​Peer-review har blivit allmänt känt genom vaccinundersökningarna, där den fått vara garanten för kunskap. Noga rapporterar journalisterna om undersökningen, vars resultat presenteras, har genomgått peer-review eller ej. Har rapporten genomgått peer-review är resultaten mer trovärdiga, ja, kanske t o m sanna.

Peer-reviewsystemet är likt demokrati och aktiemarknaden, ett uselt system. Men som Ingemar Ståhl, professorn i nationalekonomi, sade till mig, när jag, på hans föreläsning, eldad av min tro på demokratisk socialism, hårt kritiserade aktiemarknaden för att befrämja finansbubblor och kortsiktighet: ”Du har rätt. Vilket alternativ föreslår du?” Kanske inspirerad av en utsaga Churchill lär ha sagt:  "Det har sagts att demokrati är den sämsta styrelseformen som har prövats, bortsett från alla andra former som har prövats genom tiderna."

Ibland, ja, kanske mycket ofta, är en dålig sak det bästa som finns tillgängligt.

Peer-review innebär både en kvalitetsgranskning och en paradigmatisk granskning. Det innebär att paper som inte håller måttet kvalitetsmässigt, t ex genom felaktiga empiriska analyser, dåligt formulerade teorier, dålig genomgång av befintlig kunskap, förvisso sannolikt blir publicerade, men i tidskrifter som inte har någon spridning, annat än som plats för att publicera paper ingen behöver, annat än den som behöver uppge en publikation i sitt CV och i sin projektavrapportering.

Men peer-review innebär också en paradigmatisk homogenisering. I en ekonomiskt-teoretiskt orienterad tidskrift försökte jag få publicerat en studie som hävdade den samtidiga existens av egoistiskt agerande och pliktagerande, dvs agerande som var motiverat av individens berikande av sig själv och agerande som skedde p g a att individen var driven av att göra det rätta. En revieweer skrev uppriktigt att det var ett lönlöst försök att försöka få in plikt som drivkraft i ett ekonomiskt sammanhang.

Idag arbetar jag med några paper som jag vet är paradigmatiskt motvalls. Jag anser att de är kunskapsmässigt korrekta och har intressanta generella poänger om företagsstyrning. Men de följer inte den dominerande agentteorins propåer, att principaler, de som på svenska kallas huvudmän, kämpar med att få agenterna, dvs administratörerna, att fullgöra den uppgift organisationen har. I stället hävdar jag, t ex att administratörerna försöker förmå huvudmännen att agera i organisationens intresse och att inte inta en enbart exploaterande attityd gentemot organisationen.

Sådana paper har problem att bli accepterade, varför man, dvs jag, får söka mig till tidskrifter som är paradigmatiskt svagare i sin orientering, vilket är mindre renommerade tidskrifter. I stället får jag förlita mig på den innovation som möjliggör spridning av denna typ av artiklar, dvs internet, där förvisso mycket skräp sprids, men där också guldkorn kan finnas, utanför de etablerade kanalerna.

Det innebär att läsarna avkrävs större möda, att skilja kornen från agnarna. Således, alternativet till peer-review är kapabla och kunniga läsare, som söker kunskapen utanför de etablerade kanalerna. Journalister är inte de kapabla läsarna. Det är därför de så noga noterar om artikeln har gått igenom peer-reviewgranskningen. Därför kan spridning genom journalister svårligen uppstå. Då krävs det av oss, forskare, som önska sprida vår kunskap, i den mån den är paradigmatiskt avvikande, att vi deltar i den populära debatten, för att kompensera att journalisterna inte skriver om vår kunskap.

​Den 10 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Det finns minst fyra sätt att bli rik. Det enklaste är att ärva en förmögenhet. Det är också en skattebefriad inkomst i Sverige. Det svåraste är att arbeta till sig en förmögenhet. Absolut svårast är det att bli rik som arbetare, då lönerna är låga och skatter är höga. Något mindre svårt är det genom att arbeta som företagare, då lönen förvisso varierar mycket, men beskattningen är mildare än för arbetaren. Men betydligt enklare är det att vara besutten genom att tjäna pengar på att värderingen av din egendom ökar över tiden, så att du senare kan sälja den med rejäl vinst.

Den besuttne investerar i aktier. Den absoluta merparten av de pengarna går inte till företagen, som riskkapital, utan till andra ägare, som avslutar sitt ägarskap genom att sälja aktierna. Den besuttne sitter still, gör inget, annat än riskerar att egendomen faller i värde. Och säljer när egendomen stigit tillräckligt i värde. Vinsten den besuttne gör, beskattas mildare än arbete, och i fallet med Investerarsparkonto, inte alls (utan som schablonskatt på egendomen, en sorts fastighetsskatt på aktier).

