Jag var 21 år och hade ett interrailkort. Jag åkte genom England, Skottland, besökte Harris på Yttre Hebriderna, åkte sedan till Paris, Milano, Rom och Wien. Hemma lät jag framkalla mina bilder. De återgav några människor jag träffat, några kor, några naturbilder och mängder av foton från de stora städerna jag besökt. Fotona fästes på pappersbilder, som jag visade för mina släktingar och några vänner. De togs fram ibland, för att titta på och minnas resan. Idag vet jag inte var de finns.
Idag tar jag foton, ibland av mig själv, sk selfies, lagrar dem digitalt och lägger ut en del av dem på sociala media som Instagram och Facebook. Jag tittar inte på alla bilder jag tagit, visar dem sällan för släkt och vänner, blott något väl utvalt. Förutom min mor, som kräver att få se alla bilder.
Bildbeteendet har således ändrats. Jag kan tänka mig att ta en bild av …mig själv. Hur skruvat är inte det? Jag vet hur jag ser ut. Min senaste selfie var av mig, med blodet rinnande från pannan efter att jag klippt ner buskar med sylvassa taggar, som rev upp sår i mitt ansikte. Ett drama, tyckte jag, och tog en bild. Och tyckte att dramat skulle visas för mina vänner, omedelbart. Inte vänta tills jag kom hem och träffade dem, utan omedelbart. Så jag lade ut min selfie, mitt blödande ansikte på Facebook.
Detta oerhörda behov att offentliggöra våra små händelser har spelat staten i händerna. I Moskvas tunnelbana sitter kameror som läser av folks ansikten och jämför dem bl a med foton från sociala media. Om någon lagt upp ett foto från en regimkritisk demonstration, läses ansiktet av. Dyker det ansiktet upp i tunnelbanan, går signalen till polisen var människan är, och den kan fångas in. Redan idag kan därför den ryska polisen få ett foto på demonstrationer, där ansikten omedelbart getts namn, adress och arbetsgivare.
Så har vårt förändrade fotobeteende, från återgivande till exhibitionism, spelat den totalitära staten i händerna. Kontrollen av oss har ökat, p g a vårt eget oerhörda behov att berätta för alla och envar vad jag, jag, och jag gör.
Den 29 augusti 2021
Sven-Olof Collin
Idag tar jag foton, ibland av mig själv, sk selfies, lagrar dem digitalt och lägger ut en del av dem på sociala media som Instagram och Facebook. Jag tittar inte på alla bilder jag tagit, visar dem sällan för släkt och vänner, blott något väl utvalt. Förutom min mor, som kräver att få se alla bilder.
Bildbeteendet har således ändrats. Jag kan tänka mig att ta en bild av …mig själv. Hur skruvat är inte det? Jag vet hur jag ser ut. Min senaste selfie var av mig, med blodet rinnande från pannan efter att jag klippt ner buskar med sylvassa taggar, som rev upp sår i mitt ansikte. Ett drama, tyckte jag, och tog en bild. Och tyckte att dramat skulle visas för mina vänner, omedelbart. Inte vänta tills jag kom hem och träffade dem, utan omedelbart. Så jag lade ut min selfie, mitt blödande ansikte på Facebook.
Detta oerhörda behov att offentliggöra våra små händelser har spelat staten i händerna. I Moskvas tunnelbana sitter kameror som läser av folks ansikten och jämför dem bl a med foton från sociala media. Om någon lagt upp ett foto från en regimkritisk demonstration, läses ansiktet av. Dyker det ansiktet upp i tunnelbanan, går signalen till polisen var människan är, och den kan fångas in. Redan idag kan därför den ryska polisen få ett foto på demonstrationer, där ansikten omedelbart getts namn, adress och arbetsgivare.
Så har vårt förändrade fotobeteende, från återgivande till exhibitionism, spelat den totalitära staten i händerna. Kontrollen av oss har ökat, p g a vårt eget oerhörda behov att berätta för alla och envar vad jag, jag, och jag gör.
Den 29 augusti 2021
Sven-Olof Collin
RSS-flöde
