Godhetsknarkaren är en människa som försöker göra gott, och njuter av att göra gott, samtidigt som hon också har en tendens att göra det goda arbetet hon utför, så känt som möjligt.
Några debattörer försvarar godhetsknarkarna, t ex https://www.aftonbladet.se/debatt/a/rLRO6K/ja-ni-har-helt-ratt-om-alla-godhetsknarkare, och menar att mycket gott skulle bli ogjort om de inte funnits.
Knarket i uttrycket handlar om att godhetsknarkaren inte är driven av att göra gott, utan av behaget hon finner i att göra gott. Mycket likt judarnas och de kristnas gud, när han lutar sig tillbaka efter varje skapelseakt och med svällande självbelåtenhet finner att hans gärning är god. Läs själva, 1:a Mosebok, 1: kap, vers 10, 12, 18, 21, 25, 31, med det mest godhetsknarkande uttrycket i vers 31:” Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott.”
Godhetsknarkaren retar just genom att bete sig som den här guden, att se sin gärning i självgodhetens strålande ljus.
Men guden var ju ensam, så ingen kunde uppskatta hans verk, varför han fick utöva sin självgodhet, att blott ensam se sitt verk. Förvisso fanns ju människan där, skapad på den sista skapelsedagen, men eftersom Eva ännu inte gett oss kunskapen, och därmed moralen, kunde vi ju inte se att gudens skapande var gott.
Godhetsknarkaren har inte riktigt gudens självbelåtenhet, utan behöver, eftersom människan är ett socialt djur och inte en gud, en bekräftelse från de andra människorna. Därför vill gärna godhetsknarkaren uppmärksamma sina goda gärningar inför andra, för att få deras gillande.
Men där kommer Jesus, den revoltören, som ju togs av daga genom att ha retat upp både romare och judar, och lägger en tung moralisk filt över godhetsknarkaren. I hans stora testamente, Bergspredikan, säger han, enligt Matteus 6:1-4:
”Akta er för att utföra goda gärningar för att människor skall se er. Då får ni ingen lön hos er Fader i himlen. När du ger en gåva, blås då inte i trumpet för dig, som hycklarna gör i synagogorna och på gatorna för att människor skall berömma dem. Amen säger jag er: De har fått ut sin lön. Nej, när du ger en gåva, låt inte din vänstra hand veta vad den högra gör, så att din gåva ges i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig.”
Godhet, enligt den stränga kristna etiken, är en plikt, inte en egoistisk nyttighet. Du är god och gör gott, för att det är gott, inte för att det ger dig någonting, vare sig självgodhetens behag eller de andra människornas beundran. Vi som finner godhetsknarkarna tveksamma, baserar vår känsla av tveksamhet på en sträng kristen pliktetik.
Jag har i en artikel hävdat att människan har fyra motiv för sitt handlande: Egoism, samhörighet, omsorg och plikt. Gudens och godhetsknarkarens självbelåtenhet är uttryck för egoism. Godhetsknarkarens behov av bekräftelse är mer samhörighetens motiv, att erkännas av andra som god. Omsorgens godhetsknarkare agerar för att människor i hennes närhet skall få det gott. Det är en för begränsad form av godhet för oss. På den högsta moraliska nivån, enligt Kohlberg och Kant, står den som gör gott för att det är gott. Det är pliktens agerande.
Men varför måste vi döma en människas agerande utifrån relationen mellan avsikten, det som driver handlingen, och det som uppnås, det goda? Man kan ju inta en avsiktsnihilism, och enbart se till nyttigheten som skapas, oaktat avsikt. Vare sig du agerar utifrån en kristen etik eller en nazistisk moral, om handlingen skapar en effekt som är god, är handlingen fortfarande god. Effekten av handlingen behöver inte befläckas av avsikten bakom handlingen.
Det ger tillräckligt problem att enbart bedöma handlingen. Visst är det gott om de flyende pojkarna får flyktingamnesti. Det är gott för dem. Men det är ont utifrån tanken på internationell solidaritet, där flyktingstatus är en bärande del, ty de resurser som de förbrukar hade kunnat riktas till de med flyktingstatus.
Därför bör vi nog hellre se effekterna av de goda handlingarna, än stirra oss blinda på den mänskliga svagheten, att njuta godhetens narkotikum, helst med andras bekräftelse.
Öllsjö den 23 september 2018
Några debattörer försvarar godhetsknarkarna, t ex https://www.aftonbladet.se/debatt/a/rLRO6K/ja-ni-har-helt-ratt-om-alla-godhetsknarkare, och menar att mycket gott skulle bli ogjort om de inte funnits.
Knarket i uttrycket handlar om att godhetsknarkaren inte är driven av att göra gott, utan av behaget hon finner i att göra gott. Mycket likt judarnas och de kristnas gud, när han lutar sig tillbaka efter varje skapelseakt och med svällande självbelåtenhet finner att hans gärning är god. Läs själva, 1:a Mosebok, 1: kap, vers 10, 12, 18, 21, 25, 31, med det mest godhetsknarkande uttrycket i vers 31:” Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott.”
Godhetsknarkaren retar just genom att bete sig som den här guden, att se sin gärning i självgodhetens strålande ljus.
Men guden var ju ensam, så ingen kunde uppskatta hans verk, varför han fick utöva sin självgodhet, att blott ensam se sitt verk. Förvisso fanns ju människan där, skapad på den sista skapelsedagen, men eftersom Eva ännu inte gett oss kunskapen, och därmed moralen, kunde vi ju inte se att gudens skapande var gott.
Godhetsknarkaren har inte riktigt gudens självbelåtenhet, utan behöver, eftersom människan är ett socialt djur och inte en gud, en bekräftelse från de andra människorna. Därför vill gärna godhetsknarkaren uppmärksamma sina goda gärningar inför andra, för att få deras gillande.
Men där kommer Jesus, den revoltören, som ju togs av daga genom att ha retat upp både romare och judar, och lägger en tung moralisk filt över godhetsknarkaren. I hans stora testamente, Bergspredikan, säger han, enligt Matteus 6:1-4:
”Akta er för att utföra goda gärningar för att människor skall se er. Då får ni ingen lön hos er Fader i himlen. När du ger en gåva, blås då inte i trumpet för dig, som hycklarna gör i synagogorna och på gatorna för att människor skall berömma dem. Amen säger jag er: De har fått ut sin lön. Nej, när du ger en gåva, låt inte din vänstra hand veta vad den högra gör, så att din gåva ges i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig.”
Godhet, enligt den stränga kristna etiken, är en plikt, inte en egoistisk nyttighet. Du är god och gör gott, för att det är gott, inte för att det ger dig någonting, vare sig självgodhetens behag eller de andra människornas beundran. Vi som finner godhetsknarkarna tveksamma, baserar vår känsla av tveksamhet på en sträng kristen pliktetik.
Jag har i en artikel hävdat att människan har fyra motiv för sitt handlande: Egoism, samhörighet, omsorg och plikt. Gudens och godhetsknarkarens självbelåtenhet är uttryck för egoism. Godhetsknarkarens behov av bekräftelse är mer samhörighetens motiv, att erkännas av andra som god. Omsorgens godhetsknarkare agerar för att människor i hennes närhet skall få det gott. Det är en för begränsad form av godhet för oss. På den högsta moraliska nivån, enligt Kohlberg och Kant, står den som gör gott för att det är gott. Det är pliktens agerande.
Men varför måste vi döma en människas agerande utifrån relationen mellan avsikten, det som driver handlingen, och det som uppnås, det goda? Man kan ju inta en avsiktsnihilism, och enbart se till nyttigheten som skapas, oaktat avsikt. Vare sig du agerar utifrån en kristen etik eller en nazistisk moral, om handlingen skapar en effekt som är god, är handlingen fortfarande god. Effekten av handlingen behöver inte befläckas av avsikten bakom handlingen.
Det ger tillräckligt problem att enbart bedöma handlingen. Visst är det gott om de flyende pojkarna får flyktingamnesti. Det är gott för dem. Men det är ont utifrån tanken på internationell solidaritet, där flyktingstatus är en bärande del, ty de resurser som de förbrukar hade kunnat riktas till de med flyktingstatus.
Därför bör vi nog hellre se effekterna av de goda handlingarna, än stirra oss blinda på den mänskliga svagheten, att njuta godhetens narkotikum, helst med andras bekräftelse.
Öllsjö den 23 september 2018
RSS-flöde
