Efter Andra världskrigets slut fanns många judar, som mirakulöst lyckats överleva Nazitysklands Förintelse, i läger i Europa, som kom från Tyskland, men många av judarna hade också flytt från öststaterna, de som nu var ockuperade av Sovjet.
Vad skulle ske med judarna?
Att sända öststatsjudarna tillbaka till sina forna hemländer var uteslutet. Länderna ville inte ha dem och många judar ville inte återvända. En lösning vore att de fick åka till USA, som säkert många ville, men USA ville inte ta emot dem. Storbritannien var också tänkbart för judarna, men inte för Storbritannien. 150 000 judar hade flytt från Polen, och de fick slå läger i den av USA ockuperade zonen, ty Storbritannien ville inte ha dem i sin ockupationszon.
Många judar ville till Palestina, kanske uppeldade av sionismen, men också av den enkla tanken att ha ett eget hem, ett etniskt hem. Ty judarna hade ju under många, många hundra år varit, som Hitler skrev i Mein Kampf, ett folk utan land.
USA tyckte det var en bra idé. Men Storbritannien, som hade Palestina som sitt protektorat, tycket inte det var en lysande idé. Premiärministern i Storbritannien säger till USA att det måste ske med arabländernas godkännande, ty ”…annars kommer det att sätta hela Mellanöstern i brand.” (en prediktion som vi fortfarande sitter fast i) (detta citerat i min källa för detta inlägg, understreckaren av Håkan Lindgren i SvD 210719). Att upprätta en judisk stat, hävdade diplomaten Halifax ”vore lika med att acceptera Hitlers uppfattning” (citat från Lindgrens Understreckare)
(https://www.svd.se/en-europeisk-tragedi-ingen-talar-om-langre )
När det blir dags att upprätta Västtyskland som stat, viker sig slutligen Storbritannien och öppnar för en massiv judisk inflyttning i Palestina. Israel upprättas 1948 och, som Lindgren avslutande skriver ”Dagen efter självständighetsförklaringen anfalls Israel av fyra arabländer, och snart befinner sig 750 000 palestinier på flykt.”
Varför kunde inte judarna få stanna i Europa? Man hade kunnat använda sig av ett kvoteringssystem där Västeuropas länder fick sin andel av flyktingarna. Kanske för att, som en australiensisk parlamentsledamot sade som argument mot att ta emot judar, att Australien skall inte vara :”en avstjälpningsplats för människor som Europa inte klarat av att assimilera på 2000 år”.
Judarna hade levt, i mångt och mycket integrerade, men inte assimilerade, under 2000 år i Europa. De hade lyckats med att, som Hitler skrev, vara ett folk utan land. Hitler ville mörda dem alla, medan de allierade, slutligen, gav dem ett land, ett etniskt land. Till priset av nya flyktingströmmar, där palestinier, en del av ett arabiskt folk, fick ge upp sitt land.
Idag har Sverige muslimer inom sina gränser. Det finns starka tecken på att de, likt judarna, kan integreras, men inte assimileras. Kommer vi då att få ett liknande problem som Europa haft i 2000 år, ett folk som lever i ett annat folks land, med liknande konflikter som funnits med judarna, integrerade men inte assimilerade? Eller kommer Sverige att lyckas med det som Europa inte lyckades med, att ha ett integrerat men inte assimilerat folk inom sina gränser?
De som hävdar att det är möjligt, har en stark historia mot sig. En historia med en ohygglig kulmen, Auschwitz. I mina ögon är det inte de som kallas rasister och islamofober som har att förklara sig. Ty de bär Europas 2000-åriga historia med sig. Det är de som hävdar att det som inte har lyckats under 2000 år, kan lyckas idag, som måste förklara sig.
Den 24 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
Vad skulle ske med judarna?
Att sända öststatsjudarna tillbaka till sina forna hemländer var uteslutet. Länderna ville inte ha dem och många judar ville inte återvända. En lösning vore att de fick åka till USA, som säkert många ville, men USA ville inte ta emot dem. Storbritannien var också tänkbart för judarna, men inte för Storbritannien. 150 000 judar hade flytt från Polen, och de fick slå läger i den av USA ockuperade zonen, ty Storbritannien ville inte ha dem i sin ockupationszon.
Många judar ville till Palestina, kanske uppeldade av sionismen, men också av den enkla tanken att ha ett eget hem, ett etniskt hem. Ty judarna hade ju under många, många hundra år varit, som Hitler skrev i Mein Kampf, ett folk utan land.
USA tyckte det var en bra idé. Men Storbritannien, som hade Palestina som sitt protektorat, tycket inte det var en lysande idé. Premiärministern i Storbritannien säger till USA att det måste ske med arabländernas godkännande, ty ”…annars kommer det att sätta hela Mellanöstern i brand.” (en prediktion som vi fortfarande sitter fast i) (detta citerat i min källa för detta inlägg, understreckaren av Håkan Lindgren i SvD 210719). Att upprätta en judisk stat, hävdade diplomaten Halifax ”vore lika med att acceptera Hitlers uppfattning” (citat från Lindgrens Understreckare)
(https://www.svd.se/en-europeisk-tragedi-ingen-talar-om-langre )
När det blir dags att upprätta Västtyskland som stat, viker sig slutligen Storbritannien och öppnar för en massiv judisk inflyttning i Palestina. Israel upprättas 1948 och, som Lindgren avslutande skriver ”Dagen efter självständighetsförklaringen anfalls Israel av fyra arabländer, och snart befinner sig 750 000 palestinier på flykt.”
Varför kunde inte judarna få stanna i Europa? Man hade kunnat använda sig av ett kvoteringssystem där Västeuropas länder fick sin andel av flyktingarna. Kanske för att, som en australiensisk parlamentsledamot sade som argument mot att ta emot judar, att Australien skall inte vara :”en avstjälpningsplats för människor som Europa inte klarat av att assimilera på 2000 år”.
Judarna hade levt, i mångt och mycket integrerade, men inte assimilerade, under 2000 år i Europa. De hade lyckats med att, som Hitler skrev, vara ett folk utan land. Hitler ville mörda dem alla, medan de allierade, slutligen, gav dem ett land, ett etniskt land. Till priset av nya flyktingströmmar, där palestinier, en del av ett arabiskt folk, fick ge upp sitt land.
Idag har Sverige muslimer inom sina gränser. Det finns starka tecken på att de, likt judarna, kan integreras, men inte assimileras. Kommer vi då att få ett liknande problem som Europa haft i 2000 år, ett folk som lever i ett annat folks land, med liknande konflikter som funnits med judarna, integrerade men inte assimilerade? Eller kommer Sverige att lyckas med det som Europa inte lyckades med, att ha ett integrerat men inte assimilerat folk inom sina gränser?
De som hävdar att det är möjligt, har en stark historia mot sig. En historia med en ohygglig kulmen, Auschwitz. I mina ögon är det inte de som kallas rasister och islamofober som har att förklara sig. Ty de bär Europas 2000-åriga historia med sig. Det är de som hävdar att det som inte har lyckats under 2000 år, kan lyckas idag, som måste förklara sig.
Den 24 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
