Identitetsföreställningen har nu lett till att individer identifierar sig som kategorin A, och med självklarhet kräver de rättigheter, sällan skyldigheter, som kategorin A har getts.
Tidigare kunde man identifiera sig som Napoleon, och om man bara gick omkring på gatan, utan att dra samman arméer och marschera mot Moskva, så var det accepterat, om än förlöjligat.
De flesta har nog principen att vilken identitet en människa själv väljer och har, är likgiltigt, så länge det inte belastar omgivningen.
Om jag identifierar mig som en lurkbonde som alltid har gödsel på mina stövlar och som alltid går in i hus med dessa stövlar på, då skulle nog de flesta anse att min identitet får stanna vid dörren. Oaktat hur jag identifierar mig, har jag inte rätt att gå in i en annan människas hus med smutsiga stövlar. Den normen är förvisso diskriminerande eftersom den utestänger de individer som identifierar sig som lurkbönder, men det är en rimlig diskriminering då den förvägrar de som identifierar sig som lurkbönder att vara en belastning.
Individen som identifierar sig som Napoleon kan med fog anse att andra människor inte accepterar och respekterar hans identitet när de vägrar respektera hans identitet genom att tilltala honom Kejsare Napoleon. Men man får skilja på en individs självidentitet och individens samhällsidentitet. Individen bär sin egen identitet, medan samhället avgör individens samhällsidentitet. Det är ett totalitärt översittarbeteende när individen som identifierar sig som Napoleon begär och kräver att omgivningen skall göra samma identifiering, och därvid kalla honom för Kejsare Napoleon.
Medan det kan vara en liten sak att ställa upp på, ja, kanske t o m, om inte respektera, så i alla fall acceptera identiteten genom titulatur, så blir det mer dramatik när självidentitet skall medföra större belastningar för omgivningen än blott uttal av en titel. Den som identifierar sig som bankkamrer kan inte för den skull beredas tillgång till bankens valv. Den som identifierar sig som Sveriges kung, kan inte förvänta sig att få flytta in på Drottningholm, eller att få ge Drottning Silvia en tungkyss.
En individs samhällsidentitet är en förhandling mellan samhällets aktörer, och deras identifikation, och individens identifikation. Den som hävdar att individens självidentifikation skall följas fullt ut, är en individfundamentalist som inte erkänner samhällets rätt till identifikation. Ja, den kan sägas förvägra samhället en rätt till sin existens eftersom den inte erkänner samhällets kategorisering, blott individens valda kategori. Men, paradoxalt nog, brukar självidentifikationen innebära att individen önskar de rättigheter, sällan skyldigheter, som den valda identiteten kan innebära i samhället. Man förvägrar samhället rätten till kategorisering, men önskar erhålla de rättigheter som samhället tilldelat sina kategorier. Man vänder ryggen åt kakan, samtidigt som man begär att få äta den.
En kvinna som ser den långa kön till damtoaletten och den obefintliga kön till herrtoaletten, kan i det ögonblicket välja att identifiera sig som man, och därvid erhålla rätten att gå på herrarnas toalett. Men rätten att gå på herrarnas toalett ges inte av individen, utan av samhället. Det samhället kan anse att biologiska damer går på damers toalett, biologiska herrar på herrars toalett, och de som äger en annan självidentitet än den biologiska får söka efter toaletter som inte är organiserade utifrån biologiskt kön, t ex handikapptoaletten.
I grunden är det så, att den som inte accepterar samhällets kategoriseringar kan förvisso kämpa för att ändra dem, vilket kallas demokrati, men i väntan på den förändringen kan den inte kräva av samhället, som individen genom sin självidentifikation tar avstånd från, skall böja sig för individens självidentifikation. Det är en auktoritär inställning.
Således, dagens identitetsdiskurs är auktoritär och antidemokratisk.
Den 13 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Tidigare kunde man identifiera sig som Napoleon, och om man bara gick omkring på gatan, utan att dra samman arméer och marschera mot Moskva, så var det accepterat, om än förlöjligat.
De flesta har nog principen att vilken identitet en människa själv väljer och har, är likgiltigt, så länge det inte belastar omgivningen.
Om jag identifierar mig som en lurkbonde som alltid har gödsel på mina stövlar och som alltid går in i hus med dessa stövlar på, då skulle nog de flesta anse att min identitet får stanna vid dörren. Oaktat hur jag identifierar mig, har jag inte rätt att gå in i en annan människas hus med smutsiga stövlar. Den normen är förvisso diskriminerande eftersom den utestänger de individer som identifierar sig som lurkbönder, men det är en rimlig diskriminering då den förvägrar de som identifierar sig som lurkbönder att vara en belastning.
Individen som identifierar sig som Napoleon kan med fog anse att andra människor inte accepterar och respekterar hans identitet när de vägrar respektera hans identitet genom att tilltala honom Kejsare Napoleon. Men man får skilja på en individs självidentitet och individens samhällsidentitet. Individen bär sin egen identitet, medan samhället avgör individens samhällsidentitet. Det är ett totalitärt översittarbeteende när individen som identifierar sig som Napoleon begär och kräver att omgivningen skall göra samma identifiering, och därvid kalla honom för Kejsare Napoleon.
Medan det kan vara en liten sak att ställa upp på, ja, kanske t o m, om inte respektera, så i alla fall acceptera identiteten genom titulatur, så blir det mer dramatik när självidentitet skall medföra större belastningar för omgivningen än blott uttal av en titel. Den som identifierar sig som bankkamrer kan inte för den skull beredas tillgång till bankens valv. Den som identifierar sig som Sveriges kung, kan inte förvänta sig att få flytta in på Drottningholm, eller att få ge Drottning Silvia en tungkyss.
En individs samhällsidentitet är en förhandling mellan samhällets aktörer, och deras identifikation, och individens identifikation. Den som hävdar att individens självidentifikation skall följas fullt ut, är en individfundamentalist som inte erkänner samhällets rätt till identifikation. Ja, den kan sägas förvägra samhället en rätt till sin existens eftersom den inte erkänner samhällets kategorisering, blott individens valda kategori. Men, paradoxalt nog, brukar självidentifikationen innebära att individen önskar de rättigheter, sällan skyldigheter, som den valda identiteten kan innebära i samhället. Man förvägrar samhället rätten till kategorisering, men önskar erhålla de rättigheter som samhället tilldelat sina kategorier. Man vänder ryggen åt kakan, samtidigt som man begär att få äta den.
En kvinna som ser den långa kön till damtoaletten och den obefintliga kön till herrtoaletten, kan i det ögonblicket välja att identifiera sig som man, och därvid erhålla rätten att gå på herrarnas toalett. Men rätten att gå på herrarnas toalett ges inte av individen, utan av samhället. Det samhället kan anse att biologiska damer går på damers toalett, biologiska herrar på herrars toalett, och de som äger en annan självidentitet än den biologiska får söka efter toaletter som inte är organiserade utifrån biologiskt kön, t ex handikapptoaletten.
I grunden är det så, att den som inte accepterar samhällets kategoriseringar kan förvisso kämpa för att ändra dem, vilket kallas demokrati, men i väntan på den förändringen kan den inte kräva av samhället, som individen genom sin självidentifikation tar avstånd från, skall böja sig för individens självidentifikation. Det är en auktoritär inställning.
Således, dagens identitetsdiskurs är auktoritär och antidemokratisk.
Den 13 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
