Hennes resultat, lyckligtvis inte förhindrat av okunskapens riddare, Morgan Johansson m fl, är omtumlande. Tidigare har hävdats att föräldrapenningen är en kvinnofälla, ty hon stannar hemma eftersom familjens ekonomi drabbas mindre av att hon stannar hemma än han.
Nu visar det sig att han visst kan stanna hemma, men det krävs att han tjänar bra. Således kanske det inte är fråga om intjäningsförmåga, utan om något annat.
Kan det bero på kulturella faktorer? Låginkomstmän befinner sig i kulturella miljöer som hyllar mannen som arbetaren som drar hem pengar till familjen. Det är mannen som är försörjaren av materiella saker, medan kvinnan försörjer med omsorg. I höginkomstfamiljerna finns istället den kulturella värderingen att män och kvinnor är jämställda, de är lika i saker som försörjning och omsorg. Det är accepterat i deras sociala miljöer att mannen är hemma med barnen. För att inte säga att det är påbjudet. Medan i låginkomstkulturen finns värderingen att mannen jobbar utanför familjen och kvinnan jobbar i familjen.
Eller är det materiella förhållanden som styr? I låginkomstfamiljer är mannen som arbetskraft betydligt mer konkurrensutsatt. Han kan inte välja mellan hemtjänst och lönetjänst, ty väljer han hemtjänst, skickar han signalen av mindre engagemang i arbetet, förlorar därmed befordringsmöjligheter, både positionsmässigt och lönemässigt. Ja, kanske t o m jobbet. Höginkomsttagaren är mindre konkurrensutsatt och har därför större möjligheter att välja hemmet eller arbetet. Klämd i en konkurrenssituation, tvingas låginkomstmannen välja arbetet.
I denna konkurrenssituation skapas kulturella normer som legitimerar att låginkomstmannen väljer lönearbetet istället för familjearbetet.
Dessa hypoteser om skälen till skillnaderna i föräldraledighet ger helt olika policyförslag. Om det är kulturella värderingar som styr, skall politiker som önskar större engagemang av männen i familjerna försöka påverka låginkomsttagarens värderingar. Om det är materiella orsaker, bör man istället inrikta sig på platsen för det materiella, arbetsplatserna. Där borde fackföreningarna bli uppmärksamma på förhållandena, och påverka arbetsgivaren att inte beakta om en manlig arbetstagare tar föräldraledighet eller ej.
Erikssons resultat tyder på att det är arbetsplatserna och fackföreningarna som man skall inrikta sig på.
Vi måste veta, för att kunna vilja. Så ser den fria forskningens mantra ut.
Öllsjö den 30 juni 2018