Jag har precis fått rapporter om en akademisk anstalt i Belarus. För deras värdighets skull, anger jag inte dess namn eller dess lokalisering. Det är en akademisk anstalt i Belarus. Det får räcka som identifiering. Det är en säregen anstalt, då den tycks vara upp-och-nervänd. Men den är inte upp-och-nervänd. Den finns i Belarus.
På den anstalten finns en grupp anställda som undviks och en grupp som ges framträdande positioner. Det märkliga framgår om man beskriver de två grupperna.
Gruppen som undviks består av en professor, med 1800 vetenskapliga citeringar, två som uppbär titeln associate professor, dvs docent enligt svenskt språkbruk, med 270 citeringar och en med 170 citeringar, och slutligen en som snart lär bli befordrad till associate professor, med 670 citeringar. Tillsammans har de nästan 3000 citeringar.
Det är inte dessa som vinner framskjutna positioner på den akademiska anstalten.
Istället består den framskjutna, prioriterade gruppen av två som är assistant professors, dvs med svenskt språkbruk, doktorer, med 200 respektive 20 citeringar, en som lär ha påbörjat forskarutbildning, med 4 citeringar, och en som inte påbörjat forskarutbildning, utan citeringar. Totalt 200 citeringar.
Jag beskriver dessa personer med två variabler som är väsentliga. Den akademiska titeln anger hur avancerad personen är i den akademiska verksamheten. Citeringar visar hur forskarsamhället mottagit personens forskning.
Den grupp som undviks är distinkt mer akademiskt avancerad och får sin forskning dramatiskt mer uppmärksammad än den prioriterade gruppen, eftersom de har nästan 3000 citering, relativt de 200 citeringar som den befrämjade gruppen har.
Den grupp som undviks har således goda akademiska kvalificeringar, medan den grupp som befrämjas, har svaga eller inga alls.
Frågan är, varför befrämjas de svagare, medan de överlägset starkare, undviks?
En förklaring som många serverar mig är följande: Den akademiska anstalten i Belarus är likt de svenska högskolorna och universiteten, inte längre kollegiala organisationer, utan är förretagsorganiserade, där de t o m använder företagens språkbruk och kallar folk för chefer. Den utvalda gruppen är inte utvald av kollegorna, dvs av kollegiet, sås om akademiska anstalter med någon grad av värdighet gör, utan de utses av överordnade.
De många som jag pratat med, som är kännare av Belarus, säger att det finns en grundläggande regelbundenhet, som är så regelbunden att man kan kalla den för en social lag: Styrka väljer styrka. Det innebär att starka väljer starka under sig, ty de inte bara vill ha ett starkt utförande, utan också ett starkt tryck upp, för att inte de skall slappna av. Styrkan kräver styrka, vilket ger en stark ledning, som aldrig slumrar. En ömsesidighet i styrka.
Men Styrka väljer styrka innebär också att svaga väljer svaga, inte nödvändigtvis för att de inte vill ha styrka på den underlydande chefens nivå, utan för att de absolut inte vill ha ett tryck underifrån eftersom de vet att de inte kan svara an på styrkan. Detta tryck inser de att de inte kan hantera eller tåla. Därför väljer de personer som är svaga, och som därför inte kan utsätta dem för ett tryck och krav. Men det innebär också att ömsesidigheten är en ömsesidighet i svaghet.
Jag bad min informatör att på något sätt få data om ledningen, som bär ansvaret för att föredra den utvalda gruppen. Där fanns två associate professors, med nästan 140 citeringar respektive 365, samt en assistant professor med 326 citeringar. Således en något svagare akademisk grupp än den som inte prioriteras, men starkare än den prioriterade. Eftersom antalet personer skiljer sig åt, tar vi genomsnittet citeringar, vilket är 730 för den undanskuffade gruppen, knappt 55 för den prioriterade gruppen, och 280 för den grupp som ansvarar för att prioritera den prioriterade gruppen.
Således tycks det som om, med nyttjande av citeringarnas enkla siffror, att 280 föredrar 55 och inte 730. Svag föredrar svag. Den sociala lagen i Belarus, Styrka väljer styrka, tycks bekräftad.
