Jag skickade en debattartikel till en uppsättning svenska tidningar. Skriftligt avslag på mitt förslag fick jag från Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Göteborgsposten. Inget svar inom rimlig tid, varvid jag drog tillbaka mitt erbjudande, kom från Expressen och Sydsvenska Dagbladet. Jag publicerade den därför igår, här, på min blogg, som fick bli min debattartikels Golgata.
Varför detta entydiga förkastande av min debattartikel? Debattartikeln kan ha varit uselt skriven. Om det kunde du själv döma igår, här på bloggen.
Om den däremot inte var usel, framförde den åsikter som inte är originella, inte är intressanta, eller som strider mot tidningarnas inriktning på sina debattsidor?
I min debattartikel framförde jag önskemålet att apoteken skall vara fria från personalens synliga demonstration av sin livsåskådning, på det att envar som måste uppsöka apoteken för sin medicin, skall slippa mötas av en sådan synlig demonstration. På gator och torg, och hemma, må envar bära sina symboler för sin livsåskådning, men i centrala samhällsinstitutioner, som apoteken är, men även i statens organisationer och på sjukhusen, borde personalens livsåskådning vara dold.
Utifrån min erfarenhet av staten, sjukhus och apotek, tror jag mig veta att dold livsåskådning på arbetsplatser har varit norm i Sverige. Denna norm tror jag baseras på det konfliktundvikande drag som svensk kultur har haft. Envar blir salig på sin tro, har jag fått lära mig, men man håller den för sig själv, speciellt på arbetsplatser där man möter kunder och patienter, på det att man inte konfronterar andra, och därvid ökar konfliktnivån i samhället. Frånvaron av politiska och religiösa demonstrationer i staten, på sjukhusen och på apoteken har varit ett uttryck för en konfliktundvikande kultur. En kultur som tjänat oss väl.
Idag åsidosätts normen genom att man accepterar att kvinnliga muslimer får uttrycka sin livsåskådning genom bärande av en muslimsk klädespersedel. I min debattartikel beskriver jag detta som en trippel intolerans och som ett brott mot en tidigare konfliktundvikande sed.
Jag övervägde att skicka min debattartikel till Nya Tider, en högerextrem, sk alternativmedia. Jag tror att den hade publicerats där, då den framstår som att angripa de som alternativmedia angriper, muslimer.
Men min debattartikel är inte ett angrepp på muslimer, utan ett angrepp på upplösningen av den konfliktundvikande seden att inte demonstrera sin livsåskådning. Skulle den ha blivit publicerad i alternativmedia hade den lästs som ett angrepp på muslimer, och inte som ett försvar för en norm som tjänat oss väl. Därför skickade jag inte artikeln till dem, utan lät min debattartikels golgatavandring sluta med att få sin plats på min blogg.
Jag vet inte varför media inte fann min plädering för den gamla seden så väsentlig att den var värd publicering, då redaktörerna blott nekar publicering, i den mån de svarar, och anger inga argument. Jag kan blott spekulera. Och min främsta spekulation, förutom att debattartikeln kan vara usel, är att Sverige är idag endimensionellt.
Kanske opinionsledarna i media, dvs redaktörerna som är de som avgör vad som offentligt kommer till torget, såg min debattartikel precis så som jag tror alternativmedia skulle ha sett den, som ett angrepp på muslimer. Sådana angrepp inordnas idag med lätthet under den vulgära beteckningen ’islamofobi’. Men artikeln är inte islamofobisk, dvs uttrycker en irrationell rädsla för islam. Den är inte ett angrepp på muslimer. Den hävdar blott att synliga demonstrationer av livsåskådningar, vilken livsåskådning det än månde vara, utgör ett avbrott på en konfliktundvikande sed. I den mån artikeln ses som islamofobisk och ett angrepp på muslimer, så är det en tolkning av redaktörerna, inte en andemening i min debattartikel.
Om min spekulation är korrekt, har jag således, med min debattartikels Golgatavandring, visat att en svensk sed har gett vika för fobin kring islamofobi, dvs att opinionseliten slår vakt om muslimernas rätt att synligt demonstrera sin livsåskådning i de offentliga rummen. Artikeln är inte fobisk, medan däremot redaktörernas reaktion är fobisk.
Det svenska konfliktundvikande samhället har fått ge vika för en olycklig kombination av muslimernas intolerans och av opinionselitens acceptans av muslimers intolerans. En livsåskådning har på ett diskriminerande sätt fått rättigheter som vår svenska sed tidigare inte gett till någon livsåskådning och som idag är en rättighet som blott ges till en livsåskådning.
Golgatavandringen som min debattartikel blev utsatt för, visar att Sverige har förändrats. Som debattartikeln tydligt visar i sin analys, beror det inte på en sorts svensk sed av tolerans, utan på en skarp brytning av toleransseden att man bär sin livsåskådning i sitt hjärta och inte på huvudet. Samhället har blivit trängre. Det har blivit mindre tolerant.
Med reservation av min debattartikels möjliga uselhet, visar därför min artikels Golgatavandring att det toleranta och konfliktundvikande Sverige eroderar. Detta sker genom att vi har fått ett endimensionellt samhälle, där attityder inordnas i en, och blott en dimension. Det finns inte möjligheten till en tredje ståndpunkt.
Det innebär en exkluderande attityd, antingen är du min vän eller så är du min fiende. Något tredje finns inte. Allt inordnas i magnetens kraftfält, där det finns två poler, inte en tredje.
Min debattartikels Golgatavandring visar på den svenska endimensionaliteten. Imorgon återkommer jag med ett ytterligare bevis på endimensionaliteten.
Den 31 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
Varför detta entydiga förkastande av min debattartikel? Debattartikeln kan ha varit uselt skriven. Om det kunde du själv döma igår, här på bloggen.
Om den däremot inte var usel, framförde den åsikter som inte är originella, inte är intressanta, eller som strider mot tidningarnas inriktning på sina debattsidor?
I min debattartikel framförde jag önskemålet att apoteken skall vara fria från personalens synliga demonstration av sin livsåskådning, på det att envar som måste uppsöka apoteken för sin medicin, skall slippa mötas av en sådan synlig demonstration. På gator och torg, och hemma, må envar bära sina symboler för sin livsåskådning, men i centrala samhällsinstitutioner, som apoteken är, men även i statens organisationer och på sjukhusen, borde personalens livsåskådning vara dold.
Utifrån min erfarenhet av staten, sjukhus och apotek, tror jag mig veta att dold livsåskådning på arbetsplatser har varit norm i Sverige. Denna norm tror jag baseras på det konfliktundvikande drag som svensk kultur har haft. Envar blir salig på sin tro, har jag fått lära mig, men man håller den för sig själv, speciellt på arbetsplatser där man möter kunder och patienter, på det att man inte konfronterar andra, och därvid ökar konfliktnivån i samhället. Frånvaron av politiska och religiösa demonstrationer i staten, på sjukhusen och på apoteken har varit ett uttryck för en konfliktundvikande kultur. En kultur som tjänat oss väl.
Idag åsidosätts normen genom att man accepterar att kvinnliga muslimer får uttrycka sin livsåskådning genom bärande av en muslimsk klädespersedel. I min debattartikel beskriver jag detta som en trippel intolerans och som ett brott mot en tidigare konfliktundvikande sed.
Jag övervägde att skicka min debattartikel till Nya Tider, en högerextrem, sk alternativmedia. Jag tror att den hade publicerats där, då den framstår som att angripa de som alternativmedia angriper, muslimer.
Men min debattartikel är inte ett angrepp på muslimer, utan ett angrepp på upplösningen av den konfliktundvikande seden att inte demonstrera sin livsåskådning. Skulle den ha blivit publicerad i alternativmedia hade den lästs som ett angrepp på muslimer, och inte som ett försvar för en norm som tjänat oss väl. Därför skickade jag inte artikeln till dem, utan lät min debattartikels golgatavandring sluta med att få sin plats på min blogg.
Jag vet inte varför media inte fann min plädering för den gamla seden så väsentlig att den var värd publicering, då redaktörerna blott nekar publicering, i den mån de svarar, och anger inga argument. Jag kan blott spekulera. Och min främsta spekulation, förutom att debattartikeln kan vara usel, är att Sverige är idag endimensionellt.
Kanske opinionsledarna i media, dvs redaktörerna som är de som avgör vad som offentligt kommer till torget, såg min debattartikel precis så som jag tror alternativmedia skulle ha sett den, som ett angrepp på muslimer. Sådana angrepp inordnas idag med lätthet under den vulgära beteckningen ’islamofobi’. Men artikeln är inte islamofobisk, dvs uttrycker en irrationell rädsla för islam. Den är inte ett angrepp på muslimer. Den hävdar blott att synliga demonstrationer av livsåskådningar, vilken livsåskådning det än månde vara, utgör ett avbrott på en konfliktundvikande sed. I den mån artikeln ses som islamofobisk och ett angrepp på muslimer, så är det en tolkning av redaktörerna, inte en andemening i min debattartikel.
Om min spekulation är korrekt, har jag således, med min debattartikels Golgatavandring, visat att en svensk sed har gett vika för fobin kring islamofobi, dvs att opinionseliten slår vakt om muslimernas rätt att synligt demonstrera sin livsåskådning i de offentliga rummen. Artikeln är inte fobisk, medan däremot redaktörernas reaktion är fobisk.
Det svenska konfliktundvikande samhället har fått ge vika för en olycklig kombination av muslimernas intolerans och av opinionselitens acceptans av muslimers intolerans. En livsåskådning har på ett diskriminerande sätt fått rättigheter som vår svenska sed tidigare inte gett till någon livsåskådning och som idag är en rättighet som blott ges till en livsåskådning.
Golgatavandringen som min debattartikel blev utsatt för, visar att Sverige har förändrats. Som debattartikeln tydligt visar i sin analys, beror det inte på en sorts svensk sed av tolerans, utan på en skarp brytning av toleransseden att man bär sin livsåskådning i sitt hjärta och inte på huvudet. Samhället har blivit trängre. Det har blivit mindre tolerant.
Med reservation av min debattartikels möjliga uselhet, visar därför min artikels Golgatavandring att det toleranta och konfliktundvikande Sverige eroderar. Detta sker genom att vi har fått ett endimensionellt samhälle, där attityder inordnas i en, och blott en dimension. Det finns inte möjligheten till en tredje ståndpunkt.
Det innebär en exkluderande attityd, antingen är du min vän eller så är du min fiende. Något tredje finns inte. Allt inordnas i magnetens kraftfält, där det finns två poler, inte en tredje.
Min debattartikels Golgatavandring visar på den svenska endimensionaliteten. Imorgon återkommer jag med ett ytterligare bevis på endimensionaliteten.
Den 31 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
