En ström av ensamkommande individer, absoluta merparten med manligt kön, där ålder debatteras, varför jag kallar dem män, kom till Sverige. De fick ett överraskande välorganiserat stöd, och lyckades slutligen få en partiell amnesti från asylrätten, och fick stanna, med stora investeringar från staten i deras utbildning.
Idag är förhållandena i Afghanistan mycket osäkra, varför de som stött männen, vädrar morgonluft och kräver amnestin från asylrätten.
En av de mest prominenta är den forna socialdemokraten, Pierre Schori, som tidigare varit en förkämpe för internationell solidaritet. (https://www.aftonbladet.se/debatt/a/7dKrpV/nu-maste-de-afghanska-flyktingarna-fa-stanna).
Det är överraskande med det stora stöd dessa personer har fått, speciellt från de som tidigare varit socialdemokrater, med internationell solidaritet som varumärke.
Sverige har en regering som säger sig vara feministisk. Att då vara villig att bryta mot asylrätten, att skriva kontroversiella lagar, som Lagrådet avråder från, och att låta oerhörda pengar gå till en grupp män, är onekligen uppseendeväckande. Alternativet hade ju varit att använda resurserna till kvinnorna och flickorna i Afghanistan.
Sverige har länge haft solidaritet som utmärkande drag, dvs en omtanke om de svaga, om de förfördelade. Att då ge stöd till individer som är mycket starka, som har mycket mod, och som kanske också har haft tillgång till stora ekonomiska resurser, där alla dessa tre saker kan förklara varför de lyckades ta sig till Sverige, är onekligen uppseendeväckande. Alternativet hade ju varit att använda resurserna till kvinnorna och flickorna i Afghanistan.
Detta stöd är uppenbart ett brott mot grundläggande svenska värderingar. Vad kan förmå människor att bryta mot dessa värderingar?
Jag tycker mig märka, i mitt eget liv, och i samhället, den konservativa principen, att det bestående alltid har en röst. Det som står framför en, hur oerhört irriterande det än kan vara, har det fördelen av att vara och att vara tydligt framför en. Skall man göra något annat, om man skall förändra, krävs det så mycket mer av förändringen än det bestående, för att det skall bli gjort. Det bestående har en röst redan innan avgörandet skall ske.
De ensamkommande männen står vid dörren. De finns här. De ger en möjlighet att visa sig god, att göra gott och känna förnöjsamheten i det goda.
Det man inte ser, eller kraftigt reducerar, är alternativet. Ty i Afghanistan finns flickor, lika gamla, och yngre, än männen som kom. Men de kommer inte. De har inte modet, styrkan, och är kvinnor med riskerna för våldtäkt, och de kan också vara fattiga. Allt detta är hinder för att göra den flykt männen kunde göra. Allt detta utgör en stark diskriminerande kraft, till männens fördel och kvinnornas nackdel. Detta sammantaget borde utlösa den stora solidariteten hos svenskarna, inte minst hos en forn socialdemokrat.
Men solidariteten utlöses inte. Den får inte liv. Deras solidaritet stannar hemma, hos dem som de ser, de befintliga. De som redan har en röst innan man ens börjar överväga vem som skall få vår solidaritet.
Människans konservativa tendens övertrumfar feminism och internationell solidaritet, t o m hos en forn socialdemokrat. Så paradoxal är världen.
Den 18 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
Idag är förhållandena i Afghanistan mycket osäkra, varför de som stött männen, vädrar morgonluft och kräver amnestin från asylrätten.
En av de mest prominenta är den forna socialdemokraten, Pierre Schori, som tidigare varit en förkämpe för internationell solidaritet. (https://www.aftonbladet.se/debatt/a/7dKrpV/nu-maste-de-afghanska-flyktingarna-fa-stanna).
Det är överraskande med det stora stöd dessa personer har fått, speciellt från de som tidigare varit socialdemokrater, med internationell solidaritet som varumärke.
Sverige har en regering som säger sig vara feministisk. Att då vara villig att bryta mot asylrätten, att skriva kontroversiella lagar, som Lagrådet avråder från, och att låta oerhörda pengar gå till en grupp män, är onekligen uppseendeväckande. Alternativet hade ju varit att använda resurserna till kvinnorna och flickorna i Afghanistan.
Sverige har länge haft solidaritet som utmärkande drag, dvs en omtanke om de svaga, om de förfördelade. Att då ge stöd till individer som är mycket starka, som har mycket mod, och som kanske också har haft tillgång till stora ekonomiska resurser, där alla dessa tre saker kan förklara varför de lyckades ta sig till Sverige, är onekligen uppseendeväckande. Alternativet hade ju varit att använda resurserna till kvinnorna och flickorna i Afghanistan.
Detta stöd är uppenbart ett brott mot grundläggande svenska värderingar. Vad kan förmå människor att bryta mot dessa värderingar?
Jag tycker mig märka, i mitt eget liv, och i samhället, den konservativa principen, att det bestående alltid har en röst. Det som står framför en, hur oerhört irriterande det än kan vara, har det fördelen av att vara och att vara tydligt framför en. Skall man göra något annat, om man skall förändra, krävs det så mycket mer av förändringen än det bestående, för att det skall bli gjort. Det bestående har en röst redan innan avgörandet skall ske.
De ensamkommande männen står vid dörren. De finns här. De ger en möjlighet att visa sig god, att göra gott och känna förnöjsamheten i det goda.
Det man inte ser, eller kraftigt reducerar, är alternativet. Ty i Afghanistan finns flickor, lika gamla, och yngre, än männen som kom. Men de kommer inte. De har inte modet, styrkan, och är kvinnor med riskerna för våldtäkt, och de kan också vara fattiga. Allt detta är hinder för att göra den flykt männen kunde göra. Allt detta utgör en stark diskriminerande kraft, till männens fördel och kvinnornas nackdel. Detta sammantaget borde utlösa den stora solidariteten hos svenskarna, inte minst hos en forn socialdemokrat.
Men solidariteten utlöses inte. Den får inte liv. Deras solidaritet stannar hemma, hos dem som de ser, de befintliga. De som redan har en röst innan man ens börjar överväga vem som skall få vår solidaritet.
Människans konservativa tendens övertrumfar feminism och internationell solidaritet, t o m hos en forn socialdemokrat. Så paradoxal är världen.
Den 18 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
