I en banbrytande rapport, Råd till en akademiker, har jag pekat på att en av forskarens främsta framgångsfaktorer är dess förmåga till hittepå.
( https://files.builder.misssite.com/a7/a2/a7a28fba-3872-4ec1-86b1-dc8e7d236439.pdf )
Bo Rothstein har i en intervju pekat ut samma förmåga, hittepå, som förmågan att tänka utanför boxen, att finna vad andra inte finner, som en framgångsfaktor för forskaren.
(https://kvartal.se/artiklar/lite-for-manga-saker-som-inte-fungerar-i-sverige/ )
Vetenskapen är rationell, och odlar kanske just därför en myt om det strikt rationella. Antingen deduktion eller induktion. Deduktion använder en teori som den logiskt härleder hypoteser från. Induktionen sammanställer en mängd observationer och ur dem utvinner, genom systematisk analys, frekvenser eller samband.
I dessa två metoder talar antingen teorin till forskaren eller så talar observationerna. I den första är forskaren slav under deduktionen. I den andra är den slav under den strikta systematiska analysmetoden. Ingenstans i dessa två rationella metoder finns forskaren som subjekt, och minst av allt, som ett kreativt subjekt. Ett subjekt med hittepå-förmågan.
Det är korrekt att en individ utan förmåga till logiskt resonemang eller systematisk empirisk analys kommer knappast att bli framgångsrik forskare. Med dessa förmågor kan man sannolikt bli en forskare. Men sannolikt inte så framgångsrik. De är nödvändiga faktorer, men inte tillräckliga för framgång. Hittepå är det som ger framgång.
Hittepå är sannolikt delvis en medfödd förmåga, men det är också en förmåga som blir starkare ju mer material den har att tillgå, dvs ju mer bildning, ju bättre hittepå-förmåga. Kanske, men jag är inte säker, går den att träna upp. Jag tycker mig ha blivit bättre att i handledningssituationer kunna föreslå andra sätt att tänka, andra faktorer som förklaringsfaktorer. Delvis p g a bättre bildning, men kanske också p g a bättre hittepå-kapacitet.
Kanske hittepå går att koppla på och av, men även här är jag osäker. Min erfarenhet är att när man mest av allt behöver förmågan, då är den oftast avslagen. Därför är alltid mitt råd, att när du sitter fast, försök inte tänka mer, utan gör något annat. Hittepå tycks vara en kattegenskap, som inte går att kommendera fram, men som dyker upp när man minst av allt anar det.
Det goda med hittepå-förmågan är förvisso att den kan ge framgång. Men det främst goda med förmågan är att den ger en rusig tillfredsställelse och glädje när den dyker upp och kommer fram med en originell tanke. Förvisso rymmer forskarens liv en del rusiga inslag, som när artikeln blir accepterad för publikation, när en välrenommerad forskare citerar ens artikel, när man får en regressionsanalys med många signifikanta variabler, men det främsta ruset kommer när hittepå-förmågan tar fram en idé som överraskar en själv.
Dock får man, i allt sitt rus, inse att hittepå-förmågan är knuten till sig själv, medan alla andra också har en hittepå-förmåga, varför det ibland visar sig att det goda hittepå som man lyckades med, har plagierats av en annan, beklagligtvis innan man själv fick sitt hippepå. Jag, en annan handledare och en magisterstudent satt och diskuterade hur vi skulle observera familjens styrelsenärvaro i familjeföretag. Vi kom fram till ett innovativt sätt att mäta det. Glada och nöjda avslutade vi mötet. Hittepå:et hade funnits hos oss tre. Rusiga lämnade vi mötet. Emellertid, vid nästa handledarmöte hade magisterstudenten gjort en ypperligt litteraturarbete och kunde meddela oss att vår innovativa idé, vårt hittepå, inte var originell. Någon annan hade haft sitt hittepå-ögonblick före oss. Hon hade hittat vår innovativa idé i en artikel, publicerad 50 år innan vi fick idén. Vi kände oss ändock nöjda, ty artikeln var i ett helt annat ämne, varför hon nu, i sin magisteruppsats, kunde överföra den idén till vårt ämne, och, genom att referera till artikeln, kunde undkomma kritik att idén var befängd.
Var därför glad över din hittepå-förmågas kapacitet att hitta på innovativa idéer, men utgå från att den inte är originell. Vad är väl sannolikheten att du kan komma på en sak som mänskligheten, alltsedan Homo Sapiens kom till, inte har varit förmögen att skapa? Som alltid gäller att originalitet inte sällan kommer av bristande bildning. Men fortfarande kan det vara innovativt, ty du använder din tanke på ett nytt område. Som magisterstudenten som använde en biologisk term i företagsekonomi.
Således tror jag att hittepå är en framgångsfaktor, som befrämjas av bildning och som sannolikt kan tränas upp.
