Min grundläggande inställning till att generöst delge världen om vad jag ser och vad jag tycker, har roat några, men irriterat andra, och somliga så till den milda grad att de gjort vad de kunnat för att hindra min generositet.
Jag har fått höra att institutionen skulle vara bättre utan mig, att om det kom ut vad jag gjort, skulle jag aldrig få anställning, att icke namngivna människor tagit mycket illa vid sig, att jag inte är lojal och inte visar förtroende.
All denna, min generositet, har slutligen lett till att jag idag sitter utan anställning och t o m utan uppdrag. Den utvecklingen tror jag inte beror på att min generositet ändrats, utan att mottagligheten för min generositet ändrats, där svagare personer fått starkare makt, varför till slut tämligen svaga akademiker, en falsk docent och en falsk professor, har fått sådan makt att mina möjligheter till generositet stängts högst markant.
Jag har aldrig fått mycket kommentarer eller svar eller motstånd på mina generösa utsagor. Ytterst sällan har någon begärt replik eller gått till motangrepp. Det kan bero på att mina generösa utsagor kan ha varit helt stolliga, omöjliga att bemöta, knappt ens skrattretande. Utsagor från en Don Quijote som man knappt ens kan besvära sig att skratta åt, än mindre bry sig om.
Eller så följer de flesta de ord jag fick höra av en person, vars ära och redlighet drogs i skam och vanära i en lokaltidning: ”Du kan inte tvätta dig ren med trycksvärta.”
I den mån repliker har getts, har det skett i slutna rum med personalfunktionen och med sk akademiska chefer, eller, som i det mest dramatiska, mitt avsked från en högskola, där förvaltningschefen nogsamt sade att bägge parter håller skälen för avskiljandet för sig. De tidigare slutna rummens utsagor har jag givetvis, under transparensens fana, spridit, dock under anonymitetens skydd för de svaga. Det senare har jag däremot tigit om, men mindre p g a förvaltningschefens krav på tigande, utan mer för att jag inte har minsta tilltro till skälen.
Jag tycker att jag agerat med de vetenskapliga idealen av öppenhet och kritik i hela mitt arbetsliv. Det har varit uppskattat i den vetenskapliga delen, som där belönats med mycket prestigefyllda arbeten, som t ex medlem av Editoral Board på Academy of Management Review, den mest förnäma tidskriften i mitt ämne. Men det har varit helt ouppskattat, ja, rakt motsatt till uppskattat i mitt arbete på mina arbetsplatser. Öppenhet och kritik är inte två inslag som har uppskattats på mina arbetsplatser. Ja, jag har t o m blivit förbjuden att tala.
Lugnet kan nu lägga sig på akademiska anstalter. Det som tidigare kallades för Collinare, som en kär kollega betecknade med uttrycket ’mycket rök utan eld’, finns inte mer. Lugnet lägger sig. Repressionen lyckades och dess företrädare, EE, EG, KG, HP, PU, HA, PÖ, DE, m fl, kan utöva sin makt, utan att riskera att få ord som beskriver deras utövande eller som utvärderar deras agerande.
Frid.
Den 19 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Jag har fått höra att institutionen skulle vara bättre utan mig, att om det kom ut vad jag gjort, skulle jag aldrig få anställning, att icke namngivna människor tagit mycket illa vid sig, att jag inte är lojal och inte visar förtroende.
All denna, min generositet, har slutligen lett till att jag idag sitter utan anställning och t o m utan uppdrag. Den utvecklingen tror jag inte beror på att min generositet ändrats, utan att mottagligheten för min generositet ändrats, där svagare personer fått starkare makt, varför till slut tämligen svaga akademiker, en falsk docent och en falsk professor, har fått sådan makt att mina möjligheter till generositet stängts högst markant.
Jag har aldrig fått mycket kommentarer eller svar eller motstånd på mina generösa utsagor. Ytterst sällan har någon begärt replik eller gått till motangrepp. Det kan bero på att mina generösa utsagor kan ha varit helt stolliga, omöjliga att bemöta, knappt ens skrattretande. Utsagor från en Don Quijote som man knappt ens kan besvära sig att skratta åt, än mindre bry sig om.
Eller så följer de flesta de ord jag fick höra av en person, vars ära och redlighet drogs i skam och vanära i en lokaltidning: ”Du kan inte tvätta dig ren med trycksvärta.”
I den mån repliker har getts, har det skett i slutna rum med personalfunktionen och med sk akademiska chefer, eller, som i det mest dramatiska, mitt avsked från en högskola, där förvaltningschefen nogsamt sade att bägge parter håller skälen för avskiljandet för sig. De tidigare slutna rummens utsagor har jag givetvis, under transparensens fana, spridit, dock under anonymitetens skydd för de svaga. Det senare har jag däremot tigit om, men mindre p g a förvaltningschefens krav på tigande, utan mer för att jag inte har minsta tilltro till skälen.
Jag tycker att jag agerat med de vetenskapliga idealen av öppenhet och kritik i hela mitt arbetsliv. Det har varit uppskattat i den vetenskapliga delen, som där belönats med mycket prestigefyllda arbeten, som t ex medlem av Editoral Board på Academy of Management Review, den mest förnäma tidskriften i mitt ämne. Men det har varit helt ouppskattat, ja, rakt motsatt till uppskattat i mitt arbete på mina arbetsplatser. Öppenhet och kritik är inte två inslag som har uppskattats på mina arbetsplatser. Ja, jag har t o m blivit förbjuden att tala.
Lugnet kan nu lägga sig på akademiska anstalter. Det som tidigare kallades för Collinare, som en kär kollega betecknade med uttrycket ’mycket rök utan eld’, finns inte mer. Lugnet lägger sig. Repressionen lyckades och dess företrädare, EE, EG, KG, HP, PU, HA, PÖ, DE, m fl, kan utöva sin makt, utan att riskera att få ord som beskriver deras utövande eller som utvärderar deras agerande.
Frid.
Den 19 maj 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
