På DN-Debatt (230617) skriver näringslivsföreträdare och delvis akademiska företrädare om att svensk forskning hamnar efter, varför det behövs en politik som innebär att man satsar på konkurrensutsatthet för forskning och att stora resurser ges till excellenta forskare och forskningsmiljöer, istället för att spridas ut på en stor bredd.
(https://etidning.dn.se/p/dagens-nyheter/2023-06-17/a/mer-spets-an-bredd-kravs-for-att-losa-forskningskrisen/2357/1019081/40803051)
Parentetiskt kan jag inte avhålla mig från att skrattande berätta att de tar Losec som exempel på Sveriges innovationskraft i forskning. Ja, det var en drog som inte klarade konkurrensen på Astra, men som delvis utvecklades bakom ryggen på det konkurrenssystem som fanns, och med innovativ finansiering. Losec är ett bra exempel på problemet med att fördela resurser till forskning.
Men efter gapskrattet, finns de två brännande frågorna:
Fördelning enligt konkurrens låter bra, men skall konkurrensen baseras på ansökningar eller på forskargruppens tidigare prestationer? Ansökningsbaserat innebär att några sakkunniga gör en utvärdering och en grupp gör beslut. Sakkunniga kan vara hur kunniga som helst, men ändock inte har sannolikhet att fullt ut förstå samtliga projekt, samtidigt som de, om de kan området, är delaktig i området och därför har egenintresse i vilka projekt som får stöd och vilka som inte får det. Slutligen kan ansökningskriterier innehålla icke-vetenskapliga kriterier, som prioriterade forskningsområden och forskargruppskomposition. Fördelning enligt tidigare prestationer blir sannolikt baserat på citeringar, vilket har alla de för- och nackdelar som citeringssystemet ger, samtidigt som det är att ge resurser till tidigare framgångar och inte förväntade framgångar.
Koncentrera forskningsresurser till excellenscentra och låta universitet och högskolor i övrigt blott undervisa, eller smeta ut forskningsresurser till envar som råkar få en anställning på en högskola? Medan koncentration till excellenscentra låter inbjudande, har det den lilla nackdelen med att riskera att ge medel till tidigare excellenta, men numer avsomnade miljöer, samtidigt som det ger incitament att uppfylla de enkla utvärderingsmåtten, istället för att vara sant nyskapande.
Men excellenscentra innebär att man bortser från forskningens andra funktion på universitet och högskolor, vilket är att upprätthålla akademisk kompetens i lärarlaget. Forskning för den akademiska läraren underhåller och utvecklar lärarens kunskap. Likt i mitt fall, som sannerligen inte rosat världsscenen med någon ny teori, ja, inte ens ett nytt begrepp, men som, tack vare min forskning, har kunnat ha en rimligt god kunskapsnivå och forskningsteknik, som gjort, inbillar jag mig, att studenterna fått en acceptabel utbildning. Det är den utbildningsfunktionen som breddfinansiering av forskning ger.
Men hur bred skall breddfinansieringen vara? Det finns de som hävdar att blott ett fåtal universitet skall ha master- och magisterutbildningar, där forskarkunniga lärare behövs, medan forskningskompetensfattiga universitet och högskolor skall bedriva grundutbildning, t ex maximalt upp till kandidatnivå, utan att lärarna får forskningsmedel. Lärarna kan där få utvecklingstid som skall användas till att hålla sig uppdaterad i sitt undervisningsämne.
Mot det brukar jag anföra utvärderingen av företagsekonomiämnet 2011, där blott tre utbildningsinstitutioner fick det högsta betyget, handelshögskolorna i Stockholm och Jönköping, samt Högskolan Kristianstad, där den sista fick sitt betyg p g a en liten grupp som drev studenter till prestationer och sk chefer till irritation. De flesta av den gruppen har lämnat högskolan, och fått de sk cheferna att lugnt kunna luta sig tillbaka och avhålla möten. Betecknande för gruppen var att medlemmarna inte bara var utbildningsintensiva, utan också forskningsintensiva, varför jag tar framgången som bevis på min tes att framgångsrik utbildning kommer genom framgångsrika forskande och utbildningsintensiva lärare.
Men det är lätt att dra undan mattan för min kritik. Var Högskolan Kristianstads framgång uthållig, eller var den en tillfällighet, en outlier, skapad av några få personer, som, likt forskarna på Astra, lyckades lura systemet ett tag? Vad som hände på Astra var att systemet slutligen insåg sitt misstag och satsade på Losecutvecklingen. På Högskolan Kristianstad gjordes, vad jag sett, intet för att med kraft behålla den grupp som skapade framgången, eller att efterlikna gruppen och dess agerande. Idag ses därför inte högskolans studenter förekomma i vetenskapliga publikationer eller på de stora dagstidningarnas debattsidor, vilket jag anser är en indikator på framgångsrik forskning och utbildning i ett samhällsvetenskapligt ämne.
Därför tror jag att den stora bredd i forskningsfinansiering som Sverige har, varken ger forskningsexcellens eller utbildningsexcellens. Men är det rätt metod att enbart ha forskningsuniversitet, eller skall man istället angripa den andra sidan, och med hård utvärdering av utbildningar, stänga de undermåliga utbildningarna, och därmed lösgöra både lärarfinansiering och forskningsfinansiering till de värdiga utbildarna?
Den 28 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
(https://etidning.dn.se/p/dagens-nyheter/2023-06-17/a/mer-spets-an-bredd-kravs-for-att-losa-forskningskrisen/2357/1019081/40803051)
Parentetiskt kan jag inte avhålla mig från att skrattande berätta att de tar Losec som exempel på Sveriges innovationskraft i forskning. Ja, det var en drog som inte klarade konkurrensen på Astra, men som delvis utvecklades bakom ryggen på det konkurrenssystem som fanns, och med innovativ finansiering. Losec är ett bra exempel på problemet med att fördela resurser till forskning.
Men efter gapskrattet, finns de två brännande frågorna:
- Hur skall forskningsmedel fördelas, konkurrens eller liknande fakultetsanslag, där medel fördelas enligt tjänsteposition?
- Skall forskningsmedel koncentreras till ett fåtal förbrukare, eller spridas ut?
Fördelning enligt konkurrens låter bra, men skall konkurrensen baseras på ansökningar eller på forskargruppens tidigare prestationer? Ansökningsbaserat innebär att några sakkunniga gör en utvärdering och en grupp gör beslut. Sakkunniga kan vara hur kunniga som helst, men ändock inte har sannolikhet att fullt ut förstå samtliga projekt, samtidigt som de, om de kan området, är delaktig i området och därför har egenintresse i vilka projekt som får stöd och vilka som inte får det. Slutligen kan ansökningskriterier innehålla icke-vetenskapliga kriterier, som prioriterade forskningsområden och forskargruppskomposition. Fördelning enligt tidigare prestationer blir sannolikt baserat på citeringar, vilket har alla de för- och nackdelar som citeringssystemet ger, samtidigt som det är att ge resurser till tidigare framgångar och inte förväntade framgångar.
Koncentrera forskningsresurser till excellenscentra och låta universitet och högskolor i övrigt blott undervisa, eller smeta ut forskningsresurser till envar som råkar få en anställning på en högskola? Medan koncentration till excellenscentra låter inbjudande, har det den lilla nackdelen med att riskera att ge medel till tidigare excellenta, men numer avsomnade miljöer, samtidigt som det ger incitament att uppfylla de enkla utvärderingsmåtten, istället för att vara sant nyskapande.
Men excellenscentra innebär att man bortser från forskningens andra funktion på universitet och högskolor, vilket är att upprätthålla akademisk kompetens i lärarlaget. Forskning för den akademiska läraren underhåller och utvecklar lärarens kunskap. Likt i mitt fall, som sannerligen inte rosat världsscenen med någon ny teori, ja, inte ens ett nytt begrepp, men som, tack vare min forskning, har kunnat ha en rimligt god kunskapsnivå och forskningsteknik, som gjort, inbillar jag mig, att studenterna fått en acceptabel utbildning. Det är den utbildningsfunktionen som breddfinansiering av forskning ger.
Men hur bred skall breddfinansieringen vara? Det finns de som hävdar att blott ett fåtal universitet skall ha master- och magisterutbildningar, där forskarkunniga lärare behövs, medan forskningskompetensfattiga universitet och högskolor skall bedriva grundutbildning, t ex maximalt upp till kandidatnivå, utan att lärarna får forskningsmedel. Lärarna kan där få utvecklingstid som skall användas till att hålla sig uppdaterad i sitt undervisningsämne.
Mot det brukar jag anföra utvärderingen av företagsekonomiämnet 2011, där blott tre utbildningsinstitutioner fick det högsta betyget, handelshögskolorna i Stockholm och Jönköping, samt Högskolan Kristianstad, där den sista fick sitt betyg p g a en liten grupp som drev studenter till prestationer och sk chefer till irritation. De flesta av den gruppen har lämnat högskolan, och fått de sk cheferna att lugnt kunna luta sig tillbaka och avhålla möten. Betecknande för gruppen var att medlemmarna inte bara var utbildningsintensiva, utan också forskningsintensiva, varför jag tar framgången som bevis på min tes att framgångsrik utbildning kommer genom framgångsrika forskande och utbildningsintensiva lärare.
Men det är lätt att dra undan mattan för min kritik. Var Högskolan Kristianstads framgång uthållig, eller var den en tillfällighet, en outlier, skapad av några få personer, som, likt forskarna på Astra, lyckades lura systemet ett tag? Vad som hände på Astra var att systemet slutligen insåg sitt misstag och satsade på Losecutvecklingen. På Högskolan Kristianstad gjordes, vad jag sett, intet för att med kraft behålla den grupp som skapade framgången, eller att efterlikna gruppen och dess agerande. Idag ses därför inte högskolans studenter förekomma i vetenskapliga publikationer eller på de stora dagstidningarnas debattsidor, vilket jag anser är en indikator på framgångsrik forskning och utbildning i ett samhällsvetenskapligt ämne.
Därför tror jag att den stora bredd i forskningsfinansiering som Sverige har, varken ger forskningsexcellens eller utbildningsexcellens. Men är det rätt metod att enbart ha forskningsuniversitet, eller skall man istället angripa den andra sidan, och med hård utvärdering av utbildningar, stänga de undermåliga utbildningarna, och därmed lösgöra både lärarfinansiering och forskningsfinansiering till de värdiga utbildarna?
Den 28 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
