​När vi skulle flytta från Lund till Kristianstad, sökte vi hus sydväst om Kristianstad, i närheten av den hästgård som var ett viktigt skäl till vår flytt. Det blev en villa i Öllsjö, ett litet samhälle nära Vä, med mycket homogen befolkning, och med cirka 30% Sverigedemokrater i det senaste valet.

Jag hävdar att en av de främsta integrationspolitiska åtgärder vi kan göra, är att blanda upp, ty segregationen är en av de stora bovarna, både i främlingsfientligheten och i gängvåldet.

Det var inte en tillfällighet att vi inte bosatte oss på Charlottenborg eller Gamlegården, de två utanförskapsområdena i Kristianstad. Hade vi gjort det, hade vi onekligen bidragit till den politik jag vill se, att blanda upp. Men vi bosatte oss i Öllsjö. Om en barnfamilj, som vi var då, kan välja, så väljer den inte områden där kvinnor är rädda att gå utomhus, där brandkåren inte kan köra in utan poliseskort, där narkotikan flödar och bilarna brinner.  

Mina åsikter och mitt agerande harmonierar inte. Jag agerar som om jag inte är villig att riskera mina barns välfärd för min åsikt.

I dagarna blev Staffanstorps kommun hårt kritiserad för sin reklamfilm, där de pekar ut våld och en dåligt fungerande kommunal service i en närliggande stad som skäl för en barnfamilj att flytta till Staffanstorp, där all kommunal service fungerar.
https://www.youtube.com/watch?v=3jeRYJaAxiE

Detta är emellertid inte en reklamfilm. Det är en dokumentär. Den visar hur människor, med möjlighet att välja, väljer. God forskning vid Linnéuniversitetet visar att när invandrare börjar dyka upp i områden, börjar välutbildade och höginkomsttagare flytta, dvs de som har bäst valmöjligheter. Sedan flyttar de som brukar vara trögrörligare, arbetarna. Slutligen finns endast de svenskar kvar som inte kan välja.

Så ser ”Sverige: Staffanstorp” ut i sin nakna verklighet De som flyttar kan mycket väl hålla de attityder som jag håller. Men de vill ha ett gott liv, utan brandrök, och framför allt, vill de ge sina barn ett gott liv, utan narkotika och raketskjutningar.

De debattörer som stormade mot Staffanstorps film borde, för sin egen trovärdighets skull, uppge sin bostadsadress. De som stormar mot Staffanstorp, men som bor på den reellt existerande Skansen, dvs det kulturellt homogena, och klassmässigt än mer homogena Söder i Stockholm, har svag trovärdighet. Visst har de rätt att som jag, ha en åsikt, men de skall också samtidigt motivera sina egna livsval. Och inse klyftan mellan sin åsikt och sitt eget agerande.

Petrus förnekade Jesus tre gånger, och tuppen gol vid varje tillfälle. Petrus stod bakom Jesus och gick med honom och pläderade hans tankar. Men när hans skinn stod på spel, då övergav han sin tro. Tron var värdefull, men hans liv var värdefullare.
Vill du veta vem jag är, lyssna inte på mig, utan se vad jag gör.

​Öllsjö den 30 november 2019

​… när han skall köpa medicin på ett apoteket i Kristianstad?

En socialdemokrat är en demokratisk socialist, vilket innebär att han vill se demokratins ideal manifesteras i samhället, vilket bl a innebär att han har stor beredskap att använda statens organisation för att säkerställa demokratin, samtidigt som han bekämpar totalitära regimer och totalitära ideologier.

Jag hade först valet mellan det statliga Apoteket, som ligger ca 6 km hemifrån, och ett privat apotek, som ligger ca 2 kilometer hemifrån. Socialisten åkte först till det statliga apoteket, med argumentet att det är statens uppgift att säkerställa leverans av medicin. Vi ser idag hur marknaden misslyckas att lagerhålla de mediciner som skall erbjudas. Socialisten har rätt. Apotek skall vara en statlig institution, där man erbjuder medicin, och inte tio typer av hudvårdsgojor. Genom att åka den aningen längre vägen, stödde vår demokratiske socialist den statliga institutionen.  

Men så anställde det statliga apoteket en person som kanske blott manifesterade sin kultur och tradition, men som i mina ögon uttryckte ett stöd för en totalitär, avskyvärd ideologi. En muslimsk kvinna med sjal stod i kassan. Oaktat vad hon hade för bevekelsegrund för sin sjal så ser jag motsvarande ett hakkors, en svastika som skriker ut sitt budskap: Lyd! Böj dig! Underkasta dig! Till detta kommer att sjalen uttrycker en frän sexism, fjärran från den demokratiske socialistens envetna övertygelse om jämställdhet.

Som fundamentalistisk demokrat, som önskar demokratin genomsyra samhället, är sjalen en manifestation av den raka tydliga motsatsen, det totalitära, sexistiska samhället. Vi demokratiska socialister bekämpade nazismen. Själv deltog jag i bekämpandet av det som kom efter nazismen, kommunismen. Nu är det dags att återigen slipa demokratins vapen och ta striden för demokratin genom att bekämpa den totalitära ideologin islam.

Den demokratiske socialisten som skall köpa sin medicin står nu inför valet att legitimera en totalitär ideologi eller privatiseringen. Vad gör socialdemokraten?

Privata företag finns och kan fungera, även om de inte uppfyller demokratens krav på leveranssäkerhet. Men även statliga organisationer kan missköta sig. Det är inte perfekt, men det kan vara bra.

Mot den totalitära ideologin står däremot inget alternativ, där finns ingen möjlighet. Det är demokrati eller islam. Det är antingen eller. Det finns inte en glipa som man kan andas genom.

Därför går jag numer till det privata apoteket. Inte för att jag stödjer privata apoteksföretag, utan för att jag aldrig kommer att delta i att legitimera totalitära ideologier, även om de bara bär sjal.

​Öllsjö den 29 november 2019

​I en undersökning av Anni Erlandsson visas att i områden där det finns könsmix i arbetskraften, tenderar manliga rekryterare att välja ut män bland ansökningar till intervjuer. Hon fann detta genom att skicka ut fiktiva ansökningar till olika typer av jobb, där variationen i ansökan blott bestod av könet. Kvinnliga rekryterare hade inte detta beteende, och det fanns inte heller i branscher där det finns tydlig könsobalans. (https://www.aftonbladet.se/ledare/a/OpXJ0V/helst-en-karl-nar-mannen-far-valja ; https://journals.sagepub.com/doi/10.1177/0730888419849467 )

Även om detta i sig inte innebär att det blir en snedrekrytering, då snedrekrytering uppkommer vid anställningstillfället, så innebär det ändå att män har högre sannolikhet till anställning i branscher med könsmix. Ett sätt att komma från detta är att ha anonyma ansökningar och att inte ha ansökningar där individen presenterar sig med ett personligt brev, eftersom ett sådant brev kan rymma könsmarkeringar.

Kan detta lära oss något om den viktiga doktorandrekryteringen på våra universitet?

Jag har fått kritik för att jag inte utlyser mina doktorandmöjligheter, utan att jag blott och enbart rekryterar doktorander som jag har studenterfarenhet av. Misstanken kommer upp och hävdar att könsgenomslaget blir än större när man rekryterar som jag gör, dvs socialt, efter att lärt känna individen, än den skulle bli vid öppen konkurrens.

I mitt fall har det inte inneburit att jag befrämjat mitt eget kön. Istället finns det en skevhet till förmån för kvinnliga doktorander. Min erfarenhet, kalla det fördom, men det är min erfarenhet, är att kvinnliga doktorander sitter mer sitt arbetsrum och arbetar, medan männen gärna uppehåller sig i kafferummet och för stimulerande intellektuella diskussioner. Men arbete ger större sannolikhet för en lyckad doktorandutbildning, relativt de stimulerande diskussionerna. Mitt ansvar är inte att säkerställa en könsbalans, utan avhandlingar. Därav min rekrytering, som jag hävdar, baserar sig på insikt i personens prestationsförmåga, och inte utifrån formella dokument och skrivna uppsatser eller för den delen kön eller ålder. Det har blivit att jag främst rekryterat kvinnor, beroende på att jag funnit att de personerna presterar bättre. Inte för att de är kvinnor, utan för att de presterar bättre.

Organisationer borde därför ha en omfattande internrekrytering, eftersom man då kan rekrytera utifrån prestation och inte utifrån vackra dokument eller irrelevanta kriterier, som kön. När det gäller doktorandrekrytering borde internrekrytering, som jag här beskrivit, vara att föredra.

Emellertid!

Min erfarenhet kan komma av att jag arbetat i svaga akademiska miljöer. Mitt intryck är att starka akademiska miljöer, som de ledande universiteten, inte i Sverige, men i världen, använder meritbaserad rekrytering och inte prestationsbaserad rekrytering, den jag använder. Skälet till att de kan göra det är kanske att doktoranden då kommer in i en stark akademisk miljö, där prestationskraven är tydliga och sitter i väggarna, samtidigt som det finns rik kompetens som omgärdar doktoranden. I en svag akademisk miljö behöver doktoranden sin handledare i mycket större utsträckning, och blir i stor utsträckning en funktion av handledaren. Det blir således en starkare social koppling i svaga akademiska miljöer. Utan den starka sociala kopplingen, ingen god prestation.

Om detta är korrekt, blir slutsatsen att jämställda akademiska institutioner skapas lättare i starka akademiska miljöer. Man bör därför inte satsa på kvinnorna speciellt, utan på starka akademiska miljöer.

​Öllsjö den  28 november 2019

Hederskultur har blivit synonymt med patriarkala förtryck, där individen underordnas klanen, och speciellt kvinnors sexualitet kontrolleras, ty på just kvinnor ligger en tung hedersbörda. Den kvinnan lägrar, avgör om familjen har heder eller ej. Detta är den patriarkala hederskulturen.

Det finns en ohederskultur i dagens Sverige. Den började dyka upp på 80-talet. Företrädarna för denna ohederskultur såg, och ser på välfärds-Sverige som blott en rättighet, utan skyldigheter. De har rätt till arbete, men inte skyldighet att arbeta. De hade rätt till sjukvård, men inte skyldighet att göra sitt yttersta för att betala landstingsskatt. Det är de som måste ha ett statligt avdrag (ROT och RUT) för att inte dras in i kriminalitet, med svarta pengar.

Denna ohederlighetskultur är statens profitörer och exploatörer. Det är de som skriver med stora bokstäver KRÄV DIN RÄTT, och sedan inte ens minns den andra delen, gör din plikt.

Denna ohederskultur är en negation av den andra hederskulturen, arbetets hederskultur, som formuleras i uttrycket: GÖR DIN PLIKT, KRÄV DIN RÄTT. Det är en hederskultur, där arbetet hedrar den som utför det, och ger den hedrade rättigheter.

Det finns idag en närvarande patriarkal hederskultur, och en borttynande arbetets hederskultur.

Jag tror att dessa hederskulturer inte träffar varandra, utan att de är varandras motsats. De som förfäktar den första hederskulturen, är inte bärare av den andra hederskulturen. Att kontrollera kvinnans sexualitet, för familjens heder skull, är viktigt i den första hederskulturen, och helt frånvarande i den andra. Att leva och profitera på staten är inte en belastning, inte en vanära i den patriarkala hederskulturen, medan det är en skam, en oheder i arbetets hederskultur.

Den patriarkala hederskulturen kommer från klansamhället, och är därför likgiltig, eller kanske man skall säga, profiterande gentemot staten. Arbetets hederskultur kommer från ett individuellt samhälle med stark samhällsgemenskap, där varje individ, inte familjen, bär sitt eget ansvar.

Låt oss, som tillhör arbetets hederskultur, peka på speciellt männen i den patriarkala hederskulturen, ty de är sannolikt mest känsliga för hedersargument. Till dem skall vi, klart och tydligt säga, att de och deras familjer är utan heder, ty de gör inte sitt yttersta för att bidra till samhället. Att de ges rättigheter, på nåder, av ett solidariskt samhälle, trots att de inte gör sin plikt. De borde skämmas!

Låt oss, av arbetes hederskultur, säga till männen i den patriarkala hederskulturen, att de är män utan heder.

Uomini senza onore!

​Öllsjö den 27 november 2019 

​Jag var på en plats i Kristianstad, väster om centrum. Snabbaste sättet att ta sig därifrån till centrala Kristianstad, om man inte exakt lyckades träffa bussens avgång, var att gå en väg. Den vägen börjar med att man går ett kvarter på en normalt upplyst gata. Därefter kommer man in på en gång, med skog på ena sidan och buskage på den andra. Den är upplyst men den badar inte i ljus. Sedan kommer man upp på en bro som leder över Helge å. Den är hyfsat upplyst. Därefter går man igenom stadsparken, med normalt upplyst väg. Där parken slutar, börjar centrum, med en livaktigt trafikerad väg.

Jag hade gått den vägen till centrum. Jag hade inte funderat. Jag hade inte tvekat.  

På den plats där jag satt, överhörde jag två kvinnor, som bodde i centrum och som pratade om hur de tog sig till centrum. Den unga kvinnan sade, bestämt och egentligen utan någon känslomässig laddning i rösten, att efter klockan fyra, då mörkret började komma, så tog hon alltid bussen. Den äldre kvinnan sade att så hade hon också gjort, men idag kom hon i bil.

Blodet började bulta i mina tinningar. Jag kokade inombords.

Det finns en befolkningsgrupp i Sverige som har partiellt reellt utegångsförbud. Kvinnorna hade aldrig gått den närmsta vägen. Jag hade gått den. Visst tänker jag på rånrisk, men det är så upplyst och det kommer människor där, varför jag inte hade tvekat, sannolikt inte ens mitt i natten.

Men kvinnorna går inte där efter klockan 4, då mörkret börjar lägga sig. Den delen av Kristianstad är avlyst för kvinnor. De får ta buss. Som de måste betala för, ty kommunen erkänner inte det partiella utegångsförbudet och ger kvinnor rätt att åka buss gratis. Deras skydd får de själva betala för.

Så kommer anti-alarmisterna och har någon statistik som kanske pekar på att antalet våldtäkter har gått ner. Och hävdar korrekt, att merparten sker, inte i mörka prång, utan i hemmet.

Med rädsla är inte en rationell känsla, utan en känsla av risk, som skapas av information och attityder. Den innebär också att alla siffror i hela världen kan inte ta bort kvinnornas känsla av risk.

Istället kanske de ser vad jag såg i Aftonbladet, där man presenterar en misstänkt våldtäktsman, i en situation där man skulle förvänta sig att våldtäkt inte var möjlig. En offentlig lokal, en hamburgerbar, på deras toalett, säger kvinnan, tränger sig en man in på toaletten, där hon befinner sig, och genomför en våldtäkt. I filmen får man se hans ansikte, hur han tränger sig in på toaletten, och hur han kommer ut, och därefter kommer kvinnan ut.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/1neQ0J/linn-blev-valdtagen-pa-burger-king

På Flashback förs diskussioner om fallet som är mycket upplysande (https://www.flashback.org/t3096486 ). Förutom de som misstänker att det inte skett en våldtäkt, och de som får vatten på sin främlingskritiska kvarn, finns det de som hävdar att kvinnan skulle skyddat sig mer, ja, t o m inte varit ute. Det senare är argument från en hederskultur. Men sannolikt framförda av personer som inte kommer från en hederskultur.

Så mycket har rädslan gått, att vi har uttryck för hederskultur. I det jämställda Sverige har vi inte kommit längre, än att kvinnor har partiellt utegångsförbud.

Maria-Pia Boëthius skrev en bok i slutet av 70-talet om våldtäkter och hur de hanterades av rättssystemet. Den ruskade om mig och satte för alltid spår i mina tankar. Kanske rättssystemet har förändrats, en aning. Men kvinnan är fortfarande, och kanske än mer, i ett partiellt utegångsförbud.

Jag bodde en gång på ett hotell i Kharkiv. Det låg centralt, men inte på en huvudgata, varför gatan var, som de flesta gator är i Ukraina, dåligt upplyst. På väg till hotellet, klockan var väl 12 på natten, mötte jag en ung kvinna. Hon gick på samma trottoar som jag. Jag kunde inte se att hon tvekade, att hon övervägde att gå över till den andra sidan. Hon var på väg. Jag var på väg. Två personer mötte varandra. Jag tittade på henne. Hon tittade på mig. Jag såg att hon var enormt vacker. Hon var också festklädd med sina 12 centimeters skor (dvs höjden på klacken för den oinitierade). Hon tittade på mig, utan rädsla i ansiktet. Hon bara tittade, så som man tittar på människor, speciellt när det bara är två människor. Vi möttes. Vi gick förbi varandra.

Jag fick känslan att hon inte var rädd. Att hon inte ens var oroad. Trots att gatan var dåligt upplyst. Trots att jag var man. Som om hon kände sig rimligt trygg. Mitt i en miljonstad. I ett land med dålig ekonomi. Med enorma klyftor. I en kultur med starka patriarkala drag.
Jag kan inte svara på min fråga, men den är oerhört viktig: Varför tycks det som om kvinnor i Kharkiv har mindre partiella utegångsförbud än svenska kvinnor?

Den som vill jämställdhet måste bita i den frågan och göra något åt den, ty det är helt oacceptabelt att det finns en grupp i Sverige som har partiellt utegångsförbud, kvinnorna.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/Vbrq91/det-ar-ni-man-som-valdtar-misshandlar-och-dodar-oss

​Öllsjö den 26 november 2019

Rätt svar: Ideologiseringen av akademin!

Pride, Earth Hour lanserar Linnéuniversitetet, FN:s hållbarhetsmål lanseras av Högskolan Kristianstad, och nu finns en petition mot Sverigedemokratens föreläsning på Göteborgs universitet. Dessa exempel visar hur universitet och högskolor villigt deltar i ideologisering av akademin. De gör det legitimt för universitet och högskolor att ta ställning i värderingsmässiga frågor.

Sverigedemokraterna vill nu hänga på denna ideologisering och få med sig universiteten på deras ideologiska väg. 
https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle§          Cit57tra/a/vQdQ1B/sa-vill-sd-toppen-forandra-universitet-och-kulturinstitutioner

Det är följdriktigt att de ser sin möjlighet. Ty det är inte SD som legitimerar universitetens politiska ställningstagande. Det är universiteten. Det var de som öppnade dörren. Och nu blir det svårt att stänga den.

Den öppna dörren utnyttjar Sverigedemokraterna. Det är helt legitimt att politisera, att göra ideologi i klassrummet, istället för kunskap och kritik.

Det visar sig med sådan alarmerande tydlighet på Göteborgs Universitet, där de svarta mörkerkrafterna skrivit en petition och vill avlysa en föreläsning som skall hållas av en Sverigedemokrat.
https://www.ipetitions.com/petition/no-sweden-democrats-lecture-at-GU?utm_source=facebook&utm_medium=social&utm_campaign=&loc=view-petition

Petitionen är ett kallt och ohyggligt exempel på hur Upplysningens ideal har lämnat, om inte GU, så i alla fall de som skrivit under. Måtte de inte lyckas.

Akademin, våra universitet och högskolor, skall vara platsen där alla tankar och idéer tillåts komma fram. Där presenteras de. Där kritiseras de. Där diskuteras de. Och där prövas de empiriskt.

Jag hade en gång Gunnar Adler-Karlsson som gäst, när jag arbetade vid Lunds universitet. Som då var ett universitet, och förefaller vara det fortfarande. Han hade kontroversiella utsagor om skillnaden mellan män och kvinnor. Alla i rummet var värdiga akademiker, och deltog i debatten. Förutom en person. Han satt längst bak. Han protesterade högt och gjorde stundtals mötet svårt att genomföra. Inte för att han hade något substantiellt att komma med. Bara att Adler-Karlsson var vidrig, var fascist och liknande epitet. Efteråt gav jag mig på honom och skällde ut honom. Då drog han sitt rasistkort, och menade att hans franska blod hade kokat och att man agerar så i Frankrike.

Akademins agerande är rakt motsatt fransmannens agerande. Vi skall ta upp alla tankar och idéer och pröva dem.

Vi skall inte förmedla värderingar, förutom de som är oundgängliga för oss, vilket är tanke- och yttrande-friheten. Utan dem, ingen kunskap.

Men jag skall inte avsluta denna mörka utläggning om det medeltida mörker som försöker tränga sig in på universitet och högskolor. Jag skall avsluta med dess raka motsats, där akademin gör sitt jobb. Där man bryter igenom ideologierna och normerna, för att studera vad som faktiskt är.

En person, som idag har varit doktor i företagsekonomi i tre dagar, bär Upplysningens anda, och talar så här insiktsfullt:
httpss://www.hkr.se/nyheter/2019/akademiker-ska-inte-marknadsfora-ideologier/
 
Öllsjö den 25 november 2019

​Imamerna släpptes fria. De förlorade sitt uppehållstillstånd, men fick gå kvar på den svenska jorden. Trots att staten, både säkerhetspolisen och regeringen, fann att de utgör ett hot mot den svenska jorden och Sverige.

Det kan inte bara vara jag som är helt oförstående inför att man kan släppa fri en människa som utgör ett hot mot Riket.

Det än mer anmärkningsvärda i saken är att dessa individer är så vidriga, och utgör sådant hot mot mänsklig verksamhet, att ingen stat tycks vilja ha dem. Då sitter Sverige med Svarte-Petter, ty vi är så öppna, så toleranta, så goda, att vi accepterar fascister, de som utgör ett hot mot vårt samhälle.

Men det är dock en sanning med modifikation. Fascister som tillhör den gren av fascism som blott betecknas som politisk, accepteras inte. Nazister och riktiga italienska fascister, de får inte bära sina symboler, och hade de agerat med den intensitet som imamerna, hade de åkt ut ur landet eller in i finkan.

Men imamerna rider på vanföreställningen att religion är något förmer och något annat än ideologi. Imamerna kan delvis rida på den märkliga sak vi kallar religionsfrihet.

Tricket för en fascist är att få sin ideologi betecknad som religion. Då går man fri från mycket. Då får man uttala dödshot mot grupper, det som annars skulle betecknas som hets mot folkgrupp. Då får man lov att vara hur mycket sexist man önskar. Då får man t o m bidrag från staten.

Varför har en viss typ av ideologi, den religiösa, fått frikort i rasism och sexism? Att kallas för religion ger betydligt större frihetsgrader än att vara det man är, en politisk ideologi. Att vara islam ger större rättigheter och möjligheter, än att vara nazism. Trots att de i sina tal, i sina texter och i sin praktik, kan vara likvärdiga.

Nazism, fascism, kommunism, judendom, kristendom och islam är samtliga ideologier av samma skrot och korn. De ger människan en plats i universum och historia. De ger individen en mening med sitt liv. De har normer som blir en etik. Och framför allt, de är totalitära, ty de pekar på en urkraft, jahve, gud, allah, partiet, führern. De betonar samtliga lydnad.

Det de har gemensamt är att de förgör det som är det mänskliga, hennes frihet. Förvisso erkänner de människans frihet, men den skall blott användes till en sak, att underkasta sig. Samtliga fem har friheten för att ha friheten att underkasta sig. Använder man friheten till annat än att underkasta sig, väntar Sibirien, koncentrationsläger, och helvete.

Genom att negera det som är människa, är de samtliga människans fiende nummer ett.

Varför har då tre av dem lyckats få en särprägel, och t o m fått en egen frihet, religionsfrihet, som inte ankommer de andra?

Det som skiljer dem åt är det icke-närvarande. Nazismen och kommunismen tillber det närvarande, partiet eller Führern, medan de abrahamitiska religionerna tillber det frånvarande, jahve, gud eller allah. De religiösa pekar på det frånvarande, det som kommer när tiden slutar, himmelen och helvetet, medan nazister och kommunister vill bygga himlen på jorden. Men denna skillnad, himmel på jorden eller efter jordens undergång, motiverar knappast att man särbehandlar dem.

Kan det vara en fördomsfull tanke om svaghet? Att många som är religiösa är svaga, som behöver trösten i guden, i helgonet, i himlen, för att orka leva sitt liv på jorden. Denna fördomsfulla tro på de svaga, ger de religiösa en särstatus. Trots att de svaga exploateras av de starka, de som organiserar kyrkor, de som kallas präster, rabbiner, imamer, som tillåts fånga dessa människors önskan efter en mening.

Men jag har träffat många som söker livets mening i föreställningar om lyckoriket på jorden. Som söker gemenskapen i gruppen. Som hart när avgudar politiker.

Min egen älskade farmor, som jag satt på en piedestal, hade en person som var upphöjd, som var mannen som hade räddat henne och hennes familj från träldom. Hon var statahustrun som vågade vara annorlunda och blott födde två barn, istället för det som var det normala, kanske tio barn. Hon ansåg, med viss rätt, att Gunnar Sträng, den forna lantarbetaren, som sedermera blev världens längst sittande finansminister, var den som räddade och gav frihet åt henne och hennes familj. Han, tillsammans med Gösta Netzen, avskaffade statarsystemet 1945. Hon lyssnade förstrött och lite förstående åt den eldige SSU:arens materialistiska förklaring, att produktionsförhållandet med livegna lantarbetare hade gått ur tiden genom jordbrukets rationaliseringar, varför löneanställda lantarbetare passade bättre till det moderna kapitalistiska jordbruket. Sträng gav henne frihet och var därför en människa som satt på den forna starhustruns piedestal.

Är min farmors tro och uppfattning mindre värt än de religiösas uppfattning, som skyddas av en specifik rättighet,  religionsfriheten?

Om det kommer jag att orda mer, ty något är ruttet i kungariket Danmark, och i detta med religion, när totalitära läror anses speciellt skyddsvärda.

​Öllsjö den 24 november 2019

​Idag har vi ROT-och RUT-avdrag. ROT-avdrag skapades en gång för att stimulera ekonomin. Genom att befrämja byggnadsarbete, skapas via multiplikatoreffekten en ekonomisk injektion i ekonomin. Multiplikatoreffekten är att ett bygge medför inte bara att byggare får jobb, utan att byggena kräver inköp av material, vilket ger jobb hos materialtillverkarna.

Men ROT gav godsaker till villaägarna, och i omtanke om rösterna från dem, avskaffades inte ROT när ekonomin hade fått fart, utan har dröjt sig kvar, trots att dess effekt i ekonomin inte längre är eftersökt.

RUT-avdraget skapades kanske främst för att få lågkvalificerade arbeten till lågkvalificerade arbetare, som annars skulle ha svårt att få arbete, möjligen främst till för våra flyktingar, som i många fall saknar relevanta kvalifikationer. Men också för att högavlönade skulle få frigjord tid till att producera ytterligare utifrån sin högkvalitativa kompetens. Det är bättre att ha en läkare i operationssalen, än att den dammsuger sin spatiösa villa.

Bägge avdragen är familjeorienterade. De är riktade mot familjens bo, främst dess villa eller stora lägenhet. De statliga bidragen går till familjens varma bo. Med förhoppning att bi-effekterna, multiplikatoreffekten och anställning av annars icke-anställningsbara individer och frigjord arbetskraft, skall bidra till samhället.

Men hur skulle vårt samhälle se ut om man istället hade använt alla dessa skattereduktioner, alla dessa resurser, till ett Spångenbidrag?

Spångenbidrag är att subventionera restaurangverksamhet. Det skulle användas till att sänka priset för restaurangtjänster. Bidraget skulle innebära att priset på en Dagens rätt på en restaurang skulle bli markant lägre. Att priserna på menyn skulle bli dramatiskt lägre.  
Då skulle människor välja mellan lunchlådan eller Dagens Rätt. På kvällen skulle man välja mellan att gå till den lokala krogen för att äta sin middag, eller att köpa in råvaror, laga middagen och diska.

Den tid som tidigare användes till inköp, tillagning och diskning skulle nu bli helt frigjord. Därmed skulle potentiell arbetstid bli frigjord. Men inte för den lilla klass som kan utnyttja RUT idag, utan till betydligt fler. Man kanske inte skulle få så stor multiplikatoreffekt. Men vad man skulle få är många fler anställda inom restaurangbranschen, som rymmer en del kvalificerade arbeten, men också mycket av ganska okvalificerat arbete. Man skulle få ut, speciellt invandrare, som fick möta människor på arbetsplatsen i restaurangen, och bland gästerna. Man skulle få ut människorna ur sina hus och lägenheter, så att de möts i samhället, på restaurangen. Man skulle få ett betydligt mer levande samhällsliv.

Med Spångenbidraget skulle samhället bli livfullare, matlagningen skulle bli effektivare eftersom de utförs av professionella, assimileringen skulle förbättras, tid skulle frigöras för restauranggästerna, gatorna skulle få fler som promenerar på väg till och från restaurangen.

Vi skulle kunna stämma in i sången:   
https://www.youtube.com/watch?v=eSr_cw4YCN8

​Öllsjö den 23 november 2019

​Den Nya Välfärden är en organisation som företräder nyliberala värderingar. I en specialbilaga i Svenska Dagbladet rapporterar organisationen en undersökning de själva gjort. Den är intressant av två skäl.

De använder data från BRÅ, ni minns, den organisationen som på direktiv från Morgan Johansson INTE skulle göra en uppföljande studie avseende brottslighet som inrymde variabler med etnicitet.

Organisationens studie fann bl a att den grupp som är mest brottsbelastad är de som är födda i Sverige, men av två invandrade föräldrar. Det kan förefalla överraskande då denna grupp har fått ta del av hela Sveriges batteri av välfärd och normer. En förklaring kan vara att invandrarna och flyktingarna är relativt sett skötsamma då de kanske känner en tacksamhet gentemot Sverige, som tog emot dem. Deras barn, däremot, jämför sig inte med sina föräldrars ursprung, utan de jämför sig självfallet med sina likar, andra barn födda i Sverige. De ser att medan de själva lever i utanförskapsområde som Rosengård, lever svenskarnas barn i trygga områden som Staffanstorp. De ser att deras skola är en dålig förvaringsplats medan svenskarnas barn går i skolor som ger dem lyftkraft inför framtiden. De känner sig inte tacksamma, utan förfördelade.

Denna studie kan därför sägas peka på segregationen som stark orsak till brottslighet.

Det andra skälet som gör deras studie intressant är maktens intresse av okunskap. I bilagan skriver organisationen att de initialt hade svårt att få data från Brå. Inte p g a BRÅ, som de snarare hyllar för att ha en mycket korrekt attityd. Istället är det den etiska prövningen som alla studier med individdata skall genomgå. De fick tillstånd till sin studie med minsta marginal, där akademikerna i etikrådet tycks ha medgivit studien, medan, som sägs i bilagan, ”…alla de politiskt tillsatta röstade emot”. Skälet anges genom att man citerar reservanter mot beslutet: ”den förväntade effekten av studien är att den blir använd som stöd för diskriminering som strider mot de mänskliga rättigheterna.”

Om vi antar att den citerade texten är korrekt, då har således politiker hävdat att kunskap som kan leda till handlingar som strider mot mänskliga rättigheter skall inte skapas. Att brännas till aska av en atombomb torde strida mot mänskliga rättigheter. Således borde Einstein ha förbjudits att göra sin forskning, eftersom den är grunden för atombomben.

Den kalla politikermakten, där deras bild som de tecknar, byggt på deras vilja och önskemål, skall vara den som skapas och sprids. Eventuella motbilder, även de som skapas av kunskap, skall inte skapas. Deras argument är Goebbelskt propagandistisk. Verkligheten ger vi satan, ty folket skall vaggas till lugn och intellektuell sömn genom politikernas berättelse.

Min slutsats ovan, att segregationen är en stor orsak, skall inte få lov att uttalas på ett framträdande sätt. Förvisso är det sant, det som Morgan säger, att vi idag redan vet orsakerna till våldet. Men vad är det han vet? Och om han redan vet, varför inte söka bekräftelse på sin kunskap, eller än hellre, den riktigt sanna kunskapsattityden, att söka falsifiera det som vi idag håller som kunskap.

Socialdemokratin stod för kunskap och ett rationellt samhälle. Idag står ’socialdemokraterna’ för vidskeplighet och medveten blindhet, när man motarbetar kunskap.

​Öllsjö den  22 november 2019

​Palme och Erlander ansåg i början på 60-talet att det framväxande folkhemmet skulle ställa ökande krav på den offentliga sektorn. När man slapp råttorna på utedasset, skulle man inte låta nöja sig, utan stegra sina förväntningar. De såg hur Folkhemmet skapade medelklass, med resurser att kräva.

Redan under 60-talet började det. Studentrevolten, som gapade och skrek om arbetarklassen, var skapad av en ström av medelklassens ungdomar som kommit till universiteten. 1968 markerar inte bara studentrevolten, utan också det år då den minskande sociala snedrekryteringen till akademisk utbildning bröts och speciellt medelklassens ungdomar strömmade till universiteten. Förvisso fick fler utbildning, men det var framför allt medelklassen som utnyttjade utbildningen och tryckte tillbaka andelen ungdomar från arbetarhem.

Det eskalerade på 80-talet. Det hårt reglerade kreditsystemet avreglerades, släpptes fri, och bankirer sprang som sprittande kor på banklånens grönbete. Effekten slog till hårt och dramatiskt i början på 90-talet, med en finanskris som gav 500% i ränta och slutligen en flytande krona, med banker som undkom förstatligande genom att staten borgade för deras skulder. Blott en bank blev förstatligad.

Valfriheten blev ett honnörsord. Medelklassen var nu så stark att den ville ta över statens arbete. Staten kunde gärna organisera skolor och daghem, speciellt för att täcka upp för de privata skolor som ibland gick omkull och då skickade sina elever till de kommunala skolorna. Medelklassen skulle ha valmöjligheten, men när de misslyckades, då skulle staten stå där med sin varma famn. 

Det fria skolvalet och friskolorna var ett dödligt skott i Folkhemmet. Det främsta, ty det har skapat motsatsen till Folkhemmet, där alla betyder något, och istället skapat en segregation av guds nåde.

Ett annat skott i Folkhemmet var premiepensionssystemet, där en del av tvångssparandet i pensionen skulle kanaliseras via privata fonder, där medborgaren skulle lära sig grunderna i de kapitalistiska kreditmarknadernas sätt att fungera med sina risker och investeringshorisonter. Medborgaren skulle inte sitta vid sitt middagsbord och diskutera politik, utan den skulle läras upp i kapitalism.

Ja, det blev t o m så absurt att de som valde att inte välja, de som lät sitt kapital vara kvar i den statliga fonden Såffan, skulle tvingas välja. Medelklassens vilja till val hade nu blivit en styrande religion där alla skulle välja. Det skulle inte vara ett val att välja.

Skotten fortsatte. Apoteket, med sina stränga damer, erbjuder idag schampo, men inte alltid mediciner. Bilbesiktningen privatiserades delvis, där du nu kan välja olika besiktare, vilket lett till ökat öppethållande och högre priser. Ännu vet vi inte om den lett till bättre eller sämre bilkvalitet på våra vägar.

Gränsen öppnades och Folkhemmet fick den avgörande stöt den inte kommer att överleva, flyktingarna. Däremot kommer medelklassen att för lång framtid tillförsäkras städpersonal, och det till priset av en statlig subvention, RUT.

Den framväxande medelklassen tog makten, etablerade val och privata alternativ. Folkhemmet rämnade. Utanförskapsområden, havererade skolor, segregation blev priset för den väljande medelklassen som ständigt byter kök och bygger ut sina villor.

Arbetarklassen, som t o m glömdes bort av sitt eget parti, ’socialdemokraterna’, som såg Folkhemmet rämna, deras pension krympa, deras sjukvårds stängda dörrar, gick till det bespottade partiet och blev föraktade av den ombyggande, väljande medelklassen. De kallades rasister. T o m av de som en gång i tiden var deras företrädare, ’socialdemokraterna’.

Så slutade en saga, som såg så lycklig ut under 60-talet. Det goda skapade det onda, som förgjorde det goda.

​Öllsjö den 22 november 2019   

​Vilken är den mest effektiva organisationen? När jag föreläser i företagsstyrning, brukar jag ställa den frågan. Skälet är mindre att peka ut den mest effektiva organisationen, även om det är roligt att se studenternas förvånade miner, utan jag vill visa vad effektivitet kan vara.

Somliga förväxlar produktivitet med effektivitet. Produktivitet är ju ekonomens favoritbegrepp. Ekonomi brukar ju definieras som hushållning med begränsade resurser. Den organisation som bäst hushållar är den som är mest effektiv. Nej, det är inte korrekt, ty den är mest produktiv.

Men produktivitet är inte enkelt. En skräddare som kan göra två kostymer av en mängd tyg är mindre produktiv om en annan skräddare kan göra tre kostymer. Å andra sidan, om den första skräddaren gör sina två kostymer på två dagar, medan den andre skräddaren tar fyra dagar på sig, då är den första mer produktiv avseende resursen arbetstid, ty för den tar det 1 dag per kostym, medan den andre förbrukar 1,33 dagar.

