Vanligt bland trädgårdsarbetare var att skaffa sig erfarenhet genom arbete i trädgårdsföretag, och sedan, med en liten penningsumma, investera i en egen anläggning, och därmed övergå till att bli företagare. Sådan avsikt hade också Sträng. Han hade ingått ett avtal med en trädgårdsmästare att för en ringa peng, överta hans verksamhet. Men innan det skedde, blev han vald i sin fackförening att åka till fackföreningens kongress. Där höll han några tal, som visade att han mycket väl förstod statarnas situation, som var organiserade i samma fackförening som trädgårdsarbetarna. Vid omröstning för ombudsmannapost röstade statarna på honom så att han blev vald till ombudsman.
Sträng stod inför alternativet att bli företagare eller fackföreningsombudsman. Han valde det senare. Där han bl a deltog i förhandlingar med jordägare och avskaffade det förhatliga statarsystemet i ett avtal 1944, tillsammans med Gösta Netzén.
Sträng tycks ha haft synen att det var en bra ordning när det fanns goda företagare, som visste att driva företag, och goda arbetare, som visste att arbeta. Dessa två inbördes förhållande skulle regleras genom förhandlingar.
Kommunisternas syn, att kapitalisten skulle skjutas och dennes position skulle försvinna genom egendomens upphävande, var inte önskvärt hos Sträng. Förvisso var han irriterad över paragraf 23, som sedan blev paragraf 32, att det är arbetsgivaren som fritt leder och fördelar arbetet. Tidigt hade LO, 1906, fått gå med på denna paragraf, i utbyte mot att arbetsgivarna accepterade fackföreningar. 1928 inrättades Arbetsdomstolen, som visade sig fälla avgörande till förmån för arbetarna i sådan utsträckning, att Sträng fann det acceptabelt, om än inte exemplariskt, med paragraf 32.
Sträng agerade som en demokratisk socialist, att arbetarna skall beredas rättigheter och möjligheter, men att det sker genom förhandlingar gentemot en motpart, kapitalisten, som genom sin egendom och paragraf 32 kontrollerade företaget. Kommunisterna ville ju upphäva denna motsatsställning, arbetare mot kapitalist och de ständiga förhandlingarna, genom revolutionen där egendomen, det som gav kapitalisten sin existens, skulle upphävas. Mot det kunde Sträng invända att då har ju arbetarna ingen motståndare att förhandla med. Och förhandlingar var hans grundläggande mekanism för att få förändring. Det var demokratin i hans socialism.
Men de demokratiska socialisterna i socialdemokratin ville mer. De ville ha ekonomisk demokrati, dvs att förhandlingar inte enbart rörde arbetsvillkor och lön, utan även ledning av företaget. Ty den grundläggande tanken, när man väl accepterat motpartsförhållandet, var att kapitalister och arbetare tillsammans skulle leda företagen. Vid den tiden, kring 1970-talet, var Sträng fortfarande finansminister, men det är okänt för mig hur han stod i frågan om arbetsplatsdemokrati. Medbestämmandelagen kom, och därmed naggades arbetsgivarföreträdet i kanten, om än fortfarande dominerande.
Kommunisterna levde med de politiska marxisternas tanke om revolutionen, där dialektiken mellan kapitalist och proletär, enligt Hegels dialektiska schema, skulle nå sitt Aufhebung, dvs innesluta funktionerna, men höjas upp en nivå, där egendomen, grunden för kapitalisten, skulle försvinna, och därmed skulle också de egendomslösa, proletärerna, försvinna och den ekonomin skulle styras av …ja, vad vet jag, arbetarråd kanske.
Sträng, förhandlingsvirtuosen, såg inte detta som önskvärt, ty då hade arbetarna ingen att förhandla med. Utvecklingen i Sovjetunionen gav honom kanske rätt, ty när ekonomins sades stå under arbetarna och i arbetarnas tjänst, fanns det ju ingen som arbetarna kunde förhandla mot.
Sträng trodde på det eviga förhandlandet mellan två motparter, medan kommunisterna upphävde parterna, och därmed förhandlingen, till förmån för, som det visade sig, det auktoritära.
Kanske är därför den demokratiska socialismens verkliga grund, förhandlingen. Det är förhandlingen, erkännandet av motsatta parter, med olika intressen, som kommer överens genom förhandlingar, som är essensen i den demokratiska socialismen.
Men det innebär också att marknadskrafter, där pris vunnet genom utbud och efterfrågan, utan förhandling, ses som en motståndare till den demokratiska socialismen. Ty det är förhandlingen, när människor möts och diskuterar och tvingar sig till att nå en överenskommelse, som är det goda samhällets essens.
Den 26 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
PS Läs Anders L Johansson (1992) Gunnar Sträng: Landsvägsagitatorn, Tidens Förlag. DS