​Om du lämnar in din bil för renovering på en bilfirma, speciellt en auktoriserad, förväntar du dig att reparatören är kunnig. Verkmästaren på bilfirman ser sannolikt till att reparatören är kunnig. Och skulle den inte vara fullt kunnig, övervakas arbetet av en som är kunnig. Firman lämnar inte ut en bil som inte är renoverad.

Så går det inte till på de svenska universiteten. I alla fall inte inom den del som jag känner till, företagsekonomi.

De svenska företagsekonomiska institutionerna som ger ut betyg i företagsekonomi är auktoriserade av svenska statens auktorisationsutgivare, Universitetskanslersämbetet (UKÄ). UKÄ står bakom dem. De är den yttersta garanten.

För vad?

Jag vet flera företagsekonomiska institutioner där lärarna på en kurs inte uppnår de kursmål som studenterna skall uppnå på kursen. Det jag säger är alltså att lärarna själva inte skulle klara en examination på den kurs där de undervisar. Som om jag skulle klara att bättre laga min bil än reparatören. Vilket ohyggligt skojeri.

Men om man nu har okunniga reparatörer, vad gör bilfirman? Jo, de skulle låta en erfaren bilreparatör inspektera den okunniges arbete. Den okunnige skulle intresserat se hur den kunnige inspekterade, så att den skulle lära sig och nästa gång kanske kunna göra det helt själv. Så går det till i en lärande organisation.

Inte så på akademin.

Jag gjorde exakt detta. Jag satte kunniga granskare som fick granska de mindre kunniga handledarnas arbete. Det blev revolt. Jag blev avsatt som kursansvarig. De okunniga hävdade att det var kränkande. Som om den okunnige bilreparatören skulle hävda att det var kränkande när den kunnige inspekterade dennes arbete.

En av de okunniga är nu avdelningschef på institutionen. Som om den okunnige bilreparatören skulle bli verkmästare.

Vad har skett med de som jag satte som kunniga granskare? En har sagt upp sig från organisationen. En håller på att lämna organisationen och påbörjar ett arbete på ett annat universitet. Kunniga bilreparatörer vill inte arbeta på en bilfirma där den okunnige är chef.

Detta är beklagligtvis blott ett exempel. Från min egen erfarenhet har jag inget problem att finna ytterligare exempel, även om de inte är lika groteska som detta. Men det finns andra exempel, där de sk cheferna gärna ser att jag tiger om min insikt om sakernas tillstånd. Det finns kursansvariga som blundar och tiger och inte tar striden för det som borde vara det självklara. Att man i alla fall hade lärare som klarar det som studenten skall klara.

Men de tar inte striden. Vilket kan vara klokt. För den egna plånboken. Men kanske även för att rädda det som räddas kan.

Ty att ta striden kan leda till ett Collin-fall, att under förödmjukande processer slutligen hamna i lokalpressen som en sniken högavlönad misslyckad professor. Man sitter hellre stilla i båten och ser hur bristfälligt reparerade bilar lämnar firman. Man kanske inte heller tar striden eftersom det då blir så uppenbart, att den skola där de arbetar inte klarar att göra vad den skall, att ge en god akademisk utbildning.

Och de slipper skämmas, ty det finns så många verkmästare som förestår inferior utbildning, att de är i, inte gott, men väl mångt sällskap. ’Så går det till’ säger de och skäms inte det minsta.

På toppen av denna skamkultur står UKÄ, som villigt auktoriserar dessa inferiora institutioner.

Skall det bli någon god utbildning i företagsekonomi måste man därför börja från toppen.

Lägg ner UKÄ och skapa en organisation som gör sitt jobb. Då blir det tryck ner i systemet, och de verkmästare som idag inte skäms, kommer inte att ha sitt jobb kvar.

​Öllsjö den  28 februari 2019

​En miljöpartis debatterade i Aftonbladet och hävdade att tiggeriförbud är fel väg att gå, men framför allt, att kampen mot tiggeri är en förtäckt form av rasism.
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/Kv54WE/nej-ett-tiggeriforbud-loser-inga-problem

Så vrids verkligheten, så att den skymmer att det är miljöpartisten som är rasist.

Hon hävdar att kampen mot tiggeri intensifierades när det var romer som tiggde. Vilken oerhörd lögn och vilken oerhörd förnekelse av ett kärnvärde i Sverige. Mitt påstående går inte att bevisa eftersom det krävs ett fullskaligt experiment, men jag är övertygad att kampen mot tiggeri hade varit minst lika stor om det hade varit vita tyskar som tiggt. Och kampen hade varit minst lika stark om det hade varit, låt oss säga vita, medelålders svenska kvinnor som hade tiggt i den omfattningen som tiggeriet idag sker. Ty tiggeriet är ett tecken på ett omänskligt samhälle, och på människor som är villiga att låta sig så förnedras. Det är skammen över ett samhälle som ger tiggeriförbud.

Märkligt nog är att moderaterna, som så gärna vill förbjuda tiggeri, inte går hårt in för att se till att staten, dvs EU i detat fallet, agerar och skapar ett mänskligt samhälle. Ty tiggeriet är inte ett svenskt problem utan ett problem som hör till EU.

Men jag ber dig att läsa debattartikeln, ty det värsta i artikeln är dess nyrasism. Hela artikeln andas att det är de som vill förbjuda som är de onda, och det är regeringar och partier som inte agerar. Ingenstans i artikeln står om hur romerna kämpar och strider för att få komma in i samhället. Ingenstans står hur de gör sitt yttersta för att lära sig språket i landet där de tigger, så att de kan bli anställningsbara. Ingenstans står hur de skapar små företag där de säljer produkter, t ex som de importerat från sitt land. Ingenstans står om romernas eget befrielsearbete.

Romerna är blott och enbart offer. Nyrasisten framställer dem som fullständigt passiviserade. Som oförmögna. Det, om något, är ohyggligt fördomsfullt och nyrasistiskt.

Själv är jag mot tiggeriförbud, ty tiggarna är uttryck för människors givmildhet. Hade människor inte gett dem pengar, hade de försvunnit. Själv ger jag pengar, inte till tiggare, utan till de som gör något. En gång passerade jag en man som spelade en smäktande sång på sitt dragspel. Han fick en tjugga av mig. När jag sedan återvände satt han där, och spelade samma sång. Kanske han bara kunde den sången. Men det kvittar, ty han gav mig något, en sång.

En kvinna gick mot sin tiggarplats. Ur muggen, som skulle samla pengar, tog hon upp en pappersservett och kastade på marken. Sedan satte hon sig och började tigga. Aldrig skulle jag ge henne några pengar. Den som inte arbetar, skall ej heller äta. Och den som ger andra arbete, som den nedskräpande kvinnan, får svälta i mitt rike.

Det är inte rasism att begära att EU skärper sig och ser till att varje medlemsland gör sig till ett värdigt medlemsland. Det är dock nyrasism att utmåla romer som fullständigt passiviserade och helt utan någon energi att ta sig ur sin misär.

​Öllsjö den 27 februari 2019

​Kharkiv, i Ukraina, är en av Europas största universitetsstäder. Det finns 13 statsuniversitetet och ett stort antal privata universitet i staden. Det universitet som dominerar är  N.N Karazin National University, med 12.000 studenter, som öppnade 1805. Det blev snabbt ett universitet för eliten. Den karaktären behöll universitetet efter revolutionen, där det under några år t o m var förbjudet.   

På 30-talet, strax efter att Stalin hade svält ut Ukrainas frihetstankar genom att effektivt mörda alla kulaker och andra bönder genom Holodomor, initierades en reform, som vi i Sverige känner igen från vårt 80-tal. Karazin-universitetet var ett elituniversitet. Men de kommunisterna ville att fler skulle få utbildning. De ville sprida akademisk utbildning till folket.

De genomförde då en reform. Man avskilde t ex den ekonomiska utbildningen till ett speciellt universitet. Avsikten var att sprida utbildningen till fler unga människor.

På 80-talet började man bygga upp lokala högskolor i Sverige. Avsikten var densamma som kommunisternas på 30-talet, att sprida den akademiska utbildningen till folket.

Idag är det avskilda universitet ett mycket framgångsrikt universitet. Man lyckades med uppgiften. Man fick fler att läsa ekonomi. Och man lyckades också att skapa ett universitet som var framgångsrikt. Ja, även om Karazin kanske inte tycker om mitt påstående, blev det avskilda universitetet mer framgångsrikt än det som lämnade ut sin ekonomiska fakultet.
I Sverige har det – ännu – inte gått samma väg. Kanske för att Sverige ännu blott haft 40 år på sig. Ty de lokala högskolorna har inte blivit framgångsrika akademier, likt det ukrainska exemplet. De svenska högskolorna är fortfarande inte prestigeuniversitet. Möjligen med ett undantag, Jönköpings högskola.

Jag har i tidigare inlägg tagit upp denna sak, att högskolorna inte blivit framgångsrika akademier. Kommunisterna lyckades inte bara få in folket i salarna, utan lyckades även få de avknoppade universitetet till att bli prestigeuniversitet.

Varför lyckades inte breddningen av utbildningen i Sverige att skapa goda akademier?

Mitt exempel på lyckade strategier för utveckling av akademier är Bocconi i Italien. De har lyckats att med början kring 90-talet till idag, att skapa en utbildningsanstalt som är på absolut toppnivå i Europa.

De hade en rektor och en stab kring rektorn som var tydlig och hängiven en strategi att skapa en stark akademi. Man rekryterade toppkrafter. De lärare som inte höll måttet försökte man göra sig av med, eller så fick de en blygsam tillvaro på universitetet.

Min lilla egen erfarenhet, och intryck, är att svenska högskolor valde Jantelagens likhet, istället för Bocconis elitsatsning. Man rekryterade inte stjärnkrafter och man satsade inte på akademiska ledare med en tydlig ambition att bygga en stark akademi. Istället har det blivit flumstrategier, med pop-ord i dokumenten, och uttalanden som tilltalar politiker och lokalopinion. Men som sannerligen inte skapar goda akademier.

Kanske kommunisterna gjorde en Bocconi-strategi många år innan Bocconi? Men i mellanmjölkens land kan sådana strategier inte genomföras. Försöker engagerade akademiker på högskolorna föra en sådan strategi, leder det till enorma konflikter, som leder till avskiljande, antingen från högskolans sida, eller från akademikernas sida. En professor avskiljs. En docent säger upp sig. En docent begär tjänstledigt.

Det som är möjligt i kommunistiska Ukraina och i centrala Italien, är inte möjligt i Sverige.

​Öllsjö den 26 februari 2019   

Tidningarna är fulla med reportage om individer som vill återvända till Sverige efter att ha varit med IS. Somliga är ensamma, somliga är med barn. Somliga ångrar sig.
Låt oss bortse från de som är brottslingar, dvs som utfört ett dåd som är illegalt i Sverige. De skall väl rimligen tas hem och ställas inför rätta. Låt oss också bortse från det rent juridiska, som avgör om Sverige kan välja att ta hem dem eller ej. Låt oss se på hur man moraliskt kan resonera.

Med hänvisning till den allomfattande förlåtande kristna guden, borde Sverige hämta dem och låta dem återvända. Vad den än gjort och vad den än tänkt, skall den förlåtas. Enligt Johannesevangeliet, kap 8, där Jesus säger att den som är utan synd, kaste förste stenen, förlåter han äktenskapsförbryterskan och säger att hon skall gå och inte synda mer. Hon fick Jesus förlåtelse, och en uppmaning att inte synda mer.  

Jag tror dock att många menar att sådan slapp förlåtelse kan man inte ha. Förlåtelse är inte utan kostnad, den måste förtjänas. Det kan ske genom att man inser att man gjort fel. Räcker det då att de säger: ”Jag gjorde fel”; och sedan öppnar sig grindarna till Sverige?

Man kan lägga till ett krav till. En än högre kostnad för förlåtelse. Att man ber om förlåtelse, genom att säga, inte bara att man gjorde fel, utan att man ångrar sig. Det var inte bara fel, utan man vänder ryggen åt det man gjort. Förstå då har man erlagt så högt pris, att man kan få förlåtelse.

Men så kommer det här med timingen in, dvs när IS-medlemmen önskar få återvända. De som nu är aktuella är de som varit med till slutet. Då kan man säga att det är inte mycket av ånger, det är inte mycket av att vända ryggen till, när det inte finns något att lämna, när det inte finns något att vända ryggen till

Att ångra sig när allt är förlorat, är inte mycket till ånger. Det finns inget pris i din ånger, ty du förlorar inget genom din ånger, eftersom intet finns kvar.

Till detta kommer att de hävdar att de inte varit direkt engagerade i det mordiska. De har kört ambulans. De har tagit hand om barn. Men då har de varit en del i maskinen som mördar.

Slutligen kommer de som pekar på sina barn och säger att de vill se sina barn leva upp i Sverige. Här kommer Solomons visa agerande till bruk. Då kan Sverige säga: Vi tar hand om dina barn och kommer att ge dem föräldrar i Sverige. Svarar de då likt den riktiga modern i historian om Solomon, då visar föräldern genuin omsorg och argumentet är trovärdigt. Om föräldern beklagar sig och menar att barnet blir stympat när modern, mer sällan fadern, lämnas kvar, då används barnet blott som ett simpelt instrument för föräldern.

Varför inte ta dem tillbaka, samtliga, under förutsättning att de lägger av alla religiösa symboler för det som ytterst var IS’s grund, dvs islam. t ex sin slöja. Därefter får de, med lön av staten, resa runt i riket och föreläsa om islamismens terror. Då uttrycker de sin ånger i handling, då bär ångern ett pris, och då deltar de i att skapa ett bättre samhälle.

​Öllsjö den 25 februari 2019
​

Jag gick in på Danske Banks kontor i Kristianstad. Avsikten var att öppna ett konto och överföra en signifikant mängd pengar. Lokalen var tom, med undantag av en kvinna bakom disken. Jag framförde mitt ärende. Hon var dock ny så hon kallade på ytterligare en dam. Den mer erfarne damen sade till mig att jag skulle åka hem och via nätet hemma skulle jag öppna ett konto. Jag sade att vi kan ju göra det här och nu, eftersom jag var på kontoret. Hon sade nej, du skall åka hem och göra det hemma. Det blev aningen irriterat mellan oss, då jag tyckte att hon kunde göra det när jag var på plats, bl a för att på plats lösa problem, om det uppkom sådana. Nej, hem skulle jag åka, menade hon.

Således, Danske Bank vill inte öppna bankkonton på bankkontoren.

Idag är det många som ivrigt söker efter att vara på den sk framkanten i digitalisering. Danske Bank är så mycket på framkant, att de den dagen föll över kanten.

Damen på lokalkontoret ägnade sig åt att domptera mig. Hon ägnade sig åt digital dressyr. Hem med dig och gör det på ditt eget internet. Hon menade t o m att det gick fortare om jag gjorde det själv. Således, när professionella bankfolk öppnar ett konto i deras egen banklokal, tar det längre tid än när en lekman sitter hemma och gör detsamma. En fantastisk utveckling, där hemarbete är snabbare än när det utförs i bankens lokaler, av bankens anställda.

Men även om nu Danske Banks anställda är sämre på att hantera datorprogrammet än jag är, kunde de ha tänkt efter en aning.

Danske Banks lokalkontor i Kristianstad ligger lite avsides. Det innebär att den som kommer in på kontoret har gjort en speciell tur till banken och kan inte utnyttja sin fysiska belägenhet till att göra andra ärenden. Det är det ärendet, och inget annat. Men damen på kontoret beaktade inte att jag gjort en uppoffring, att jag tagit på mig en kostnad för att vara där. Hon förstod illa att min irritation bestod i att jag gjort en uppoffring för att komma till dem, men de ville inte göra en uppoffring (sic!) för mig, att öppna ett konto.

Till detta skall läggas det faktum att det kommer in en person som inte är kund i banken, men som önskar vara kund i banken. Det finns inga andra kunder i lokalen, så att serva denne potentielle kund skulle inte minska andra kunders kundtillfredsställelse. Under tiden vi pratade, stod två damer bakom disken, och en kund, jag, framför. Det kan såldes inte ha tärt så oerhört mycket på bankens begränsade resurser. Men bankens vilja att domptera mig till att vara på deras digitala framkant, var starkare än deras vilja att dra in en person som ny, och potentiellt kanske lönsam kund. Digitaliseringen går före kunderna.

Jag vände dem ryggen, och lämnade kontoret. Jag åkte hem och öppnade ett konto i mitt försäkringsbolag, Länsförsäkringarnas bank. När Danske Bank så klart och tydligt visar, inte bara en likgiltighet, utan också en avoghet mot en potentiell kund, skall jag inte belasta dem i deras viktiga värv, att vara på digitaliseringens framkant.

Att en bank, som har stora problem genom att de är indragna i kriminella handlingar genom penningtvätt, och därför tappat kunder, kan bete sig så illa och så dompterande mot en potentiell kund, är svårt att förstå. Åk hem och öppna ett konto själv, för vi vill inte öppna ett bankkonto på bankkontoret.

Men, det blev en Förlora-Vinn-situation. Danske Bank förlorade mig som potentiell kund, medan jag vann en historia, som jag här redogjort för, som jag hoppas du skrattar gott åt Jag berättar den glatt för mina bekanta, som skrattar hejdlöst åt banken som inte öppnar bankkonton. Och jag kommer att redogöra för intermezzot i klassrummet, som ett exempel på när en del i en strategi, som skall vara ett medel, blir så överdrivet att man förlorat det som är skälet till en strategi, att man har en affärsidé som handlar om att ha kunder.

Öllsjö den 24 februari 2019

I reportaget (i länken nedan) sägs att kungafamiljen arbetar som få. De tar en förkylning och går till jobbet. Kungen sägs hävda att man jobbar och beaktar inte om man är sjuk. Nästan som om kungafamiljen skulle vara unik i sin arbetsetik.
https://www.expressen.se/tv/nyheter/kungligt/kungafamiljen-2-februari---en-intensiv-vecka/
 
Inte ofta jag känner mig kunglig. Men jag är uppenbarligen kunglig. Ty vad jag minns, och detta skulle jag minnas, har jag aldrig ställt in någon föreläsning. Jag har arbetat med föreläsningar sedan ca 1985, således minst 33 år. Antalet föreläsningar som skulle kunna riskerats att bli inställda vet jag inte. Men vad jag minns, har ingen blivit inställd.

Jag vet inte var jag lärt mig normen, men jag har normen: Föreläsning ställs inte in. Den hålls. Och den hålls av den läraren som skall hålla den.

En lärare i finansiering i Lund förklarade för mig hur det gick ihop med försäkringssystemet. Oaktat sjukdom håller du din föreläsning. Sedan sjukskriver du dig motsvarande tid, oaktat sjukdom. Men bara om det inte påverkar kursen. Ty kursen är helig. Den skall hållas.

Jag minns en gång i Lund, där man lyckades få in en annan föreläsare på måndagen klockan tio. Den ordinarie föreläsaren dog knall och fall på söndagen. Oväntat, plötsligt och tragiskt. Men normen är att ingen föreläsning ställs in. Så universitetets lagmoral gav en föreläsare på måndagen. Ingen föreläsning ställs in. Den som höll föreläsningen var en kollega till den döde, och bar således en chock i sin själ. Men föreläsningen skulle ges.

Min far låg döende på Lunds lasarett, efter ett hjärtslag några dagar innan. Jag åkte till Halmstad för att hålla en tre-timmars föreläsning, innan jag åkte till Lund. Själen var uppfylld av insikten att min far var döende, medan munnen pratade om förutsättningar för budgetering. Det var en sällsam upplevelse, som jag gärna avstår från.

Jag erfar att mina närmsta kollegor har samma norm. En föreläsning ställs inte in. Vi är således alla kungliga.

Idag pratas om generationsskillnader, där den yngre generationen har ett arbete för att leva, och inte ett liv för att arbeta. Det skulle hota normen att en föreläsning aldrig ställs in. Det skulle göra mina yngre generationen mindre kungliga.

Mina yngre kollegor uppvisar emellertid ett kungligt beteende. Även de anfäktas av normen att en föreläsning inte ställs in. Tre Alvedon en timme innan, sedan kan man klara en 2-timmars föreläsning.

Det kan ses som en lojalitetsyttring, att inte svika. Men det är inte en lojalitetsyttring till organisationen, till universitetet. Det är inte att inte svika universitetet och dess utbildningsuppdrag som drar den sjuke läraren till föreläsningssalen. Kanske delvis en lojalitet till andra lärare, som inte tvingas in i en föreläsningssituation de inte är förberedda för. Men framför allt vill läraren inte svika sina studenter. Ja, sina studenter, ty en lärare av akademisk kaliber föreläser inte för studenter, utan föreläser för sina studenter. Och detta ’sina’, är den förpliktelse som får läraren att lämna sjukbädden och ta sig till salen.

Kungen, med sitt land, och läraren med sina studenter, ger kunglig arbetsetik.

​Öllsjö den 23 februari

This is in English, to make it possible for my Facebook non-Swedish friends to understand why I will be silent about my opinion of one of the greatest threat’s humanity experience, and have experienced: Totalitarian religions.

Yesterday I got a message from Facebook, that I was censored for the second time and if there will be a third time, they will close my account. I did not know that I have been censored before, so I was surprised.

I wanted to know what I have done that is so terrible that I cannot be part of the Facebook
community.

The awful two things I have done are these:
 
First censor
I


























I attatched the image and wrote: “In the christian and muslim world, I will be in flames for eternity. Loving religion? Religion of peace? .... NOT!”

I find it astonishing that we accept ideologies that put out these threats. It indicates that we are very tolerant. But Facebook is intolerant in not letting me show that I am not the bad actor here since I do not put a threat of burning people, not even om gods. It is christianity and islam that puts a threat on me and my atheist friends. Take a look at the image. It says that Hitler had about 6-7 million Jews, Roms, socialist and functionally handicapper put on to flames. And rightly we call him sick sociopath. But islam and christianity, that at the end have promised to throw a large part of humanity into flames, they are called religion of peace? ... NOT!

Well, my way of reasoning and my way to make a joke of a terrible fact, is censored at Facebook. It is not accepted at Facebook.
 
Second censor
Next censorship is more complicated.

It started with me putting out a comment and a photo (see at the end).

My comment: “The more you speak against the Nazi's the more violent they will be? So, be silent and accept their imhuman ideology? No, I will always say good about the good and evil about the evil.” (misspelling is in the original since I quate exactly)

Then I had a conversation on Facebook with a friend - that now is erased. He is muslim and a believer of islam, so we have had our discussions. He asked me if he was a terrorist because he was muslim. I wrote that he has to understand that it is not me claiming that muslims are terrorists. It is Malala, claiming that critique of islam transforms muslims into terrorists. What I criticize is that she makes all muslims potential terrorists and she put out a threat to all of us that criticize islam. (What I did not write is that she reduce the terrorist to become but victims of our critique, without any independent mind of themselves.)

I wrote a comment to him, and here comes the text that Facebook censored, and made into the second and last text I could write like this before being excluded from Facebook:  
“because the muslims are all potential terrorist, if you have opinion about their religion. OK, then I say, have one negativa opinion about my research and I kill you. Not much of free society ....”

In the flow of debate with him, I hope that everyone could understand that what I am saying is that it is not me, but Malala that claims that critique of islam push people to become terrorists. If I would have made the same claim, it would be, as I write, that if you criticize my research, I could become terrorist and want to kill people. But it is not me that put out the threat. It is Malala. It is not me that ask people to be silent. It is Malala.

But Facebook censor my comment on the threat Malala put on us.

I think the world is up-side down, when one person, Malala, and two religions can put out threats of killing and burning, while we, that are going to be killed and burned, cannot comment on it.

Öllsjö 22 February 2019

I klippet här (https://www.youtube.com/watch?v=1kADM13ukBk ) finns en person som rikligt vräker ur sig värderingar och bedömningar. Det som finns i videon är en propagandafilm, inte ett journalistiskt verk. Den som finns i filmen är inte en journalist, ty en journalist skall rapportera, den skall inte värdera. Det är mottagaren, jag, som skall värdera.
 
En annan som utger sig för att vara journalist, men som är … kanske lite fräckt att kalla henne propagandist, men låt oss därför kalla henne aktivist: Alexandra Pascalidou.

I detta klipp värderar hon och för till torget sina grundläggande värderingar (https://www.youtube.com/watch?v=IYZhyXszBjk) Det är en mycket bra film, ty den visar hur politikern är obekväm i situationen, men där situationen borde vara välkänd för honom, ty han rör sig bland sina väljare, bland sitt folk. Men journalistens arbete inskränker sig till att försöka visa en verklighet, och ge oss sätt att reflektera kring situationen. Journalisten skall inte komma dragandes med sina värderingar. Den skall inte värdera. Att värdera är politikers arbete. Det är opinionens arbete. Det är inte journalisters arbete.

Dessa två är uttryck för vad som skulle kunna kallas för en Goebbelsk journalistik, en journalistik som försöker påverka värderingar. Men det är inte journalistikens uppgift att påverka värderingar. Detta kan blott kallas aktivism.

Fördelen med deras aktivism är att den förvisso vill gå under flagg av journalistik, men den är så tydlig i sin aktivism, att ingen blir lurad.

Notera dock att jag blott hävdar att de inte är journalister och därför inte skall förekomma i situationer där vi, opinionen, läsarna, publiken, har rätt att förvänta oss journalister. Men att vara aktivist är sannerligen inget fel.

Dock vill jag säga att den förste aktivisten saknar empati. Han kan inte för sitt liv sätta sig in i den andre personen och försöka se livet från hans sida. Hos honom finns inget försök att förstå sin medmänniska.

Alexandra är istället en som blottlägger vad som annars inte skulle kommit fram. Hennes aktivism bidrar till vårt vetande om samhället. https://www.youtube.com/watch?v=jFwVLDd1cVY. Och jag förstår hennes aktivism (https://www.youtube.com/watch?v=WNdclzVwQt0 ). Men hon är fortfarande en aktivist som vill påverka och saluföra sina värderingar. Hon vill inte bara rapportera. Hon vill påverka.  

En journalist kan dock inte utgå från värden. Likt forskaren gäller att de bägge skall försöka se och sedan rapportera. Journalisten, och vi forskare skall försöka ha så fria ögon som möjligt.

Därför kallar vi akademiker Högskolelagens värderingsparagraf (§5) för Goebbelsparagrafen. Lagen säger: ”Högskolorna skall i sin verksamhet främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa. I högskolornas verksamhet skall jämställdhet mellan kvinnor och män alltid iakttas och främjas. Högskolorna bör vidare i sin verksamhet främja förståelsen för andra länder och för internationella förhållanden.”

Ja, säger akademikern, om ni menar organisationen så kan vi förstå, ty då säger paragrafen att organisationen skall ägna sig åt sopsortering, och att den anställer folk utan att diskriminera på annat än kompetens.

Forskaren säger emellertid ett tydligt och rungande Nej, om lagstiftaren menar att forskningen skall vägledas av hållbarhet och jämställdhet. En forskares forskning skall vägledas av teorier och av de empiriska rön forskaren gör. Inget annat.

Forskningen, det rationella förnuftet, kan inte baseras på värderingar om ’lika värde’ eller hållbarhet, eller annan form av politiska aktivism. Oaktat hur jag vill att äpplet skall falla, om äpplet faller ner, rapporterar jag att äpplet faller ner. Jag kallar det gravitation. Oaktat vilka värderingar som för tillfället råder i samhället.

​Öllsjö den 21 februari 2019

​En akademiker, dvs en person som är anställd som lärare och forskare vid ett lärosäte, är en arbetare. Lärosätet har avsikter med akademikern. Den skall realisera målsättningen med lärosätet. Organisationen, ledd av dagens företagsekonomi, tror sig kunna påverka arbetaren, så att den realiserar organisationens målsättning. Organisationen försöker välja ut och anställa de personer som kan realisera målsättningen. Därefter skapar organisationen ett styrsystem, där arbetaren stimuleras och styrs att utföra de korrekta arbetsuppgifterna. Organisationen kan ge rena arbetsorder, och den kan ha ett belöningssystem som stimulerar arbetaren.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet, gnyr en akademiker över att det finns uppgifter som arbetaren skall utföra, men som inte belönas, dvs stimuleras av organisationen. Han menar att det är ett oerhört hyckleri att begära att arbetaren skall fullgöra samhällstjänsten, det som kallas akademikerns tredje uppgift, när man inte belönar det arbetet.
https://www.svd.se/hyckleri-fran-akademin-om-den-tredje-uppgiften

På Linnéuniversitetet införde man bonus för publiceringar. Den som publicerade en artikel av viss valör fick ett bonus, en summa pengar som kunde användas till kringaktiviteter. Så stimulerade organisationen arbetaren till att fullgöra det som organisationen önskade.

Arbetaren reagerar på belöningar och på sanktioner, och böjer sig därmed för organisationens målsättningar. Organisationen sträcker fram en matbit och den Pavlovska hunden dräglar och utför ett arbete för att få matbiten.

Detta är inget annat än ett tecken på avprofessionalisering. Det är ett förakt mot professionen. Det visar att professionen, den som finns kvar, inte går i takt med den organisationen som skall hysa professionen. Akademikerna och lärosätet borde vara i samklang, ty lärosätet är professionens organisation.

Eller hur?

Knappast. Dagens organisationer leds av personer som kan ha samröre med professionen, men som oftast har tappat kontakten med professionen. Samtidigt har organisationen blivit urvattnad på professionen då den inte räcker till för alla arbetsuppgifter som skall utföras. Det syns tydligast på de akademiskt svagaste organisationerna, högskolorna.

Jag har mitt favoritcitat, för att åskådliggöra avprofessionaliseringen, där en sk chef, utan kvalificerad akademisk forskarutbildning eller doktorsexamen, leker hierarkiskt företag i en organisation som borde vara akademisk, och utdelar en order om tystnad. Tystnad! ...på en arbetsplats som borde karakteriseras av de akademiska normerna:"På agendan till anonymiserat av mig-mötet imorgon, onsdag finns en punkt om omröstning bland lärarna i gruppen om deras inställning till anonymiserat av mig samt huruvida ni ska arbeta enligt detta eller inte. Vi vill uppmärksamma dig på att detta inte är något som anonymiserat av mig‐inriktningen kan ta beslut om. Du har inte heller rätt att avkräva några ställningstaganden från  enskilda medarbetare. Därmed ska programpunkten strykas." Debatt, kritik, ifrågasättande förbjuds. I en organisation som borde karakteriseras av akademiska normer. Vari ingår ...debatt, kritik, ifrågasättande. Detta skedde, vill jag betona, inte på ett universitet, utan på en högskola. 

En professionell leds vare sig av auktoritära order eller finansiella incitament. Den känner inte av en organisations sanktioner. Den lyder ingen sk chefs order. Den är professionell och leds av professionens normer. Det är den ledningen, professionens ledning, som har ett annat uttryck, den akademiska friheten, att den professionella akademikern har rätt och skyldighet att fullgöra sitt akademiska kall, utan inblandning från någon annan.

När en akademiker börjar prata om belöningssystem för att styra akademikern, har den gett upp sin professionalism och reducerat sig till en arbetare som skall styras av en organisation. Samtidigt gäller att när organisationen börjar styra med incitament och order, då har den visat att den slutat rekrytera och hysa professionella akademiker.

Enligt min uppfattning om den professionella akademikern, har den att undervisa, forska och påverka samhället. Olika mycket, under olika period av sitt liv. Men hela tiden med värderingarna som säger att den har att utföra dessa aktiviteterna. Sedan finns det de som inte kan utföra samtliga uppgifter, varför den är svagare som akademiker. Vilket rimligen bör påverka lönekuvertet. Men i den ordningen. Först arbete, sedan lön. Och lönen är inte drivkraften. Motivet är helt och enbart det professionella.

Vi har idag akademiska arbetare som varierar i professionalism. Vi har organisationer som är i olika grad anpassade till professionen och styrda av professionen. Det finns lyckliga kombinationer. En professionell i en professionellt dominerad organisation. En svag professionell arbetare i en svag professionellt ledd organisation. Då fungerar relationen. Men det skär sig totalt och skapar stora konflikter när den professionelle möter den oprofessionella organisationen, eller tvärtom. Då blir det lugnare om professorerna och docenterna lämnar, genom att bli avskilda från sina tjänster, genom att säga upp sig, eller genom att märkbart minska sin insats. Ovanstående citat härrör från en organisation som förlorat en professor och två docenter under en termin. 

​Öllsjö den 20 februari 2019

En betraktelse över civil olydnad gjordes i Svenska Dagbladet. (https://www.svd.se/darfor-ar-civil-olydnad-inget-att-forakta). I Aftonbladet går en annan krönikör, Oisin Cantwell, igång och pläderar för civil olydnad (https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/Mgy4zM/fler-borde-vara-som-elin-ersson ).

Men dessa krönikörer är antingen aningslösa, till gränsen av att vara obegåvade, eller så är de själva aktivister som vill dölja en specifik politisk inriktning under skenet av att acceptera civil olydnad. Ty civil olydnad är vare sig gott eller ont.

Exempel som anförs som civil olydnad förefaller vara ganska goda exempel. Elin, som stoppade ett flygplan för att hon inte tyckte att en man skulle utvisas till Afghanistan. Greta, som skolstrejkar för klimatet. Tidigare hade vi Scholl-syskonen, som delade ut flygblad, och skapade på så sätt opinion mot Hitler.

Elin fick böter, men många satt fast på flygplanet och blev försenade. Hon skapade kostnader för oskyldiga personer, för staten och för flygbolaget.

Greta är bättre, i mina ögon, ty hon undgår skolan, vilket blott och enbart är en kostnad för henne. Själv kan jag tycka att det är en obegåvad protest, ty om samhället behöver handling för klimatet, så behöver samhället också kunskap om klimatet. Vilket man sannerligen inte får genom en skolstrejk.

Scholl är ännu bättre. De försökte blott påverka genom flygblad. Och de fick bära kostnaden själv. Ett ohyggligt pris. De blev hängda.

Och så har vi Rosa Park, som vägrade följa bussens skylts uppmaning, att sätta sig längre ner i bussen, eftersom de främsta sätena var för vita. Hennes protest slutade med att deras apartheid fick upphöra.

Alla dessa är exempel på civil olydnad. I några fall bär den olydiga alla kostnader själv, i andra fall bär andra kostnaderna, och i ett fall, Elin, var kostnaderna substantiella för de andra.

Men varför får vi bara exempel på civil olydnad, som vi på något sätt kan uppfatta som goda? Civil olydnad är förvisso att vilja göra, inte gott eller ont, utan rätt. Civil olydnad är pliktens diktum, att, oaktat konsekvenserna, göra det som är rätt och som man anser, enligt Kants kategoriska imperativ, skall göras till princip för samhället. ju inte att göra eller vilja gott. Det är att följa sin princip, oaktat lagen, eftersom man anser att lagen är fel.

Civil olydnad är också medborgargarden, ty där staten inte klarar sitt arbete, där klarar medborgargardet det. Att skapa och driva medborgargarde är olagligt. Men gardesmedlemmar anser att det är deras plikt att skapa säkerhet och trygghet, och att lagen är orättfärdig när den förhindrar människorna i samhället att skapa säkerhet. Aftonbladets krönikör, Oisin, måste, om han är intellektuellt hederlig, och arbetar med principer, plädera för medborgargarden som drivs av övertygelsen att det är rätt att skapa ordning.

Civil olydnad är att släppa ut alla minkarna hos minkfarmaren. Minkarna går under och farmaren förlorar en massa pengar. Men det innebär att minkarna får den frihet minkfarmarens aktivitet förnekar dem. Det är en princip aktivisterna följer, men deras agerande är olagligt, och utgör därför civil olydnad. Mer av sådant, pläderar kolumnisterna i tidningarna.

Terroristerna, som mördar folk i namn av allah. Det är civil olydnad. De agerar för en princip. islam. Men det är olagligt enligt vår lag. Således, civil olydnad, ty de följer en princip. I detta fallet är emellertid kostnaden inte i pengar och materiella skador, utan förlust av liv. Kanske kolumnisterna, som pläderar för civil olydnad, har en princip mot principen om det acceptabla med civil olydnad, att kostnader kan accepteras, men inte människoliv. Kanske de kan se att civil olydnad kan begränsas av en princip om icke-våld. I alla fall när det gäller människor. Djur, som t ex minkar, kan få gå åt för den goda sakens skull.   

Krönikörerna har fel. Civil olydnad är inget gott i sig. Det är inte, som debattartiklarna tycks antyda, ett sorts element i demokratin. Ty civil olydnad kräver blott 1. Minst en villig person, som 2. Har en princip den vill befrämja, som 3. Strider mot lagen i det land där handlingen utförs.

Vänder vi oss då till den första som nämnts här, Elin, så hindrade hon utvisning av en afghansk grov brottsling, där hennes princip var att Afghanistan är ett farligt land att vistas i varför en utvisning sannolikt innebär dödsstraff, vilket Sverige inte accepterar. Därför skulle utvisningen inte ske. Han utvisades senare, med en uppskattad kostnadsökning på 250.000 kronor.

Det var civil olydnad, men i vilken mån det var bra, och i vilken mån demokratin fick sig en vitamininjektion, det kan ses olika, beroende på vilka värderingar man har.

Minns att Hitler och hans anhang, som drivna av principen om antisemitism, sprang på gatorna i München på 20-talet och var civilt olydiga. Nej, Oisian och andra krönikörer, det behövs inte mer av civil olydnad. Den behövs en diskussion om principer för civil olydnad.

Slutsatsen är att civil olydnad är blott civil olydnad. Den har goda och onda sida. Den civilt olydiga anser att sidorna är goda. Andra, som har andra principer, eller som anser att lagen skall följas, t ex om lagen är demokratiskt fattad, anser att den handlingen är ond.

Civil olydnad i sig är inte gott. Eller ont. Dock kan vi fastställa en sak. Civil olydnad är gott för den som utför handlingen, ty den anser att den gör rätt och att dennes agerande skall stå som föredöme i ett samhälle. Därför uppskattar jag andan i civil olydnad. Men jag tar mig friheten att förkasta eller acceptera den olydiges handling, ty den kan, utifrån mina principer, vara rätt eller fel.

​Öllsjö den 19 februari 2019

Patrik Svanberg fick åka media-gatlopp när Expressen visade hans hatiska utsagor.
https://www.expressen.se/nyheter/sd-politiker-muslimer-ska-brinna-i-helvetet/
Han skriver på ett ställe att muslimer skall brinna i helvetet.
  
Så ser ett hat ut. Det är ovärdigt ett civiliserat samhälle. Man må ha synpunkter på folk och deras trosföreställningar. Men man möter inte detta med hat, om att elda upp dem, eller att skicka dem till platser som är fyllda med svavelsjöar.

Det är simpelt hat och måste motarbetas.

Ett sätt att motarbeta detta hat är att gå till källan för hans hat, och där skära av hans inspiration och möjligheter.

Paradoxalt nog skall vi då gå till muslimernas egen källa, koranen.

Ty i koranen eldas folk upp, i parti och minut. Det uttrycket Patrik använder, är nästan ett direkt citat från koranen.

4:56 ” Vi skall låta dem som påstår att Våra budskap är lögn brinna i denna eld - i den takt som deras hud förbränns, skall Vi ersätta den med ny hud, så att de får pröva straffet helt och fullt. “
9:63 ” Vet de då inte att helvetets eld [väntar] dem som sätter sig upp mot Gud och Hans Sändebud? “
18:29 ” För de orättfärdiga har Vi en Eld i beredskap [vars flammor] skall omsluta dem liksom tältduken [omsluter invånarna i ett tält]; och om de ber att få [stilla sin törst] skall de få dricka vatten hett som smält koppar, som bränner deras ansikten. Vilken djävulsk dryck! Vilken jämmerlig viloplats! “
22:19 ” För dem som förnekar Honom skall kläder av eld skäras till och skållhett vatten ösas över deras huvuden,”
25:11 ” Det som de förnekar är den Yttersta stunden - och för dem som förnekar den Yttersta stunden har Vi en flammande Eld i beredskap”
30:10 ” Dessa förövare av det onda drabbades till sist av det svåraste av alla straff [- helvetets eld -] därför att de kallade Våra budskap för lögn och gjorde sig lustiga över dem.”
33:64 ” Gud har utestängt förnekarna av sanningen från Sin nåd och Han har en flammande Eld i beredskap för dem; “
48:13 ” För dem som inte vill tro på Gud och Hans Sändebud - ja, för alla som förnekar sanningen - har Vi en högt flammande Eld i beredskap!”
52:13 ” den Dag då de skall störtas ned i helvetets eld “
55:35 ” Ni blir måltavla för [strömmar] av eld och smält koppar, och ingen skall komma till er hjälp.”
66:6 ” Helvetet är straff nog för dem; i dess eld skall de brinna - ett fasansfullt slut! “

Där slutar jag med citat, ty det är onekligen tröttande att ta del av allt detta hat, all denna generositet med eld som skall drabba de som inte är som muslimerna.

Låt alla dessa hatare löpa gatlopp. Låt dem förenas. På en ö, långt från civilisationen. Ty dem hör inte civilisationen till.

​Öllsjö den  18 februari 2019

7 februari åkte jag till Ukraina, till Kharkiv, för forskningsmöten, undervisning och konferens. Min plan var att rapportera intryck och reflektioner kring Ukraina på bloggen.
Av det blev intet. Den blogg jag använder, weebly.com, är spärrad i Ukraina. Den går inte att läsa och därför, än mindre att publicera något material på. Samma öde har drabbat östs alternativ till facebook, vk.com.
 
Stängt, oåtkomligt. Känslan av att återigen fått en järnridå, men nu selektivt riktad, inte mot väst, utan det rakt motsatta, allt som det minsta kan misstänkas för att ha rysk inflytande eller lokalisering.

När jag är i Sverige tror jag mig kunna nå all typ av information. Jag misstänker inte att staten stoppar information. Möjligen med undantag för barnporr. Vilket är en ridå jag förstår och accepterar, även om jag inser att börjar man använda ridåer, kan gränsdragningsproblem uppstå.

Men weebly.com är, så vitt jag vet och sett, inte ett verktyg i de hemska brottslingarnas hand. Även om det kanske kan vändas till det. Men den typen av brottslighet är sannolikt inte skälet till järnridån. Weebly.com är sannolikt stängt för en sannolikhet för rysk influens.

Medan jag blir uppbragt av ilska att vara avstängd från min sedvanliga, dagliga syssla, att berätta vad jag ser och tror, har jag viss förståelse för Ukrainas agerande. De, deras Kiev Rus, anses förvisso vara ursprunget till det ryska väldet, vilket är det som gör ryssarna så intresserade av dem. Men Ukraina är nu självständiga. Eller snarare, de vill vara självständiga. De kämpar med olika medel. Vapen i öst. Över hela landet är ett vapen att stänga av somliga sajter.

De kämpar ett inbördeskrig i Donetskregionen, som får sin näring av den otydlighet i gränslandet som finns mellan Ryssland och Ukraina, och som får pengar och vapen från Ryssland.

De känner hot från Ryssland, samtidigt som de ibland bryskt och ibland försiktigt, närmar sig EU och NATO. Ukraina är ett gränsland, ett transitland för arméer. Somliga hävdar att namnet, Ukraina, kommer av ett ord som betyder gränsland.

Varjager, dvs svea-vikingar, skapade detta land. Det ville jag säga en gång i ett tal på det ukrainska universitetet. Jag blev tydligt uppmanad, ja, förmanad att inte nämna vikingarna i talet. I Ukraina, som ju är ett nytt land, håller man på att formera sin historia. Vilken plats vikingarna har hos dem, och vilken dominans de utövade i Kiev under 1100-talet är omdebatterat. Vikingarna betydelse är ännu inte fastställt. Historian är ännu inte skriven.

Detsamma gäller Holodomor, den enorma svältkatastrofen som drabbade Ukraina i början på 30-talet. Ännu har man inte riktigt bestämt om det i huvudsak var en naturkatastrof och misstag från ansvariga, eller om det var en medveten hungersnöd, skapad av Stalin och hans kommunistparti, i syfte att kväsa de föraktliga bönderna och deras frihetsidéer.

I väntan på att Ukraina skall ha formerat sig som en självständig nation, får vi vänta på den frihet vi har, vi som lever i ett land som sedan länge har sin historia skriven. Men vars framtid hotas av krafter som vill förvanska vår samtidshistoria med förbud mot registrering av brottslingars uppgifter, och förvanskning av registrerade data som uttryck för ’anmälningsbenägenhet’. Historia och fakta tycks alltid vara medel. Och när de inte passar, gör man som Morgan Johansson, sätnger av vår kunskapom brottslighet, och Ukraina, som stänger ner weebly.com.

Men nu är jag i landet som har skrivit sin historia, men som håller på att skapa sin samtid. Innan Morgan, och andra som finner min blogg opassande, stänger ner och tystar. För att kunna skrivs sin historia.

Till dess, finns mina reflektioner här.

​Öllsjö den 17 februari 2019

På 1980-talet fanns en debatt om alkoholens betydelse för sociala problem, där speciellt kvinnomisshandeln uppmärksammades. Min åldrige farmors bror satt i sitt kök och vilade sin gamla kropp på sina kryckor och sade att han, utan problem, kunde acceptera att man använde motbok, om det ledde till mindre kvinnomisshandel.
 
Motbok var ett sätt att ransonera spritinköpen genom att varje inköp av alkohol registrerades i boken, och att varje myndig hade en viss mängd de fick köpa per månad. Ett omständligt sätt, som t ex innebar att man fick lämna in ansökan att få extra ranson om man skulle ha kalas, t ex 50-årskalas. Men min släkting menade att det omaket för alla var en liten kostnad för en stor vinst för ett fåtal. Så uttrycks solidaritet.

Idag föreslår E-hälsomyndigheten att elektroniska recept skall vara sekretessbelagda från individen är 13 år. Man hävdar att barnets integritet skall hävdas relativt barnets föräldrar. Preventivmedel och psykofarmaka som läkare skrivit ut, skall kunna hemlighållas gentemot föräldrarna, är tanken.
https://www.ehalsomyndigheten.se/nyheter/2019/ehalsomyndigheten-forandrar-direktatkomst-till-receptinformation-via-e-handel-for-att-varna-tonaringars-integritet/
https://www.svd.se/apoteken-rasar-mot-nya-regler-for-tonarsforaldrar?

Det är inte svårt att förstå att en hel del i detta förslag emanerar från de primitiva kulturer vi fått in genom den senaste invandrarvågen. Det som kallas hedersproblematik, men som måste kallas skamkulturen, som förnedrar kvinnor genom att förtrycka dem, baserat på skamkulturens vansinniga behov att kontrollera kvinnors kroppar och sexualitet.

Det finns säkert också skamkultur kring psykofarmaka. Den är inte bunden till invandrare från inferiora skamkulturer, men kanske väl till liknande kulturer inom landet. Jag arbetade en gång på ett mentalsjukhus och gjorde det förbjudna en gång. Jag läste en intagens flickas journal eftersom jag inte förstod varför hon var intagen. Hon var bl a utlevande, hävdades det i journalen. Av journalen förstod jag att hennes föräldrar var inte bara djupt kristna, utan också organiserade kristna. Återigen en inferior skamkultur, baserad på vidskeplighetens omänsklighet.

Dessa flickor, som inte vill låta sig kontrolleras av skamkulturen, får p-piller, för att ha egen kontroll av sin sexualitet. Men förhindras av ett elektroniskt system som ger föräldrarna rätt att se hennes läkemedel. Öppenheten ger förutsättningar för skamkulturens omänskliga terror.

Självfallet skall staten stå på flickornas sida och genomföra åtgärder som ökar deras frihet och som reducerar skamkulturens förtryck. Vi i samhället får kanske lite omak. Vi får en liten kostnad.

Högern känner inte begreppet solidaritet och reagerar på sitt sätt. Läs bara här https://twitter.com/hanifbali/status/1092823029141389320. Det absurda är att de stormar mot hederskulturen, samtidigt som många kommenterar med att föräldrarna har rätten till barnet tills barnet är 18 år. Det är samma argument som skamkulturen använder. Se där den underbara samhällsdialektiken där de till synes motsatta, faller i varandras omfamning.  

Solidaritet innebär i detta fall att en liten kostnad för många växlas till en oerhört stor vinst för ett fåtal. Unga flickor får kontroll över sina liv, på bekostnad av skamkulturen. Det är statens uppgift och de solidariska samhällsmedborgarnas plikt, att ge flickorna frihet. Den andra effekten är också positiv, att det trycker tillbaka skamkulturer.

Därför skall apoteken och läkarkåren göra sitt yttersta för att ge flickorna denna frihet. Och vi andra skall vara beredda att ta en liten kostnad för deras enorma vinst. Det kallas solidaritet.

​Öllsjö den 7 februari 2019

​Modern försökte förmå den katolska familjen att ta hennes flicka till sig, att göra henne till deras, att döpa henne. Därmed skulle det bli möjligt att henne älskade dotter skulle överleva. Modern och dottern var judar. De var på flykt i Polen, under nazismens tid.

Den katolska familjen vägrade ta emot dottern. De sade att de aldrig kunde ljuga.
Modern bytte då bort en fin servis mot bröd och flott.

Flickan överlevde och återvände som vuxen till den katolska familjens öde. Hon fick veta att när mannen i den katolska familjen dog, sålde kvinnan servisen för att möjliggöra att han, och hon, när det skulle vara hennes tid för begravning, skulle få en gravsten i marmor.
(Denna historia berättas i Svenska Dagbladets söndagsbilaga den 20 Januari, som jag tyvärr inte kan länka till)

Den katolska familjen bar på en god princip, att tala sanning. Det förhindrade dem att göra många goda gärningar. Ja, i det här fallet innebar deras princip att en flicka inte räddades från en sannolik död.

I det goda samhället ljuger man inte. Det finns ingen anledning till det. I det onda samhället måste man ljuga, för att skapa någon form av godhet. Vill man gott, är lögnen en funktion av samhället. Lögnen i sig har ingen moralisk halt.

Men ett samhälle där lögnen godtas, är ju ett ont samhälle i sig, genom att det godtar lögnen. Bättre då att leva det goda samhället, där man inte ljuger, i det onda samhället. Kanske, kanske fräter ens principbesatthet sönder det onda samhället. Genom att ljuga blott legitimerar man det onda samhället. Med alla lögner består det onda samhället.

Men, vi kan inte med absolut säkerhet ta bort den onda misstanken att den katolska familjen var egoistisk eller bara feg. De insåg att om de hade tagit flickan till sig, skulle de löpa risken att själva få åka till koncentrationsläger eller till förintelseläger. För att värna sitt eget skinn, tog de inte emot flickan, och som alla människor ville de framstå som goda, varvid de drog fram den legitimerande principen om sanningen.

Jag ser den katolska familjen omkring mig. Men inte i Polens nazistiska dåtid. Utan idag. Människor som inte agerar. Som inser att de borde agera. Som hade kunnat agera. Och agera, kanske med viss risk, men sannerligen inte med de risker som den katolska familjen stod inför.

Kanske av egoism. Kanske av feghet. Underlåtenhetssynd kallas det. Att behålla friden, att inte riskera någonting, av feghet eller för att det gagnar en.

Jag bara undrar, hur levde den katolska familjen sitt liv, med vetskapen att deras passivitet kanske bidrog till att en flicka dog? Är det möjligt att legitimera en underlåtenhetssynd med en annan, högtstående moralisk princip? Och, än värre, är det möjligt utan att man någon gång i livet inser att principen inte var principiell, utan blott ett medel för sin egen egoism eller feghet? 

Vad sker när man ser bakom förlåten, när kulissen av principer faller ner till marken och blottlägger den svaga, egenkära människan?

​Öllsjö den 6 februari 2019

Ideologiskt starka rörelser har alltid vetat om att utnyttja barn och ungdomar. Jesus själv sade: ”Låt barnen komma till mig, …ty Guds rike hör sådana till” Det är så samstämmigt och så centralt i deras ideologi att man kan läsa det i tre av fyra evangelier: Lukas 18:16; Matteus 19:14; Markus 10:14. Därför ser vi barn och ungdomar i katolska kyrkors högmässor.

Vi ser dem hos nazisterna med namnet Hitler-Jugend, och minns Hitlers starka tal till ungdomarna 1934: Vor uns liegt Deutschland! In uns maschiert Deutschland! Und hinter uns kommt Deutschland! (https://www.youtube.com/watch?v=wPGZHk-lA9c, se speciellt vid 7.00).

Idag ser vi det i hur klimataktivisterna utnyttjar och lyfter fram en ung flickas klimatengagemang, där popstjärnor och jetflygande rikingar står i kö för att hälsa på henne.

Ungdomar är ju framtiden, det är de som skall överta vår värld. Det är de som är framför och som bär framtiden. De är förnäma bärare av en stark ideologi.

Men, om nu starka ideologiska rörelser vet att utnyttja ungdomar i sin propaganda och i sitt enande kring ideologin, varför har då inte en liknande stark ideologisk rörelse lyft fram ungdomar? Jag tänker på dem som kanske närmare än andra kan studera Hitler och nazisternas utnyttjande av ungdomar, nämligen högerrörelserna, de som idag enas starkt i en fråga, invandringskritiken.

Varför finns inte en invandringskritisk, skolstrejkande ung flicka som lyfts fram av högern?

Till min förvåning fann jag att flickan finns, men att hon inte lyfts fram. Hon heter Izabella Nilsson Jarvandi och tycks ha stark kraft och stor organisationsförmåga: https://www.youtube.com/watch?v=xV0GjSaKEcw

En svensk debattör sprider samma fråga, här i en tysk tidning: https://www.weltwoche.ch/ausgaben/2019-4/artikel/wir-basteln-uns-eine-klima-ikone-die-weltwoche-ausgabe-4-2019.html

Tyvärr får detta blogginlägg sluta med denna fråga. Varför lyfter inte högern, trots sitt gamla arv, upp Izabella? Hon som bär framtiden, uttrycker sin oro, precis som klimataktivisternas flicka uttrycker sin oro för sin framtid. Debattören i den tyska tidskriften menar att skillnaden beror på att klimataktivisten har en stark propagandamaskin bakom sig, medan Izabella är ensam. Men det är ju högern som väljer att inte sätta in sin propagandamaskin, som de bevisligen har, på henne.

Kanske är hennes stjärna blott under tändning? Kanske högern inser vilken stjärna de har? Och lustigt nog, i denna nyrasismens tid, har de en stjärna som har det klimataktivisterna borde sakna hos sin stjärna, en folklig flicka med etnisk mångfald. 

Öllsjö den 5 februari 2019
​

Enligt SVT Valu (https://arbetet.se/2018/09/12/nya-siffror-sa-rostade-lo-medlemmarna/) hade socialdemokraterna röststöd vid det senaste valet, 2018, bland 41% av LO-kollektivet, medan Sverigedemokraterna hade 25%. Förra gången det begav sig, 2014, hade Socialdemokraterna 53%.

Arbetarklassen flyr socialdemokratin. Främst är det männen som attraheras av Sverigedemokraterna, cirka 30%, medan kvinnorna ännu är på blygsamma 19%.

Sverigedemokraterna har också mycket starkt stöd från de arbetslösa och från de med sjuk- och aktivitetsersättning. Det är således de som mest behöver det grundläggande skyddet i välfärden, som röstar på Sverigedemokraterna.

Man skulle också kunna säga att det är en gammal kärngrupp av socialdemokrater som nu lämnat partiet för att söka sig till det partiet som de uppfattar bäst värnar om dem och det samhälle som ger dem stöd.

Men det är inte bara att de överger för att de inte känner att de får stöd av det gamla partiet. Ledande socialdemokrater är tydliga i att gjuta galla och okvädningsord över dem. De blir kallade rasister av företrädare som Palm och Johansson, och kallas av Sahlin som människor utan kultur.

Dessa personer skapar utträngningsmekanismer gentemot dem som borde vara deras folk och de förkastar dem som borde vara deras folk. Varför gör de så?

Är det för att de lämnat folket bakom sig, eller snarare nedanför sig och nu trampar på dem? I alla fall verkar det vara så att folket känner sig nedtrampat.

De har lämnat folket, om de ens varit i närheten av det folket, och sällar sig idag till en abstrakt grupp som gärna pekar på den nya underklassen, invandrarna i no-go-zonerna och de förfallna skolorna, men som de inte kommer från och inte lever med.

Det är en grupp politiker som tagit socialdemokratiska partiet som gisslan, renons på demokratisk socialism som ideologi och renons på förankring i det gamla folket eller i det nya folket. En grupp av ljum medelklass.

Att de får 30% av opinionen framstår då som märkligt. Det är onekligen en politisk succé, med tanke på hur lite de har att erbjuda, av politik och av solidaritet och av gemenskap. Partiet framstår som en Aniara-kapsel som fortfarande hyser något levande, trots att det är på väg mot undergången, eftersom det kommit ur kurs.

Öllsjö den 4 februari 2019

Morgan Johansson, minister i den socialdemokratiska regeringen, skrev på twitter att brottsanmälningarna går ner i Malmö. Inte bara jag hoppade till. Högertidningar samlade in uttalanden från t ex poliser i Malmö som uttryckte en annan verklighet.
https://samnytt.se/justitieministern-antal-anmalda-brott-minskar-kraftigt-i-malmo-malmopolis-pulveriserar-pastaendet/

Morgan Johansson är förträfflighetens politiker. Han försöker i inlägget framstå som en förträfflig politiker som kan peka på att samhället är på rätt väg. Trots att många av oss inte kan känna av den utvecklingen. Hans förnöjda uttalande står i skarp kontrast till dödsskjutningarna i Malmö.

Förträfflighetens politiker glider lätt in i den bild som idag utmålas, den smutsige Trump mot den nästan helgonförklarade Obama. Trots faktumet att det under Obamas tid avvisades fler vid gränsen än under Trumps tid. Obama kallades ju för ’deporter in chief’.

Morgan Johansson blir på så sätt en del i det som kallas fake news, att sprida information, kraftigt vinklad eller felaktig, i syfte att utmåla något man vill, men som kanske inte finns. Det viktigaste är viljan, inte realiteten.

När fake news avslöjas, speciellt när fake news står i kontrast till folks upplevelser, inte bara riskerar det, utan det medför att politikerna och nyhetsmedia förlorar i förtroende. När det sker, spelar det ingen roll senare, hur sant en sak är, ty nu kan man utgå från att det är fake news.

Morgan Johansson deltar på så sätt i produktionen av misstroende i samhället.

Men än värre. Även om det är sant, så är det inte politiskt korrekt. Ty en politiker skall visa handlingskraft, en villighet och en kraft att ta itu med viktiga samhällsproblem. Den skall inte sitta förnöjd vid sin kaffekopp och säga att det går bra. Även om han tillägger att det finns mycket kvar att göra.

Tänk er de nedgångna husen som fanns efter Andra Världskriget. Utedass, kanske inte ens kallt vatten i husen. Vägglöss och råttor. Socialdemokratin stod för att riva och bygga nytt. Man ville ge sitt folk en god levnadsstandard.

Med en Morgan Jonasson i politiken på den tiden, hade den tidens Morgan Johansson inte skapat miljonprogrammet. Han hade förnöjt konstaterat att antalet råttor i ett nedgånget bostadsområde gått ner med x procent, och sedan lagt till, eftersom han är politiker, att mycket återstår.

Socialdemokratin visade på den tiden en oerhörd kraft, byggd på en stark vision om det kommande samhället. Därför rev man husen och byggde nytt. Istället för att förnöjt konstatera att det var lite färre råttor detta året. Medan det förra är politisk kraft, är det senare en politisk impotens.   

Man kan fråga sig vad som är värst, känslan av förfalskning, av Goebbelsk propaganda, eller den politiska impotensen, att istället för att agera kraftfullt och risa det som ger råttorna, nöjt konstatera att det är färre råttor?

När de sker samtidigt, som i Morgan Johanssons fall, ger det lägre förtroende och politikerförakt.

Hans agerande tror jag är en förklaring till att Sverigedemokraterna idag har 19,9% väljarstöd.

​Öllsjö den 3 februari 2019

En person på tunnelbanan har inte färdbevis. Kontrollanten skriver ut ett bot. Personen gapar och protesterar. Kontrollanten tillkallar ordningsvakter och ber personen lämna vagnen. Personen vägrar. Ordningsvakterna lyfter ut den fysiskt protesterande person från vagnen.
 
Om detta hade inget mer skett, om personen varit en vit, medelålders man, med lätt alkoholdoft från munnen. Inget hade hänt.

Men nu lever vi i nyrasismens Sverige, där det accepteras att man säger ’vit man’, men inte ’negerboll’.

Personen var en mörk, gravid kvinna med en liten flicka i sällskap. Intermezzot har skapat en oerhörd debatt. Och visat hur delat Sverige är.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/BJQ6Rg/gravida-kvinnan-var-radd-att-mitt-barn-skulle-do-i-magen

På ena sidan finns PK, nyrasisterna och etablissemanget, som kritiserar ordningsvakterna för deras ingrepp, där nyrasisterna högljutt skriver att detta aldrig hade skett om det inte hade varit en mörk kvinna. Dessa förekommer i traditionella media, som Aftonbladet.

På andra sidan finns de gamla rasisterna, som ser invandraren, det mörka skinnet och mullrar mot undfallenhet mot invandrarvåld. Dessa förekommer på flashback och liknande internetsajter.

Men det finns en tredje position, som inte kommer till tals, sannolikt beroende på att den är långt från nyrasisterna, men nära rasisterna. Men som är utanför rasismens sammanhang, där de två dominerande positionerna befinner sig.

Det är de som hävdar de gamla landskapslagarna devis, att ’Land skall med lag byggas’. Den positionen innebär att, oaktat vad ordningsvakter och Polis säger, måste man lyda dem, ty de är statens förlängda arm. Därefter, när intermezzot är över, kan man lagföra dem, om man anser att de gjort fel. I situationen får man finna sig i att lyda. Efteråt sätter man tillit till demokratin, att polis och ordningsmakt blott får göra vad de skall få göra.  

Därför anser den tredje position att kvinnan gjorde fel och ordningsvakterna gjorde rätt. Land skall med lag byggas!

Det tredje positionen har en styrka i sitt argument, ty den tredje positionen frågar sig, vad är alternativet? Nyrasisterna måtte anse att mörka, gravida kvinnor med småbarn skall åka fritt i tunnelbanan, i alla fall de som fräckt plankar in. Rasisterna tycker att mörka kvinnor inte skall finnas, i alla fall inte i Sverige.

Den tredje positionen anser att Lagen skall vara tydlig och aldrig uppe för förhandling, utom i Riksdagen, ty annars öppnar sig ett laglöst samhälle där kriminalitet först tolereras, och därefter florerar och breder ut sig.

Den tredje positionen har stöd. Den fick det, lustigt nog, samma dag som intermezzot blev en nyhet.

Med en precision som är imponerande, men sannolikt utan avsikt, beskriver Olle Wästberg i Svenska Dagbladet, samma dag!, hur New York bekämpade sin kriminalitet, på ett mycket framgångsrikt sätt, genom att angripa den typ av brottslighet som det är att planka in på New Yorks tunnelbana. https://www.svd.se/teorin-om-brottslighet-som-haller-i-verkligheten

Genom nolltolerans, utan förhandling, utan att blunda för den småttiga kriminaliteten, som att planka in på tunnelbanan, säger Staten, tydligt, att Lagen är tydlig och inte förhandlingsbar. Staten har monopoliserat våldet, dvs kvinnan har inte rätt till det fysiska motstånd hon gör, hon har inte rätt att freda sig från statens våld, varför hon skall lagföras för sitt fysiska våld. Genom det agerandet hävdar den tredje positionen, bygger vi ett fungerande samhälle där relationer mellan människor respekteras. Och där alla har lika rätt, dvs ingen ges fördelar p g a hudfärg eller kön eller familjesituation. Inför Lagen är vi alla lika.  

Den tredje positionen anser därför att ordningsvakterna skall hyllas för att de utför det nödvändiga arbetat att bekämpa kriminalitet. Den protesterande personen skall lagföras för sitt brott mot den grundläggande tanken i landskapslagarna, att Land skall med Lag byggas.

​Öllsjö den 2 februari 2019

Hitler var ett monster. Han är själva gestalten, urtypen, för monster. Han är formen där alla monster kan läggas. Om det är vi nog många som är eniga. Skälet är kanske hans krigshets. Men framför allt hans hets, med mord i blick, mot judar, socialister, zigenare, funktionshandikappade. Han gav order om Förintelsen. Det gör honom till monster.

Men vad krävs för att kallas monster? Hitler gav order, men rörde, vad vi vet, aldrig vid morden. Möjligen är han direkt skyldig till ett mord, på Röhm, den 1 juli 1934, på den långa knivarnas natt, då några hävdar att det var Hitler som sköt den upproriske Röhm. Men i övrigt var han inte i närheten av sitt dödande.

En annan, som sett döden i vitögat, som sett den döende, vars död han förorsakat, finns i denna artikel. (https://www.nyatider.nu/korde-ihjal-tvabarnsmor-ali-kanbar-21-uteblev-fran-rattegang/).

Han kör, under drogpåverkan, men med förmåga att köra snabbt och att skjutsa, en motorcykel rakt in i en annan människa. Hon ligger döende vid motorcykeln. Han, som förorsakat olyckan, behåller lugnet, och ger passageraren order att ringa upp en bestämd person, som skall hämta upp honom en bit längre fram.

Han har, med sitt agerande, så kraftigt skadat en person att den är död eller döende. En kvinna. Han ser det. Han har henne framför sig. Hon ligger vid motorcykeln.

En människa skulle ha ringt ambulansen. En människa hade försökt göra något åt kvinnan han kört över. En människa hade försökt hjälpa.

Ett monster är kall och utan empati. Han ger order, inte om Förintelsen, som Hitler, utan om skjuts. Ett monster går till platsen, där han hämtas upp, för att skjutsas till sjukhuset.

Så agerar ett monster.

Jag ser ingen skillnad utifrån mänsklighet i hans agerande och Hitlers. Visst är det en skillnad i antal. Men blotta tanken att det finns en människa som kan köra ihjäl en annan, utan att bry sig om den, för att själv åka till sjukhuset, är outhärdlig. Att sådan grymhet, att sådan monstrositet kan finnas i en människa, är obehagligt och sorgligt för mänskligheten.

Blotta tanken på att riskera att möta detta monster, förklädd till människa, efter att han suttit av 2 år… 2 år för sin akt av djup omänsklighet, är skrämmande.

Han körde ihjäl kvinnan. Olycka och idioti. Två års fängelse. Att inte hjälpa till, att avvika och blott tänka på sig själv, är ett brott mot mänskligheten. I Nürnberg gav det dödsstraff. Eftersom dödsstraff är en primitiv kulturs agerande, skall han ha ett annat straff, där han sonar sitt brott mot mänskligheten. Han skall i livstid tvätta tiggarnas kläder, som de lägger av när de kommer till natthärbärget och får sin kvällsmat och sin säng. På det att han väger upp sitt brott mot mänskligheten.

Öllsjö den  1 februari 2019