Jag har trott att skratten är en effekt av den miljö som jag och studenterna tillsammans skapar. Det är en effekt av min handledningsfilosofi.
Men så får jag läsa: ”… unga råttor umgås hellre med äldre råttor som skrattar mycket ”. I en understreckare skriver Peter Gärdenfors om skrattets funktion och evolutionära ursprung. (https://www.svd.se/kittlade-djur-ger-oss-insikter-om-manniskan) I citatet redogörs för en del av skrattet hos råttorna. Det vänder på min analys av min handledning. Umgås de unga råttorna, dvs studenterna, med mig, den äldre råttan, professorn, av evolutionära skäl, p g a att jag och därmed vi, skrattar?
Är det myckna skrattandet orsaken till att studenterna dras till min handledning och att de uppskattar den? Skrattet är inte en effekt av handledningsatmosfären, utan en orsak till den? Har jag, mig själv ovetande, utnyttjat skrattets evolutionära funktion för gruppsammanhållning, till gagn för studenterna, mig själv och prestationen, dvs uppsatsen?
Så här skriver Peter vidare: ”Skrattet har många funktioner. Det synkroniserar en grupp och ökar snabbt sammanhållningen. Framför allt signalerar det vilja till samarbete mellan dem som skrattar. Skratt minskar stressen i besvärliga situationer. Äkta skratt, men inte oäkta, gör lyssnarna mer positivt inställda till den som skapar munterheten. Även att retas kan fungera humoristiskt så länge det är godmodigt och inte upplevs som hotande.”
Skrattet binder samman. Bindningen tror jag ibland är ett skäl till studenternas prestation, att de förvisso presterar för sig själva, men att de också presterar för min skull.
Skrattet ger möjligheter till starkt samarbete. Även om det är studenten som skriver sin uppsats, finns moment av starkt samarbete, t ex när jag ger råd som studenterna, vid rådgivningstillfället inte förstår, men tar till sig, och först senare förstår det korrekta, eller ibland, det inkorrekta i. Den tilliten är samarbetet, som kan komma från skrattet.
Skrattet synkroniserar, dvs man förstå varandra bättre och kan anpassa sig till varandra. I många situationer är förmågan till synkronisering viktig, inte minst när jag försöker pressa studenterna framåt, då jag måste kunna läsa av när pressen riskerar att bli övermäktig.
Stressen i handledningen, att studenten möter professorn, den krävande, försvinner snabbt, enligt min erfarenhet, men är kanske inte studenternas erfarenhet, efter en eller två handledningar, med alla sina skratt.
Skrattet måste vara äkta, inte oäkta. Det är svårt att skratta instrumentellt, för att uppnå de goda effekterna av skrattet, ty varje människa kan skilja äkta från oäkta skratt. Ett oäkta skratt kan sannolikt t o m vara värre än inget skratt, ty då visar den oäkta skrattande en rent instrumentell hållning relativt den andre.
Slutligen, att retas, med åtföljande skratt, är inte till nackdel, utan till fördel. Mina kommentarer kan låta elaka: ”Ditt påstående kan jag nog avhålla mig från att föra vidare till Nobelpriskommittén” är ett retsamt sätt att säga att det var dumt tänkt. Men det säger också, tänk till. Det är viktigt att sådana uttryck förekommer ofta, så att det blir en jargong, där studenten nästan väntar på nästa spydighet. Men det är också viktigt att jag är spydig mot mig själv, dvs förlöjligar mig själv. Då blir retsamheten ett gemensamt band med många goda skratt. Dock med det viktiga tillägget, att retning får bara förekomma tillsammans med beröm, dvs att studenten kan lita på att få veta när den tänkt gott och när den tänkt dåligt.
Kanske är det de ljudliga skrattsalvorna som gör mig till uppskattad handledare? Att ha lätt för att komma till skratt, och att ha viljan till skratt, är det den egenskap, mig oförtjänt då det är en del av min personlighet och inte en pedagogisk teknik, som t ex nu senast, gav mig omdömet avseende min handledning 6,64 på en sjugradig skala?
Det finns de som har sagt till mig att jag och min handledning inte är seriös, då jag och mina studenter skrattar så mycket. Den evolutionära teorin, och mina studentgruppers prestation över åren är motbevis: Att skratta är en seriös verksamhet då det är effektivitetsbefrämjande.
Den 12 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin