Den judisk-kristna tanken på människans lika värde. Så skriver en doktorand i bibels exegetik vid Uppsala Universitet, Carl Johan Berglund, i en kulturartikel i Svenska Dagbladet.
https://www.svd.se/manniskovardet-avskaffar-man-inte-hur-som-helst/i/senaste/om/kultur
 
Som med alla stora framgångar och alla skapade vackra saker, finns det ett överutbud av de som vill ta åt sig äran. Doktoranden och den judisk-kristna traditionen är en av dem.
Att präster försöker ta äran är förståeligt och acceptabelt eftersom prästen befinner sig på religionernas marknad och måste ha starka konkurrensmedel. Men att doktoranden gör det, som genom sin plats på Universitetet skall representera Förnuftet och människans eviga strävan till Sanning, är oacceptabelt. Men förståeligt idag.

Som bevis på tesen att människans lika värde kommer från den judisk-kristna traditionen, anför doktoranden främst ett argument, att guden skapade människan till sin avbild. Han anför förvisso lite kritik mot hävdandet att den judisk-kristna traditionen stått för ’lika värde’. Han hänvisar till några ställen i bibelns äldre böcker, där det framgår som att ’lika värde’ är reserverat för det folk som guden utsett, av alla de folk som är skapade efter honom. Doktoranden försöker sedan återvinna sin tes genom att anföra den jämlikhet som de första radikala kristna grupperna hade. Och tillägger att idéen tycktes bli korrumperad när makten, dvs kejsaren i Rom, fick tag på den.

Denna typ av argumentation känner jag till. Jag har hört den till leda. Men då från kommunister. Läran är god, ger människorna frihet, men har tyvärr korrumperats av makten, av Stalin, Mao, m fl diktatorer. Men dessa drömmande argumentationer har uttalats av människor som sökte politiskt tröst i kommunismen

En doktorand skall emellertid inte söka tröst, utan sanning. En doktorand skall inte ideologisera, dvs förmörka det rationella sinnet i syfte att framställa något i en dager som inte kan anses vara sann. Den skall utverka den hårdaste Förnuftskritik mot en företeelse, för att komma sanningen på spåret.

Om gud skapade människan till sin avbild, måste man fråga sig, vad denna avbild var. Det var inte den människan vi känner idag, som har kunskapens förmåga, ty det krävdes en orm, en kvinna och en godtrogen Adam, för att människan skulle få kunskapen genom bettet av äpplet. Det som gud så noga hade pekat ut som förbjuden frukt. Att få kunskap, är en så stor synd i den judiska traditionen, att guden har rätt att skapa syndafallet, att fördriva människan från den tillvaron guden skapat åt dem.

Vi får nog anta att guden själv var med kunskap. Om det antagandet är korrekt, då skapades inte människan till gudens avbild. Däremot gjorde hon sig, med kvinnans list, till gudens avbild genom att inte lyda guden. Och har sedan dess fått sitt straff genom att i sitt anletes svett arbeta för sin föda och kvinnan fick föda med smärta som straff för att göra människan till gudens avbild. Om vi däremot antar att människan, den okunniga, var skapad som gudens avbild, då var och är guden okunnig, och har efter syndafallet att möta en kunnig, och därför mer högtstående varelse än sig själv.

Men bibeln är inte direkt översållad med historier om människans lika värde. Det fanns ingen sådan tanke i närheten av Moses och hans folk, när de slaktade lammet och beströk sina dörrposter med blod, bara för att gudens dödsängel skulle skilja ut deras förstfödda, när han gick och slog ihjäl de förstfödda i Egypten. Den historian är ren och skär rasism.

När egyptierna gav upp sin förföljelse av det utvalda folket, efter att ha sett hur de kunde skilja vattnet åt, och vände tillbaka till stranden, då sänkte Moses handen och vattnet dränkte de återvändande egyptierna. En grymhet som övergår den humanitets förstånd som vi ateister har.