Den besuttne äger en lägenhet eller ett hus. Där bor den och lever. Och sitter. Kanske adderar den lite värde med de frekventa köksbytena, men det är sannolikt en försumbar värdetillförsel relativt vad dagens lägenhetsmarknad och husmarknad ger i form av värdestegring genom besuttenheten som enda aktivitet. Vinsten beskattas, om den inte skjuts upp en gång, men återigen, markant lägre än arbetsinkomster.

Socialisten delar upp världen i arbetare och kapitalister. Men den har också en syn på arbetets värde som borde förmå den att dela upp kapitalister i den grupp som får avkastning på sitt kapital genom att arbeta och den grupp som får avkastning genom att vara besutten. Den arbetande kapitalisten borde vara omhuldad, då den bidrar med sitt arbete, sitt risktagande och sitt utvecklande av företag. Medan den besuttne, som blott sitter likt den gamla aristokratin, som genom sitt ägande, och blott sitt ägande, dvs egendom, erhåller värde, är den som inte borde gillas, och därför kunde med skatter digna ner. Och av de värsta, är de besuttna genom fastighetsegendom, ty där finns inte ens en produktiv egendom bakom ägandet.

Idag sker en mycket stor del är värdetillväxten i egendom, där arbetet är frånvarande och ägaren blott ägnar sig åt att vara besutten. Vi har fått tillbaka den lata aristokratin, som tillgodogör sig enorma värden genom att vara besutten. Inte genom att arbeta. Inte genom att tillföra värde. Blott genom besuttenhet. För att uttrycka sig så vulgärt som fenomenet är värdigt, det är den stora rövens värde.

De besuttna är motsatsen till socialistens motto: Arbeta och gör rätt för dig. Genom att tillföra värde till samhället, gör du din plikt. Den besuttne känner ingen plikt. Den fullgör ingen plikt. Den tillför inget värde.

Den besuttne är värdelös. Men äger enorma värden. Så bisarrt är samhället.

​Den 9 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​I SvD rapporteras att många företag tar ställning i politiska frågor. Ett företag säger offentligt att det inte kommer att sälja sina produkter på Västbanken, som en protest mot Israels ockupation. (En märklig tanke, att de som lider under Israels ockupation, nu också skall lida genom att inte kunna köpa deras goda produkter. De borde rimligen ha slutat sälja sin produkt i ockupanternas land, Israel, och därvid bestraffat ockupanterna. Men kanske omsättningen där är för hög…).

Universitet har idag, som en självklarhet, och utan någon som helst problematisering, tagit ställning i politiska frågor, där t ex Linnéuniversitetet har tagit ställning för sexuellt likaberättigande, men inte tagit ställning för t ex för internationell solidaritet. Högskolan Kristianstad har tagit ställning för FN:s hållbarhetsstrategi, men inte t ex för allas lika möjligheter till god utbildning genom god rekrytering av kompetenta lärare.

Varför allt detta ideologiska ställningstagande?

Är det som ett uttryck på en ökad ideologisering i samhället, dvs att dessa organisationer deltar i, men är också utsatt för en samhällelig ideologiseringen, där man inte kan stå utanför, utan att förlora legitimitet? Går man inte demonstrativt ner på knä, antyder man att man är rasist, och kan drabbas av skam och t o m bojkotter.

Men notera att denna ideologisering är enbart ytlig. Ingen undrade över varför det svenska kvinnliga fotbollslandslaget, som gick ner på knä, var så etniskt och rasmässigt homogent. Andelen arabiska och finlandssvenska kvinnor är sannolikt betydligt lägre i landslaget än i landet, dvs landslaget representerar inte landets etniska sammansättning. De knäböjande damerna arbetar nog inte ihjäl sig på att i praktiken motverka denna diskriminering, t ex genom att aktivt gå ut i de kulturella mångfaldsområdena och rekrytera unga flickor för fotbollen, som lever i en muslimsk kultur av kvinnoförakt. Det är en sorts postmodernistisk ideologi, där yta, text och bild är allt, medan handling och projekt är intet.

Är det uttryck för en ideologiserad borgerligt orienterad medelklass, som tagit över organisationerna och börjat använda dem i sin medelklasspolitik? Det som i ekonomin kallas agentproblem, när organisationen styrs, inte av huvudmannens intresse, utan av administratörerna. Ja, det ser onekligen så ut, då radikala propåer om t ex ekonomisk demokrati, vilket är den äldre vänsterns käpphäst, aldrig har varit på tapeten. Snarare, som i universitetens fall, har man avvecklat arbetarnas inflytande, dvs lärarnas starka inflytande genom kollegialitet, och gjort om organisationerna till starkt hierarkiska organisationer, ja, snart så hierarkiska som gamla företag där patronen kunde avskeda folk efter eget gottfinnande.
https://www.kristianstadsbladet.se/kristianstad/professor-far-ga-hemma-med-lon-i-over-tva-ar/

Huvudmännen är lika försvagade som organisationen, ty även de är övertagna av den postmodernistiskt ideologiserade och ideologiserande medelklassen, den som demonstrerar, helst inför kameror, men inte agerar i praktiken.

Vi lever i ett ideologiskt tätt samhälle idag. Vi människor har gjort det tidigare. Det gick inte så bra då. Återstår att se om det går bättre idag.

​Den 8 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

Högskolan Nord-Väst är en radikal och progressiv högskola, som tar de nya idéerna inom det som slarvigt kallas identitetsteori, på högsta allvar. De gör inga halvmesyrer utan agerar, som en akademisk anstalt bör göra, med full principiell kraft.

Högskolan anser det vedertaget att individers förmåga att tillgodogöra sig undervisning är relaterat till om de känner sig säkra, och inte drabbas av diskriminering eller pekas ut som annorlunda.

I ett fall på Uppsala universitet upplevde studenter obehag och hindrades i sin inlärning, när en lärare, på frågan vilka sökord man skulle använda för att söka efter rasdiskriminering, uppgav ett ord som, av diskrimineringsskäl, inte får uttalas, och därför omnämns med första bokstaven i ordet och därefter ’-ordet’, dvs ’x-ordet’, där x är första bokstaven i det diskriminerande och kränkande ordet. Som du noterar skriver jag inte ens ut den omskrivningen som görs, dvs ’x-ordet’, då den så tydligt refererar till det djupt diskriminerande ordet.

På Högskolan Nord-Väst är det självklart att undvika sådana pedagogiska misslyckanden, och djupt diskriminerande intermezzon. Man har därför listor över ord som inte får uttalas, och därvid framkalla inlärningshämmande kränkningar. Dessa listor är självfallet olika, beroende på studentgrupperna, ty något ord kan vara kränkande för en viss grupp av studenter, medan ordet inte ankommer andra grupper.

Det har visat sig bli något enklare, och mindre resurskrävande, då högskolan är satt under statens resurstyranni, att ha föreläsningar som riktar sig till speciella grupper av studenter. Dock är ju alla individer unika, varför, om man skulle fullfölja principen, skulle innebära privatundervisning, något som tyvärr inte är möjligt p g a statsmaktens hart när kränkande resurstyranni. Man har därför beslutat att låta studenter dela in sig i några grupper som möjliggör viss skalekonomi i undervisningen.

Man började med ett hundratal grupperingar, men p g a den ekonomiska tyranni som högskolor är utsatta för, var man tvungen att radikalt minska på antalet grupper. Man kom därför, efter mycket hårda diskussioner, fram till att erbjuda följande lektionsgrupper:

Utan sexuell identitet: Här välkomnas de som inte identifierar sig som han, hon, hen, homosexuell, bisexuell eller heterosexuell. I syfte att tydligt markera avsaknaden av sexuell identitet, genomförs föreläsningarna med alla deltagare nakna, då kroppens konstitution är betydelselös för denna grupp.

Priviligierade vita: Här välkomnas alla som identifierar sig som vita och priviligierade. Det understryks att den sk objektiva hudfärgen, som ju i sig är diskriminerande, inte är väsentlig för tillträde till denna grupp, utan det är just den individuella upplevelsen av att vara vit och priviligierad som utmärker denna grupp. Likt gruppen ’utan sexuell identitet’ övervägdes att markera grupptillhörigheten genom att alla bar Armani-kläder, men då det är svårt, även för de som upplever sig som priviligierade, att få tag på Armani-kläder i den betydelselösa ort där högskolan ligger, beslöt man att inte ha det som krav.

Förtryckta färgade: Här välkomnas alla som identifierar sig som förtryckta och färgade. Det räcker således inte att uppleva sig som förtryckt, eftersom förtryck ju drabbar alla individer. För att inte sätta ett förtryckande objektivt kriterium på individerna, avses med färgad, att en individ upplever sig som färgad, oaktat vad individen lägger i ordet färgad. Det har visat sig att de flesta studenter identifierar sig med denna grupp.