Ekonomen löser det produktivitetsproblemet genom att standardisera förbrukningen av resurser med hjälp av priset för resursen. Då kan man väga förbrukningen av tyg med förbrukningen av tid, och den som har lägst kostnad per kostym är den mest produktive.

Men effektivitet behöver inte ha med produktivitet att göra. Effektivitet är organisationens förmåga att uppfylla syftet med organisationen. En organisation som har som mål att ge så stor avkastning som möjligt, vilket oftast antas för börsnoterade bolag, struntar i arbetstiden och tygåtgången, utan ser blott på relationen mellan vad tyg och arbetskraft kostar, och vad de kan få när de säljer kostymerna. Vinsten är målet, och det är för den som organisationen finns till.

För att kunna bedöma en organisations effektivitet måste man därför veta målsättningen med organisationen. Det är målsättningen man skall uppnå. Allt annat är medel för organisationen att uppnå målet.

I dessa dagar av hållbarhet och klimatomsorg, poängterar många företag att de har hållbarhetsmål. Men i kapitalistiska företag, som agerar under marknadskonkurrens, är dessa mål inte mål för organisationen, utan medel för att uppnå målet, maximal avkastning.

Ett annat mål kan vara överlevnad. Det är ett vanligt mål för familjeföretag. Hos dem är avkastningen ett medel för målet, att föra över företaget till nästa generation. I fråga om familjeföretag kan man därför mäta effektivitet i antal år det funnits.

Då kan man peka på den japanska hotellverksamheten, Nishiyama Onsen Keiunkan, som lär ha funnits sedan 705 e.kr. Det torde vara det mest effektiva företaget, om hållbarhet i överlevnad är kriteriet för effektivitet.

Men, och nu kommer poängen som öppnar ögonen på studenterna, om ålder på organisationen är ett tecken på dess effektivitet, vilket är då världens mest effektiva organisation? Enligt Wikipedia var det japanska byggföretaget Kongō Gumi det mest effektiva, ty det bildades 578 e.kr. Men det gick i konkurs 2006, så det var, men är inte den mest hållbara organisationen. Idag tycks istället den japanska hotellverksamheten Nishiyama Onsen Keiunkan vara det mest hållbara, som bildades 705 e.kr. och som fortfarande finns (https://www.va.se/nyheter/2015/02/25/varldens-20-aldsta-foretag---det-aldsta-ar-fran-578/).

Vårt bolag Stora Kopparberg, som nu heter Stora Enso, är en yngling i jämförelse, känt från 1288 e.kr.

Det tycks således som om familjen är den byggsten som krävs för en hållbar organisation. Den bygger på nepotism, dvs att en eller flera familjemedlemmar äger och styr organisationen. Är således familjen den bästa byggsten att bygga en livskraftig organisation på?

Nej. Dess raka motsats är sannolikt den mest effektiva organisationen, om vi med effektivitet menar den mest hållbara organisationen.

Den äldsta organisation jag känner till är den som lär ha bildats första århundrandet efter Kristus, den Katolska kyrkan. Den har funnits i nästan 2000 år. Och den bygger på nepotismens raka motsats, trots att ordet nepotism kommer från påvarnas benägenhet att ge ämbeten till sina söner, vilket strider mot dess grund i celibat.

Den mest hållbara organisation är således den som bygger på en stark gemensam ideologi. Och inte vilken ideologi som helst, utan en totalitär ideologi.

Således, den mest effektiva organisation som människan har byggt är den som bygger på en totalitär ideologi.

En ganska trist slutsats för en liberalt hållen person. Lyckligtvis kan vi visa upp många organisationer som byggt på totalitära ideologier, men som varit korta i sin levnad, som nazistpartiet i Tyskland och det kommunistiska partiet i Sovjetunionen. Förhoppningsvis är därför den katolska kyrkan ett särfall.

Men det tar inte bort ekonomens skyldighet att granska den katolska kyrkan, ty vad är det i den som gjort den så framgångsrik? Vad kan dagens organisationer lära av den katolska kyrkan?

​Öllsjö den 21 november 2019

​Högskolan har två ledningssystem. De kallas olika, beroende på var man har sin främsta tillhörighet. Jag föredrar att kalla dem för det akademiska och det administrativa systemet.
Ett system är det administrativa system, vilket sådana som jag kallar det, som främst rör sig i det akademiska ledningssystemet. Det systemet består av de som utför de administrativa tjänster som krävs för att understödja den akademiska organisationen. Administrationen är betjänter till det akademiska systemet, eftersom en högskola är en akademisk institution.

En del av de som finns i det administrativa systemet kallar det för chefssystemet, ibland t o m för ledningssystemet. De ser sig själva som de som fattar besluten i organisationen, över dess strategi och resursallokering, och avgör hur personalen skall arbeta. Det är de som leder högskolan, anser de. De har en hierarki, som tidigare bestod av prefekt, dekan och rektor, medan de idag oftare kallas chefer av olika slag. 

Det akademiska systemet består av de professionella, de som har rätten att meddela undervisning på den akademiska anstalten, de som utför forskningen och som deltar i samhällsdebatten och på annat sätt påverkar samhället. Här finns förvisso en hierarki, med doktorander, doktorer, docenter och professorer, men där formell titel spelar något mindre roll, medan auktoriteten är mer betydelsefull för inflytandet i det akademiska systemet.  I detta system har titlarna inte förändrats, men möjligheten att få högre titel ökade p g a befordransreformen, där titeln knöts till kompetensen och inte utbudet av tjänster. 

I det gamla universitetssystemet var det svårt att se skillnaden mellan det administrativa och det akademiska systemet, då det akademiska systemet dominerade och var väl integrerat med det administrativa systemet. Det var de främsta i det akademiska systemet som hade de framskjutna positionerna i det administrativa systemet. Man såg deltagande i det administrativa systemet som en värnplikt, det var nödvändigt arbete som skulle utföras, om än aningen motvilligt. Man gick in i administrativa positioner, och lämnade sedan positionen, efter, som man sade, fullgjord värnplikt. Administrationen var något nödvändigt ont, och tydligt underordnat det akademiska systemet. T ex var det gruppen av professor, dvs de förnämsta i det akademiska systemet, som tillsatte den främste av likar, Rektorn, Primus inter pares.

I dagens högskola förefaller det som om det administrativa systemet överordnats det akademiska systemet. Det syns bl a genom att det inte är de främsta professorerna som blir rektorer. Ja, det finns t o m rektorer som inte ens är professorer. Dekaner, som driver fakulteten, kan idag t o m vara en doktor, dvs den lägsta graden i den akademiska hierarkin, där det förr krävdes minst docenttitel. Prefekter, där förr skamgränsen låg på att vara disputerad, kan t o m vara sådana som står utanför den akademiska organisationen, dvs de är inte disputerade eller under forskarutbildning.

Den akademiska rangen på de administrativa tjänsterna har således sjunkit. Paradoxalt nog har de administrativa tjänsterna vunnit i makt. Det administrativa systemet kan, som i mitt fall, avskeda en professor, som gjorde vad som stod i hans makt för att akademisera utbildningen och säkerställa lärarnas kompetens. Jag hade det administrativa systemet mot mig, men merparten av det akademiska systemet med mig. Resultatet blev mitt avsked, dvs det administrativa systemet stod klart över det akademiska.

I Lund på 80-talet hade vi en debatt om vi i första hand var akademiker eller anställda vid Lunds universitet. Stod min lojalitet till den akademiska professionen eller till organisationen? Jag, tillsammans med många, hävdade att min lojalitet stod till professionen, och därefter till organisationen. Man skall förvisso göra sitt yttersta för organisationen, men om den kräver något som går mot professionen, då följer jag professionen.

Jag stod på mig. När man på Högskolan Kristianstad krävde att jag och min undervisning skulle underordnas FN:s hållbarhetsnormer, sade jag att de inte är vetenskapliga kunskaper och kan därför inte vara överordnade den vetenskapliga kunskapen, eller ens likställas. Jag hävdade professionens akademiska frihet, rätten att meddela sin undervisning utifrån professionella normer. Jag blev avskedad. Jag fick höra att jag inte var flexibel och att jag skulle vara lojal motarbetsgivaren, dvs det administrativa systemet.  

Jag hävdar således att professionens normer går före organisationens normer för en professionell akademiker. På mitt universitet är det akademiska systemet överordnat det administrativa systemet.

När det administrativa systemet består av svaga akademiker, i vissa fall av icke-akademiker, skall man således inte överraskas av att det administrativa systemet säger till akademikern, på ett korrigeringssamtal, att man skall vara lojal mot sin arbetsgivare, dvs mot organisationen.

När det administrativa systemet belägras av svaga akademiker, utnyttjar de den makt som ursprungligen fanns till för det akademiska systemets försvar. Den makten används i en total motsägelse, till att angripa det akademiska systemet, och att underordna det. Att akademikerna har låtit det ske, är högskolans främsta tragedi.

​Öllsjö den  20 november 2019

Jag ser SvT:s fantastiska historia ’Vår tid är nu’. Tidigare har jag njutit av att se den, med sina tidstypiska detaljer, inte minst bilarna, och det goda skådespeleriet, och skrattat åt hovmästaren, vår man från Huaröd. 

Men de nya avsnitten får min kropp att skaka. Nu befinner sig historien i 1968, med de radikala studenterna. I centrum är en dansk revolutionär, John, som håller flammande tal om arbetarnas revolution, som organiserar demonstrationer, och som får allas beundran, inte minst kvinnornas. Jag klarar knappt av att se honom. Han får mitt klasshat att forsa fram från sin sedan flera år bortglömda källa. Mina forsande klasshatkänslor blockerar mig från att se vad som sker. Minnen väller fram. Jag knyter min näve och bankar på fåtöljens karm. Jag muttrar hycklare, hycklare, din moraliska tomhet. Ditt vacuum av moral.

Jag återupplever min studenttid.   

Januari 1978. På Parentesen, ett studentboende i centrala Lund. Det skulle bli fest i korridorsköket. Jag gick in och satte mig i soffan och satte brännvinsknattingen på bordet. Jag hade studerat matematik min första termin i Lund och då varit så uppfylld av ekvationer och analys att jag hade varit helt asocial. På något sätt insåg jag att jag inte ville ha det så, varför jag bestämde mig för att skriva in mig på ekonomprogrammet för att bli någon, men också för att återvända till människorna, för att bli social.

Jag gick ut i korridorköket och tänkte börja festa. Så som jag festade hemma. En knatting av brännvin som man drack under kvällen. Precis lagom för mig och min vana. De tuffaste killarna i gänget där hemma drack en sjutiofemma.

Jag satte mig i soffan, längst ut till vänster, trots att den var tom.  

Mittemot mig satt EkaLars, en student på sopis, traditionellt klädd, med växtfärgad tröja och pösiga byxor. Sidan om honom satt Bibbi-gottis, också hon från Växjö, också hon i växtfärgad tröja och pösiga byxor. De bägge var kraftfullt engagerade i en kommunistisk förening (minns inte riktigt vilken bokstavskombination det var, men jag tror de tillhörde den milda varianten, Vpk).

Jag kommer aldrig att glömma hans ansikte och hans ord. Aldrig. Det intermezzot har närt mitt klasshat.

Han tittade på min flaska och tittade sedan på mig. Hans ansikte uttryckte förakt och avstånd. Han sade med fnysande röst: ”Sån arbetarromantik.” Sedan vände han sig bort med avsmak och började prata med Bibbi Gottis.

Jag hade gått ut i köket för att vara social, för att vara tillsammans. Nu satt jag där med min flaska och kände mig naken, utsatt och ohyggligt ensam.

Där slutar mitt minne. Jag har försökt minnas vad jag gjorde. Men jag kan inte komma ihåg. Jag tror, eller snarare, jag hoppas att jag satt kvar.

Jag lyckades dock bli, om inte vän med dem, men i alla fall kamratlig, så vi, de revolutionära och jag, festade sedan tillsammans och hade volleyboll tillsammans en kväll i veckan. Jag gick över till Chatelet. Jag smälte därmed in lite. Men jag var ju SSU:are, så revolutionärerna sparade mig aldrig från de värsta invektiv de hade, reformist, revisionist. Blott en gång kom jag i nästan våldsam strid mot en av dem, VidbrännarBengt, som var SKP:are och hävdade att det var korrekt och bra för revolutionen, den oundvikliga, att arbetarna fick det sämre, så att de verkligen erfor ondskan i kapitalismen. Jag tyckte det var absurt att önska människor försämringar.

En del av dessa sitter idag med betydligt dyrare viner, i sina villor, med sina resor. En av dem träffade jag. Han skrattade gott och drömde sig tillbaka: Det var tider då. Välsituerad. Resterna av hans engagemang är 100 kronor på autogirot till Rädda Barnen. Från motstånd till total acceptans. En moralisk och politisk vindflöjel, en opportunist. En man som inte får min respekt. En man som får mitt klasshat.

​Öllsjö den 19 november 2019

​Två skandaler inom någon månad antyder att det finns ett fel. Först Apoteksgruppen, som inte klarade av att föra ut material till sjukhusen, med följd att sjukhusen fick inställa operationer. Därefter ett bolag, Evry, som sålde intervjutjänster till SCB, som trixade med sina siffror och kunde inte leverera vad de skulle, med följd att arbetslöshetsstatistiken inte blev tillförlitlig.

Bägge två, Apoteksgruppen och Evry, säljer en tjänst. Den utmärks av att inte kunna granskas förrän den är köpt. Den är till sin natur sådan, att man köper grisen i säcken. Det är inte som när du köper en begagnad bil, som du tar på provtur för att se hur den uppför sig. Det kan förvisso fortfarande finnas dolda fel i bilen, men du kan se att den startar, vilket var felet med Apoteksgruppen, som inte fick igång sin tjänst, eller att den inte går fortare än 50 km/h, vilket var problemet med Evry, som inte levererade trovärdig statistik.

Den som köper tjänsten måste därför inhämta information om hur företaget tidigare agerat för att kunna bedöma om deras tjänster kan vara trovärdiga, dvs försöka skåda grisen i säcken innan säcken öppnas. Den måste också vara varse hur kontraktet är utformat, så det inte finns incitament till genvägar, med risk för kvalitetsbrister. Slutligen, den måste vara som en hök och se till att de får den utlovade tjänsten.

I fallet med Apoteksgruppen var det inte så svårt att se att man inte fick tjänsten. Det kom inget material. I Evrys fall var det svårare, då de fick siffror, som de ju ville ha. Dock med bristen att de inte var korrekta.

I bägge fallen tycks inköparen gått hårt på priset. Bägge företagen gav uppseendeväckande låga bud. Medan upphandlaren kan vara stursk och säga att ett lågt bud är deras problem, bara de levererar tjänsten. Ett lågt bud är bra för den köpande verksamheten, som då sparar pengar som de kanske inte har, eller som de kan använda till annat. Om man kan välja mellan att köpa ett rött fint äpple för 3 kronor eller 5 kronor, då tar man självfallet äpplet för 3 kronor, och kan använda två-kronan till annat.

Problemet i bägge fallen är att de inte kunde veta om de skulle få ett äpple. I bägge fallen kan man säga att de fick ett äpple. Men det var bara en bit av ett äpple i fallet med Apoteksgruppen, och det var ett ruttet äpple som Evry levererade.

Upphandlarna var giriga. De tog det lägsta anbudet och såg ut att tjäna pengar, relativt de andra anbuden. De insåg inte att de, genom att ta ett så lågt anbud, gav leverantörerna incitament att trixa med tjänsten, att inte leverera tjänsten som det var tänkt och avsett. När anbudet var taget, hade det säljande företaget ingen möjlighet att påverka intäkterna, blott kostnaderna. Eftersom bägge företagen är kapitalistiska, dvs söker avkastning, så får de incitament att påverka kostnaderna. Och de påverkade kostnaderna. Till priset av icke-leveranser av material och bristfälliga leveranser av statistikdata.

Upphandlarens girighet och säljarens girighet gav tillsammans inställda operationer och felaktig statistik. Kvaliteten, att verkligen leverera den efterfrågade varan, blev sekundär. Girigheten var primär.

Statens kostnadspress, sannolikt drivet av upphandlingsreglementet, och de kapitalistiska företagens vinstintresse, gifte sig till en brygd av totalt misslyckande.

Det krävs ett helt nytt blogginlägg för att visa på att alternativet, att staten själv tar hand om materialflödet och dataskapandet, inte nödvändigtvis ger bättre utfall. I företagsekonomin arbetar vi ofta med två former av utbyten. Marknaden, som i de här två fallen, helt misslyckades, och hierarkin, som ett annat blogginlägg skulle kunna visa också skulle kunna misslyckas.

Men det finns en tredje form för utbyten, som vi för enkelhetens skull, men något oegentligt, vi kan kalla för professionen, skulle kunna var en lösning. Den kräver dock ytterligare blogginlägg för att visa på som möjlighet. Idag är den emellertid under så stark attack i dagens samhälle, att det är bortkastad tid att försöka visa på dess förträfflighet.
Vi får därför leva med de ökade risker i samhället som privatisering medför. Dessa två fall visar på dess misslyckande. Skolan visar på dess misslyckande. Eller, om vi vill vara vänliga kan vi kalla det för risker.

​Öllsjö den 18 november 2019

En människa utför en handling. Vi vet, från oss själva, att vi kan ha en önskan om något. Denna önskan, har vi lärt oss, kan realiseras genom att vår vilja förmår oss att handla. Vilja är det som behövs för att önskan skall realiseras genom handlingen.

Men tänk om viljan inte finns? Tänk på möjligheten att vi noterar en önskan, och vi noterar en handling. Då drar vi en slutsats, att mellan önskan och handlingen finns något, som vi kallar vilja, som överför önskan till handling.

Men viljan, lika lite som önskan, är inte observerbar, likt handlingen, det som utförs i verkligheten, utan är blott ett antagande vi gör för att förstå hur önskan transformeras till handling. Transformationen har vi gett namnet Vilja.

Vi finner det svårt att förstå en handling om vi inte antar att individen hade en vilja att utföra handlingen. Därför är Vilja ett praktiskt sätt att förbinda önskan och handlingen.

Men vi har komplikationer i vårt antagande. Paulus uttrycker det i Romarbrevet 7:15: ” Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag”. Således vet vi att viljan inte fungerar som den borde. Vi har en önskan, men den realiseras inte genom viljan, som istället förmår människan att göra något den inte önskar.

