Lena Andersson publicerade en bok, Sveas son, som handlar om Ragnar, en idealtypisk företrädare för det svenska folkhemmet. En man fylld med plikter och med Jante-liknande normer att inte sticka ut. Han var modern, dvs bejakade teknologisk utveckling och jämställdhet. I pulvermoset såg han hur en industriell utveckling innebar att kvinnan frigjordes från potatisskalandet i köket. Tvättmaskinen befriade kvinnan från de eviga karens tvagning. Klassresan var ingen prioriterad resa, ty han var stolt arbetare och arbetaren skulle vara vid sin läst, men stolt, och erkännas som fullgod människa. Man behövde inte bli professor i hans rike, för att vinna erkännande. Erkännande skulle människa få genom att gott och pliktskyldigt fullgöra sitt arbete.
Det är en plågsam läsning för en ortodox socialdemokrat. Folkhemmets ideal skapade 50- och 60-talets Sverige. Det gav arbetaren en plats i samhället. Det gav en trygghet som gjorde arbetaren inte bara villig till utveckling, utan som drivande i utvecklingen.
Samtidigt var den kvävande. Ragnar får erbjudande om en chefsposition på skolan där han arbetade. Men han var stolt i sitt arbete. Han kunde sitt arbete. Det gav honom själv en plats. Ragnar antar inte erbjudandet utan stannar vid sin läst. Förvisso ett uttryck för den stolthet och meningsfullhet han erfor i den plats han hade. Men samtidigt också ett hinder för att utvecklas förbi den arbetarstatus han hade.
’Inte skall väl jag’? kombineras med Jantelagens hinder ’Man skall inte förhäva sig!’. Resultatet blir en statisk situation, där individen förvisso är stolt, men också låter utvecklingen förbli teknologisk och hindrande den individuella utvecklingen.
Inte skall väl jag?
I Ragnar ser jag min far, och därmed en del av mina egna värderingar. Men jag är inte Ragnar eftersom jag inte blivit vid den läst min far anvisade mig, att bli en ’jobbare’ som gör sitt arbete under plikt. Förvisso har jag arbetets plikt, att göra ett fullgott och helst än bättre arbete. Men jag har inte accepterat de normer som organisationerna satt upp, vilket Ragnar gjorde, utan jag har skapat mina egna normer.
Jag hävdar förvisso att mina normer är de som skall råda. Jag tar mig den sturska friheten att hävda en uppsättning professionella normer, som visat sig stå i strid med de organisationers normer där jag haft anställning. Jag anser mig ha rätt i mina normer då professionen bedömt mig och funnit mig vara Doktor, Docent, och slutligen den högste, Professor.
Genom att känna gemenskap med professionen, men inte med organisationen, har jag lyckats undvika det kvävande ’Inte skall väl jag’, ty jag har aldrig fått erbjudandet att bli Doktor, Docent eller Professor, utan har gjort mitt jobb, gjort min plikt, och blivit bedömd som uppfyllande de krav som krävs av professionen för att ha en position, Doktor, Docent och Professor.
Som arbetsbefriad Professor och snart Professor utan anställning, har jag förvisso dragit skam och vanära över min fars normer, att man tiger, gör sitt jobb och åker hem. Att bli ’avskedad’ är en skam, ty det är ett tecken på att man inte gjort sin plikt.
Men jag tycker mig se i Ragnar, hur positivt jag än ser hans agerande och hans normer, en följsam individ. Jag har just fått det omdömet i en del av de organisationer jag arbetat i, att jag saknar följsamhet. I Folkhemmet är man följsam. ’Inte skall väl jag?’
Ragnar tolkade inte Kant som jag har gjort. För honom var Plikten att vara följsam. För mig är Plikten att det är jag, inte organisationen som sätter upp normerna som utgör Plikten. Det är min Plikt, inte organisationens eller samhällets. Jag kan inte ha följsamhet mot organisationens normer, utan mot mina. Plikten är min. Det är ett uttryck för min autonomi.
Ragnar är inte jag. Han sade: Inte skall väl jag?’ Jag sade: ’Det skall jag visst, ty jag kan inget annat göra.’
Folkhemmet framställs därför som ett samhälles kvävande av individualiteten. Tryggheten betalades med ett fruktansvärt pris. Det som kan framstå som stolthet, kan också framställas som lydnad.
Men så avgick också Ragnar med pension. Medan min fars son avgick med 'avsked'.
Öllsjö den 24 september
Det är en plågsam läsning för en ortodox socialdemokrat. Folkhemmets ideal skapade 50- och 60-talets Sverige. Det gav arbetaren en plats i samhället. Det gav en trygghet som gjorde arbetaren inte bara villig till utveckling, utan som drivande i utvecklingen.
Samtidigt var den kvävande. Ragnar får erbjudande om en chefsposition på skolan där han arbetade. Men han var stolt i sitt arbete. Han kunde sitt arbete. Det gav honom själv en plats. Ragnar antar inte erbjudandet utan stannar vid sin läst. Förvisso ett uttryck för den stolthet och meningsfullhet han erfor i den plats han hade. Men samtidigt också ett hinder för att utvecklas förbi den arbetarstatus han hade.
’Inte skall väl jag’? kombineras med Jantelagens hinder ’Man skall inte förhäva sig!’. Resultatet blir en statisk situation, där individen förvisso är stolt, men också låter utvecklingen förbli teknologisk och hindrande den individuella utvecklingen.
Inte skall väl jag?
I Ragnar ser jag min far, och därmed en del av mina egna värderingar. Men jag är inte Ragnar eftersom jag inte blivit vid den läst min far anvisade mig, att bli en ’jobbare’ som gör sitt arbete under plikt. Förvisso har jag arbetets plikt, att göra ett fullgott och helst än bättre arbete. Men jag har inte accepterat de normer som organisationerna satt upp, vilket Ragnar gjorde, utan jag har skapat mina egna normer.
Jag hävdar förvisso att mina normer är de som skall råda. Jag tar mig den sturska friheten att hävda en uppsättning professionella normer, som visat sig stå i strid med de organisationers normer där jag haft anställning. Jag anser mig ha rätt i mina normer då professionen bedömt mig och funnit mig vara Doktor, Docent, och slutligen den högste, Professor.
Genom att känna gemenskap med professionen, men inte med organisationen, har jag lyckats undvika det kvävande ’Inte skall väl jag’, ty jag har aldrig fått erbjudandet att bli Doktor, Docent eller Professor, utan har gjort mitt jobb, gjort min plikt, och blivit bedömd som uppfyllande de krav som krävs av professionen för att ha en position, Doktor, Docent och Professor.
Som arbetsbefriad Professor och snart Professor utan anställning, har jag förvisso dragit skam och vanära över min fars normer, att man tiger, gör sitt jobb och åker hem. Att bli ’avskedad’ är en skam, ty det är ett tecken på att man inte gjort sin plikt.
Men jag tycker mig se i Ragnar, hur positivt jag än ser hans agerande och hans normer, en följsam individ. Jag har just fått det omdömet i en del av de organisationer jag arbetat i, att jag saknar följsamhet. I Folkhemmet är man följsam. ’Inte skall väl jag?’
Ragnar tolkade inte Kant som jag har gjort. För honom var Plikten att vara följsam. För mig är Plikten att det är jag, inte organisationen som sätter upp normerna som utgör Plikten. Det är min Plikt, inte organisationens eller samhällets. Jag kan inte ha följsamhet mot organisationens normer, utan mot mina. Plikten är min. Det är ett uttryck för min autonomi.
Ragnar är inte jag. Han sade: Inte skall väl jag?’ Jag sade: ’Det skall jag visst, ty jag kan inget annat göra.’
Folkhemmet framställs därför som ett samhälles kvävande av individualiteten. Tryggheten betalades med ett fruktansvärt pris. Det som kan framstå som stolthet, kan också framställas som lydnad.
Men så avgick också Ragnar med pension. Medan min fars son avgick med 'avsked'.
Öllsjö den 24 september
RSS-flöde
