​Jag kör på en motorväg klockan 3 på natten. Det finns ingen trafik. Vägen är omgärdad av stängsel, varför inga djur kan finnas på vägen. Min bil kan framföras säkert och mycket komfortabelt om man kör cirka 180-190 km/h. Men lagen säger att man skall maximalt köra 110 km/h. Om jag inser det absurda i att köra i 110 och ökar hastigheten är jag en kriminell person, och om polisen får syn på mig, blir jag dömd som en kriminell och får böta. Inför polisen kan jag argumentera om det opraktiska och absurda med hastighetsbegränsningen. Polisen förväntas då säga: Lagen är inte en valmöjlighet.

Men i Östra Göinge kommer polisen att säga: Jag förstår dig, och vår hastighetsbegränsning är en valmöjlighet. Vi tror på sunt förnuft och inte på regelstyrning. Valet är ditt.

Östra Göinge kommun går som föredöme när det gäller att öka valfriheten i samhället, där även lagen blir en del i valmöjligheterna.

En del kommuner i Sverige nekar denna sommar sina inflyttande sommargäster att få hemtjänst. Bland dessa kommuner är Östra Göinge, där moderaten, Patric Åberg, styr.

Problemet, som somliga av oss ser i detta, är att det inte är upp till kommunerna att besluta om detta. Folket, genom sina representanter i Riksdagen, har via helt legitimt demokratiska vägar, beslutat att kommuner skall ge denna service. Det är lag på det. Lagen är inte dispositiv, dvs möjlig att förhandla bort, utan tvingande. Likt hastighetbegränsningen på vägen.   
https://nxt.kristianstadsbladet.se/ostra-goinge/aberg-efter-jo-kritiken-ar-mycket-valkommen-att-besoka-oss

Men moderaten i Östra Göinge obstruerar mot Sveriges Rikes lag. Ja, det tycks som om kommunens demokratiska församling samfällt obstruerar. Att obstruera mot en orättfärdig lag kallas ibland för civil olydnad. Men i det här fallet är det inte civila som obstruerar, utan en demokratisk församling som är en del av staten, den organisation som har rätten att reglera våra förehavanden och rätten att oss beskatta. Det är således statlig olydnad, mot en annan del av staten, en överordnad del av staten, Riksdagen.

Deras argument är att de helt enkelt inte klarar av att efterleva lagen. Men möjlighet att efterleva lagen är ju sällan, dvs aldrig, ett argument för individer. Tänk er en hårt skuldsatt person. Kan den personen vägra betala kommunalskatt, med hänvisning till att den helt enkelt inte klarar att betala skatten? Är skattebetalningen till Östra Göinge kommun en valmöjlighet, där de som har stora svårigheter att betala, kan strunta i att betala tills deras ekonomiska förhållanden ordnat upp sig?

Man kan anföra det kategoriska imperativet, att man skall agera efter principer som kan göras till allmän lag, dvs man följer lagen för att det är bra om alla följer lagen.

Man kan hävda det föredömliga agerandet, att man agerar på ett sätt, som skall utgöra föredöme för andra.  

Eller så kan man göra som Östra Göinge, att hävda att lag skall följas, om man kan följa lagen, annars är man ursäktad.

Det lustiga med Östra Göinge är att det är en moderat som hävdar valmöjlighet i laglydnad. Moderater brukar annars vara mycket strikta i laglydnad. Men tydligen inte när det gäller dem själva.

Visst är det en hård lag. Visst är det sannolikt nästan omöjligt att följa lagen. Men i ett demokratiskt samhälle kan man inte välja lagen, utan man ändrar lagen genom de demokratiska institutionerna, genom att via Riksdagen förändra lagen.

Landet skall med lag styras och lagen stiftas av Riksdagen. Nog borde även moderater kunna ställa upp på det?

​Öllsjö den 30 juni 2020  

​Katie Hopkins är en högermänniska som med oerhörd charm försöker övertyga människor att hennes London snart inte längre är hennes hem. Och hon frågar på detta klipp: Var åker du, om du inte har ett hem att åka till?
https://twitter.com/i/status/1271396166505320448

Men kan förvisso fnysa en aning åt hennes klagan, och kommentera det med att konservativa människor måste ju alltid klaga över varje förändring. Det ligger ju i deras natur.

Men jag är inte säker på att hon är konservativ i den bemärkelsen. Ty den förändring hon pekar på är inte förändring som sådan, utan den förändring som hon uppfattar och beskriver som inslag av främmande kulturyttringar som hon inte finner berikande, utan förbundet med ett kraftigt ökat våld.

Hon beskriver det som kan kallas alienation, en process av förfrämligande, där individen känner sig bortkopplad från en verklighet. Hon är förvisso del i verkligheten, men hon känner inte igen den som en produkt av henne, och definitivt inte som en produkt för henne.

Alienation förstått på detta sätt är inte en konservativ reaktion, utan kan vara mycket radikalt. Samhället, som man inte kan vända sin rygg till, ty man är dömd till samhället, kan utvecklas på ett sätt som strider mot den utveckling man själv vill se. Alienation känner inte blott den konservative, utan också den radikale som tvingas åse hur samhället fjärmar sig från den radikales vision om det goda samhället. Fjärmandet är inte ett oskyldigt fjärmande, utan ett konträrt fjärmande. Det innebär med nödvändighet att individen, fångad i samhället, finner sig själv i utkanten av samhället, utan möjlighet att befria sig från samhället, det som tar en annan väg än individen önskar. Därav hennes fråga, hur åker man hem, när hemmet har lämnat en?

Jag har inget problem att känna igen mig i hennes känsla av alienation, av att vara utelämnad, att ha förlorat ett hem. Jag erfar så många inslag i dagens samhälle som är mig helt främmande, ja, t o m motbjudande, som gör att jag vill byta samhälle. Om det nu hade funnits ett annat samhälle att välja.

Jag läste om att man installerat duschbås, med draperi, så att de unga människorna inte exponerar sin nakenhet. En eftergift till prydheten. Medan jag tycker att nudisterna är de som rätt förstått människan, som kan vandra i sin nakenhet, ty kroppen är ju människan själv. Där nakenheten blott är människan, och det är situationen som avgör om nakenheten blir ett uttryck för sexualitet. Förvisso är jag själv så pryd att jag skulle ha svårt för nudistens nakenhet. Men jag inser, detta till trots, att nudisten är mer utvecklad som människa än jag är. Men samhället, som ett tag såg ut att närma sig mitt ideal, tycks idag fjärma sig från mitt ideal. Det står inte stilla, utan det avlägsnar sig.

Skolorna skall vara en rak vänster in i klassamhället. Men så är det inte idag, ty skolan har inte vunnit i kapacitet att möjliggöra att varje individ utvecklar sina förmågor. Istället har skolan minskat sin förmåga. Samhället fjärmar sig från mitt ideal. Det har inte behållit sin kapacitet, utan tappat i kapacitet. Det är mig mer främmande.

Demokratins ideal skall genomsyra samhället. Men idag genomsyras samhället av marknaden, där vi inte deltar som medborgare och tillsammans utvecklar samhället. Idag är vi kunder i stigande antal relationer. Och därmed styr penningen styr vårt agerande. Vi ökar inte människors möjligheter att agera, utan begränsar dem genom penningen. Biltullarna till städerna innebär att de rika ges friheten att köra in med sin bil, medan den fattige hänvisas till bussen. Samhället fjärmar sig från mitt ideal.

Vi hade nästan vunnit kampen mot vidskeplighet och tryckt tillbaka de vidskepliga till sina kyrkor och sina synagogor. Men idag har utvecklingen gått tillbaka, då islam har etablerat sig i det svenska samhället, med hijabs och imamer som konsulteras för att få social ro i utanförskapsområdena. Totalitära ideologier och vidskepelse såg ut att ha försvunnit. Men har idag kommit tillbaka, med styrka och kraft. Samhället fjärmar sig från mitt ideal.

I Riksdagen har ett främlingskritiskt parti etablerat sig som mycket stort parti, medan de traditionella liberalerna, som alltid varit en tvekande, men god kraft i samhället, ramlar ur Riksdagen. Så ser inte mitt ideal ut. Det samhället är mig främmande.

Jag vill vända ryggen åt detta samhälle, som är mig så främmande. Men i detta samhälle lever mina barn. Och om barnbarn kommer, då kommer de att få leva i detta samhälle. Kan jag då överge samhället? Det som övergett mig?

Den grymma insikten är att jag inte kan överge samhället. Trots att det vänt mig ryggen. Trots att det har övergett mig.

Över åren på akademiska institutioner, har jag lärt mig att man måste skydda sig från organisationen. Gäller nu samma insikt i samhället? Man lever i samhället, men måste utveckla strategier som skyddar en från samhället. Det jag lärde mig på de akademiska institutionerna är att man måste bygga bubblor i organisationen, som skyddar en. Skall man då bygga bubblor i samhället, för att skydda sig från samhället?

Därmed ser det ut som om jag tvingas ansluta mig till dagens marknadssamhälle, där man kan skydda sig genom att via penningen och andra resurser undvika delar av samhället. Det sorgliga i detta är att den alienerade socialisten deltar i klassamhället.

​Öllsjö den 29 juni 2020

​Palmemördaren är sannolikt identifierad. Den sk Skandiamannen anses inte kunna befrias från misstanken att ha utfört dådet. Även om det är ovärdigt att peka ut en människa som inte kan freda sig, ty mannen är död, så låt oss anta att det är korrekt.

Skandiamannen lär ha haft den sjukdom som var väl spridd vid den tiden, i speciella kretsar, det sk Palmehatet. Vi som beundrade Palme, hade och har mycket svårt att förstå hatet. Kritik mot honom var lätt att förstå och lätt att acceptera. Men hatet var svårt att förstå och omöjligt att acceptera. Lika mycket som de fräna kommunisternas hat mot Wallenberg.

Hat är en ovärdig mänsklig känsla som bör motverkas. Hat kan leda till handlingar som inte bara är ovärdiga, utan också hotfulla mot människor. Som t o m kan förmå människor till våldsamma handlingar. Likt att skjuta en människa.

Idag är vi beklagligtvis mer vana vid hat. Internet och dess anonymitet har gett hatet en plats i våra liv. Men vi har också fått ett hat som, absurt nog, blivit legitimt. Nyrasisterna riktar ett oresonligt hat mot sk vita, speciellt vita män, och kräver att de skall gå ner på knä och förödmjuka sig och underkasta sig en människa av annan färg. Det är ett rashat som är främmande för många av oss. Det skapar en åtskillnad mellan människor, baserat på hudfärg, och utgör ren rasism. Därav mitt namn på dem, nyrasister.

Likt Palmehatet kan det leda till våldsamma handlingar. Ett samhälle med hat, blir ett våldsamt samhälle.

Kanske har hatet inneburit att en människa mördades. Därför måste vi trycka tillbaka hatet. Vi måste slå ner på det och visa att hat inte har plats i vårt samhälle. På det att hatets våld inte skall segra.

​Öllsjö den 28 juni 2020

​Utsagan ”Jag känner mig trygg” har blivit en landsplåga. Var och varannan person ’känner sig trygg’ med än det ena och än det andra. Makthavare, som får en fråga om t ex penningtvätten i Baltikum, kan likt Swedbanks tidigare VD, Michael Wolf, svara: ”Jag känner mig trygg i mitt agerande”. En vice ordförande i en barn- och ungdomsnämnd i Västerås, säger, angående lärare som leder elevers isärskruvande av maskiner, som ibland kan innehålla farligt material:” Jag känner mig trygg med det arbetssätt de använder” Men när journalisten kom med frågan, lade han till att han skulle ta upp frågan med pedagogerna.

Det röjer vad trygg betyder, nämligen att en som ’känner sig trygg’ har ingen aning men hoppas innerligt att det som tryggheten riktar sig mot, gör rätt, om det är jaget som i Swedbanks tidigare chef, eller gentemot pedagogerna, som i det senare exemplet.

Trygg känner man sig hos sin mor. Ty man har full tillit till henne. Man vet inte vad hon gör. Det är ju själva poängen, ty hade man vetat, hade man inte behövt tilliten. Att vara trygg är att se osäkerheten i ögonen, och hoppas på att någon hanterar säkerhet, jag själv eller någon annan, t ex min mor.

Jag tycker mig ha erfarit att denna evinnerliga trygghet, denna utsaga ’jag känner mig trygg’ har ökat. Ja, kanske inte den egentliga tryggheten, utan uttrycket och den retorik som ligger bakom.

Kan jag belägga Trygghetens ökning? Döm själv!

Jag gjorde en internet-undersökning. Jag bad Google leta upp antalet uttryck ”Jag känner mig trygg” under perioden 1/1 2010 till 31/12 2010, dvs ett år. Sedan bad jag Google leta upp uttrycket ”Jag vet att” under samma period. Därefter gjorde jag om proceduren, men med det mest aktuella året, perioden 1 juni 2019 till 1 juni 2020.

Tanken med att använda ett annat uttryck är att få en relatering. Antalet träffar, oaktat ord och uttryck, förväntas öka, eftersom internetanvändningen ökar över åren. Det behövs något att relatera till. Då tog jag den mer övertygande frasen, att man verkligen vet istället för flummet inför osäkerheten, att man känner sig trygg.

Antalet träffar på ”Jag känner mig trygg” var 760 under 2010. ”Jag vet att” hade ungefär 50400. Den senaste perioden gav 3710 träffar för ”Jag känner mig trygg”, och ungefär 103000 för ”Jag vet att”.

”Jag vet att” ökade 104% medan ”Jag känner mig trygg” ökade 388%. Således har ”Jag känner mig trygg” mer än fördubblats i användning, relativt det andra uttrycket under en tioårs-period. Jag gjorde om proceduren med uttrycket ”Jag är säker”, vilket fick 6230 träffar den första perioden, och 18100 under den andra, dvs en ökning på 190%. Med det uttrycket som bas ökar ”Jag är trygg” blott 68%.

Det tycks dock som att jag kan känna mig trygg när jag hävdar att uttrycket ”Jag är trygg” har ökat i användning. Nej, jag vill hävda, med mina relateringar, att jag med någorlunda säkerhet vet att uttrycket ”Jag är trygg” har ökat oproportionerligt mer än andra uttryck. Således, uttrycket ’Jag är trygg’ har vunnit i popularitet.

Det märkliga med uttrycket är att det hänvisar till den som gör utsagan, att den har fullständig tillit, och att vi andra därför skall ha fullständig tillit. Den som känner sig trygg behöver inte argumentera för grunden för sin tillit, den behöver inte påvisa vilka skäl personen har för att vara trygg. Den kräver att vi skall ta dennes utsaga utan grund. Att vi skall vara lika trygga i den personen som den säger sig vara trygg i det andra.

De hade lika fullt kunnat säga: ”Jag har ingen aning, men jag hoppas att det är korrekt, att andra har den koll som inte jag har.”

Att vara trygg är att vara okunnig, men att hysa förhoppningar, kanske baserade på tidigare erfarenheter, men det är inte så sannolikt, ty då hade personen redogjort för dem, för att visa att den har substans bakom sin trygghet.

Har då okunnigheten ökat eller har makthavare idag vant sig vid att inte behöva motivera grunden för sin trygga förväntan?

Stina Oscarson skriver i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/se-till-att-varden-funkar--da-starks-forsvarsviljan), som avslutning på en betraktelse över svenskarnas tillit till Sverige: ”Se till att den grundläggande samhällsservicen fungerar i hela Sverige. Om tågen går och posten kommer och det finns plats på sjukhusen då vi behöver det kommer vi att vilja försvara vårt land när så behövs.”

Visa oss att ni klarar jobbet, då kommer vi att lita på er. Min mor visar att hon klarar att ta hand om mig. Därför är jag trygg hos min mor. Hon har kompetensen att vara mor. Därav min trygghet. Om tågen går i tid, om jag får sjukvård när jag behöver det, då är jag trygg i samhället.

Men kommer ni bara dragande med hävdandet att ni är trygga, ja, då litar vi inte på er. Då är vi inte trygga i er. Ty trygghet kommer av erfarenhet av agerande, inte av en ökande mängd utsagor. Därför känner jag mig mindre trygg när maktens män och kvinnor hävdar att de är trygga. Otryggheten ökar när utsagor om trygghet ökar.

​Öllsjö den  27 juni 2020

​Det förekommer ideologisering av högskolan. Jag har påpekat ideologiseringen av Linnéuniversitetet, som deltar i vissa politiska manifestationer, t ex Pride, men inte i andra, som 1:a Maj eller FN-dagen. Ja, de deltar inte ens när deras huvudsakliga finansiär och huvudman, den svenska staten, firar sin dag, nationaldagen.

Jag har också visat på hur en politisk organisation, FN, ges möjligheter att påverka akademisk utbildning genom sitt initiativ, PRME, vilket innebär att deras definition av begreppet Hållbarhet skall leda utbildningen genom att FN:s 17 Globala mål för hållbar utveckling integreras i utbildningen. Denna ideologisering av utbildningen sker på Högskolan Kristianstad och på Jönköpings högskola, numer kallad Jönköping University. 

Numer debatteras genus som ideologi genom boken Genusdoktrinen, författad av Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi. De visar hur jämställdhetsarbete och genusvetenskap har blivit element i en politisk rörelse på högskolorna, där föreställningar inom genusvetenskapen gått från att vara möjliga till påbjudna, och politiska program, sprungna från den aktivistiska delen av vetenskapen, blivit politiska handlingar på högskolan.

En sak som framkommer i deras bok, som är viktig att notera, är att de fick många kritiska röster mot genusinflytandet, men dessa röster ville inte framträda med namn. Var det för att de var självkritiska och ansåg att deras utsagor var så svaga att de inte ville kännas vid dem publikt? Eller var det att de befarade att deras utsagor skulle stå dem dyrt? Utifrån min egen erfarenhet, tror jag att det är det senare, dvs att ideologiseringen fått sådan hegemonisk kraft att den kan sanktionera de som bryter hegemonin.

Slutet på 60-talet var också en starkt ideologisk tid på universiteten. Jag vet inte, vilket är viktigt att notera, men jag tror att ideologiseringen fick mindre starkt genomslag i akademin. Ett empiriskt tecken som stöd för min tro är att ett av dåtidens viktiga begrepp var klass, men att det begreppet inte lyckades få sådant genomslag att det skapades utbildningar där klass, likt hållbarhet, genomsyrade utbildningen, och det skapades inte hela institutioner och professorat med inriktning på klass, likt dagens genusinstitutioner och genusprofessorer.

Det förefaller därför som om högskolan blivit mer tillgänglig för ideologisering. Hur har detta då kunnat ske?

Ett uppenbart skäl kan vara att staten angivit tonen genom sin Goebbelsparagraf, nummer 5 i Högskolelagen, som anger politiska målsättningar för högskolan, som hållbarhet och jämställdhet. Den lagen kan dock tolkas på olika sätt. Den kan säga att organisationen som sådan skall verka för hållbarhet och jämställdhet genom att se till att tjänster tillsätts utan hänsyn till kön och att högskolan som organisation skall arbeta på ett hållbart sätt, t ex genom att beakta miljöpåverkan i sitt resande. Men den kan också tolkas på ett aktivistiskt ideologiskt sätt, i Goebbelsk anda, att kunskapsproduktionen och kunskapsförmedlingen skall producera och förmedla värderingar kring jämställdhet och hållbarhet.

Eftersom lagen kan tolkas på olika sätt, är den aktivistiska tolkningen och dess företräde idag, inte nödvändigtvis ett resultat av statens påtryckningar, utan ett resultat av högskolans villighet att tolka lagen i Goebbelsk aktivistisk anda. Därmed riktas våra möjliga svar på frågan mer mot högskolan som sådan.

Ett skäl kan vara att den akademiska professionen blivit svagare och inte lyckats försvara sin grund i Upplysningsidealen och i den Humboldtska traditionen av akademisk frihet. Försvagningen kan ha kommit genom den omfattande utbyggnaden av högskolan, vilket lett till att svagare akademiker kommit in på högskolorna. Där har de svagare akademikerna inte lyckats etablera sig i den traditionella akademiska karriären som forskare, som stundtals gör vad som kallas ’institutionell värnplikt’, att bära ett administrativt ansvar under en kortare tid, traditionellt tre år. De tar då dessa administrativa uppdrag och monopoliserar dem. Akademikerna fann i början att det var en behaglig utveckling, då det befriade dem från sin värnplikt. Men administratörerna utnyttjade den möjlighet till makt som kontroll av institutionens resurser gav dem, och plötsligt fann sig akademikerna med att bli utsatta för makt från dessa administratörer. Samtidigt överfördes den egentliga administrationen, från att ha varit service till akademikerna i sin lärar- och forskningsgärning, till att bli understöd till administratörerna. Där tidigare administratörerna noterat de betyg som lärarna gav studenterna, blev det under flagg av ’digitalisering’, lärarna som noterar betygen, och de då frigjorda administratörerna kunde ytterligare bli service till de numer benämnda akademiska cheferna.

De akademiska cheferna, svaga i kunskap och akademiska kvalifikationer, kompenserar denna brist genom värderingar, varpå ideologisering blir ett medel för att bära upp värderingarna. På så sätt blir det som i en akademisk institution skulle vara vetenskaplig kunskap om diskriminering, genus och hållbarhet, värderingar om jämställdhet, hållbarhet och diskriminering. Till torget förs, inte kunskap, utan värderingar.

De som inte ville stå för sina utsagor genom sitt namn, inser att de kan drabbas av repressalier, t ex genom att bli arbetsbefriad, inte få forskningsanslag, förlora en viktig kurs och istället få enbart de minst åtråvärda kurserna, m m, varför de förvisso talar, men anonymt.

Detta är mitt förslag till förklaring av ideologiseringen av högskolan. Kanske någon kan ge en annan förklaring? Kanske någon hävdar att starten på min förklaring är fel, att det inte skett en ideologisering av högskolan, ty den har alltid varit ideologisk, där den idag bara har andra värderingar som genomsyrar den.

Jag har erbjudit en förklaring. I en akademi som byggs på ideal från Upplysningstiden och den Humboldtska akademiska friheten, produceras olika förklaringar som möter varandra, i en anda av kritik, för att nå kunskap. Därför, vad är din förklaring?

​Öllsjö den  26 juni 2020

​I går skrev jag om miraklet som jag tror sker p g a ett ömsesidigt kontrakt mellan de som jag betraktar som lågpresterande. För att undkomma mirakler, använder jag min avhandlings tredje form för mänsklig organisation, Brödraskapet.

Brödraskap är en kontrollmekanism som möjliggör utbyte mellan människor och som möjliggör ett organiserat agerande. Det innebär att man i gruppen (t ex en organisation) försöker uppnå en gemensamhet i normer och i värderingar, där de som inte uppfyller normerna och inte bär värderingarna genom sina handlingar, i sista hand blir uteslutna. Jag har försökt tillämpa den kontrollmekanismen när jag ansvarat för uppsatskurser. Det innebär att handledare tas in i handledargruppen och testas på ett fåtal uppsatsgrupper. Uppnår de kraven, som etableras genom handledargruppens interaktion och som vilar i gruppens normer, stannar de kvar och deltar sedan i att lära upp nya medlemmar. Klarar de inte kraven, granskas de i sin villighet att anamma kraven. Visar de benägenhet och villighet att anamma kraven, får de vara kvar, men ges inte omfattande ansvar, ty de måste först visa att de uppnår kraven. Visar de varken benägenhet eller villighet, blir de uteslutna från gruppen.

De som är i gruppen, varför har de dessa värderingar och bär dessa normer? Minst fyra skäl kan jag finna: Partnerskap, prestige, prestation, plikt.

Partnerskap innebär att man agerar enligt gruppen eftersom man vill tillhöra gruppen. Prestige innebär att man följer gruppen då det ger en prestige utanför gruppen att tillhöra gruppen. Prestation innebär att man agerar enligt gruppen då den uppfyller de krav på prestation som man själv har. Plikt innebär att man agerar enligt gruppen, men enbart utifrån att man anser att det är rätt.

De som anammar gruppens värderingar och normer, anpassar sig, dvs låter sig socialiseras, för att vinna något. Prestation och plikt är individer som ansluter sig och stannar kvar i gruppen, inte för att socialiseras, utan för att gruppen har de värderingar som individen själv har.

Gruppen kan behålla sin gemenskaps styrka genom ett klokt sätt att innesluta och utesluta medlemmar, och inom sig, socialisera medlemmarna, samtidigt som de utvecklar sina normer och värderingar genom en ständig självkritik.

Sådana grupper uppfattas, helt korrekt, som slutna. Den mycket slutna gruppen kräver att en potentiell medlem visar att den har eller är villig att anamma gruppens värderingar och normer. En något mer öppen grupp låter potentiella medlemmar ingå i gruppen, på prov, för att utvärdera om den kan inneslutas. Oavsett slutenhet, kommer gruppen att utvärdera den potentiella medlemmen, och innesluta den som visar sig bära normerna och värderingarna, och utesluta dem som inte lever upp till normerna och värderingarna.

Sådana grupper kan etableras inom organisationer, och vad jag sett, med egna ögon och själv erfarit, är att gruppen kan skapa tre olika processer i organisationen. En sådan grupp skapar, med nödvändighet, sin motsats, en grupp av de uteslutna, de som aldrig bjudits in och de som bjudits in, men sedan uteslutits.

En sådan sluten grupp kan erhålla dominans i organisationen, där organisationen styrs av gruppen. Då får de uteslutna finna sig i att vara uteslutna. Det blir s a s ett A-lag, gruppen, och ett B-lag, de uteslutna.

Men om gruppen inte lyckas erhålla dominans i organisationen, då styrs organisationen av de uteslutna. De uteslutna kan då agera med acceptans eller med undanträngning.

Acceptans från de uteslutna kan ske om gruppen är viktig för organisationens prestation. De uteslutna ser inte med glädje på gruppen, men får acceptera den, då den ger organisationen resurser och prestige.

Undanträngning uppstår när de uteslutna inte anser sig behöva gruppen för att organisationen skall kunna bestå. Då utesluter de uteslutna gruppen. Gruppens medlemmar avlövas resurser och möjligheter att vara en grupp. Gruppens medlemmar blir själva utsatta för den mekanism som de själva använder, uteslutningen. Den slutna gruppen blir utesluten av de uteslutna. Det blir de uteslutnas tyranni.

Denna tyranni kan lätt legitimeras, ty uteslutning är ju också den slutna gruppens egen strategi. De uteslutna gör ju blott som den slutna gruppen. Resultatet, som jag själv åsett, blir att de uteslutna lämnar organisationen. Kvar blir de uteslutna, som nu skapat sin egen slutna grupp.

De uteslutnas tyranni blir kravlöshetens dominans. Miraklerna sker dagligdags. Medan den slutna gruppens uteslutna medlemmar går vidare och försöker etablera sina normer i organisationer som söker prestationen. Den som varje student har rätt att kräva.

​Öllsjö den  25 juni 2020

Jag fick mig berättat om en högskola, som av barmhärtighet skall besparas omnämnande, om ett mirakel. De uppsatsgrupper som gjort en klart underkänd uppsats, med beröm underkänd, och som bedömdes skulle ha svårt att nå upp till den sk ribban, dvs gränsen för en godkänd uppsats, skickades till en speciell handledare. Han var känd för sina mirakler. Kort tid efter att studenterna anlänt till honom, rapporterades ett godkänt betyg in till administrationen. Ett mirakel!

Ingen granskade miraklet. Sannolikt för att man hade en grundad tro att miraklet inte var så mirakulöst, annat än att handledaren, relativt de andra handledarna, lättare kunde skriva ett G på uppsatsen.

Tänk dig situationen för miraklet. Studenter som blivit rejält underkända, kanske beroende på lättja eller intellektuell oförmåga, vill undkomma situationen och bli godkända, så de kan vandra vidare. Deras incitament att anstränga sig är begränsade, ty de kan säkert inte se någon stor prestige i ett precis godkänt betyg. De vet också om att framtida arbetsgivare ser blott det godkända betyget. Framtida arbetsgivare ber inte att få uppsatsen och utifrån den, bedöma om studenterna är anställningsbara.

Studenterna läser av situationen. Innebär den nye handledaren att man måste arbeta i sitt anletes svett, med fortsatt risk för att bli underkänd? Eller finns det en antydan till en mindre smärtsam väg till godkänt?

På den andra sidan av miraklet sitter handledaren. Det är en person som inte har prestige. Som inte heller söker prestige. Det är en handledare som inte är välsedd, som inte ingår i någon ansedd grupp på institutionen eller i akademin. Som är känd för att inte överbelasta sig med arbete. En prestigelös, lättjans person. En solitär person.

Personen kan mycket väl lyckas signalera till studenterna, att om inte de belastar personen med för mycket arbete, kommer inte handledaren att belasta studenterna med för mycket krav. Någon omskrivning i problematiseringen och i slutsatser, lämna in, och utan att besvära sig med att läsa nytillskottet, finner handledaren uppsatsen godkänd. Personen meddelar betyget till administrationen. Och meddelar förbrukning av ett antal lärartimmar, som skall betalas till personen. Miraklet är fullbordat.

En sådan mirakulös situation kunde uppstå innan staten fick för sig att utvärdera utbildningar utifrån deras examenarbetens kvalité. Därefter fick högskolan göra en riskbedömning. Eftersom staten gör ett slumpmässigt urval, fick man se vilken risk man löpte att mirakeluppsatserna skulle komma med i urvalet. Kanske man försökte påverka slumpen genom att förteckna uppsatserna på ett sätt som innebar att mirakeluppsatserna inte kom med i slumpurvalet.

Ett sätt att hindra dessa mirakler vore att skilja på handledaren och examinationen. Men det går även då att fixa till mirakler, ty man kan skapa en liten grupp av mirakelpersoner, som ömsesidigt ser till att mirakler sker.

Jag, som varit ansvarig för uppsatskurser sedan mitten av 80-talet (dvs 1980!), har en annan metod för att hindra mirakler. Jag skrev min avhandling om aktiebolagets kontroll, där jag fördjupade mig i Brödraskapet, en kontrollmekanism som bygger på gemensamma normer och värderingar, där den yttersta kontrollmekanismen är uteslutning. Den som inte presterar enligt normen, dvs inte skapar dessa mirakler, blir utestängd från Brödraskapet.

Uteslutning kan ses som en hård och sträng kontrollmekanism. Det värsta en människa, som ju är en social varelse, kan drabbas av, är ju uteslutning, arbetsbefrielse, eller vad vi nu kan kalla det. Det är genetiskt kodat i oss, eftersom en ensam människa på savannen är snart en död människa.

Den uteslutne vandrar därför snabbt vidare till en annan grupp, för att bli innesluten. Solitären kan helt enkelt inte vara genuint solitär. Ensamhet är ett ohyggligt villkor för en människa.

Jag hoppas därför, genom mitt användande av Brödraskapet som kontrollmekanism, att uppnå frånvaro av den typ av mirakler som fanns på den högskolan. Men den kontrollmekanismen medför andra problem, om vilka jag skaldar i nästa inlägg.

​Öllsjö den 24 juni 2020

​Efter Förintelsen skulle vi vara helt och hållet vaccinerade mot rasism. Ja, alla var då eniga om att ras var ett meningslöst begrepp. Det finns inte mänskliga raser. Människan är ett, men har varianter, där t ex hudfärg är en, men hudfärg är inte uttryck för ras, och hudfärgen är, precis som ras, meningslös.

Vi skyr de högerextrema, de som förefaller hålla kvar den gamla tanken att människan på ett meningsfullt sätt kan inordnas i raser.

Aldrig mer. Förintelsens efterbörd var förintelsen av rasbegreppet.

Men, nej, så blev det inte. Idag ser vi människor springa på gatorna och hävda rasens historiska betydelse. Vi hör nyrasister uttala sig om ’vita män’.

Och, än värre, vi läser i Dataskyddsförordningen 9:1, följande:
” Med ”känsliga personuppgifter” menas alla personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, genetiska uppgifter, biometriska uppgifter, medlemskap i fackförening samt uppgifter om hälsa, sexualliv och sexuell läggning.”

Ibland läggs det till en kvalificering, som t ex hos Karolinska Institutet, som skriver ” I svenska lagar använder vi inte längre ordet ras. I dataskyddsförordningen används däremot ordet, men det står också att det inte innebär att EU godtar teorier om att det skulle finnas skilda människoraser.”

Medan t ex Borås högskola och LO väljer att inte ha med den kvalificeringen, eller, om man så vill, den dåliga ursäkten för legitimering av ras.

Ras har således kommit tillbaka som en meningsfull kategori.

Det tog 75 år för den vidriga tanken om rasers meningsfullhet att komma tillbaka.

Vi lär inget av historien.

​Öllsjö den  23 juni 2020

Slaveriet i USA är satt i strålkastarljus. Svarta begär att vita böjer knä för gamla oförrätter. Statyer av män som på ett eller annat sätt var aktiva i slaveriet, skall tas bort, eller rivs redan nu ner. Förvisso lär det finnas diskriminering av svarta i USA idag. Kanske den simple falskmyntaren fick sätta livet till p g a sin hudfärg? Svarta är onekligen överrepresenterade i fängelser, men underrepresenterade i bolagsledningar.

Men vad har det med slaveriet att göra? Vad har de gamla slavägarna med dagens diskriminering att göra? Det är som om man hävdar att det forna slaveriet fortfarande är verksamt genom rasism, där svarta, som var slavar, men inte t ex asiater, som inte var slavar, utsätts för diskriminering.

Hur är det nu då med slaveriet?

Jo, slaveriet är ett gammalt fenomen. Romarriket byggdes av slavar, och började kollapsa när den militära expansionen, och därmed slavtillförseln, minskade. Colosseum är sannolikt mestadels byggd av slavar. Riv Colosseum! Vi hade slaveri i Norden fram till 1100-talet, när vikingatågen hade slutat och därmed tillförseln av slavar. Birka byggdes sannolikt med stort inslag av slavar. Bränn Birka!

Slavarna på den nordamerikanska kontinenten kom från Afrika. Jag vet inte varför just Afrika blev den stora leverantören, annat än att slavsystemet var väl utvecklat i Afrika, och slavhandel i Afrika var sedan länge en etablerad handel.

Ja, det är tydligen så att den första stora vågen av export av afrikanska slavar skedde med början på 800-talet. Det var den nyligen etablerade religionen islam som skapade efterfrågan av slavar. Religionen sade att araber inte kan vara slavar. Då vände man sig till de som inte var muslimer, de svarta i Afrika.

Men leveranserna över Atlanten och till islams länder såg annorlunda ut. Över Atlanten dominerade män, ty de skulle ju främst arbeta i det tunga jordbruket. Slavhandeln österut var mer präglad av islams kraftiga sexism, som gjorde att inhemska kvinnor, som ju helst inte skall lämna hemmets murar, inte kunde vara tjänstefolk. Därför dominerade kvinnor i handeln till islamska länder, där de fick utföra de kvinnliga tjänsterna, såsom tvätt, barnpassning och samlag.

Den totala omfattningen av individer i slavhandeln, hur de nu kan veta det, lär ha varit lika stor öster som väster. Således bär de svarta i Afrika, de vita i Europa och USA lika stor börda av svart slaveri, som muslimerna.  

Slaveriet avskaffades i Afrika under 1800-talet, i mycket under tryck av den som startade handeln i västerled, Storbritannien. Kanske beroende av moraliska höga principer, eller för att slavhandeln västerut tynade bort, sannolikt beroende på att USA förbjöd slavimport 1808 och på 1860-talet förbjöd slaveri.

De islamiska samhällen var däremot de sista som avskaffade slaveriet: Qatar 1952, Jemen och Saudiarabien 1962 och Mauretanien 2007.

Således, skall man använda slaveriet som grund för att storma mot något idag, borde man lika mycket storma mot Mecka och Damaskus, och mot företrädare för islam. Men nej, det görs inte.

Varför stormar man då mot statyer av vita gubbar och inte mot företrädare för islam?

Okunskap: Man kanske inte kan sin slavhistoria, och från djupet av sin okunnighet, stormar man mot det lilla man vet, att Jefferson m fl gubbar från USA:s historia, var slavägare.

Identitetsteorin: Man har en modern rasistisk, sexistisk teori som säger att förtryck kan enbart skapas av vita män, varför araber och svarta, hur engagerade de än var i slavhandel, är undantagna.

Materiella fördelar: Om man stormar mot de som idag har resurser och som har en ideologi av att försöka göra gott, finns betydligt mer materiella fördelar att hämta genom att storma mot den vita kulturen och dess bärare, än mot afrikaner eller muslimer.

Lätta symboler: Statyer är lätta objekt för politisk handling. Det är betydligt svårare att skapa något som lämpar sig för videoupptagningar om man stormar mot Afrika och dess forna kultur av slaveri och slaverihandel, eller mot en hel religion, med stor tolerans för slaveri.

Okunniga, lättjefulla, som ledda av en modern teori ser materiella fördelar, ger dagens mobb som springer på gatan, och som får stöd av den vita journalistkåren och politikerklassen i USA. Så kan man sammanfatta dagens BLM.

Man kan säkert sammanfatta den på annat sätt. Men gör det då! Ty medan det är viktigt att rasera dagens diskrimineringshinder, som binder människor till omständigheter som hindrar dem att få utnyttja sina förmågor, är det lika viktigt att förklara dagens händelser. Ty de kan leda en fel, vilket onekligen görs när man raserar statyer, medan man lämnar andra, lika tydliga symboler för rasism, oberörda. Rasismen kan inte angripas effektivt om man är blind på ena ögat.   

​Öllsjö den  22 juni 2020

​Jesus gick ner på knä och tvättade Magdalenas fötter. Det kan ses som en akt av respekt mot henne som människa, trots att hon i samhället inte var välsedd då hon var prostituerad. Men det kan lika mycket ses som en akt av underkastelse, ty slavar tvättar andras fötter på det sättet.

Idag kräver svarta att vita skall gå ner på knä, som en akt av respekt, men med ett stort mått av underkastelse, för att balansera den underkastelse de svarta får erfara idag och erfor under slaveriet.

Mobben på gatan kräver att polisen skall gå ner på knä, fr att visa sin underkastelse under mobbens krav. Mobben kräver att polisen skall delta i deras demonstration. Trots att polisens funktion är att tillförsäkra varje demonstration sin rätt att uttrycka sig. 

De kristna går ner på knä, i underkastelse under den väldige guden. Muslimerna går ner på knä och trycker t o m pannan mot jorden i underkastelse.

Min farfar fick stå med mössan i hand och visa underdånighet och tacksamhet för att få ut sin stat.

Jag böjer mig för ingen!

Jag är en rimligt hederlig och rimligt god människa som är värd respekt. Från gudar, från svarta och från arbetsgivare.

Jag står upp och tittar den andre i ögonen. Ty jag är en människa. En ärans man, un uomo d’onore. Precis som alla andra. Där hälften är una donna d’onore.

När någon böjer sig ner, har relationen mellan likvärdiga försvunnit. Respekten har försvunnit och ersatts med underkastelse. Att underkasta sig någon genom att knäböja är inte att visa respekt, utan att visa underkastelse. Det är att förminska sig.

Knäböjandet innebär att en står över och en står under. Det är en hierarkisk relation. En hierarkisk relation kan jag acceptera när det gäller t ex fotboll. Zlatan får stå på en stol så att han höjer sig över mig, som inte står på en stol. I det avseendet finns en skillnad som kan manifestera genom höjden. Men avseende att vara människa, får Zlatan gå ner från stolen, och vi står likvärdiga. Och notera, jag skulle aldrig gå ner på knä, inte ens inför Zlatan avseende fotboll, trots att jag beundrar honom mycket. Ty vi är bägge människor och därför skall visa varandra respekt genom att se varandra i ögonen. Jag böjer mig för ingen.

Men, som i alla mänskliga sammanhang, finns det ingen princip som är utan undantag. En gång i mitt liv har jag gått ner på knä. Men just då och där, var det inte underkastelse, utan en begäran och önskan att få bli omfamnad. För livet. Av en människa som fångat mitt hjärta och som jag ville skulle bära mitt hjärta, för livet. Hon accepterade min begäran, sade jag till min önskan. Jag reste mig upp och vi omfamnande varandra. Och lever fortfarande omfamnade i äktenskapet.

På en strand på norra Sicilien finns ett knäavtryck i sanden. Men det är ett avtryck, inte av underdånighet eller respekt, utan av något så oerhört mycket större. Ett avtryck av kärlek.

​Öllsjö den 21 juni 2020

Jag har gjort det ni bad mig om, som kursansvarig på en uppsatskurs, att göra vad ni kallar AoL-mätning. Jag ångrar mig djupt, då jag genom mitt agerande har deltagit i skattesvindleri och deltagit i att legitimera intrång på den akademiska friheten. Jag kommer aldrig mer att göra det. Jag följer vad Gustav Möller lär ha sagt: Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket, och jag fortsätter kämpa för den akademiska friheten.

Jag skriver till er i styrelsen för att be er att avsluta AoL-mätningen. 

Som praktiskt kursansvarig blev jag ombedd att utföra AoL-mätning (en förkortning jag inte vet vad den betyder), vilket sker i två steg. Först får kursansvarige, dvs jag, alla studenter på kursen i 13 excelark, där man skall betygsätta varje student i de gamla betygsstegen, UK, G och VG, på 13 lärandemål. Därefter sammanställs detta av någon administratör, och tillbaka till kursansvarige kommer ett word-dokument som heter Programme folder, AACSB (jag vet inte vad förkortningarna står för) på 255 sidor, där lite lagom utspritt på de olika sidorna ligger de 13 lärandemålen, nu med procentsiffror hur stor andel studenter som fått UK, G eller VG på varje av dessa lärandemål. I dokumentet står att målsättningen för varje lärandemål är att 80% uppnår minst G. Vid varje av dessa 13 lärandemål skall jag skriva en analys av utfallet, samt ange planerade åtgärder.

Jag protesterar mot AoL-mätningen med följande argument:

1. Jag har redan gjort en kursutvärdering på 12 sidor, som följer de behov jag som kursansvarig har, och som skapar förslag på åtgärder. Den skulle jag föredra att man använder för att granska och utvärdera kursen. (vill du ha den, skickar jag den till dig på begäran)
2. I min kursutvärdering kommer studenterna till tals, vilket de inte gör i AoL-mätningen. För mig är det självklart att studenterna kommer till tals i en utvärdering, då jag anser att akademi är studenter och lärare tillsammans.
3. Lärandemålen i AoL-mätningen är inte kursens lärandemål. Lärandemål på en akademisk kurs, på ett lärosäte som respekterar akademisk frihet, speciellt Lehrfreiheit, dvs lärarens rätt att undervisa enligt sin professions normer, sätts av lärarna, i samråd med kollegiet. Inte av någon främmande grupp av människor.
4. Målsättningen i dokumentet, de 80 procenten, är satt av någon främmande, och inte av kursens lärare, vilket borde vara principen på en akademisk anstalt. Målsättningen avviker också från det som vi traditionellt har som godkännandekriterium, 50-65% av maximal prestation.
5. Betygsstegen är de traditionella UK, G, VG, vilket vi sedan länge lämnat då de inte ger en tillräckligt detaljerad gradering av studenters prestation.
6. Det tog mig 7,42 timmar att genomföra allt AoL-arbete (denna skrivelse oräknad). Då hade vi i lärargruppen kommit överens om att utnyttja den skalekonomi som uppkommer genom att blott en person genomför AoL-graderingen, och inte det som hade varit det optimala, och det som används i kursen när det gäller gradering, att handledare och medbedömare gemensamt graderar studenternas prestation. Tidsåtgången som hade förbrukats om alla lärare skulle sätta sig in i och genomföra graderingen hade varit betydligt högre. Men en tidsåtgång på 7,42 timmar är ansenlig och motiveras inte av resultaten av arbetet.
7. Kostnaden för AoL-mätningen kan beräknas. Kanske en genomsnittlig lärare kostar 50000/månad, plus lönepålägg med 50%, plus 100% OH-pålägg, utslaget på årsarbetstid 1700 timmar, vilket ger en genomsnittlig kostnad för just denna AoL-mätning på 7856 kronor. Denna summa skall svenska skattebetalare skapa för att täcka en aktivitet som inte på något sätt befrämjar kursen. Det är slöseri med skattemedel. Med Möllers ord, Lnu har bestulit skattebetalarna på 7856 kronor.
8. Jag vann ingen insikt om kursen genom AoL-mätningen. Min egen kursutvärdering, som är anpassad till kursen, gav mig skäl att föreslå sex åtgärder, varav inga har möjlighet att framkomma genom AoL-mätningen. Utvärderingen var således helt verkningslös för kursen. Bortkastad tid och 7856 bortkastade skattekronor.

Således, AoL-mätningen är ett angrepp på den akademiska friheten och ett förslösande av skattemedel och min arbetstid.

Därför föreslår jag att styrelsen beslutar att lägga ner AoL-mätningen, och lämnar till den professionella lärarkåren att utföra sin akademiska gärning.

Jag tar självfallet emot kritik av min genomförda kursutvärdering (som kan rekvireras från mig). Om den inte uppfyller de professionella krav som Lnu ställer på kursutvärderingar, är jag självfallet villig att lära mig och utveckla mitt sätt att utföra kursutvärdering. Precis som jag förutsätter att styrelsen är villig att omvärdera sin AoL-mätning utifrån den kritik jag angett ovan.

Öllsjö den 18 juni 2020

Sven-Olof Yrjö Collin

​Som var den praktiskt kursansvarige på kursen 4FE17E Examensarbete i redovisning och finansiering för Civilekonomprogrammet, 30 högskolepoäng, Degree Project in Accounting and Corporate Finance under vårterminen 2020.

​Den demokratiske socialisten hyllar arbetets värde. Tankefiguren går tillbaka till Marx, som ärvde den efter de klassiska ekonomerna, som hävdade att en produkts värde bestod enbart i det nedlagda arbetet i produkten, och efter filosoferna, som hävdade att den rätta egendomen var den som människan hade lagt sitt arbete i.

Jordränta, att få betalt för att man intet gör, annat än monopoliserat en produktiv tillgång, som man sedan hyr ut, och får betalt för, är inte Egendom, ty jordägaren har ju inte lagt sitt arbete i jorden. Arrendatorn är den rättmätige ägaren, ty jorden ger avkastning, inte genom att vara jord, utan genom att brukas. Avkastningen kommer av arbetet.

Arbetet får sin framskjutna plats genom den Hegelska dialektiken, där Anden känner sig själv genom att externalisera sig, dvs gå utanför sig själv och genom att skapa något, och därvid lär känna sig själv. Så blir människan till, genom Praxis, genom att bearbeta sin värld och utvinna något ur den, och se sig själv genom det som den gjort med sitt arbete.

Genom arbetet manifesterar sig människa, och gör sig till människa. Därav den stolthet som arbetaren kunde känna när den demokratiska socialismen, med Marx och alla filosofer i ryggen, kunde känna sig stolt över att vara arbetare. Genom arbetet blev den människa och gav till samhället. Den blev en viktig del av samhället. Betydligt viktigare än aristokraten eller kapitalisten, vars enda gärning var att monopolisera produktionsmedlen.

Numer kan vi ha invändningar mot arbetsvärdeläran då organiserandet av produktionsmedlen, skötseln om dem, och risken i organiserandet, även är ett värde i produktionsprocessen. Men hyllandet av arbetet finns kvar. Utan det, inget samhälle.

Därför tror den demokratiske socialisten att arbete har ett värde för både individen och för samhället. Den tror därför att varje individ skall arbeta. Det är en plikt gentemot sig själv och mot samhället. 

Den som icke arbetar, skall ej heller äta, ty den tillför inte, efter sin förmåga, till samhället. Den är som forna dagars aristokrati, en tärande klass. Den har inte gjort den plikt som ger den rätt att äta.

Men samtidigt har samhället ett krav på sig, att se till att alla ges möjligheten att arbeta. Därav kravet: Rätten till arbete. Arbetet är såldes både en rättighet och en skyldighet. Den som har någon form av hinder i sin arbetsförmåga, skall beredas möjligheten att fullgöra sin skyldighet att arbeta. Det innebär att samhället, kanske ytterst staten, skall arrangera produktion på sådant sätt att även de med större hinder i sin arbetsförmåga, skall ges möjligheter att fullgöra sin samhälleliga skyldighet att arbeta. Och de med dessa hinder skall fullgöra sin samhälleliga plikt, att arbeta.

Därför anser jag, och nu får du säkert hålla i dig, att även de funktionsnedsatta skall arbeta. De skall inte blott beredas möjligheter till arbete, utan de skall avkrävas arbete. Ty den som icke arbetar, skall ej heller äta. Ingen kan undkomma arbetets krav. Både för sin egen skull och för samhällets skull. Alla arbetar, efter sin förmåga, till samhällets gagn. Och till sitt eget gagn.

​Öllsjö den 18 juni 2020

​Jag har nu under två dagar skrivit om principlösheten hos de som stormar mot utsagor och statyer. De är enögda, när de ser tillbaka i historien och gör den levande genom att en del av gårdagens oförrätter skall bäras av dagens människor.

Den stora frågan är hur levande historien skall vara och hur den skall representeras.

På det väldiga torget i centrala Kharkiv, i Ukraina, stod en väldig staty av Lenin. För något år sedan revs den. Jag frågade en kvinna på torget hur hon såg på rivningen. Jag hävdade att man inte tar bort historien genom att riva dess monument. Snarare tystar man historien. Hon svarade: ”Vad tycker du då om att man tog bort alla bilder av Hitler, alla nazistiska monument i Tyskland. Var det fel?” Jag blev svarslös.

Hegel har hävdat att vad historien lärt oss, är att vi inte lär av historien. Det tycks som om historien intet kan lära oss, ty om vi tar fram historien, så tar vi fram det som vi idag kan få användning för. Historien är inte det som varit, utan det som vi idag finner användning för. Historien är alltid aktuell, men inte som historia, utan som medel i dagens görande.

I Matteus 8:2 kan vi läsa vad Jesus sade till en person han ville rekrytera, men som sade att han inte hade tid, ty han skulle begrava sin släkting: ”Låt de döda begrava sina döda”. Det kan betyda att Jesus menade att om skall man bygga himmelriket, kan man inte blicka tillbaka, ty riket kommer, det ligger i framtiden. Det är framåt man skall blicka. Inte bakåt.

Den väldige vikingen Ragnar hävdar, i TV-serien Vikings: ”Don't waste your time looking back, you're not going that way (https://www.youtube.com/watch?v=O485yazCwes). Även han tycks hävda att historien tynger dig, likt Jesus säger han att man måste blicka framåt, ty det är dit man skall gå. Det är vad som ligger framför en, som man skall bekymra sig om.

Riv ner historien, ty den håller dig tillbaka.

Mina farföräldrar var de sista slavarna i Sverige. De som kallades statare. De förtrycktes av jordägarna. Men 1945 frigjordes de när statarsystemet avskaffades genom ett avtal, utformat av Sträng och Netzèn. Min farmor mindes det som att hon och hennes likar fick rätten att vara människor. En rätt som hon och hennes likar utnyttjade till att bygga ett välfärdssamhälle. Därefter ankom inte jordägarna henne, ty nu hade hon rättigheter. Hon hade fått bli en människa, precis som de. Det hon mindes var att det hade funnits förtryck, och att det aldrig skall få återkomma.

Idag har jag en nära vän som lever med en jordägare. Han har anställd personal, med reglerad arbetstid och avtalsenliga löner. De kommer vare dag till stallarna och maskinerna och utför sitt arbete. Ingen av dem begär att han skall gå ner på knä och begära absolution från vad hans förfäder gjorde. Jag begär inte att han skall knäböja framför mig, för vad som en gång drabbade min farmor. Hans förfäder är inte förlåtna, men han har ingen arvsynd. Han lever här och nu. Han skall dömas för det han gör, här och nu. Inte för vad hans avlägsna släktingar gjorde. 

Min farmor hade gillat honom, ty han behandlar alla människor som människor. Inte som slavar. Han har vänliga ögon och hjälper hellre till, än gapar och skriker.  Hon hade nog gillat att arbeta på hans gård.

Tänk om historien är en tyngd som får oss att leva om historien? Inte lära av den, utan leva om den. Med all sin hisklighet. Kanske det är bra att rensa bort historien, på det att vi inte lever om den? Att den inte kan lära oss, men att den kan få oss att göra om våra misstag?
Skall vi ha historien, skall vi ha den för att inte göra om, inte för att göra om.

​Öllsjö den 17 juni 2020

​I många länder stormar nu människor statyer. De vräks ner, de målas, de smädas, de kastas i floder. Londons borgmästare säger att man skall göra en genomgång av statyerna och minnesmärkena.

De statyer som angrips är statyer av människor som på ett eller annat sätt kan förknippas med rasism. Det är människor, sedan länge döda, som hade två ben, två armar och ett huvud, som man stormar mot. Deras plats i det öppna samhället påminner om rasismen som de en gång stod för.

Men har inte stormarna en blind fläck?

Idag finns andra monument som minner om en tid då människor diskriminerades, då människor brändes för att de hävdade en annan åsikt. Ja, till råga på allt, en del av dessa monument hyser fortfarande verksamheter som odlar dessa diskrimineringar. Gå in i en moské och lyssna på imamerna, där de kan förkunna en antisemitism som inte står nazismen efter. Läs deras texter, där ateister får veta att de skall brännas. Där hatet mot de som inte tillhör den kyrkan odlas och förkunnas.

Den kristna kyrkan har förvisso lugnat sig i sitt hat mot de oliktänkande. Men de har fortfarande boken, bibeln, i sitt tempel, där hatet mot de oliktänkande utvecklas med de mest vidriga ord. Förvisso har de lugnat sig, men deras tradition finns kvar, och kan när som helst vändas tillbaka till det som det var, en diskriminerande, hatfull verksamhet.

Min stora förundran är varför de människor som stormar mot statyer av människor, inte stormar mot dessa monument, där somliga fortfarande har den diskriminerande verksamheten. Där hatet mot folkgrupper finns kvar. Som ibland får sådana oerhörda uttryck som vi sett i länder där den kyrkan, islam, dominerar, t ex Pakistan och Iran.

Låt oss läsa 2:a Mosebok, kapitel 20, verserna 4 till 6: ” Du skall inte göra dig någon bildstod eller någon avbild av det som är uppe i himlen eller nere på jorden eller av det som är i vattnet under jorden. 5 Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet, när man hatar mig, 6 men som visar nåd mot tusen släktled, när man älskar mig och håller mina bud.”

Gör inga beläten, ty de skall rivas ner. Och det som någon en gång gjort mot det sanna, skall bäras av de efterkommande. Det är arvsynden. Som blott kan försvinna om arvtagarna går ner på knä, underkastar sig och förödmjukar sig.

Det är stormarnas bibliska logik.

Medan de starka, fortfarande verksamma förövarna, går fria.

Det är en principlöshet som jag inte kan bära. Det är en principlöshet som får mig att säga om de principlösa, det som Ove säger i filmen ’Ove’: Idioter.

​Öllsjö den 16 juni 2020

“If black lives want to matter, then black lives get their fucking shit together, study hard, go to work, make their own money instead of depend on welfare, stop lying, get out of prison, and become heroes instead of self-appointed victims for the world to laugh at. That matters!”

Så skaldade Alexander Bard, en forn popstjärna, numer med andra funktioner i underhållningsvärlden. Plus att han är en person som gärna ventilerar sina åsikter, som ibland är tänkvärda, ofta aningen speciella, och än oftare spektakulära. Han är likt en hovnarr, som kan säga saker som kan vara ganska upprörande, men ibland också tänkvärda och upplysande, utan att något sker, annat än att vi skrattar.

Men denna gång var det tillräckligt många som inte skrattade, och som gjorde det sedvanliga idag. Inte ta upp debatten och diskutera och argumentera. Utan önskade honom utrensad från diverse sammanhang. TV4, där han arbetar i ett underhållningsprogram, ansåg först att hans privata åsikter inte hade med hans funktion i programmet att göra. Men med tilltagande storm, insåg de att hans deltagande skulle vara försvårande för programmet och utgöra en belastning för den avsedda underhållningen, varför de sade adjö till Bard.

Åsiktsmobben hade återigen segrat.  

https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/awmavL/bard-far-sparken-efter-grova-twitterinlagget

Några vill se likheter till hur TV4 agerande mot Paolo Roberto. Det är en emellertid en dålig jämförelse, ty Roberto var misstänkt för ett ganska hemskt brott, medan Bard gav uttryck för en åsikt. Man kan tycka det är rimligt att media inte har brottslingar i sina underhållningsprogram.

Men vad är det då Bard säger? Jo, att istället för att utmåla sig som offer, bör man ta sitt öde i egna händer och agera själv för att skapa sig en framtid. Detta är åsikter som jag ständigt tar del av på Kristianstadsbladets ledarsida. Där skriver en ledarskribent utifrån en modern liberal ståndpunkt, långt från den gamla socialliberala ståndpunkten, och betydligt närmare den högerriktade extrema individualistiska attityden att envar har att bära sin framtid.  

Unga killar som växer upp på Gamlegården, ett sk utsatt område i Kristianstad, med hög grad av social oro, som börjar sälja knark och bränna bilar, skall ta sig i kragen och bli skötsamma av egen kraft. Och de skall inte skylla på dåliga skolor, på att deras föräldrar är arbetslösa, på att de bor åtta personer i en fyra-rummare. Nej, häv dig ur detta och sköt dig. Så är Kristianstadsbladets nutida liberalism. Precis exakt det som Bard säger.

Vad jag vet har ingen stormat mot Kristianstadsbladet. Ingen kräver att ledarskribenten skall bli avskedad. Tvärtom, hon förekommer ofta i debattprogram på TV.

Det tycks finnas en blind fläck. Förblindad av hudfärgen. Man kan kräva av vita, svarthåriga killar, att de skall skärpa sig. Det är ett legitimt krav på skärpning. Men man kan inte begära detsamma av svarta personer fängslade i USA. Det tycks som om de som stormar har två moraliteter, en för förtryckta svarta och en för diskriminerade unga killar i Sveriges utsatta områden.

Som någon sade, dubbelmoral är bra, ty två moraler är mer än en moral. Men nej, det är inte dubbelmoral. Det är rasism, där man tydligt ser hudfärgen, men man ser inte diskrimineringen.

Den åldrande demokratiske socialisten i Öllsjö ser klassamhället och högerns blinda fläck, att klassamhället skapar olika möjligheter för människor. Likt de stormande människorna ogillar han starkt Bards text. Men gå till Bards Twitterkonto och läs. Där ser ni att han lagt till nya twitter, där han ersatt svart med alla andra hudfärger. Han begär samma extrema höger-individualistiska agerande av alla. Han har gjort sitt krav jämlikt, alla skall skärpa sig och inte hänvisa till förtrycket.

Likt de som stormar mot Bard, kan jag storma mot Bard. Men jag stormar mot hans åsikt, genom att kritisera den och hävdar en annan åsikt. Så fungerar demokratin hos den demokratiska socialisten. Debatt, blott debatt. Inte utrensning av de som har åsikter som inte passar mina. Medan nyrasisterna kräver utrensning.

​Öllsjö den 15 juni 2020

This text has to be in English (well, my personal version of it) since I tell one person, Stuart Sean Farquhar, that he should be ashamed, which is an evaluation of his behaviour that he has to be able to understand.

He claimed that I made a racist comment. This is a terrible accusation, of which one has to be very careful to levy. Maybe not towards a Nazi, since he would probably be flattered by the label, but towards someone that think that he is a democratic socialist, that have debated against racism and made political actions against racism, and been subjected to a lot of courses in the socialist movement about colonialism and imperialism. Stuart’s accusation is offensive. It is out of bounds.

I made a statement in a Facebook text, that I unfortunately do not have left, since a friend of mine convinced me that while he understood what I meant, todays language and sentiments are so heated that it could be misunderstood. So, I erased it and decided to try to keep out of the vulgar debate.

I said that those protesters in UK, that claimed white people should submit because what the white people have done to them, well, against their ancestors, through colonialism, could go back to the countries of their ancestors and help to build the countries of their ancestors, now that these countries are liberated. What I meant, which I thought was clear, is that the protesters were standing on and living in the society that has part of its, and thus theirs, richness from colonialism and imperialism. That they themselves were part of the heritage of those years. That their food and their freedom of speech were part of the heritage. If they think this heritage is awful, then they could turn their back on the heritage and leave this awful country. I advise them to be proud and say: I will never continue the exploitation, which I am now part of, that has its origin in colonialism, that my ancestors had to endure.

But no. They did their demonstration and then went to the pub for wine and beer. Enjoying the life that has been created partly through what they demonstrate against. But trying to exploit and get some strange favours of submission because something that has not happened to them, but to their ancestors.

It is the same type of exploitive hypocrisy I experienced when I was studying at the university and lived among extreme left-wing communists. They hated capitalism. Yet, they have today a nice life, maybe as pensioners, financed by their saving in financial funds, based on…capitalistic profit. They disliked me, calling me class traitor, since I was a democratic socialist, that wanted to change society through calm reforms, through debate and democracy.

Maybe there is racism in UK today. Maybe it is a heritage from those old days. But then all have to fight that thing, today.

And who is racist?

To claim that today’s society is white people’s society, created in order to supress people of other skin colour, is racism. To claim that I have a burden of repression to carry because of my skin colour, that is racism. Pure racism. There is no difference between to claim that I belong to the übermensch group because I am white and Aryan, and the claim that I belong to the repressive group of white people. Both are pure racism.

So, Stuart Sean Farquhar, you should be ashamed to put a label on me that is utterly wrong and offensive. You owe me an apology.

​Öllsjö 13 june 2020
PS https://www.youtube.com/watch?v=Qc7HmhrgTuQ DS

​I ett videoklipp jag numer inte kan hitta och därför inte kan ange källa till, resonerar Jordan Peterson om Hitler. Han säger att Hitler kanske inte var den fanatiska judehatare som han blev. Kanske han höll sina tal och läste av massornas reaktion. När han gjorde utfall mot judarna, mötte massorna honom med uppsträckta händer och gillande Heil. Han ökade utfallen, och fann att han fick än mer bifall. Så läste han massorna och skapade judeförföljelsen. Det totalitäras ömsesidighet.  

Den nazistiska staten förföljde judarna, och läste av folkets reaktion. Om det inte uppstod motstånd, ökade förföljelsen. För att undvika det definitiva motståndet, förlades förintelselägren utanför Tysklands gränser. Acceptansen gav möjligheten.

I det första fallet, med Hitlers tal och propaganda, fanns det kanske en ömsesidighet, där kanske t o m en del av drivkraften fanns hos folket, genom att ge Hitler stöd för hans utrop.

I det andra fallet, med leden av judarna som tågade genom staden, var det acceptansen.

Idag håller en liknande ideologi på att etablera sig i Sverige. Islam, den totalitära läran om människans underkastelse och det våldsamma slut som väntar de som inte lyder.

Det finns inslag av ömsesidighet. I Kristianstad vänder sig politikerna, t o m en socialdemokrat (sic!) till Ledaren, imamen, för att med imamens makt försöka lugna ett socialt oroligt område. Det legitimerar imamens inflytande i området, men också i den demokratiska politiska församlingen.

Det finns inslag av acceptans. Ja, t o m underkastelse, då både den socialdemokratiske partiordföranden och fd utrikesministern sade att de aldrig skulle kritisera islam. Acceptansen får också ett repressivt uttryck då de som vågar gå mot partiordförande och fd utrikesministern, benämns islamofob, vilket är ett stigmatiserande uttryck.

Så sprids ett gift i samhället.

Men en del i ömsesidigheten är ordvalet. Man kallar det inte acceptans. Skälet är måhända att det, som det används här, är en teknisk term för att beskriva en spridning av en idé eller ideologi, vilken som helst, utan implicit värdering.

Acceptans kallas istället för tolerans. Det är ett mycket bättre politiskt ord, eftersom det implicit rymmer en godhet. Att acceptera kan vara en likgiltighet, likt den tyska befolkningens likgiltiga acceptans för judetågen. Tolerans är däremot inte att vända bort blicken, utan att säga att jag är jag och du är du, vi är olika, men blott olika, och därför tolererar vi varandra. Det är ett ord som lätt kan användas i värdegrundsammanhang, då man säger mantrat: Allas lika värde. Vi är alla lika, men olika, där olikheten inte spelar någon roll, utan vi tolererar varandra.

Nysocialdemokraten accepterar inte islam, utan tolererar islam, som en lära likt många andra läror, som ger tröst och komfort till många goda människor. Acceptansens mekanik går därmed fortare, ty tolerans t o m kan påskynda den, då läran är harmlös och tolerans är något gott.

Ondskan kan etableras, genom ömsesidigheten och acceptansen, förvanskad till tolerans.
Vi har så mycket att lära av den mest ohyggliga katastrof som, i alla fall den europeiska kulturen drabbats av.  Utifrån den, och våra erfarenheter av den, borde vi ha fått ett vaccin mot totalitarism och dess praktiker.

Beklagligtvis tycks Hegel ha rätt: ”Was die Erfahrung aber und die Geschichte lehren, ist dieses, dass Völker und Regierungen niemals etwas aus der Geschichte gelernt und nach Lehren, die aus derselben zu ziehen gewesen wären, gehandelt haben. ” (Vorlesungen über die Philosophie der Geschichte). Vad vi lär av historien är att vi inte lär av historien…

​Öllsjö den  13 juni 2020  

​Den totala guden, den som finns i de monoteistiska religionerna, som judendom, kristendom och islam, förenar tre viktiga ingredienser.

Guden var skapare av världen. Den var den första orsaken, men saknar själv, då den är allsmäktig, en orsak. Den är den fullständiga autonomin, den som agerar utan orsak.
Gud har en plan för världen. Det som sker, sker p g a gud. Gud är allts orsak. Skeendet har en avsikt, buren av gud, men okänd för oss.
Gud är moralen, det absolut goda, som vi kan ta del av, t ex genom guds böcker, toran, nya testamentet och koranen.

De två första ingredienserna kan man skratta åt. Hur vet människan att gud skapade världen? Det står skrivet så, kan de gudstroende svara. Det är inte ett hållbart argument ty det är människor som skrivit, och människor kan begå synder, t ex att ljuga. Ja, kanske det, men då kommer försvaret i form av en fråga: Hur har allt uppkommit? Det måste finnas en gud för att det skall uppkomma. Nej, säger jag, och anför att cirkeln har ingen start och har inget slut. Att anta att världen har uppkomst och slut, är att antropofisera, att göra ett icke-mänskligt fenomen till ett mänskligt, ty vi människor födds och vi dör. Men därav följer inte att världen föds och dör. Ett lika rimligt antagande är att världen är oändlig, både i tid och rum. Likt cirkeln har världen ingen början och slut.

Det andra, att guden styr idag, ger t ex de befängda tolkningar av Förintelsen, som guds sätt att visa judarna att de svek honom och därför straffades. Allt ont beror på människorna, som guden gett friheten till ondska. Allt gott beror däremot på guden.

Därmed kommer man till det tredje, påståendet att gud är god. Låt oss anta att gud skapade allt och ligger bakom allt. Då kan man ändå göra ett rakt motsatt antagande avseende det tredje. Vi kan anta att gud är ond. Han vill se oss lida. Han njöt av synen när judarna, några med misstanke om vad som skulle ske, gick mot gaskamrarna. Han njuter oerhört idag, när gamla människor dör av hans uppfinning, viruset. Denne ondskefulle gud är lätt att se i gamla testamentet och koranen. Det är en sur gammal gubbe som mycket gärna mördar och eldar människor.

Men varför har man gjort den kombinationen, att guden är allts orsak och att guden är god? Varför gör religionen guden till allts orsak och till den goda moralen? En förklaring kan vara att det vore svårt att få människor att ansluta sig till en kyrka som hävdade att gud avgör allt och han (varför den nu är en han) är en ond figur. Det vore svårt att få människor att följa prästen om han/hon sade att de skall följa honom/henne ( i alla fall i mer progressiva kyrkor är även präster kvinnor), inte blott för att guden är allsmäktig, utan också för att guden är ond.

De får då problemet, det som kallas teodicé-problemet, att om gud är fullkomlig, allsmäktig och god, hur kan ondska finnas? Många har kämpat med det, ty de måste ha gud som god, annars får de inga som underkastar sig den monstruösa tanken på en gud. Men lösningen består i att inse att ett antagande inte är giltigt, den om den goda guden. Som bevisas i koranen och i bibelns gamla testamente, är guden ond. Därmed har vi löst teodicé-problemet.

​Tillägget att gud är god är enbart skapat av de bristfälliga människorna, för att få underkastelse och tionde av de andra människorna.
 
Öllsjö den  12 juni 2020

​Negerboll ansågs av en del människor vara uttryck för rasism. Ordet neger skulle inte uttalas då det ansågs ha fått en negativ klang. Att uttala ordet innebar att degradera de mörka. Det skulle försvinna från vokabulären.

Den gamla klassiska kakan, så enormt god och uppskattad av så många, skulle byta namn. Chokladboll skulle den kallas. Ja, när man tittar på den och smakar på den, är onekligen choklad en mer träffande beskrivning än neger, vare sig neger kommer från den gamla beteckningen på en mörk människa, eller om det kommer från spanskan.

Men tilltaget att döpa om negerbollen till chokladboll stötte på motstånd. En annan grupp gjorde revolt och uttalade ordet negerboll demonstrativt. Man gjorde dekaler som sattes på bilarna. Man hävdade att man hade frihet att kalla en negerboll för negerboll. Det var namnet på kakan och uttryckte ingen värdering om de människor som var mörka som en negerboll. Lika lite som finska pinnar uttrycker varken förakt eller aktning för finländare.

Den gruppen fick veta vad den gick för. De gick för noll och intet. De var antingen som en tjurig tio-åring som inte får godis i butiken och lägger sig på golvet och skriker och tjurar, eller så var de rasister, oaktat deras försvar om den vita pinnen. De var usla människor. De var dåliga människor.

Gruppen av protesterare var arbetarklass. En klass van att bli trampad på. Van att bli marginaliserad. Van vid dessa översittare som går före dem i köer, och som, om de skulle råkas, läxar upp dem, antingen med ord, som i kakans fall, eller genom att inte bevärdiga dem en blick, och skulle blicken komma, är det en blick av förakt.

Den respekt för en klass av förtryckta personer, genom ett nedsättande uttryck, negerboll, fanns inte tillgänglig när man själv råkade på en underordnad grupp. Den gruppen hade de inga problem med att kalla för både det ena och det andra, och att sätta stigmat ’rasist’ på. Då var respekten för en underordnad grupp som bortblåst.

De förstår inte att kampen om ordet negerboll var underklassens krav på respekt. Det var den underordnades reaktion på kravet att den skall vara underordnad och ändra sitt språkbruk. När kravet övergår till att förödmjuka den underordnade med ord som uttrycker förakt, stigmatiserande likt ordet neger, blir deras motreaktion än starkare, och de sätter dekaler på sina bilar. Det är det enda sättet de kan protestera, ty de har inte tillgång till de tidningar och den media där de överordnade för fram sina krav och förödmjukar underklassen.

Så ser kakans klasskamp ut. Och, som vanligt, förlorar underklassen. Den får böja sig. Den är en underordnad grupp. Den skall veta sin plats. Som Mona Sahlin uttrycker det: ” Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker”. De är töntar.

Att negerbollen numer inte alls kallas negerboll utan chokladboll, beror inte på att det är en mer träffande benämning. Det beror på att den övre klassen bestämmer språket och kräver och får underordning av de andra. Negerbollens transformation till chokladboll är blott och enbart ett uttryck för klasskampen.

​Öllsjö den 11 juni 2020

​En moderat twittrare, Hanif Bali, skriver :”Hur kommer det sig att just du, som själv föddes på 60-talet i ett nästan helt homogent Sverige är sådan motståndare till SD - de vill ju ha ett homogent Sverige i liknande situation som du själv befann dig i??? Jag har svårt att förstå hur du tänker. Är det något jag missat?” (https://twitter.com/hanifbali/status/1265336284937097217)

Jag föddes i det homogena Sverige och fick min skolning i det socialdemokratiska folkhemmet och i dess statliga skolor. Det anser jag är en betydande del i förklaringen hur jag kunde bli professor. Jag tror, nej, jag är övertygad att jag har varit med om Sveriges guldålder, då vi rikligt skördade vad som börjat skapas under 20-talet och framåt, inom näringsliv, stat och civilsamhälle.

Det är viktigt att poängtera att den bördiga jorden för den goda samhällsutveckling inte bara hänförs till den statliga utvecklingen under socialdemokratin, utan också, i kanske i lika stor grad, den utveckling som skedde i näringslivet, kanske mest kring framväxten av internationellt konkurrenskraftiga företag, och utvecklingen i civilsamhället, kanske mycket kring alla folkrörelseföreningar som skapades.   

Men, som Bali anför, detta skedde i det homogena landet. Det som SD tycks vilja återkalla. De kan inte se någon god dynamisk utveckling genom den etniska mångfald som Sverige fått, som dess supportrar kallar ’berikning’. De ser att mångfalden segmenterar, att människor skiljs åt i etniskt homogena grupperingar.

Likt den jag såg då jag var på mitt första, och skulle det visa sig, mitt sista möte i Kristianstads socialdemokratiska parti, där medelåldern var hög och blott gammelsvenskar (i dubbel bemärkelse) fanns. Där man uttalade orden om mångfald och stormade mot det främlingsfientliga SD. Trots att en blick på människorna i rummet gav vid handen att ’främlingar’ inte fanns i rummet. Mångfald var ett ord, men inte en praktik som utövades och levdes. Det var ord utan handling.

Rummet var lugnt, trots att det var ett politiskt möte, ty alla förstod vad de sade, då de delade inte blott samma språk, utan också normer för interaktion. Det var ett lugnt möte. Sådana som uppkommer när man är i en homogen grupp. Den som SD så innerligt önskar.
Kanske en delförklaring till SD:s exempellösa framgång kommer av att de frammanar Nostalgin, bilden av det dynamiska, växande Sverige, som gav oss relativt socialt lugn och välstånd.

SD:s motståndare kan inte visa på en lika positiv utveckling och välstånd genom det mångfaldiga Sverige. Bilar brinner, folk skjuts på öppen gata, skolor förtärs av våld och elever som inte klarar kunskapskraven, de som mildrats under det pedagogiska flummet. Det ser ut som om vår väg till himmelriket har brutits och vår färd ner, utför, till ett segmenterat och därmed upplöst’ Gemensamma Sverige’ har påbörjats. De som kan, flyr från det upplösta Sverige, till instängda grannområden, till friskolor där blott de svenska finns. En segmentering av landet där de Nostalgiska svenskarna skyddar sig från mångfalden, medan de utsatta områdena bebos av villrådiga människor, som söker sin gemenskap, som svenskarna inte vill delta i.

Bali kanske har rätt? Gammelsvenskarna, de som har råd och resurser, isolerar sig i det gamla Sverige, och lämnar resten till en förtvivlad stat, som får försöka klara städningen av mångfalden. Eller gör som jag, planerar min landsflykt.

Jag tvår mina händer, slutar tänka och slutar driva idéer om det goda samhället. Jag flyttar till Italien, till min renoverade Villa, där jag tänker fokusera på Kants filosofi och ägandets mystik. Där jag planerar att lära mig laga fisk och att sköta min trädgård. I verklighetens schack säger jag ’Jag ger upp’ och lägger ner min kung, den demokratiska socialismen. Det är över. Jag förlorade. Mitt samhälle förlorade. Min vision förlorade. Min dröm, som såg ut att besannas, besannades aldrig

På vägen till Italien reciterar jag Frödings vers, från Gralstänk:
”Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.”

Och lägger till, från Frödings ’Stänk och flikar’:
” Si drömmaren kommer där, sitt huvud mot bröstet sänkt han bär.
På ensliga stigar vill drömmaren vandra, och är icke lik oss andra.
Han drömmer drömmar, som hädiskt ljuga, att sol och måne och stjärnor för honom buga.
Han är vår faders käraste son, kommer och låter oss slå'n!”
Arbetsbefriad, avskedad, inte blott från en högskola, utan från verklighetens fält.

​Öllsjö den   10 juni 2020