​Debatten om invandrarna rör delvis om man skall ha en politik av assimilering, dvs göra dem till svenskar, eller integration, dvs etablera ett mångkulturellt Sverige, med svenskar, syrier, muslimer, judar, samer m m, med några gemensamma och grundläggande normer.

En del av Sverige har erfarenhet av en mycket hård assimileringspolitik. Skåne var en tämligen självständig region innan 1658, då det då var Östdanmark. Innan 1658 härjades Skåne, och kanske främst gränslandet till Sverige, av mycket våld och förstörelse. Staden Vä brändes av svenskarna 1452, 1509, 1569, och slutligen 1612, vilket fick Kristian IV att grunda Kristianstad i ett träsk, varför det uppfördes i holländsk vattenrenässansstil, och fick överta stadsrättigheterna 1614 från Vä och Åhus. Kvar i Vä står Sankta Gertruds klosterkyrkoruin som ett minne av svenskarnas härjande.

I freden i Roskilde lovades skåningarna att få behålla sin kyrkoordning, rättssystem och adelsprivilegier. Svenskarna respekterade emellertid inte fredsavtalet, utan samtliga dessa löften i avtalet bröts innan 1700-talet kom. Universitetet grundandes i Lund 1666, bl a med ambition att försvenska prästerna. En hård språkpolitik genomfördes, bl a genom att etablera en boklig Berlinmur gentemot Danmark, som förhindrade införsel av böcker på danska.

Med ingång på 1800-talet var sannolikt Skåne försvenskat. Då började den skånska flaggan etablera sig. År 1881 kom socialismen till Skåne genom skräddaren August Palm, som rest från Södra Sallerups socken till Danmark och Tyskland i sin skräddargärning och där hämtade upp socialismens idéer.

En liknande utveckling, där idéerna först tagit mark i Skåne, har kunnat skönjas med högerpolitik med invandrarkritisk politik, där Skånepartiet bildades 1979 och fick plats i Malmö kommunfullmäktige (1985-2006), samt i några andra kommuner. Sverigedemokraterna började få sitt starka stöd först i Skåne, där de efter valet 2018 var största parti i 11 av Skånes 33 kommuner och numer är antingen näst största eller tredje största parti i opinionen i landet. 

Skåningarna assimilerades, men har också varit de som först tagit till sig, och sedan fört upp idéerna till resten av Sverige, och på så sätt påverkat Sverige. Som om det finns något kvar i skåningarna som svenskarna inte lyckats radera ut. Kanske det bästa sättet att beskriva det är att det varit en lyckosam assimilering, med integrerande drag.

Denna utveckling, assimilering med integrativa drag, kan vi emellertid inte förvänta oss från dagens nya folkgrupper. Det finns ingen statlig assimileringsstrategi utan snarare en integrationsstrategi, där folkgrupperna inte blott lämnas i fred, med sina kulturella särdrag, utan t o m uppmuntras att behålla dem. Därför tror jag inte att de nya folkgrupperna kommer att påverka Sverige, så som de assimilerade skåningarnas integrativa drag påverkat Sverige. Snarare tror jag på en mörk framtid, där integrationspolitiken kommer att innebär ständiga kulturkonflikter, och att den svenska kulturen, och därmed Sverige, inte berikas så som skåningarna berikat Sverige.

Som Hegel sade, det vi lär av historien är att vi inte lär av historien. Den lyckosamma assimileringen med integrativa drag som genomfördes mellan 1658-1900, genomförs inte idag med de nya folkgrupperna. Visdomen från annekteringen av Skåneland har gått Sverige förbi.

​Den 10 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​En god akademiker gör inte bara utbildning och forskning, utan gör även tjänst i samhället. Det är att vara aktiv i samhället, där aktiviteten kan variera från professionell samhällstjänst till politisk aktivism.

Professionell samhällstjänst innebär att man informerar om den vetenskapliga kunskap som forskaren besitter i ett ämne.

Politisk aktivism innebär att också föra ut sina egna värderingar, och genom att relatera dem till kunskapen, föreslå eller strida för en viss handlingsinriktning.  

Idag sitter forskare på vägbanan eller gör ljudliga protester i Riskdagen, för, som de säger, skapa uppmärksamhet kring hotet mot vår jord genom klimatförändringen. Det ses som aktivism, men kan ju sägas vara ett sätt att informera, om än demokratiskt ovärdigt och baserat på forskarens privata värdering av kunskapen.

Nationalekonomer, redovisare och teologer har under all sin tid varit politiska aktivister. De har fördömt och föreslagit åtgärder, utifrån sin kunskap och sin tros värderingar. Således är inte aktivism något nytt.

När jag på 90-talet hade publicerat en studie om kommunala bolag, blev jag kallad att presentera mina rön för praktiker. De frågade, om och om igen, vilket är bäst, vad är bra, vad föreslår du? Jag svarade att allt beror på, å ena sidan, å andra sidan. Jag gav inga bestämda råd, då det inte var min sak att avgöra vad de ville, dvs relatera en handling till ett värde. Det jag kan göra är att säga, att om A och B och C föreligger, då antyder våra resultat att en handling D kan sannolikt innebära D. Men om D är önskvärt, dvs bra, ja, det beror på vilka värderingar ni har, vilket inte är min sak att ens kommentera.

En forskare med kunskap karakteriseras av den osäkerhet som ligger i all vår kunskap, förutom den aprioriska kunskapen. Den som hävdar ett faktum är sannolikt okunnig. Men sannolikhet räcker långt.

När det gäller den omtalade klimatkrisen är sannolikt kunskapen sådan att temperaturhöjningen är reell, att den till en del är skapad av människan, och att den delen, men även den naturliga temperaturhöjningen, kan påverkas av människan. 

Men det är inte detta som skapar forskarens klimataktivism. Det som skapar aktivisten är det normerande, hävdandet av en norm, av ett värde. I detta fall drivs aktivisterna av normen att jordens temperatur inte skall öka, ty det har en mängd negativa konsekvenser. Men vad som är negativt och positivt är inte kunskap utan värderingar.

Notera att det som uppmärksammas idag som aktivism rör framför allt klimat och kön. Nationalekonomernas aktivism uppfattas inte som aktivism.

Vill man ha ett universitet fritt från aktivism, då får man börja observera all aktivism, inte bara den man inte stödjer själv.

​Den 9 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Socialgrupp och dess skarpare politiska uttryck, klass, är begrepp som ordnar människor i grupperingar utifrån deras plats i produktionen. Bägge indelningar tror att människors val och deras livssituation påverkas starkt av deras plats i produktionen. Det är en materialistisk indelning av människor.

Det statsbärande partiet under många tiotals år, socialdemokratin, har haft lätt för att anamma en sådan indelning då den pekat ut deras folk, de egendomslösa arbetarna, de som oftast hamnar i socialgrupp 3, som en majoritet av folket. Det utpekandet har varit ömsesidigt då sk klassröstande var tidigare vanligt och arbetargruppen har – tidigare - kunnat titta på varandra under 1:a maj-firandet.

Liberaler är i grunden individualister, vilket rimligen innebär att människor inte ingår i meningsfulla grupper utifrån sådant som t ex deras plats i det ekonomiska systemet, Liberaler är inte materialister utan idealister, varför i den mån det finns grupper, finns de p g a att individer har valt att ingå i grupper, t ex gruppen av filatelister, aktiesparare, gammeldansare, etc. Några av liberalerna låg nära socialisterna, och kallades därför för socialliberaler. De stödde många av socialisternas förslag. Men inte för att de angrepp klassamhället, utan för att förslagen innebar en vilja att hjälpa de som gjort dåliga val eller blott hade haft otur.

De moderna Nya Moderaterna, som växte fram med Reinfeldt och Borg, kan nog klassificeras som den liberalismens höjdpunkt. Varje individ skulle nu välja. Välja skola, välja bilbesiktning, välja pensionsfond, välja elbolag, men med behållande av staten, det som för socialisten kallade möjliggörande, men som liberalen kallade skyddsnät.  

Samtidigt som liberalismen stod på sin höjd, växte etnicitisterna fram. De kom från både högern, där deras belackare kallade dem rasister, och från vänster, där det omnämndes som identitetspolitik och postmodernism.

Vänsterns etnicitister behöll individualismens val, men nu valde individerna att ingå i grupper, inte för att få något gjort, som att samla frimärken, utan för att få en identitet. Den valda identiteten skulle sedan, genom politisk kamp, ge gruppen rättigheter som var oberoende av individerna.

Högerns etnicitister var tvekande, ty etnicitet enligt dem kan vara medfött, därav deras motståndares benämnande av dem som rasister. Men samtidigt medgav högerns etnicitister att en född muslim kunde bli svensk, om den hängde av hijaben och erkände kvinnor som jämställda med män.

Denna politiska, ja, ideologiska inriktning har inneburit att speciellt grupperingar baserade på etnicitet har blivit framträdande, därav mitt namn på detta fenomen, etnicitisterna. Nu ordnas människorna i etnicitetsgrupper, där idag etniciteten svenskar bärs fram av Sverigedemokraterna, och ställs avskilt från andra etniciteter, främst muslimer.

Etnicitismen har gjort liberalerna, men speciellt Socialdemokraterna rådvilla. De senare försöker inlemma etniciteten muslimer i sin kategori av de förfördelade i samhället och har t o m accepterat den grund som muslimerna har, deras religion islam, trots att den strider mot den forna socialdemokratiska ideologin som t ex omfattade demokrati och jämställdhet.  

Liberalerna försöker framsvärja sitt ledord, frihet, det som för dem är individens frihet, och åkallar religionsfrihet som grund för att acceptera islam och därmed få in muslimerna som väljare. Men islam som ideologi är motsägelsen av frihet eftersom islam är lydnad, inte val. 

Etnicitismen passar inte in i de forna ideologierna. Det är det tredje, det som förefaller varken vara A eller icke-A.  

Socialismen gick segrande fram t o m slutet av 60-talet. Liberalismen gick segrande fram t o m 2010-talet. Idag födds kanske något nytt, som är svårt att uppfatta eftersom vi lever med och i gårdagens kategorier.

Muttrande sitter forntiden, de konservativa, som t ex den demokratiske socialisten Sven-Olof Yrjö Collin, och upprepar Per-Albins tal om folkhemmet som en bön. En ideologi som är levande i hans huvud, med som dog i Sverige på 80-talet.

Hans tid är förgången.

​Den 8 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​En kollega frågade mig en gång, när jag kämpade för något, av allt det oerhört viktiga jag kämpade för, var jag fick all energi ifrån. En annan kollega undrade om jag inte skulle slå av på takten, nu när jag hade blivit professor, ty efter professorstiteln fanns ju inget kvar att sträva efter.

Om man hade träffat mig som 18-åring, på gymnasiet, hade nog ingen undrat över var min ohyggliga energi kom från. Den fanns i alla fall inte på skolan. Kanske vid skrivbordet därhemma, bland alla dikterna.

Jag har försökt begripa mitt professionella agerande med begreppet plikt, att därtill är jag nödd och tvungen, men inte av någon, utan av mig själv, av mitt eget Förnuft. Mitt Förnuft har sagt att som akademiker har man skyldigheter, precis som alla arbetare har inför sina arbetsuppgifter. Dessa skyldigheter samlas ihop till plikten. Den tolkningen av min drivkraft fick en god underbyggnad när jag lärde känna Kant, som ju hävdade att plikt var en handling av ett autonomt subjekt som för sig själv, med förnuftets kraft, ställer upp plikter. Plikt är således raka motsatsen till underkastelse. Det är en manifestation av det fria, autonoma jaget

De som sett mitt excelark, hävdar att jag är knäpp. Jag har nämligen, sedan läsåret 99/00, noterat vad jag arbetat med under dagen, och mellan vilka tider jag arbetat med det. Därför vet jag hur många timmar jag arbetat med mina arbetsuppgifter. Eftersom man arbetar lite här och där ibland, är timangivelserna inte exakta, och de framför mer underskattade än överskattade, men jag tror de är goda approximationer.

Från läsåret 99/00 till läsåret 16/17 arbetade jag i genomsnitt 2248 timmar per år. Under det hemska avskedsåret 17/18 arbetade jag blott 1830 timmar, eftersom allt ältande och bl a författade av boken Exodus inte kan anses vara arbetstid, och därför inte registrerades av mig på mitt excelark. Därefter fick jag lön från högskolan, ett sorts skadestånd, men utan arbetsplikt. Ja, jag var Persona non grata på min forna arbetsplats. Då sjönk arbetstiden. Läsåret 18/19 var den 2077, 19/20 var den 1747. Därefter blev jag ’pensionär’ och arbetstiden blev läsåret 20/21 1418 timmar, för att läsåret 21/22 vara blott 978. Detta läsår, 22/23, då jag verkligen ansträngt mig för att vara pensionär, blir nog min arbetstid kring 700-750 timmar.  

Dessa siffror antyder att plikten delvis inte var till arbetsuppgifterna, till plikten som akademiker, att arbeta i sitt anletes svett för utbildning och forskning. Plikten, eller i alla fall en del av den, var hänförligt till att jag skulle göra rätt för mig på en arbetsplats. Det var ingen akademisk plikt, utan en arbetsplikt.

Men nedgången i arbetstimmar sammanföll också med att jag inte hade en plats på en institution och den sammanföll med Corona-utestängningen. Förvisso var jag under en termin helt engagerad i ett uppdrag vid det universitet som nu slagit in på den avskedade högskolans väg och förklarat mig Persona Non Grata. Då gick också arbetstimmarna upp. För att sedan dala igen.

Det tror jag beror på att jag har en annan drivkraft, en lidelse, en hängivenhet inför arbetsuppgifter som jag sett som meningsfulla, men som tycks ha varit beroende av att jag har människor framför mig, dvs en människolidelse. När jag återvände till Högskolan Kristianstad var den främsta drivkraften att jag skulle skapa en fantastisk ekonomutbildning för studenterna, ty det var de sannerligen värda. Det var inte en plikt, utan en lidelse. Tyvärr gick min vision om framstående akademisk utbildning inte ihop med ledningens vision om hållbarhetsutbildning i FN:s regi och ledningens repressiva hållning som innebar att högskolans personal inte skall diskutera och kritisera utan lyda, det som då och där kallades ’följsamhet’. Min vision gick i gruset.