Identitetslösa: I denna grupp välkomnas de som inte upplever att de har de identiteter som de andra grupperna har. Tanken med denna grupp var att den skulle bli en uppsamlingsgrupp, en sorts residual av de som inte identifierar sig. Denna grupp är dock numera nedlagd. I början fanns det många individer i gruppen. Men de utsattes för berättigat hårt tryck av de som identifierat sig med en identitet. De hävdades vara de mest förtryckta då de hade det falska medvetandet att inte ha någon av de erkända identiteterna. Då ingen ville identifiera sig som identitetslös och omedveten, valde de snabbt att tillhöra någon av de andra grupperna.

Högskolan Nord-Väst fick tidigt starta ett mycket ambitiöst överbryggningsprojekt, gemenlikt kallat toleransprojekt av högerfolk, då det visade sig att det uppstod mycket starka konflikter, ja, t o m slagsmål, mellan grupperna. Detta projekt lades emellertid ner, då det ansågs vara kränkande. Man hävdade att överbryggning just var att försöka genomföra tolerans, vilket ju innebär att ge samma vikt åt olika grupper, vilket är förtryckande, då det baseras på antagandet att alla har samma värde. Man hävdade, helt korrekt, att lika värde innebär ett förtryck av de underpriviligierade, då deras underordnade position döljs i termen ’lika värde.

Högskolan Nord-Väst har löst problemet genom att fysiskt dela upp grupperna, så att deras föreläsningar sker på olika platser i den lilla orten. Således har man fyra olika campus, omgivna av staket, med en entré för varje Campus, där det tydligt anges att blott de som tillhör gruppen får tillträde och där studenten får visa sitt gruppass för att få tillträde.

Emellertid kunde högskolan inte förhindra att grupperna konfronterades utanför de olika gruppcampusen, varvid konflikterna flyttade ut på kaféerna och restaurangerna. I samråd med kommunen och näringsidkare har man därför infört liknande inträdeskrav på de offentliga lokalerna, där kaféer och restauranger, med ett tydligt plakat anger vilken grupp som får tillträde till just deras lokal.

I stunden som jag skriver detta, förhandlar Högskolan Nord-Väst med SJ, som är det huvudsakliga offentliga transportmedlet till och från orten, att avdela speciella vagnar till de speciella grupperna, på det att studenterna skall slippa den möjliga kränkningen att sitta i samma vagn som en student från en annan grupp. SJ har, vad ryktet säker, hitintills inte varit så medgörlig. Dock har man gått med på att reservera en vagn som garanterar studenterna att det är fritt från priviligierade vita. Den har fått anslaget ’priviligierad-vita fri vagn’.

Den 7 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Igår uttryckte jag ett tvivel att meritokrati med nödvändighet innebär rätt person på rätt plats, och pläderade för att organisationer skall vara villiga att ta risker vid rekrytering, för at kunna fånga de med förmågor som inte uttrycks genom meriter. Detta tvivel kommer genom min egen upplevelse.

Jag sökte tjänst som amanuens, med plats på forskarutbildningen vid Företagsekonomiska institutionen vid Lunds universitet. Jag hade ganska bra betyg från utbildningen, så jag hade meriter. Jag blev intervjuad av LOA, en legendarisk lärare i redovisning och finansiering. Samtidigt intervjuades en annan person. Vi bägge fick plats.

Någon dag efter intervjun gick jag upp på en redovisningstentamen för LOA. Han gick fram till mig när jag skrev tentan, klappade mig på ryggen och sade att jag fått tjänsten och att jag nu skulle visa vad jag gick för. Jag blev mäkta nervös, ty jag hade ju inte följt undervisningen, då jag var arbetssökande, och därför inte fick gå på föreläsningar. Jag hade inte heller läst speciellt mycket inför tentan, då jag ju förberedde mig för en yrkesmässig karriär i näringslivet.  

Jag kunde inte svara på många frågor, men försökte kompensera det genom att svara på en helt annan fråga, som LOA tagit upp på en föreläsning, som jag deltagit på, trots att jag därmed riskerade att förlora min kvalificering till KAS, ett sorts arbetslöshetsunderstöd för de som inte varit anställda. Dock berättade jag ärligt för arbetsförmedlingens administratör att jag hade varit på en föreläsning, varvid han strök ett streck över de dagar jag kvalificerat mig för KAS och betonade att jag inte fick följa undervisningen. Som kompensation för bristande kunskap, visade jag på ett matematiskt bevis som svar på hans fråga. Som dock inte var en fråga på tentan. Jag ville ju visa på min förmåga.

