Skolan är under ständig debatt och i debattens fokus står skolvalet och driftsformerna, där huvudformerna är privat och offentlig skola. Skolan engagerar då det är en av de mest centrala institutioner samhället har för att utveckla framtidens människor och medborgare.

I en ledarartikel skrev Maria Ludvigsson angående skolvalet: ”Om varje elev ska bli sin egen person och inte kopia av alla andra är det egna valet av utbildningsväg viktigt.” https://www.svd.se/det-ar-inte-elevens-uppgift-att-vara-likvardig/i/senaste/om/ledare

Utifrån min egen livshistoria hävdar jag att Marias utsaga inte är helt korrekt. Jag tror att de flesta som lärt känna mig, kan säga att jag är en egen person och inte en kopia. Har jag då blivit ’egen person’ genom mina val?

Min väg har förvisso varit en följd av val. Men de första valen, som varit bland de mest avgörande valen för mig, gjordes inte av mig. Inte heller av mina föräldrar. Utan av professionella lärare som hade möjlighet att utöva sin professionalism.

När jag skulle gå över till högstadiet, fanns val att göra. Som tillhörande arbetarklassen, utan någon erfarenhet i vare sig familjen eller släkten av högre utbildning, valdes de lätta ämnena, som skulle staka ut vägen till ett arbetaryrke, allmän engelska och matematik. Detta trots att min farmor, när hon var gick i skolan, inget hellre önskade att få fortsätta att studera. Men hon var statarunge och var därför dömd, av det hårda klassamhället hon levde i, att lämna skolan. Hon grät när hon tvingades lämna skolan.

Under min första termin på högstadiet på Frostaskolan i Hörby, bestämde min klassföreståndare och några andra lärare att jag skulle byta till särskild matematik och engelska. Under jullovet körde matematikläraren två gånger några mil i sin SAAB, hem till oss och undervisade mig vid vårt finbord, så att jag kunde hämta in vad jag missat innan vårterminen började.

Dessa lärare fullgjorde sin professionella plikt och hade möjlighet att fullgöra den. De gav mig en himlastege som jag, med min förmåga, men också med starkt bistånd av lärare under min senare skolgång, kunde klättra på. Jag doktorerade och blev docent i Lund, för att sedan bli professor på ett universitet och några högskolor. Ju högre jag kom på stegen, ju mer kunde jag klara av och gjorde egna val. Men hela tiden har jag varit understödd och hjälpt av några professionella lärare.

Min livshistoria är därför en historia med professionella lärare, med möjligheter att utöva sin professionalism, som möjliggjort att jag fått utveckla de förmågor som naturen gett mig.

Debatten om skolan bör därför inrikta sig på hur vi skapar en skola där professionella lärare kan utöva sin professionalism, så att varje elev och student får möjligheter att utnyttja och utveckla de förmågor de har. Det är tänkbart att skolvalet, som skapar en marknadsmakt, och sättet att driva skola idag, där privata alternativ med färre utbildade lärare och starkare marknadsutsatthet, och den allmänna betoningen av rektorsmakt, inte befrämjar professionalism i lärarkåren.

Vi bör därför föra debatten hur vi skapar och utvecklar professionella lärare, och hur de ges möjligheter att utöva sin professionalism. Det är med dessa lärare i skolan som individerna ges möjlighet att bli egna personer.

Min farmor förvägrades utbildningens himlastege. Jag fick himlastegen genom professionella lärares agerande. Med min farmors tårar i ögonen tror jag att det återigen finns individer som förvägras utbildningens himlastege, och därigenom att få bli egna personer.

​Öllsjö den 30 april 2020

​”Den som blir ledd ofta och mycket, kommer lätt dithän att han frivilligt överlåter det som är kvar av hans självständighet…Han tror sig nu inte bara fri från varje plikt, som staten inte uttryckligen pålägger honom, utan han tror sig till och med upphöjd över varje förbättring av sitt eget tillstånd.” (s.49) Så skaldar Wilhelm von Humboldt i sin bok, ’Om gränserna för statens verksamhet’ från 1792.

Denna utsaga ligger nära högerns varningar idag, att ett välfärdssamhälle tar bort initiativ, det som Humboldt kallar energi. Humboldt, och dagens mest extrema höger, men även nyliberalerna, pläderade för en stat som ligger nära det som Lassalle kallade nachtwächter zustand, nattväktarstaten, i ett tal 1862. Humboldts tanke var att statens ingrepp skapade likformighet, vilket hindrade det som är människans natur, frihet och mångfald.

Men är det så?

Staten har nedmonterats genom valfrihetsreformer. Vi skall välja om vi vill gå till ett statligt apotek eller ett privat. Jag ser emellertid igen skillnad när jag kommer in i dessa apotek. När jag kommer till ett apotek vill jag ha en adekvat medicin. I ett statligt apotek kunde jag lita på att jag fick den adekvata medicinen. I ett privat apotek kan jag lita på att jag får den medicin, som förvisso bör vara adekvat, men som ger mest marginal till apotekaren. Men viktigare är, att jag inte vill sätta mig in i vilket apotek som kan vara bäst, och göra en utvärdering, innan jag fattar beslut vilket apotek jag skall gå till. Jag har inte kompetensen att göra valet, och jag vill inte spilla tid på att skaffa mig kompetensen, än mindre de data som krävs för att göra det rationella valet.

Detsamma gäller vårdcentraler. Hur i all sin dar skall jag kunna fatta ett rationellt beslut? Jag kan inget om vårdcentraler och medicin. Och jag vill absolut inte spilla min tid på att skaffa mig den kunskapen och den data som krävs för att göra ett rationellt val.

Detsamma, i än större grad, gäller den privatiserade bilbesiktningen. Om det fungerar som det är tänkt, vilket vi inte vet eftersom, mig veterligen, staten inte gjort en utvärdering, skall alla besiktningar leverera exakt samma service avseende besiktningen. Här finns således inget rationellt val att göra, utan slumpen får avgöra. Kanske de privata besiktningarna är kopplade till verkstäder, som de lätt ger rekommendationer att uppsöka, om bilen inte går igenom. Den besiktning som jag anlitar, den statliga, har en besiktningsman som helt gratis säger till mig om något är på gång med min bil. Men han har inget egenintresse i saken och ger inte rekommendationer om verkstäder, men väl om åtgärder.

Elen skall vi välja leverantör av. Det är mig likgiltigt. Elen är en extremt standardiserad bulkvara, som jag saknar kompetens att avgöra, annat än möjligen priset. Men även priserna varierar. Och hur elen är producerad varierar. Jag är fullkomligt likgiltig inför detta, då jag vill använda min tid till annat än informera mig om elproduktion och elmarknad.

Vi skall välja hur den fria delen av våra pensionspengar skall placeras. Jag har valt att inte välja, dvs placera i den fond där man initialt placeras. Jag är förvisso professor i ekonomi, och gör ibland kapitalplaceringar på aktiemarknaden. Men jag placerar inte ens i investmentbolag, då jag vill äga riktiga företag, och vill inte ytterligare driva på den kollektiva socialiseringen av kapitalplaceringar, den som idag sker genom alla dessa fonder. Jag vill ägna min kapitalplaceringstid åt att avgöra företags utvecklingspotential, inte fonders placeringsstrategier.

Jag kan fortsätta min uppräkning, men poängen torde vara klar. Valfrihetsrevolutionen innebär att människor tvingas att förbruka energi för att göra sina val. Dessa val är i stor del irrationella, ty få besitter kompetens att göra ett rationellt val av vårdcentraler, apotek, bilbesiktningar och elbolag. Istället blir det irrationella val, baserat på smäck, som någon marknadsförare har kommit på.

Nej, Humboldt, statens ingrepp medför inte i sig att människor tappar energi. För mig innebär ingreppen blott att jag kan fokusera min energi. För mig är det mer bildande att skriva denna blogg, än att spilla timmar på att värdera elbolag.

Principen för staten borde därför vara att den skall spara energi i samhället och därmed bidra till individens utveckling.

Humboldt själv skriver nedsättande om staten, att den ger: ”…en samling välnärda slavar, inte … en förening av fria människor…” (s.140)

Jag hävdar att den goda staten, som ägnar sig åt att spara på vår energi, är den som möjliggör realiseringen av människans sanna mål, som Humboldt så gott beskriver: ”Människans sanna mål – inte det mål som hennes skiftande böjelser föreskriver henne, utan det som det evigt oföränderliga förnuftet föreskriver – är att hennes krafter utvecklas till en helhet, som är utformad på det högsta och mest harmoniska sättet.” (s. 35)

​Öllsjö den 29 april 2020

​De levde i Ungern och hade precis börjat sitt arbetsliv, Då kom första skalvet i deras liv, 1:a världskriget, som krävde deras omstart. Sedan fick de lugna år mellan 1:a och 2:a världskriget. Därefter kom andra skalvet, 2:a världskriget, som krävde deras omstart. Efter det fick de några lugna år, innan Ungernkrisen kom 1956 och gav ett nytt skalv, som krävde deras omstart. Sedan väntade de, och fick till slut, 1960, flytta till sina söner i Sverige. Då fick de erfara den fjärde stora omstarten i sina liv. Så beskriver Erik Zsiga (https://www.svd.se/tvagning-av-hander-och-fotter-mot-doden), sina farföräldrars liv.
Deras levnadsvisdom skulle jag vilja få. De flesta av oss i Sverige har levt i en stilla kontinuitet, med avbrott och omställningar som brott på kontinuiteten, men knappast med de dramatiska omstarter som det ungerska paret erfor fyra gånger.

Skalven i mitt liv är de tre personer som kommit in i mitt liv och stannat där. De har inneburit stora omstarter. Men de har varit positiva skalv, med spännande omstarter. Inte som det ungerska parets negativa skalv. I mitt fall har de tre personerna byggt upp mitt liv. I det ungerska parets fall har skalven förstört det liv de hade, och de har fått finna en ny livsbana.

Jag har blott erfarit ett sådant, negativ skalv i mitt liv. Med medföljande omstart.

Slutet av året 2017 och vårterminen 2018, trakasserades jag av högskolans sk chefer, med deras samtal, förhör, korrigeringssamtal med krav att lyda, när de metodiskt avlövade mig från mina ansvarspositioner, för att kulminera i ’samtalet’, där jag fick veta att jag inte var vatten värd, och ombads fundera på hur anställningen skulle avslutas. Med sin kulmen, det stora skalvet, den 1 juni 2018, då jag blev ’arbetsbefriad’, dvs förklarad och utställd som Persona non grata.

Min grandiosa vision, att bygga en fantastisk ekonomutbildning för mitt folks studenter, med de goda lärare och administratörer som fanns på högskolan, eroderade inte, den krackelerade inte. Den imploderade i avskedets svarta hål.

Precis som det ungerska paret, har jag tvingats till och försökt anpassa mig efter den nya omständigheten, så helt annorlunda än mina planer och mina drömmar. Den stora kampen har stått mellan dåtiden och framtiden. Dåtiden består av min visions och mina drömmars aska. En aska som håller mig tillbaka, som gör att jag ältar om och om igen vad som skedde. Som söker förklaring till skeendet. Som om det spelade någon roll. Fick det ungerska paret någon visdom av 1:a världskrigets utbrott, som de kunde använda när de skapade nya drömmar efter 2018?

Om man låter det förgångna påverka framtiden, gör man inget fritt val. Då är man bunden i dåtidens aska. Vill man fritt skapa en ny framtid, väva nya drömmar, då måste man städa undan den gamla askan, och stå på ett rent golv. Så länge jag står i askan av min dåtid, så länge lever jag kvar i de fruktansvärda månaderna i slutet av 2017, till juni 2018. De människor jag då hade att göra med, är de mest ondskefulla individer jag träffat i mitt professionella liv. När jag håller kvar och stirrar på askan, lever jag med dessa människor, och den olycka de skapade. Ett sällskap jag sannerligen inte önskar.

