Som demokratisk socialist vill jag gärna betecknas ’vänster’. Men den beteckningen har alltid varit problematisk, då den främst har givits, och tagits, av grupper som jag inte kan känna samhörighet med, eftersom jag är demokratisk socialist.
På 60- och 70-talet var vänster främst kommunister och de som tågade i FNL-tågen. De renläriga och belästa var anti-demokrater, medan de andra mumlade om demokratins tillkortakommanden och hävdade att invasionen i Tjeckoslovakien skulle ses i ett historiskt sammanhang, varför den förvisso var betänklig, men förståelig.
’Den vänstern’ hade drömmen att uppvigla arbetarklassen till en revolution. Det kom sig av den samhällsanalys de hade, den marxistiska, där proletariatet var den förtryckta gruppen. Emellertid besvarade inte arbetarklassen ’den vänsterns’ kärleksförklaring. Ja, den började t o m bete sig som borgare, som föredrog midsommaraftonens dans kring majstången, istället för demonstrationstågen för arbetarklassens befrielse. ’Den vänstern’ vände sig då till de som tydligt och klart var förtryckta, Vietnams folk. Som också hade fördelen att vara långt borta, varför ’den vänstern’ inte behövde träffa de som de kämpade för, och därför kunde behålla glorifieringen av dem.
Dagens ’den vänstern’, har gett upp hoppet om att befria arbetarklassen. Den bor ju numer mestadels i villa, blir förbannade på bensinskatten, och är, till råga på allt, rasister, enligt ’den vänsterns’ förståelse. Ut har gått den marxistiska analysen om klasser, och in har kommit en identitetsanalys, där de hittat nya förtryckta grupper som skall befrias. Denna gång förefaller det som om en del av de förtryckta är med på noterna och vänder sig inte från ’den vänstern’. Borta är demonstrationer för internationell solidaritet och demokrati. Istället går de i Pride-tåg, de betraktar hijaben som ett uttryck för feminism och islam som de förtrycktas sätt att behålla sin värdighet. Ingen i dagens ’den vänstern’ känner längre citatet” Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.” från Marx’ ’Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin’.
Men dagens ’den vänstern, är oerhört mycket mer framgångsrika än gårdagens, ty idag har de fått med sig staten, dess universitet och t o m de som de tidigare bekämpade, de kapitalistiska företagen, i sin kamp för de som de identifierar som förtryckta. Vänstern som jag tillhör, lyckas däremot inte komma ut med sin klassanalys, att ’den vänsterns’ unga har idag intagit den klassposition de hade redan då, men nu är de i position att behärska organisationerna, och får därigenom möjlighet att uttrycka sin åskådning genom organisatorisk handling. Därför förekommer idag det som min vänster alltid har förknippat med totalitärt förtryck, hijaben, på apoteken och i universitetens marknadsföring, under den groteska beteckningen ’tolerans’.
Min vänster lyckades bygga ett samhälle, på väg till jämlikhet och frihet. Förvisso med avarter och extremer, men ändå på väg. Det bygget revs ner av en samfäll attack från högerns marknadsliberaler och från ’den vänstern’ som utvecklades till, vad den gamla vänstern kallar rasister, men ’den vänstern’ kallar antirasister. Friskolor och moskéer breder ut sig, till min vänsters förfäran, och till ’den vänsterns’ glädje.
Frågan jag, som tillhörande den demokratiska socialismens vänster, ställer är om vi kan komma tillbaka, med våra krav på jämlikhet, solidaritet och frihet, eller om vår vision är förlorad. Har den demokratiska socialismen blivit som mitt hår, grånat och mindre och mindre?
Kanske vi, i min vänster, får skalda, strax innan vi dör, som Fröding, i hans Kärleksvisa:
”Den drömmen, som aldrig besannats, som dröm var den vacker att få, för den, som ur Eden förbannats, är Eden ett Eden ändå.”
Den 25 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
På 60- och 70-talet var vänster främst kommunister och de som tågade i FNL-tågen. De renläriga och belästa var anti-demokrater, medan de andra mumlade om demokratins tillkortakommanden och hävdade att invasionen i Tjeckoslovakien skulle ses i ett historiskt sammanhang, varför den förvisso var betänklig, men förståelig.
’Den vänstern’ hade drömmen att uppvigla arbetarklassen till en revolution. Det kom sig av den samhällsanalys de hade, den marxistiska, där proletariatet var den förtryckta gruppen. Emellertid besvarade inte arbetarklassen ’den vänsterns’ kärleksförklaring. Ja, den började t o m bete sig som borgare, som föredrog midsommaraftonens dans kring majstången, istället för demonstrationstågen för arbetarklassens befrielse. ’Den vänstern’ vände sig då till de som tydligt och klart var förtryckta, Vietnams folk. Som också hade fördelen att vara långt borta, varför ’den vänstern’ inte behövde träffa de som de kämpade för, och därför kunde behålla glorifieringen av dem.
Dagens ’den vänstern’, har gett upp hoppet om att befria arbetarklassen. Den bor ju numer mestadels i villa, blir förbannade på bensinskatten, och är, till råga på allt, rasister, enligt ’den vänsterns’ förståelse. Ut har gått den marxistiska analysen om klasser, och in har kommit en identitetsanalys, där de hittat nya förtryckta grupper som skall befrias. Denna gång förefaller det som om en del av de förtryckta är med på noterna och vänder sig inte från ’den vänstern’. Borta är demonstrationer för internationell solidaritet och demokrati. Istället går de i Pride-tåg, de betraktar hijaben som ett uttryck för feminism och islam som de förtrycktas sätt att behålla sin värdighet. Ingen i dagens ’den vänstern’ känner längre citatet” Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.” från Marx’ ’Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin’.
Men dagens ’den vänstern, är oerhört mycket mer framgångsrika än gårdagens, ty idag har de fått med sig staten, dess universitet och t o m de som de tidigare bekämpade, de kapitalistiska företagen, i sin kamp för de som de identifierar som förtryckta. Vänstern som jag tillhör, lyckas däremot inte komma ut med sin klassanalys, att ’den vänsterns’ unga har idag intagit den klassposition de hade redan då, men nu är de i position att behärska organisationerna, och får därigenom möjlighet att uttrycka sin åskådning genom organisatorisk handling. Därför förekommer idag det som min vänster alltid har förknippat med totalitärt förtryck, hijaben, på apoteken och i universitetens marknadsföring, under den groteska beteckningen ’tolerans’.
Min vänster lyckades bygga ett samhälle, på väg till jämlikhet och frihet. Förvisso med avarter och extremer, men ändå på väg. Det bygget revs ner av en samfäll attack från högerns marknadsliberaler och från ’den vänstern’ som utvecklades till, vad den gamla vänstern kallar rasister, men ’den vänstern’ kallar antirasister. Friskolor och moskéer breder ut sig, till min vänsters förfäran, och till ’den vänsterns’ glädje.
Frågan jag, som tillhörande den demokratiska socialismens vänster, ställer är om vi kan komma tillbaka, med våra krav på jämlikhet, solidaritet och frihet, eller om vår vision är förlorad. Har den demokratiska socialismen blivit som mitt hår, grånat och mindre och mindre?
Kanske vi, i min vänster, får skalda, strax innan vi dör, som Fröding, i hans Kärleksvisa:
”Den drömmen, som aldrig besannats, som dröm var den vacker att få, för den, som ur Eden förbannats, är Eden ett Eden ändå.”
Den 25 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
