Jag har, helt oberoende av varandra, reflekterat och skämtat två gånger om bibliotekarier på kort tid. Först gällde det att bibliotekarier genomgår en hbtqi-utbildning (https://doncollin.weebly.com/blogg/ar-bibliotekarierna-hbtqi-rasister), med effekt att de skall än mer synliggöra regnbågsflaggan på biblioteket. Sedan att de synligt och med kommentarer om löning, med hänsyftning till debatten om hungriga barn, rensar ut överblivna exemplar av Lena Anderssons böcker (https://doncollin.weebly.com/blogg/bibliotekariens-frana-attack-pa-staten-och-demokratin).
Detta kommer en tid efter att det har varit en debatt, initierat av agerande från SD:are, om kulturens frihet och nödvändigheten att styra kulturen som utövas genom statens finansiering.
Nyhögern är innerligt trött på gammelvänstern, speciellt socialdemokratins hegemoni. Men den hegemonin är sedan längre bruten och istället har en dominans, men inte hegemoni, växt fram genom nyvänstern. Den senare vill bevara våtmarkerna, men inte de två könsrollerna. Hos nyvänstern gäller att naturen skall bevaras, men inte samhället och dess forna två kön, medan nyhögern nästan är tvärtom, låt naturen lida en aning, men samhället skall bevaras.
Biblioteken har väl alltid haft en aning politisk inriktning, vilken synts i vilka författare de valt in till författaraftnar och vilka de avstått från att bjuda in. På så sätt är deras utrensning av Lena Anderssons böcker, men inte t ex utrensning av koranen efter korankravallerna i fjol, en politisk handling som ger en indikation på bibliotekariernas politiska åskådning.
Samma politiska handling uppstår när de hänger ut regnbågsflaggan, men inte FN-flaggan, svenska flaggan, röda flaggan och andra flaggor, som i sig bär på värderingar, men där just valet av en flagga, på bekostnad av andra, innebär en politisk handling.
På toppen av detta kommer deras sagostunder med drag queens, vilket fortsätter deras politik avseende sexuellt likaberättigande. Det har fått nyhögern att gå i spinn, medan vi andra fnissar eftersom vi inte får ihop denna oerhörda uppmärksamhet på sexualitet som biblioteken har idag, med den gamla fördomen om bibliotekarien, som, trots att det var en kvinna, sågs som en grå asexuell figur.
Biblioteken har blivit ett slagfält där nyhögern och nyvänstern utkämpar ett ideologiskt slag. Som jag hävdat tidigare, innebär nyvänstern mot nyhöger en hög konfliktnivå och en samhällsutveckling som inte, utifrån gammelvänstern, är önskvärd. Precis som med pojken med majblommorna, som blott blev en bricka i de två krafternas kamp, blir biblioteket en bricka där slaget mellan nyvänstern och nyhögern utspelas.
Detta slag innebär sannolikt att nyvänsterns bibliotekarier blir än mer aktiva. Samtidigt tar sig SD:are in i biblioteksnämnder och börjar påverka biblioteken på ett sätt som tidigare inte gjorts, delvis för att det inte har behövts då bibliotekarierna inte ägnade sig åt politik i så stor utsträckning som vi idag erfar.
Bibliotekariernas politisering och SD:s politiska styrning blir en spiral som riskerar att leda till bibliotekens död. Ty vem vill bekosta ett bibliotek där aktörer mestadels ägnar sig åt att driva t ex samefrågan? Idag finns inte samefrågan där, men den kan bli. Inspirerade av hbtqi-certifieringen tar bibliotekarierna initiativ till same-certifiering, samtidigt som SD hävdar att samer inte är svenskar. Och plötsligt, till allas förvåning, står nyvänstern och nyhögern tillsammans och stigmatiserar samer, och gör biblioteket till arena där samer brännmärks, fast på olika sätt av de två grupperna.
Istället för att vara platsen där man informerar sig för att kunna leva i en levande demokrati, där man sedan går ut på gator och torg och föra ut sina insikter och åsikter, blir bibliotek en politisk aktör i samhället.
Dagens strömning är ideologisering, där tidigare neutrala platser, som t ex sjukhus och bibliotek, nu har blivit arenor för ideologier. Jag hör ekot av de totalitära, kommunister, nazister, muslimer, där de hävdar att allt är ideologi. T o m läshörnan på biblioteket.
Den 12 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Detta kommer en tid efter att det har varit en debatt, initierat av agerande från SD:are, om kulturens frihet och nödvändigheten att styra kulturen som utövas genom statens finansiering.
Nyhögern är innerligt trött på gammelvänstern, speciellt socialdemokratins hegemoni. Men den hegemonin är sedan längre bruten och istället har en dominans, men inte hegemoni, växt fram genom nyvänstern. Den senare vill bevara våtmarkerna, men inte de två könsrollerna. Hos nyvänstern gäller att naturen skall bevaras, men inte samhället och dess forna två kön, medan nyhögern nästan är tvärtom, låt naturen lida en aning, men samhället skall bevaras.
Biblioteken har väl alltid haft en aning politisk inriktning, vilken synts i vilka författare de valt in till författaraftnar och vilka de avstått från att bjuda in. På så sätt är deras utrensning av Lena Anderssons böcker, men inte t ex utrensning av koranen efter korankravallerna i fjol, en politisk handling som ger en indikation på bibliotekariernas politiska åskådning.
Samma politiska handling uppstår när de hänger ut regnbågsflaggan, men inte FN-flaggan, svenska flaggan, röda flaggan och andra flaggor, som i sig bär på värderingar, men där just valet av en flagga, på bekostnad av andra, innebär en politisk handling.
På toppen av detta kommer deras sagostunder med drag queens, vilket fortsätter deras politik avseende sexuellt likaberättigande. Det har fått nyhögern att gå i spinn, medan vi andra fnissar eftersom vi inte får ihop denna oerhörda uppmärksamhet på sexualitet som biblioteken har idag, med den gamla fördomen om bibliotekarien, som, trots att det var en kvinna, sågs som en grå asexuell figur.
Biblioteken har blivit ett slagfält där nyhögern och nyvänstern utkämpar ett ideologiskt slag. Som jag hävdat tidigare, innebär nyvänstern mot nyhöger en hög konfliktnivå och en samhällsutveckling som inte, utifrån gammelvänstern, är önskvärd. Precis som med pojken med majblommorna, som blott blev en bricka i de två krafternas kamp, blir biblioteket en bricka där slaget mellan nyvänstern och nyhögern utspelas.
Detta slag innebär sannolikt att nyvänsterns bibliotekarier blir än mer aktiva. Samtidigt tar sig SD:are in i biblioteksnämnder och börjar påverka biblioteken på ett sätt som tidigare inte gjorts, delvis för att det inte har behövts då bibliotekarierna inte ägnade sig åt politik i så stor utsträckning som vi idag erfar.
Bibliotekariernas politisering och SD:s politiska styrning blir en spiral som riskerar att leda till bibliotekens död. Ty vem vill bekosta ett bibliotek där aktörer mestadels ägnar sig åt att driva t ex samefrågan? Idag finns inte samefrågan där, men den kan bli. Inspirerade av hbtqi-certifieringen tar bibliotekarierna initiativ till same-certifiering, samtidigt som SD hävdar att samer inte är svenskar. Och plötsligt, till allas förvåning, står nyvänstern och nyhögern tillsammans och stigmatiserar samer, och gör biblioteket till arena där samer brännmärks, fast på olika sätt av de två grupperna.
Istället för att vara platsen där man informerar sig för att kunna leva i en levande demokrati, där man sedan går ut på gator och torg och föra ut sina insikter och åsikter, blir bibliotek en politisk aktör i samhället.
Dagens strömning är ideologisering, där tidigare neutrala platser, som t ex sjukhus och bibliotek, nu har blivit arenor för ideologier. Jag hör ekot av de totalitära, kommunister, nazister, muslimer, där de hävdar att allt är ideologi. T o m läshörnan på biblioteket.
Den 12 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
