymd bestående av fyra utfall.

Jag vet i vilken ruta jag befinner mig. Men jag tiger, ty jag anser att vi har ingått ett tystnadslöfte, vilket omfattar både bekräftelser och dementier. Tigandet är enklast i fallet A, att jag vet att det är rektorns fru som är orsaken. Det uttalar sig positivt, dvs anger orsaken, och bryter tydligt tigandet. Men även B, att jag vet men rektorns fru är inte orsak, är att uttala sig om bakgrunden, men på ett negativt sätt, dvs att säga vad som inte ingår i bakgrunden. Det innebär att vi vet något om bakgrunden, att rektorns fru inte ingår. Men vi skulle ju tiga om bakgrunden, vi skall inte sprida kunskap om bakgrunden. Alternativet B ger kunskap om bakgrunden och är därför ett brott mot tigandet.

Om vi tar alternativ C och D, då får vi veta att Collin inte vet om en sak av bakgrunden, att han inte vet om just detta fall är en del av bakgrunden. Därmed vet vi något om bakgrunden, att Collin inte vet.

Således hävdar jag att alla fyra alternativ röjer bakgrunden, antingen positivt eller negativt. Alltså kan jag inte uttala mig om något av de fyra alternativen enligt tigandets överenskommelse.

Rektor och HR-chef har däremot uttalat sig. Byter vi ut Collin i tabellen och sätter in dem där istället, får vi att de hävdar att de vet vad som är bakgrunden, dvs A eller B, och att Fjälkner inte befinner sig i den, dvs utfall B.

Låt oss därefter göra det som vi ekonomer alltid gör, fråga oss vem som tjänar på ett agerande. I det här fallet torde det vara Fjälkner som tjänar på att bli avförd som skuld och orsak till utköpet av Professorn. Det är kanske inte så anmärkningsvärt om det inte hade varit för att Fjälkner är rektorns fru. På grund av den koppling framstår det som oförsiktigt och kanske t o m omdömeslöst att inte undvika risken för jävsdiskussion, genom att helt enkelt inte uttala sig alls. Att säga B innebär att Fjälkners man uttalar sig och att den underställde till Fjälkners man intygar Fjälkners oskuld som orsak.

Således, att uttala sig om B, i den konstellation som finns, påminner om nepotism.  Vilket är just journalistens hela vinkling i sina två artiklar. Medan det kan vara sant att rektorns fru inte är orsak, dvs att det inte finns nepotism i Professorns utköp, är det rimligt att betrakta dementin som nepotistisk. Således, i sitt förfarande att försöka bli av med journalistens nepotistiska misstänkliggörande, agerar man nepotiskt. Vilket skulle bevisas, mumlar journalisten.   

Så mycket enklare att följa Professorns agerande, att tiga. Men tiger han för att skydda sig själv, för att skydda kontraktet, eller för att skydda någon annan? Eller tiger han för att undkomma historien och de energiförluster som görs på den, för att kunna skriva färdigt sin artikel om oberoende styrelseledamöter, artikeln om studenters moraliska orientering, artikeln om nepotism i familjeföretaget (se, där kommer det igen), artikeln om familjen som kontrollinstrument, artikeln om styrmekanismernas samspel, och för att fundera ut vad han skall göra resten av sitt arbetsliv, som så brutalt förändrades.

Svaret på dessa frågor kan jag ge. Men jag tiger.

​Öllsjö den 12 juni 2018 

I dagens (11 juni) Svenska Dagbladet, ( https://www.svd.se/svenskarna-maste-borja-arbeta-tidigare-i-livet ) skriver Svenskt Näringslivs vice Vd, af Ugglas, och dess chef för utbildning, forskning och innovation, Krantz, om att de högskoleutbildade måste komma ut i arbetslivet tidigare än vad som sker idag. De ägnar två spalter åt att beskriva fördelarna med en tidigare entré i arbetslivet, och att dagens högskolestudenter kommer sent till utbildningen och går länge på utbildningen.

Därefter skriver de: ”Den höga etableringsåldern beror till stor del på dåliga incitamentssystem.”

Efter detta ger de en mängd förslag på framför allt sanktioner, som t ex att höja prestationskravet för att få studiemedel, och att man måste ha en avklarad kandidat efter 3,5 år för att få lov att studera vidare. Blott ett förslag rör incitament, att man får 50.000 kronor i handen om man klarar sin utbildning i tid.

Jag ger af Ugglas och Krantz Underkänt eftersom de inte förstår skillnaden mellan incitamentsystem och sanktionssystem.

Jag ger dem med Beröm Underkänt eftersom de inte argumenterar.

Var student som kommit till mig för handledning eller mött mig i diskussion på en lektion, har noga och hårt fått erfara att jag tolererar vilken utsaga som helst. I min värld, i mina klassrum, i mitt seminarierum får man hävda vad som helst. Man får hävda ”Den höga etableringsåldern beror till stor del på dåliga incitamentssystem.”.

Men den som inte omedelbart fortsätter med ordet ’eftersom’ eller ’enär’, blir omedelbart avbruten av mig och får utstå min tirad av ord. Utsagor utan bevis, utan argument, utan motivering är utsagor av dogmatism, de är härskarmentalitet, de är maktanspråk utan grund. De är tomma och meningslösa i ett akademiskt seminarierum. De accepteras inte. I politiken och maktens värld kan du ’hävda att’, där kan du ’mena att’, där kan du vräka ur dig grundlösa utsagor. Men i akademins rum, där får du vräka ur dig vilken utsaga som helst, så länge du anför argument och bevis.

Af Ugglas och Krantz visar inte att problemet med den sena starten, men framför allt genomströmningen, beror på bristande incitament. Det är möjligt att det är så, men i brist på bevis och argument är deras utsaga meningslös. Och därmed deras förslag. Som dock blott ett var ett förslag som riktade sig in på incitament, medan alla de andra berörde sanktioner.

Att genomströmningen är låg är förvisso en gåta då högskolorna har starka incitament till genomströmning och snabb sådan. Ty lönen till lärarna betalas till hälften när läraren ger en student godkänt. Till andra hälften när studenten börjar utbildningen. Ingenstans i högskolornas finansieringssystem finns en belöning för att förlänga studietiden eller för att lyckas med det som är en av de viktigaste uppgifterna vi har, att avskilja de som saknar studiebegåvning.

I fallet med af Ugglas och Krantz skulle högskolan inte få betalt med den åtgärd jag just nu genomfört, att underkänna dem med beröm. Hade jag däremot godkänt dem, eller godkänt dem med beröm, hade pengarna trillat in.

Om det istället hade varit så att högskolan fick betalt för att utföra sina uppgifter, att utbilda de studiebegåvade och avskilja de studieobegåvade, hade studietiden i genomsnitt gått ner. Ty en anledning att det är lång studietid beror på att de mindre studiebegåvade hålls kvar i systemet, ges extra resurser, ges omtentamen på omtentamen, och om det inte hjälper, ges en ny examinator som bättre insett högskolans incitamentsystem, dvs att godkänna studenten.

Debattörernas förslag är förvisso riktade mot just sanktionsdelen i högskolans arbete, att avskilja de som inte är studiebegåvade genom t ex att den som inte har en kandidat inom 3,5 år, skall avskiljas. Men med den ledargarnityr som finns på högskolor, som reagerar enligt högskolornas finansiella incitamentsystem, vilket inte står i samklang med det akademiska systemet, kommer deras sanktionsförslag sannolikt att leda till att fler än min kollega får ett mail från rektorn, där han ombads se över sin examination av de betalande studenterna med argumentet att de är ju betalande. Antalet omexaminationer kommer sannolikt att öka för att öka sannolikheten att undkomma sanktionerna. Vilket leder till att de akademiska lärarnas tid kommer att ägnas mer och mer att examinera istället för att utbilda.

Ber att få återkomma i ärendet.

​Öllsjö den 11 juni 2018