Den 26 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
( https://files.builder.misssite.com/a7/a2/a7a28fba-3872-4ec1-86b1-dc8e7d236439.pdf )
Bo Rothstein har i en intervju pekat ut samma förmåga, hittepå, som förmågan att tänka utanför boxen, att finna vad andra inte finner, som en framgångsfaktor för forskaren.
(https://kvartal.se/artiklar/lite-for-manga-saker-som-inte-fungerar-i-sverige/ )
Vetenskapen är rationell, och odlar kanske just därför en myt om det strikt rationella. Antingen deduktion eller induktion. Deduktion använder en teori som den logiskt härleder hypoteser från. Induktionen sammanställer en mängd observationer och ur dem utvinner, genom systematisk analys, frekvenser eller samband.
I dessa två metoder talar antingen teorin till forskaren eller så talar observationerna. I den första är forskaren slav under deduktionen. I den andra är den slav under den strikta systematiska analysmetoden. Ingenstans i dessa två rationella metoder finns forskaren som subjekt, och minst av allt, som ett kreativt subjekt. Ett subjekt med hittepå-förmågan.
Det är korrekt att en individ utan förmåga till logiskt resonemang eller systematisk empirisk analys kommer knappast att bli framgångsrik forskare. Med dessa förmågor kan man sannolikt bli en forskare. Men sannolikt inte så framgångsrik. De är nödvändiga faktorer, men inte tillräckliga för framgång. Hittepå är det som ger framgång.
Hittepå är sannolikt delvis en medfödd förmåga, men det är också en förmåga som blir starkare ju mer material den har att tillgå, dvs ju mer bildning, ju bättre hittepå-förmåga. Kanske, men jag är inte säker, går den att träna upp. Jag tycker mig ha blivit bättre att i handledningssituationer kunna föreslå andra sätt att tänka, andra faktorer som förklaringsfaktorer. Delvis p g a bättre bildning, men kanske också p g a bättre hittepå-kapacitet.
Kanske hittepå går att koppla på och av, men även här är jag osäker. Min erfarenhet är att när man mest av allt behöver förmågan, då är den oftast avslagen. Därför är alltid mitt råd, att när du sitter fast, försök inte tänka mer, utan gör något annat. Hittepå tycks vara en kattegenskap, som inte går att kommendera fram, men som dyker upp när man minst av allt anar det.
Det goda med hittepå-förmågan är förvisso att den kan ge framgång. Men det främst goda med förmågan är att den ger en rusig tillfredsställelse och glädje när den dyker upp och kommer fram med en originell tanke. Förvisso rymmer forskarens liv en del rusiga inslag, som när artikeln blir accepterad för publikation, när en välrenommerad forskare citerar ens artikel, när man får en regressionsanalys med många signifikanta variabler, men det främsta ruset kommer när hittepå-förmågan tar fram en idé som överraskar en själv.
Dock får man, i allt sitt rus, inse att hittepå-förmågan är knuten till sig själv, medan alla andra också har en hittepå-förmåga, varför det ibland visar sig att det goda hittepå som man lyckades med, har plagierats av en annan, beklagligtvis innan man själv fick sitt hippepå. Jag, en annan handledare och en magisterstudent satt och diskuterade hur vi skulle observera familjens styrelsenärvaro i familjeföretag. Vi kom fram till ett innovativt sätt att mäta det. Glada och nöjda avslutade vi mötet. Hittepå:et hade funnits hos oss tre. Rusiga lämnade vi mötet. Emellertid, vid nästa handledarmöte hade magisterstudenten gjort en ypperligt litteraturarbete och kunde meddela oss att vår innovativa idé, vårt hittepå, inte var originell. Någon annan hade haft sitt hittepå-ögonblick före oss. Hon hade hittat vår innovativa idé i en artikel, publicerad 50 år innan vi fick idén. Vi kände oss ändock nöjda, ty artikeln var i ett helt annat ämne, varför hon nu, i sin magisteruppsats, kunde överföra den idén till vårt ämne, och, genom att referera till artikeln, kunde undkomma kritik att idén var befängd.
Var därför glad över din hittepå-förmågas kapacitet att hitta på innovativa idéer, men utgå från att den inte är originell. Vad är väl sannolikheten att du kan komma på en sak som mänskligheten, alltsedan Homo Sapiens kom till, inte har varit förmögen att skapa? Som alltid gäller att originalitet inte sällan kommer av bristande bildning. Men fortfarande kan det vara innovativt, ty du använder din tanke på ett nytt område. Som magisterstudenten som använde en biologisk term i företagsekonomi.
Således tror jag att hittepå är en framgångsfaktor, som befrämjas av bildning och som sannolikt kan tränas upp.
Den 26 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