Därefter mildrades min lidelse till att bli en konkret människolidelse, att vilja hjälpa konkreta människor i deras akademiska utveckling. Och, i all ödmjukhet (sic!), noterade jag med stor tillfredsställelse att min sista kurs som akademiker, på universitetet där jag därefter promoverades till Persona Non Grata, blev rikligt belönad av studenterna för min lidelse. I studenternas kursutvärdering, där de ombads utvärdera min handledning gavs jag 6,64 och min tillgänglighet gavs 6,83. På en skala mellan 1-7. Eller, inte helt utan självbelåten, egoistisk tillfredsställelse, noterar jag att jag, på min sista kurs i yrkeslivet, fick 95% respektive 98% av tillgängliga poäng från de som är de viktigaste, studenterna. Kanske är skillnaden mellan 95% och 98% ett uttryck för att lidelse visar sig bäst genom tillgänglighet än genom förmåga att handleda.

Plikt och lidelse har varit mina drivkrafter. Där visionslidelsen har lett till avsked medan människolidelsen gett mig vänner för livet och goda utvärderingar. Och, inte minst, den magiska, fantastiska dagen, den 18 juni, 18 dagar efter mitt avsked, då människor i mitt yrke och på min forna arbetsplats, kidnappade mig och gav mig en dag som krönte mitt arbetsliv.

​Den 7 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Vad gör man när man lämnar positionen som ordförande för de forna demokratiska demokraterna, den forna socialistiska folkrörelsen, Socialdemokraterna? Engagerar man sig i rörelsens andra organisationer? Går man in som ordförande i en HSB-förening? Hjälper man Hyresgästföreningen?

Nej, man köper en herrgård och lever som en besutten. Så gjorde Göran Persson, den forne ordförande för Socialdemokraterna.

Många av hans folk har, s a s, gått över till den andra sidan och ägnar sig åt att hjälpa kapitalister, mot god betalning får man anta, att göra goda affärer. Att gå in och kanske t o m göra tyngre arbete i den forna arbetarrörelsens organisationer, som skulle vara oerhört tacksamma för deras insats, ligger inte för dem. Andra lever gott på sin pension från Riksdagen och tycker sig ägna sig åt politik genom att twittra. Men de hjälper inte den rörelse som gav dem en himlastege.

Till detta kommer att den politiska ledningen i socialdemokratin har fått ett ideologiskt sammanbrott. När de skulle ha stått på barrikaderna mot den totalitära ideologin som visat sitt fascistiska ansikte i Sverige genom att med våld tvinga konstnärer och skribenter till tystnad, och genom våldsamma upplopp skickat hundratals poliser till sjukhuset, har de valt att hävda att de har den största respekten för den totalitära ideologin.

Samtidigt kallar de, i detta fall Morgan Johansson, Sverigedemokraterna för fascistiska. Avskedet av Skolverkets generaldirektör är enligt dagens socialdemokrati uttryck för fascism. https://twitter.com/johanssonmorgan/status/1651647537827160087 ). Detta sker när vi får veta att fjärdeklassarna, speciellt de från studieovana hem, tappat stort i läsning. Är det inte rimligt, speciellt för en kämpande socialdemokrat, att den ytterst ansvarige för denna klasshandling, den som försämrar för dem som borde vara Socialdemokraternas folk, får lämna sin plats? I Morgans värld är det uttryck för fascism att avskeda en person som befrämjar klassamhället, medan han har full respekt för den ideologi som slutligen tog livet av konstnären Lars Vilks.

I sanning, världen är upp och ner!

På toppen av socialdemokratins misslyckande står den forne socialdemokratiske riksdagsmannen Ilija Batljan. Han lämnade Riksdagen och bildade SBB, ett kapitalistisk, börsnoterat fastighetsbolag vars affärsidé är privatisering av statliga fastigheter, främst kommunernas fastigheter. Från politiker, som ser möjligheter att få pengar för tillgångar, får han fastigheter. Batljan har dock idag fått problem, så som alla kapitalistiska affärer alltid riskerar då man tar stora risker och förköper sig. Kriser, grundat i överinvesteringar, är ju lika mycket ett kapitalistiskt väsen som jakten efter profit. Den forne socialdemokraten blev en risktagande kapitalist, och får idag känna av den andra sidan av kapitalismen, risken för kollaps.

När Tage Erlander slutade sitt, till synes eviga uppdrag som politiker, samlade Aina Erlander ihop alla pennor hemma hos dem där det stod ’Tillhör Statsverket’, och åkte till Regeringskansliet och lämnade tillbaka dem. (https://www.svd.se/a/7KWXLK/sanningen-om-erlanders-blyertspennor). Idag hade dagens socialdemokrat sålt pennorna på marknaden för pennor.

​Den 6 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​En svensk kommun spanar på sina bidragstagare, för att fånga de som fuskar med bidragen. De använder bl a smygfilmning som redskap. Detta väcker kritik från debattörer och rättsinstanser. Det hävdas att det är en kränkning av den personliga integriteten. Några menar att det tar bort den absoluta rågången som måste finnas mellan polis och kommun, där det är polisens uppgift att spana på brottslingar.

Medan den kritiken är giltig, kan man också tänka på vad som står på spel. I den mån vi alla ser att bedrägerier mot vårt trygghetssystem är enkla att genomföra, hotar det tilliten till välfärdssystemet som sådant. Vem vill betala till en god sak, när pengarna går till onda saker, dvs till människor som inte har de behov som systemet är gjort för att hantera? Tilliten till välfärdssystemet, och därmed till staten eroderar.

Tilliten till staten har ett oerhört stort värde. Det finns de som hävdar att en del i Sveriges framgångshistoria beror på tilliten till staten. Om den hotas av att ett fåtal människors integritet hotas, kan man då inte hävda att kostnaden för hotet mot integriteten är försumbar relativt kostnaden för en eroderande tillit till staten?

I Italien svarade man Ja på den frågan. Där hade man stora problem med fotbollshuliganer. På videor och bilder ser det ut som att de är många. Men det man ser är massan. En sådan kan skapas av ett fåtal individer som kopplar loss massans makt och våld. Kan man ta de mest ledande, de mest våldsamma, då minskar sannolikheten för att mängden fotbollssupportrar blir till en våldsam massa.

En åtgärd italienarna gjorde sticker ut.

Den som har blivit upptäckt som ledande fotbollshuligan döms till besöksförbud på stadion. Det har vi även i Sverige. Men italienarna har lagt till en sak. Vid den tidpunkt då laget har hemmamatch, skall den dömde anmäla sig på en specifik polisstation eller hos kommunen. På så sätt försäkrar man sig om att personen inte är på eller omkring stadion. Bryter man mot det anmälningskravet, riskerar man fängelse upp till tre år.

Det är ett kraftfullt ingrepp i individens frihet. Men, italienarnas argument är att det drabbar ett ytterst fåtal, relativt de som annars skulle ha drabbats, fotbollslagen, publiken, de som lever på fotbollen runtomkring, barerna, korvgubbarna m m.
(https://www.svt.se/nyheter/utrikes/sa-lyckades-storbritannien-och-italien-rada-bot-pa-valdet)

Ingreppet i ett fåtals integritet är en ytterst liten kostnad relativt vinsten för de flesta.

Men, innan man jublar, bör man reflektera över när detta nyttighetstänkande kan stå över det principiella tänkandet. Man kan hävda att Paludan skall få bränna koranen, eftersom yttrandefriheten är principiell och inte kan vägas mot kostnaden för den, t ex hur många muslimer som upplever sig kränkta och hur mycket upplopp som bränningen skapar och kostnaderna för dem.

Det finns de som hävdar människors lika värde. Kan den principen ges upp, om det innebär en stor vinst för de flesta, men en kostnad för få?

Demokrati är vår grundläggande princip. Men om det är så att miljökatastrofen kan mildras betydligt genom expertvälde, är det inte då en liten kostnad, att överge demokratin när det gäller miljöfrågor, som ger en stor vinst, en planet för våra barnbarnsbarn att leva på?  

Finns det principer, t ex den om personlig integritet, där själva principen upphör om man börjar använda nyttighetstänkande? Att nyttigheten av principen är så stor, att ett nyttighetstänkande inte låter sig göras. 

​Den 5 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​Jesus sade ”Den som är utan synd må kasta första stenen på henne." (Joh ev. 8:7) Det rörde sig om en kvinna som ertappats med äktenskapsbrott, dvs hon hade visat kärlek mot en annan, som inte var hennes vigde man. Man ställde kvinnan inför Jesus och väntade på hur han skulle agera. Ty enligt den judiska lagen skall hon dödas: ”Om någon begår äktenskapsbrott med en annan mans hustru, om han begår äktenskapsbrott med sin nästas hustru, så skola de straffas med döden, både mannen och kvinnan som hava begått äktenskapsbrottet.” (3 Mosebok 20:10).

Jesus löste problemet genom utsagan om att blott den syndfrie kan döma rättmätigt, samtidigt som han visar upp det som anses som kristendomens främsta företräden, viljan att förlåta.

Men sagan slutar med att Jesus säger till kvinnan. ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.” (Joh. Ev. 8:11). Jesus dömer inte, han förlåter, men samtidigt hänvisar han till lagen och säger till kvinnan att lyda lagen och inte gå emot lagen, dvs att synda.

För den kristne gäller samma som för de andra semitiska religionerna, att synd är inte en brist i något moraliskt omdöme, utan blott och enbart en fråga om att misslyckats i att lyda. Lyda blint, t o m inför kärleken.

Om en människa känner stor kärlek till en människa och älskar med den, då kan den kärleken antingen vara den som accepteras av lagen, dvs om de är gifta. Men är de inte gifta är den kärleken en synd. Helt oaktat de två personernas känslor. Helt oaktat vad som föregick kärleksakten. Hur mycket kärlek som än fanns i handlingen som definieras som äktenskapsbrott, var kärleksakten ett brott, ett brott, inte mot kärleken, utan mot lydnaden.

Jesus står således inte på kärlekens sida, utan på lagens sida. Den enda skillnaden mellan honom och judarna är att han inte dömde enligt lagen. Däremot accepterade han lagen genom att erkänna att hon skulle stenas, men då av den som var utan synd. Sedan ber han henne att inte bryta mot lagen framgent, dvs begå synd.

Jesus är således lagens företrädare, precis som han själv sade: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda.” (Matt. Ev. 5:17)

De tre semitiska religionerna är identiska i att de är lagföljande och att de begär av människan att hon skall lyda. De begär inte att hon skall tänka, att hon skall reflektera, att hon skall vara en moralisk agent som reflekterar över sitt agerande, eller att hon skall älska. De begär att hon skall underkasta sig lagen, att hon skall lyda. Blint.

judendom, kristendom och islam innebär att en av de mest mänskliga förmågor vi har, att reflektera moraliskt, förkastas, till förmån för blind lydnad. Dessa religioner är därför både omänskliga och omoraliska.

​Den 4 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​Judy Batalion har skrivit en bok, ’Våra dagars ljus. Den oberättade historien om de judiska motståndskvinnorna som stred mot nazismen’, där hon berättar om judiska kvinnors agerande som frihetskämpar under nazityskland, främst i Warszawas getto. Det är en bok som håller själen och förnuftet i kontinuerlig verksamhet, där varje kapitel är så prövande att, i alla fall jag, blott klarade att läsa ett kapitel per dag, och ibland med flera dagars vila från boken.

Här kan jag inte ta upp allt som min själ och mitt förnuft fick gå igenom. Blott några teman nämner jag. 

Judiska kvinnor fick ofta agera som kurirer. De kunde röra sig i det polska samhället, ockuperat av nazisterna, lättare än män. Speciellt om de inte såg judiska ut. De klarade också byxtesten, som de omskurna männen inte klarade. Unga kvinnor kunde flörta med de tyska och polska männen, och kunde utverka fördelar genom sin kvinnlighet. De var ofta mycket unga, varför de inte hade egna barn som hindrade deras rörlighet. Kvinnor bar handväskor, vilket inte män gjorde, varför det var lättare för dem att smuggla vapen och mat i sina väskor. Den judiska egenheten att flitigt använda händerna när man pratade, hindrades genom att kvinnorna använde pälsmuff. 

Anpassning, Kamp eller Flykt, var något de hela tiden fick förhålla sig till. Anpassning, det som t ex juderåden främst utövade, gjordes för att kanske undkomma ondskan genom att visa sig medgörlig. Fick man order att välja ut 100, valde man ut 10, och kanske, kanske, räddade 90. Kampen, t ex upproret i Warszawa-gettot mellan den 19 april och 16 maj 1943, gjordes delvis för att rädda människor, men också för att i alla fall dö med heder och för att döda för hämnd. Flykt kunde göras för att rädda sig själv, för det som var återstoden av familjen, men också för att berätta. Efter boken inser jag att det är fullständigt omöjligt för mig att föreställa mig om jag hade valt anpassning, kamp eller flykt.  

Boken handlar mycket om Renia Kukielka, som då var knappt 20 år. Det hon såg och det hon utsattes för, är rikligt beskrivit och ohyggligt att läsa. Hon överlevde kriget och i boken finns ett foto av henne, med hennes barnbarn, där man ser en äldre kvinna, leende, vacker och med intensiv blick. Jag kan blott förundras hur en människa kan ha en sådan livserfarenhet och ändå bära livet med sådan skönhet.  

Bördan av att inte kunna förhindra andras lidande och död. Kvinnorna fick nästan varje dag erfara att de kanske kunde rädda någon, men samtidigt fanns det människor de inte kunde hjälpa. Varje dag adderades bördan av att ha lämnat människor. Den bördan kan tänkas, men inte genuint erfaras av läsaren.

”Det är inte alla som överlever att ha överlevt” (s.412). Många var de som överlevde terrorn, men som därefter inte klarade av att bära på erfarenheten och på bördorna, utan som blott, i sin egen död, kunde befria sig.

Boken slutar med att författaren skriver om hennes arbete med boken, där hon skriver om en resa hon gjorde med två andra kvinnor ”…men där var vi i alla fall, tre kvinnor från väldigt olika bakgrunder – en polska, en litauiska och en judinna…” (s. 439). Författaren anger således två nationaliteter och en etnicitet. Hon själv identifierar det som nazisterna identifierade, etniciteten. Juden bär själv på den judiska rasismen.

Den boken är inte lätt. Därför skall du läsa den.

​Den 3 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin

​I de semitiska religionerna hävdas att gud gjorde människan till sin avbild. Det är en gemen lögn. Det korrekta är det motsatta. Människan skapade gud till sin avbild.

Religion framställs ibland som en känsla och ett behov av att världen är besjälad. Det är att ta ett fenomen som vi upplever hos oss själva, en själ, och föra över fenomenet på all den materia som är död, endast underkastad naturens lagar.

Religion är ett mänskligt övergrepp på naturen och på världen. Människan, i all sin mäktighet och översittarattityd, förtrollar naturen och gör den till vad en människa är, en aktör med moral. Men förtrollningen rymmer en än mer översittarattityd, ty i förtrollningen lägger översittarmänniskan vad man vill att människan skall ha, men som hon saknar, den perfekta moralen och den perfekta förmågan att göra gott. Hon skapar guden till att vara den människa som människan skulle vilja vara, den perfekta, den absolut goda.

Men trots sin ambition med det perfekta, kryper ändock människan in, med sin ondska och med sina lustar, och då speciellt mannens lustar, sannolikt p g a att det är män som skapat guden. Därför stadgar guden, dvs den som människan skapat till sin avbild, olika saker som röjer dess mänskliga ursprung.

Kvinnan skall hölja sitt hår inför brunstiga män, vilket stadgas i de semitiska religionerna. Men kvinnan skall även hölja sitt hår när den inträder i kyrkan eller moskén. Det vill säga, gud är inte perfekt, utan är en kåt man som måste ges en chans att behålla förståendet, därav kvinnans höljande av håret i den heliga byggnaden.

Men denna fantasiskapelse med människan som grund, ges också människans benägenhet till våld. Guden är rikt utrustad med våld, t ex har guden tillgång till den eviga elden, som kommer att drabba de som inte följer påhittet. Guden blir än mer människolik när den får människans ondska. Men guden blir än mer ond än vad människan kan vara. Som om det perfekta även måste vara perfekt ond. Hitler, i all sin omänskliga ondska, är trots allt en bristande liten människa relativt semiternas väldiga gud, och dennes väldiga monumentala ondska, Syndafloden, som får Förintelsen att framstå som en marginell företeelse.

Men människan har lyckligtvis gjort en andra besjälning. Förr, hos de vidskepliga, lades människans själ över alltet. Därefter kom den vetenskapliga revolutionen, varvid naturlagar skapades, eller upptäcktes. Även dessa kan ses som en imitation av människan. Ty, förutom en själ, har människan förnuftet, dvs den mänskliga intellektuella förmågan att skapa principer och lagar. Den tjänar oss onekligen väl, ty det tycks som om förnuftet och naturen står i bättre samklang än själen och naturen. Förnuftet har skapat lagen, att om det regnar blir man våt. Det är en mycket användbar lag, ty det tycks faktiskt vara på det sättet. Därför kan man skyla sig, och därvid undgå den naturlagens effekter. Naturlagarna har en empirisk relevans, vilket den andra fantasiskapelsen saknar.

Vetenskapens förtrollning genom skapande av naturlagar, har varit mer framgångsrik i att hjälpa människan, än förtrollningen genom att besjäla världen med en gud. Vetenskapen har hjälpt människan till större frihet och till längre liv, medan religionen blott har underkastat människan andra människors maktbegär.

Vetenskapens försteg framför religionen visar sig i dess dagar så tydligt när människor skadas av jordbävning. Då kör man de skadade, inte till den förtrollning som lett fram till kyrkor och böner, som kyrkan och moskén representerar, utan man kör dem till sjukhuset, där inga präster finns, men väl läkare och sjuksköterskor, som betydligt mer framgångsrikt kan ta hand om människor.

Den första förtrollningen och besjälningen var ett stort misslyckande, medan förtrollningen genom förnuftet var, på det stora hela, betydligt mer framgångsrik. Låt oss därför överge vår första skapelse, vårt första troll, guden, och behålla och utveckla vår andra skapelse, vårt goda troll, vetenskapen.

​Den 2 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin 

​I en debattartikel anför Sussana Linder, som är VD för ett konsultbolag i företagshälsa, att psykisk ohälsa på jobbet är relaterat till låg motivation, ohållbart privatliv och otillräcklig fysisk aktivitet. Hon vänder sig mot tron, som det ofta är, att hög arbetsbelastning ger psykisk ohälsa.
( https://www.svd.se/a/VPp2MW/susanna-linder-stor-arbetsborda-sallan-orsak-till-psykisk-ohalsa )

Jag, som en gång arbetade vid ett löpande band, vet att hon har fel. Man mår väldigt illa när bandet går fortare än man hinner med.

Men hennes påpekande är ändock viktigt, ty i min verksamhet, den akademiska, tror jag att hennes tre orsaker är betydligt mer korrelerade till ohälsa än vad hög arbetsbelastning är.

Dock skulle jag vilja lägga till en fjärde orsak, en bristande insikt i sin egen förmåga och prestation relativt den verkliga förmågan och prestationen.

En person på institutionen blev sjukskriven p g a utbrändhet. Det var svårt att se att det kunde bero på tung arbetsbelastning på jobbet. Det var istället en tung belastning i privatlivet beroende på ett stort engagemang i ett projekt. Det absurda var att personen blev sjukskriven från arbetet, som om det var arbetet som gav utbrändheten. Men det som var orsaken, engagemanget i privatlivet, det blev personen inte sjukskriven från. Således fick arbetet och sjukförsäkringen ta smällen, medan engagemanget i privatlivet och familjens ekonomi borde ha fått ta slaget. I mina ögon var detta en orimlig och orättvis exploatering av välfärdssystemet, av arbetet och av arbetskamraterna.

En person suckade och berättade hur nära den var kollaps. Utbrändheten låg på lur. Den arbetade oerhört mycket. Och, vad värre var, personen mötte inte den uppskattning för sitt slit som den borde få. Jag blev mycket överraskad. Vad jag sett och vad jag erfarit i form av arbetsprestation och engagemang, gjorde att jag trodde att just den personen var längst från att vara i riskzonen för utbrändhet. Men genom den personen insåg jag att stress kan uppstå, inte p g a verklig prestation, utan p g a upplevd prestation, där omgivningen inte delar samma upplevelse, utan kanske t o m det motsatta. Den personen lärde mig att det är diskrepansen mellan personens egna upplevelser och det verkliga, som kan skapa stressen.

Debattören avslutar med att skriva: ”Med god kommunikation och mod att våga se de verkliga orsakerna kan arbetsgivare vidta åtgärder som verkligen gör skillnad för den som eventuellt behöver hjälp”. I mitt fall, som är en professionell organisation, där vi, de professionella, gärna undanber oss arbetsköparens långa näsa och chefliga ingrepp, och föredrar att problem hanteras kollegialt, så gäller ändock samma råd, att inte bara våga se orsakerna, utan också att kommunicera dem.

I första fallet borde kollegorna sagt till personen att avsluta sitt stora privata engagemang och dra sitt strå till stacken på jobbet. Ingen pardon. Inget hymlande. Inget tycka synd om, utan att helt enkelt begära att personen drar sitt strå till stacken och slutar exploatera arbetsplatsen till gagn för sitt privata engagemang.  

I det andra fallet borde kollegor berätta om sin upplevelse av personens prestationer, visa på objektiva data som visade på låg prestation, för att hjälpa personen att nå en större självinsikt.

Det krävs ett stort mått av mod att göra det nödvändiga, att ta det uppriktiga samtalet. Både sk chefer, som faktiskt har betalt för att ha det modet, och kollegor, vill gärna undkomma ansvaret p g a obehaget. Men det obehaget är djupt egoistiskt och visar brist på omsorg om personen, som är på väg till eller befinner sig i psykisk ohälsa.

Jag har haft ett antal, för mig mycket obehagliga samtal, och för mottagaren, minst lika obehagliga samtal. I något fall har det haft stark positiv effekt. I något fall var det utan effekt, och i ett antal har det haft stark negativ effekt, både för mottagaren, men absurt nog också för budbäraren. Organisationen, dvs de sk cheferna och HR-personal, tycks alltid välja omsorgen om den som den uppfattar som den svage, mottagaren, men den som framstår som den starke, och som onekligen är så stark att den har mod och kraft att berätta, får stryk i olika former. Trots att det var den som gjorde det som organisationen borde ha gjort.

Vill du dina kollegor väl, ha modet att berätta. Men inse också att det är en risk, ty går det riktigt illa, kan det vara du som drabbas av ohälsa genom att utsättas för olika typer av organisatoriska sanktioner.

​Den 1 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin