Ett problem har varit att de besökande inte lånat böcker, utan stulit dem. Lösningen på det problemet har blivit att varje bok är utrustad med en foliebit som ger utslag på de sökbågar som finns vid utgångarna.
Biblioteken har fått besökare som inte betett sig som besökare tidigare betedde sig, att tyst vandra omkring för att hitta en bok, eller att tyst och stilla sitta ner för att läsa. Det har varit högljutt, hot mot besökande och t o m försäljning av olagliga produkter.
Bibliotekarierna har inte kunnat hantera detta själva. Tydligen omfattar deras utbildning inte hur man hanterar dessa situationer. De tycks inte heller satsat på att utbilda sina bibliotekarier, eller att certifiera biblioteket som ’säkert bibliotek’. Istället har man anlitat vaktbolag som skall säkerställa att besökarna befinner sig i ett ’säkert bibliotek’.
Nu tycks nya problem ha kommit upp, eftersom man genomför nya lösningar. Linnéuniversitetets bibliotek har genomfört lösningen, och ny rapporteras att Härjedalens bibliotek genomför lösningen.
Lösningen är hbtqi-certifiering. Den innebär att personalen genomgår en utbildning för att kunna möta personer som ingår under beteckningen hbtqi.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/jamtland/harjedalen-hbtqi-diplomerar-sin-biblioteksverksamhet
Frågan man ställer sig är om detta är en lösning på ett problem eller på ett förväntat problem, och vad problemet i så fall är?
Är problemet detsamma som problemet där lösningen var vaktbolag, dvs att hbtqi-personer uppträder på ett sätt som gör biblioteket till en osäker plats? Det är det sannolikt inte, ty då borde man tillgripit samma lösning, dvs vakter som hanterar hbtqi-personer som beter sig illa.
Problemet är därför sannolikt bibliotekarierna. Är det så att hbtqi-personer upplevt sig misshandlade av personalen, varför personalen måste utbildas i att visa respekt mot hbtqi-personer? I videoinslaget betonar man vikten av normen ’lika värde’, vilket antyder att antingen saknar bibliotekarierna den värdenormen, eller förväntar man sig att bibliotekarierna i ökad utsträckning i framtiden kommer att vara i avsaknad av normen.
Man säger också att man skall se till att regnbågsflaggan, dvs den politiska symbolen för sexuell jämställdhet, skall vara synlig på biblioteken. Om det nu är bibliotekarierna som är problemet, där utbildning av dem är lösningen, då borde flaggan framför allt förekomma i personalutrymmena, för att ständigt påminna bibliotekarierna om människors lika värde och att alla har rätt att bli behandlade som människor.
Eller är hbtqi-personer en mycket speciell grupp som kräver en så specifik hanterandebehandling, att vanligt folkvett inte är tillräckligt? Men om det är problemet, är då certifiering verkligen en bra lösning? Ty då finns risker att man stigmatiserar, pekar ut och hbtqi-fierar personer, vilket innebär att dessa kommer att känna sig än mer utsatta, än mer avvikande, än mer exkluderade. Hbtqi-personer pekas ut som en främmande folkgrupp som kräver speciell utbildning för att bemöta. Det är ren och skär hbtqi-rasism. För att undvika den stigmatiseringen kunde man därför späda ut stigmatiseringen genom att överväga ytterligare certifieringar, där bibliotekarier lär sig handhavande av andra speciella folkgrupper, såsom flyktingcertifiering, kanske speciellt muslimcertifiering, arbetarklasscertifiering, professorscertifiering, o s v.
Att läsförståelse hos fjärdeklassare går ner, är däremot inte ett problem som bibliotek uppmärksammar speciellt. I biblioteken skall hänga regnbågsflaggor, inte en bild där Strindberg och Ernst Ahlgren omfamnar varandra. Prioriteringarna syns.
Den 22 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin