Den religiöses värsta tillstånd är tvivlet. I Bergmans film ’Nattvardsgästerna’ finns en präst som tvivlar på guden. Han är nästan desperat över gudens tystnad. Han t o m säger i en scen, ”om det är så att gud inte finns, vad gör det för skillnad? Livet blir begripligt, Vilken lättnad”. Den troende tror på en gud och underkastar sig den. Låter den leda. Men om den tvivlar, då finns ingen väg anslagen. Då står den religiöse still, utan vägledning, utan möjlighet till underkastelse, till lydnad. Den står där med sin förtvivlan över gudens tystnad.
( https://www.youtube.com/watch?v=GIUnfQgn1ZQ)
Forskaren tycks vara den raka motsatsen till den religiöse. Essensen i forskarens mentalitet är tvivlet. Om den tycker sig höra verklighetens röst genom en teori, så överröstas den rösten av Poppers falsifieringsaxiom. Blott det som kan bevisas vara falskt, kan, för tillfället, antas som sant. Det finns inget som är sant, ty det finns blott det som vi får anta är sant eftersom det ännu inte visat sig vara falskt.
Forskaren kan blott tvivla, att det som är sant, är sant eftersom vi ännu inte visat att det är falskt. Allt sant kan betvivlas. Ja, allt sant skall betvivlas och utsättas för vår ständiga prövning. Tvivlet är ständigt.
Tvivlet som grundinställning innebär att kritik, dvs ifrågasättandet av en tes, av ett påstående, är forskarens livsluft. Negativitet, dvs hävdandet att så kan det inte vara, är atmosfären vari forskaren lever. Positivitet, dvs hävdandet att så är det, är atmosfären för den troende, den dogmatiske.
Emellertid!
Varje artikel jag har gjort har börjat med tvivel, dvs hävdande att vi har en lucka i vårt vetande. Därefter har jag lugnat läsaren med att jag här och nu skall undanröja det tvivlet, den okunskapen. Jag går från negativiteten till positiviteten. Merparten av artikeln ägnas sedan åt att övertyga läsaren att jag kan undanröja tvivlet om det som jag hävdar mig kunna veta. Men sedan slutar artikeln med att ytterst klädsamt, men tämligen nertonat relativt det positiva hävdandet, att mitt hävdande av det positiva har sina begränsningar och sina brister, men det överlämnar jag till andra att fördjupa sig i, dvs det som kallas fortsatt forskning. Tvivlet kanske inte segrar, men tvivlet får sista ordet.
Forskaren lever därför i ett tillfälligt religiöst rus, där den låter sig tro att den har funnit det sanna. Forskaren undslipper därför prästens ångest över gudens tystnad, ty verkligheten talar till forskaren. Förvisso blott under kort stund, men ändock under en kort, rusig stund. Det korta tilltalet från verkligheten, ruset av sanningen, tror jag, gör att forskaren kan fortsätta med sitt tvivel. Ty den lösning som prästen har, tänk om gud inte finns, dvs tänk om kunskapen inte finns, vore inte en lösning för forskaren. Den vore helt outhärdlig för forskaren.
Den 27 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
( https://www.youtube.com/watch?v=GIUnfQgn1ZQ)
Forskaren tycks vara den raka motsatsen till den religiöse. Essensen i forskarens mentalitet är tvivlet. Om den tycker sig höra verklighetens röst genom en teori, så överröstas den rösten av Poppers falsifieringsaxiom. Blott det som kan bevisas vara falskt, kan, för tillfället, antas som sant. Det finns inget som är sant, ty det finns blott det som vi får anta är sant eftersom det ännu inte visat sig vara falskt.
Forskaren kan blott tvivla, att det som är sant, är sant eftersom vi ännu inte visat att det är falskt. Allt sant kan betvivlas. Ja, allt sant skall betvivlas och utsättas för vår ständiga prövning. Tvivlet är ständigt.
Tvivlet som grundinställning innebär att kritik, dvs ifrågasättandet av en tes, av ett påstående, är forskarens livsluft. Negativitet, dvs hävdandet att så kan det inte vara, är atmosfären vari forskaren lever. Positivitet, dvs hävdandet att så är det, är atmosfären för den troende, den dogmatiske.
Emellertid!
Varje artikel jag har gjort har börjat med tvivel, dvs hävdande att vi har en lucka i vårt vetande. Därefter har jag lugnat läsaren med att jag här och nu skall undanröja det tvivlet, den okunskapen. Jag går från negativiteten till positiviteten. Merparten av artikeln ägnas sedan åt att övertyga läsaren att jag kan undanröja tvivlet om det som jag hävdar mig kunna veta. Men sedan slutar artikeln med att ytterst klädsamt, men tämligen nertonat relativt det positiva hävdandet, att mitt hävdande av det positiva har sina begränsningar och sina brister, men det överlämnar jag till andra att fördjupa sig i, dvs det som kallas fortsatt forskning. Tvivlet kanske inte segrar, men tvivlet får sista ordet.
Forskaren lever därför i ett tillfälligt religiöst rus, där den låter sig tro att den har funnit det sanna. Forskaren undslipper därför prästens ångest över gudens tystnad, ty verkligheten talar till forskaren. Förvisso blott under kort stund, men ändock under en kort, rusig stund. Det korta tilltalet från verkligheten, ruset av sanningen, tror jag, gör att forskaren kan fortsätta med sitt tvivel. Ty den lösning som prästen har, tänk om gud inte finns, dvs tänk om kunskapen inte finns, vore inte en lösning för forskaren. Den vore helt outhärdlig för forskaren.
Den 27 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