Invasionen av det förlovade landet var en ren folkfördrivning, den första folk-Förintelsen, gjord av människohand. Ty den första Förintelsen stod ju guden för, när han lät döda allt levande genom syndafallet. Möjligen kan man här säga att alla hade lika värde, eller snarare, var lika värdelösa. Trots att det var människornas synd som skulle dränkas, fick allt levande dras med i bestraffningen av människan. Människorna syndade, men alla, älgarna och katterna, fick plikta med sina liv. Alla var lika värdelösa.

Doktoranden må vara expert på bibeln, men han läser den, eller snarare, han beskriver den med enorma ideologiska skygglappar. Så som ideologer, dvs präster må läsa den. Men en doktorand skall söka sanningen, inte uttrycka en lögn. Att hävda att judarna och deras böcker uttrycker människan lika värde är en lögn.

Kristendomens böcker, dvs Nya testamentet, uttrycker mer av lika värde. Det medger jag. Bergspredikan är radikal, och kan fungera, och fungerar för mig, som en humanitets lärobok. Till stora delar. Dessa böcker har tillkommit under en kort tidsrymd, och förefaller ha tillkommit bland små grupper av radikala människor. Just det som doktoranden anför i sin artikel.

Det starkaste textstället är när Jesus sätter sig över hela religionen och säger till dem som hänvisar till alla texter som förbjuder köttslig kärlek som sker utanför äktenskapet. När de, med lagen och gudens medgivande, vill stena äktenskapsförbryterskan, säger Jesus, att den som är utan synd må kasta första stenen. Kärleken, mot den som erfor kärlek och lägrade mannen, förkunnade Jesus, och kastade alla hatiska budord över ända.

Men kristendomen är judisk i grunden, den tillhör de semitiska religionerna, och kunde med enkelhet lemmas in i samhället som en kraft som åtskiljer människor, som inte bär kärlekens märke, utan hatets. Det syns främst genom de semitiska religionernas hat mot kvinnan. Hon skapade syndafallet. Hon är oren. Som man måste man vara noga med att inte beröra en menstruerande kvinna. Det var hon som var äktenskapsförbrytaren, inte mannen. Det är hon, som för att kunna skapa guds son, måste vara oskuld. Det är hon som blir befläckad av den köttsliga kärleken, inte mannen.

Därför är det inte överraskande att när kristendomen kom till vikingarnas samhälle, förlorade kvinnan sin ställning och blev en till mannen underordnad, med lägre grad av rätt till arv. Förvisso försvann slaveriet när kristendomen hade etablerats. Till priset av att kvinnan förslavades. Människan lika värde var, likt i Grisfarmen, ett värde som framför allt gällde en grupp. I Grisfarmen var det grisarna som var mer jämlika. I kristendomens värld är det mannen.

Den judiskt-kristna traditionen har stått mot kunskapen. Alltsedan Eva gav oss kunskap, har kunskapen varit denna religions fiende. Därför är det inte märkligt att de kristna brände vetenskapsmännen, som olikt doktoranden, sökte sanningen. Och fick betala för sin längtan till kunskap genom att slukas av lågorna. Eva fördrevs från Paradiset och vetenskapsmännen brändes.

Det är först genom Upplysningen och genom Universitetens obändiga kraft till sanning, som vi fått idéen om lika värde etablerad. I starkt motstånd från de semitiska religionerna och deras samhälleliga uttryck, deras kyrkor.

Att idag finna en doktorand på ett sådant Universitet, som borde ha sanningens strävan i sig, som istället försöker hävda en mörkerreligions äganderätt till människans lika värde, är paradoxalt. Det är sant att detta ideologiserande mörkerskapande har funnits på Universiteten. Det är därför en intressant forskningsuppgift att undersöka hur Universiteten, som haft teologi som traditionell fakultet, ändock kunde utvecklas förbi ideologiens mörker, till vetenskapens sanningssträvan.

Att en sådan ideologiserande, förmörkande artikel kan skrivas idag av en doktorand, när Universiteten borde ha lyckats bli befriade från ideologiseringen, borde te sig märkligt. Men som jag hävdat i flera blogginlägg, lever vi idag i en starkt ideologiserande tid, där Universiteten återigen utelämnar sig till ett ideologiserande mörker. Att det då kryper fram doktorander som återskapar mörkrets tid, är inte märkligt. Tyvärr.

Måtte Universiteten stå emot, så som de en gång lyckades utveckla sig till sanningssträvandets bastion.

Idag är jag förvisso pessimist, med min egen karriärs nuvarande utveckling som bakgrund. Men likt de små grupper som skrev de fantastiska böckerna, i trots med samhället och den etablerade religionen, hoppas jag ändå att sanningen och det lika värdet har sådan styrka att de kan stå emot attackerna.

​Öllsjö den 10 september 2018

I Tyskland på 30-talet karakteriserades samhället av en ideologi som genomsyrade samhället. Den ledde till uppsägningar av judar och fängslande av socialdemokrater. Man var på väg till ett lyckorike och då kunde inga andra idéer stå i vägen.
Ideologins tidevarv karakteriseras av att ideologin inte har ett sken av ideologi, utan av sanning. Den som står mot ideologin är inte meningsmotståndare, utan är falska, oriktiga, ovärdiga.

Ett demokratiskt samhälle har institutioner som skall försäkra oss mot en sådan ideologisering av samhället. Dessa institutioner skall vara tummelplatsen för den fria tanken och det fria ordet. Ingen skall där kunna säga hysch-hysch. Där strider orden och idéerna. Där knuffas de.

När hysch-hysch kommer in i dessa institutioner, eroderar demokratin.

När universiteten deltar i politiska demonstrationer och högskolor företräder internationella organisationers program, eroderar demokratin.

När statens offentlighetsbastion lägger sig i politiska debatter, eroderar demokratin.

Då har dessa institutioner transformerats till Sanningsministerium.

Då kidnappas ordet Sanning. Det som är vår ständiga strävan, blir ett uppnått mål. Men inte det som är människans ständiga längtan, att veta, att veta sanningen.

Sanning är en strävan att förstå något som ett A, eller möjligen att det är ett B, eller kanske ett C. I ständig prövning, tolkning, debatt, tror vi oss ha förmåga att komma närmare Sanningen. Men hur vi än strävar, blir det aldrig ett A, eller ett B, eller ett C. Vad vi lyckas med är kanske att utesluta att det är ett C, men då dyker D upp.

Så är vår ständiga strävan efter sanning. Oändlig i sitt frågande.

Men i ideologins tidevarv blir Sanning reducerad till sanning, den där en grupp har sagt vad som är sanning. Där de anser sig ha rätt att säga att sanningen är B. Inte efter prövning, diskussion och debatt. Utan för att de säger det.

Sanningen blir konverterad till sanning genom ett beslut. Det är B, blir beslutet. Och beslutet kommer från ideologin, det som kallas värdegrund.

Så befängt är det, att det som inte är Sanning, nämligen värdegrund, ett värde, blir det som beslutar vad som är sant.

sanningen, med litet s, ty det är inte Sanningen, är inte det som kommer av debatten och prövningen, utan det som kommer från beslutet. Detta ’är’, säger värdegrunden. B är det som beslutas som sanning. Den som hävdar A eller C, blir avhyst, arbetsbefriad, hyschad.

Vi lever i ideologins tidevarv. Som om vi inget lärde av katastrofen. Som om Hegel hade rätt, att det enda vi lär av historien är att vi inte lär av historien.

När Linnéuniversitetet går i Pridetåget, Högskolan Kristianstad gör FN:s politiska mål till sina, när SVT fördömer Sverigedemokraternas politiska uttalanden, då är det fara på färde. Då konverteras de institutioner som skall vara demokratins bastioner, från att vara ideologiernas granskare till ideologiernas företrädare.

​Öllsjö, valdagen den 9 september 2018

Endast du som vet vad som skett under mitt arbetsliv under höstterminen 2017 och vårterminen 2018, som avslutades med att jag från 1 juni 2018 arbetsbefriades under två år, för att därefter bli entledigad från min tjänst som Professor vid högskolan Kristianstad, förstår detta blogginlägg.

Du som vet mina ambitioner med Plattformen för Företagande.
Du som vet mina ambitioner med kandidatuppsatskursen.
Du som vet mina ambitioner med vårt gemensamt nyutvecklade Bank & Finans-program.
Du som vet min vision om Kristianstad-Bocconi.

Du som vet, kommer att höra tystnadens dånande smärta.

Jag har ingått ett gentlemannalöfte gentemot HKr, att inte yppa de skäl de anförde för att avskilja mig från min tjänst. Därför kommer du här inte att få läsa en ordrik och lång analys, med kraftfull slutsats, avseende den text som finns på den länk som finns nedan. Speciellt den del som kommer efter fotot, textens två sista stycken.  

Jag tiger, enligt överenskommelse.

Du som vet, när du läst de två sista styckena, kommer att höra tigandets effekt: Tystnadens dånande smärta.

https://www.hkr.se/nyheter/2018/utrikesministern-om-vad-modiga-manniskor-har-gemensamt/

​Öllsjö den 8 september 2018

Socialdemokraterna lanserade föräldraveckan, att föräldrar skall få extra semesterdagar att använda när skolorna är stängda och barnen behöver föräldrarnas omsorg på dagen. Men framställer det som en klassfråga, där välutbildade, kanske tjänstemannamänniskor lättare kan stanna med sina barn när de är lediga, eller ta med dem till jobbet.

Så ser dagens socialdemokratis klasskamp ut. Man vänder sig till de fungerande familjerna och hjälper dem som kanske skulle dra sig för att ta ledigt. Det är familjesocialism, där godis delas ut till välartade familjer, som kommer att ta ledigt när barnen har ledigt.

Men de mindre välartade familjernas barn? Var skall de ta vägen. De som kanske redan känner av att de inte är som andra när barnen kommer tillbaka från sommarlovet och ett barn har varit i Italien och ett annat varit framför TV-spelet?

Nu skall de dra omkring i hyreslängeområdet och vänta på att mamma kommer hem, medan de välartade familjernas barn kan springa hem på middagen för att få O’boy och bulle.

Förslaget är inriktat på familjen, och på de välartade. Därför är det inte socialistiskt eller solidariskt. Det kunde lika enkelt ha föreslagits av de parti som utmärks av familjen, främst Kristdemokraterna, men även moderaterna.

Socialister är däremot en lyckad kombination av kollektivism som befriar individen. Genom en kollektiv åtgärd, får varje individ, oaktat familjebakgrund, möjligheter att växa och realisera sig, Det är statens arbetsuppgift att skapa den kollektiva åtgärd som ger tillväxt av individer.

Därför skall staten, kanske kommunerna, vara de som får pengarna som annars går i välartade familjers ficka i form av ledighet. De pengarna använder de till att skapa verksamhet eller förutsättning för verksamhet, där de skollediga barnen samlas. Därmed får alla samma möjligheter att utnyttja den rikedom som socialdemokraterna osolidariskt vill dela ut till de välartade familjerna. Utan att solidariskt se att det är barnen som satsningen skall komma till.

Det är barnen, alla barnen som skall få av denna satsning. Det säkerställs inte genom att fokusera på familjen, utan på kollektivet, kollektivet av skolbarn. Det är i kollektivet som solidariteten realiseras. Inte i den privata familjen.

Men socialdemokraterna gör kanske rätt som vänder sig till en medelklass av välartade familjer, som ser till sig själva, och som sedan länge förlorat den lilla gnista av solidaritet den hade. De ser den privata nyttan av förslaget, och underklassens familjer ser inte bakom förslaget.

Den döende socialdemokratin försöker överleva i valet genom ett föga socialistiskt, föga solidariskt förslag. Kanske den överlever. Men till priset av att själen, den socialistiska, den solidariska, dog.

​Öllsjö den 7 september 2018

Julia Kronlid hindrades av ABF-Stockholm att delta i en paneldiskussion i deras ABF-hus. ABF har en policy att inte släppa in rasister. Julia är Sverigedemokrat och deras talesperson i biståndsfrågor och familjefrågor. ABF måtte anse att hon är rasist. ABF anser också att den demokratiska debatten inte sker med rasister.
 
Den som hade bjudit in till debatten var en imam, som företräder en muslimsk församling, Ahmadiyya Församlingen och imam Kashif Virk, där den senare har positionerats sig som en uttalad fredlig imam. (https://www.svt.se/opinion/replik-birro)

Det som framstår som synnerligen paradoxalt är att ett parti, som lyckats få nästan 20% stöd i den svenska opinionskåren, är utestängd, p g a att ABF tolkar deras främlingskritik och invandrarkritik som rasism, och att rasism är skäl för att utestänga dem. Samtidigt som en företrädare för en ideologi som befrämjar terrorism, förkunnar ett patriarkalt budskap som varje vettig svensk måste känna sig helt främmande inför, och finna totalt motbjudande, och som är en totalitär rörelse, islam, får tillträde.

Socialdemokratin är döende, och detta agerande från ABF understryker den förvirring alla döende erfar. Att släppa in representanter för totalitära rörelser, men stänga dörren för demokratiska partier, om än högerextrema och främlingsfientliga, är förryckt. Att kalla Sverigedemokraterna för rasister är att enormt förringa, och nästan normalisera rasism. Något som vi sannerligen inte skall göra. Rasismen har skapat vidriga samhällen. De skall kännas igen och bekämpas.

Men rasister känns inte igen om deras fruktansvärda ideologi vattnas ut genom att främlingsfientliga partier upphöjs till rasister. Sverigedemokraterna är främlingsfientliga, vilket för övrigt också islam är, eftersom de anser det helt legitimt att ta ut speciell skatt, jizua, av de som inte är som dem, dvs muslimer. Sverigedemokraterna skall bekämpas för deras främlingsfientlighet.

Precis som islam skall bekämpas för deras krav på underkastelse under det totalitära, dvs deras anti-demokratiska grundton, för deras vidriga patriarkala kultur, för deras inhumana tankesystem.

Men ABF, i sin förvirring, ser inte bakom religionens slöja. I religionens namn må allt sägas. Och bjudas in till ABF.

ABF öppnade dörren för en totalitär rörelse, men stängde den för en demokratisk.

Så agerar en organisation utan principer.

​Öllsjö den 6 september 2018

Mikael Damberg är en moden socialdemokrat, tillika närings- och innovationsminister. Han pläderar, som partiet, för en reglering av könskompositionen av börsnoterade företagsstyrelser. Minst 40% av ettdera könet skall det vara. Hans argument, angivet i Svenska Dagbladet är: ”Jämställda bolag är mer innovativa, hållbara och lönsamma.”
https://www.svd.se/kvotering-splittrar-partierna--de-sager-blank-nej

Låt oss först anta att hans utsaga är sann. Det innebär att de som sitter i nomineringskommittén till styrelsen antingen är okunniga om ett förhållande i ekonomin, kanske för att de är ridna av traditioner som grumlar deras blick, eller så vet de om Dambergs sanning, men av oklara skäl, vill ha dominans av män, trots de stora kostnaderna förbundna med den policyn. Normalt tänker vi på kapitalister och deras tjänare som snabbfotade, alltid villiga att hugga en god affär i flykten. När det gäller könskompositionen skulle de då vara sällsynt tröga, beroende på ideologisk trångsynthet eller enbart okunskap. Jag tror inte det är sannolikt.

Snarare är det så att den Dambergska utsagan inte är sann. Nomineringskommittéerna gör sannolikt rätt i att långsamt flytta in kvinnor, inte för att kvinnligheten skulle vara speciellt utmärkande för effektiva företag, utan för att anpassa sig till det institutionella trycket, men också för att det numer kommer upp fler kvinnor i företagets hierarki, och därmed kan få sådana positioner.

Jag känner inte till studier som på ett övertygande sätt visat på att andel kvinnor ger ökad innovation och lönsamhet. Det finns förvisso studier som visar på sådan korrelation. Men för att vara övertygande måste de upprepas, men framför allt, kunna påvisa kausaliteten, att det är ökad andel kvinnor i styrelsen som ger ökad innovation och lönsamhet.