Viljan är tydligen inte slav under önskan, utan kan agera självständigt, och t o m mot önskan. Om nu viljan finns.

Tänk om viljan är ett påhitt vi gjort, för att skilja oss från djuren, som blott agerar på instinkt. Tänk om viljan är människans sätt att förhäva sig, att skapa ett beläte som får oss att framstå som annat än djur. Ty vem vill vara ett djur?

Sedan Upplysningen bär vi tanken att vi är fria. Och därför, att vi har vilja. Vi kan använda vårt Förnuft för att tänka ut principer, som leder oss i vårt agerande. Förnuftets realisering går genom viljan. Vi kan tänka på alternativ och vi kan välja. Vår önskan kan överföras till handling genom viljan. Viljan manifesterar vår frihet. Blott den som vill, är fri.

Utan vilja är vi ofria. Vilken hemsk tanke. Vårt agerande är resultat av våra djuriska instinkter, inte av Förnuftet som agerar genom viljan. En outhärdlig tanke.

Alternativet till viljan är guden, den som leder vårt handlande. Tänk tanken, att förvisso är guden en av människan mest ohyggliga innovationer, starkare i sin dödskraft än en annan mänsklig innovation, vätebomben. Men viljan, som med hjälp av Förnuftet står som alternativ till guden, kan lika mycket vara en innovation. Som vi har skapat för att göra oss gudomliga.

Vilja, gud eller instinkt. Inför dessa tre alternativ väljer jag så klart viljan. Även om det bara är ett påhitt för att göra mig gudomlig.

​Öllsjö den 17 november 2019

​Med stigande akademisk nivå, sjunker andelen kvinnor. En förklaring som angetts har varit att det finns patriarkala strukturer, varvid sannolikt menas patriarkala traditioner, där män föredrar män, och att män föredrar de som gör den forskning som män gör. En annan förklaring har varit att kvinnor inte har det drivet som män har i sin karriärhunger, och inte är villig att åsidosätta annat i livet, som familjen.

Men kan något bero på understödjande strukturer?

Många kvinnor disputerar. Jag har inte någon statistik, men jag betvivlar att de tar längre tid på sig än männen. Kanske t o m kortare. Varför stoppas de inte där av patriarkala normer och av sina livsval, t ex att fokusera på familj? Det förefaller som om stoppet och hindren kommer efter disputationen. De når kanske docentskapet, men inte längre.

Det som kännetecknar disputationen är att det föregås av en ganska hårt strukturerad gång, med kurser och obligatoriska seminarier, och med en eller flera handledare som har som uppgift att utveckla doktoranden.

Efter disputationen finns oftast en tyst, osynlig norm att handledaren bör befrämja sin doktorands utveckling, men nu betydligt mindre strukturerat och utan kurser och obligatoriska seminarier som ramar in utvecklingen.

Efter docentskapet är individen utelämnad helt åt sig själv, enligt de tysta normerna. Nu är individen ju tänkt att vara helt självständig.

Ligger förklaringen på kvinnors lägre förmåga att klättra på akademins stege med att understödet minskar, och därmed minskar deras kraft att utnyttja sin förmåga? Eller uttryckt på annat sätt, skulle andelen kvinnliga professorer öka om det fanns en väl strukturerad karriärväg, med drivande och understödjande inslag, likt forskarutbildningen?

Någon kan invända att man som doktor skall klara sig själv och kunna agera självständigt, och inte skall behöva en curlande omgivning. Jovisst, det är sant, men samtidigt är det också sant att avhandlingen, som resultat av forskarutbildningen, skall ju vara en självständig produkt, dvs det är möjligt att vara i en strukturerad karriärsprocess, utan att för den skull vara osjälvständig.

Akademier borde därför överväga att ha strukturerade karriärvägar, liknande forskarutbildningen. Inte för kvinnor, utan för de som man tror har kapaciteten.

​Öllsjö den 16 november 2019

​Man skall ta seden dit man kommer, hävdar vi som ser att vårt land berikas av slöjor, könssegregerade bad och krav att inte avteckna pedofilen.

Men vi vet alla som varit utomlands, att seder kan vara svåra att avtäcka, att upptäcka och att följa.

Ett utmärkt exempel på detta presenterades en dag på Facebook, på en sida som enbart är till för förlöjligande och skämt.

Michel Sjögren, en person jag inte känner, skrev där: ”Hur man skiljer fest från högtid i Sverige: Titta på bordet, står det sill där? Ja: högtid. Nej: fest.”

Huvudet på spiken. När jag ser på mina egna festligheter, tenderar det att vara en sanning.

Julen och Midsommarafton är otänkbara utan sillen. Samtidigt som sill på bordet på min födelsedagsfest är lika otänkbar.

Innan jag läste hans inlaga hade jag aldrig tänkt på det. Efter att ha läst det inser jag att det är sant.

Starka traditioner är sådana som lever i oss, som är en sådan självklar del i våra liv, att vi inte tänker på dem. De är nästan lika självklara som att andas. Vi tänker aldrig på att vi andas och att vi skall andas. Förutom de fåtal gånger vi dyker under vattnet och tänker att jag snart har slut på luften och måste upp till ytan. Vi andas bortåt 6307200 gånger per år, och tänker på vår andning, kanske två, tre av de gångerna. Det hade varit ogörligt för oss att leva om vi hade behövt tänka på vår andning inför varje andning.

Traditioner har den likheten, att väl de lärts in, är de en lika naturlig del som andningen.
Tänk dig nu en invandrare som är bjuden på sin första fest, t ex julafton, där sillen serveras och har en framskjuten plats. När den bjuder tillbaka, försöker den visa sig vara integrerad, och bjuder på sill. När vi kommer, som bär på traditionen i oss, oreflekterat, blir vi överraskade, och kanske inte ens tar av sillen, ty det är ju fest och inte högtid.

Sillen lär oss därför två saker. Vi lär oss om våra egna traditioner. Vi lär oss att fara fram med omtanke och försiktighet när vi hävdar: Ta seden dit du kommer.

​Öllsjö den 15 november 2019

1935 beslöt Nazipartiet, då enväldigt, att i Nürnberg anta lagarna om rasåtskillnad. Den andra lagen, Blutschutzgesetz, förbjöd giftermål eller sexuella relationer mellan judar och icke-judar. Judarna pekades ut, tydligt och klart, som paria, som smutsade ner, som degenererade folket. Ingen kärlek mellan judar och icke-judar var möjlig. Det var en omöjlighet. Skulle så ske, väntade fängelse.

I Hudiksvall följer man Nürnbergtraditionen, men fokuserar inte på ras, utan på ideologi. Där har man genomfört motsvarigheten till Blutschutzgesetz, men nu som Ideologie Schutzgesetz
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=99&artikel=7342722

Det innebär att en ’socialdemokrat’ (dvs nya tidens s k socialdemokrater) får inte ha en relation med någon person som bär på tankar som strider mot ’socialdemokraternas’ nutida idéer. Som de själva uttrycker det:”…  ett parti som står så långt ifrån socialdemokratiska värderingar som det är möjligt att komma.” (https://hudiksvall.socialdemokraterna.se/pressmeddelande-med-anledning-av-ninas-uttalande/)

Det är möjligt att ’socialdemokraterna’ står långt från dagens Sverigedemokrater, men deras Ideologie Schutzgesetz påminner icke ringa om det förfarande som Sverigedemokraterna sägs ha sitt ursprung från.

Jag har inte lyckats komma över en lista över vilka som tillhör Hudiksvalls motsvarighet till tyskarnas judar, dvs de ideologiskt opassande, de ideologiskt nedsmutsande, de som degenererar folkhemmet. Men en grupp har klart pekats ut, sverigedemokrater. Med dem får ingen ha någon kärleksrelation, ty då bestraffas man, inte genom fängelse, utan genom att man tappar sina politiska uppdrag.

Sverigedemokrater är lämnade i kylan i riksdagen, vilket är en politisk arena, varför man kan förstå, men kanske inte acceptera det agerandet. Men att förbjuda kärlek mellan två personer, baserat på den ena personens politiska åskådning, det är svårare att förstå. Om man inte har Nürnbergsammanhanget levande. Vilket de tycks ha i Hudiksvall.

Den andra Nürnberglagen handlade om Blutschutzgesetz, där man förbjöd kärlek mellan judar och icke-judar, för att behålla blodet rent. 

I Hudiksvall är organisationens regel Ideologie Schutzgesetz, i avsikt att hålla medlemmarna rena från inflytande från de omänskliga bruna råttorna, sverigedemokraterna. Ja, nu använder inte ’socialdemokraterna’ orden ’bruna råttor’, utan det var mitt ordval, för att ge den rätta känslan av Nürnberglagarna.

Ingen i det ’socialdemokratiska’ partiet har tagit avstånd från Hudiksvalls Ideologie Schutzgesetz. Tiger man, samtycker man. Eller det är i alla fall mycket tydligt att Ideologie Schutzgesetz inte utgör ett våldsamt brott mot den ’socialdemokratiska’ föreställningen om ett gott parti och ett gott samhälle.

När jag skriver detta, inser jag det helt absurda. Det fanns en gång ett parti, socialdemokraterna, som stod för frihet och möjligheter. Som var ett av de främsta värdiga demokratiska partierna. Idag finns det ett ’socialdemokratiskt’ parti som förbjuder politiskt engagemang från de människor som har ett kärleksliv med en meningsmotståndare. Inget kan vara mer främmande för ett socialdemokratiskt parti. Hudiksvalls ’socialdemokratiska’ parti är inte socialdemokratiskt.

Företrädare för ’socialdemokratin’ klankar ner på sverigedemokraternas svarta historia. Men vad sverigedemokraterna INTE har idag, är det som ’socialdemokraterna’ har, Ideologie Schutzgesetz, med eko från Nürnberglagarna.

En svart filt av anti-demokrati och nyrasism har lagt sig över den röda fanan.

Öllsjö den 14 november 2019

​Var går gränserna för en lokaltidnings öppenhet? Inte lätt att förstå, speciellt inte för en sådan som jag, som sällan blir refuserad, inte ens av de stora tidningarna. Men nedanstående inlägg befanns inte vara värdigt att publicera. Det refuserades av den lokala tidningen, Kristianstadsbladet. Om du förstår varför detta inlägg inte var publiceringsbart i en liberal lokaltidning, berätta det gärna för mig. 
​Här kommer det refuserade inlägget (där länkar till de åberopade texterna finns längst ner):

De religiösa måste öppna sina ögon
I en insändare (22/10) skrev jag, med anledning att en religiös förenings företrädare ville diskutera vilket språk vi använder i samhället, att de religiösa borde först städa ut sitt eget ondskefulla språk från sina heliga texter, innan de går ut och lär andra hur man för samtal. Ingemar Arvidsson (23/10) svarade på min uppmaning med att det inte går att förändra dessa skrifter då koranen inte får ändras och bibeln är lika sann som vår kunskap om vikingarnas härjningar. Han avslutar med att önska att jag skall öppna mina ögon för att ta emot hans guds kärlek.

Jag ryser inför tanken att faktumet att vikingarna angrep klostret på Lindisfarne den 8:e juni 793, skall anses vara lika sant som det som står i religionernas heliga texter, att jag skall förintas, om jag inte böjer mig för Ingemars gud, eller eldas upp upprepande gånger, med ny hud mellan varven, om jag inte böjer mig för muslimernas gud.

Det hat och den ondska som finns i de religiösas språkbruk och därmed i deras föreställningsvärld, som de riktar mot mig och mina likar, är inte gott att ha i dagens samhälle. Det skiljer sig från Internethatet genom att vara väl organiserat och väl finansierat, med speciella byggnader där det förkunnas, i kyrkor, moskéer och synagogor.   

Men ni religiösa får hålla på, ty det profana samhället är starkt i att försvara yttrande- och tankefrihet, trots de absurda uttryck det får, bl a i era religiösa skrifter. Dessa friheter har betydligt svårare att hävda sig i länder som domineras av er, de religiösa.

Se vad som sker när människor flyr från krig. De som är starka på olika sätt och kan ta sig från de närmsta flyktinglägren, flyr till Sverige. Många av de flyende är muslimer. När de flyr från sitt krigshärjade land, då reser många, inte till muslimska länderna, t ex Indonesien eller Saudiarabien, utan till ett av det mest profana länderna i världen, Sverige. Det profana Sverige har skapat ett land som både har rikedomen och villigheten att ta emot flyktingar. När flyktingarna kom, var det inte kyrkorna som öppnade sina portar, utan profana idrottshallar. När muslimer väljer ett profant land att fly till, då har verkligheten talat med stark röst och dömt ut deras egen religion som skapare av ett gott samhälle.

Ni, de religiösa, får hålla på med ert i ett profant land. Vi, de profana, önskar inte er förintelse, så som ni önskar de profans förintelse. Ni, de religiösa, har inget att lära vårt samhälle, förutom att stå som exempel hur det går när man bär på totalitära läror, som ger en rätt att bränna kvinnor, hindra vetenskaplig kunskap och mörda människor när de går på gator eller mordhota dem när de gör roliga teckningar. Det är ni, de religiösa, som skall öppna era ögon och se det goda, profana samhället.

​Sven-Olof Yrjö Collin, Öllsjö  

http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/vart-sprak-paverkar-bade-var-omgivning-och-ocksa-oss-sjalva/
http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/det-behovs-en-ny-upplaga-av-de-religiosa-skrifterna/
http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/forlatelsen-har-en-tidstrogen-historia/

​Marknadsekonomin har sina fördelar. Den är osviklig på att uppfatta behov, eller att skapa behov. Dock med reservationen att de skall vara lönsamma. Behov som människor har, men som inte är lönsamma, är marknadsekonomin likgiltig inför. Marknadsekonomin styrs främst av prissignaler. Skämtet om marknadsekonomins dynamik är att kapitalisten kommer att sälja spadarna till socialisterna när de skall begrava kapitalismen, bara priset är det rätta för spadarna.

Den planerade ekonomin har sina fördelar. En absolut fördel är att den kan tillfredsställa behov utan att få prissignalen. Den kan skapa rationella kedjor av leveranser, inte minst idag, när klimatbeaktande som saknar prissignaler måste ske. Däremot är den planerade ekonomin till sin natur inte lika dynamisk som marknadsekonomin, då poängen med planen just är att den rymmer det som går att förutsäga.

Sverige har haft starka inslag av planerad ekonomi. Med 70-talets början ifrågasattes dessa inslag och med 80-talets inträde kom marknadsfieringen av staten igång. Avregleringen av kreditväsendet kom. Med följd att ystra aktörer skapade en finanskris i början på 90-talet, med resultat att Sverige under en tid hade 500% ränta, i akt och mening att försvara kronkursen. Som man emellertid fick vika från, och kronan blev en fri vara, dvs en flytande växelkurs.

Både borgerliga och socialdemokratiska politiker ville träna svenska folket i marknadsekonomi, varför de införde premiepensionssystemet, där en del av pensionskapitalet skulle ligga i individens möjligheter att välja placering. Politikerna trodde inte så mycket på individerna att individerna själva fick tillgång till kapitalet, utan det var kvarhållet i den planerade ekonomin, men inom dess ram fick individen välja bland en mängd fonder. En utomordentlig träning i kapitalism, där individen förutsattes kunna välja placering av sitt tvångsmässigt sparande pensionskapital i fonder med olika placeringsprofil. Svensken skulle lära sig vad tidsaspekten på finansiella placeringar var, och inte minst, vad risk och avgift för placering kan innebära för den framtida pensionen.

Det har nu visat sig att den som valt att inte välja, dvs låtit kapitalet stanna i AP7 SÅFA, den statliga fonden, har fått bäst historisk avkastning relativt genomsnittet på de valbara fonderna. Till denna överavkastning relativt de väljande, skall läggas att de som valt att inte välja, har sluppit den avsevärda transaktionskostnad som det innebär att låta sig informeras om fonder och göra valen. Såff-liggaren har tjänat både avkastning och frånvaro av ansträngning på att låta sig informeras och att välja.

Människor har tränats i marknadsekonomi, men förlorat avkastning och tid. Men politikerna drar inte slutsatsen att marknadsekonomin i fråga om den delen av pensionskapitalet har misslyckats, varför man kan avsluta försöket. Så stark är den ideologiska övertygelsen, att man menar att marknadsekonomin får kosta. Som om marknadsekonomi är ett mål, och inte ett medel.

Det andra exemplet på marknadsekonomins misslyckande är marknadsfieringen av våra läkemedel. Apotekets monopol avskaffades och privata aktörer bjöds in. Det har lett till att man kan köpa mer schampo på apoteken, men mindre medicin. Ty med marknaden kommer prissignalen som argument för att hålla mediciner i lager. Utan prissignalen, inga lager. Det är en viktig anledning till att det fattas mediciner på apoteken. Här visar marknadsekonomin sig, genom att den är god på att leverera det som är lönsamt, men svag på att leverera det som behövs men som är olönsamt. Marknadsekonomin bryr sig inte om behov i samhället, utan om lönsamheten.     
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/lista-tre-problem-med-lagerbristen

Men även här drar man inte slutsatsen att medicinens tillgänglighet för de sjuka är viktigare än det ideologiska kvarhållandet av marknadsekonomin. Ideologin får helt enkelt kosta. Vad är lite smärta och obehag relativt marknadsekonomin?

Precis som i mycket annat jag konstaterat på denna blogg, lever vi i en starkt ideologiserad tillvaro. Det är skimret för ögonen, det är högtravande tal, det är drömmarna som är viktigare än realiteten. Därför har vi sannolikt ett kostsammare pensionssystem och en medicintillförsel som är sämre på att tillfredsställa behoven av medicin, än om vi hade gått tillbaka till planekonomin.

Föreställningen om hur verkligheten borde vara, är viktigare än verkligheten. Normen, Börat, är viktigare än det verkliga, Varat.

Efter medeltiden levde folk under det kristna oket och föreställning om himmel och helvete. Det var en religiös tid, där föreställningen användes för att hålla folk i träldom och att uthärda misär. De levde i Börats tyranni. Sedan kom en kort tid av rationalism, där Varat var viktigare än Börat. Idag tycks vi vara tillbaka, men nu är det inte gudens irrationalitet som leder oss, utan marknadsekonomins irrationalitet som leder utvecklingen.

Människan har den rationella möjligheten genom Förnuftet. Men hon har också Förnuftets möjlighet att uppfinna det som inte finns. Hon kan lämna Varat och leva i och med Börat. Det är hennes tillgång, men också hennes förbannelse.

​Öllsjö den 12 november 2019