Men detta är i Belarus.
Öllsjö den 25 september 2018
På den anstalten finns en grupp anställda som undviks och en grupp som ges framträdande positioner. Det märkliga framgår om man beskriver de två grupperna.
Gruppen som undviks består av en professor, med 1800 vetenskapliga citeringar, två som uppbär titeln associate professor, dvs docent enligt svenskt språkbruk, med 270 citeringar och en med 170 citeringar, och slutligen en som snart lär bli befordrad till associate professor, med 670 citeringar. Tillsammans har de nästan 3000 citeringar.
Det är inte dessa som vinner framskjutna positioner på den akademiska anstalten.
Istället består den framskjutna, prioriterade gruppen av två som är assistant professors, dvs med svenskt språkbruk, doktorer, med 200 respektive 20 citeringar, en som lär ha påbörjat forskarutbildning, med 4 citeringar, och en som inte påbörjat forskarutbildning, utan citeringar. Totalt 200 citeringar.
Jag beskriver dessa personer med två variabler som är väsentliga. Den akademiska titeln anger hur avancerad personen är i den akademiska verksamheten. Citeringar visar hur forskarsamhället mottagit personens forskning.
Den grupp som undviks är distinkt mer akademiskt avancerad och får sin forskning dramatiskt mer uppmärksammad än den prioriterade gruppen, eftersom de har nästan 3000 citering, relativt de 200 citeringar som den befrämjade gruppen har.
Den grupp som undviks har således goda akademiska kvalificeringar, medan den grupp som befrämjas, har svaga eller inga alls.
Frågan är, varför befrämjas de svagare, medan de överlägset starkare, undviks?
En förklaring som många serverar mig är följande: Den akademiska anstalten i Belarus är likt de svenska högskolorna och universiteten, inte längre kollegiala organisationer, utan är förretagsorganiserade, där de t o m använder företagens språkbruk och kallar folk för chefer. Den utvalda gruppen är inte utvald av kollegorna, dvs av kollegiet, sås om akademiska anstalter med någon grad av värdighet gör, utan de utses av överordnade.
De många som jag pratat med, som är kännare av Belarus, säger att det finns en grundläggande regelbundenhet, som är så regelbunden att man kan kalla den för en social lag: Styrka väljer styrka. Det innebär att starka väljer starka under sig, ty de inte bara vill ha ett starkt utförande, utan också ett starkt tryck upp, för att inte de skall slappna av. Styrkan kräver styrka, vilket ger en stark ledning, som aldrig slumrar. En ömsesidighet i styrka.
Men Styrka väljer styrka innebär också att svaga väljer svaga, inte nödvändigtvis för att de inte vill ha styrka på den underlydande chefens nivå, utan för att de absolut inte vill ha ett tryck underifrån eftersom de vet att de inte kan svara an på styrkan. Detta tryck inser de att de inte kan hantera eller tåla. Därför väljer de personer som är svaga, och som därför inte kan utsätta dem för ett tryck och krav. Men det innebär också att ömsesidigheten är en ömsesidighet i svaghet.
Jag bad min informatör att på något sätt få data om ledningen, som bär ansvaret för att föredra den utvalda gruppen. Där fanns två associate professors, med nästan 140 citeringar respektive 365, samt en assistant professor med 326 citeringar. Således en något svagare akademisk grupp än den som inte prioriteras, men starkare än den prioriterade. Eftersom antalet personer skiljer sig åt, tar vi genomsnittet citeringar, vilket är 730 för den undanskuffade gruppen, knappt 55 för den prioriterade gruppen, och 280 för den grupp som ansvarar för att prioritera den prioriterade gruppen.
Således tycks det som om, med nyttjande av citeringarnas enkla siffror, att 280 föredrar 55 och inte 730. Svag föredrar svag. Den sociala lagen i Belarus, Styrka väljer styrka, tycks bekräftad.
Men detta är i Belarus.
Öllsjö den 25 september 2018
RSS-flöde