Kausalitet är svårt. Dambergs sanning kräver att man kan visa ’ökad andel kvinnor i styrelsen ger ökad lönsamhet’. Hans sanning blir lögn om man istället kan visa ’ökad lönsamhet ger ökad andel kvinnor i styrelsen’.

Om man mäter vid samma tillfälle, andel kvinnor och lönsamhet, och finner en positiv korrelation, då har man inte bevisat Dambergs sanning, ty korrelation är ju inte kausalitet. Och om det finns korrelation, kan det bero på att mer lönsamma företag tar in fler kvinnor i styrelsen.

Men än värre blir det. Ty om det regnar och du står vid din bil, då blir bilen blöt och du blir blöt. Studerar man nu bara bilens blöthet och din blöthet, då finner man en korrelation. Du är blöt, bilen är blöt. Och du funderar på, orsakssamband. Är det din blöthet som gör bilen blöt, eller är det tvärtom?

Lyfter du på blicken inser du emellertid att denna samtidighet inte ens beror på varandra, utan på en tredje orsak. Det är regnet som gör dig blöt och bilen. Du och bilen är helt oberoende.

Dambergs sanning kan såldes komma av att duktiga företag är duktiga på styrelserepresentation, innovation, lönsamhet. Det är inte sant att kvinnorepresentationer, eller för den delen, mänrepresentation ger hög lönsamhet, utan att goda företag uppnår bägge delar, samtidigt.

Men, att Damberg kastar blå dunster framför sig, kan man förvisso ursäkta. Det man inte kan ursäkta är att han borde vara socialdemokrat med tanke på det partiet han företräder, socialdemokraterna. Då borde han inte företräda elitfeminismen, vars stora fråga är kvinnors rätt att besätta höga poster. Han borde företräda ekonomisk demokrati. Förvisso finns i den ett litet inslag av elitfeminism, men den helt dominerande delen rör just ekonomisk demokrati till arbetare och tjänstemän. Att öka arbetarnas och tjänstemännens inflytande i organisationerna borde vara den främsta frågan för honom. Styrelsebesättning har vi redan löst genom tvingande krav på styrelserepresentation av arbetare och tjänstemän. En socialdemokrat som inte flörtar med eliten, utan med de som han borde företräda, borde ställa krav på inflytande i organisationerna, ställa krav på ekonomisk demokrati.

Men det gör han inte. Och där finns måhända en orsak. Dagens socialdemokrater har förlorat sin ideologi, den socialdemokratiska, där kampen om bl ekonomisk demokrati är viktig.

De förlorade sin ideologi. Sin själ. Nu förlorar de sitt väljarstöd. Därav den döende socialdemokratin.      

​Östersund den 4 september 2018  

Sverigedemokraterna vill påverka forskningen. De vill begränsa forskning kring genus och rasism. Med argumentet att den forskningen är speciellt politiserad.
https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/har-ar-forskningen-sd-inte-vill-se
  
En utpekad forskare säger att påhoppet är politiserat, men säger samtidigt ”Rasismforskning har ju politisk betydelse, men den drivs inte av politisk övertygelse bortom ståndpunkten att demokratins grundläggande principer om alla människors likhet i värdighet och rättigheter är värd att försvara.“

Han bekräftar således Sverigedemokratens påstående om en forskning som inte är förutsättningslös. Det är inte forskningens uppgift att utgå från människors lika värde, utan att undersöka människans värde. Forskningen börjar inte med svar, utan med frågor.

En kommunikationschef, Mikael Jonsson, från Vetenskapsrådet, som är mycket stor forskningsfinansiär, säger ” – Vi ser idag exempel på hur den akademiska friheten och fria forskningen är hotad i flera länder. I Polen och Ungern har till exempel regeringarna begränsat den akademiska friheten och till och med hotat att lägga ned universitet. Tack och lov ser vi inte den utvecklingen i Sverige, svarar Mikael Jonsson.”

Han har fräckheten att peka ut Ungern, samtidigt som han påstår att Sverige är utan politiska påtryckningar.

Han är förvisso ursäktad att inte känna till mina strider som jag tagit för att hålla ideologiseringen och politiseringen stången:
https://universitetslararen.se/2018/03/19/den-akademiska-friheten-attackeras-inifran-larosaten/  http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/

Men han känner rimligen till den styrning som sker genom att Vetenskapsrådet styr forskningen genom följande utlysning: ”Bidraget avser svensk partners deltagande i forskningskonsortium som utforskar köns- och genusdimensioner i forskningsämnen relaterade till en eller flera av följande av de Globala målen för hållbar utveckling:” Detta innehåller de för oss forskare så kända politiska orden, genus och hållbarhet, som vi vet triggar anslag.

Man har etablerat en ideologisering av forskning. Den kan inte förnekas, så som Mikael Jonsson försöker förneka den.

Mitt argument mot ideologiseringen har varit att när man väl öppnar upp för politisering, står andra politiska värderingar och väntar.

Nu kommer de högerextrema och vill påverka forskningen utifrån sina värderingar.

Till forskarna som accepterat ideologiseringen, till de som profiterat på den, till de finansiärer som deltagit i den ideologiska strömningen, säger jag: Som man sår, får man skörda.

Och nu vill de högerextrema skörda.

​Östersund den 3 september 2018

Det arrangeras en kvinnofestival där de som definieras som … frekvensmässigt majoriteten av män, inte ges tillträde. Arrangören vill skapa en plats där kvinnorna får vara ifred från mäns sexuella kladdande och kommenterande. Det är efterskörden av de kränkningar som skedde tidigare år på festivaler, och #metoo-rörelsen.

Det finns de som hyllar tilltaget. (https://www.svd.se/sallan-skadad-gemenskap-nar-mannen-portas) Men det finns också de som hävdar att kränkningen av kvinnor inte hanteras genom separation, utan att man måste angripa dess källa, männens och samhällets acceptans av kränkning av kvinnor. 
https://www.expressen.se/debatt/trots-100-ars-kamp-nu-separeras-kvinnor-fran-man/

Maria-Pia Boethius bok från slutet av 70-talet (tror jag det var) kommer till mitt minne, där hon hävdade att det inte är kvinnans korta kjol, hennes röda skor, hennes väldoftande parfym, hennes röda läppar, hennes villighet att följa med mannen på te i hans lägenhet klockan 1 på natten som är orsaken till våldtäkten. Dessa faktorer tvingar inte mannen till våldtäkt. De tvingar inte ens mannen till kränkande kroppsberöring eller ord. Orsaken ligger helt hos mannen, som ges rätt av kvinnokränkande normer att bete sig som ett kräk.
Men det är ju ett oomkullrunkeligt faktum att vi accepterar separationen av män och kvinnor. I moskéer och synagogor har detta skett sedan deras religioner skapades av västsemitiska folk i mellanöstern. Denna praxis finns idag och angrips inte, vad jag känner till.

Vi accepterar också separationen mellan män och kvinnor i könsskilda omklädningsrum och tvättrum. I dessa rum förekommer könen nakna, vilket sannolikt är skälet till separationen.

Dock har denna praxis börjat luckras upp genom könsgemensam bastu och även omklädningsrum. I mina studentdagar deltog jag i könsupplösningen genom att vi hade gemensamt omklädningsrum och gemensam dusch när vi spelade volleyboll. Vi försökte bygga ett samhälle där människan erkänns, utan kön. Att könen kan vara nullifierade i idrottssammanhang. Som man gick det an att känna saven stiga inför en naken kvinna när sammanhanget var kärlek. När sammanhanget var idrott fick man inte bli kåt av nakenhet. Vi trodde på kulturens kraft.

Vägen in i framtiden är den vi försökte etablera på volleybollen. Att vi likt nudisterna erkänner människan som hon är, utan att göra henne till en sexuell varelse. Att vara tillsammans är framtiden. Det är vägen till ett gott samhälle. Separation av könen är att anträda vägen tillbaka till ett inskränkt samhälle, där man accepterar att könet alltid definierar människan. Det är vägen till de semitiska religionerna. Separationen innebär också ett erkännande av det patriarkala samhället, där kvinnor skall skyddas från männen, och männen skall skyddas från sin egen ständigt närvarande kåthet.

