Den 14 juni kastade två aktivister färg på en Monet-tavla på Nationalmuseet i Stockholm och klistrade sedan fast sina händer på tavlans ram. En talesperson för organisationen hävdar att tavlan inte är påverkad, medan polisen ännu inte kunde uttala sig om målningen.
Nationalmuseet tar avstånd från handlingen och menar att det är oacceptabelt att attackera eller förstöra konst eller kulturarv, eftersom det har stort symbolvärde.
Men det är rimligen det stora symbolvärdet som ger aktivisterna skäl att attackera målningen. En obetydlig målares konstverk, som hänger längst ner i en obetydlig korridor, får inte besök av aktivisterna. Det krävs en Monet för att aktivisternas aktivism skall utlösas.
Aktivisterna vill fästa uppmärksamhet på och tvinga fram åtgärder som återställer våtmarkerna, eftersom det är ett led i att reducera människans klimatpåverkan, samt att återge en del arter dess levnadsmiljö.
Den artikel jag läste om attacken, beskrev attacken och Nationalmuseets negativa reaktion. I den stod dock intet om aktivisternas budskap.
Aktivisterna gör sina attacker för en sak de tror mycket på. Så mycket att de är beredda på att bli bestraffade. Men de kanske också gör det för att det är en berusande handling i sig. Och de gör det säkert också för att stiga i status i den grupp som för dem är den viktigaste, aktivisterna i organisationen. Det finns således mått av både osjälviska och själviska drivkrafter i deras agerande.
Det finns de som vill kalla detta för miljöfascism. Men det är inte en korrekt term eftersom aktivisterna på intet sätt hindrar uttryck genom att utöva hot om våld eller våld. Fascism är en stark term och bör vara reserverad för just det som är kärnan i fascismen, våldet. Muslimska aktivister som kastar sten på polisen är fascister, men miljöaktivister som kastar färg på målningar inte fascistiska.
Däremot finns det ett inslag av indirekt våld, likt det som muslimerna känner när Paludan bränner deras heliga bok, koranen. Det är en bärande del i vår kultur som de ger sig på, och, kanske förstör, men i alla fall besudlar. Det blir därmed ett angrepp på vår kultur.
Aktivisterna ser att tidningarna skriver om deras handling. De får därmed det egoistiska motivet tillfredsställt. De får uppmärksamhet. Det principiella, att skapa uppmärksamhet för saken, får de däremot inte tillfredsställt eftersom saken inte ens nämns.
Det osjälviska i aktivisternas agerande misslyckas, medan det själviska lyckas. Saken blir inte uppmärksammad, däremot blir aktivisterna uppmärksammade.
Aktivismen kommer att fortsätta. Inte för att saken befrämjas, utan för att aktivisterna befrämjas.
Den 23 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Nationalmuseet tar avstånd från handlingen och menar att det är oacceptabelt att attackera eller förstöra konst eller kulturarv, eftersom det har stort symbolvärde.
Men det är rimligen det stora symbolvärdet som ger aktivisterna skäl att attackera målningen. En obetydlig målares konstverk, som hänger längst ner i en obetydlig korridor, får inte besök av aktivisterna. Det krävs en Monet för att aktivisternas aktivism skall utlösas.
Aktivisterna vill fästa uppmärksamhet på och tvinga fram åtgärder som återställer våtmarkerna, eftersom det är ett led i att reducera människans klimatpåverkan, samt att återge en del arter dess levnadsmiljö.
Den artikel jag läste om attacken, beskrev attacken och Nationalmuseets negativa reaktion. I den stod dock intet om aktivisternas budskap.
Aktivisterna gör sina attacker för en sak de tror mycket på. Så mycket att de är beredda på att bli bestraffade. Men de kanske också gör det för att det är en berusande handling i sig. Och de gör det säkert också för att stiga i status i den grupp som för dem är den viktigaste, aktivisterna i organisationen. Det finns således mått av både osjälviska och själviska drivkrafter i deras agerande.
Det finns de som vill kalla detta för miljöfascism. Men det är inte en korrekt term eftersom aktivisterna på intet sätt hindrar uttryck genom att utöva hot om våld eller våld. Fascism är en stark term och bör vara reserverad för just det som är kärnan i fascismen, våldet. Muslimska aktivister som kastar sten på polisen är fascister, men miljöaktivister som kastar färg på målningar inte fascistiska.
Däremot finns det ett inslag av indirekt våld, likt det som muslimerna känner när Paludan bränner deras heliga bok, koranen. Det är en bärande del i vår kultur som de ger sig på, och, kanske förstör, men i alla fall besudlar. Det blir därmed ett angrepp på vår kultur.
Aktivisterna ser att tidningarna skriver om deras handling. De får därmed det egoistiska motivet tillfredsställt. De får uppmärksamhet. Det principiella, att skapa uppmärksamhet för saken, får de däremot inte tillfredsställt eftersom saken inte ens nämns.
Det osjälviska i aktivisternas agerande misslyckas, medan det själviska lyckas. Saken blir inte uppmärksammad, däremot blir aktivisterna uppmärksammade.
Aktivismen kommer att fortsätta. Inte för att saken befrämjas, utan för att aktivisterna befrämjas.
Den 23 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