LOA blev dock inte imponerad av mitt matematiska bevis. Jag fick kanske 15 poäng på en tenta med maximalt 100 poäng. Ett rejält underkänt resultat. En som senare blev min käraste kamrat på forskarutbildningen, som då hade ansvar över doktoranderna, berättade att LOA kommit till honom med min tenta, slagit tentan i bordet och undrat vad det var för skräp han dragit in.

Långt senare lyckades jag dock vända LOA:s negativa syn på mig och min förmåga, och jag fick t o m en bok som gåva av honom.

Som amanuens arbetade jag under Allan T Malm, också han en legendarisk lärare på institutionen. Efter ett år som amanuens under honom, tog han ett uppriktigt samtal med mig, där han bad mig fundera över min fortsättning. Han menade att ett år som amanuens var meriterande, men att jag nog saknade förmåga, varför jag borde se mig om efter ett arbete i näringslivet.

Jag tog inte hans råd utan fortsatte som amanuens.

Vid konkurrensen om forskarutbildningsbidrag, dvs att bli avlönad, inte som amanuens utan som doktorand, rankades jag lägre än den som samtidigt varit med på intervjun. Den kunde börja som heltidsdoktorand, medan jag fick gå kvar ett år som amanuens. Nästa år var jag emellertid mer lyckosam, fick doktorandbidrag och kunde med allvar börja min utbildning.

Idag är jag, förvisso avskedad, men ändock professor i ämnet. Ja, jag har t o m varit professor i ämnet där jag fick 15 av 100 poäng på tentan. Den som fick finansiering före mig disputerade efter mig. Den är idag docent och har, enligt Publish and Perish, 825 citeringar, varav 671 härrör från en lärobok i redovisning. Medan jag har 2551 citeringar, varav – tyvärr – inga avser läroböcker. Han som avrådde mig från fortsatt karriär i akademin, som tyvärr avled i förtid, har 64 citeringar.

Jag skulle inte ha den plats jag hade turen att få. Men jag utvecklades, mycket p g a mig själv, men också p g a att jag fick vänner som hjälpte mig i min utveckling.

Därför tycker jag att man skall ge människor en chans att visa sin förmåga, så som jag fått visa min. Meriter är viktiga, men en individs förmåga måste man ge dem en chans att visa, inte genom pappersmeriter, utan genom agerande.

​Den 6 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin  

​Jag, och de flesta andra, hävdar att skolan har en kompensatorisk uppgift, att reducera de sociala förutsättningarnas påverkan på en individs möjligheter i skolan. Idag lyckas skolan sämre med den uppgiften, likt skolor gör i länder med höga skolavgifter, p g a det fria skolvalet, där resursstarka föräldrar kan placera sina barn i resursstarka skolor.

Den grundläggande tanken med den kompensatoriska uppgiften är att individen skall få möjlighet att realisera sina förmågor, samt att landet och dess organisationer skall kunna tillgodogöra sig den begåvning som finns i befolkningen. Ytterst bygger det på en meritokratisk tanke, att förmåga, intet annat, skall avgöra individens öde.

Men, meritokrati är inte förmåga, utan just meriter. Skolans kompensatoriska uppgift riktar sig enbart mot de förmågor som skolan bedömer och utvecklar.

De som lyckas i skolan, går vidare till universiteten, och de som lyckas där, kan få goda anställningar i samhället. Men återigen, det som bedöms på universitetet är de akademiska förmågorna, intet annat. De som kommer ut, med godkända betyg från högskolorna, är således de som kunnat uppfylla de akademiska kvalifikationerna. Det är de förmågorna som uttrycks i meriten.

Med utbyggnaden av högskolorna har sannolikt organisationer som rekryterar människor i ökad utsträckning börjat använda universitetsutbildning som en första gallringsmekanism. Det innebär att det inte är förmågor i sig som räknas, ty meriten godkänd universitetsutbildning är blott förmågan att lyckas med en universitetsutbildning.

Då universitetsutbildning var en bristvara, fick organisationer förlita sig på andra urvalsmekanismer. Kanske blod, dvs om man var av känd familj, kanske vänskapsband, eller andra urvalsmekanismer, t ex för män, vilken grad de fick när de gjorde värnplikt. Men man kunde också använda internrekrytering som mekanism. När individerna väl var på plats i organisationen, kunde de arbeta sig upp genom att visa sig ha förmågor som var de som organisationen behövde.

Jag vet inte, men jag anar att möjligheten, ja, risken att göra betydande intern karriär är mindre idag, då organisationer använder genomgången universitetsutbildning som första gallring.

Om det är så, får tanken om meritokratin som ett system för att möjliggöra individers utnyttjande av sina förmågor, en törn. Ty det finns sannolikt karriärvägar som är stängda för de som inte har förmåga att klara en universitetsutbildning. Det behöver inte betyda att de saknar förmåga att fullgöra avancerade tjänster i organisationer. Det betyder bara att de inte har de meriter som krävs för att komma in i organisationen och där visa sin förmåga.
Meritokrati är onekligen bättre än rekrytering baserad på blod, vänskap eller militärtjänstgöring. Men den behöver inte vara rationell, i bemärkelse, rätt person på rätt plats, då det som är en förmåga uttryckt som merit i ett sammanhang, på universitetsutbildningen, inte behöver vara den förmåga som gör en person bäst lämpad på en position.

Att ha ett samhälle där individer får utnyttja de förmågor de har, och där nationen får tillgodogöra sig de förmågor befolkningen har, innebär inte bara att skolan har ett utföra ett kompensatoriskt arbete, utan även att organisationer vågar ta risker, vilket man kan genom provtjänstgöring, vid rekrytering, för att fånga de med förmågor, som inte premieras och värderas i utbildning.

​Den 5 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​Utanförskapsområden, no-go zoner, särskilt utsatta områden. Detta är namn på bostadsområden där droger säljs, skjutningar sker, sprängningar sker, mord sker, balkongkvinnor dör, ambulans måste ha poliseskort, journalister hotas, posten kör inte in och delar ut post och parkeringsvakter kör inte in utan poliseskort. Butiksägare tiger och betalar sin pizzo. Bilar brinner. Det var i ett sådant område, Biskopsgården, som en polis mördades. Det var där som tre personer sköts igår.

Jag bor i ett bostadsområde, Öllsjö där det diskuterade problemet just nu är ungdomar som far fram på elmopeder. Lite hävdades det att det kan uppleves som farligt av fotgängare, då de gärna kör på trottoarerna. Men framför allt är det oron över att de kör utan hjälm, som är det mest framträdande.

Det finns en stor skillnad mellan ett utanförskapsområde som ligger i närheten av Öllsjö och Öllsjö. Öllsjö domineras helt av villor, dvs självägande, medan utanförskapsområdet domineras av hyresrätt och bostadsrätt i flerfamiljshus.

Men det finns en annan skillnad, som absolut inte har med saken att göra, utan som är en tillfällighet, så tillfällig att den inte ens borde nämnas.

Ja, så tillfällig att den inte får nämnas.

Öllsjö är kulturellt homogent. Någon person har synts till med mörkare hårfärg, sannolikt inte färgat. Annars är den mest långväga kommande, en stockholmare. Utanförskapsområdet bebos av några äldre svenskar, men i övrigt av invandrare, främst från Syrien, Albanien och Somalia. Det är således ett område som är kulturellt heterogent. Det kännetecknas således av mångkultur.  

Varför har vi inte beteckningen ’mångkulturområde’ på de område som idag kallas för utanförskapsområden, no-go zoner, särskilt utsatta områden?

Mångkultur är ett positivt värde hos opinionseliten. Det är det toleranta och dynamiska samhället, där vi alla tar del av och påverkas av andra kulturer, till allas utveckling och berikning. Med denna positiva laddning i ordet mångkultur, kan bostadsområden som kännetecknas av mångkultur, inte kallas mångkulturområden, ty mångkulturområden kännetecknas av fenomen som inte är positiva. Som om mångkultur är negativt.

Därför har man infört ett begrepp som befriar mångkultur från dess negativa sidor. Begreppet är socio-ekonomiska förhållanden. Det är inte blandningen av kulturer, det är inte mångkultur som gör mångkulturområdena till utanförskapsområden. Utanförskap beror på socioekonomiska förhållanden. Och i socioekonomi ingår inte den sociala kulturen, utan socio hänförs till klass, dvs en ekonomisk kategori. Därför är socioekonomi ett falsk begrepp, ty det omfattar blott ekonomi, att de boende i utanförskapsområdena tillhör och utgör underklassen.

Mångkultur räddas således genom ett fränt vulgär-marxistiskt klassbegrepp, där människor blott och enbart ordnas utifrån deras plats i produktionen.

Men mångkulturföreträdarna måste göra sig blinda för fenomenet att det finns underklass som inte lever i utanförskapsområden. De områden där underklass lever, men i ett kulturellt homogent område, som saknar utanförskapsområdenas elände, måste man bortse från. Dessa områden falsifierar ju själva grundtesen, att socioekonomi, dvs egentligen blott ekonomi, avgör människors interaktioner mellan varandra.

​Den 4 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Människans lika värde är en utsaga som står i alla organisationers värdegrunder och som omfattas av nästan alla politiska partier i Sverige.

Men, vad betyder utsagan? Att ingen får förfördelas eller premieras p g a att den är på ett visst sätt, vit eller svart, underklass eller överklass, fysiskt fenomen eller handikappad?

En variant på mitt exempel när jag föreläser om aktiebolagets etik är följande. Du står vid en strand. Ute i havet syns sex personer viftande, skrikande efter hjälp. De håller på att drunkna. Du inser att sträckan är så lång att du kanske, men bara kanske, kan rädda blott en person. De är inte längre ifrån än att du ser vem de är. Det är Hitler, Stalin, Moder Theresa, Palme och Martin Luther King.

Vad gör du?

Jag hade uteslutit räddande av Hitler och Stalin meddetsamma. Jag hade uteslutit Moder Theresa, ty även om hon gjort gott, var hon en fanatisk katolik, och gjorde därmed en del onda saker. Kvar blir Palme och King för mig. Även om jag beundrar Palme, hade jag försökt rädda King, ty jag tror fler människor hade haft nytta av hans fortsatta liv.

Människans lika värde? Kiss my ass. Jag har precis värderat dessa sex individer och funnit en mer värd än de andra.

Men de är alla människor och har därför lika värde, varför en person som levde efter utsagan, människans lika värde, hade helt slumpmässigt räddat någon av dem, utan någon som helst urskiljning. Till skillnad från den urskiljning, den prioritering jag gjorde.

Detsamma om Merkel, Tysklands kansler, precis när hon är i förhandlingar om ett mycket långtgående freds-och samarbetsavtal med Ryssland, får en åkomma som kräver en snabb, komplicerad operation. I ambulans anländer hon till ett sjukhus som har en operationssal, med full personal, som klarar en, men blott en sådan operation. I taget! Exakt samtidigt kommer en afghansk man i ambulans till sjukhuset. Han har precis skjutits av tyska polisen, efter att han knivmördat 12 personer, varav 4 var flickor, genom att skära halsen av dem, och utropat Allahu akbar. Även han bedöms kräva en så komplicerad operation för att överleva, att han behöver den operationssal och den personal som finns tillgänglig. För en person.

Om du omhuldar människors lika värde, saknar du en möjlighet att göra en prioritering. Då slår du krona eller klave om vem som skall få operationen som gör att den överlever.

Dessa två exempel visar med all tydlighet att människors lika värde är en funktion av resurser. Om det hade stått sex personer vid stranden, hade vi sex personer kunnat leva upp till ’människors lika värde’. Om sjukhuset hade haft två operationssalar, hade det kunnat leva upp till mottot ’människans lika värde’. Men vid brist, måste en värdering göras. Om man står upp för lika värde, då prioriterar man enligt slumpen. Om man anser att somliga människor har mer värde i samhället än andra, då väljer man den personen.

Därför gäller, att ju rikare samhälle, ju mer kan vi leva efter det självklara, människors lika värde.

Se där, ett argument för ett välfärdssamhälle, där alla drar sitt strå till staken, för att möjliggöra människors lika värde.

​Den 3 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin  

​Igår, i storslagna annonser, på första sidan i Svenska Dagbladet, och därför dyra annonser, skriver Försvarsmakten att de ”försvarar mänskliga rättigheter, allas lika värde och vår rätt att leva som vi själva väljer.”
https://pbs.twimg.com/media/E7p4XhRXMAgA8PW?format=jpg&name=medium

Notera flaggan på bilden. Det är inte den svenska flaggan, den som representerar den landmassa som det är Försvarsmaktens uppgift att försvara, utan en politisk orientering avseende sexuellt likaberättigande.

Under vanliga tider skulle en sådan annons betraktas som ett angrepp på den svenska demokratin och Överbefälhavaren hade omedelbart blivit avskedad.

Ty, som Försvarsmakten själv skriver på sin hemsida:” Försvarsmaktens yttersta uppgift är att bevara landets frihet och skydda vår rätt att själva välja hur vi ska leva.”

Försvarsmakten skall således inte stå bakom något annat värde än vår frihet att själva bestämma. Detta bestämmande görs ytterst genom den representativa demokratin och genom den mer folkliga demokratin, där yttrandefrihet och föreningsfrihet är i centrum. Men notera, dessa friheter är inte Försvarsmaktens, ty de skall blott försvara vår frihet att bestämma dessa själv.

Det åligger inte Försvarsmakten att ha några andra värderingar som mål. Hur goda de än kan te sig, så är det folket, vi, som i den frihet Försvarsmakten försvarar, som avgör dem. Inte Försvarsmakten. De försvarar inga värderingar, annat än vår frihet att välja våra värderingar för samhället.

Försvarsmakten väljer inga värderingar. De försvarar inga värderingar. De försvarar vår frihet att välja våra värderingar.  

Men idag har myndigheter och andra statliga organisationer blivit ideologiserade, och därmed förlorat sin demokratiska grund och legitimitet, att reflektera folkviljan, ty nu har de egen vilja. De har blivit aktivistiska.

Försvarsmaktens aktivism består i att marknadsföra mänskliga rättigheter och allas lika värde.

För det första är det rent trams med ’lika värde’. Ty hade människor haft lika värde för Försvarsmakten, då skulle de stå handfallna inför risken att både jag och kungen blev utsatta för främmande makts våld. De skulle, drivna av tanken på människors lika värde, dragit lott vem av oss två de skulle rädda. Ty det finns ingen skillnad i mitt och kungens värde.

Den är helt enkelt oförlåtligt imbecill som tror att Försvarsmakten skulle värdera mig och kungen lika. I Försvarsmakten ögon har kungen högre värde än jag.

När man går in i aktivism, innebär det att man är aktiv åt ett håll, och vänder ryggen åt ett annat håll. Gör man ett politiskt ställningstagande, som Försvarsmakten gjorde igår, då måste man lägga undan andra värden. Därmed visar man sin politik klart och rent.

Som socialist noterar jag att Försvarsmakten INTE väljer värden som är mycket viktiga för socialister, som t ex internationell solidaritet och jämlikhet. Det de för till torget är förvisso värden som en socialist ställer upp på, men det finns än mer viktiga värden. Lika värden, ja visst, men än viktigare är jämlikhet. En liberal stannar vid lika värde, medan en socialist tar ett steg till och säger att alla skall ges lika förutsättningar i sina liv. Försvarsmakten står således mer upp för liberala värderingar än socialistiska värderingar. Försvarsmakten har tagit politisk ställning. Som liberalt. Och inte som socialistiskt.  

Men det är inte Försvarsmaktens uppgift att ta politisk ställning. Jag hade tyckt lika illa om deras politiska ställningstagande om det hade varit socialistiskt och inte liberalt. Annonsen är ett grovt övertramp som röjer att Försvarsmakten har politiska ambitioner. Vilket i sig betyder ett hot mot demokratin, där den som skall försvara vår frihet att välja värderingar, börjar välja värderingar.

Statlig aktivism är ett hot mot demokratin, den undergräver demokratin, och hotar Försvarsmaktens legitimitet som ett statligt organ för vår frihet.

Försvarsmakten politiserande är ett hot mot deras uppgift, att ”…skydda vår rätt att själva välja hur vi ska leva.”

​Den 1 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin

​I passet står det att min längd är 189 centimeter. Ja, så står det.

Jag förstår inte varför det skall stå i passet. Passet är ju ett dokument som skall identifiera mig. Där finns fingeravtryck och ett foto av mig. Det räcker.

Ty längden identifierar inte mig. Inte så som jag identifierar mig. Ty min upplevelse av mig själv är som kort. Som obetydlig. Som försvinnande.

Jag är socialt kort.

Socialt långa är dominanta, de tar för sig, de syns och tar plats. Genom den sociala längden blir de beundrade.

Själv försvinner jag helst, finns inte, syns inte, är anspråkslös. Är inte beundrad.

Jag är socialt kort.

Min identitet är kort. Det är så jag ser mig, det är så jag upplever mig. Det är så jag är. Inför mig själv. Inför andra.

Jag önskar att min identitet respekteras av andra, inte minst av staten. Genom att skriva ut den socialt sett och självidentitetsmässigt felaktiga, och för identifieringsbehov så meningslösa fysiska längden, förhindras jag, i ett identitetspapper, att ha den identitet jag har, som jag har genom upplevelsen av den jag är och vill vara.

Jag begär därför att staten stryker den fysiska längden i passet. Den behövs inte för identifikation, och, i mitt fall, är den felaktig som uttryck för min identitet. Den som är min.

Och, för att sluta kanske lite vanvördigt, men inspirerat av en god väns uttryck. Jag är jag och jag erfar, med all den rätt JAG har, jordaxeln genom min röv.

​Den 1 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin