Kyrkan i Växjö har haft en social verksamhet för sk EU-immigranter, det ny-svenska ordet för tiggare, oftast romer från Rumänien och Bulgarien. Denna verksamhet har utnyttjats av en organiserad liga, som tagit tiggare till Sverige och förmått dem att tigga. På kvällarna har ligans ledare, tillsammans med de utnyttjade tiggarna, utnyttjat kyrkans verksamhet.
Ligan är nu sprängd, och tiggarna syns in till längre. Kyrkan kritiseras för att ha möjliggjort och underhållit verksamheten. Några medger att de befann sig i ett etiskt dilemma. Dock ej den teologiskt utbildade prästen, Åsa Ingvert, som hävdar att de inte kan göra skillnad på folk, samt att det som sker utanför deras agerande, kan de inte lastas för.
I företagsekonomi finns två riktningar i det som kallas Företagets Sociala Ansvar, Corporate Social Responsibility (CSR). En är den som prästen kan sägas företräda. Man identifierar intressenter och gör gott för dem, inom den verksamhet man bedriver. Men där stannar företagets ansvar. Samtidigt är det individernas ansvar att ta till sig företagets sociala ansvar.
Mot den synen står en mycket strängare etisk hållning. Den hävdar att det är organisationen som har att bära och utföra det sociala ansvaret. Det sker aktivt, inte passivt. Det är det passiva, att ge folk mat när de kommer och sedan låta allt annat vara. Den etiska CSR anser att organisationen har ett ansvar för dess intressenter. I detta fallet, vad sker med dem efter att de fått maten på missionshuset? Om intressenterna själva inte kan tillvarata sina intressen, är det organisationens skyldighet att göra det.
Medan den första CSR-hållningen är tämligen passiv, är det etiska CSR aktiv. Prästen lutar sig mot den förra, den passiva. Vi ger ut mat, och vi har inget ansvar utöver det. Förvisso kan de informera tiggarna om deras rättigheter, men de pratar sällan det språket, och de inser att tiggarna är fast i ligans klor. Åt det gör de intet. Så agerar den passiva CSR, medan den aktiva CSR, den etiska varianten, tar tag i saken och agerar. Ty tiggaren är i sin helhet en intressent för organisationen, och organisationen har ett ansvar för intressenten.
Således kan vi konstatera att den protestantiska kyrkan, som gärna marknadsför sig som etisk, inte kan hänföras till den etiska ansatsen i företagets sociala ansvar, utan den sida som har en passiv hållning relativt det sociala ansvaret.
Slutsatsen är att kyrkan inte har en etisk hållning när det gäller organisationens sociala ansvar.
Öllsjö den 29 september 2018
Ligan är nu sprängd, och tiggarna syns in till längre. Kyrkan kritiseras för att ha möjliggjort och underhållit verksamheten. Några medger att de befann sig i ett etiskt dilemma. Dock ej den teologiskt utbildade prästen, Åsa Ingvert, som hävdar att de inte kan göra skillnad på folk, samt att det som sker utanför deras agerande, kan de inte lastas för.
I företagsekonomi finns två riktningar i det som kallas Företagets Sociala Ansvar, Corporate Social Responsibility (CSR). En är den som prästen kan sägas företräda. Man identifierar intressenter och gör gott för dem, inom den verksamhet man bedriver. Men där stannar företagets ansvar. Samtidigt är det individernas ansvar att ta till sig företagets sociala ansvar.
Mot den synen står en mycket strängare etisk hållning. Den hävdar att det är organisationen som har att bära och utföra det sociala ansvaret. Det sker aktivt, inte passivt. Det är det passiva, att ge folk mat när de kommer och sedan låta allt annat vara. Den etiska CSR anser att organisationen har ett ansvar för dess intressenter. I detta fallet, vad sker med dem efter att de fått maten på missionshuset? Om intressenterna själva inte kan tillvarata sina intressen, är det organisationens skyldighet att göra det.
Medan den första CSR-hållningen är tämligen passiv, är det etiska CSR aktiv. Prästen lutar sig mot den förra, den passiva. Vi ger ut mat, och vi har inget ansvar utöver det. Förvisso kan de informera tiggarna om deras rättigheter, men de pratar sällan det språket, och de inser att tiggarna är fast i ligans klor. Åt det gör de intet. Så agerar den passiva CSR, medan den aktiva CSR, den etiska varianten, tar tag i saken och agerar. Ty tiggaren är i sin helhet en intressent för organisationen, och organisationen har ett ansvar för intressenten.
Således kan vi konstatera att den protestantiska kyrkan, som gärna marknadsför sig som etisk, inte kan hänföras till den etiska ansatsen i företagets sociala ansvar, utan den sida som har en passiv hållning relativt det sociala ansvaret.
Slutsatsen är att kyrkan inte har en etisk hållning när det gäller organisationens sociala ansvar.
Öllsjö den 29 september 2018
RSS-flöde
