Linnéuniversitetet deltar i Pridedemonstrationen och har ett hbtq-certifierat bibliotek. De deltar däremot inte i demonstrationer på 1:a maj och de har inte ett arbetarklasscertifierat bibliotek. Högskolan Kristianstads ekonomutbildningar följer stolt, tydligt redovisat på deras hemsida, FN:s hållbarhetspolitik. De följer inte … stolt …en kraftfull strategi för att markant öka lärarnas akademiska kompetens.
Återigen, omigen, som vanligt, noterar en forskare det vi vetat sedan länge, att det inte blott är förmågan som avgör om en person börjar studera på högskola, vilken högskola den börjar på, vilken inriktning den väljer och hur det går för den. En icke ringa förklaring i alla dessa fyra avgöranden, som ser ut som val, kommer från personens familj, dess utbildningsbakgrund och dess klass.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/forskaren-socialt-arv-spelar-stor-roll-i-val-av-hogskola
Detta vet vi. Den social snedrekryteringen gick ner på början av 60-talet, men stoppades 1968, då medelklassen stormade in på universiteten. Sedan fanns det en viss nedgång i den sociala snedrekryteringen på 90-talet, men den har gått upp igen.
Social snedrekrytering innebär, om vi antar att mental förmåga inte är klassbunden, att landets begåvningar inte utnyttjas, utan sätts i en klassmässigt skapad begåvningsreserv, som inte utnyttjas. Det är samhällsekonomiskt och samhällskulturellt slöseri med befolkningen.
Social snedrekrytering innebär också att individer inte bereds möjlighet att utveckla de resurser och förmågor naturen gett dem.
Högskolor säger säkert att de arbetar mot social snedrekrytering. I något avlägset dokument.
Men notera! Detta arbete finns inte stolt omnämnt på deras hemsida. De slår inte fast att här, på denna högskola, får varje student en unik möjlighet att, oaktat varje diskrimineringsgrund, som t ex sociala klass, utveckla sina förmågor.
Och notera! De går inte på gator och torg, med vackra vimplar, som förkunnar att de gör sitt yttersta för likaberättigande avseende utbildning. Däremot gör de det för sexuellt likaberättigande. Som om utbildning inte är en huvudangelägenhet för universitet, medan sexuell läggning inte är det.
Från mina två senaste arbetserfarenheter, måste jag dock säga att det finns en skillnad, som inte är oviktig. Jag ansvarade för uppsatskursen på Linnéuniversitetet. Där tycker jag att studenterna gavs en ganska bra utbildning, vilket till icke ringa del berodde på att alla handledare var disputerade och flertalet var docenter, dvs de hade akademisk kunskap som var relevant för kursen, och som innebar att studenterna gavs den bästa hjälp, ja, också pressades till ytterligare prestation.
När jag var ansvarig för en liknande kurs på Högskolan Kristianstad var det stora problemet att det fanns okvalificerade handledare. Det innebär att studenterna inte får den utbildning de har rätt till, och de får inte heller den utmaning som kan utveckla dem ytterligare. En högskola som framför allt rekryterar ungdomar från studieovana hem borde därför vara helt och fullt inriktad, inte på FN:s hållbarhetspolitik, utan på att säkerställa att de ger studenter, som genom socialt arv är förfördelade, en utveckling som innebär att de får utnyttja de förmågor naturen gett dem. En högskola som tar sitt uppdrag på allvar gör sitt yttersta för att höja upp sin personals akademiska kunskaper. De gör sitt yttersta för att rekrytera goda akademiker, som kan utveckla deras studenter och ge dem den utbildning de har rätt till.
När jag och min amanuens förslog utbildning av handledarna, fråntogs jag slutligen ansvaret för kursen. Senare kastades jag ut från högskolan, varvid bl a två docenter slutade. Således drevs en politik som förvisso hyllade FN:s klimatpolitik, men som inte respekterade högskolans uppgift, att ge en god utbildning. När ungdomar från studieovana hem kommer till högskolan, ja, då skall de stoppas full av en hållbarhetspolitik, men inte av god akademisk utbildning. Som om de inte skulle vara värda det.
Högskolan har alltid dominerats av en borgarklass, med borgerliga värderingar. 60-talet var inte annorlunda. De utbrott av radikalism som man såg, t ex på sociologen i Lund, fick ingen genklang i styrningen av universiteten. Inget svenskt universitet förkunnade stolt att de var …klasskampscertifierade. Inget universitet hade som främsta målsättning, angivet i sin marknadsföring, att social utjämning var deras viktiga inriktning.
Men idag har de politiska målsättningarna impregnerat högskolorna så att de t o m utgör målsättning för utbildningsprogram och hela högskolor. Högskolorna är fortfarande borgerligt dominerade. Så, varför har politiken tagit sig in?
En orsak är säkert det betydligt starkare ideologiska klimatet idag. Det har kanske ökat trycket på högskolorna. Men samtidigt har högskolorna blivit akademiskt svagare. Idag finns det prefekter som inte ens är disputerade och rektorer som knappt är docenter. Försvaret för högskolans primära uppgift, att ge akademisk utbildning, försvagas, och borgarklassens politiska intresse får spelrum, där klassen är, givetvis, helt frånvarande, men där man för fram sexuellt likaberättigande och hållbarhet.
Högskolorna, ju mer akademiskt svaga, ju mer uttalat, har blivit politiska megafoner för borgarklassens värderingar. En av deras absoluta huvuduppgifter, att utveckla en individs mentala förmågor oaktat sociala hinder, är inte intressant för borgarklassen på högskolorna.
Flickan och pojken från det studieovana hemmet är noll och intet värd. Kanske, ohyggliga tanke, för att de som arbetar på högskolan själva inte har sådana ungdomar.
Den 11 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
Återigen, omigen, som vanligt, noterar en forskare det vi vetat sedan länge, att det inte blott är förmågan som avgör om en person börjar studera på högskola, vilken högskola den börjar på, vilken inriktning den väljer och hur det går för den. En icke ringa förklaring i alla dessa fyra avgöranden, som ser ut som val, kommer från personens familj, dess utbildningsbakgrund och dess klass.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/forskaren-socialt-arv-spelar-stor-roll-i-val-av-hogskola
Detta vet vi. Den social snedrekryteringen gick ner på början av 60-talet, men stoppades 1968, då medelklassen stormade in på universiteten. Sedan fanns det en viss nedgång i den sociala snedrekryteringen på 90-talet, men den har gått upp igen.
Social snedrekrytering innebär, om vi antar att mental förmåga inte är klassbunden, att landets begåvningar inte utnyttjas, utan sätts i en klassmässigt skapad begåvningsreserv, som inte utnyttjas. Det är samhällsekonomiskt och samhällskulturellt slöseri med befolkningen.
Social snedrekrytering innebär också att individer inte bereds möjlighet att utveckla de resurser och förmågor naturen gett dem.
Högskolor säger säkert att de arbetar mot social snedrekrytering. I något avlägset dokument.
Men notera! Detta arbete finns inte stolt omnämnt på deras hemsida. De slår inte fast att här, på denna högskola, får varje student en unik möjlighet att, oaktat varje diskrimineringsgrund, som t ex sociala klass, utveckla sina förmågor.
Och notera! De går inte på gator och torg, med vackra vimplar, som förkunnar att de gör sitt yttersta för likaberättigande avseende utbildning. Däremot gör de det för sexuellt likaberättigande. Som om utbildning inte är en huvudangelägenhet för universitet, medan sexuell läggning inte är det.
Från mina två senaste arbetserfarenheter, måste jag dock säga att det finns en skillnad, som inte är oviktig. Jag ansvarade för uppsatskursen på Linnéuniversitetet. Där tycker jag att studenterna gavs en ganska bra utbildning, vilket till icke ringa del berodde på att alla handledare var disputerade och flertalet var docenter, dvs de hade akademisk kunskap som var relevant för kursen, och som innebar att studenterna gavs den bästa hjälp, ja, också pressades till ytterligare prestation.
När jag var ansvarig för en liknande kurs på Högskolan Kristianstad var det stora problemet att det fanns okvalificerade handledare. Det innebär att studenterna inte får den utbildning de har rätt till, och de får inte heller den utmaning som kan utveckla dem ytterligare. En högskola som framför allt rekryterar ungdomar från studieovana hem borde därför vara helt och fullt inriktad, inte på FN:s hållbarhetspolitik, utan på att säkerställa att de ger studenter, som genom socialt arv är förfördelade, en utveckling som innebär att de får utnyttja de förmågor naturen gett dem. En högskola som tar sitt uppdrag på allvar gör sitt yttersta för att höja upp sin personals akademiska kunskaper. De gör sitt yttersta för att rekrytera goda akademiker, som kan utveckla deras studenter och ge dem den utbildning de har rätt till.
När jag och min amanuens förslog utbildning av handledarna, fråntogs jag slutligen ansvaret för kursen. Senare kastades jag ut från högskolan, varvid bl a två docenter slutade. Således drevs en politik som förvisso hyllade FN:s klimatpolitik, men som inte respekterade högskolans uppgift, att ge en god utbildning. När ungdomar från studieovana hem kommer till högskolan, ja, då skall de stoppas full av en hållbarhetspolitik, men inte av god akademisk utbildning. Som om de inte skulle vara värda det.
Högskolan har alltid dominerats av en borgarklass, med borgerliga värderingar. 60-talet var inte annorlunda. De utbrott av radikalism som man såg, t ex på sociologen i Lund, fick ingen genklang i styrningen av universiteten. Inget svenskt universitet förkunnade stolt att de var …klasskampscertifierade. Inget universitet hade som främsta målsättning, angivet i sin marknadsföring, att social utjämning var deras viktiga inriktning.
Men idag har de politiska målsättningarna impregnerat högskolorna så att de t o m utgör målsättning för utbildningsprogram och hela högskolor. Högskolorna är fortfarande borgerligt dominerade. Så, varför har politiken tagit sig in?
En orsak är säkert det betydligt starkare ideologiska klimatet idag. Det har kanske ökat trycket på högskolorna. Men samtidigt har högskolorna blivit akademiskt svagare. Idag finns det prefekter som inte ens är disputerade och rektorer som knappt är docenter. Försvaret för högskolans primära uppgift, att ge akademisk utbildning, försvagas, och borgarklassens politiska intresse får spelrum, där klassen är, givetvis, helt frånvarande, men där man för fram sexuellt likaberättigande och hållbarhet.
Högskolorna, ju mer akademiskt svaga, ju mer uttalat, har blivit politiska megafoner för borgarklassens värderingar. En av deras absoluta huvuduppgifter, att utveckla en individs mentala förmågor oaktat sociala hinder, är inte intressant för borgarklassen på högskolorna.
Flickan och pojken från det studieovana hemmet är noll och intet värd. Kanske, ohyggliga tanke, för att de som arbetar på högskolan själva inte har sådana ungdomar.
Den 11 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