Separation är att reducera det mänskliga samhället till en reproduktionsanstalt, där männen är fria och kvinnorna skall skyddas. Kvinnofestivalen är därför ett enormt steg tillbaka. En stark manifestation av patriarkat och anti-human semitisk religion.

Kärleken är en mäktig kraft. Den fysiska kärleken är en mäktig upplevelse. Men lika mäktig är vårt samhälle där vi är människor, som tillsammans njuter musik, dans och mänsklig samvaro.

Öllsjö den 2 september 2018

Det utspelas ett tragiskt skådespel inför mina ögon. Undergångsprofeter hotar med mänsklighetens undergång om vi inte omedelbart agerar. Bekvämlighetsprofeterna står mot denna undergångsprofetia och menar att hotet är överdrivet, ja rent felaktigt som de mest radikala hävdar, utan blott en naturlig förändring, så som alltid skett i jordens historia.
 
Det har växt fram en hel industri i kraftfältet mellan undergångsprofeterna och bekvämlighetsprofeterna. Man gör undersökningar och slår varandra i huvudet med deras resultat.

Förvisso drivs utvecklingen med kritik, och ingen utsaga skalls tå oantastad. Klimathotet riskerar annars att bli en religion som man hängivet och okritiskt hänger sig åt.

Men man kan också inta en tredje ståndpunkt.

Det är ovedersägligt så, att människan påverkar naturen. Det är ju det som är hennes främsta kännetecken. Att ta till sig naturen och nyttja den till sin fördel. Som jägare var hon mer under naturen och fick följa djuren och bären. Med jordbruket ökade hennes naturpåverkan på ett dramatiskt sätt. Det blev inte att hon utnyttjade naturen, utan nu skapade hon naturen. Hon tog inte från naturen. Hon gick inte ut i naturen och plockade bär och dödade djur. Hon skapade själv bären, hon odlade marken. Hon odlade själv djuren hon utnyttjade, för mjölk och för kött.

Det som var natur, blev kultur.

Denna transformering av hennes liv ökade dramatiskt med industrialismen. Än mer skapade hon sin egen natur. Än mer blev naturen transformerad till kultur. Även om hon fortfarande fick anpassa sig lite till naturen, t ex fick hon stå ut med att regnet föll när det passade naturen, och inte hennes grödor. Gruvorna gav järn, men också hårt arbete, och när orterna föll samman, död åt gruvarbetarna.

Idag kan vi emellertid, med vår kunskap och med vår innovativa förmåga till teknologi, fortsätta att skapa vår kultur, men i större samklang med naturen. Vi borde därför ha som målsättning att fortsätta utveckla vår kultur, men i samklang med naturen.

Brundtlanddefinitionen av hållbarhet är att vi inte skall påverka framtidens generationers möjlighet att leva. Det är en defensiv definition. Vi borde ha som mål att vi skall lämna efter oss, inte jorden som vi fick den, utan bättre. Vi skall ge framtida generationer en bättre värld. En värld som ökar deras möjligheter att göra sina val.

Klimathot eller ej. Vi borde göra vårt yttersta för att öka framtidens valmöjligheter. Vi skall inte resa mindre. Vi skall möjliggöra för vår nästa generation att resa mer. Men inte till priset av att nästa generation inte kan resa p g a alla utsläpp. Vi skall inte flyga mindre, ty relativt bil och tåg, gör flyget betydligt mindre ingrepp i vår natur och kräver mindre investeringar i infrastruktur. Men utsläppen ökar, varför vi måste finna ut flygplan som släpper ut betydligt mindre. All kraft skall samlas, inte på att bygga snabbtåg som dödar älgar, utan på flygmotorer som kräver mindre energi, och den energi de kräver, belastar inte naturen.

Undergångsprofeterna tycks vilja ta oss tillbaka i tiden, medan bekvämlighetsprofeterna tycks vilja låsa tiden som den är. Framtidsprofeterna ger satan i denna konflikt och säger istället att vi skall dundra in i framtiden, med all den kraft vi människor har för att påverka naturen, till vårt gagn, och till naturens gagn.

Öllsjö den 1 september 2018