Språket är det främsta instrument vi människor har, för att förstå varandra och för att kunna leva i vår tillvaro. Ju fattigare språk, ju fattigare är vi. Ju mindre möjligheter har vi att förstå. Att kommunicera med andra människor.
En språkets njutare, Björn Ranelid, som är professionell språkare, en man som ger oss rikedom genom att med hjälp av språket, visa oss en fantastisk värld, den vi faktiskt lever i, men kan ha svårt att uppfatta då vi inte har hans språkliga förmåga. Men genom att han berättar för oss, och vi kan förstår, då vi har någorlunda språk, kan vi få ta del av vår värld.
Han skriver, med ett kraftfullt ord, tragedi: ” Det är en nationell tragedi att många studenter inte klarar elementära prov i ordförståelse.”
https://www.expressen.se/kvp/kronikorer/bjorn-ranelid/eleven-ar-och-skall-aldrig-vara-chef-i-klassrummet/
Barnet går in i skolans lokal. Där inne skulle barnet kunna utvecklas till en förstående, kunnig, medkännande individ. Men när 30% lämnar skolan utan att ha fått det som kännetecknar oss människor, språket, är det en tragedi. Barnet kom till skolan för att berikas, men blev fattigare.
Den fattigdomen uttrycks hos några med den knutna näven. Den näven öppnas bara för att hålla i bensindunken, som krävs för att tända eld på bilarna, för att ta upp stenen som skall kastas på ambulanspersonalen.
Den språkliga fattigdomen kompenseras med fördomar, stenar och ondskefullt våld.
Vi kan förbanna våldet. Vi kan kräva straff och fängelse till våldsverkarna. Men vi måste också inse att vi inte gav barnet det som den hade rätt till, språket.
Denna språkliga skuld är allas vårt ansvar och börda. Föräldrarnas. Grannarnas. Släktens. Samhällets.
Vi kan kräva bättre skola. Vi kan kräva andra starka insatser av staten. Men vi kan också själva göra något. Vi kan tala. Ty genom talet tränas vi i språket. Vi utvecklar vårt och andras språk.
Därför blir min enkla slutsats, att vi kan i alla fall tala till varandra. Till alla.
Öllsjö den 16 september 2018
En språkets njutare, Björn Ranelid, som är professionell språkare, en man som ger oss rikedom genom att med hjälp av språket, visa oss en fantastisk värld, den vi faktiskt lever i, men kan ha svårt att uppfatta då vi inte har hans språkliga förmåga. Men genom att han berättar för oss, och vi kan förstår, då vi har någorlunda språk, kan vi få ta del av vår värld.
Han skriver, med ett kraftfullt ord, tragedi: ” Det är en nationell tragedi att många studenter inte klarar elementära prov i ordförståelse.”
https://www.expressen.se/kvp/kronikorer/bjorn-ranelid/eleven-ar-och-skall-aldrig-vara-chef-i-klassrummet/
Barnet går in i skolans lokal. Där inne skulle barnet kunna utvecklas till en förstående, kunnig, medkännande individ. Men när 30% lämnar skolan utan att ha fått det som kännetecknar oss människor, språket, är det en tragedi. Barnet kom till skolan för att berikas, men blev fattigare.
Den fattigdomen uttrycks hos några med den knutna näven. Den näven öppnas bara för att hålla i bensindunken, som krävs för att tända eld på bilarna, för att ta upp stenen som skall kastas på ambulanspersonalen.
Den språkliga fattigdomen kompenseras med fördomar, stenar och ondskefullt våld.
Vi kan förbanna våldet. Vi kan kräva straff och fängelse till våldsverkarna. Men vi måste också inse att vi inte gav barnet det som den hade rätt till, språket.
Denna språkliga skuld är allas vårt ansvar och börda. Föräldrarnas. Grannarnas. Släktens. Samhällets.
Vi kan kräva bättre skola. Vi kan kräva andra starka insatser av staten. Men vi kan också själva göra något. Vi kan tala. Ty genom talet tränas vi i språket. Vi utvecklar vårt och andras språk.
Därför blir min enkla slutsats, att vi kan i alla fall tala till varandra. Till alla.
Öllsjö den 16 september 2018
RSS-flöde
