Ett säkert rum är en plats där en individ inte erfar något obehag, kränkning eller utsatthet, vare sig fysiskt eller psykiskt. Min fråga är, var är säkra rum oerhört bra, var är de rimliga och var är de orimliga?
Universiteten, speciellt i USA, men även i Sverige, härjas idag av tanken på säkra rum, dvs att undervisning sker så att alla individers trosföreställningar inte hotas eller kränks. Om en lärare i konstens teori behöver visa Vilks rondellhund med mohammeds ansikte, kanske läraren väljer att blott beskriva den, eller att varna innan visningen av teckningen, så att känsliga studenter kan lämna rummet.
Ett universitet skall inte vara ett säkert rum. Där skall hela tiden studentens, men även lärarens föreställningar ifrågasättas, granskas, kritiseras. Där skall fasta föreställningar sättas i gungning. Behöver man varna studenter för att man tänker visa en kvinna med utslaget hår och lättklädd, t ex målningen Venus födelse, då skall man inte varna studenterna, utan relegera de som upplever sig kränkta, eftersom deras krav på universitetet som ett säkert rum kränker universitetets grundidé.
Den raka motsatsen, där människor inte kommit för att lära sig, inte kommit för att få sina föreställningar ifrågasatta och utvecklade, utan där de kommit för att hela sig, för att återvinna hälsan, t ex ett sjukhus, där är det rimligt att människorna inte skakas om, utan att de får vara i säkra rum. Det innebär, inom rimliga gränser, att en jude skall slippa se en sjukskötare med svastikakorset på armen, eller att en ateist skall slippa se kvinnor i hijab. Över huvud taget är det rimligt att sjukhus är befriande från demonstrationer av politisk eller religiös art, för att på så sätt vara säkra rum, gjorda för tillfrisknande.
Men säkra rum rymmer ett stort problem. Om ateisten skall slippa se en kvinna bära symbolen som innebär att han bör brinna i helvetes eldar i all framtid, borde då inte den ortodoxa muslimen få enbart manliga skötare, och skulle det vara kvinnor, då skall det vara kvinnor som höljer allt som indikerar att hon är kvinna.
Problemet blir än större om man skall ta allas upplevelser på allvar. Oaktat vad som en individ upplever som kränkande, skall sjukvården ta hänsyn till den upplevelsen. Skall sjukhuset ta hänsyn till fullblodsnationalist som känner sig kränkt om han blir omhändertagen av en person med invandrarbakgrund, om så i tredje generation? De flesta av oss kan se det som löjligt, men om principen är individens upplevelse, då spelar majoritetssamhällets attityd ingen roll.
Med detta resonemangen kan man blott nå fram till att det inte kan finnas säkra rum som respekterar individers upplevelser. Det kan blott finnas rum där dominanta gruppers eller individers upplevelser spelar roll.
Säkra rum är därför, i sig, en diskriminerande företeelse. Den som kräver säkra rum, är diskriminerande. Säkra rum är en maktdemonstration.
Den 22 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Universiteten, speciellt i USA, men även i Sverige, härjas idag av tanken på säkra rum, dvs att undervisning sker så att alla individers trosföreställningar inte hotas eller kränks. Om en lärare i konstens teori behöver visa Vilks rondellhund med mohammeds ansikte, kanske läraren väljer att blott beskriva den, eller att varna innan visningen av teckningen, så att känsliga studenter kan lämna rummet.
Ett universitet skall inte vara ett säkert rum. Där skall hela tiden studentens, men även lärarens föreställningar ifrågasättas, granskas, kritiseras. Där skall fasta föreställningar sättas i gungning. Behöver man varna studenter för att man tänker visa en kvinna med utslaget hår och lättklädd, t ex målningen Venus födelse, då skall man inte varna studenterna, utan relegera de som upplever sig kränkta, eftersom deras krav på universitetet som ett säkert rum kränker universitetets grundidé.
Den raka motsatsen, där människor inte kommit för att lära sig, inte kommit för att få sina föreställningar ifrågasatta och utvecklade, utan där de kommit för att hela sig, för att återvinna hälsan, t ex ett sjukhus, där är det rimligt att människorna inte skakas om, utan att de får vara i säkra rum. Det innebär, inom rimliga gränser, att en jude skall slippa se en sjukskötare med svastikakorset på armen, eller att en ateist skall slippa se kvinnor i hijab. Över huvud taget är det rimligt att sjukhus är befriande från demonstrationer av politisk eller religiös art, för att på så sätt vara säkra rum, gjorda för tillfrisknande.
Men säkra rum rymmer ett stort problem. Om ateisten skall slippa se en kvinna bära symbolen som innebär att han bör brinna i helvetes eldar i all framtid, borde då inte den ortodoxa muslimen få enbart manliga skötare, och skulle det vara kvinnor, då skall det vara kvinnor som höljer allt som indikerar att hon är kvinna.
Problemet blir än större om man skall ta allas upplevelser på allvar. Oaktat vad som en individ upplever som kränkande, skall sjukvården ta hänsyn till den upplevelsen. Skall sjukhuset ta hänsyn till fullblodsnationalist som känner sig kränkt om han blir omhändertagen av en person med invandrarbakgrund, om så i tredje generation? De flesta av oss kan se det som löjligt, men om principen är individens upplevelse, då spelar majoritetssamhällets attityd ingen roll.
Med detta resonemangen kan man blott nå fram till att det inte kan finnas säkra rum som respekterar individers upplevelser. Det kan blott finnas rum där dominanta gruppers eller individers upplevelser spelar roll.
Säkra rum är därför, i sig, en diskriminerande företeelse. Den som kräver säkra rum, är diskriminerande. Säkra rum är en maktdemonstration.
Den 22 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