Därför letar jag efter metoder för att sopa undan askan, på det att jag skall befrias från umgänget med dessa personer, och befrias från smärtan av dåtiden.

Jag har tidigare levt med insikten att livet är formidabel kyrkogård av missade möjligheter, medan livet som det är, är en funktion av de få möjligheter som jag använt. Jag försöker nu skapa mig insikten, och leva efter den, att skalv blott är ändrade möjligheter, där dåtiden inte får spela någon roll, och framtiden måste formas, utan att vara en funktion av dåtiden, utan att vara fängslad av dåtiden. Ty en människa utan framtid, utan visioner om sig själv och andra, utan drömmar, är en vegeterande organism i blind väntan på sin kroppsliga död. Som människa är hon då redan död, ty människan blir och är människa genom att vara i framtiden.

Människan är det ständiga projektet. När skalvet kommer, avslutas projektet, bryskt och obarmhärtigt. Den levande människan ser sig då om, och skapar ett nytt projekt.

Avanti, uomo vivente. Framåt, du levande människa.
https://www.youtube.com/watch?v=9i0GQiOP9cE

​Öllsjö den 28 april 2020

Forskare vid Linnéuniversitetet och Linköpings universitet lät föräldrar skicka ut förfrågan om plats för deras barn på den obligatoriska förskoleklassen. En grupp av barn presenterades som att de hade adhd, en grupp barn hade diabetes typ 1,och en grupp hade barn utan någon av dessa två funktionshinder. 

https://www.svd.se/skolor-ratar-barn-med-adhd-och-diabetes

I tabellen återger jag de siffror forskarna presenterade i artikeln. 49% av de utan diagnos fick erbjudande om plats. 45% av de med diabetes fick erbjudande, medan blott 40% med adhd fick erbjudande.

​
Emellertid, de stora skillnaderna i erbjudande kommer fram när man delar upp verksamheterna i driftsform. De kommunala hade förvisso skilda erbjudanden men skillnaden var inte statistiskt signifikant, dvs det går inte att vara någorlunda säker på att dessa skillnader i tabellen inte uppkommer genom slumpen.

Skillnaderna hos de privata utförarna var däremot statistiskt signifikant, dvs slumpen kan sannolikt inte skapa denna skillnad. Denna skillnad finns…sannolikt.

Privata utförare föredrar markant barn utan diagnos (53%). Av de med diagnos, väljs adhd bort mer (33%) än diabetessjuka barn (42%).

Denna barnaktion, dvs urval av barn p g a funktionshinder, är fruktansvärd. Ohygglig.
Hur kan den förklaras?

Girighet? En privat utförare kan vara en utförare som arbetar med vinst som betydelsefullt inslag i verksamheten. Även om barn med funktionshinder kan ges högre intäkter, medför de högre kostnader. Kanske kostnaderna är högre för adhd-barn än för diabetesbarn. Det kan också vara så att de högre kostnaderna är svårare att pressa ner, relativt kostnader som barn utan diagnos medför. Barn med funktionshinder kan således ha kostnader vars natur är sådan att de inverkar menligt på vinsten. Kommunala förskolor har förvisso också ett ansvar för ekonomiskt överskott, men det ansvaret stannar vid att de inte får gå med förlust. Efter att de fått täckning för sina kostnader, slutar deras ekonomiska drivkraft. Privat förskola med vinstintresse har däremot hela tiden intresse att öka intäkterna och att minska kostnaderna.

Marknaden? Barn, kanske speciellt med adhd, kan skapa oro och påverka den övriga verksamheten på ett sätt som de andra föräldrarna i förskolan inte uppskattar att deras barn får erfara. Förskolan, speciellt den som accepterar adhd-barn, som ju välkomnas minst, blott 33%, tror (eller vet) att de kan löpa risken att färre föräldrar söker sig till förskolan, eller, om de redan har sitt barn där, tar sitt barn till en annan förskola. Förskolan beaktar således hur deras marknad kommer att reagera, och anser sig ha grundat skäl att tro att föräldrar inte önskar sina barn få vara i en verksamhet där det finns adhd-barn. Privata utförare tycks ta betydligt större hänsyn till föräldrarnas reaktion än de kommunala utförarna. Beror det på att de privata utförarna tar större hänsyn till de andra föräldrarna, eller att de privata utförarna har en annan typ av föräldrar, som i mindre grad accepterar barn med funktionshinder?

Moral? I dessa dagar av värdegrund, tycks det som om de privata utförarnas ledare, dvs de som avgör om ett barn skall erbjudas plats, har en annan värdegrund än de kommunala ledarna, där de privata premierar barnaktion, dvs att diskriminera barn med funktionshinder. Är det så att den värdering som vi trodde skulle utmärka våra gemensamma verksamheter, som t ex förskolan, allas lika värde, mer omfattas av de kommunala verksamheterna än de privata?

Vi måste finna en förklaring till deras agerande, ty forskarna har visat att allas lika värde inte finns lika starkt i privata verksamheter som i kommunala verksamheter. Förklaringen ger oss möjligheter att ingripa med olika åtgärder. Om det är girigheten som ställer värderingen om lika värde offside, då förbjuder vi verksamheter med vinstintresse. Om det är beaktande av marknaden som är förklaringen, då förbjuder vi föräldrars rätt att avgöra var deras barn skall placeras. Om det är moralen som är förklaringen, ja, då vet jag faktiskt inte vad som kan göras.

Vad vi måste göra, är att ingripa i detta angrepp på en värdering som måste vara grundläggande för vår gemensamma sektor, allas lika värde. Forskarna måste gå vidare och försöka finna förklaringen till diskrimineringen, så att alla barn får den rätt de skall ha, en plats i förskolan, oaktat vem de är. Barnaktion skall vi inte ha!

​Öllsjö den 27 april 2020

​Män förlorar aldrig intresset för unga kvinnor. Med stigande ålder hos mannen, ökar sannolikheten att hans intresse ges en speciell term, gubbsjuka. Mannen har emellertid funnit ut ett sakligt skäl, dvs ett socialt accepterat skäl, för intresset, vilket benämns ’skönhet’. Det skälet har blivit så betydande att det drabbar kvinnor, som med stigande ålder själv anser sig förlora ’skönhet’, dvs det som är skälet för mannens uppmärksamhet av den unga kvinnan.
(https://www.expressen.se/nyheter/herman-lindqvist-om-forsta-motet-med-liliana-det-sade-dong-pa-en-gang/)

Motsvarande tycks inte finnas för kvinnor, att de har ett aldrig sinande intresse för den unge mannen. Hos kvinnan kan man upptäcka en motsatt, men betydligt svagare, tendens, att unga kvinnor finner en attraktion i äldre män. Här får jag medge att jag inte känner till vilket sakligt skäl, dvs vilket socialt skäl som ges och anses legitimera intresset. Någon gång har jag hört sådant som att äldre män är mer mogna, där man gärna hänvisar till att kvinnor blir vuxna i tidigare ålder än män.

I samhällsvetenskapen är det idag oerhört populärt att prata om världen som socialt konstruerad, dvs att allt vi gör är kultur. Vårt beteende är inlärt, via socialiseringens oerhörda kraft. I mina exempel skulle därför pojkar lära sig under sina levnadsår att uppskatta skönheten hos unga kvinnor, medan kvinnorna lär sig uppskatta mognaden hos äldre män.

Den evolutionära tanken har svårt idag. Jag gjorde, tillsammans med min doktorand, en artikel där vi använde evolutionära tankar för att förklara styrelseagerande i familjeföretag. En hård feminist spydde sin galla över oss och kallade det för Auschwitz-forskning.

Men när mannen ser skönheten i den unga kvinnan, ser hans gener den unga kvinnans reproduktionskapacitet av hans gener. Med stigande ålder hos kvinnan, minskas reproduktionskapaciteten, för att efter klimakteriet helt upphöra. Äldre kvinnor är därför en dålig affär för reproduktionsintresserade gener.

När den unga kvinnan ser mogenheten hos den äldre mannen, ser hennes gener reproduktionsbeskydd. Därför är det inte åldern som sådan som är attraktiv, ty då skulle ju kvinnan känna attraktion hos alla äldre män. Nej, det är män med stark social ställning, helst baserad på förmögenhet eller intjäningsförmåga, men även kulturellt kapital kan duga. Dessa män har ju visat sig, genom konkurrensen i samhället, ha kapacitet att erövra en ställning som kan vara fördelaktig för kvinnan som beskydd när hon kommer in i reproduktionens risker, dvs graviditet och småbarn.

Skönhet och mogenhet är därför enbart socialt accepterade sätt att hantera reproduktionsvilligheten hos generna. Det är natur klätt i kultur.

Idag har vi emellertid teknologi som borde medföra att dessa två fenomen försvinner. I Sverige har vi ett välfärdssamhälle som bär reproduktionsrisken hos kvinnor. De kan para sig med socialt misslyckade män, eller ta risken med en ung man, som ännu inte visat sin förmåga till konkurrens om resurser, ty reproduktionsrisken bärs av staten genom olika sociala åtgärder, som sjukskrivning under graviditet och barnbidrag till barn. Äldre män i borde därför inte vara attraktiva för yngre kvinnor i Sverige.

Idag har vi spermabanker, där män kan sprida sina gener, utan att sedan få bära kostnaderna av att beskydda den befruktade kvinnan. De kan undkomma både de rent materiella kostnaderna för den gravida kvinnan och barnet, och undkomma det sociala stigma som kan komma när en man överger en gravid kvinna. Yngre kvinnor borde därför bli mindre attraktiva för män i länder med inseminationsmöjligheter.

Idag står därför natur mot kultur. Om naturen är starkare, försvinner attraktionen mellan yngre kvinnor och äldre män. Om kulturen är starkare, kvarstår den. Framtiden får utvisa. Men redan idag borde tendenser visa sig. Om naturen råder, då borde åldersskillnader mellan män och kvinnor i relationer med barn minska. Relationer borde hålla längre, varför antalet skilsmässor, där mannen lämnar en äldre kvinna för en yngre, borde minska. Om kulturen råder, som socialkonstruktivister hävdar, borde skönhet och mognad kvarstå i samhället. Om naturen råder, då försvinner begrepp som skönhet och mognad.

Natur mot kultur, och blott framtiden kan utvisa vilket som är starkast i människan samhälle.

​Öllsjö den 25 april 2020

De privata skolorna kritiseras för att de tar pengar från verksamheten och lägger dem på vinst. Pengar som hade kunnat användas till ytterligare material, till fler lärare, till mer lärartimmar, lämnar skolan för att hamna i ägarens börs. Vinstdrivande skolor dränerar verksamheten på pengar. Därför finns ett motstånd mot vinstdrivande skolor.
Men det finns andra sätt att dränera verksamheter. En sådan dräneringskran, som tar resurser från verksamheten, är reklam. Med reklam avser jag alla de resurser som används för att göra verksamheten bekant i omgivningen, i syfte att attrahera kunder till verksamheten.

Högskolor använder reklam. De visar sig på anslagstavlor. I det som kallas sociala media. De kommer upp som små meddelande på videor på Youtube. Somliga skickar ut direktreklam, till potentiella studenters brevlådor. På högskolor har också växt fram en ny yrkeskategori, kommunikatörer, som opererar de sociala medierna, och underhåller en högskolewebb, delvis i syfte att låta den vara en reklamkanal.

All denna reklam kostar pengar. De hade kunnat användas till kärnverksamhetens undervisning och forskning. Reklamen motiveras av att högskolan måste attrahera studenter. Men i Sverige är det ett nollsummespel, ty den absoluta majoriteten av högskolor är statliga. Ur statens synvinkel är det irrationellt med reklam. Ty lyckas en högskola ta en student, sker det ju på bekostnad av en annan skola, utan att skapa något mervärde för staten eller samhället.

Staten borde vara intresserad av att studenterna söker sig till de bra utbildningarna och undviker de dåliga. Med reklam motverkas det intresset, ty om reklamen uppnår sitt syfte, allokeras studenterna till utbildningarna med effektiv reklam. Men finns det någon här som tror att effektiv reklam är direkt korrelerad med god utbildning? Snarare finns misstanken att det är ett omvänt förhållande. Ju sämre utbildning, ju mer reklam.

När jag hade inflytande på en akademisk utbildning, skrev jag mycket debattartiklar. Det är ett snillrikt sätt, tycker jag, att bedriva reklam. Som är kostnadsfri. Ty läraren som skriver debattartiklar har det skrivandet som en plikt i sin anställning. Det kallas den tredje uppgiften, att nå ut med sin akademiska kunskap till allmänheten. Tidningen som trycker debattartikeln tar inte betalt för att trycka den, varför det blir en kostnadsfri exponering. Genom debattartikeln visar också högskolan att det är en seriös utbildningsanstalt, och inte en pling-plång-skola.

Den enda reklam en högskola skall medgivas, är den som sker genom att de utför sitt arbete. All annan verksamhet innebär att högskolan dräneras på resurser som de hade kunnat använda till sin verksamhet. Reklam är därför att jämställa med vinst. Det är ett uttag från verksamheten, som dränerar verksamheten på resurser.

Hade jag varit högskolornas huvudman, dvs staten, hade jag sagt till högskolorna att de skall ägna sig åt sin verksamhet. Ingen reklam får de kosta på. Däremot skulle Universitetskanslersämbetet, UKÄ, upprätta en hemsida på några språk, där varje högskola får fylla i vilket utbud de har, där informationen är strängt strukturerad utifrån seriösa kriterier, dvs relaterade till utbildningens innehåll. Den student som står frågande inför sitt val, uppsöker hemsidan och läser högskolornas beskrivningar.

Samtidigt har UKÄ en egen sammanställning av sina granskningar av utbildningarnas kvalité, där studenten kan se vilken standard utbildningen uppfyller. Denna granskning görs likt den gjordes tidigare, dvs fokuserad på utbildningen, och inte som dagens granskning är, där man granskar högskolornas administrativa system.

Jag, Elin och PO försökte ta fram en liknande beskrivning på kursers kvalité för cirka 15 år sedan på Högskolan Kristianstads ekonomprogramutbud. När vi lade fram förslaget blev det ett herrans liv. Det framställdes som ett hot mot den akademiska friheten. Jag tyckte att oväsendet kom från de lärare som exploaterade sina kurser, för att få så mycket timmar som möjligt, till så lite ansträngning som möjligt, dvs de som dränerade högskolan på resurser. Förslaget begravdes.

Vinst är således inte det enda sätt som finns för att dränera skolor och utbildningar på resurser. Reklam dränerar och höljer prestationer. Transparens, dvs seriös information, vilket är motsatsen till reklam, uppenbarar prestation och gör det möjligt att välja mer rationellt.

Förbud mot vinst är bara ett sätt att stoppa dräneringen av resurser. Förbud mot reklam är ett annat sätt att behålla resurser till verksamhetens utförande.

​Öllsjö den 24 april 2020

​”Föreställ dig en nio år gammal pojke och flicka börjar slåss. Pojken anses mycket suspekt för att han ens deltar. Om han segrar är han patetisk. Om han förlorar, tja då kunde livet lika gärna vara över. Få stryk av en tjej.” (s. 321) Så skriver Peterson, J. P. i sin bok ’12 Livsregler – Ett motgift mot kaos’ från 2018.

Jag var i en liknande situation när jag deltog som lärare på en resa med studenter till Berlin. Vid en middag hamnade jag sidan om en studentska, som var mycket öppen och frejdig. Jag minns inte hur samtalet gick, men plötsligt utmanade hon mig i armbrytning.
Jag minns ganska väl vad jag tänkte och händelseförloppet. Jag kunde se att studenterna betraktade mig. Jag var nog den första professorn som de sett. Och nu såg de professorn i ett socialt sammanhang, och inte som en barsk föreläsare som pratade över huvudet på dem. Jag förstod att jag, där och då, inte kunde vara Sven-Olof, utan jag måste vara professorn. Jag skulle ha dem senare i utbildningen, varför jag nu hade möjlighet att slå an tonen på vår framtida relation.

Jag minns att jag tänkte på om jag skulle anta utmaningen. En professor skall ha en viss värdighet, och representera förnuftet. Inte muskelstyrka eller ägna sig åt trivialiteter och trams. Samtidigt skall den inte ha ett avstånd till studenterna, utan visa sig vara ’människa’, dvs ha en viss grad av vanlighet, av mänsklighet.

Jag bestämde mig för att anta utmaningen. Därmed visade att jag var med dem, att jag kunde tramsa som dem.

Att sitta sidan om varandra och bryta arm är inte den bästa positionen, men vi fixade till så att det blev någorlunda korrekt. Vi tog ett grepp om varandras hand. Bara i greppets styrka, kände jag att hon inte var en vek kvinna, utan en med rejäl styrka i nyporna.

Vi började bryta arm. Studenterna hejade på henne. Jag kände att hon verkligen var stark. Blott med stor kraft kunde jag hålla min arm rakt upp. Jag kände att det skulle krävas en hel del kraft för att bryta ner hennes arm.

Jag tänkte på alternativen. Jag skulle kunna ta i allt vad jag förmådde. Kanske jag skulle kunna bryta hennes arm, men sannolikt efter ganska lång tid. Precis som i Petersons pojkehistoria, vad skulle en sådan seger räknas som? Det skulle vara en patetisk seger. Primitiv maskulinitet visade mot en tjej.

Men precis som i Petersons historia, om jag hade kämpat och sedan förlorat, då hade jag varit knappt vatten värt. Förödmjukad. Förlora mot en tjej.

Det kunde ha varit en omöjlig situation, precis som pojken i Petersons historia. Men det finns en avgörande skillnad mellan hans historia och min situation. När spelet började var vi inte likvärdiga. Inte i termer av kön, men viktigare, inte heller i termer av social position. Jag var professor och hon student. I det sammanhang som vi befann oss, studieresa i Berlin, och än mer, i en framtida kurssituation, var jag överordnad. Och den framtida situationen var inte en fråga om muskelkraft, utan förnuft och kunskap. Olikt pojkens situation, kunde jag egentligen blott förlora om jag kämpade, och således ställde upp på kampens premisser. Vare sig jag hade vunnit eller förlorat mot henne i kamp, skulle jag förlora. Ty jag var inte man i den situationen, utan jag var professor.

Professorn valde därför, med tydlighet, att hålla brytningen i mitten, och sedan låta min arm sakta, med viss tydlighet under kontroll, att brytas ner. Stort jubel bröt ut och de andra studenterna skålade med henne. Hon hade slagit professorn i armbrytning. Den händelsen skulle återberättas och hon skulle vara kvinnan som bröt arm med professorn, och vann.

Men professorn förlorade inte. Han vann ett erkännande som en bland alla, en hygglig prick som inte gör sig märkvärdig. Eftersom jag lät armen sakta brytas ner, visade jag kontroll över situationen, och lämnade betraktarna med osäkerheten om jag lade mig eller om hon verkligen bröt ner min arm. Den osäkerheten gjorde att hon inte förödmjukades genom att mannen lät kvinnan vinna.

Efter den händelsen, varhelst vi möttes, hojtade vi glatt till varandra. Jag förlorade armbrytningen, men vann en vän. Jag tror också att jag vann ett erkännande bland studenterna som en mänsklig professor. När jag förlorade armbrytning, bröts ett skrank ner. Jag blev mer tillgänglig, men med bevarad värdighet som professor, och därmed med bevarad, ja, kanske t o m med förstärkt respekt som professor.

”Life’s but a walking shadow, a poor player. That struts and frets his hour upon the stage. And then is heard no more. It is a tale. Told by an idiot, full of sound and fury. Signifying nothing. (Macbeth)

Vi är skådespelare på livets teater, där vi har att spela vår roll, till gagn för oss alla. Rätt spelat, vinner vi alla. Förlusten i pjäsen blev en vinst för alla på den akademiska utbildningens scenen. 

​Öllsjö den  23 april 2020

​Corona-krisen har lyft fram evidensbaserat agerande som aldrig förr. Varje dag lyssnar vi på, inte en politiker, inte på en åsiktssnattrare, utan på en expert, Statsepidemolog Anders Tegnell. Debatten förs initierat av experter, där man diskuterar kvalité på data och modellering. Det paradoxala i detta är att våra experters beslut har varit att i stor utsträckning lita på befolkningens omdöme, icke-experternas. Istället för innestängning, där man inte behöver tänka, krävs att befolkningen har lyssnat på råden och använder dem efter sitt förnuft.

Det är en högtid för oss, som tror på förnuftet, den kvalificerade debatten och omdömet. Jag hör ekot av Upplysningstidens ideal, våga tänka.

Det är däremot usla tider för snattrarna. Se hur de kämpar med att få luft, de där Twittersnattrarna. Hur de kämpar, ty nu måste de ha data för att kunna få fram sin åsikt. Men de är inte vana dataanvändare, så deras maskin hackar betänkligt.

Kanske, men det är ett naivt kanske, kommer evidensbaserat agerande att få större betydelse. Illusioner, dåligt dolda som visioner, blir ersatta av krav på evidens innan agerande. Illusionsbaserat agerande ersätts med evidensbaserat agerande.

Jag erfor själv ett illusionsnummer för några år sedan. Ett mycket dyrbart illusionsnummer. Under illusionen ’Digitalisering’.

Det illusionsnumret kallades Ladokrutinen. Där tidigare administratörer hade lagt in resultaten från tentorna, som lärarna hade tagit fram genom sin rättning, skulle nu det administrativa momentet att överföra resultaten till datamaskinen, utföras av den rättande läraren. Under det ljuva, framtidsbejakande ordet ’Digitalisering’, investerade man mycket utbildningstid att lära alla lärare den rutin som tidigare enbart administratörer behövde kunna. Sedan beordrade man lärarna, som nu var utbildade i Ladokadministration, att föra in resultaten från tentorna.

Jag kunde inte förstå hur detta kunde vara mer effektivt än den tidigare rutinen. Ett fåtal kvalificerade administratörer, som gör detta dagligdags, och därför kommer högt upp på inlärningskurvan, skall ersättas av personal som utför arbetsuppgiften några gånger per år, och därför befinner sig långt ner på inlärningskurvan. Jag ansåg att den nya rutinen innebar att man förslösade lärarnas högbetalda tid, och lät lärare, som var tämligen orutinerade i Ladokrutinen, utföra den tjänst som rutinerade administratörer skulle kunna utföra både snabbare och med högre grad av säkerhet.

Jag begärde evidens. Jag begärde fram den utredning som visade på att Ladokrutinen var effektiv, dvs gav säkrare inmatning till lägre kostnad, utan att menligt påverka undervisningen för studenterna. Jag blev snabbt betraktad som antingen en kuf, en rättshaverist eller en obehaglig översittarperson som angrep administrationen.

Den negativa sidan av Jantelagen kom fram. Skulle jag som professor vara finare än en administratör och inte kunna stansa in resultat? fick jag höra. Jodå, svarade jag, men först efter att jag sett den utredning som visar att högskolan blir mer effektiv genom att jag gör det.

Jag åberopade evidensbaserat beslutsfattande. Och betraktades som en obehaglig kuf.

Jag fick aldrig se utredningen. Den antog en skepnad som gud själv, där man inte ser gud, men får erfara konsekvenserna av gud. Jag vet ännu idag inte om det finns en utredning.

​Det är ohyggligt naivt att tro att Corona-intermezzot kommer att förändra beslutsfattandet på högskolor till ett evidensbaserat beslutsfattande. Eller, för den delen, i samhället.

Men hoppas kan man alltid.

​Öllsjö den 22 april 2020

​I USA, med sina skolskjutningar, vill en grupp starkt begränsa möjligheterna att köpa skjutvapen. Deras argument är att utan vapen, finns inget att skjuta med. Vapenlobbyn invänder att det inte är vapnet som trycker på avtryckaren, utan ett avtryckarfinger.

Vem är skyldig, människan eller instrumentet, avtryckarfingret eller pistolen?

Mot det kan anföras att tydligen har Finland en täthet per capita av skjutvapen likt USA, men har vare sig samma mordfrekvens eller skolskjutningar. Avtryckarfingret och vapnet kan finnas, ändock rör sig inte avtryckarfingret på samma sätt i ett land, som i ett annat land. Det kan således bero på mentaliteten, vad som rör sig i huvudet på människan, som kan ge olika agerande, trots att instrumentet är detsamma.

Något liknande tycks gälla i dagens Corona-tider. I Italien och Spanien förbjuds människor att vistas utomhus. Det gäller inte enbart i tätbefolkade städer. Jag har bekanta som bor i en liten by, omgiven av skog, med vackra ödsliga vägar, som i vanliga fall inte trafikeras av många. Som idag trafikeras av ingen, eftersom det är förbjudet. Jag har haft svårt att tro det, då det är absurt, ty ingen kan bli smittad av Corona på en sådan ödslig väg.

Spanien och Italien har en strategi som innebär att man tar bort vapnet, så att avtryckarfingret inte kan nå avtryckaren. Man har ingen tillit till att det finns en mentalitet som gör att människorna agerar på ett för smittorisken acceptabelt sätt.  

Den svenska strategin tycks istället vara en tilltro till en solidarisk och omtänksam mentalitet, tillitens strategi, där människor får råd hur de skall agera, och sedan förväntas de följa råden, efter eget omdöme. Det innebär att jag inte går nära en person på Willys, men att jag cyklar min långa runda, ensam på vägen, som inkluderar njutningen att se Ovesholms slott.

Är nedstängningen, utan utrymme för mänskligt omdöme, en strategi som passar den latinska mentaliteten i Italien och Spanien? Är det mer öppna samhället i Sverige ett uttryck, som det ibland hävdas, för den svenska mentaliteten av tillit och gemenskap?

En invändning från extremhögern mot den svenska strategin är att den hade fungerat, om det blott bott svenskar i Sverige, den homogena folkgrupp som bebodde Sverige i slutet av 50-talet. De noterar, nästan skadeglatt, att många smittfall kommer från invandrartäta områden, där de hänvisar till deras kultur av närhet och generationsboende. Mot dem kan man inte visa den tillit som man kan visa mot svenskarna, hävdar de.  

Extremhögerns invändning kan emellertid inte bortse från att levnadsvillkor kan vara mer avgörande än kulturen, dvs att invandrare har ett agerande som också är bestämt av ekonomiska skäl, som trångboddhet och att dagslönande innebär att man inte kan stanna hemma om man är sjuk.

Kanske vi måste ta in en fjärde faktor för att klara ut sambandet mellan människa och instrument, som vi kan kalla lyckan i samhället. En mätt och belåten människa, som är omgiven av mätta och belåtna människor, kan ha hur många skjutvapen som helst, och vilken ideologi som helst, ty den finner ingen anledning, vare sig i sin själ eller i sin omgivning, till att trycka på avtryckaren. Jag och dem, vi och dem, finns blott i olyckliga samhällen.

Som ekonom är jag van att se konflikter, som har sitt ursprung i begränsade resurser, som måste lösas med en acceptabel mänsklig teknologi. Vare sig teknologin är reglerade marknader eller byråkratier, är den bästa situationen när resurserna inte är begränsade. Ett olyckligt samhälle ger olyckligt agerande.

Det är den demokratiska socialistens religion, hans övertygelse, att ett egalitärt samhälle, där man delar med sig så att alla har en chans till någorlunda lycka, innebär att avtryckarfingret sällan når avtryckaren.

​Öllsjö den 21 april 2020

​Nazismen har fått en chans att visa sin förmåga. Delvis gick det ganska bra då man fick folkets stöd, man fick landet på fötter, både ekonomiskt och socialt. Samtidigt gick också mycket fel, där förföljelsen av vissa minoriteter, där Förintelsen utgör det mest ohyggliga exemplet, och krigsmaskineriet, med åtföljande krig, vars merpart ägde rum i Europa, var de mest ohyggliga. Men nazismen som idé drabbades av två faktorer som kraftigt försvårade dess möjlighet att visa att nazismen är en ideologi för fred och utveckling.

För det första, kidnappades ideologin av ett gäng riktiga knäppgökar, som illa förstod vad nazism var. Det de realiserade var inte den sanna nazismen, utan deras missförstånd av nazism.  

För det andra, etablerades nazismen under de värsta förhållanden, då storkapitalet var oerhört rädd för den framväxande socialismen och kommunismen, varför de finansierade, inte nazismen, utan de knäppgökar som förvanskade nazismen. Storkapitalet hade också ett stort intresse i militarismen, inte minst hos Krupp, det starka tyska stålet. Därför blev också militarism ett betydligt större inslag i nazismen, än vad den hade varit om nazismen fått växa i en mindre extrem social omständighet.

Således, nazismens misslyckades, inte på grund av det den är, utan p g a omständigheterna när den etablerades, och p g a ledare som inte förstått nazismen. Under mer normala förhållanden, och med ledare som rätt förstått nazismen, skulle nazismen lett till fred och utveckling.

Så kan man argumentera. Jag vet, ty jag har stött på bägge argumenten för liknande ideologier som nazismen. Det är två huvudsakliga argument för att rättfärdiga en totalitär ideologi. Jag vänder mig mot argumenten, ty de är där blott för att dölja att ideologin rymmer en ondska, som gör att, oavsett vilka omständigheterna som finns, oavsett vilka ledare och deras förståelse är, leder ideologin till floder av blod.

Idag får jag höra från muslimer att de islamistiska terroristerna är vansinniga och har inget med den rätta islam att göra. Iran och Saudiarabien är också en vanställd islam, som inte har med den rätta islam att göra. De använder främst det första argumentet, om de vansinniga, för att kunna hävda att islam är fredens religion. Allt blod som forsar fram där islam finns, beror på de vansinniga och islam är helt oskyldig till blodströmmarna.

Jag hörde det andra argumentet, om omständigheterna, när jag satt på studentkorridoren i slutet av 70-talet, där kommunisterna hävdade att de objektiva omständigheterna för kommunismen tyvärr inte fanns i de länder där man försökte etablera kommunismen. De var ju framför allt agrara samhällen, och inte högt utvecklade industrisamhällen, med ett medvetet proletariat, som ju var den materiella förutsättningen för kommunismen. Revolutionerna kom för tidigt, vilket förklarade deras misslyckanden. Allt blod som rann under kommunismen i de olika länderna, hade inget med kommunismen att göra, utan berodde enbart på den olyckliga omständigheten att revolutionen kom för tidigt.

Omständigheterna var också mot kristendomen. Korstågen var blott ärelystna tyska riddares sätt att legitimera sin ärelystnad. Religionskrigen var blott politiska konflikter mellan framväxande nationalstater, där konflikten kläddes i religionens tyg. Religionen, som pläderade kärlek och fred, var helt oskyldig. Den blev ett offer för de härskarnas politiska strävandena.      

Staten Israels agerande, där de skapat världens största koncentrationsläger, Gaza-remsan, och dagligen ockuperar land som erkänts som palestiniernas, agerar enbart utifrån de olyckliga omständigheterna av de arabiska staternas våld mot Israel. Deras agerande är blott självförsvar och kan absolut inte härledas till Jahves löfte om det förlovade landet. Omständigheterna tvingar dem till agerande, inte Jahve.

kristendom, judendom, islam, nazism och kommunism är utopiska monster, som i sin utopiska tanke rymmer den ondska som vi har sett och som vi ser blomma ut. Det finns ingen omständighet och inga ledare som kan göra annat med dem. Det är inte ledarna eller omständigheterna, utan ideologin som etablerar helvetet på jorden.

Samtliga, förutom nazismen, har fått många försök där de erbjudits möjligheten att visa att de är fredens och utvecklingens ideologier. De har alla misslyckats.

Fråga perserna om deras erfarenhet av islam. Eller den 14-åriga flickan som idag säljs för giftermål till en äldre man, som redan tidigare har tre fruar.  

Fråga Bruno, som brändes på bål för att han hade modet att tänka, eller människorna på Irland, vad de anser om kristendomen.

Fråga bönderna i Ukraina i början på 30-talet, vad de ansåg om kommunisterna. Eller de som svalt ihjäl i Kina under Mao.

Om du hävdar att det var vansinniga ledare eller olyckliga omständigheter som mördade alla dessa människor, då måste du vara villig att ge nazismen minst en chans till. Helst flera chanser.

Jag vill inte ge nazismen en andra chans. Jag vill inte heller ge de andra utopiska ideologierna ytterligare en chans. De har haft sina chanser. Allt de skapade, och skapar, är floder av blod, vilket beror på deras inneboende ondska.

Därför skall de alla bekämpas.

​Öllsjö den 20 april 2020

En skolrektor i Skurup förlorar arbetet efter att ha gått emot kommunens beslut om slöjförbud på skolorna. Han hävdar principer, religionsfrihet och yttrandefrihet, och ett mer humanistiskt argument, att slöjförbud skulle stigmatisera muslimska flickor. Kommunen hävdar att hans avskiljande inte beror på hans motstånd mot slöjbeslutet utan p g a brister i hans ledarskap som inte har med slöjmotståndet att göra. Personalen ville hålla en omröstning om hans ledarskap, men fick veta att en sådan inte var tillåten.

Lisa Irenius, kulturchef på Svenska Dagbladet, skriver idag:” Det behövs verkligen skolledare som står på sig för det som de bedömer är bäst för sin skola – men just sådana ”bråkiga” rektorer verkar löpa en särskild risk att förlora sina kommunala chefers förtroende, och därmed sin anställning.” (https://www.svd.se/rektorsskandalen-ar-langt-storre-an-skurup)

Men menar hon verkligen exakt vad där står? Jag tror att det finns ett tryckfel, en bisats som är borttappad. Nedan förklarar jag vad som är borttappat och hur den korrekta meningen var skriven av Lisa. 

Rektorsintermezzot i Skurup har stora likheter med professorsintermezzot på Högskolan Kristianstad för två år sedan, där en professor, jag, blev avskedad på liknande sätt. Professorn, dvs jag, hade blivit kallad till korrigeringssamtal, där vicerektorn informerade professorn att det är tradition på svensk arbetsmarknad att vara lojal mot sin arbetsgivare (’lojal’ på chefiska är det som på svenska heter ’lyda’). Professorn hade tidigare skapat turbulens genom att kräva vidareutbildning av de lärare som arbetade på hans uppsatskurs, så att lärarna minst uppnådde de kunskaper som kursen krävde av studenterna. Han hade också motsatt sig ett beslut, som innebar att administrativa uppgifter skulle överföras från administrationen till undervisande lärare. Lärare skall undervisa och forska, administrationen skall administrera, hävdade han, inför alltmer irriterade chefsöron.

Men det avgörande, det som fick allt att tippa över till avsked, var professorns offentliga uttalande, att han så länge han var professor, skulle inte FN:s 17 hållbarhetsmål integreras i ekonomernas program, då det var politisk, ideologisk skolning, som stred mot principen att akademier endast meddelar kunskap baserad på vetenskaplig grund, och att det stred mot den akademiska friheten. Han ville diskutera det i hans programgrupp, men blev i ett e-mail från en avdelningschef, likt personalen i Skurup, förbjuden (sic!) att diskutera saken. Offentligt slog han fast: ”Vi fortsätter envetet att leva vår akademiska frihet och meddela vetenskapliga kunskaper, i en anda av kritiskt tänkande, följande Upplysningens ideal, Sapere aude.” (https://www.kristianstadsbladet.se/debatt/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/)

Artikeln publicerades 26 februari 2018. 1 juni 2018 var professorns arbetsbefriad, likt rektorn. Men olikt rektorn, som fick 12 månader, fick professorn nominellt 26 månader, men reellt 22 månaders avgångsvederlag.

Medan rektorns historia har berättats i massmedia, och värderats, som i Lisas kolumn, väckte professorns avsked ingen massmedial uppmärksamhet. Förutom en kvällspressliknande skandaliserande artikel om att avskedet skulle bero på en konflikt professorn hade med högskolerektorns fru, som är anställd på den dåvarande professorns institution.

Varför blev inte professorns avsked ämne för massmedia, medan skolrektorns avsked blivit en lång historia, där Lisa idag anser att det behövs fler av den sorten i skolorna?

Man skulle tycka att en professors avsked skulle vara en mycket dramatisk sak i ett fritt, kunskapstörstande land. Tidigare var professorer tillsatta av Regeringen och var fullmaktshavare, vilket innebar att de i stort sett inte gick att avskeda. Skälet till detta var ett uttryck för den akademiska friheten, att ingen skulle kunna tysta en kunskapens riddare. Att, som Högskolan Kristianstad, avskeda en professor, borde väckt massmediaprotester.

Att avskeda en rektor borde kanske väcka mindre protester. Rektor är, trots allt, en i befälslinjen, och har till uppgift att driva skolan enligt huvudmannens, dvs kommunens och lagens riktlinjer.

Vad kan då vara skälet till att professorns öde inte uppmärksammades, medan rektorns öde uppmärksammas, och att han får uppskattning från en ledande tidnings kulturchef, Lisa?

Gramsci, en italiensk marxistisk filosof, som för sitt fritänkande drabbades av värre konsekvenser än professorn och rektor, då han fängslades, skapade begreppet hegemoni. Begreppet säger att det ledande skiktet skapar föreställningar som ges en så dominerande ställning i samhället, att värderingarna betraktas som sunt förnuft och blir så dominerande att de är självklara.    

Kan det vara så att rektorn värnade om principer som är hegemoniska, att värna om uttryck från grupper som ses som förfördelade i samhället, i det här fallet, muslimska uttryck som slöjan, medan professorn värnade om principer som inte är hegemoniska, som akademisk frihet, och än värre, att hans agerande vände sig mot en hegemonisk princip, hållbarhet?

Lisa, kulturchefen på en ledande dagstidning, som är del av det ledande skiktet, och därför skapar och värnar om de hegemoniska värderingarna, uppfattar rektorns öde som ett angrepp på den värdering som säger att muslimer, som förfördelade i samhället, skall beskyddas från angrepp. Hon uppfattar däremot inte professorns öde som nämnvärt, om hon ens känner till ödet, då det ledande skiktets värderingar inte hotades av hans avsked. Ja, deras värderingar t o m kan riskeras att hotas, då professorn vände sig mot hållbarhetsbegreppets integration i den akademiska utbildningen.

Jag framför således hypotesen att skälet till att professorns och rektorns öde behandlas så olika, kommer från att rektorn värderingar överensstämmer med det ledande skiktets värderingar, medan professorns värderingar inte är i överensstämmelse med elitens värderingar.    

Därför, Lisa Irenius, tror jag att det finns ett tryckfel i dagens tidning. Det jag citerade ovan, var inte det du skickade till tidningen för tryck. Den publicerade artikeln innehåller ett tryckfel, som består av ett utlämnande. Det du skickade in till tidningen, löd så här: :” Det behövs verkligen skolledare som står på sig för det som de bedömer, och som jag kan instämma i, är bäst för sin skola – men just sådana ”bråkiga” rektorer verkar löpa en särskild risk att förlora sina kommunala chefers förtroende, och därmed sin anställning.”

​Jag ser fram mot ett erratum i morgondagens tidning.

Öllsjö den 19 april 2020 

Marshmellow-experimentet visade att barn som kunde sitta i ett rum med en marshmellow (en sorts godis) utan att äta den, för att sedan, efter en stund, få två marschmellows, klarade sig bättre i livet än de barn som föll för frestelsen och åt godisbiten. Människor med självkontroll går det tydligen bättre för. Forskare är dock inte så övertygade om att det enbart är självkontrollen i sig som är avgörande, ty självkontroll tär på resurserna. Snarare kan det vara så att de med stark självkontroll också har en förmåga att planera, så att de inte försätter sig i en situation där de måste utöva självkontroll. De ekonomiserar med sin självkontroll. En person med stark självkontroll är således en person som inte köper hem godis, och därför slipper utöva sin starka förmåga till självkontroll. Planering och självkontroll går tillsammans.
https://www.svd.se/na-storre-framgang-i-livet--trana-upp-din-sjalvkontroll

Detta leder obevekligen till ett av mänsklighetens mest mystiska agerande och begrepp, investeringen. Hur är det möjligt att ett djur, så hedonistiskt som människan, kan ha skapat jordbruket, och sedan industrin, dessa oerhörda anhopningar av investeringar. Att kunna avstå så oerhört mycket konsumtionen idag, för att, eventuellt!, få tillbaka imorgon, och då mer än man avstod. Det är investeringens mysterium i ett mänskligt samhälle.  

En förklaring kan vara att om tillräckligt många inser investeringens avkastning, och försvarar sin insikt med egendomsrätter och i slutändan, med pilbåge, dvs våld, gentemot de hedonistiska, då kan investeringen bre ut sig. Staten och våldet är således investeringens kompanjon.

Men en annan förklaring kan vara skillnaden mellan sparandet och investeringen. I Marshmellow-experimentet utsätts personen för det mest ohyggliga, ett sparande, som kan ge avkastning. Det finns en hårfin, men avgörande skillnad mellan sparande och investering. Godiset ligger framför barnet, som kan äta det eller vänta in sin belöning, sitt utövande av självkontroll, till belöningens tidpunkt, då två godisbitar finns. Det är detta som är sparande.

En hedonist har förvisso svårt att spara, ty varför lägga undan en njutning idag för en njutning imorgon. Imorgon kan möjligheten till njutning vara borta, eller hedonisten kan vara borta genom virusets dödande kraft. Skjut inte upp vad du kan njuta idag, är hedonistens dogm.

Men ger hedonisten avkall en aning på sin hedonism, och tror på att den får två bitar imorgon och att den då lever så att den kan njuta bitarna, då kanske den kan avstå. Men, fördelen med sparandet är att den när som helst kan avsluta sin fenomenala föreställning i självkontroll och ta biten. Sparandet på banken är alltid tillgängligt, om något köpvärt kommer framför hedonistens ögon. Sparande är således inte mycket till uppoffring. Så litet att kanske t o m en hedonist kan utföra den plågsamma akten.

Med investering är det annorlunda. Investering är inte att sitta och titta på godisbiten och invänta dess förmering. Investering är inte sparande, att det man har, lägger man åt sidan, för att senare komma tillbaka till. Investering är förstörelse. Potatisen du stoppar i marken, med avsikt att få plocka upp 7 potatisar senare, förstörs som potatis i marken. Du kan inte, om du ångrar dig två veckor senare, gräva upp potatisen och äta den. Den är konsumerad av investeringen.

Jordbrukaren köper en traktor för pengar, i avsikt att plöja marken. Pengarna hade kunnat användas till godis. Traktor kan bara användas till plöjning. Investeringen förbrukar insatsen, och låser den till det som investeringen avser.

Inte nog med att man måste avstå konsumtion idag. Man kan inte återta utlägget, så som man kan i sparandet, ty det är förbrukat. Du måste vänta. Det är inget val, som barnen har inför godisbiten. På så sätt kanske investeringen är välgjord för den hedonistiska människan, ty väl investeringen är gjord, är resursen förbrukad och kan inte tas tillbaka. Blott väntan återstår, med förhoppningen av avkastning, 7 potatisar som blev av den potatisen man avstod.

Framgångsrik självkontroll går med planering, vari ingår att undvika att komma i frestelse. Investeringen, genom att konsumera resursen och omöjliggöra dess konsumtion, innebär att man undviker frestelsen. Det är bara och vänta och se.
Eftersom investering är så lönande för mänskliga samhället, har då evolutionen premierat människor med självkontroll? Eller har vi fått ett samhälle där vi har två klasser av individer, en med självkontroll, som investerar, och en klass, som är den hedonistiska människan, som blott konsumerar? Konsumtionsmänniskan, dvs hedonisten, är en förutsättning för vårt system, men produktionen måste drivas av människan med självkontroll, som kan utstå avståendet, investeringen. Därför blir den med självkontroll lyckad i samhället, ty samhället premierar de med självkontroll, de som kan utstå plågan med att avstå, som kan tåla investeringens plåga.

Weber skrev sin bok om kapitalismens anda, som han härledde från den protestantiska etiken, med sin anda av att avstå, men också att förhärliga genom ackumulationens kraft. Den protestantiska etiken stimulerade till och legitimerade att avstå, till förmån för att investera. Den etiken premierade människan med självkontroll och dömde hedonisten till barbarism.

Slutsatsen blir då att vi har skapat ett samhälle där de med självkontroll premieras. Barnen som kunde vänta in den andra godisbiten var inte duktiga som sådana, utan de var väl anpassade till det samhälle som skapats för att befrämja investeringar.

Men de självkontrollerande investerarnas lycka förutsätter att det finns de som inte kan invänta den andra godisbiten. Självkontrollens investerare behöver den hedonistiskt konsumerande människan, så som den konsumerande hedonisten behöver den självkontrollerade investeraren. Men det är investeraren som måste ha makten, ty annars konsumeras allt och intet återstår.

​Öllsjö den   18 april 2020

​I Svenska Dagbladet finns en artikel om slöjförbudet i Skurup. Några partiet har genomdrivit att barn inte skall bära slöja i skolan. Några partier har gått emot det. Personal har gått emot det och demonstrerat genom att själva bära slöja.
https://www.svd.se/slojforbud-fick-rektorn-att-ta-strid-har-fatt-mordhot

Ja-sägarna till förbudet hävdar att slöjan är ett patriarkalt förtryck och att det är en religiös symbol, och sådana skall inte bäras i skolan. Nej-sägarna till förbudet hävdar att envar väljer sin klädedräkt, och skolan kan inte reglera barns kläder.

Så här långt är det en anständig diskussion.

Men sedan kommer kryddorna. För dig, som läser det här, så varnar jag dig för att resten av texten kan vara obalanserad, eftersom jag själv står på Ja-sidan.

Vad jag sett, så har Ja-sidan endast sina argument om patriarkalt förtryck och frihet från religiösa och politiska symboler.

Nej-sidan har däremot ansett sig ha en möjlighet att se bortom Ja-sidans argument. Nej-sidan anser sig kunna avslöja att Ja-sidan har en dold agenda. Ja-sidan är egentligen inte så angelägna att bekämpa patriarkatet och religiösa eller politiska symboler. Ja-sidans engagemang drivs enbart av en främlingsfientlighet, där muslimerna är måltavla. Ja, somliga tar t o m till rasistkortet, och hävdar att bakom Ja-sidan finns en illa dold rasism.

Ja-sidan har ännu inte, vad jag vet, dragit ett sådant dold-agenda-kort mot nej-sidan. Kanske för att de inte hittar det. Kanske, kan man hoppas, för att det är ett retoriskt smutskastande av motståndarsidan, som går utanför vett och etikett för seriösa debatter.

Ja-sidan hade kunnat komma med ett smutsigt argument om Nej-sidans dolda agenda. De hade kunnat säga att bakom Nej-sidans till synes liberala argument, står att de vill befrämja spridning av en totalitär ideologi. De hade kunnat dra paralleller till 30-talet då svenska nationalister försökte prångla in nazism i Sverige, med diverse metoder. Att acceptera slöjan i skolan är ett litet, men ack så kraftfullt steg för att etablera islam, då den ingriper i, och påverkar det som alla totalitära rörelser har förstått att man skall vinna, nämligen barnen. Slöjan är nu inget annat än Hitler-jugends uniform.

Ja-sidan skulle, med den smutsiga retoriken om den dolda agendan, kunnat utmåla den förment liberala Nej-sidan, som de totalitäras förtrupp.

Men Ja-sidan hade kunnat angripa även Nej-sidans sakliga argument, friheten att bära sina kläder. Om klädesdräkt med religiös, och därmed politisk betydelse, skall accepteras, då skall kommunisten få gå med sin hammare och skära, de kristna med sina krucifix, men en döende man på korset, och nazisterna, med sitt solkors. Då skulle skolan bli en helt politiskt och religiöst penetrerad verksamhet.

Jag anser att jag står på frihetens sida när jag hävdar att skolor skall vara fria från politiska och religiösa uttryck. Den enda politik som skall accepteras är Upplysningens etos, Våga tänka. Och möjligen att man sjunger nationalsången vid skolavslutning. Men det senare kan debatteras.

Däremot inte det första, Upplysningens diktum. Det är det enda som skall råda, att skolan står för kunskap och det rationella samtalet, lett av Upplysningens diktum. Därför skall inget barn bära kors, solkors eller slöja.

Och så var det ju detta med Nej-sidans avslöjande av den dolda agendan. Jag hoppas att du noterat i argumentationen att mina argument rör tankens frihet och det rationella samtalet. Ingenstans finns tillstymmelse till främlingsfientlighet. Ingenstans finns förakt mot människor som är muslimer eller nazister. Däremot finns starka argument, rationella sådana och baserade på en etik som förhoppningsvis många kan ställa upp på, mot islam och nazism, och för den delen judendom och kristendom och kommunism. Men det rör ideologierna och deras tankar och deras praktik. Ingalunda människorna.

​Öllsjö den 17 april 2020

En professor vid Högskolan Kristianstad är arbetsbefriad. Samtidigt är en rektor vid en skola i Skurup avstängd med lön från arbetet.

Rektorn i Skurup har vänt sig mot slöjförbudet som hans arbetsgivare beslutat om, att inget barn på skolorna i Skurup skall tillåtas bära slöja. Han hävdar att det strider mot svensk lagstiftning. Han har en tolkning som, vad jag vet, inte prövats i domstol, men som stöds av hans fackförening och av skolverket.

Han är nu arbetsbefriad, där kommunen hävdar att det inte alls har med rektorns reaktion på slöjförbudet att göra, utan beror på bristande ledning, varför han nu utreds.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/blekinge/efter-slojdebatten-skurupsrektorn-stangs-av-fran-jobbet

Professorn vid högskolan hade en del samarbetssvårigheter bakom sig. Bland annat vägrade han delta i en administrativ reform, där han hävdade att det var att försnilla skattemedel och minska på högskolans effektivitet. Han begärde ut beslutsunderlaget för den administrativa reformen, men fick det aldrig. Han blev kallad till ett korrigeringssamtal, där han fick veta att det finns en tradition på svensk arbetsmarknad att man är lojal mot sina chefer.

Professorn vände sig också, likt rektorn i Skurup, offentligt mot ett beslut. Högskolans rektor beslutade att högskolans program i ekonomi skulle följa FN:s hållbarhetsmål. Professorn gjorde sin inställning offentlig, att akademisk utbildning inte följer några politiska organisationers målsättning, blott den vetenskapliga kunskapen, och att akademisk frihet innebär att det är läraren, ingen annan, som avgör vad som skall meddelas på utbildningen.   

Professorn blev arbetsbefriad och anställningen avslutades med 22 månaders fördröjning, där högskolans angivna skäl avgavs på ett möte, men på uppmaning av förvaltningschefen, skulle hemlighållas. Professorn skrattade gott åt skälen, och hade inget problem att hemlighålla dem, ty han trodde inte alls på dem. Det var hans motstånd, där det som slutligen avgjorde hans öde var hans motstånd mot vad han såg som ideologisk indoktrinering.

Professorns och rektorns öde har likheter. Professorn misstänker att skälet till hans arbetsbefrielse var hans motstånd mot hållbarhetsindoktrineringen, medan man kan misstänka att kommunens utredning om ledningsbesvär är ett sätt för kommunen att hitta skäl som kan användas för att ta bort den obstruerande rektorn.

Professorn och rektorn liknar varandra genom att följa en övertygelse om vad som är rätt. De ser inte till konsekvenserna för egen räkning, utan till den verksamheten de har ansvar för. De är lojala, inte mot arbetsgivaren, utan mot sina principer.

Professorn och rektorn har också en likhet i att de bägge fått kritik för det de vänder sig emot, är ju egentligen bra saker. Vem kan säga nej till att kämpa mot en totalitär ideologi som är så stinkande patriarkal att kvinnorna skall skyla sitt hår, och vem kan vända sig mot ett hållbart samhälle? De bägge står på sig och säger att det är principiellt fel att reglera elevers klädedräkt och utbildningens innehåll. Bägge hänvisar till friheter som ingen arbetsgivare kan inskränka.

Men har inte arbetsgivaren makten att bestämma? Som vicerektorn på högskolan sade, man skall vara lojal mot sin arbetsgivare.

Jo, arbetsgivaren har rätt att bestämma. Men kan den inte visa på misskötsamhet, sexuella trakasserier och annat otyg, kan den enbart bli av med sin obstruerande personal genom domstol eller, som i professorns fall, genom frivilliga avtal. Men i bägge fallen har de svårt att använda sitt egentliga argument, slöjan och hållbarhet, varför de får ta till olika knep. Högskolan hade de tre hemlighållna argumenten, med ett fjärde, lika skrattretande enligt professorn, att ta till vid eventuella domstolsförhandlingar. Kommunen har sin utredning, som skall ta fram argument.

Visselblåsare, rättshaverist, principfast, ja, det finns olika namn på professorns och rektorns agerande. Professorn kunde inte böja sig, då principerna om akademisk frihet och undervisning baserad på vetenskaplig grund var orubbliga. Återstår att se om rektorn böjer sig eller om han står fast vid sin princip, och lämnar sin anställning frivilligt eller efter domstolsförhandlingar.

Då jag har en mycket god kontakt med nämnde professor, vet jag att han hoppas på att rektorn skall citera denna bloggs mantra, uttalat av Giovanni Falcone: ” He who is silent and bows his head dies every time he does so. He who speaks aloud and walks with his head held high dies only once.” och sedan spela den sång professorn så ofta hade spelat våren innan arbetsbefrielsen, och som han spelade i bilen när han lämnade högskolan sista gången, med bilen fylld av pärmar, böcker och med fina tavlor som han fått från uppskattande studenter: https://www.youtube.com/watch?v=JoXIqF1wI-g

​Öllsjö den 16 april 2020

En krönikör hävdar att de nya rättigheter som gavs regeringen p g a Coronakrisen, t ex rätten att stänga barer, medför att staten skall ersätta barägaren för den inskränkning som nedstängningen innebär. (https://www.svd.se/krisen-skiljer-robusta-rattsstater-fran-svaga)

Kanske han liknar det vid den ersättning som den har rätt till som får sin mark exproprierad, när staten skall bygga en väg.

Men det är inte en korrekt liknelse. Jag vill pröva påståendet att barägaren inte skall ha ersättning.

Haschförsäljning är förbjuden. Det är en inskränkning i haschförsäljares rättighet att saluföra sin drog. Skall haschförsäljaren ha ersättning för det ingreppet i näringsfriheten? Knappast. Vi anser att hasch är en drog som är farlig, och därför inte skall saluföras. Förvisso ser det ut som ett ingrepp i näringsfriheten, men över den står omsorgen om befolkningens hälsa.

Ett liknande ingrepp finns i utbudet av sexuella tjänster. Den tjänsten är i praktiken förbjuden, men Sverige har valt att göra inköpet olagligt, inte utbudet. Tanken bakom den vändningen är att försäljaren är redan en skör individ, som inte bör jagas av polisen. Köparen, torsken, är däremot så stark att man tar honom. Tanken med förbudet är detsamma som med hasch, att samhället lider mer av tjänstens försäljning än om tjänsten är förbjuden. Skall då den prostituerade ha ersättning, för att köparen förbjuds av staten att vara köpare? Knappast.

I fallet med barägaren avser staten att stänga baren eftersom baren medför fara för befolkningen. Om barägaren har öppet, medför barägarens aktivitet samma fara för samhället som haschförsäljningen eller sexförsäljningen. Barägaren hindras inte från att utföra en god aktivitet, utan att utföra en ond aktivitet, en som är till men för samhället.

Barägaren skall således inte erhålla någon ersättning, eftersom ingreppet görs för att hindra barägaren från att utöva samhällsfarlig verksamhet. När det senare inte finns risk för att barägarens öppethållande leder till smittspridning, då kan barägaren öppna sin bar.
Ytterst faller detta tillbaka på om näringsfrihet är en positiv eller negativ rätt. Positiv rätt säger att i begynnelsen fanns ingen annan rätt än nävrätten. När staten, i stor utsträckning, lyckades monopolisera våldet, kunde staten ge ut rättigheter, som staten kunde värna, till individer och organisationer. En sådan rätt var näringsrätten. Näringsfriheten är således en rätt skapad av staten.

Negativ rätt säger att i begynnelsen fanns näringsfriheten, att fritt kunna utbyta vad helst man ville. Sedan kom staten och utsatte näringsfriheten för beskattning och reglering, t ex att handel blott fick ske i städer (där den enklare kunde beskattas). Näringsfriheten är således begränsad av staten.

Med den negativa rätten, kan barägaren få sitt skadestånd. Men den borde få skadestånd hela tiden, eftersom den säkerligen är reglerad, dvs förhindrad från full frihet. I den positiva rätten har barägaren blott att se vad staten gör, och anpassa sig till det, ty det är staten som ger barägaren rätten till sin handel.

Givetvis har bägge perspektiven fel. Det är förvisso så, att dagens näringsidkare är reglerade, men de är också försvarade av staten. Det finns exakt samtidigt en samtidighet, av positiv och negativ rätt.

I begynnelsen kanske människorna hade informella rutiner för utbyten, vilket gav möjlighet för bägge parter att utnyttja sin och andras förmågor. Dessa informella rutiner kan man kalla institutioner, eller, varför inte, en informell stat. Nackdelen var, att de var mycket känsliga för våldet. Så fort någon drog en yxa, försvann den informella rutinen, till gagn för våldet. Kanske den formella staten började som ett sätt att ta bort våldet som möjlighet, och därigenom återupprätta den informella rutinen för utbyte. Men, som med allt, mycket kräver mera, varför staten började ingripa i rutinerna, de som den började med att blott försvara.

I mitt exempel med barägaren, skulle en informell stat ha inneburit att barägaren stängde sin bar. Eller så började barägaren servera vid en uteservering där ingen gäst kunde komma i närheten av en annan, och där gästerna nogsamt iakttog avstånd mellan varandra. I detta tredje fall finns ingen ersättning, utan blott barägarens moral och påhittighet, och hans gästers omtanke.

Utan tvekan står jag på den påhittige moraliske barägarens, och dennes omtänksamma gästers sida, mot negativa och positiva rättigheter, där man hänvisar till något så abstrakt som näringsfrihet, vare sig den är given av naturen eller staten.

​Öllsjö den  15 april 2020

​Giljotinens bila rusade ner och skiljde hans huvud från hans kropp. Det var vad som skedde. Så slutade Franz Jägerstätter sitt liv.

Hans liv får man följa i filmen ’A Hidden life’. Hur han deltog i Hitlers armé den första gången. Han hemförlovades. 1933 behövdes fler män och han kallades. Men han ville inte. Han ville inte gå i krig för en ond sak. Han ville inte svära trohet till Hitler. Han ville inte höja sin arm för att säga heil Hitler.

Han var troende, men hans kyrka sade till honom att kriga för Faderslandet.

Han blev mer och mer avskydd i byn, men de som var kvar som vänner, bad honom böja sig.

De pekade på hans tre små flickor. Som skulle bli faderslösa om han inte böjde sitt huvud. De pekade på hans gamla mor. Som skulle förlora sitt enda barn. De pekade på hans hustru. Som skulle bli änka.

De frågade honom om han en enda sekund trodde att något skulle förändras på grund av vad han gjorde. Om något enda skulle förändras, förutom hans faderslösa barn, sin mor utan sin son, och hans änka. Men ingenting annat skulle förändras. Ingenting!

De bad honom att böja sig, och menade att han kunde bocka så andra såg det, men att han, där inne, kunde ha kvar sin hållning. Den hållning som ingen såg. Som en person sade, din tanke syns inte.

Men han böjde sig inte. Han kunde inte göra något som han ansåg vara oriktigt.

På min hemsida står ”He who is silent and bows his head dies every time he does so. He who speaks aloud and walks with his head held high dies only once.” Så sade Giovanni Falcone, en maffiadomare från Palermo. Som mördades i en väldig explosion 1992.

Giovanni dog en gång. Jägerstätter dog en gång. De gjorde vad de ansåg vara rätt. Och fullföljde sitt handlande in i döden. De slapp böja sitt huvud.

Jag kunde inte stå ut med tanken på att en akademisk utbildning skulle anta en politisk organisations målsättningar. Jag kunde inte förena normen om akademisk frihet med att FN:s hållbarhetsmål skall genomsyra en akademisk utbildning.

Mitt huvud sitter kvar. Likt Jägerstätters fall har mitt motstånd inte ändrat någonting. Ingenting har förändrats. Det jag motsatte mig, blev realiserat. Det som var otänkbart för mig, har inte bara blivit tänkbart, utan realiserat.

Mitt motstånd var likt Jägerstätters, meningslöst, utan effekt. Idag finns inte minsta spår av motståndet. Jag är arbetsbefriad, och snart lämnar mitt namn helt rullorna från högskolan.

Likt Jägerstätter är jag borta. Så är min kamp. Kvar finns tanken av att ha gjort rätt. Men exakt samtidigt gnager tanken att kostnaden var mycket hög. För mig. För några av mina vänner. För, ja, så stark är min inbillningskraft, för studenterna på högskolan.

Men det finns värden som inte har några gråzoner, som inte kan kompromissas, som inte kan handlas med, likt vilken vara som helst. Ingen kostnad kan ställas mot det värdet, ingen vikt kan läggas i den ena vågskålen, medan värdet ligger i den andra.

Jag förstår Jägerstätter i hans strävan att göra det rätta. Och jag hoppas att de som fick lida av hans agerande, såg ett värde i hans agerande. Det värde han såg själv.

​Öllsjö den   14 april 2020

Nysocialdemokraterna är tydliga i att de inte vill prata med Sverigedemokraterna, bl a för att de anser att Sverigedemokraterna inte står stabilt på värderingen att människor har lika värde, dvs att ingen är förmer än en annan. I Kristianstad sitter Nysocialdemokraterna i ett interreligiöst råd och hävdar att det under toleransens princip är viktigt med dialog.

Man känner ingen tolerans gentemot Sverigedemokraterna, men tolererar och därmed legitimerar den muslimska och kristna kyrkan. Kan det vara så att man använder tolerans mot dem som saknar den, mot dem där man måste betona toleransen, dvs de religiösa, de intoleranta? Är det den aviga form av diskriminering som vi åser, att de begär minst av dem som de förväntar sig minst av?  

Låt oss då se hur det står till med ’Lika värde’ hos muslimerna och de kristna. Jag går till källorna, de heliga texterna och tar fram texter som indikerar att de inte företräder lika värde. Kritik mot det förfarandet kan vara att jag aktivt tar de textdelar som stödjer min tes. Mitt försvar är att så länge de texterna finns, så länge de finns på den plats som är helig, koranen och bibeln, så länge finns de som verksamma delar i religionerna. Kan man finna texter som indikerar avsteg från ’lika värde’, då är inte värderingen cementerad i religionerna. När helst det hade passat religionerna hade de ju kunnat ta bort texterna. Både muslimerna och de kristna har haft 1500 år på sig att ta bort texterna. Men det har de inte gjort.

Kvinnors värde är häften, om ens det, av männens
I den svenska kristna statskyrkan lät man kvinnor få bli präster 1958. Innan dess var det blott män som kunde vara präster. Den ortodoxa och den katolska kristna kyrkan tillåter inte kvinnliga präster. Ett argument är att Jesus blott valde manliga apostlar. Blott män kan representera Jesus. Ett annat argument är Paulus, som skrev i Första Korinthierbrevet (14:34) att kvinnan tige i församlingen. Det sägs emellertid att kyrkan hävdar att män och kvinnor har samma mänskliga värdighet. Men det hävdandet är blott luft och tomma ord. En annan text, från samma brev (1 Kor. 11:7-12) motsäger detta:” En man behöver ju inte ha något på huvudet eftersom han är en avbild och avglans av Gud. Men kvinnan är en avglans av mannen, ty mannen kommer inte från kvinnan utan kvinnan från mannen, och mannen skapades inte för kvinnan utan kvinnan för mannen.“ Kvinnan skall täcka sitt huvud och inse att hon är av mannen och till för mannen. Hon är ett instrument. 

Kvinnan som instrument ser man i ett av de mest vidriga ställen i någon nu publicerad bok, Domarboken 19:22-29, där en man skickar ut en bihustru till män som stod utanför huset. De våldtog henne. Nästa morgon styckade mannen henne i tolv delar. Efter den texten kan ingen människa med någon intellektuell heder hävda att kristna eller judar bär på ’lika värde’.

I islam är det traditionellt män som är präster, dvs imamer. Det finns dock kvinnliga imamer i mer liberala församlingar i Norden. Jag har inte funnit något textställe som direkt förbjuder kvinnor eller påbjuder män.

I islam förkunnas att kvinnan är en del av mannen, och skall försörjas av mannen. Sålunda står det i Sura 4:34: ”Männen skall ha ansvar för och omsorg om kvinnorna med (den styrka och) de andra företräden som Gud givit dem, och i egenskap av (kvinnornas ) försörjare “ Väl känt är också de rader där mannen ges rätt att slå sin hustru (Sura4:34):” Om ni ser tecken på illvilja hos dem, förmana dem då och varna dem och [om detta inte hjälper] håll er borta från deras nattläger och [som sista utväg] tillrättavisa dem handgripligen. Om de sedan visar sig medgörliga, sök då inte sak med dem.” Någon liknande rätt att slå, eller att ens försvara sig mot en våldsam man, har inte kvinnan.

Slutligen, kvinnan är mannens åker, hans madrass, enligt Sura 2:223: ”Edra hustrur är för er [som] en åker; beträd därför er åker när och som ni önskar ” Kvinnan är således mannens ’åker’, ett instrument, en plats för förlustelse. Ingenstans står att finna att kvinnan, när hon så önskar, må bestiga pålen. Detta är ren sexism, vilket är motsatsen till ’lika värde’.

När kvinnor fött en pojke är kvinnan oren (sic!) hälften så lång tid om de fött en pojke. Vid arv får mannen dubbel lott relativt kvinnan. Detta gäller i alla religionerna.

Kvinnan är hälften av en man i de abrahamitiska religionerna. Hon är underordnad mannen. Hon är en åker. De abrahamitiska religionerna företräder inte ’lika värde’ när det gäller män och kvinnor.

Homosexuellas och ateisters värde är inte ens hälften, utan noll och intet
Medan kvinnor är hälften, finns det de som inte ens är hälften. De som är noll och intet. De homosexuella och kufarna, dvs ateisterna, de som inte böjer sig för deras gud.

De kristna kan falla tillbaka på, återigen, Första Korinthierbrevet (6:9):” "Har ni glömt att ingen orättfärdig skall få ärva Guds rike? Låt inte bedra er. Inga otuktiga eller avgudadyrkare eller horkarlar eller män som ligger med andra män,". Här klumpas ateister och homosexuella till samma grupp, och kastas ut från gemenskapen. De är inte värda gemenskapen. De är värdelösa. De har inte ’lika värde’, de är värdelösa.

I Koranen kan vi läsa i 29:29-30: ” Ni nalkas ju män, [upptända av lust], och går tvärs emot naturens vägar. Och ni gör det [öppet], när ni samlas till era skamliga sammankomster!" Hans folks enda svar var: "Be då Gud straffa oss, om du talar sanning! [Då] bad han: "Herre! Hjälp mig mot dem som stör ordningen på jorden och sprider [sådant] sedefördärv. Homosexuella har ingen plats i gemenskapen. De är värdelösa.

Ateisterna har det inte lätt. Speciellt inte de som lämnar islam. I tretton islamitiska länder är det dödsstraff på apostasi. Det har grund i koranen (Sura 9:16-17): ”Trodde ni att ni skulle lämnas i fred, utan att ha visat Gud vilka de av er är som vill sträva och kämpa [för Hans sak] och som inte söker stöd och skydd hos någon annan än Gud och Hans Sändebud och de troende? Gud är väl underrättad om vad ni gör. DET ÄR inte rätt att de som sätter medgudar vid Guds sida och som vittnar mot sig själva att de förnekar sanningen, gör besök i moskéerna, Guds hus, eller befattar sig med deras underhåll. Allt vad dessa människor har strävat efter har gått om intet och Elden skall bli deras eviga boning.” islams traditionella agerande mot kufarna eller månggudadyrkarna, t ex Asatron, är elden. De skall brinna och brännas. De har ingen plats, utan skall förtäras av elden. De är värdelösa.

Således har vi funnit, genom enkla textstudier, att kvinnor är värda hälften och de är åkrar för männen, medan homosexuella, ateister och de som lämnat religionen är värda intet, blott som ved till en eld.

De abrahamitiska religionerna känner inte ’lika värde’. De värderar och de värderar hårt. Den judiske mannen, den kristne mannen, den muslimske mannen, har det högsta värdet. Därefter kommer kvinnor. Om de inte har avsagt sig tron, om de inte är ateister, om de inte är homosexuella, ty då har de intet värde, likt de andra homosexuella, kufarna, ateisterna, som är värdelösa. 

De abrahamistiska religionerna står långt från de demokratiska socialisterna, från liberalerna, från dem som har ’lika värde’ som en självklarhet. Det är dessa vidriga ideologier, som har sådant förakt för kvinnor, homosexuella, ateister, och inte minst avfällingar, med medföljande dödsstraff, som dagens nysocialdemokrater har toleransens samtal med. Och som de tydligt förkunnar att de aldrig kommer att kritisera.

Det är dessa nysocialdemokrater jag kallar nysocialdemokrater, ty de accepterar och därmed legitimerar anti-demokratiska värderingar och ytterst vänder de ryggen till ’lika värde’.

Nu kan man kritisera min textgenomgång för att vara texttrogen, för att vara textfundamentalistisk, att bortse från sammanhang. Men precis som dagens politiska partier, som skriver om sina program efter tidens krav och ideologins utveckling, och precis som dagens stater, som skriver om sina lagböcker, för att passa till dagens samhälle, kan dessa kyrkor skriva om sina texter och lägga de föråldrade texterna, som ej är giltiga, till historiens skräphög. Men det gör de inte. De framhärdar att detta är deras heliga texter. Då får de också stå sitt kast och bli bedömd utifrån det faktum att de inte korrigerar sina texter. Det är inte jag som är textfundamentalist. De är de. Och därmed får de stå sitt kast.

​Öllsjö den 13 april 2020

Judarna är folket som fick utstå den andra folkmordet på 1900-talet, det som kallas Förintelsen, Holocaust, medan Ukrainarna fick utstå den första, på 30-talet, det som kallas Holodomor.

Idag dör de sista överlevarna från Förintelsen. Tauba Katzenstein var överlevare från gettot i Tauba. Hon överlevde ghettot i Łódź. Hon överlevde koncentrationslägren i Sachenhausen och i Ravensbrück. Hon överlevde även det som får representera den ofattbara ondskan, Auschwitz. I en artikel (https://www.svd.se/smittan-tystar-forintelsens-sista-vittnen) rapporteras att denna kvinna, med ett liv så starkt som eken själv, klarade inte viruset, utan dog av Corona.

Artikeln rapporterar om hur de mest ortodoxa sedvänjor som judarna har, får ge vika för Corona. Man gör inte den rituella tvagningen av den döde, p g a smittorisken. Corona - Jahve: 1-0

Samlingen för sorgen kan inte genomföras. Corona - Jahve: 2-0

Den judiska påsken, då man firar uttåget ur Egypten, när Jahve lät Moses folk våldföra sig på invånarna i det utlovade landet, men innan dess lät dödens ängel ta död på alla förstfödda pojkar i Egypten, om deras föräldrar inte smetat lammets blod på dörrposten, och på det sättet visat att de tillhörde det utvalda folket, vilket är ett av de mer vidriga rasistdåd jag känner, kan idag firas via videokonferensverktyget Zoom. Trots att man egentligen inte får använda elektricitet. Corona – Jahve: 3 – 0.

Följande det hämningslösa förtrycket av kvinnan i denna abrahamitiska religion, skall kvinnor göra ett rituellt bad efter sin menstruation, där vattnet skall vara i förbindelse med sjö eller hav. Idag får det ske i hemmets badkar. Corona – Jahve: 4 – 0.

Judarna, de mest ortodoxa, är likt muslimerna, underkastade en monstruös gud som de måste lyda, till punkt och pricka. Men deras lydnad får maka på sig idag. Som en person säger i artikeln: ”Livet går före ceremonier” Corona övertrumfar Jahve, jorden och himmelens skapare, allts och allas domare. Guden, lydandet under den monstruösa guden, får ge vika för Corona.

Den totalitära vidskepelsen får ge vika för livet, när man försöker skydda de som drabbats av en av den mest oerhörda ondska mänskligheten skapade under 1900-talet.

Om blott människorna kunde lära sig av denna erfarenhet. När livet hotas, kan inte ens deras gud hjälpa dem, lika lite som han kunde hjälpa dem i Auschwitz.

Att över allt, t o m gudar, står livet.

Livet är det enda. Det är det heliga.

​Öllsjö den 12 april 2020

​I Svenska Dagbladet (200301) skrev Ander Mathlein om ensamhet (https://www.svd.se/vi-ar-inte-ensamma-om-att-langta-efter-sallskap).

När gud fanns överallt, var man inte ensam. Man var sedd och övervakad, alltid inför skammens altare. Ovanifrån och i mörkret såg guden vad vi gjorde. Det var en ständigt dömande närvaro.

I Stasi-samhället var man inte heller ensam. Ögat, det onda, var överallt och såg vad du gjorde. Örat fanns överallt.  T o m väggarna hade öron. I familjen kunde örat finnas. Ensam, i bemärkelsen att tycka och säga vad man vill, fanns inte. 

Vi vill gärna vara ensamma från gudar och övervakningssamhället.

Kanske den värsta ensamheten som finns är den som finns mitt bland alla människor. Stockman, i Ibsens En folkefiende, är mitt i händelsernas centrum och är omgiven av människor. Men han blir ensam genom sitt sanningssägande. Det är den värsta tänkbara ensamheten, att mitt i gruppen av människor, vara förskjuten. 

Empati gör att vi kan fantisera om en annan människas inre liv. Vi tror oss kunna sätta oss i en annan människas situation genom empati. Men vi vet också att andra inte förstår och vet vad som sker i oss. Då inser vi egentligen att vi inte vet vad andre känner. Vi är ensamma.

Existentialismen, med Kirkegaard i spetsen, visste att ensamheten ger oss ångest. Vår existens fundament är vår ensamhet. Och därmed ångesten. Vad däremot tycks ha undgått Kirkegaard är att våra påfund för att slippa ensamheten, som gudar och kärlek, blott fungerar om vi lyckas lura oss att våra påfund finns. När vi inser att de, likt gudarna, inte finns, eller i alla fall inte talar till oss, blir ångesten så mycket större. Likt Riddaren i Sjunde inseglet, som söker samtalet med guden, och därför spelar schack med döden. Han som blir förlöst från sin ångest när han gör en enda meningsfull handling, att befria barnet från dödens mantel genom att se till att paret med barnet kan fly från döden.

Vi vandrar på jorden, tillsammans med andra, i vår ensamhet. Det är människans villkor.

​Öllsjö den 11 april 2020

Antisemitismen har skapat en mylla för sitt hat mot judarna genom att hävda att det var judarna som mördade Jesus. Har de rätt?

Jesus blev förråd av Judas, som förvisso var jude, en natt i Getsemane, där tidpunkten var vald för att inte driva upp ilska hos folket, eftersom Jesus var populär bland dem. Vakterna, förmodat romerska, då Jerusalem var satt under romerskt styre, fångade honom och ledde honom till det judiska rådet, lett av översteprästen Kajafas, som dömde honom till döden. Han blev tagen till den romerske ståthållaren, Pontius Pilatus. Han ville emellertid inte döma, utan överlät till folket framför sig, att avgöra om Barabas eller Jesus skulle friges, vilket följde en etablerad sed. Folket ropade Barabas. Pontius Pilatus lät det ske. Pontius Pilatus fick en skål med vatten, där han tvådde sina händer. Under hela processen, gömde sig Jesu lärjungar, där det mest berömda ögonblicket kom när en i massan kände igen Petrus, men Petrus förnekade att han var Jesu lärjungen, varvid tuppen gol. De romerska soldaterna ledde Jesus till Golgata och avrättade honom.

Om denna berättelse är korrekt, och med det avser jag inte om den är historiskt korrekt, ty det vet vi inget om. Man kan ju misstänka att Pilatus handtvagning var de kristnas sätt att få sin lära mer accepterad i Romarriket. Men berättelsen är på ett sätt i religionen och i liturgin, och blott från den kan vi döma vem som är skyldig till Jesu död.

Det är uppenbart att ingen är enskilt skyldig, utan det finns en mängd personer som behövs för att slutet skall bli den avrättade Jesus på Golgata.

Judas behövs för att soldaterna skall fånga in honom. Något som jag i o f s inte riktigt förstår, ty om det är korrekt att de var tvungna att ta honom om natten, för att inte skapa upplopp i staden, p g a att Jesus var så omtyckt, då är det väl rimligt att anta att även romerska soldater kände identiteten på Jesus. Men sätter vi den kritiken åt sidan, så var Judas, inte skyldig, men medskyldig.

Kajafas och det judiska rådet beslöt att han var skyldig till smädelse och förakt mot guden, varför döden var det rimliga straffet. De skickade honom sedan till Pilatus. De mördade inte Jesus, men de var medskyldiga, ty likt Judas, hade de kunnat avstyra mordet.

Pilatus beslöt inte att avrätta Jesus, utan lät mobben avgöra genom en omröstning om frisläppande. Notera att Pilatus inte dömde Jesus till döden, utan blott frågade vilken av de två dömda som skulle friges. Pilatus accepterade således det judiska rådets dödsdom, och frågade mobben om vem som skulle benådas. Kanske Pilatus ansåg att han inte kunde gå mot det mäktiga judiska rådet. Men han kunde benåda vem han ville. Han valde dock att överlåta åt mobben det beslutet. Pilatus, vill jag hävda, begår den näst största underlåtelsesynden i denna historia. Den största kommer jag till.  

Mobben skanderade, frige Barabas, fullt medvetna om att de därigenom dömde Jesus till korsfästelse. Jag vet inte om det var ett positivt val, dvs att de framför allt ville se Barabas fri, och att Jesus avrättning blev en oavsiktlig konsekvens. Eller om det var ett negativt val, att man fick be om Barabas frigivning, vilket de i sak struntade i, enbart för att få det de ville, Jesu avrättning. Om det var ett positivt val, då kan man hävda att de blivit satta i samma absurda valsituation som Sofie, som inför nazisten fick välja vilket av hennes barn som skulle avrättas. Hur hon och mobben än valde, skulle en mördas. Att undvika ett mord var inte inom deras beslutsmöjlighet, blott vem som skulle gå fri, med konsekvens att den andre skulle mördas. Men till skillnad från Sofies val, där hennes tystnad skulle betyda att bägge hennes barn skulle avrättas, visste inte mobben vad som skulle ske om de teg. De hade kunnat tiga. Nu teg de inte, och deras rop avgjorde vem som skulle avrättas. Således är mobben inte skyldig, men medskyldig.

Lärjungarna, där Petrus var den mest prominente, höll sig, minst sagt, i bakgrunden. De agerande inte med stor styrka för att rädda Jesus. Ja, de agerande överhuvudtaget inte. De övergav Jesus när han som mest behövde dem. De som svurit honom trohet, övergav honom i den starkaste stunden. Genom deras ofantliga svek, där varken vi vet eller de visste, om deras agerande skulle ha någon effekt, är inte skyldiga till mordet, med de är skyldiga till en underlåtelsesynd. Dock inte den största, ty den kommer jag till.

De romerska soldaterna som utför hantverket att föra omkring Jesus i Jerusalem, och slutligen följa honom till Golgata, för att där spika upp honom, är också skyldiga till mordet. Likt de dömda i Nürnbergrättegången kan de inte undkomma skulden genom att hävda att de utförde order. Deras skuld är dock inte en underlåtelsesynd, utan en skuld genom agerande.

Men, den värsta syndaren av dem alla, den som ytterst är skyldig till mordet på Jesus, är hans far. Om honom talas att han är allsmäktig. Om honom talas att han låg bakom Jesus under, som att gå på vatten och mata tusentals gäster med några få fiskar och bröd. Inom Jesus’ faders makt låg att avstyra allt detta. Men han lät det ske.

Pappan hade ju en plan, att genom att offra sin egen son, visade han sin stora kärlek till folket. Det är samma barbariskt absurda agerande som när samme gud bad Abraham avrätta sin egen son. Och Abraham visade sig vara värd gudens uppskattning, genom att Abraham var på väg att avrätta sin egen son, när gud till slut sade till honom att han var nöjd med vad han sett av underkastelse. Pappan till Jesus visar kärleken till sitt folk genom att låta folket avrätta hans son.

Fadern till Jesus, guden, begår den största underlåtelsesynd som mänskligheten har erfarit, att inte rädda sin egen son, guds son. Han, för det måste vara en han, är ett monster. Ingen nu levande, någorlunda frisk far, skulle ens överväga att behandla sin son på detta sätt, oaktat vilka enorma fördelar som sådant agerande skulle innebära för jordklotet och dess befolkning. Jesus fader visar är hur barbarisk och monstruös han är.

Någon prelat invänder och säger att gud visar den störta kärlek man kan tänka sig, när han offrar sin egen son. Att hålla kvar vid sin son är förvisso kärlek, men en egennyttig kärlek. Jag kan instämma i resonemanget, att uppoffra den man håller för kärast, är den största kärleken. Salomon visade på det när de två kvinnorna trätte om vems ett barn var, och Salomon sade att han kunde inte avgör saken, utan begärde att klyva barnet i två delar. Den ena kvinnan fann det vara ett gott beslut, helt rättvist, medan den andra kvinnan sade att hon avstod från barnet. Salomon sade då att den som avstod barnet, för att det skulle få leva, var modern, ty det var hon som visade kärlek till barnet. Det viktiga här är att notera att barnet var målet för modern, vilket är den goda kärleken. Medan Jesus var blott ett simpelt instrument i den barbariske gudens plan att visa sin kärlek. Som Kantian, med grundtanken att människan aldrig får reduceras till instrument, dömer jag guden, ty han degraderade en människa, Jesus, hans egen son, till ett instrument. Så agerar monster.   

De var således många om att vara skyldiga till mordet. Antisemiterna har fel, det var inte judarna -enbart - som mördade Jesus. De var många om mordet, och den främste var guden. På så sätt är det korrekt att förakta judarna, ty det var deras gud som på ett avgörande sätt var delaktig. Men i konsekvensens namn skall därför antisemiterna också förakta de kristna, ty det var de kristnas gud som på ett avgörande sätt låg bakom mordet på den främsta människa vi sett.

Därför, all förbannelse över gud och hans anhängare, judar och kristna.

​Öllsjö Långfredagen den 10 april 2020