17 juni 2018 klockan 8.15 tar jag ut tre pastillaskar från mitt gömställe i det stora skåpet i mitt hems matsal. Jag hör knackningen på dörren och ser i ögonvrån en människa som står vid dörren. Jag är rädd för att det är leveransen av barnen, så jag hastar till det lilla leksakshuset och gömmer de tre askarna där. Jag brukar gömma pastillaskar där, när barn kommer på besök. De brukar rusa in och vittja huset på sina pastillaskar.
I slutet av maj blev jag kontaktad av en vän och kollega, fd doktorand, X, om jag ville ta hand om hennes barn den 17:e juni på förmiddagen. Jag accepterade med glädje. Jag frågade inte henne varför, då jag förstod att det var något familjeaktigt, eftersom varken hon eller hennes man kunde ta hand om barnen. X är en kvinna med mycket hög integritet, varför somt frågar man inte om. Familjeangelägenheter trodde jag att det var, varför jag inte frågade.
Dagen innan började jag oroa mig för vad jag och barnen skulle hitta. Huset var under ombyggnad, varför det knappt finns några tomma ytor att leka på. Men jag litade på min spontanitet, så något skulle väl komma upp i mitt huvud.
Jag gick till dörren. Men det var inte X och hennes barn. Det var Y, en doktorand, som stod där. Hon förklarade att X tyckte att vi skulle passa barnen i deras hem. Jag undrade varför hon var här, ty nog skulle jag kunna ta hand om alla tre. Hon svarade att Xs man, Z, tyckte det var bäst med två personer. Jag blev lite besviken på att pappan misstrodde mig, men nu ville de detta, så jag hängde på mig kavajen och gick med henne till hennes bil.
Kanske jag bör tillägga att varken X eller Y har en pragmatisk relation till sanning. X kan inte ljuga, men kan ibland förskona en person sanningen, medan Y inte ljuger och mer sällan förskonar någon från sanningen. Jag är förvisso naiv, men allt det som skedde var på riktigt, helt sant, ty det var två sanningssägare som det röde sig om.
Hon körde mot Xs hus. Hon körde av motorvägen där man skulle ta av. Men sedan körde hon in på macken vid motorvägen. Jag undrade över varför. Hon förklarade med att hon skulle ha en sak. Men hon stannade inte vid butiken. Inte heller vid bensinpumparna. Hon körde runt ytterligare en gång. Jag undrade över vad det var, ty på macken fanns blott pumparna och butiken, så vad i alla sin dar letade hon efter? Då stannade hon framför en bil. Ur den klev X och hennes man, Z. I bilen såg jag den äldsta dottern. Y pratade lite med X. Jag gick ur, men blev ombedd att hoppa in. X och mannen hoppade in i sin bil. Y hoppade in i bilen där jag satt. Bilarna började köra. Ack vad omständliga de är, tänkte jag.
Men där man skulle svänga till höger, för att komma till barnens hus, svängde först X, som körde först, åt vänster. Därefter svängde Y, med mig i bilen, åt vänster. Och hon och X körde ut på motorvägen.
Jag började bli nervös. Höll de på med någonting? Något som rörde mig. För, varför var jag i bilen? Tänk om det var en kidnappning? Tänk om Y och X hade hittat på något för mig? Jag blev mycket nervös och ville egentligen öppna dörren i farten och kliva ur. Jag tycker inte om att vara i centrum. Jag tycker inte om min födelsedag. Däremot har jag inget emot att 400 lyssnar på mig när jag föreläser. Men att vara i centrum, för ingenting annat än att jag är jag, klarar jag mycket dåligt.
Vi pratade, men jag minns inte om vad. Så körde bägge bilarna av motorvägen, körde en stund på en väg och körde sedan in på en parkering. Vi stannade vid en chokladstuga, ett kafé som har som specialitet att servera allt med choklad i.
Bilar började komma. Kollegor/vänner började komma. Jag förstod att gänget av kollegor/vänner hade arrangerat något. Och att jag var personen för arrangemanget. Jag kände mig mycket nervös, men försökte slappna av och ge upp och bara följa med i vad som skedde. Till slut hade fler än 10 vuxna och några färre barn kommit. Alla hälsade på mig, med kramar och skratt.
Jag skall inte beskriva allt. Vi var där för en brunch. Och det var verkligen med mycket choklad. För mig en himmelsk början på en dag. Choklad och alla dessa personer som jag höll, och håller, högt.
Därefter åkte vi iväg till Immeln, en sjö, där kanoter stod beredda. Vi paddlade ut på sjön, stannade till på ett ställe, där några badade och vi fikade. Då kom ett regn, så att vi alla fick stå under träd och skula. Jag såg alla upptryckta till träden. För mig, en stark känsla av gemenskap, att vara Tillsammans. Vi!
När regnet dragit förbi paddlade vi tillbaka. Det gick inte fort. Vi andra lät paddlarna vara medan vi såg en kanot, i sort sett bara rotera kring en axel, eftersom de två paddlarna ömsom försökte, ömsom pratade med sig själva, med den andre eller med oss andra. Den ena kände jag mycket väl. Hon visade sig vara en oerhört framstående misslyckad kanotist, men jag håller henne, med hård konkurrens från de kollegor som vad med, som Sveriges frmsta kandidathandledare i sitt ämne. Hon kan förmå skalliga studenter att lyfta sig hört i håret.
Därifrån åkte vi till X.s och hennes mans hus, där en vi serverades drinkar och tilltugg. Därefter en middag, med grillat kött för oss som var animalister. Jag tror och är övertygad om att det grillade köttet verkligen var fantastisk gott, eftersom det var grillat med diverse konster. Men en viss del av middagens upplevelse kom ändock av vad dagen hade varit, och att vi nu satt samlade kring ett bord, med barn, som ju är mycket viktiga. Varje ansikte jag såg, av de vuxna, såg jag en kollega, en vän, men också en person som jag då och fortfarande känner, delar min vision av akademisk utbildning.
Gänget kallade dagen för Framtidsdagen. Det var inte Exodus. Det var inte att ta hand om en bruten man. Ingen tyckte synd om någon. Det var en Framtidsdag.
Jag hade vid det laget funnit mig i situationen, även om jag inte riktigt fattade vad det var. Jag ställde mig upp och sade att detta inte var för mig, utan för oss. Att vi som var här, var en grupp som delade viktiga akademiska värderingar, om utbildning och om forskning. Att vi skulle vara förenade i denna gemenskap även om vi nu sprids för vinden.
Den 17:e juni 2018 var den mäktigaste och finaste dag i mitt professionella liv. Omgiven av de som jag delade så mycket med. Omgiven av de som visade sin samhörighet. Som vågade visa sin samhörighet. Ty detta skulle ju bli känt. Det skulle uppenbaras vem som var med. Det skulle riskera att ses som att individerna tog ställning.
Jag fick en present. Ett USB-minne som jag skulle öppna när jag kom hem. När jag blivit hemkörd kring 9-tiden, efter tolv timmar med en intensiv känsla av Tillsammans, av Samhörighet, av Gemenskap, tog jag min dator, gick ut i trädgården, tände en cigarr och öppnade USB-minnet. Däri fanns en video. Jag startade den. Då började en mängd foton visas, från min tid tillsammans med mina vänner/kollegor. Många hade släppt sina foton till någon, som satt samman dem till en film.
Med den varma känslan av Framtidsdagen i kroppen, såg jag händelser komma förbi. Från de lyckliga studenter jag haft med de som var med under Framtidsdagen.
Jag såg filmen två gånger.
Cigarren tog slut.
Jag satt i trädgården. Det var fortfarande ljust. Jag var varm. Uppfylld. Jag kände mig stark. Ja, kanske det kan låta överdrivet och stort, men jag kände mig lycklig. Ett rus av Tillsammans.
Jag klickade på excel-programmet och fick upp ett tomt ark, med sina kolumner och rader. Jag började skriva in de projekt jag hade på gång. De paper jag hade halvgjorda, eller ännu inte påbörjade.
Exodus är uttåget. Palmsöndagen är intågets dag, då Jesus red in i Jerusalem, för att där avsluta sitt uppdrag genom korsfästelsen.
Jag satt i trädgården och kände att Exodus var avklarat. Slutfört. Avslutat. Någon Palmsöndag kändes inte. Jag hade inte suttit på en åsna, på väg till min undergång. (även om åsnekänslan kom en aning närvi körde in på chokladcaféets parkering). Det var inte avslutat. Det var inte fullbordat.
Framtidsdagen var en magisk händelse. Jag erfor detsamma som Moses måtte ha känt när han, efter Exodus och den långa vandringen, såg det förlovade landet.
Mina vänner/kollegor hade visat mig det förlovade landet. Framtiden.
------------------------------
Där slutar boken Exodus. Sakta sipprade mitt yrkesliv ur mig därefter. Idag arbetar jag enbart med fyra paper. Jag undervisar inte. Jag handleder inte. Jag är idag dokumenterat Persona Non Grata på en högskola och ett universitet. Kvar är mitt engagemang på det ukrainska universitetet, där de snart är färdiga med återuppbyggnaden av den byggnad som bombades av orkerna. Yrkeslivet rinner ut i sanden. Försvinner. 40 år har ett slut. Jag har bestämt mig för att de fyra paperna är de sista som jag kämpar med, genom reviewers hårda motstånd.
Men den 17 juni 2018 är präntat i mitt hjärta. Att få uppskattning av en redaktör för en journal är upplyftande. Att få uppskattning av studenterna är, vet jag nu, det näst viktigaste. Att bli kidnappad och given en heldag med människor som man uppskattar och respekterar, är höjdpunkten på ett yrkesliv.
TACK!
Den 17 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin